Torbjörn Lindahl

har det varit i Luleå i helgen. Precis som senaste gångerna i Arcushallen.

 

Vid inledningsgudstjänsten i fredags kl 12 fick jag med få dagars varsel rycka in eftersom tilltänkta talaren Erling Wälivaara insjuknat. Bud kom senare under veckan att han blivit bättre men givetvis behåller vi honom i våra böner.

 

Jag stannade sedan under eftermiddagens predikningar.  Som vanligt en glädje lyssna till kollegan Stefan Aro.

 

Pga privata angelägenheter infann jag mig under lördagen först en stund in i aftonens mässa, ledd av Bosse. Sammanlagt nio präster medverkade. Utöver celebranten och undertecknad även Anders Alapää (prästvigd i Missionsprovinsen, men ingen har under åren märkt någon skillnad på honom och oss övriga), Kalle Tjäder,  Niclas Larsson, Stefan Aro, Roland Välivaara, Vesa Pöyhtäri (från Finland) och Bengt Bengtsson - som nu lär jobba i Mellansverige, men som för mig var ett mycket kärt återseende eftersom vi var kollegor en enda sommar i Nederluleå i slutet av 80-talet och, vad jag vet, aldrig setts sedan dess.

 

Söndagen infann jag mig till högmässogudstjänsten som leddes av Stefan. Tyvärr märkbart färre deltagare än på lördagskvällens mässa. 

 

Sedan var jag kvar under eftermiddagen. Fikade under två predikningar och lyssnade på två. Precis när jag skulle fara stötte jag ihop med katolske kyrkoherden f. Björn Göransson som berättade att han mycket uppskattade sina hittillsvarande möten med den laestadianska rörelsen. Då blev det givetvis kaffe igen och samtal en stund till.

 

Samtal blev det även under helgen med min tidigare trätobroder (Håkan Kero). Men kanske får vi nu sluta att ömsesidigt ge varandra det tilltalet eftersom jag i SVT:s valbarometer inför EU-valet fått 82 % enighet med honom (och flera andra kristdemokrater). Men hans bror (Stefan) tyckte att de återstående 18 % borde räcka till långvariga debatter.

 

Vi får väl se. 

 

I morgon blir jag officiellt pensionär och kan ju i full frihet träta med den som behagar😄

lärdomsstaden, och ungdomsstaden - jag bodde ju där knappt sex år under 70-talet - har jag varit till under en vecka. Tillsammans med äldste son. Orsak: tömma hans lägenhet* som han haft uthyrd under sista året, nu då han bestämt sig flytta åter till Luleå.

 

Vi åkte ner förra torsdagen och hem igår/i natt (ankom Luleå ca kl fem i morse). En orsak till den sena avfärden (kl 15 istället för planerat förmiddag) var att vi endast fått tillgång till ett mindre one way-släp än vi hoppats på och därför insåg under ilastningen att detta kommer inte att gå, alltså blev det att på stående fot avgöra vilka möbler som kunde offras och fara med desamma till återvinningen. 

 

 

* och där får min gamle kamrat orsaken till sin plågsamma hunger efter intressanta och tankeväckande inlägg på denna ringa blogg. (Om den djupa anledningen till hans klagan efter bara en veckas o-bloggande från undertecknad beror på denna bloggs ytterst intressanta karaktär, eller ska ses som exempel på den totala meningslöshet som nu präglar honom som pensionär - det får bli osagt.)

Då får det så här på min första lediga dag i den semester som enligt plan omärkligt ska övergå i pension, bli ett inlägg som visserligen har något tillbakablickande över sig, men som även kan upplevas innehålla något framåtblickande eftersom  det ska handla om den andliga rörelse som jag redan många gånger kallat  det mest positiva som sker inom svenska kyrkan. 

 

Alla som vet något om vad som rör sig i huvudet på den som skriver denna ringa blogg, vet att det då handlar om OAS-rörelsen.

 

Under 80- och 90-talen hörde jag väl talas en hel del om den karismatiska förnyelsen, mötte den genom kontakter med enstaka personer, blev väl i vissa delar påverkad och inspirerad, men det var från hösten 1999 och vintern 2000 som det tog riktig fart.*

 

Hösten 1999 var jag som dekan i Synoden, tillsammans med övriga dekaner och ett flertal andra representanter för olika bibel- och bekännelsepräglade rörelser inom svenska kyrkan, inbjuden deltaga på en konferens- och studieresa till Rom, ordnad av Kyrklig Samling kring Bibeln och bekännelsen.

 

Själva resan och dess konferensinnehåll hade kanske inte så mycket med mitt kommande engagemang i OAS-rörelsen att göra. Men det avgörande var att jag lärde känna Berit Simonsson, en av OAS-rörelsens förgrundsfigurer. Exakt vad vi pratade om under bussfärden mellan Rom och Panicale minns jag inte.  Men jag minns att när vi pratade med varandra upplevde jag en direkt djup andlig samhörighet av en karaktär som jag annars bara upplevt en eller två gånger i livet, när det gäller människor som jag tidigare möjligen mött helt flyktigt men sedan får chans lära  känna ordentligt.

 

Berit bjöd in mig till OAS-rörelsens Präst-och medarbetarsamling på Stiftsgården Flämslätt i början av året efter. Och sen var jag fast. För länge sedan har jag tappat räkningen på hur många gånger jag varit på OAS-möten och Präst-och medarbetarsamlingar både i norr och söder. Men bortåt trettio skulle jag tro.

