Arbete och vila
har det varit idag. Ja, arbetet även igår. Jag har bl a kapat ner en stor rönn jag haft på baksidan av min lilla radhustomt. Ja, egentligen ligger den nog utanför min tomt men på den del av vår gemensamma allmänning som man som gavelradhusägare i praktiken lägger beslag på. Det var ett fasligt jobb att kapa ner alla stammar och forsla dom till områdets majbrasa där dom får ligga till nästa år. Dvs jag kapade med handsåg ganska högt upp där grenarna/stammarna inte var för grova. Nu återstår att såga av de nedre rejält tjocka delarna men till det behöver jag motorsåg. Tur att svärfar har en som jag kan låna vad det lider.
Till hösten tänker jag också klippa ner häcken till grunden och låta den börja om ordentligt. Den ser ut som hej kom och hjälp mig och jag tror mig inte om att kunna/idas ansa den till acceptabel form.
Vilan bestod av en kväll med äldste sonen i närbelägen liten stuga. Vi bestämde oss för att fara till kyrkstugan och äta pizza där. Vid liten promenad till kyrkan fann vi dock att det skulle vara en konsert kl 20. Då gick vi på den efter pizza och kaffe. Det var två ryska kvinnor som spelade balalajka respektive piano. De flesta stycken tillsammans men något stycke var för sig. Det var en fin konsert. Att man kan få ut så fantastiskt mycket vackert ur dettta lilla instrument som en balalajka är, det var fantastiskt att höra.
Sammanlagt en fin kväll.
Till hösten tänker jag också klippa ner häcken till grunden och låta den börja om ordentligt. Den ser ut som hej kom och hjälp mig och jag tror mig inte om att kunna/idas ansa den till acceptabel form.
Vilan bestod av en kväll med äldste sonen i närbelägen liten stuga. Vi bestämde oss för att fara till kyrkstugan och äta pizza där. Vid liten promenad till kyrkan fann vi dock att det skulle vara en konsert kl 20. Då gick vi på den efter pizza och kaffe. Det var två ryska kvinnor som spelade balalajka respektive piano. De flesta stycken tillsammans men något stycke var för sig. Det var en fin konsert. Att man kan få ut så fantastiskt mycket vackert ur dettta lilla instrument som en balalajka är, det var fantastiskt att höra.
Sammanlagt en fin kväll.
Nästa möte
I en kommentar till föregående inlägg om OAS-mötet har Håkan Kero bett mig göra reklam för nästa helgs laestadianska stormöte i Sattajärvi (två mil (?) söder om Pajala på vägen mot Överkalix). Det gör jag gärna. Jag tycker faktiskt att folk som bor här i Norrbotten gärna kan far på ett stormöte någon gång även om dom inte själva definierar sig som laestadianer. Mötena är givetvis öppna för alla och människorna är vänliga och trevliga. Man får givetvis stå ut med att alla predikningar tolkas men det vänjer man sig snabbt vid.
Hittar man till byn så lär man nog se var tältet står.
Enligt Håkan kan man även lyssna via nätet http://www.kyrktorget.se/sattajarvi.fridsforbund . Där kan man även läsa om mötestider mm.
Själv kommer jag att vara där åtminstone någon dag.
Hittar man till byn så lär man nog se var tältet står.
Enligt Håkan kan man även lyssna via nätet http://www.kyrktorget.se/sattajarvi.fridsforbund . Där kan man även läsa om mötestider mm.
Själv kommer jag att vara där åtminstone någon dag.
OAS-möte slut
OBS! OAS-möte. Inte OAS-konferens. Jag avskyr ordet konferens i kristna sammanhang. Å andra sidan ogillar jag att de esnkilda gudstjänsterna under mötet kallas möten: kvällsmöten och ungdomsmöten och andra möten. Nej, gudstjänster ska det vara tycker jag. Möte (som benämning på en gudstjänst) är ett frikyrkoord. Bara därför är det ju fel. Men kanske är det lika bra att frikyrkliga, EFSare mfl kallar sina gudstjänster för möten eftersom det ofta är möten och inte gudstjänster.
Nog om detta. OAS-mötet är slut. Några stillsamma reflexioner:
1. det blev ju en allvarlig stämning under mötet de sista dagarna då budet kom om det som hänt i Norge. Givetvis blev de drabbade och deras familjer och hela norska folket föremål för våra förböner vid flera tillfällen. Fråga till läsarna: vad säger ni om att vi i samma gudstjänst där händelsen första gången omnämndes - vi troddde då att det var 25 döda ungdomar - sjöng sången Gud är god. Var det uttryckt för ett trotsigt frimodigt hopp eller för en totalt likgiltig tro?
2. vårt lovsångsteam från Österbotten kan man ju bara älska. Sedan länge tillbaka kan vi i praktiken inte tänka oss ett OAS-möte i Norrbotten utan Mats Sjölind och gänget. Tack så mycket, för ert fina sätt att leda lovsången.
3. ett antal nya personer har dykt upp i förebedjarnas skara. Roligt att det blir fler som växer in i detta andliga sammanhang. Ibland ser man det bara som rena tillfälligheter som gör att folk dras in i den andliga gemenskapen.
4. mindre bikt än det varit på OAS-mötena för några år sedan. Men i slutet av mötet då vi gjort lite mer "reklam" för bikten - och då förkunnelsen i några delar kanske var sådan att den bidrog till ett väckt behov - blev det lite mer.
5. med norrbottniska mått mätt många präster närvarande. Säkert minst ett halvdussin som varit med nästan hela tiden + några till som var med en eller två dagar. Noterbart är dock att åtskilliga av de närvarande prästerna är något mer åt det högkyrkliga hållet trots att man kan gissa att majoriteten av deltagarna är mer åt det lågkyrkliga hållet.
6. kanske saknade jag någon predikan som var lite tydligare åt det allvarliga väckelsehållet, dvs lite mer om "synd och nåd". Jag har ju länge hävdat att OAS-rörelsens bakgrund i vår kyrka är de gamla väckelsetraditionerna med sitt allvarliga "synd och nåd"-budskap. Människor uppvuxna i dessa traditioner har blivit oerhört berikade av förnyelsen, friheten, lovsången och glädjen. Men nu växer en ny generation upp som kommer direkt in i den andliga förnyelsen. Dom behöver också få möta det "gamla" budskapet.
7. för första gången har jag hört fd prästen, numera pastorn i Kustkyrkan, Simon Jonsson, predika. Jag kommer att tänka på Dag Sandahls definitioner av olika kyrkliga tillhörigheter:
- använder man blädderblock är man gammalkyrklig
- använder man over-head är man högkyrklig
- använder man powerpoint är man evangelikal
Här var hela predikan en enda lång powerpointpresentation. Även budskapet (han talade två gånger) hade sina reformerta drag. Inte så det störde alltför allvarligt men tillräckligt för att jag nog skulle vilja komplettera med andra nyanser och tillräckligt för att jag inte vill att detta ska vara det enda.
Men att han har en gåva att nå och entusiasmera ungdomar är klart. Välsignelse över den uppgiften.
8. långa gudstjänster är det. Rekordet var väl när mötesledarens inledningsord kom efter 50 min och predikan började efter en och en halv timme. Mig stör det inte. Att deltaga på de långa gudstjänsterna är att få befinna sig mitt i en atmosfär av bön, lovsång och gemenskap. Klart uppbyggligt.* Det blir en oerhörd andlig frihet när man känner att man redan från början bestämt sig för att strunta i klockan.
9. roligt att en stor grupp av dem som varit med i vårt alpha-arbete i Örnäset var med . Flera av dem flera dagar. Men sista dagens högmässa var det inte mer än någon enstaka. Synd - för högmässan är ju bäst. Klart bäst.
10. mycket givande att få höra Solveig och Mikael Tulin tala om sitt tidigare liv i New Age-nyandligheten mm. Mikael fungerade under flera år som professionellt medium, men sedan blev dom omvända till Kristus. En snabbresumé av deras gripande vittnesbörd finns här. Med sin djupa bakgrund i nyandligheten där dom sett dess fängslande verkan på människor utan att kunna ge någon frid och glädje så var det klart att dom nu tog avstånd från dylikt i alla dess former: alternativmedicin, terapier, alla former av "kristen" yoga och meditation, ja även från de mer etablerade formerna akupunktur och zonterapi då dom bestämt menar att även där finns en ideologisk bakgrund i hinduism och buddhism. "Hellre ett nej för mycket än ett nej för lite" var deras varnande budskap.
11. själv gjorde jag inget annat än att jag var förebedjare vid ett tillfälle och biktpräst vid flera. Nej, förresten: jag var ju "mötesledare" (hrmm!) på inledningsgudstjänsten. Märkligt att man tycker att man inte gjort nå't när man inte predikat!
12. min tvillingbror höll däremot ett seminarium. Själv blev jag utslängd därifrån eftersom det var fullt och jag inte hörde till de föranmälda som hade bokat plats.
13. I sitt föredrag uttalade Berit Simonsson ett av mötets riktiga pärlor: lovsången kan inte utplåna samvetskvalen. Det kan bara syndabekännelsen och förlåtelsen.**
* ungefär som på laestadianskt stormöte där det predikas dagarna i ända
** detta citerar jag bara för att mina laestadianska vänner ska få ytterligare en chans att inse att OAS-rörelsen inte är någon främmande eld
Nog om detta. OAS-mötet är slut. Några stillsamma reflexioner:
1. det blev ju en allvarlig stämning under mötet de sista dagarna då budet kom om det som hänt i Norge. Givetvis blev de drabbade och deras familjer och hela norska folket föremål för våra förböner vid flera tillfällen. Fråga till läsarna: vad säger ni om att vi i samma gudstjänst där händelsen första gången omnämndes - vi troddde då att det var 25 döda ungdomar - sjöng sången Gud är god. Var det uttryckt för ett trotsigt frimodigt hopp eller för en totalt likgiltig tro?
2. vårt lovsångsteam från Österbotten kan man ju bara älska. Sedan länge tillbaka kan vi i praktiken inte tänka oss ett OAS-möte i Norrbotten utan Mats Sjölind och gänget. Tack så mycket, för ert fina sätt att leda lovsången.
3. ett antal nya personer har dykt upp i förebedjarnas skara. Roligt att det blir fler som växer in i detta andliga sammanhang. Ibland ser man det bara som rena tillfälligheter som gör att folk dras in i den andliga gemenskapen.
4. mindre bikt än det varit på OAS-mötena för några år sedan. Men i slutet av mötet då vi gjort lite mer "reklam" för bikten - och då förkunnelsen i några delar kanske var sådan att den bidrog till ett väckt behov - blev det lite mer.
5. med norrbottniska mått mätt många präster närvarande. Säkert minst ett halvdussin som varit med nästan hela tiden + några till som var med en eller två dagar. Noterbart är dock att åtskilliga av de närvarande prästerna är något mer åt det högkyrkliga hållet trots att man kan gissa att majoriteten av deltagarna är mer åt det lågkyrkliga hållet.
6. kanske saknade jag någon predikan som var lite tydligare åt det allvarliga väckelsehållet, dvs lite mer om "synd och nåd". Jag har ju länge hävdat att OAS-rörelsens bakgrund i vår kyrka är de gamla väckelsetraditionerna med sitt allvarliga "synd och nåd"-budskap. Människor uppvuxna i dessa traditioner har blivit oerhört berikade av förnyelsen, friheten, lovsången och glädjen. Men nu växer en ny generation upp som kommer direkt in i den andliga förnyelsen. Dom behöver också få möta det "gamla" budskapet.
