Frälst?
Jag håller på att bli frälst! Hockeyfrälst! I eftermiddags var jag i ishallen - igen! - och fick denna gång se Luleå trycka dit Brynäs med 5-0. Fyra mål av Johan Harju! Nu har jag alltså - vilket riktigt trogna läsare förstås håller reda på - varit på hockey fyra gånger sedan jul. Det är lika många gånger som jag dessförinnan gått på hockey i hela mitt liv. Så här har det verkligen hänt nåt. Första gångerna jag var på hockey då tyckte jag det var svårt att hinna med. Men det är uppenbarligen en vanesak. Nu tycker jag att jag hänger med mycket bättre. Men idag hade jag också bra plats. Högt upp mitt på ena långsidan. Glädjande nog har Luleå vunnit alla fyra gångerna som jag gått sista månaden. Märkligt att dom hemmamatcher som Luleå förlorade i början av året, just dom var jag inte på.
Märkligt att man kan bli nåt så konstigt som hocke-frälst. Ja att man kan bli frälst på nånting överhuvudtaget. Här ser man hur ords betydelse kan skifta. Ordet frälst blev väl en del av svenska folkets vokabulär genom frikyrkligheten, särskilt pingströrelsen. Och eftersom den som blivit frälst - dvs kommit till tro på Jesus - och använde just ordet frälst för att beskriva sin erfarenhet det var ofta någon som levde i andlig tradition där det ingick att vara rätt entusiastisk och gripen. Så blev ordet frälst ett uttryck för att vara i största allmänhet gripen eller starkt engagerad för någonting.
Alltså kan man vara frälst på lite av varje. Jag är ju också motorcykelfrälst har väl kära läsarna märkt - läs annars inläggen under kategorin Mest MC. I vart fall är jag halv-MC-frälst. Jag är faktiskt inte så totalt MC-frälst att jag använder hela sommaren till att fara runt på MC-träffar. Men min MC-frälsning är tillräckligt stor för att jag hellre ska ta MC än bil på sommarsemestern.
Vad är jag mer frälst på? Vet inte. Inget mer i denna värld hoppas jag. Men jag skulle kanske kunna säga att jag är gudstjänst-frälst. Jag gillar verkligen båda att gå på och att leda gudstjänster. Gångna helgen var jag ledig och passade på att tillsammans med goda vänner deltaga i högmässa i Boden. I morgon firar jag mässa i Hertsökyrkan. Det ska bli roligt som vanligt.
Predikotexten i morgon handlar om hur lärjungarna räddas ur stormens fara. Kanske blev dom Jesus-frälsta då. Det är väl det som är det viktigaste. Men kanske är det viktigt att vi när vi återför ordet frälst till det kristna sammanhanget befriar ordet från alla associationer som har att göra med entusiastisk, gripen, överväldigad osv. För annars finns risken att vi tror att tron huvudsakligen har med känslor att göra. Och när man känner sig tvivlande så gäller det att elda på känslorna lite och öka entusiastgraden ett snäpp. Det blir lätt kravfyllt. Och det leder snabbt in på fel spår så att tron blir en prestation som det gäller att hålla igang. Men frälsningen är en gåva. Att vara frälst är att ha tagit emot det som Gud ger - gratis.
Undrar om det blir några nya frälsta i gudstjänsterna. Eller som resultat av alpha-arbetet som vi just dragit igång för terminen. Det är väl det som är poängen med all kyrklig verksamhet.
Märkligt att man kan bli nåt så konstigt som hocke-frälst. Ja att man kan bli frälst på nånting överhuvudtaget. Här ser man hur ords betydelse kan skifta. Ordet frälst blev väl en del av svenska folkets vokabulär genom frikyrkligheten, särskilt pingströrelsen. Och eftersom den som blivit frälst - dvs kommit till tro på Jesus - och använde just ordet frälst för att beskriva sin erfarenhet det var ofta någon som levde i andlig tradition där det ingick att vara rätt entusiastisk och gripen. Så blev ordet frälst ett uttryck för att vara i största allmänhet gripen eller starkt engagerad för någonting.
Alltså kan man vara frälst på lite av varje. Jag är ju också motorcykelfrälst har väl kära läsarna märkt - läs annars inläggen under kategorin Mest MC. I vart fall är jag halv-MC-frälst. Jag är faktiskt inte så totalt MC-frälst att jag använder hela sommaren till att fara runt på MC-träffar. Men min MC-frälsning är tillräckligt stor för att jag hellre ska ta MC än bil på sommarsemestern.