 

Under åren har jag medverkat som talare, seminarieledare, förebedjare, biktpräst...Om Gud låter mig ha hälsan lär det fortsätta. Vad är det som är så underbart med OAS-rörelsen? Den saliga blandningen!

Goda predikningar, möjlighet till bikt och att bli förlåten. Lovsång, glädje och personlig förbön. Och allt detta sammanhållet av liturgiskt fina gudstjänster, som tar tillvara det bästa i den kyrkliga förnyelsens gåva till svenska kyrkan. Och till detta en öppenhet som gör att man vågar lyssna på vem som helst som man upplever har något att förmedla, oavsett om det är en lutheran, en katolik** eller en pingstvän. Inget av det han-hör-inte-till-oss-så-honom-kan-vi-inte-lyssna-till  som tyvärr ibland präglar en mig närstående väckelserörelse med rötter här i norr!

 

Vad mer kan man önska? Inget. Alltså hoppas jag även fortsättningsvis få stå med i OAS-rörelsens erbjudande till svenska kyrkan om sund karismatiskt präglad förnyelse på de gamla väckelsernas grund i den historiska kyrkans tradition

 

 

* Hoppas jag minns årtalet rätt - men innehållet i det jag skriver påverkas inte om jag minns fel på ett år hit eller dit

 

** trots att jag skrivit det förr får jag kanske berätta om den gången när min ungdomsvän Anders Rönnblom och jag satt tillsammans och hörde påvens huspredikant Raniero Cantalamessa predika. När han utifrån Petrus pingstdagspredikan, Apg 2, talade om hur det är vi som genom våra synder korsfäst Kristus då vände vi oss mot varandra och utbrast nästan samtidigt "det här är ju exakt som Prosten" - dvs Laestadius.

Idag, tisdag 11 juni, börjar jag alltså den semesterperiod som - enligt planerna, kanske bäst att tillägga - är avsedd pågå obruten fram till 1 juli då jag officiellt blir pensionär.

 

Annandag pingst (igår) firade jag min sista mässa som fast anställd. Mina två sista ska jag kanske säga  eftersom jag tidigare på dagen varit på sjukkommunion. Som jag tidigare berättat var detta även ett personligt jubileum för mig: 40-årsdagen av min prästvigning. 

 

Denna, för mig, personliga jubileumsmässa var förhållandevis välbesökt för att vara kvällsmässa på dag som för de flesta är arbetsdag. Bosse var givetvis med mig i mässan. Så även annan gammal vän och tillika kollega från Nederluleåtiden, Mats Rondahl. Så det blev trippelkoncelebration. Min prästvigningskamrat Lars-Gunnar var också med i kyrkan men avstod dela den prästerliga altargemenskapen. 

 

Förra söndagen, 2 juni, var det officiell avskedsgudstjänst, vilket min gamle kamrat redan vittnat om på sin blogg.

 

Dags då att sammanfatta prästgärningen så långt:

 

Nej.

 

Ja

 

Nej

 

Och kom ihåg: det som tar slut när en präst blir pensionär är anställningen inte prästämbetet.

har jag blivit.

 

Innan jag fortsätter kan jag väl bara få göra en liten avstickare och berätta att det sagts mig att när förre ärkebiskopen Gunnar Weman hörde att jag blivit domkapitelsanmäld, så utbrast han

 

Kanske det.

 

Sommaren 2015 var det jag anmäldes av 6 personer.

 

Att nåt var på G förstod jag en morgon när NSD ringde och berättade att det blivit en massa* kritik i sociala medier mot ett blogginlägg jag skrivit. Eftersom jag inte har Facebook - som brukar vara det som avses med uttrycket "sociala medier" (OBS! plural) - så visste jag inget och hade således inga relevanta kommentarer. Något lite kunde jag möjligen yttra om det blogginlägg som sades stå i centrum för uppmärksamheten - jag visste ju vad jag hade skrivit.

 

När jag någon dag senare fick brev från domkapitlet att fyra personer (i stort sett samtidigt) anmält mig då förstod jag att det var något mer organiserat på gång. Senare under sommaren inkom ytterligare två anmälningar och jag erbjöds yttra mig över dem alla.** Av de sammanlagt sex anmälningarna var fyra anonyma. 

 

Med liv och lust gick jag in för uppgiften att kommentera anmälningarna. God hjälp hade jag också av vännerna Dag Sandahl och Göran Beijer (båda f d dekaner i Synoden och den senare även biskop i Missionsprovinsen. ) Om jag även rådfrågade prästen i Missionsprovinsen och tillika advokaten, Andreas Stenkar Karlgren, minns jag inte. Ensam och utlämnad kände jag mig i vart fall inte, snarast stimulerad.

 

Nästan ett halvt år tog det innan mitt ärende var avgjort i domkapitlet.  Att det inte skulle bli någon allvarlig bestraffning anade jag tidigt. Flera gånger under halvåret träffade jag biskopen. Han kunde naturligtvis inte föregripa domkapitlets beslut men eftersom vi känt varandra sen tonåren så har har vi nog en förhållandevis god förmåga att tolka varandras minspel och tonfall.