7. för första gången har jag hört fd prästen, numera pastorn i Kustkyrkan, Simon Jonsson, predika. Jag kommer att tänka på Dag Sandahls definitioner av olika kyrkliga tillhörigheter:
- använder man blädderblock är man gammalkyrklig
- använder man over-head är man högkyrklig
- använder man powerpoint är man evangelikal
Här var hela predikan en enda lång powerpointpresentation. Även budskapet (han talade två gånger) hade sina reformerta drag. Inte så det störde alltför allvarligt men tillräckligt för att jag nog skulle vilja komplettera med andra nyanser och tillräckligt för att jag inte vill att detta ska vara det enda.
Men att han har en gåva att nå och entusiasmera ungdomar är klart. Välsignelse över den uppgiften.
8. långa gudstjänster är det. Rekordet var väl när mötesledarens inledningsord kom efter 50 min och predikan började efter en och en halv timme. Mig stör det inte. Att deltaga på de långa gudstjänsterna är att få befinna sig mitt i en atmosfär av bön, lovsång och gemenskap. Klart uppbyggligt.* Det blir en oerhörd andlig frihet när man känner att man redan från början bestämt sig för att strunta i klockan.
9. roligt att en stor grupp av dem som varit med i vårt alpha-arbete i Örnäset var med . Flera av dem flera dagar. Men sista dagens högmässa var det inte mer än någon enstaka. Synd - för högmässan är ju bäst. Klart bäst.
10. mycket givande att få höra Solveig och Mikael Tulin tala om sitt tidigare liv i New Age-nyandligheten mm. Mikael fungerade under flera år som professionellt medium, men sedan blev dom omvända till Kristus. En snabbresumé av deras gripande vittnesbörd finns här. Med sin djupa bakgrund i nyandligheten där dom sett dess fängslande verkan på människor utan att kunna ge någon frid och glädje så var det klart att dom nu tog avstånd från dylikt i alla dess former: alternativmedicin, terapier, alla former av "kristen" yoga och meditation, ja även från de mer etablerade formerna akupunktur och zonterapi då dom bestämt menar att även där finns en ideologisk bakgrund i hinduism och buddhism. "Hellre ett nej för mycket än ett nej för lite" var deras varnande budskap.
11. själv gjorde jag inget annat än att jag var förebedjare vid ett tillfälle och biktpräst vid flera. Nej, förresten: jag var ju "mötesledare" (hrmm!) på inledningsgudstjänsten. Märkligt att man tycker att man inte gjort nå't när man inte predikat!
12. min tvillingbror höll däremot ett seminarium. Själv blev jag utslängd därifrån eftersom det var fullt och jag inte hörde till de föranmälda som hade bokat plats.
13. I sitt föredrag uttalade Berit Simonsson ett av mötets riktiga pärlor: lovsången kan inte utplåna samvetskvalen. Det kan bara syndabekännelsen och förlåtelsen.**
* ungefär som på laestadianskt stormöte där det predikas dagarna i ända
** detta citerar jag bara för att mina laestadianska vänner ska få ytterligare en chans att inse att OAS-rörelsen inte är någon främmande eld
OAS-möte
Nu är det dags för sommarens höjdpunkt. OAS-mötet på Storstrand i Piteå 21-24 juli. Du kommer väl? Programmet kan du se här. Välkommen!
Lite annorlunda
blev det idag. Jag har nämligen varit en halv dag på Försvarsmuseet i Boden. Skälet var att jag skulle få chansen att en gång till träffa min gamle svåger från Uppsala när han är här i norrland på semester. Får väl erkänna att det var betydligt roligare att vandra omkring i museet och på fd A8-området med en person som kunde bidraga med en äkta nostalgikänsla. Svågern lumpade nämligen just på A8 för drygt fyrtio år sedan (69-70). Till råga på allt ligger delar av försvarsmuseet just i den byggnad där han hade sin lucka i det sk "studentkompaniet". Ja, egentligen hade det visst upphört strax innan men begreppet låg visst liksom kvar i luften.*
Det är nu ett antal år sedan jag senast besökte stället. Det var nog när det var just nyöppnat och jag var där med yngste sonen. Det har utvecklats en del sedan dess. Positivt. Mycket böcker fanns i bokhyllan i entrén. Om det inte vore så att det också finns gott om olästa böcker i min egen bokhylla så hade jag nog fallit för en del bokfrestelser.
Roligt var att se den stora karta som fanns på övervåningen i museet. Den var gjord med relief så man kunde se bergen med de olika forten som ingick i Bodens fästning. Även de gamla regementena var markerade med byggnader. Nu vet jag något-så-när vilket av gamla regementena som var vilket. Det har jag aldrig tidigare lärt mig (annat än att det var I19 som låg vid sjukhuset) trots att jag bott 3-4 mil från Boden i hela mitt liv. Men så har jag ju inte gjort lumpen heller. Jag var vapenfri. Men skulle jag accepterat att lumpa så hade det för min del blivit Ing3.
Lite sorg kan man känna när man betänker vilka stora ekonomiska, personella och mentala investeringar som nu bara försvinner när den gamla förvarsorganisationen bryts ner. Utan tvekan är det ett stort kulturarv som är på väg försvinna. Intressant var dock ett påstående från guiden att de flesta gamla regementsorter i landet har klarat sig bättre ur arbetstillfälles- befolknings- och skattesynpunkt när regementena lades ner och man jobbat på att rekrytera ny verksamhet till de gamla byggnaderna. Blir det något liknande i kyrkan: lägg ner kyrkorna så blir det väckelse?
* en av de händelser som gamle svågern kunde plocka fram ur minnet var att vid en muck-fest hade ett gäng värnpliktiga lyckats byta ut svenska flaggan i flaggstången på regementets huvudbyggnad mot Nyckelbryggeriers flagga. Andra lumparminnen censureras.
Det är nu ett antal år sedan jag senast besökte stället. Det var nog när det var just nyöppnat och jag var där med yngste sonen. Det har utvecklats en del sedan dess. Positivt. Mycket böcker fanns i bokhyllan i entrén. Om det inte vore så att det också finns gott om olästa böcker i min egen bokhylla så hade jag nog fallit för en del bokfrestelser.
Roligt var att se den stora karta som fanns på övervåningen i museet. Den var gjord med relief så man kunde se bergen med de olika forten som ingick i Bodens fästning. Även de gamla regementena var markerade med byggnader. Nu vet jag något-så-när vilket av gamla regementena som var vilket. Det har jag aldrig tidigare lärt mig (annat än att det var I19 som låg vid sjukhuset) trots att jag bott 3-4 mil från Boden i hela mitt liv. Men så har jag ju inte gjort lumpen heller. Jag var vapenfri. Men skulle jag accepterat att lumpa så hade det för min del blivit Ing3.
Lite sorg kan man känna när man betänker vilka stora ekonomiska, personella och mentala investeringar som nu bara försvinner när den gamla förvarsorganisationen bryts ner. Utan tvekan är det ett stort kulturarv som är på väg försvinna. Intressant var dock ett påstående från guiden att de flesta gamla regementsorter i landet har klarat sig bättre ur arbetstillfälles- befolknings- och skattesynpunkt när regementena lades ner och man jobbat på att rekrytera ny verksamhet till de gamla byggnaderna. Blir det något liknande i kyrkan: lägg ner kyrkorna så blir det väckelse?
* en av de händelser som gamle svågern kunde plocka fram ur minnet var att vid en muck-fest hade ett gäng värnpliktiga lyckats byta ut svenska flaggan i flaggstången på regementets huvudbyggnad mot Nyckelbryggeriers flagga. Andra lumparminnen censureras.
Skånebesök
har det varit i helgen. Jag for i fredags eftermiddag och återkom idag. Det första glädjande man möter hemma är en räkning från Stadshypotek. Tydligen hade jag slarvat och inte sett till att jag hade nog med pengar på mitt räkningskonto vid månadsskiftet så dom hade inte fått betalt. Nu fick jag fixa det men till nästa månadsskifte blir det en straffavgift. Onödigt - helt onödigt. Tur att jag var ovetande om det bekymret nere i skåne.
Där fick jag istället fundera på hur man ska uttala ordet skånemejerier på skånska. Vilken skånska? Det finns nämligen flera sorters skånska visar det sig. Det var firman med sagda namn som på Facebook efterlyst olika skånska uttal av företagsnamnet. Några av dem presenterades på mjölkpaketen. Flitiga facebookare hittar kanske fler. Själv försökte jag uttala de olika varianterna, men tyckte nog att skåunemajerior lät som det mest genuina, möjligen i konkurens med skaunemajerior. OBS! ska givetvis uttalas med skorrande "r".
Under skånebesöket bodde jag hos goda vänner som jag lärt känna genom OAS-rörelsen. Trevliga och gästfria. Bjöd på kaffe med påtår kl elva på kvällen och igår kväll såg vi Japan besegra USA i damfotboll-VM-finalen. Alltid roligt med uppstickare. En massa annat folk träffade jag också. Flera tusen som jag aldrig mött förut och ca ett och ett halvt dussin som jag tidigare mött i div andliga sammanhang som OAS, Synoden, Frimodig kyrka mm.
Jag har alltså varit på sommarmöte i Hässleholm med ELM-Syd. (ELM = Evangelisk-Lutherks Mission = det som förr kallades Bibeltrogna vänner). Alltså har jag varit på det som man kanske skulle kunna tro är någon slags sydlig variant av laestadianskt stormöte. Och folk som jag pratade med berättade att för några årtionden sedan var det nog så: predikningar i långa rader, dagarna i ända. Men nu var det klart moderniserat. Ett väl förberett program med ämne och tema för de olika föredragen. Musik i klart modern stil med både trummor och elgitarrer. Klart mer som ett OAS-möte. Men inte riktigt ändå. Vännerna berättade att detta år var första gången som det erbjöds personlig förbön under högmässan. Sådant har nog även i BV-kretsar varit något "nytt i kristendomen".
Temat för möteshelgen - som bara pågick i två dagar, lördag och söndag - var Jesus - centrum i mitt liv. Sedan uppdelat i delämnen för de olika föredragen: Jesus - centrum i min bön, centrum i min vardag, centrum i mitt tjänande osv. Själv predikade jag vid två tillfällen: helgsmålsbön och högmässa. Den senare fick jag även leda (celebrera) och då var temat Jesus - centrum i mig.
Den mest påtagliga skillnaden mot ett norrländskt stormöte var dock att man höll till utomhus. Talarstol och altare fanns på en uppbyggd scen. Ett antal mindre tält fanns, dels för mötesbyrå, "bokbord", kiosk mm men även två, tre tält stående i mötesområdets utkanter med väggarna borttagna så att man vid behov kunde sitta under tak och se in mot centrumplatsen. Men i dessa tält rymdes bara en bråkdel av deltagarna. En annan finurlig sak var att man hade en särskild handikapparkering där rörelsehindrade kunde sitt kvar i bilen och se in mot mötesområdet och samtidigt lyssna på predikan via närradion i bilens radio. Men de allra flesta satt - utomhus. I ur och skur. Medhavande egna campingstolar, filtar, presseningar, regnställ, stövlar och paraplyer. Jag får erkänna att jag inte riktigt trodde mina öron när jag hörde att jag eventuellt skulle få se tusentals personer sitta utomhus och lyssna på predikan under sitt paraply. Men exakt så var det. Och det verkade som om många tyckte att detta var själva grejen. Utomhus har det alltid varit. Och så ska det förbli, tydligen.