Vad är jag mer frälst på? Vet inte. Inget mer i denna värld hoppas jag. Men jag skulle kanske kunna säga att jag är gudstjänst-frälst. Jag gillar verkligen båda att gå på och att leda gudstjänster. Gångna helgen var jag ledig och passade på att tillsammans med goda vänner deltaga i högmässa i Boden. I morgon firar jag mässa i Hertsökyrkan. Det ska bli roligt som vanligt.
Predikotexten i morgon handlar om hur lärjungarna räddas ur stormens fara. Kanske blev dom Jesus-frälsta då. Det är väl det som är det viktigaste. Men kanske är det viktigt att vi när vi återför ordet frälst till det kristna sammanhanget befriar ordet från alla associationer som har att göra med entusiastisk, gripen, överväldigad osv. För annars finns risken att vi tror att tron huvudsakligen har med känslor att göra. Och när man känner sig tvivlande så gäller det att elda på känslorna lite och öka entusiastgraden ett snäpp. Det blir lätt kravfyllt. Och det leder snabbt in på fel spår så att tron blir en prestation som det gäller att hålla igang. Men frälsningen är en gåva. Att vara frälst är att ha tagit emot det som Gud ger - gratis.
Undrar om det blir några nya frälsta i gudstjänsterna. Eller som resultat av alpha-arbetet som vi just dragit igång för terminen. Det är väl det som är poängen med all kyrklig verksamhet.
Risken med tvärsäkra domar
På söndag ska det visst läsas upp ett brev i alla katolska kyrkor i landet. Det är från katolske biskopen och handlar om det prästbrödrasällskap som omtalades i TV förra veckan.
Kanske är det nödvändigt med en kommentar. Situationen har ju varit minst sagt förvillande. Först får man veta i TV att organisationen har klart rasistiska och antisemitiska tendenser. Och man får höra katolska biskopen uttala ett klart avståndstagande från rörelsen. Sen har man just hunnit smälta det så kommer beskedet om att Påven hävt exkommunikationen av gruppen. Vad ska man tänka?
Jag tänker: allt är kanske inte så svartvitt som man tror.
1. Påvens hävande av exkommunikationen innebär inte ett varmt välkomnande. Snarare ett första steg mot erbjudande av en lång vinglande vandring fram mot en eventuell kommande enhet någon gång i en osäker framtid - kanske, kanske, kanske. Det förutsätter dock en vilja i den riktningen även från brödraskapet, men det syns väl inte några tydliga tecken på det.
2. Påven godkänner inte rasism och antisemitism och Påven förnekar inte förintelsen och dess erkända omfattning. Tvärtom, han har gjort tydliga uttalanden för att klart slå fast positionen i dessa frågor.
Så var det klart med den saken!
Jag tänker på de stackars kyrkoherdar som i TV fick stå vid skampålen och stå till svars för sina tidigare beslut att låta rörelsen fira mässa i deras kyrkor. Nu avkrävdes dom direkta svar på vad dom skulle göra i fortsättningen. Och direkt efter att dom fått se och höra den utpekade biskopens uttalanden så kunde dom givetvis inte annat än att säga: dom får aldrig mer komma till min kyrka. Var det rätt att säga så? Att så tvärt ge ett sådant löfte?
Jag säger: jag gillar inte den där sortens situationer, då en människa plötsligt ställs inför något kontroversiellt och med TV-reportern som både åklagare och domare avkrävs ett omedelbart ställningstagande som får långtgående konsekvenser.
Jag säger: Allt har två sidor (minst) och alla mynt har en fram- och en baksida. Tillräckligt många gånger har jag suttit i medlande samtal i äktenskap och samborelationer för att veta att man inte ska döma över situationen efter att bara ha hört ena parten.
Visst, i stunden upplevdes de mot väggen ställda svenskkyrkliga kyrkoherdarnas beslut som rimligt, men med lite perspektiv så framstår den kvinnliga engelska prästens i Göteborg beslut som lika vettigt; hon som sa att dom får fortsätta komma så länge dom bara firar mässor och inte ängnar sig åt politiska utspel.
Den - åtminstone hypotetiskt möjliga - andra sidan skulle kanske kunna uttryckas med frågor sålunda:
3. Det avsnitt i TV-programmet där gruppens grundare Le Fevbre uttalade sig i klart främlingsfientliga termer måste vara en ganska gammal inspelning. Karl'n dog 1991. Hur aktuella är dessa yttranden nu?
4. Det har funnits en klart nationalistisk tendens som påverkat delar av kyrkan i Frankrike redan i början av 1900-talet. Hur stark är denna riktning i andra delar av världen?