 

När allt var avgjort*** i början av december talade vi däremot öppet. Hans bjöd mig på middag på teaterrestaurangen och vi pratade i några timmar. Då fick jag bl a veta att Hans första möte med mitt fobi-blogginlägg var när en journalist visade honom en avskrift. För mig berättade han att han vid genomläsningen snarast tyckt att det var roligt, börjat skratta och uttryckt

- Vad är problemet med det här? Jag håller ju med Tobbe!

 

Den journalisten lommade därifrån med oförrättat ärende. Men med hjälp av de sex anmälarna lyckades tidningarna ändå göra en affär av saken och få anledning kalla mig Skandalpräst med krigstidsrubriker.

 

Eftersom domkapitlet läst betydligt mer i min blogg än de utdrag som fanns i de olika anmälningarna, fann man på några punkter formuleringar för vilka jag fick viss kritik, (dessa formuleringar var då över ett år gamla utan att tidigare ha uppmärksammats) men det är verkligen värt att notera - vilket jag påtalade på denna ringa blogg redan dec 2015 - denna kritik gällde INTE det inlägg som var ursprunget till hela anmälningsfloden, och som gett ena tidningen anledning kalla mig "skandalpräst". Där gick jag helt fri.

 

Nu har det gått fyra år och inte ett  knyst om mig i tidningarna. Inte minsta hot om domkapitelsanmälan heller. Jag håller nog på att tappa stinget.😄

 

Helt klart dags för pension. 

 

 

* En av våra kyrkvärdar i Hertsön gjorde senare en analys av alla "trådar" på FB som denna sak gett upphov till; vem som "gillat" eller hänvisat till vems skriverier, vem som citerat vem osv. Han kunde då se att alla trådar på FB ytterst gick tillbaka till två (2) personer, som var dom enda som självständigt startat egna skriverier om mig. (Som dessutom är goda vänner) Alla andra hade alltså bara citerat eller påverkats av andras ord. Så mycket för det bullret i cyberrymden

 

** den som till äventyrs vill läsa alla anmälningar, mina yttranden och domkapitlets beslut kan gå in på kyrklig dokumentation.nu och scrolla ner till Personärenden och söka Ärendet Torbjörn Lindahl

 

*** när domkapitlets friande beslut blev känt fick jag ett sms av en av de kvinnliga prästkollegorna som skrev att det beskedet var ett riktigt ljus i höstmörkret

har brytt sig en hel del om mig. Undrar hur många extra lösnummer tidningarna sålt med mig som anledning?

 

Att media och journalister själva skapar mycket av den verklighet dom vill förmedla är uppenbart för den uppmärksamme. T ex kan bilder nyttjas i det syftet. Jag minns en gång när jag blev intervjuad och fotad i närheten av domkyrkan. Helt troskyldigt följde jag med fotograf och journalist till en plats som ansågs lämpligare ur fotosynpunkt. När fotografen satte sig på huk framför mig så anade jag heller inte oråd. Tänkte bara att han ville få med mer av domkyrkan i bakgrunden. Men när jag såg bilden i tidningen förstod jag. Effekten av att fota mitt ansikte nerifrån blev ju att jag upplevdes se ner på läsaren eller titta över läsarens huvud. Båda sakerna lika överlägset. Många gånger har jag i både tidning och TV sett fotografer skapa liknande situationer. Och notera, om det är en präst som på det sättet fotograferas nerifrån så är det en manlig präst. Kvinnliga präster avbildas alltid i jämlik ögonhöjd

 

Efter att ha utsatts för dylikt några gånger (och sett andra drabbas av det) blev jag mer uppmärksam. Däremot har jag nog alltid vetat att man inte på minsta vis ska ge sitt bifall till något som journalisten själv påstår eller formulerar. För då framställs det i tidningen som ett citat. Så därför, om en journalist försöker lägga ord i min mun (" kan det vara så?" och förväntar sig ett "ja") inleder jag alltid mitt svar med "det där är dina ord, jag har inte uttryckt mig så".* Enkel minnesregel för att undvika värsta fallgroparna kan vara att bara besvara öppna frågor (frågor som inleds med vad, vem, hur) och undvika att svara på ja- och nej-frågor.

 

Aldrig heller ska man tro att det finns någon möjlighet tala off the record med en journslist. På min arbetsplats i Hertsökyrkan har jag haft en liten lapp som utsänts från kyrkokansliet med råd inför möte med journalister. Ett råd har jag i alla lägen försökt följa: säg aldrig någonting som du inte vill se som rubrik på förstasidan.

 

Jag tror att många - varav jag mött flera - som upplevt sig felciterade i tidningen i själva verket brustit i några av ovannämnda avseenden. Själv har jag - även om jag flera gångar tycker mig utsatts för vinklade reportage, där somt medtagits medan annat utelämnats; fått onödigt och osakligt negativ rubriksättning mot mig osv  - ändå aldrig upplevt att jag direkt felciterats. Har det verkligen påståtts att jag verkligen sagt något så har det - såvitt jag kan minnas - varit korrekt.

 

Många gånger har jag alltså hamnat i både tidningar, radio och TV. Aldrig har jag sökt uppmärksamheten även om jag några gånger skrivit debattartiklar. Men jag har lärt mig att om en journalist vill skriva något så är det bättre ge en intervju och prata länge för då får jag ut mina ord. Annars är risken stor att journalisten fyller tilldelat utrymme i tidningen med sina ord om mig, sannolikt tillsammans med andra intervjuades, personer som troligast - konflikt är ju mer nyhet än samstämmighet - är negativa (eller åtminstone framställs så) mot mig.