Rent andligt då? Ja, jag hörde inget i predikningar, föredrag och undervisning som jag inte kunde säga ja och amen till. Om människorna kunde säga detsamma till mina predikningar får andra bedöma.
Men roligt var det att vara med. Nu har jag väl snart varit med i hela den svenskkyrkliga geografin: högkyrklighet, karismatik, EFS, laestadianism, BV... vad fattas? Kanske något riktigt "svartrockigt" gammalkyrkligt?
Där fick jag istället fundera på hur man ska uttala ordet skånemejerier på skånska. Vilken skånska? Det finns nämligen flera sorters skånska visar det sig. Det var firman med sagda namn som på Facebook efterlyst olika skånska uttal av företagsnamnet. Några av dem presenterades på mjölkpaketen. Flitiga facebookare hittar kanske fler. Själv försökte jag uttala de olika varianterna, men tyckte nog att skåunemajerior lät som det mest genuina, möjligen i konkurens med skaunemajerior. OBS! ska givetvis uttalas med skorrande "r".
Under skånebesöket bodde jag hos goda vänner som jag lärt känna genom OAS-rörelsen. Trevliga och gästfria. Bjöd på kaffe med påtår kl elva på kvällen och igår kväll såg vi Japan besegra USA i damfotboll-VM-finalen. Alltid roligt med uppstickare. En massa annat folk träffade jag också. Flera tusen som jag aldrig mött förut och ca ett och ett halvt dussin som jag tidigare mött i div andliga sammanhang som OAS, Synoden, Frimodig kyrka mm.
Jag har alltså varit på sommarmöte i Hässleholm med ELM-Syd. (ELM = Evangelisk-Lutherks Mission = det som förr kallades Bibeltrogna vänner). Alltså har jag varit på det som man kanske skulle kunna tro är någon slags sydlig variant av laestadianskt stormöte. Och folk som jag pratade med berättade att för några årtionden sedan var det nog så: predikningar i långa rader, dagarna i ända. Men nu var det klart moderniserat. Ett väl förberett program med ämne och tema för de olika föredragen. Musik i klart modern stil med både trummor och elgitarrer. Klart mer som ett OAS-möte. Men inte riktigt ändå. Vännerna berättade att detta år var första gången som det erbjöds personlig förbön under högmässan. Sådant har nog även i BV-kretsar varit något "nytt i kristendomen".
Temat för möteshelgen - som bara pågick i två dagar, lördag och söndag - var Jesus - centrum i mitt liv. Sedan uppdelat i delämnen för de olika föredragen: Jesus - centrum i min bön, centrum i min vardag, centrum i mitt tjänande osv. Själv predikade jag vid två tillfällen: helgsmålsbön och högmässa. Den senare fick jag även leda (celebrera) och då var temat Jesus - centrum i mig.
Den mest påtagliga skillnaden mot ett norrländskt stormöte var dock att man höll till utomhus. Talarstol och altare fanns på en uppbyggd scen. Ett antal mindre tält fanns, dels för mötesbyrå, "bokbord", kiosk mm men även två, tre tält stående i mötesområdets utkanter med väggarna borttagna så att man vid behov kunde sitta under tak och se in mot centrumplatsen. Men i dessa tält rymdes bara en bråkdel av deltagarna. En annan finurlig sak var att man hade en särskild handikapparkering där rörelsehindrade kunde sitt kvar i bilen och se in mot mötesområdet och samtidigt lyssna på predikan via närradion i bilens radio. Men de allra flesta satt - utomhus. I ur och skur. Medhavande egna campingstolar, filtar, presseningar, regnställ, stövlar och paraplyer. Jag får erkänna att jag inte riktigt trodde mina öron när jag hörde att jag eventuellt skulle få se tusentals personer sitta utomhus och lyssna på predikan under sitt paraply. Men exakt så var det. Och det verkade som om många tyckte att detta var själva grejen. Utomhus har det alltid varit. Och så ska det förbli, tydligen.
Rent andligt då? Ja, jag hörde inget i predikningar, föredrag och undervisning som jag inte kunde säga ja och amen till. Om människorna kunde säga detsamma till mina predikningar får andra bedöma.
Men roligt var det att vara med. Nu har jag väl snart varit med i hela den svenskkyrkliga geografin: högkyrklighet, karismatik, EFS, laestadianism, BV... vad fattas? Kanske något riktigt "svartrockigt" gammalkyrkligt?
Håller det på att bli för mycket?
Surströmming alltså. Två gånger tidigare i sommar har jag berättat att jag ätit sagda delikatess i Kyrkstugan tillsammans med olika vänner. I tisdags var det dags igen. Men denna gång hade jag bjudit mina föräldrar. Tror dom uppskattade aftonen. Jag tänkte under intagandet av den läckra födan att det smakar lika gott trots att det är tredje gången på några veckor.
När jag skjutsat hem föräldrarna till deras lägenhet fick jag även chans att beskåda - och i garaget provköra - den elmoped, sk permobil, som min fader nu fått eftersom han börjar vara lite för svag för längre promenader å stadens gator. Den var riktigt kul att köra. Blir absolut lämpliga fordonet när tidigare motorcyklist börjar bli gammal och grå.
Men åter till surströmming. Igår var det dags igen. Dock utan min egen förskyllan eller värdighet. Svåger och svägerska är nämligen på besök hos svärfar i hans stuga i Töretrakten. Äldre sonen och jag blev då ditbjudna - givetvis på surströmming. Men det är bara att erkänna: lika gott som vanligt. men jag lät det stanna vid ätning (högst fyra strömmingar) och kulturutövning (göra en klämma av tunnbröd) istället för att övergå till avdelningen sport (fem eller fler strömmingar).
Jag kommer snart att befinna mig ända nere i Skåne i några dagar. Där blir det väl inte surströmming?
Slutet av kvällen blev inte riktigt lika kul. Damfotbollslandslaget förlorade VM-semifinalen mot Japan som var klart bättre. Men japanskorna har ju sagt att dom spelar för alla dem som drabbades av Tsunamikatastrofen tidigare i år. Därför kan jag glädje mig över deras seger. Vad hade svenskarna att spela för? En surströmmingsdoftande norrbottnisk smesterfirare? Inte undra på att dom förlorade.
När jag skjutsat hem föräldrarna till deras lägenhet fick jag även chans att beskåda - och i garaget provköra - den elmoped, sk permobil, som min fader nu fått eftersom han börjar vara lite för svag för längre promenader å stadens gator. Den var riktigt kul att köra. Blir absolut lämpliga fordonet när tidigare motorcyklist börjar bli gammal och grå.
Men åter till surströmming. Igår var det dags igen. Dock utan min egen förskyllan eller värdighet. Svåger och svägerska är nämligen på besök hos svärfar i hans stuga i Töretrakten. Äldre sonen och jag blev då ditbjudna - givetvis på surströmming. Men det är bara att erkänna: lika gott som vanligt. men jag lät det stanna vid ätning (högst fyra strömmingar) och kulturutövning (göra en klämma av tunnbröd) istället för att övergå till avdelningen sport (fem eller fler strömmingar).
Jag kommer snart att befinna mig ända nere i Skåne i några dagar. Där blir det väl inte surströmming?
Slutet av kvällen blev inte riktigt lika kul. Damfotbollslandslaget förlorade VM-semifinalen mot Japan som var klart bättre. Men japanskorna har ju sagt att dom spelar för alla dem som drabbades av Tsunamikatastrofen tidigare i år. Därför kan jag glädje mig över deras seger. Vad hade svenskarna att spela för? En surströmmingsdoftande norrbottnisk smesterfirare? Inte undra på att dom förlorade.
Arbete
Eftersom min gamle kamrat å sin blogg skrutit med sitt idoga arbete på tomten så kan väl jag berätta att jag också använt den tionde semesterdagen till visst arbete. Dock inte i trädgården. Jag har
1. Träoljat in altanen. Det bestämmer jag mig för att göra varje vår, men oftast går det till långt in på sommaren innan det blir av. Ja, nästan lika ofta blir det inte alls av. Det har jag för länge sedan lärt mig. Alltså brukar jag direkt på våren köpa träolja så att det ska finnas den dagen när arbetsinspirationen infinner sig. Men tydligen har den inte infunnit sig de senaste två åren för när jag kollade i uteförrådet hade jag en halvfull oljehink och två oöppnade. Men nu har jag alltså olja om inspirationen plötsligt skulle infinna sig att olja in altanen två gånger per år, en gång på våren (vilket detta får räknas som) och en gång på hösten. Det räcker väl att det blir augusti för att hösten ska kunna anses vara i antågande.
2. Övertagit 17 st tunga trädgårdplattor av grannen i hustet mitt emot. Han behöver dem inte längre eftersom han bygger ut altanen över den yta där plattorna förut låg och på de ställen där han vill ha plattor lägger en annan sort. Alltså fick jag dom gamla. Fula, skitiga, leriga, mossiga. Men efter en stunds behandling med högtryckstvätten var dom så skinande fina att jag undrar om inte grannen ångrar sig. Men här gäller barndomslekens villkor: bytt är bytt och kommer aldrig mer igen. Nu gäller det bara att få dom på plats någonstans. Och eftersom jag är i avsaknad av "madam" som kan ge order så måste jag tänka ut det hela själv. Alltså kommer det att ta tid.
3. Målat brogolvet. Det blev inte av när jag ifjol målade hela huset inkl överbyggnaden över bron. Men färgen hade jag köpt. Och eftersom bron bara är ca två kvadratmeter stor så gick det snabbt. Dock sög träet i sig så det surplade. Alltså blir det att måla en eller två gånger till. Färgen brun-svart enligt benämningen. Hade funderat på helt svart men tyckte det var för mörkt. Grannen i samma radhuslänga har målat sin bro svart. Får erkänna att det nästan var snyggare.
I morgon funderar jag på att ta bort tre av mina sju vinbärsbuskar eftersom dom står alldeles för tätt. Att ta bort buske nr 2, 4 och 6 - dom står i rad - ska jag väl klara utan instruktioner.
1. Träoljat in altanen. Det bestämmer jag mig för att göra varje vår, men oftast går det till långt in på sommaren innan det blir av. Ja, nästan lika ofta blir det inte alls av. Det har jag för länge sedan lärt mig. Alltså brukar jag direkt på våren köpa träolja så att det ska finnas den dagen när arbetsinspirationen infinner sig. Men tydligen har den inte infunnit sig de senaste två åren för när jag kollade i uteförrådet hade jag en halvfull oljehink och två oöppnade. Men nu har jag alltså olja om inspirationen plötsligt skulle infinna sig att olja in altanen två gånger per år, en gång på våren (vilket detta får räknas som) och en gång på hösten. Det räcker väl att det blir augusti för att hösten ska kunna anses vara i antågande.