5. Den svenske nationalist som presenterades som den som tagit rörelsen till Sverige, hur representativ är han? Det sades att antalet anhängare var några tiotal i hela norden. I så fall är det ju fullt möjligt att de flesta anhängarna bara är vanliga fromma människor som vill fira mässa på gammalt sätt medan nationalisten ifråga är en som i realiteten "kidnappat" rörelsen (pga dess tydliga tendenser till högerextremism) och vill använda den mer för egna syften, för att ge kyrklig och historisk legitimitet åt en egen nationalistisk agenda där vanliga troende människor blir oskyldiga brickor i ett elakt spel? Jag bara undrar. Jag vet verkligen inte. Men jag vet - av egen erfarenhet - att det som presenteras i ett kort reportage-TV-program - och i andra media - kan vara ytterst vinklat och beskuret.
6. Finns det en kamp mellan olika grupper inom brödraskapet? Det faktum att biskop Willamsson belagts med någon slags politisk munkavle av övriga gruppen tyder väl på det. Kan denna sak - hans famösa yttrande i SVT-intervjun - leda till att brödraskapets andra flyglar på allvar tar itu med den främlingsfientliga delen av rörelsen så att detta blir någon slags tillnyktring?
Detta sista är verkligen en fråga - jag har ingen aning. Men det är kanske den typen av frågor som skulle behöva ställas - och hoppeligen besvaras - innan man som stackars svensk kyrkoherde ska avkrävas definitiva besked om sitt framtida handlingssätt.
Jag vet verkligen inte särskilt mycket om prästbrödraskapet Pius X. Men ett* vet jag: jag ogillar av hela mitt hjärta TV:s stil att ställa enskilda inför snabbt presenterade kontoversiella fakta och kräva klara besked på stuts. Vi borde kräva mer eftertanke och möjlighet till fördjupning i Public service-TV!
* nej, en sak till vet jag. Jag vet att förintelsen ägt rum och att ca 6 miljoner judar dödades och jag ogillar förintelseförnekare.
Kanske är det nödvändigt med en kommentar. Situationen har ju varit minst sagt förvillande. Först får man veta i TV att organisationen har klart rasistiska och antisemitiska tendenser. Och man får höra katolska biskopen uttala ett klart avståndstagande från rörelsen. Sen har man just hunnit smälta det så kommer beskedet om att Påven hävt exkommunikationen av gruppen. Vad ska man tänka?
Jag tänker: allt är kanske inte så svartvitt som man tror.
1. Påvens hävande av exkommunikationen innebär inte ett varmt välkomnande. Snarare ett första steg mot erbjudande av en lång vinglande vandring fram mot en eventuell kommande enhet någon gång i en osäker framtid - kanske, kanske, kanske. Det förutsätter dock en vilja i den riktningen även från brödraskapet, men det syns väl inte några tydliga tecken på det.
2. Påven godkänner inte rasism och antisemitism och Påven förnekar inte förintelsen och dess erkända omfattning. Tvärtom, han har gjort tydliga uttalanden för att klart slå fast positionen i dessa frågor.
Så var det klart med den saken!
Jag tänker på de stackars kyrkoherdar som i TV fick stå vid skampålen och stå till svars för sina tidigare beslut att låta rörelsen fira mässa i deras kyrkor. Nu avkrävdes dom direkta svar på vad dom skulle göra i fortsättningen. Och direkt efter att dom fått se och höra den utpekade biskopens uttalanden så kunde dom givetvis inte annat än att säga: dom får aldrig mer komma till min kyrka. Var det rätt att säga så? Att så tvärt ge ett sådant löfte?
Jag säger: jag gillar inte den där sortens situationer, då en människa plötsligt ställs inför något kontroversiellt och med TV-reportern som både åklagare och domare avkrävs ett omedelbart ställningstagande som får långtgående konsekvenser.
Jag säger: Allt har två sidor (minst) och alla mynt har en fram- och en baksida. Tillräckligt många gånger har jag suttit i medlande samtal i äktenskap och samborelationer för att veta att man inte ska döma över situationen efter att bara ha hört ena parten.
Visst, i stunden upplevdes de mot väggen ställda svenskkyrkliga kyrkoherdarnas beslut som rimligt, men med lite perspektiv så framstår den kvinnliga engelska prästens i Göteborg beslut som lika vettigt; hon som sa att dom får fortsätta komma så länge dom bara firar mässor och inte ängnar sig åt politiska utspel.