 

När jag första gången (våren 1997) på riktigt allvar blev föremål för pressens tydligt negativa uppmärksamhet, så var det givetvis jobbigt för mina oförberedda arbetskamrater. Men jag var själv lika oförberedd. Varför skulle jag efter en-två månader i rollen som dekan i Synoden få mer negativ uppmärksamhet än mina två företrädare tillsammans fått under många år? Men jobbigast var det givetvis för min familj. Så, ni som till äventyrs har för vana att be för era präster; be även för deras familjer.

 

Länge försökte media slå mynt av mitt s k kvinnoprästmotstånd. Och en gång kände jag mig riktigt lurad. I början av 2003 (måste det väl varit) då jag i knappt tre månader vikarierat som kyrkoherde efter det att Karin flyttat till Paris, blev jag uppringd av NSD. Det mycket korta samtalet kom enbart att beröra det faktum att vi då ännu inte fått någon sökande till den lediga kyrkoherdetjänsten.

 

 - Vad ska journalisten kunna göra för intressant av detta? var min tanke när vi lagt på luren. Men man ska aldrig tvivla på en journalist, insåg jag när resultatet kom i tidningen.

 

Intervjun med mig blev några rader, i övrigt kom hela reportaget att handla om kritik mot att jag som kvinnoprästmotståndare alls fick vara vikarierande kyrkoherde. För att ge tyngd åt kritiken hade flera personer intervjuats. Några av dom var inte påtagligt negativa mot mig personligen, men våra skilda åsikter kunde givetvis nyttjas och vinklas på så sätt att det upplevdes som del i den sammanlagde kritiken mot mig. Och någon kännedom om dessa andras yttranden om mig fick jag inte i förväg. Ingen möjlighet kommentera dem heller. (Det var därför jag kände mig lurad.)

 

Att orsaken till att just jag satt som kyrkoherdevikarie var att samtliga övriga i församlingens ledningsgrupp (inklusive kvinnlig prästkollega!) röstat på mig när Karin tidigare under hösten frågat oss - det var givetvis ingen avgörande nyhet.

 

När den mediala uppmärksamhet mot mig som mer har med frågan om kvinnor som präster att göra, börjat klinga av några år in på 2000-talet, så blev jag lite senare uppmärksammad för att jag representerade den nybildade nomineringsgruppen Frimodig kyrka i kyrkomötesvalet. Hörbara suckar igen i vissa personalgrupper att återigen behöva bli förknippade med kollegiets meste mediagunstling. Jag sade då vid ett personlkollegium att det inte var jag som velat bli omskriven. Och jag påminde om att tidigare kyrkoherden (Karin Burstrand) även hon suttit i kyrkomötet. Men om media inte ansåg det vara samma nyhet att någon i Luleå var socialdemokrat som att någon engagerade sig i det nybildade Frimodig Kyrka så var det knappast mitt fel. 

 

Samma vår som den första riktigt stora negativa massmediala uppmärksamheten drabbade mig, 1997, hade jag och församlingspedagogen Björn getts möjlighet följa några gymnasieklasser på en studieresa till Auschwitz. Några av ungdomarna uttryckte tydligt att om dom vetat att jag var kvinnoprästmotståndare skulle  dom inte önskat ha med mig på resan. I bussen blev det också en del debatt.

 

Nå, väl i Polen fick vi kanske annat att tänka på men särskilt två av tjejerna hade svårt att helt dölja sin avvisande inställning till mig. Men när vi efter två veckor satt på nattåget från Stockholm mot Luleå och jag gick genom liggvagnen då såg jag just dessa två ungdomar som tidigare varit som mest negativa mot mig. Jag fick komma in i deras kupe'. Och vi kunde prata förtroligt. Utan att påstå att jag kan citera korrekt efter 22 år, så tror jag att andemeningen i deras ord kommer fram om jag påstår att dom uttryckte ungefär följande:

 

Jag tänker att om fler personer varit beredda göra samma erfarenhet så skulle kanske det som blir ämnet för morgondagens blogg kunnat undvikas.

 

 

* professionella politiker är ännu mer drivna i detta. Dom svarar, utan att skämmas, det dom ändå tänkt säga, oavsett vad journalisten frågar. 

har jag haft mycket att göra med under min prästtid. Nog hände det väl några gånger att Luleå Fridsförbund kom till Porsökyrkan och jag fick fira mässa. Minst en lördagkvällsmässa minns jag och en gång då jag lät en predikant predika i högmässan. Även någon gång fick jag fira en lördagkvällsmässa i Hertsökyrkan i gemenskap med Fridsförbundet, långt innan jag ens blivit Örnäspräst, tror jag.

 

Men det var sedan jag blivit präst i Örnäset som jag "i parti och minut"  firat mässa i gemenskap med laestadianska grupper. Mest med Luleå Fridsförbund (öst) men även med Gamla laestadianska församlingen (väst). Den senare riktningen höll ju årligen - fram till dess att dom byggde eget bönhus - sina  samlingar i Luleå två gånger per år, i kyrkorna. Augusti i Domkyrkan, februari i Örnäsets kyrka. Då skulle högmässan firas enligt 1942 år ordning, för undvikande av fr a förment (eller verkliga?) katolicerande tendenser i 86 års handbok. Även om jag i mitt kyrkliga mässfirande av hela mitt hjärta verkligen uppskattade just de nyheter som väst ogillade, så hade jag inget emot att en gång per år fira mässa enligt den äldre ordning jag i praktiken kunnat utantill redan som yngre tonåring.