2. Övertagit 17 st tunga trädgårdplattor av grannen i hustet mitt emot. Han behöver dem inte längre eftersom han bygger ut altanen över den yta där plattorna förut låg och på de ställen där han vill ha plattor lägger en annan sort. Alltså fick jag dom gamla. Fula, skitiga, leriga, mossiga. Men efter en stunds behandling med högtryckstvätten var dom så skinande fina att jag undrar om inte grannen ångrar sig. Men här gäller barndomslekens villkor: bytt är bytt och kommer aldrig mer igen. Nu gäller det bara att få dom på plats någonstans. Och eftersom jag är i avsaknad av "madam" som kan ge order så måste jag tänka ut det hela själv. Alltså kommer det att ta tid.
3. Målat brogolvet. Det blev inte av när jag ifjol målade hela huset inkl överbyggnaden över bron. Men färgen hade jag köpt. Och eftersom bron bara är ca två kvadratmeter stor så gick det snabbt. Dock sög träet i sig så det surplade. Alltså blir det att måla en eller två gånger till. Färgen brun-svart enligt benämningen. Hade funderat på helt svart men tyckte det var för mörkt. Grannen i samma radhuslänga har målat sin bro svart. Får erkänna att det nästan var snyggare.
I morgon funderar jag på att ta bort tre av mina sju vinbärsbuskar eftersom dom står alldeles för tätt. Att ta bort buske nr 2, 4 och 6 - dom står i rad - ska jag väl klara utan instruktioner.
Rosendalska pärlor III (den vackraste!)
Jag fortsätter att citera ur boken Den ockuperade kyrkoprovinsen. f Gunnar anser alltså att det pågår en allvarlig kamp inom kyrkan. I praktiken en strid. Det innebär att vi inte bara har motståndare utan fiender. Dock bör man ju, enligt Jesu ord, älska sina fiender. Alltså formulerar han en mycket fin bön, och inbjuder till bönegemenskap:
"Författaren vill uppmana alla som vilja deltaga i kampen för svenska kyrkans frihet att dagligen bedja:
Att Gud helig och treenig måtte bevara oss för allt hat, all elakhet, all osanning om våra motståndare,
att vi måtte älska dem, som vi i vår kamp nödgas kalla våra fiender, och att vi, väl medvetna om denna världens mäktiges stora makt, dock måtte vara utan fruktan,
att vi i all kamp må bli bevarade i Guds Ord och i hans Kyrkas uppenbarade eviga och oföränderliga sanningar,
att vi alltid måtte hysa aktning, kärlek och vördnad för våra motståndare men icke för deras läror,
att vi alltid måtte föra ett värdigt och höviskt språk,
ehuru vi icke lova att avstå från humorns och satirens vapen,
att vi oavlåtligt må se till, att vårt svärd och vår sköld beständigt äro blänkande blanka.
I Kristi rättfärdighets KÄRLEK och SANNING."
"Författaren vill uppmana alla som vilja deltaga i kampen för svenska kyrkans frihet att dagligen bedja:
Att Gud helig och treenig måtte bevara oss för allt hat, all elakhet, all osanning om våra motståndare,
att vi måtte älska dem, som vi i vår kamp nödgas kalla våra fiender, och att vi, väl medvetna om denna världens mäktiges stora makt, dock måtte vara utan fruktan,
att vi i all kamp må bli bevarade i Guds Ord och i hans Kyrkas uppenbarade eviga och oföränderliga sanningar,
att vi alltid måtte hysa aktning, kärlek och vördnad för våra motståndare men icke för deras läror,
att vi alltid måtte föra ett värdigt och höviskt språk,
ehuru vi icke lova att avstå från humorns och satirens vapen,
att vi oavlåtligt må se till, att vårt svärd och vår sköld beständigt äro blänkande blanka.
I Kristi rättfärdighets KÄRLEK och SANNING."
Rosendalska pärlor II
Den andra boken av f Gunnar som jag lade beslag på nere på Öland var den för trettio år sedan utkomna Den ockuperade kyrkoprovinsen. När jag upprepade gånger begrundat dess utseende får jag för mig att den sedan tidigare kan ha funnits i mitt bibliotek. Dock har jag inte funnit den. Har jag läste den tidigare? Kanske.
När man nu läste den så känns den lite gammal. Utvecklingen har för länge sedan sprungit ifrån det kyrkopolitiska skeende som där avhandlas*. Fantastiskt är också att ana vilka förhoppningar f Gunnar tycks knyta till kyrkans "skiljande från staten". Hade han sett resultatet hade han kanske inte varit lika förhoppningsfull.
Han behandlar den tid då -78 års samarbetsregler** skulle befästas men redan börjat behandlas som passé av vissa domkapitel. Detta är också den tid då man på allvar började diskutera att "avskaffa" samvetsklausulen.***
Det är alltså det fortsatta genomdrivandet av reformen med kvinnor som präster, genom ett alltmer aktivt tillbakaträngande av dem som inte tror reformen, som är huvudtemat i boken.
På sid 32 skriver f Gunnar:
"Nej, det är inte det faktum att de kvinnliga prästerna är kvinnor som väcker motståndet. Om vi någonsin skall nå fram till samförstånd och fredlig , kristen samlevnad i Kyrkan och staten, så måste den åsikten, att motståndarna grunda sitt motstånd på det förhållandet, att de kvinnliga prästerna äro kvinnor, rättas.
Nej, vårt motstånd har icke sin rot i det förhållandet, att de kvinnliga prästerna äro kvinnor, det har sitt motiv i det förhållandet, att de kvinnliga prästerna icke äro präster.
Alltså icke i det de ÄRO, utan i det de ICKE ÄRO.
Icke för den kvinnliga art, som de besitta, utan på grund av frånvaron av den prästerliga arten, som de icke besitta och icke kunna besitta".
Intressant sätt att beskriva saken. Här är uppenbart att f Gunnar har den katolska synen att "endast en döpt man kan ta emot prästvigningens sakrament på ett giltigt sätt" - eller hur det nu exakt brukar uttryckas. Enligt f Gunnar får detta som följd att prästvigd kvinna inte på ett giltigt sätt kan förrätta mässan.
Femtio sidor senare i boken (s 82) behandlar f Gunnar, i ett öppet brev till dåvarande biskopen i Linköping, Martin Lönnebo, det som då fruktades: att präster tveksamma till ämbetsreformen skulle kunna tvingas assistera vid mässor förrättade av kvinnlig präst. Men han konstaterar att eftersom den kvinnliga prästens vigning inte är giltig så är hennes celeberande det inte heller. Alltså har den som deltagit i av kvinnlig präst ledd mässa "ingalunda varit med om communio in sacris (gemenskap i det heliga. min anm), han har bara varit med om communio in pane et vino (gemenskap i bröd och vin. min anm), vilket ju icke är otillbörligt."
Så kan man uttrycka det. Om man heter f Gunnar vill säga. Jag konstaterar bara att han skriver så. Utan omdöme.
* men just därför vore den kanske nyttig för många nutida kyrkoanställda och -aktiva, så att dom får se hur långt utvecklingen gått på trettio år.
** (för de oinvigda alt okunniga) 78 års samarbetsregler kom till efter den enorma massmediala press på kyrkan som uppstod efter biskop Ingemar Ströms nyårspredikan i Stockholm samma år. I korthet går dom ut på att kvinnoprästmotståndare kan vara präster i kyrkan men att dom inte får förhindra kvinnliga prästers tjänsteutövande men själv har rätt att "väja" dvs låta bli att deltaga, både som kommunikant och som medverkande. Reglerna kallades allmänt "väjningsrätten".
*** (för de oinvigda alt okunniga) den s k samvetsklausulen var en skrivning i utskottets yttrande vid 1958 års kyrkomöte med innehållet att om reformen går igenom bör det likväl vara så att präster och biskopar tvekamma till reformen skulle kunna fortsätta som (och i framtiden bli!) präster i kyrkan utan att behöva utföra något som stred mot vederbörandes samvetsbestämda övertygelse. Senare försök att påstå att denna samvetsklausul bara gällde dem som då redan var i tjänst och inte framtida präster/ biskopar är rent snick-snack, vilket märks av att det även talas om att avlägga prästlöften, dvs prästvigas.
Eftersom "klausulen" rent tekniskt var att betrakta som en motivskrivning till lagen om kvinnors behörighet till prästämbetet så kunde den inte "avskaffas" utan att lagen avskaffades. Alltså fick man vid 82 års kyrkomöte avskaffa den lag som ger kvinnor möjlighet till tillträde till prästämbetet. Istället ansåg man att samhällets allmänna jämställdhetsregler gäller här som på annat håll. Fr o m år 2000 då nya kyrkoordningen gäller så är det ju självklart att både män och kvinnor kan bli präster, men få vet att åren 83-99 saknades strängt taget något som klart och entydigt sade att kvinnor fick bli präster.
-------------
Varför skriver jag så utförligt om dessa gamla saker? Kanske för att jag vill vidareföra en kunskap som jag tror att många i yngre generationer inte besitter. Och långt på sidan om f Gunnar hamnade jag.
När man nu läste den så känns den lite gammal. Utvecklingen har för länge sedan sprungit ifrån det kyrkopolitiska skeende som där avhandlas*. Fantastiskt är också att ana vilka förhoppningar f Gunnar tycks knyta till kyrkans "skiljande från staten". Hade han sett resultatet hade han kanske inte varit lika förhoppningsfull.
Han behandlar den tid då -78 års samarbetsregler** skulle befästas men redan börjat behandlas som passé av vissa domkapitel. Detta är också den tid då man på allvar började diskutera att "avskaffa" samvetsklausulen.***
Det är alltså det fortsatta genomdrivandet av reformen med kvinnor som präster, genom ett alltmer aktivt tillbakaträngande av dem som inte tror reformen, som är huvudtemat i boken.
På sid 32 skriver f Gunnar:
"Nej, det är inte det faktum att de kvinnliga prästerna är kvinnor som väcker motståndet. Om vi någonsin skall nå fram till samförstånd och fredlig , kristen samlevnad i Kyrkan och staten, så måste den åsikten, att motståndarna grunda sitt motstånd på det förhållandet, att de kvinnliga prästerna äro kvinnor, rättas.
Nej, vårt motstånd har icke sin rot i det förhållandet, att de kvinnliga prästerna äro kvinnor, det har sitt motiv i det förhållandet, att de kvinnliga prästerna icke äro präster.
Alltså icke i det de ÄRO, utan i det de ICKE ÄRO.
Icke för den kvinnliga art, som de besitta, utan på grund av frånvaron av den prästerliga arten, som de icke besitta och icke kunna besitta".
Intressant sätt att beskriva saken. Här är uppenbart att f Gunnar har den katolska synen att "endast en döpt man kan ta emot prästvigningens sakrament på ett giltigt sätt" - eller hur det nu exakt brukar uttryckas. Enligt f Gunnar får detta som följd att prästvigd kvinna inte på ett giltigt sätt kan förrätta mässan.
Femtio sidor senare i boken (s 82) behandlar f Gunnar, i ett öppet brev till dåvarande biskopen i Linköping, Martin Lönnebo, det som då fruktades: att präster tveksamma till ämbetsreformen skulle kunna tvingas assistera vid mässor förrättade av kvinnlig präst. Men han konstaterar att eftersom den kvinnliga prästens vigning inte är giltig så är hennes celeberande det inte heller. Alltså har den som deltagit i av kvinnlig präst ledd mässa "ingalunda varit med om communio in sacris (gemenskap i det heliga. min anm), han har bara varit med om communio in pane et vino (gemenskap i bröd och vin. min anm), vilket ju icke är otillbörligt."