Den - åtminstone hypotetiskt möjliga - andra sidan skulle kanske kunna uttryckas med frågor sålunda:
3. Det avsnitt i TV-programmet där gruppens grundare Le Fevbre uttalade sig i klart främlingsfientliga termer måste vara en ganska gammal inspelning. Karl'n dog 1991. Hur aktuella är dessa yttranden nu?
4. Det har funnits en klart nationalistisk tendens som påverkat delar av kyrkan i Frankrike redan i början av 1900-talet. Hur stark är denna riktning i andra delar av världen?
5. Den svenske nationalist som presenterades som den som tagit rörelsen till Sverige, hur representativ är han? Det sades att antalet anhängare var några tiotal i hela norden. I så fall är det ju fullt möjligt att de flesta anhängarna bara är vanliga fromma människor som vill fira mässa på gammalt sätt medan nationalisten ifråga är en som i realiteten "kidnappat" rörelsen (pga dess tydliga tendenser till högerextremism) och vill använda den mer för egna syften, för att ge kyrklig och historisk legitimitet åt en egen nationalistisk agenda där vanliga troende människor blir oskyldiga brickor i ett elakt spel? Jag bara undrar. Jag vet verkligen inte. Men jag vet - av egen erfarenhet - att det som presenteras i ett kort reportage-TV-program - och i andra media - kan vara ytterst vinklat och beskuret.
6. Finns det en kamp mellan olika grupper inom brödraskapet? Det faktum att biskop Willamsson belagts med någon slags politisk munkavle av övriga gruppen tyder väl på det. Kan denna sak - hans famösa yttrande i SVT-intervjun - leda till att brödraskapets andra flyglar på allvar tar itu med den främlingsfientliga delen av rörelsen så att detta blir någon slags tillnyktring?
Detta sista är verkligen en fråga - jag har ingen aning. Men det är kanske den typen av frågor som skulle behöva ställas - och hoppeligen besvaras - innan man som stackars svensk kyrkoherde ska avkrävas definitiva besked om sitt framtida handlingssätt.
Jag vet verkligen inte särskilt mycket om prästbrödraskapet Pius X. Men ett* vet jag: jag ogillar av hela mitt hjärta TV:s stil att ställa enskilda inför snabbt presenterade kontoversiella fakta och kräva klara besked på stuts. Vi borde kräva mer eftertanke och möjlighet till fördjupning i Public service-TV!
* nej, en sak till vet jag. Jag vet att förintelsen ägt rum och att ca 6 miljoner judar dödades och jag ogillar förintelseförnekare.
Konstig konst
Såg en kort stund på debatt i TV efter det att jag kommit hem från veckomässa och bibelsamtal. Men innan jag fortsätter med debatten måste jag berätta att vi i mässan tog farväl av ung man som bott i staden en tid och deltagit regelbundet i vår gemenskap men som nu ska flytta till annan ort. Vi bad för honom och han bjöd bibelstudiegruppen på avskedstårta. En fin kväll.
Men se´n slog jag på TVn ett slag. Egentligen med syftet att spana in elitserieresultaten på text-tv. Luleå hade förlorat mot Färjestad. Tur att Skellefteå bara tog två poäng så ligger Luleå fortfarande fyra. Men så hamnade jag alltså en kort stund i Debatt med Janne Josefsson.
Handlade alltså om omtalade kvinnliga konstnären som spelat självmordsbenägen och aggressiv och blivit tagen av polisen och förd till psykakut och blivit lagd i bälte (och fått psykmedicin? - det sista är jag inte riktigt säker på).
Va??
Konst?
Konstig konst i så fall säger jag. Nu påstods det i debatten att konstnärer ska tänja gränser. Jaha! Tänk om man som präst skulle råka ut för en konstnär. En som kommer och vill bikta sig och berättar om sina synder och frågar om råd i kampen mot synden. Och se´n får man höra att det bara var konst. Inget allvar.
I själva verket är kanske hela min blogg bara ett interraktivt konstverk. Så alla Ann O Nyms med fleras kommentarer är bara en del av ett gigantiskt konstverk. Jag får ta och skriva ut alla mina inlägg med kommentarer på papper och sätta upp dom i någon konsthall. Skulle kära läsarna komma och njuta av konsten? Fast då måste jag ju tänja gränserna först. Hur gör jag det? Genom att skriva något totalt obegripligt kanske?
Fjeush hafeue hsueuirfjncn gbdheuritmhg hebritrpföäg kglgh bsdfgew ptiotut mnvngkty mfbhruyr ögpyupi.
Nu väntar jag bara på kära läsarnas kommentarer så är konstverket fullbordat.