 

Under västförsamlingens februarisamlingar brukade jag försöka deltaga vid några gudstjänster utöver högmässan jag själv ledde. En gång - när ett tillfälle då jag kritiserats i pressen var i färskt minne - så tittade predikanten tydligt på mig och uttryckte att "de kristna" gläder sig när dom erfar att det finns präster som vill hålla fast vid Guds ord även om dom utsätts för offentlig kritik för det. Jag får väl här tacka för den uppmuntrande hälsningen.

 

Oavsett om väst höll samlingar i Domkyrkan (augusti) eller Örnäsets kyrka (februari) så hölls avslutningsgudstjänsten, söndag eftermiddag, i Stadsökyrkan. Det hände då och då att jag även deltog där. Ett år predikade predikanten över Jes 40 "Trösten, trösten mitt folk..." Jag satt ute på kyrktorget och lyssnade (fullsatt i kyrksalen). Jag tror nästan aldrig, vare sig förr eller senare, att jag ända in i ordalydelsen känt mig så ett med en annan predikants predikan. Varje gång tolken talade (finska), och det blev ett ögonblicks paus, så hann jag tänka "om det var jag som talade skulle jag nu fortsätta så här...". Och så säger predikanten exakt så. Gång efter gång efter gång.

 

Sedan väst  byggt eget bönhus på Hertsön håller dom sina samlingar i egen lokal och firar nattvard ledd av lekmannapredikanter. Det innebär att vi inte ses lika ofta. Jag saknar det.

 

Inom östgruppen nyttjas väl i princip ännu kyrkans präster som sakramentsförvaltare (även om det lär ha hänt på några orter i Tornedalen att lekmän förrättat nattvard. Dock inte ännu i Luleå.) Och dessa prästledda nattvardsgångar här i Luleå har jag många gånger ansvarat för. 

 

Oftast har jag upplevt det som ett privilegium att snarast längta till att få leda dessa nattvardsgångar - med betydligt fler deltagare än vid ordinarie kyrkliga högmässor. Men på senare år har även andra tankar börjat dyka upp i mitt huvud: är det bara vi präster som alltid ska ha beredskap komma till dom så fort det önskas, när (de allra flesta av) dom  aldrig kommer till oss (dvs till "vanliga" högmässor i kyrkan) trots att acceptabel möjlighet finns nästan söndagligen, året runt? Kan man bara ta nattvarden i sina egna sammanhang? Att det ibland firas "extra" mässor vid särskilda församlingshelger och stormöten mm är inget jag principiellt ifrågasätter (jag har ju varit med om dylikt även i andra kyrkliga kurser och OAS-sammanhang osv) men om dessa extra nattvardsgångar tenderar bli (nästan?) de enda man deltager i, då blir jag tveksam. Eller ska det hela  uppfattas så att man som enskild kristen inte har så mycket personligt mod att bekänna sin tro att man orkar/vågar/finner anledning, gå fram till nattvardsbordet om man inte är omgiven av hundratals "trossyskon"?

 

Under senare år har jag också regelbundet (2-3 ggr/termin) blivit uppsatt att predika på vanliga söndagsböner hos Fridsförbundet. Oftast har jag känt mig fri och "hemma" där. Som bland trossyskon!

blev till sist "min" kyrka. Och där har jag haft min huvuduppgift i ca 20 år. Jag otrivdes inte i Örnäset men till slut kom jag och kyrkoherde Karin överens om att jag skulle flytta mitt distriktsprästansvar. Det var kanske inte omedelbart helt populärt hos all personal i Hertsökyrkan, (eftersom media då redan sen några år tillbaka verksamt bidragit till att göra mig till en kontroversiell präst) men med tiden lärde vi känna varandra och fick en fungerande gemenskap.

 

Nu var jag återigen tillbaka i en 70-talsdistriktskyrka. Även här fick jag vara med om ordentliga ombyggnader. Viss utbyggnad som möjliggjorde att ha huvudsamlingssal närmare köket, nya fönster i kyrksalen och barnrummet, ombyggnad i sakristian, större kök och fler kontorsplatser. Vi bytte även taklampor och målade om lite i kyrksalen, införskaffade ljusare möbler (inklusive altare, dopfunt, knäfall och ambo). Och som grädde på moset "vände" vi kyrkorummet så att altaret kom i öster. Och minskade samtidigt antalet stolar från ca 175 till drygt 120 (varav endast drygt 100 regelbundet står i kyrksalen). Enda nackdelen är att det kan bli ont om plats vid skolavslutningarna, men jag säger som förr-förr-förre domprosten Nils Andersson: en kyrka skall vara anpassad för det regelbundna gudstjänstlivet, inte i första hand för högtider som inträffar några få gånger om året. 

 

Sammantaget kan man nog säga att vi blev nöjda. Problemet som upplevdes kortvarigt, att ha kontorsplatser för alla i samma stora rum, har till största del försvunnit efter mobilernas intåg (även de "fasta" numren går ju numera till en mobil, så den som vill prata ifred knallar bara iväg till annat rum). De - skämtsamt inköpta! - hörselkåpor som hänger vid varje skrivbord har jag själv aldrig nyttjat - jag hör ju ändå ingenting! De flesta har nog också i stort sett respekterat att inte ha högljudda gruppdiskussioner på kontoret.