Så kan man uttrycka det. Om man heter f Gunnar vill säga. Jag konstaterar bara att han skriver så. Utan omdöme.
* men just därför vore den kanske nyttig för många nutida kyrkoanställda och -aktiva, så att dom får se hur långt utvecklingen gått på trettio år.
** (för de oinvigda alt okunniga) 78 års samarbetsregler kom till efter den enorma massmediala press på kyrkan som uppstod efter biskop Ingemar Ströms nyårspredikan i Stockholm samma år. I korthet går dom ut på att kvinnoprästmotståndare kan vara präster i kyrkan men att dom inte får förhindra kvinnliga prästers tjänsteutövande men själv har rätt att "väja" dvs låta bli att deltaga, både som kommunikant och som medverkande. Reglerna kallades allmänt "väjningsrätten".
*** (för de oinvigda alt okunniga) den s k samvetsklausulen var en skrivning i utskottets yttrande vid 1958 års kyrkomöte med innehållet att om reformen går igenom bör det likväl vara så att präster och biskopar tvekamma till reformen skulle kunna fortsätta som (och i framtiden bli!) präster i kyrkan utan att behöva utföra något som stred mot vederbörandes samvetsbestämda övertygelse. Senare försök att påstå att denna samvetsklausul bara gällde dem som då redan var i tjänst och inte framtida präster/ biskopar är rent snick-snack, vilket märks av att det även talas om att avlägga prästlöften, dvs prästvigas.
Eftersom "klausulen" rent tekniskt var att betrakta som en motivskrivning till lagen om kvinnors behörighet till prästämbetet så kunde den inte "avskaffas" utan att lagen avskaffades. Alltså fick man vid 82 års kyrkomöte avskaffa den lag som ger kvinnor möjlighet till tillträde till prästämbetet. Istället ansåg man att samhällets allmänna jämställdhetsregler gäller här som på annat håll. Fr o m år 2000 då nya kyrkoordningen gäller så är det ju självklart att både män och kvinnor kan bli präster, men få vet att åren 83-99 saknades strängt taget något som klart och entydigt sade att kvinnor fick bli präster.
-------------
Varför skriver jag så utförligt om dessa gamla saker? Kanske för att jag vill vidareföra en kunskap som jag tror att många i yngre generationer inte besitter. Och långt på sidan om f Gunnar hamnade jag.
Rosendalska pärlor
F Gunnar, dvs Gunnar Rosendal, den högkyrklige pionjären framför alla andra i vår kyrka, har skrivit ett antal böcker. Några har jag läst. Andra borde jag läsa. Ytterligare två fick jag tag i nere på Öland. Jag köpte en bunt och fick god rabatt.
Den ena var Vår allraheligaste tro - en liten katakes. Skriven på 50-talet. Upplevs kanske lite omodern i några små detaljer men helt läsvärd. Ett lite mer "katolskt" perspektiv - inte helt fel - jämfört med den vanliga katekesen. Tex så nämns inte bara ordet utan även sakramenten såsom det som bör få vår uppmärksamhet på vilodagen. Likaså omtalas begreppet tradition på ett positivt sätt, med betoningen att inget kan höra till den sanna traditionen som strider mot Guds ord. Det betonas också att man inte kan bilda en "ny" kyrka för en sådan skulle inte vara apostolisk utan bli en sekt.
Men det som jag ville dela med kära läsarna är en sak som f Gunnar skriver om bönen. Frågor och svar:
HUR SKALL MAN GÖRA, DÅ MAN ALLS INTE HAR LUST ATT BEDJA?
Då skall man vara mycket noga med regelbundenheten.
HUR SKALL MAN KUNNA VETA, ATT MAN HAR VÄLSIGNELSE AV BÖNEN ÄVEN, DÅ MAN INTE HAR LUST ATT BEDJA?
Emedan Gud mera uppskattar vår trohet än våra känslor och stämningar.
Bättre kan det väl inte sägas!
Den ena var Vår allraheligaste tro - en liten katakes. Skriven på 50-talet. Upplevs kanske lite omodern i några små detaljer men helt läsvärd. Ett lite mer "katolskt" perspektiv - inte helt fel - jämfört med den vanliga katekesen. Tex så nämns inte bara ordet utan även sakramenten såsom det som bör få vår uppmärksamhet på vilodagen. Likaså omtalas begreppet tradition på ett positivt sätt, med betoningen att inget kan höra till den sanna traditionen som strider mot Guds ord. Det betonas också att man inte kan bilda en "ny" kyrka för en sådan skulle inte vara apostolisk utan bli en sekt.
Men det som jag ville dela med kära läsarna är en sak som f Gunnar skriver om bönen. Frågor och svar:
HUR SKALL MAN GÖRA, DÅ MAN ALLS INTE HAR LUST ATT BEDJA?
Då skall man vara mycket noga med regelbundenheten.
HUR SKALL MAN KUNNA VETA, ATT MAN HAR VÄLSIGNELSE AV BÖNEN ÄVEN, DÅ MAN INTE HAR LUST ATT BEDJA?
Emedan Gud mera uppskattar vår trohet än våra känslor och stämningar.
Bättre kan det väl inte sägas!
Den förlorade och återfunne sonen
Eftersom det nummer av Kyrka o Folk nu utkommit i vilket jag bidragit med en betraktelse så kan jag lika väl lägga ut texten även här till glädje för alla icke-KoF-läsare.
* nästan direkt efter det att jag skickat iväg betraktelsen såg jag ett predikoutkast i SPT där det fanns en mycket tänkvärd kommentar om detta att Fadern på långt håll spanar efter sonen och rusar honom till mötes. Utläggaren skrev att det berodde på att sonen inte skulle bli ihjälslagen. Man kan tänka sig att det åsyftar att släktingar eller samhällets allmänna lynchmob var så vreda på den yngre sonen att han omedelbart skulle få plikta med livet om han vågade visa sig igen.
Har detta någon möjlig andlig tillämpning? Naturligtvis. När den väckte syndaren - fortfarande en fattig smutsig trashank = en bild för en människa som levt i synden och otro och kanske inte heller i klädsel och uppförande har den "stil" som vi normalt förväntar i kristna sammanhang - närmar sig den kristna gemenskapen så är risken stor att egenrättfärdighetens självutnämnda poliser straffar honom så hårt att han inte vågar sig fram dit där nåden finns. Och så går han förlorad.
Tredje söndagen efter Trefaldighet
Luk 15:11-32
Det brukar sägas att liknelser ska förstås utifrån sin poäng, inte utifrån detaljer. Säkert riktigt. Och poängen med denna liknelse, och de två övriga i Lukas femtonde kapitel, är att Jesus bryr sig om det svaga och skadade: "jag har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat"( Lk. 19:10). Enligt Lukas är dessa tre liknelser, om det förlorade som blir återfunnet, berättade "på förekommen anledning".
Samtidigt innehåller denna liknelse om "den förlorade sonen", eller den återvunne sonen som det rubriceras i Folkbibeln – varför har vi så lätt att fastna i det negativa förgångna istället för det nuvarande positiva? - så många detaljer som kan undervisa oss om sådant som är viktigt för vår kristna vandring att det kan finnas skäl att utlägga liknelsen "vers för vers".
Den yngre sonen ger sig av hemifrån. Vem är han? Kanske representerar han alla världens människor som i Adam vänt sin Fader ryggen och gett sig iväg. I vårt sammanhang är det givetvis också möjligt att se honom som en representant för alla dem som genom dopet fått sitt liv och sin plats i Faderns hus men som genom otro lämnar sitt dopförbund.
Att han tar med sig sin del av arvet blir en bild för hur människan i sin självsvåldighet tror att hon har rätt att göra vad hon vill med de gåvor och möjligheter, ja, med hela det liv som Gud gett. "Rätt" har hon inte – alltså är det helt fel när vi i den populära sången "Du vet väl om att du är värdefull" sjunger "men du är fri att göra vad du vill med den, säga ’ja’ eller ’nej’ " - men Gud förhindrar det inte.
I det främmande landet
blir livet fyllt av allt det som ett liv utan Gud kan inrymma. Och den yngre sonen gör samma erfarenhet som miljoner har gjort före och efter honom: synden tjusar och gläder i början men till slut ger den bara tomhet. Arvet är förslösat.
När synden och livet utan Gud inte länge "ger" någonting måste han ta itu med sin situation. Alltså blir det arbete som svinaherde. Ibland tänker man att detta är den yttersta förnedringen i synden, men notera att här har den unge mannen börjat göra något åt sin situation. Alltså har han blivit väckt. Alltså försöker han i egen kraft ordna upp sin situation. (Är han möjligen en av dem som i medelåldern ser karriären gå i stå och plötsligt känner lusten "jobba med människor" som präst eller diakon?)
Men den yngre sonens arbete bland de orena svinen blir en påminnelse om förnedringen i egenrättfärdigheten: viljan att rättfärdiggöra sig genom gärningar är en större synd mot Faderns kärlek än själva syndalivet.
Så slås han till slut av insikten att mättnaden bara skänks i hemmet. Under vandringen hem stavar han på sin syndabekännelse, men innan han hunnit uttala den så möts han av den älskande Fadern som omfamnar och kysser honom.* Då först blir det dags att säga det han funderat ut på vägen.
Eller?
Nej, han säger inte samma sak som han hade tänkt ut.
Hans avsikt var att komplettera syndabekännelsen med en begäran att få bli en "daglönare". Alltså vågade han under vandringen ännu inte tro på Faderns totalt upprättande förlåtelse. Men efter den kärleksfulla omfamningen är alla sådana tankar onödiga. Nu vågar han låta sig inneslutas av kärleken och ber oförskräckt om förlåtelse utan tanke på att behöva arbeta för sin rätt i hemmet. "Åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn" (Jh. 1:12).
Det visar sig alltså att det inte är "lagens hammare" utan Faderns kärlek – evangeliet, där Kristus "blir framställd ("målad" g.ö.) för era ögon som korsfäst" (Gal 3:1) – som till slut ger den "förkrosselse" som utestänger all egen gärning.
Så ger Fadern sina tjänare
i uppdrag att ge sonen det han behöver: en ny klädnad - rättfärdigheten, en ring - den Helige Ande och en slaktad gödkalv - en bild för nattvarden, där vi får del av frukterna av det offer som framburits på Golgata och i förlängningen en bild av den eviga himmelska måltiden.
Att Fadern ger dessa gåvor genom sina tjänare visar hur Gud handlar genom sin Kyrka och dess nådemedel, inte direkt från himmelen. "Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna" (Jh. 20:23), så lyder det uppdrag och löfte som Den uppståndne lämnade efter sig till sina lärjungar.
Men utanför glädjefesten
står den äldre brodern missunsam och kanske avundsjuk. Han vill inte gå in men Fadern uppmanar honom att göra det. Och här har vi till slut liknelsens verkliga tillämpning: våga gå in i det hus där även de människor finns som i sig själva är absolut ovärdiga att vara där – annars gör du dig själv ovärdig.
* nästan direkt efter det att jag skickat iväg betraktelsen såg jag ett predikoutkast i SPT där det fanns en mycket tänkvärd kommentar om detta att Fadern på långt håll spanar efter sonen och rusar honom till mötes. Utläggaren skrev att det berodde på att sonen inte skulle bli ihjälslagen. Man kan tänka sig att det åsyftar att släktingar eller samhällets allmänna lynchmob var så vreda på den yngre sonen att han omedelbart skulle få plikta med livet om han vågade visa sig igen.
Har detta någon möjlig andlig tillämpning? Naturligtvis. När den väckte syndaren - fortfarande en fattig smutsig trashank = en bild för en människa som levt i synden och otro och kanske inte heller i klädsel och uppförande har den "stil" som vi normalt förväntar i kristna sammanhang - närmar sig den kristna gemenskapen så är risken stor att egenrättfärdighetens självutnämnda poliser straffar honom så hårt att han inte vågar sig fram dit där nåden finns. Och så går han förlorad.
Börja i Anden och sluta - var då?
med underrubriken Stillsamma reflektioner över tidens gång och föränderlighet var det ämne som Dag Sandahl gett mig att tala över på problemfestivalen på norra Öland. Jag kommer här att skriva ner vad jag minns av mitt föredrag utifrån mina stolpar. Möjligen med något litet förklarande tillägg här och där.
När Dag gav mig ämnet blev jag lite förvirrad. Stillsamma betraktelser brukar inte riktigt vara min grej. I telefonsamtal gav dock Dag en ny vinkling till ämnet: Så tänkte vi (underförstått:när vi blev präster) - så blev det. Vilka "vi" exakt skulle avse definierades inte. Jag får alltså utgå från mig själv.
Jag tänkte att detta föredrag klarar jag i två meningar:
Vad tänkte jag? Nu blir det väckelse!
Vad blev det? Pannkaka
Därmed är föredraget slut. Tack, för er uppmärksamhet. Men nu skall jag göra det som Paulus uppmanar sin unge medarbetare Timoteus att göra: återuppliva den nådegåva som givits vid den apostoliska handpåläggningen; och den nådegåva som alla präster får i prästvigningen är att snacka vidare i trettio minuter om det som kan klaras på två.
Som bakgrund vill jag säga något om vem jag är. Präst i Luleå sedan trettiotvå år. Uppvuxen i ett kyrkligt hem utan prefix (låg- hög- kyrklig el dyl), med allt det vanliga som söndagsskola, Kyrkans ungdom, KGF. Men senare under livet har jag träffat på fr a tre andliga strömningar som starkt påverkat mig:
* ungefär med början i slutet av tonårstiden den laestadianska väckelsen genom den radikala ungdomsväckelse som då gick över (särskilt norra delen av) stiftet (jag har berättat om det i ett tidigare inlägg)
* senare och delvis parallellt högkyrkligheten, den liturgiska förnyelsen. Givetvis betydde det mycket bara att komma till Uppsala och det rikare gudstjänstlivet där. Gudstjänsterna i St Ansgar har gett mig ett grundideal för mässans gestaltning som jag ännu bär med mig. Läsningen av Bo Giertz Kristi kyrka var också en ögonöppnare för vad Kyrkan är och vad hennes djupa rikedomar är. Det finns kanske ingen enskild bok som påverkat mig så mycket som den.
* den tredje pusselbiten: den karismatiska väckelsen. I några omgångar har jag nosat i dess ytterkant men det är fr a genom mötet med OAS-rörelsen de sista tio åren som den biten fallit på plats i mitt liv.
Alltså, vad tänkte jag, vad tänkte vi? Och när jag nu försöker svara på det så betyder det inte att jag siktar på något som jag i dess helhet tänkt vid ett och samma tillfälle, utan vad är det för visioner, drömmar, mål som jag, och andra med mig, haft på grund av de inflytelser vi påverkats av under årens lopp?
1. Vi tänkte att vi tillhörde Bo Giertz kyrka -
- en kyrka som ville leva i kontinuitet med sin tradition; en kyrka som värderade sitt andliga arv från fornkyrkan, reformationen och folkväckelsernas tid.
Men vi fann att vi levde i KG Hammars -
- en kyrka som utan att blinka (som det verkar) gör tvära brott mot sin tradition och som inte känner sig förpliktad mot någon Sanning eftersom ingen sådan finns.*
2. Vi trodde att vi levde i en vid kyrka som rymde olika andliga traditioner som ömsesidigt berikade varandra.
Det är ju i en sådan kyrka jag vuxit upp. Där jag kunnat möta de olika andliga traditioner som berikat mitt liv utan att behöva konvertera. Kyrkan har rymt dem alla. Och kyrkan har - genom sina egna institutioner och verksamheter - kunnat vara bro för detta ömsesidiga utbyte. KGF är ju ett härligt exempel. Där kunde vi lågkyrkliga frommisar från norrbotten möta de högkyrkliga kronobergarna i Växjö stift och inse att vi hade mer gemensamt än vi först trodde.
Men idag lever vi i en kyrka där många av de andliga rörelserna inom kyrkan inte längre kan använda den officiella kyrkan och dess organ som kanaler för ett utbyte. Snarare sitter dom som mer isolerade öar. Utbytet sker mer i inofficiella sammanhang (Linköpingsmötena, Frimodig kyrka mm)
3. Vi trodde på en fri, vital kyrka
Därför stödde vi tanken på "kyrkans skiljande från staten". Vi trodde att kyrkan själv skulle vitaliseras när statens bojor var borttagna.
Istället fick vi en kyrka som är mer snärjd i politiseringen än någonsin tidigare. På många sätt har vi gått ur asken i elden.
4. Vi trodde på Mission i retur.
Vi tänkte att det var sant det som så vackert sades från missionsorganisationen och kyrkan att nu skulle vi få tillbaka av dem som förut varit beroende av oss. Vi trodde att vi skulle lyssna och låta oss påverkas.
Istället blev mission i retur mest dekoration och när det kommer till kritan så vägrar vår kyrka lyssna på "de andra".**
5. Vi trodde att ett ekumensikt närmande till de historiska kyrkorna skulle fortsätta.
Vi hade kommit en bra bit på väg genom 86 års handbok,*** och dåvarande ärkebiskop Verkströms besök i Rom var ett stort ekumeniskt framsteg
Istället ser vi en kyrka alltmer isolerad. En kyrka oförmögen att lyssna.
Men av alla dessa punkter där drömmar ställs mot verklighet så är de som berör mig personligen mest de som handlar om livet inom vår kyrka: kyrkans oförmåga att se, uppskatta och ta tillvara de positiva bidrag till kyrkolivet som de olika väckelsetraditionerna bär med sig.
Varför har det blivit så?
Jag tror att det till mycket av detta finns en enda förklaring: ämbetsfrågan. Och då inte införandet av kvinnligt prästämbete i ock för sig utan valet att "lösa" den upplevda konflikten genom att sakta men säkert utmönstra "motståndarna".
Detta är ju klart kodifierat i kyrkordningsparagrafer. Men det handlar inte bara om att ett antal prästkandidater inte fått bli präster utan lika mycket om den "signal" som kyrkan därmed sänder till många grupper inom kyrkan: vi vill inte ha er kvar.
I min del av landet är det naturligast att tänka på den laestadianska rörelsens folk. Vår biskop har - enligt media - vid något tillfälle uttryckt sig ungefär som så att om dom inte vill anpassa sig till det som gäller i kyrkan så kanske det är lika bra att dom lämnar den.
Har vi råd att säga så? Vi hörde igår om allt fler "gråmarkerade **** gudstjänster". Då borde väl aktiva bekännande kristna människor med stora barnaskaror vara en resurs och inte ett problem - även om dom föredrar manliga präster till sin sakramentsförvaltning. Jag menar att kyrkan genom sin beslutsamhet i denna fråga har ställt stora andliga resurser utanför. Ett gigantiskt misstag menar jag. Och nu börjar vi skörda frukterna: vi saknar många av de överlåtna, hängivna kristna och visionärer som kunde funnits med bland oss.*****
---------
I inledningen till fördraget sa jag att det blev pannkaka av mina drömmar om väckelse. Jag vill återvända dit, och säga att även om vi ser stora problem i kyrkan - yttre problem som minskat medlemstal och sämre ekonomi och inre "skapade" problem som utmönstring av medkristna - så är det likväl möjligt för Gud att göra något även i en svår och trängd sitiuation.
Alltså måste vi inse att till syvende och sist är vi själva redskapet för den väckelse vi längtar efter ("sänd en väckelse men börja med mig"). Alltså måste vi själva vara överlåtna i tro, gott föredöme och frimodighet.
* på ett prästmöte i stiftet för några år sedan talade KG Hammar om att i den postmoderna tiden finns ingen "Sanning med stort "S" utan var ock en har sina små sanningar, alltså en massa sssssss. Då finns naturligtvis inte heller någon gemensam förpliktande tradition.
** tydligast har det ju kommit till uttryck i vår reaktion på Etiopiska Mekane Yesus-kyrkans skarpa förmaning till svenska kyrkan att riva upp beslutet om att möjliggöra enkönade kyrkliga vigslar
*** det finns de i vår kyrka (vissa låg- och gammalkyrkliga) som tycker att denna liturgiska förnyelse istället är nuvarande handboks stora svaghet. Jag tycker - som ni väl förstår - tvärtom (detta sa jag inte i föredraget utan lägger till det nu som en konsumentupplysning till läsarna).
**** det var kyrkoherden i pastoratet som i sitt föredrag berättade (*) om hur man där bröt ner statistiken i detaljer för att se bättre vad som fick folk att komma och inte. Alla gudstjänster som hade färre än tio deltagare (inkl personalen, dvs högst 5-6 besökare) gråmarkerades
***** att man sedan på många ställen lokalt kan vara betydligt mer tolerant och öppen mot dem som "systemet" vill utmönstra är odiskutabelt, men om man inte också engagerar sig för att få bort den kyrkoordningskodifierade utmönstringen (och den anda som präglar kyrkomötet) så finns snart inga personer som kan vara verklighet i den mångfald man lokalt menar sig ha.
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
(*) hon berättade även om en bönesatasning som börjat med de förtroendevalda: man ger bort ett litet kors till någon man lovar be för, sedan hoppas man att den personen i sin tur ska vilja ge ett kors med löfte om bön vidare till någon annan. Jag fick ett av en av prästerna. Det var ett fint litet kors. Idén kunde gärna få sprida sig även här.
När Dag gav mig ämnet blev jag lite förvirrad. Stillsamma betraktelser brukar inte riktigt vara min grej. I telefonsamtal gav dock Dag en ny vinkling till ämnet: Så tänkte vi (underförstått:när vi blev präster) - så blev det. Vilka "vi" exakt skulle avse definierades inte. Jag får alltså utgå från mig själv.
Jag tänkte att detta föredrag klarar jag i två meningar:
Vad tänkte jag? Nu blir det väckelse!
Vad blev det? Pannkaka
Därmed är föredraget slut. Tack, för er uppmärksamhet. Men nu skall jag göra det som Paulus uppmanar sin unge medarbetare Timoteus att göra: återuppliva den nådegåva som givits vid den apostoliska handpåläggningen; och den nådegåva som alla präster får i prästvigningen är att snacka vidare i trettio minuter om det som kan klaras på två.