 

Den termin ombyggnaden genomfördes flyttade vi all verksamhet till en hyrd lägenhet några hundra meter bort. En tanke som först presenterades var att flytta barnverksamheten men tillfälligt lägga ner gudstjänsterna. Jag motsatte mig det senare. Vi började fira gudstjänster med deltagarna sittande i en stor ring längs väggarna i vardagsrummet. Ena änden av ett stort matbord fungerade som altare versus populum och den enkla närheten till ett vanligt hemkök gjorde att nästan vem som helst kände sig bekväm med att duka och brygga kaffet.

 

Denna ytterst påtagliga hemkänsla som vi fick uppleva under fyra månader i en lägenhet tror jag varit helt avgörande för församlingsgemenskapens fortsättning.

har jag varit med om många gånger. Framför allt vid personaljulfester. Redan i Nederluleå tillhörde jag några gånger underhållningsgruppen. Jag minns bl s ett år då vi ordnade Tiotusenkronorsfrågan där kyrkoherden Alf Hansson och kyrkorådets ordförande Rune Clausen fick göra upp i finalen.

 

Men det är kanske sedan jag blev präst i Örnäset som jag varit festprisse på allvar. Vi har skämtat om distriktsindelningen, härmat reklamfilmer på TV, visat Kalle Ankas jul, inklusive Lady (diakonissan Gerd) och Lufsens (vik pedagogen Björn) besök hos Lufsens vän Tony - med den berömda pussen! Själv var jag krögaren Tony och hade övat in repliken med både tonfall och dialekt

- HAN PRATA MED MIG!

 

Diakon Björn uppträdde som Benjamin Syrsa - i grön frack!

 

Det året det organiserades kyrkoval mellan bl a nomineringsgrupperna Ännu frimodigare kyrka med sina regnbågsfärgade halsdukar, Asocialdemokraterna som knappt vågade titta folk i ögonen och Grav(allvarliga) partiet vars främste företrädare såg ut som döden i en Bergmanfilm - det året skrattade jag i publiken.

 

Ordningen var att personal från resp församling, samfällighetskansliet, och någon gång de förtroendevalda skulle turas om ansvara för underhållningen.

 

Sista julfesten före församlingssammanslagningen var det vi i Örnäset som ansvarade för underhållningen. Musiker Samuels reklamvideo för den nyutkomna CD: n Griftegårdsarbetarna (en anspelning på den engelska The Priests och den svenska Prästerna som tidigare utgetts) är nog bland det roligaste som förekommit i våra julspex. Själv fick jag leda ett träningspass i Kristigong eftersom jag tidigare under hösten framfört viss kritik mot att det förekommit Chigong- och yogaövningar på en friskvårdsdag. Mina rörelseövningar var knäfall, lyfta händer, bugningar och korstecken. Avgiften för träningspasset samlades givetvis in med både offergong och håvgong.

 

Ett kort skämt där jag som Örnäset-anställd skulle driva lite med arbetskamraterna i Domkyrkoförsamlingen, fick jag dock inte genomföra eftersom några i festkommiten tyckte det var lite för elakt. När jag i efterhand berättat det för arbetskamrater från f d Domkyrko, har ingen reagerat negativt.

 

Själv försöker jag alltid för egen del bara följa den utomordentligt visa livsprincipen: 

- Den som inte kan skratta åt sig själv är inte värd att tas på allvar.

 

Några år under förra milleniets sista årtionde kom jag att vara kollega med min nuvarande chef Charlott Rehnman, som då var komminister i Hertsökyrkan. Under en tid kom vi och diakonerna i distrikten att tillsammans jobba i ett projekt för långtidsarbetslösa. I någon form av verksamhetsprogram (där vi i praktiken uppfattade att ansvariga inte till slut hade fantasi att fylla dagarna med något vettigare) så blev till slut vi i kyrkan tillfrågade om inte vi kunde ansvara för en (halv?) dag. Det gjorde vi gärna. Vi försökte öppna för samtal om livsfrågor och  krishantering, vi visade och berättade om kyrkan mm. 

 

Vi utnyttjade väl också en del vanliga "trick" för att försöka skapa en avslappnad atmosfär. En gång lät vi presentationsrundan gå till så att alla presenterade den som satt på ena sidan om sig. Lätt för gruppdeltagarna inbördes som redan mött varandra några veckor, men värre när vi kyrkoanställda blev inblandade. Men kvinnan på min sida sa: " det här är våran präst. Han verkar vara trevlig och öppen och inte en sån där dogmatisk typ".

 

Värst vilka konstiga uppfattningar folk kan få, om dom möter en öga mot öga och inte bara läser i tidningen, tänkte jag.

 

Roligt blev det också när vi från gruppen fick en önskan förklara hur man kunde ha så olika uppfattningar om kvinnor som präster. Vi beslöt då att Charlott skulle förklara argumenten för att vara mot och jag skulle förklara varför man kan vara för. Jag tror vi båda lyckades ganska bra med våra uppgifter. En orsak, tror jag, till att vi under åren alltid kommit så bra överens; en förmåga att

Tänka "utanför boxen" och ärligt kunna förstå "den andre"

 

Ett annat glatt minne från Örnästiden var när vi fick en ny kyrkvärd som verkligen gick in för uppgiften med liv och lust. Han var så angelägen välkomna människor in i kyrkan att han ofta inte stod vid innerdörrarna mellan vapenhus och kyrksal utan vid ytterdörrarna, ja rent av ute på bron och i bästa bibliska stil nödgade människorna att komma in. På eget initiativ samlade han en grupp - både kyrkvärdar och andra - för att samtala om hur vi skulle kunna fördjupa gemenskapen och lekmannaengagemanget i gudstjänsten. Kanske var det ur den gruppen som det växte fram ett studium över Byström-Norrgårds bok Mer än ord.

blev röstsiffrorna i det slutna valet i kyrkorådet. Till Karins favör.

 

När det väl var ett faktum att hon valdes så försökte jag inta samma attityd som när jag 15 år tidigare "förlorade" Stadsökyrkan; inte gräva ner mig, absolut inte vara bitter och besviken och inte (medvetet) motarbeta den nya kyrkoherden.

 

Eftersom Karin var väl medveten om att vi hade olika ståndpunkter i vissa (särskilt en) teologiska frågor (vi hade känt varandra ända sedan studietiden), så tyckte hon att det vara lika bra att vi talade igenom läget och tillsammans gick igenom vilka eventuella praktiska konsekvenser det kunde få. Därför inbjöd hon mig till en enskild samtalskväll i Damklubbrummet* i Örnäsgården och infann sig med en flaska vin** och något tilltugg. Trevlig och givande kväll.

 

I själva chefsrollen hade jag aldrig något att klaga på när det gäller Karin. Mot mig var hon alltid klar, och rättvis. Som generationskamrater hände det också att vi kunde uppleva en viss samstämmighet i förhållande till yngre kollegor. Jag minns bl a en gång när jag kom in på hennes tjänsterum just när hon satt och gick igenom några yngre kollegors tidrapporter. Efter snabb förklaring om vad hon sysslade med, tittade hon upp på mig och sa:

 

 

Nej, det var i mer grundläggande teologiska frågor som det märktes att vi drog åt olika håll. Men det märktes sällan utåt utan kom hellre upp till ytan internt i prästkollegiet. En gång kom OAS-rörelsen att nämnas. Inför den ytterst hypotetiska möjligheten att någon medverkande därifrån skulle kunna kallas till församlingen utbrast Karin " över min döda kropp". Den som vet vilket engagemang jag haft i OAS-rörelsen under åren förstår att jag tänkte lite annorlunda.

 

En annan gång var efter ett större möte för anställda i stiftet. Ärkebiskop KG Hammar hade hållit föredrag och gett Tio teser  om kyrkan. Många var efteråt lyriska över föredraget. Själv gick jag ut med känslan fint föredrag men vilken religion*** handlade det om? 

 

När jag var på väg ut mötte jag Staffan Åkerlund som med något flackande i blicken tycktes leta efter en stadigt punkt i tillvaron. När vår blickar möttes stegade han rakt emot mig, tog tag om mina axlar och sa:

- Tobbe, du är väl inte också en av dem som prisar KG Hammars föredrag i alla tonarter?

 

Kort därefter skrev Staffans bror - prästen och bokförläggaren Per Åkerlund - en klart ifrågasättande debattartikel i Kyrkans Tidning med rubriken Är KG Hammars kyrka kristen? (eller nåt liknande lika provocerande). När vi senare i prästkollegiet diskuterade våra reaktioner inför artikeln, så berättade jag att jag ringt Per Åkerlund och sagt att hans artikel var det bästa jag läst i Kyrkans Tidning sedan dess start.

- Och jag höll på att få blodstörtning, så Karin.

 

Ni förstår.

 

 

* Om  namnet på detta fint och trivsamt inredda rum, berodde på att det avsågs vara rum för syföreningar eller socialdemokratiska kvinnoklubben, har det rått delade meningar om

 

** 22 år efteråt (är det tillräcklig preskriptionstid?) vågar jag alltså berätta att en  kyrkoherde själv gjort det som är strängt förbjudet, förtära alkohol i Örnäsgården. Men kanske kan tilltaget försvaras om det motiveras med - det ur svenskkyrkligt perspektiv synnerligen behjärtansvärda - behovet att få den välkände rabiate  kvinnoprästmotståndaren Lindahl mer medgörlig?

 

*** kollegan Bosse har i dessa yttersta av dagar lyckats förklara för mig att skälet till att man inte förstår sig på KG Hammar beror på att man förutsätter att han är kristen. Om man istället utgår från att han är Buddhist  då faller alla bitar fint på plats

blev jag aldrig. En gång har jag fått ett allvarligt förslag söka en tjänst. Det var min vän sedan många år, Björn Karlsson, komminister i Råneå, som ringde och ville att jag skulle söka tjänsten där när den blev ledig. Det ville jag inte. Ett tag senare satt han själv på tjänsten.

 

Två gånger har jag försökt bli kyrkoherde. Första gången var när ny kyrkoherde söktes till Nederluleå efter Alf Hansson. Fyra sökande (minst). Jag låg nog ganska långt ner på kyrkorådets lista, och när Staffan Åkerlund fick tjänsten hade jag inget att anmärka mot det beslutet. Varför jag överhuvudtaget sökte kyrkoherdejänst den gången vet jag inte riktigt. Var det bara en känsla av att man till slut borde bli kyrkoherde?