Som bakgrund vill jag säga något om vem jag är. Präst i Luleå sedan trettiotvå år. Uppvuxen i ett kyrkligt hem utan prefix (låg- hög- kyrklig el dyl), med allt det vanliga som söndagsskola, Kyrkans ungdom, KGF. Men senare under livet har jag träffat på fr a tre andliga strömningar som starkt påverkat mig:
* ungefär med början i slutet av tonårstiden den laestadianska väckelsen genom den radikala ungdomsväckelse som då gick över (särskilt norra delen av) stiftet (jag har berättat om det i ett tidigare inlägg)
* senare och delvis parallellt högkyrkligheten, den liturgiska förnyelsen. Givetvis betydde det mycket bara att komma till Uppsala och det rikare gudstjänstlivet där. Gudstjänsterna i St Ansgar har gett mig ett grundideal för mässans gestaltning som jag ännu bär med mig. Läsningen av Bo Giertz Kristi kyrka var också en ögonöppnare för vad Kyrkan är och vad hennes djupa rikedomar är. Det finns kanske ingen enskild bok som påverkat mig så mycket som den.
* den tredje pusselbiten: den karismatiska väckelsen. I några omgångar har jag nosat i dess ytterkant men det är fr a genom mötet med OAS-rörelsen de sista tio åren som den biten fallit på plats i mitt liv.
Alltså, vad tänkte jag, vad tänkte vi? Och när jag nu försöker svara på det så betyder det inte att jag siktar på något som jag i dess helhet tänkt vid ett och samma tillfälle, utan vad är det för visioner, drömmar, mål som jag, och andra med mig, haft på grund av de inflytelser vi påverkats av under årens lopp?
1. Vi tänkte att vi tillhörde Bo Giertz kyrka -
- en kyrka som ville leva i kontinuitet med sin tradition; en kyrka som värderade sitt andliga arv från fornkyrkan, reformationen och folkväckelsernas tid.
Men vi fann att vi levde i KG Hammars -
- en kyrka som utan att blinka (som det verkar) gör tvära brott mot sin tradition och som inte känner sig förpliktad mot någon Sanning eftersom ingen sådan finns.*
2. Vi trodde att vi levde i en vid kyrka som rymde olika andliga traditioner som ömsesidigt berikade varandra.
Det är ju i en sådan kyrka jag vuxit upp. Där jag kunnat möta de olika andliga traditioner som berikat mitt liv utan att behöva konvertera. Kyrkan har rymt dem alla. Och kyrkan har - genom sina egna institutioner och verksamheter - kunnat vara bro för detta ömsesidiga utbyte. KGF är ju ett härligt exempel. Där kunde vi lågkyrkliga frommisar från norrbotten möta de högkyrkliga kronobergarna i Växjö stift och inse att vi hade mer gemensamt än vi först trodde.
Men idag lever vi i en kyrka där många av de andliga rörelserna inom kyrkan inte längre kan använda den officiella kyrkan och dess organ som kanaler för ett utbyte. Snarare sitter dom som mer isolerade öar. Utbytet sker mer i inofficiella sammanhang (Linköpingsmötena, Frimodig kyrka mm)
3. Vi trodde på en fri, vital kyrka
Därför stödde vi tanken på "kyrkans skiljande från staten". Vi trodde att kyrkan själv skulle vitaliseras när statens bojor var borttagna.
Istället fick vi en kyrka som är mer snärjd i politiseringen än någonsin tidigare. På många sätt har vi gått ur asken i elden.
4. Vi trodde på Mission i retur.
Vi tänkte att det var sant det som så vackert sades från missionsorganisationen och kyrkan att nu skulle vi få tillbaka av dem som förut varit beroende av oss. Vi trodde att vi skulle lyssna och låta oss påverkas.
Istället blev mission i retur mest dekoration och när det kommer till kritan så vägrar vår kyrka lyssna på "de andra".**
5. Vi trodde att ett ekumensikt närmande till de historiska kyrkorna skulle fortsätta.
Vi hade kommit en bra bit på väg genom 86 års handbok,*** och dåvarande ärkebiskop Verkströms besök i Rom var ett stort ekumeniskt framsteg
Istället ser vi en kyrka alltmer isolerad. En kyrka oförmögen att lyssna.
Men av alla dessa punkter där drömmar ställs mot verklighet så är de som berör mig personligen mest de som handlar om livet inom vår kyrka: kyrkans oförmåga att se, uppskatta och ta tillvara de positiva bidrag till kyrkolivet som de olika väckelsetraditionerna bär med sig.
Varför har det blivit så?
Jag tror att det till mycket av detta finns en enda förklaring: ämbetsfrågan. Och då inte införandet av kvinnligt prästämbete i ock för sig utan valet att "lösa" den upplevda konflikten genom att sakta men säkert utmönstra "motståndarna".
Detta är ju klart kodifierat i kyrkordningsparagrafer. Men det handlar inte bara om att ett antal prästkandidater inte fått bli präster utan lika mycket om den "signal" som kyrkan därmed sänder till många grupper inom kyrkan: vi vill inte ha er kvar.
I min del av landet är det naturligast att tänka på den laestadianska rörelsens folk. Vår biskop har - enligt media - vid något tillfälle uttryckt sig ungefär som så att om dom inte vill anpassa sig till det som gäller i kyrkan så kanske det är lika bra att dom lämnar den.
Har vi råd att säga så? Vi hörde igår om allt fler "gråmarkerade **** gudstjänster". Då borde väl aktiva bekännande kristna människor med stora barnaskaror vara en resurs och inte ett problem - även om dom föredrar manliga präster till sin sakramentsförvaltning. Jag menar att kyrkan genom sin beslutsamhet i denna fråga har ställt stora andliga resurser utanför. Ett gigantiskt misstag menar jag. Och nu börjar vi skörda frukterna: vi saknar många av de överlåtna, hängivna kristna och visionärer som kunde funnits med bland oss.*****
---------
I inledningen till fördraget sa jag att det blev pannkaka av mina drömmar om väckelse. Jag vill återvända dit, och säga att även om vi ser stora problem i kyrkan - yttre problem som minskat medlemstal och sämre ekonomi och inre "skapade" problem som utmönstring av medkristna - så är det likväl möjligt för Gud att göra något även i en svår och trängd sitiuation.
Alltså måste vi inse att till syvende och sist är vi själva redskapet för den väckelse vi längtar efter ("sänd en väckelse men börja med mig"). Alltså måste vi själva vara överlåtna i tro, gott föredöme och frimodighet.
* på ett prästmöte i stiftet för några år sedan talade KG Hammar om att i den postmoderna tiden finns ingen "Sanning med stort "S" utan var ock en har sina små sanningar, alltså en massa sssssss. Då finns naturligtvis inte heller någon gemensam förpliktande tradition.
** tydligast har det ju kommit till uttryck i vår reaktion på Etiopiska Mekane Yesus-kyrkans skarpa förmaning till svenska kyrkan att riva upp beslutet om att möjliggöra enkönade kyrkliga vigslar
*** det finns de i vår kyrka (vissa låg- och gammalkyrkliga) som tycker att denna liturgiska förnyelse istället är nuvarande handboks stora svaghet. Jag tycker - som ni väl förstår - tvärtom (detta sa jag inte i föredraget utan lägger till det nu som en konsumentupplysning till läsarna).
**** det var kyrkoherden i pastoratet som i sitt föredrag berättade (*) om hur man där bröt ner statistiken i detaljer för att se bättre vad som fick folk att komma och inte. Alla gudstjänster som hade färre än tio deltagare (inkl personalen, dvs högst 5-6 besökare) gråmarkerades
***** att man sedan på många ställen lokalt kan vara betydligt mer tolerant och öppen mot dem som "systemet" vill utmönstra är odiskutabelt, men om man inte också engagerar sig för att få bort den kyrkoordningskodifierade utmönstringen (och den anda som präglar kyrkomötet) så finns snart inga personer som kan vara verklighet i den mångfald man lokalt menar sig ha.
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
(*) hon berättade även om en bönesatasning som börjat med de förtroendevalda: man ger bort ett litet kors till någon man lovar be för, sedan hoppas man att den personen i sin tur ska vilja ge ett kors med löfte om bön vidare till någon annan. Jag fick ett av en av prästerna. Det var ett fint litet kors. Idén kunde gärna få sprida sig även här.
Öland
har jag alltså varit på i dagarna tre. Ja, två och ett halvt dygn blev det väl om man ska vara korrekt. Söndag kväll kom jag fram till Högby vid Löttorp på norra Öland efter flyg till Kalmar, taxi till resecentrum och buss över den sex kilometer långa Ölandsbron - men nog är höga Kusten-bron en större upplevelse! - och sedan buss norrut.
Fick på lagom avstånd se Borgholms slottsruin där Victorias födelsedag firas den 14 juli och en mängd stengärsgårdar så stor att man snabbt tappade räkningen. Huvudvägen på Öland är ganska rak och intetsägande så den skulle inte locka dit mig med motorcykeln. Men under en av måltiderna kom jag i samspråk med en av de församlingsaktiva som berättade att det även finns gott om kurviga småvägar. Han berättade att han även tillhörde gänget motorcyklister som brukade åka runt i nejden på onsdagkvällarna - precis efter veckomässan. Alltså finns det vägar som kan locka även MC-åkare vilket jag själv fick bevis för då Dag om tisdagseftermiddagen tog mig i bilen till Ölands norra udde (vid fyren långe Erik) och delvis valde de mindre vägarna. Var Öland det sista landskapet i Sverige att besöka för min del? Tror nästan det. Nu har jag äntligen "gjort" Sverige.
Skälet till att jag var där (på Öland, inte i Sverige - viktigt med rätt syftningar!) var att medverka vid den Problemfestival som Dag Sandahl ordnat i Nordölands församling. Meningen var att få diskutera de problem och utmaningar som kyrkan står i och inför. Både sådana utmanaingar som möter men även de problem som man kan tycka har skapats av kyrkan själv. Deltagarna var en salig blandning av "gamla rävar" i de Sandahlska sammanhangen, vanliga församlingsbor, tillresta från stiftet (Växjö stift)* och andra stift tex Göteborg och Härnösand. Men inte fler än att vi kunde samtala organiserat efter föredragen, först i "bikupor" sedan i storgrupp. Några vänner ur Frimodig kyrka i olika delar av landet träffade jag, men så lär ju upprinnelsen till denna konferens ha varit en idé som kläckts vid möte med Frimodig kyrka i växjö stift.
De övriga deltagarnas föredrag orkar jag inte referera. Det får konferensanordnaren Dag ta på sin blogg i så fall. Möjligen lägger jag ut en sammanfattning av mitt eget föredrag. Men jag lovar inget. Jag har strött nog med ouppfyllda löften omkring mig på denna blogg.
* även stiftets biskop Jan-Olov (heter han väl?) Johansson var med under första delen av problemfestivalen. Vi träffades i prästgården på söndag kväll och han ledde mässan på måndagmorgonen. Och jodå, biskopen hade fått sin säng bäddad men vi gästande komministrar fick bädda själva.