 

När jag senare sökte kyrkoherdetjänsten i Örnäset - när Jan Sjöberg slutade - var det betydligt mer allvar från min sida. Något år tidigare hade Jan också bidragit till att sätta mig på det spåret. Han hade för mig uttryckt att han inte trodde att han skulle pensionera sig på tjänsten (även om han då ännu inte hade några konkreta flyttplaner). Han förutsatte väl då mer eller mindre att jag skulle efterträda honom. Därför tog han en dag med mig ut till Örnvik där vi satt i många timmar och samtalade om församlingens framtid och behov.

 

När han sen verkligen slutade kom jag att vara vice pastor i nio månader. Jag sökte också tjänsten. Men fick den inte. Den gick till min medsökande Karin Burstrand. Jag minns det prästmöte i Skellefteå då hon berättade för mig att hon sökt. Hon anade väl att jag också skulle söka. Jag minns att jag omedelbart förstod att hon får tjänsten. Tänk er, en man och en kvinna som sökande i en församling som aldrig haft kvinna som herde, en församling med socialdemokratisk majoritet, där den manlige sökande pga sitt engagemang i Svenska kyrkans fria synod just hängts ut i pressen med rubriken "vi vill slippa ha med denne man att göra".

.

- Kändes det som att rullgardinen gick ner? frågade kollegan och vännen Ulla-Lena Bäckman i bussen hem.

 

Ja, sa jag.

har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag har tidigare skrivit om hur jag i de kyrkor där jag haft gudstjänstansvar under någon period - Porsön, Örnäset och Hertsön - medvetet ökat nattvardsfrekvensen. Men jag har även försökt utveckla liturgin på annat sätt. I de 70-talsbyggda distriktskyrkor som haft fristående altare, har jag tyckt: ska det firas mässa versus populum så ska det vara konsekvent och ordentligt. Om prästen står bakom altaret under nattvardsliturgin så ska det vara gott om plats framför prästen på altaret. Det ska inte vara blommor, ljus och stora kors "ivägen", så att prästen nästan måste klämma ner kalken "med skohorn" på altaret eller var tvungen tillfälligt lyfta bort ett stort kors "de gånger det ska vara nattvard". Nej, altaret ska normalt vara utrustat så att det är enkelt och naturligt att fira mässa. Ofta har jag mött påståendet att "det ser så kalt ut när det inte står något kors på altaret". Då har mitt svar varit att när mässa inte firas ska altaret se tomt ut. Det ska liksom "ropa" efter kalken för att bli komplett.

 

I Porsökyrkan löste jag det så att altarkorset (av trä) hängdes på väggen. I Hertsökyrkan lät jag helt sonika lyfta bort det stora, tunga glaskorset från altaret och efter lite olika placeringar står det nu sedan många år på en lägre pall framför altaret.

 

När jag fick distriktsprästansvaret i Hertsön genomförde jag även, i några steg, beslutsamt några andra små reformer i prästens och kyrkvärdarnas liturgiska agerande. Kanske tyckte några att det var lite ovant då, men nu, efter 15-20 år tror jag vi vant oss.

 

Även har jag under senare år medvetet arbetet på att få gudstjänstdeltagarna mer aktiva i liturgins läsningar och sångpartier . I dagen gudstjänst märktes det tydligt. Roligt se någon frukt av sin strävan.

prövade vi i Örnäset. Ide'n var nog min. Redan första sommaren jag tjänstgjorde i Örnäser hade jag tagit del av nyheter i augusti att perioden efter de flesta föräldrars semester, men innan skolstarten, var en orolig tid för många ungdomar. Dom gick hemma sysslolösa, för gamla för fritids. 

 

En utmärkt tid ha konfirmationsläsning....   började jag tänka inför nästa års konfirmationsinbjudan. Men eftersom jag är en person med erkänt långt avstånd mellan ide och komma till skott så var det tur att jag i pedagogen Inger hade en arbetskamrat som hade betydligt kortare avstånd mellan tanke och handling. Alltså lyckades vi nästa vår få ut inbjudningar i så god tid att info för intresserade hann ske innan vårterminens slut, och anmälningar tas emot innan semestern och en grupp vara igång några dagar in i augusti.

 

Och nu hände den koppling jag tidigare antytt. Vid ett besök i veckomässa i Gammelstad under sommaren träffade jag just den man som jag lärt känna under Nederluleåtiden och mött en gång på Högskolan. Och det slog mig direkt, honom ska jag tillfråga om att vara hjälpledare i vår konfirmandgrupp. Det innebar att vi kunde åka till lägret på Seskarö i tre minibussar, ha dessa kvar under vistelsen med möjlighet till olika utflykter. I tre år hade vi denna konfirmationsmodell. Under respektive hösttermin höll vi sedan ett antal samlingar och konfirmerade under vårterminen, så att ungdomarna som då gick i åttan blev konfirmerade "rätt" år.

 

En lyckad konfirmationsvariant som jag minns med glädje.

 

 Senare kom jag även ha en liten sommargrupp i juni, på mer traditionellt sätt, efter ungdomarnas årskurs åtta. Den gången ihop med pedagog Kerstin. I den gruppen deltog en tjej som visserligen konfirmerats tidigare i en vintergrupp, men som ville vara med en gång till bara för att lära sig allt ordentligt. 

 

Då den gruppen var väldigt liten höll vi lägret på Nederluleå församlings sommargård i Börtnäsheden. Där råkade vi en dag ut för ett åskväder som bokstavligen fick det att slå lågor ur telefonledningarna. Att inte hela huset brann ner...