Fick på lagom avstånd se Borgholms slottsruin där Victorias födelsedag firas den 14 juli och en mängd stengärsgårdar så stor att man snabbt tappade räkningen. Huvudvägen på Öland är ganska rak och intetsägande så den skulle inte locka dit mig med motorcykeln. Men under en av måltiderna kom jag i samspråk med en av de församlingsaktiva som berättade att det även finns gott om kurviga småvägar. Han berättade att han även tillhörde gänget motorcyklister som brukade åka runt i nejden på onsdagkvällarna - precis efter veckomässan. Alltså finns det vägar som kan locka även MC-åkare vilket jag själv fick bevis för då Dag om tisdagseftermiddagen tog mig i bilen till Ölands norra udde (vid fyren långe Erik) och delvis valde de mindre vägarna. Var Öland det sista landskapet i Sverige att besöka för min del? Tror nästan det. Nu har jag äntligen "gjort" Sverige.
Skälet till att jag var där (på Öland, inte i Sverige - viktigt med rätt syftningar!) var att medverka vid den Problemfestival som Dag Sandahl ordnat i Nordölands församling. Meningen var att få diskutera de problem och utmaningar som kyrkan står i och inför. Både sådana utmanaingar som möter men även de problem som man kan tycka har skapats av kyrkan själv. Deltagarna var en salig blandning av "gamla rävar" i de Sandahlska sammanhangen, vanliga församlingsbor, tillresta från stiftet (Växjö stift)* och andra stift tex Göteborg och Härnösand. Men inte fler än att vi kunde samtala organiserat efter föredragen, först i "bikupor" sedan i storgrupp. Några vänner ur Frimodig kyrka i olika delar av landet träffade jag, men så lär ju upprinnelsen till denna konferens ha varit en idé som kläckts vid möte med Frimodig kyrka i växjö stift.
De övriga deltagarnas föredrag orkar jag inte referera. Det får konferensanordnaren Dag ta på sin blogg i så fall. Möjligen lägger jag ut en sammanfattning av mitt eget föredrag. Men jag lovar inget. Jag har strött nog med ouppfyllda löften omkring mig på denna blogg.
* även stiftets biskop Jan-Olov (heter han väl?) Johansson var med under första delen av problemfestivalen. Vi träffades i prästgården på söndag kväll och han ledde mässan på måndagmorgonen. Och jodå, biskopen hade fått sin säng bäddad men vi gästande komministrar fick bädda själva.
Stormöte
blev det i dag - eller kanske snarare igår eftersom jag förstår att klockan med råge kommer att vara över midnatt när inlägget är färdigskrivet.
Hade först planerat åka dit redan på fredagen och stanna hela helgen, men annat kom ivägen i båda ändarna av helgen så det blev bara en dag. Sängplatsen som jag sedan nästan ett år haft bokad hos kollegan Stefan behövde alltså inte utnyttjas. Jag åkte fram och tillbaka med kollegan Lars-Gunnar här från Luleå. Kvart i åtta for vi och kvart över elva var vi hemma - hos honom alltså. Men då har jag ju ytterligare tio minuter i vardera riktningen mellan Porsön och Gammelstad.
Under de ca elva timmar vi var på plats i Juoksengi hann vi höra fyra predikningar + skriftetal vid kvällens mässa + några invigningstal vid tältinvigningen kl 13. Torne och Kalix älvdalars stortältförening har alltså inköpt ett nytt mötestält vilket tas i bruk i ock med sommarens stormöte och högtidligt invigdes under kontraktsprostens ledning. Tältet är av helt ny typ. Det gamla var av den klassiska väckelserörelsetypen - som ett avlångt "cirkustält" som reses kring två eller tre stora master som står mitt i tältet. Det nya är snarare av typen "hall" - att gå in i det känns ungefär som att gå på Noliamässan i Piteå. Byggt med reglar i aluminium. Jag kunde inte låta bli att för flera personer uttrycka min spontana reaktion att detta måste anses vara något nytt i kristendomen*. Kan verkligen den Helige Ande bo i ett dylikt modernt tält? Det återstår att se. Tältet hade t o m fönster! Jag bävar inför moderniteterna. Laestadianer ska vara gammaldags. Det är ju hela grejen med fromheten.
Skämt åsido. Vid kvällens nattvardsgudstjänst fick jag hjälpa till i distributionen. Vi var sammanlagt sju präster och två lekmän. Ytterligare minst tre präster fanns väl i församlingen så man hade kunnat klara hela mässan helt med präst-"personal". Men de två lekmännen var ju de lokala predikanterna så det var gott att dom var med. Roligt dock att få se att det finns så pass många präster som kan tänka sig vara med i dessa sammanhang. Själv fick jag distribuera i par med Misssionsprovinspräst. Inte heller honom försökte jag omvända från hans villovägar (jfr föreg. inlägg!). Sade istället att det gladde mig att vi fick tjänstgöra vid samma bord och att jag såg fram emot att få göra det igen.
För min personliga del uppskattar jag att då och då få sjunga de gamla nattvardspsalmer som ofta används vid dessa stora nattvardsgudstjänster och som i kyrkan numera används alltmer sällan. Men i detta sammanhang skulle ju viss variation kunna vara på sin plats. Tänk att få sjunga några enkla bibelkörer/lovsånger. Vad härligt det skulle vara med O, det dyra Jesu blod...som tvår mig vit som snö.**
Men det kommer kanske moderna takter så småningom. Att det moderniseras på andra fronter i den laestadianske rörelsen är lätt att se: kvinnor och ungdomar bland försångarna, barnkör och procession i tältinvigningsgudstjänsten - men för all del, det var ju en prästledd gudstjänst så den var kanske inte riktigt "äkta" laestadiansk.
En modernisering som jag dock inte gillar (och den var inte heller alltför starkt framträdande) är att vissa unga flickor är lite för lättklädda i mötestältet. Jag tycker inte att man ska vara på gudstjänst baraxlad. Nå'n ordning får det vara! Tacka vet jag Rom där det satt förbudsskyltar för dylik klädsel vid ingången till alla kyrkor. Eller kanske ska jag önska mig Israel där det kunde stå k-pistbeväpnade soldater vid kyrkporten och avvisa dem som var för lätt klädda.
Annars är det bara att erkänna att jag trivs i miljön. Många av dem jag möter har jag känt (mer eller mindre) sedan min ungdom för över 35 år sedan. Många goda vänner. Jag känner mig välkommen - mer än i många kyrkliga sammanhnag - och helt bekväm med det jag möter. Några laestadianska möten per år behövs kanske för att förhindra att mitt katolska jag helt tar överhanden.
I morgon, dvs idag, far jag till andra kyrkliga sammanhang. Roligt att tillhöra en kyrka som rymmer mer än en fromhetstyp. Det ska bli problemfestival på Öland. På sin blogg har Dag Sandahl berättat att han redan bäddat den säng som biskopen ska sova i. Undrar om han kom ihåg att bädda den han lovat mig? En enkel komminister får kanske bädda själv.
God natt!
* och därför - naturligtvis! - FEL!
** det får bli på OAS-mötet istället
Hade först planerat åka dit redan på fredagen och stanna hela helgen, men annat kom ivägen i båda ändarna av helgen så det blev bara en dag. Sängplatsen som jag sedan nästan ett år haft bokad hos kollegan Stefan behövde alltså inte utnyttjas. Jag åkte fram och tillbaka med kollegan Lars-Gunnar här från Luleå. Kvart i åtta for vi och kvart över elva var vi hemma - hos honom alltså. Men då har jag ju ytterligare tio minuter i vardera riktningen mellan Porsön och Gammelstad.
Under de ca elva timmar vi var på plats i Juoksengi hann vi höra fyra predikningar + skriftetal vid kvällens mässa + några invigningstal vid tältinvigningen kl 13. Torne och Kalix älvdalars stortältförening har alltså inköpt ett nytt mötestält vilket tas i bruk i ock med sommarens stormöte och högtidligt invigdes under kontraktsprostens ledning. Tältet är av helt ny typ. Det gamla var av den klassiska väckelserörelsetypen - som ett avlångt "cirkustält" som reses kring två eller tre stora master som står mitt i tältet. Det nya är snarare av typen "hall" - att gå in i det känns ungefär som att gå på Noliamässan i Piteå. Byggt med reglar i aluminium. Jag kunde inte låta bli att för flera personer uttrycka min spontana reaktion att detta måste anses vara något nytt i kristendomen*. Kan verkligen den Helige Ande bo i ett dylikt modernt tält? Det återstår att se. Tältet hade t o m fönster! Jag bävar inför moderniteterna. Laestadianer ska vara gammaldags. Det är ju hela grejen med fromheten.
Skämt åsido. Vid kvällens nattvardsgudstjänst fick jag hjälpa till i distributionen. Vi var sammanlagt sju präster och två lekmän. Ytterligare minst tre präster fanns väl i församlingen så man hade kunnat klara hela mässan helt med präst-"personal". Men de två lekmännen var ju de lokala predikanterna så det var gott att dom var med. Roligt dock att få se att det finns så pass många präster som kan tänka sig vara med i dessa sammanhang. Själv fick jag distribuera i par med Misssionsprovinspräst. Inte heller honom försökte jag omvända från hans villovägar (jfr föreg. inlägg!). Sade istället att det gladde mig att vi fick tjänstgöra vid samma bord och att jag såg fram emot att få göra det igen.
För min personliga del uppskattar jag att då och då få sjunga de gamla nattvardspsalmer som ofta används vid dessa stora nattvardsgudstjänster och som i kyrkan numera används alltmer sällan. Men i detta sammanhang skulle ju viss variation kunna vara på sin plats. Tänk att få sjunga några enkla bibelkörer/lovsånger. Vad härligt det skulle vara med O, det dyra Jesu blod...som tvår mig vit som snö.**
Men det kommer kanske moderna takter så småningom. Att det moderniseras på andra fronter i den laestadianske rörelsen är lätt att se: kvinnor och ungdomar bland försångarna, barnkör och procession i tältinvigningsgudstjänsten - men för all del, det var ju en prästledd gudstjänst så den var kanske inte riktigt "äkta" laestadiansk.
En modernisering som jag dock inte gillar (och den var inte heller alltför starkt framträdande) är att vissa unga flickor är lite för lättklädda i mötestältet. Jag tycker inte att man ska vara på gudstjänst baraxlad. Nå'n ordning får det vara! Tacka vet jag Rom där det satt förbudsskyltar för dylik klädsel vid ingången till alla kyrkor. Eller kanske ska jag önska mig Israel där det kunde stå k-pistbeväpnade soldater vid kyrkporten och avvisa dem som var för lätt klädda.
Annars är det bara att erkänna att jag trivs i miljön. Många av dem jag möter har jag känt (mer eller mindre) sedan min ungdom för över 35 år sedan. Många goda vänner. Jag känner mig välkommen - mer än i många kyrkliga sammanhnag - och helt bekväm med det jag möter. Några laestadianska möten per år behövs kanske för att förhindra att mitt katolska jag helt tar överhanden.
I morgon, dvs idag, far jag till andra kyrkliga sammanhang. Roligt att tillhöra en kyrka som rymmer mer än en fromhetstyp. Det ska bli problemfestival på Öland. På sin blogg har Dag Sandahl berättat att han redan bäddat den säng som biskopen ska sova i. Undrar om han kom ihåg att bädda den han lovat mig? En enkel komminister får kanske bädda själv.
God natt!
* och därför - naturligtvis! - FEL!
** det får bli på OAS-mötet istället