Svik mig inte är ni snälla. Jag vill inte ge upphov till någon Torbjörns ofullbordade!
Men se´n slog jag på TVn ett slag. Egentligen med syftet att spana in elitserieresultaten på text-tv. Luleå hade förlorat mot Färjestad. Tur att Skellefteå bara tog två poäng så ligger Luleå fortfarande fyra. Men så hamnade jag alltså en kort stund i Debatt med Janne Josefsson.
Handlade alltså om omtalade kvinnliga konstnären som spelat självmordsbenägen och aggressiv och blivit tagen av polisen och förd till psykakut och blivit lagd i bälte (och fått psykmedicin? - det sista är jag inte riktigt säker på).
Va??
Konst?
Konstig konst i så fall säger jag. Nu påstods det i debatten att konstnärer ska tänja gränser. Jaha! Tänk om man som präst skulle råka ut för en konstnär. En som kommer och vill bikta sig och berättar om sina synder och frågar om råd i kampen mot synden. Och se´n får man höra att det bara var konst. Inget allvar.
I själva verket är kanske hela min blogg bara ett interraktivt konstverk. Så alla Ann O Nyms med fleras kommentarer är bara en del av ett gigantiskt konstverk. Jag får ta och skriva ut alla mina inlägg med kommentarer på papper och sätta upp dom i någon konsthall. Skulle kära läsarna komma och njuta av konsten? Fast då måste jag ju tänja gränserna först. Hur gör jag det? Genom att skriva något totalt obegripligt kanske?
Fjeush hafeue hsueuirfjncn gbdheuritmhg hebritrpföäg kglgh bsdfgew ptiotut mnvngkty mfbhruyr ögpyupi.
Nu väntar jag bara på kära läsarnas kommentarer så är konstverket fullbordat.
Svik mig inte är ni snälla. Jag vill inte ge upphov till någon Torbjörns ofullbordade!
Vad är meningen?
Med livet kanske!
Idag mötte jag en person som grubblat över denna fråga. Eller kanske han uttryckte frågan så här: vad är det som ger verklig glädje i livet? Alltså djup förvbivande glädje. Inte ytlig och kortvarig. Då måste man rensa bort allt det här som vi kanske - beroende på intresse, läggning, livsinriktning - kan tycka ger glädje i i någon mån: pengar, nöjen, ägodelar och allt vad det är. Det kan ge glädje för stunden. Sedan när han en gång stod beredd att gå ut från det rum där han befann sig och tog tag i dörrhandtaget då hade han insett: den djupa glädjen är att ha ett dörrhandtag på insidan av dörren så att man kan gå ut när man vill. vara fri. Jag tänker på biskop Thomas ord (visst var det en biskop Thomas? )"frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring". Den som äger frihet kan kanske inte nog uppskatta den
Värdefull frihet är inte bara frihet i yttre bemärkelse. Utan även inre frihet. Frihet att välja - och tänker jag som kristen - frihet att välja Gud. Den verkliga glädjen måste vara att ha ett handtag som gör att man kan öppna dörren till gemenskap med Gud. Man brukar säga att när Gud klappar på vårt hjärtas dörr så måste dörren öppnas inifrån (sedan är det ju en helt annan sak att vi skulle varken vilja eller kunna öppna hjärtats dörr inifrån om inte Gud genom sitt ord och sin Ande drog oss och påverkade oss).
Glädje är det också att skriva på bloggen. Det är faktiskt roligt. Men även den glädjen är kortvarig. Ett inlägg som man kämpat med och är nöjd med blir inaktuellt så fort. Så måste man producera något nytt. Men vad är meningen med bloggskrivande? Min gamle kamrat kallar sin blogg bla för "exponerad kreativitet". Vad betyder det? Att man har lust att visa upp vad man kunnat åstadkomma. Skulle passa på mig ialla fall.
Värre blir det också ju fler som läser bloggen. Vilka skriver man för? Kommer någon att reta sig på något man skriver. Kommer någon att tycka att det jag skriver är onödigt? Och nästan ännu värre blir det när folk i ens närhet ger sig tillkänna och berättar att dom börjat läsa ens blogg. Då måste man ju fundera vad just den personen kommer att tänka om det man skriver.
Kanske är den djupaste glädjen för bloggaren att det finns en avslagninmgsknapp på datorn som man är fri att sluta när man vill.
Idag mötte jag en person som grubblat över denna fråga. Eller kanske han uttryckte frågan så här: vad är det som ger verklig glädje i livet? Alltså djup förvbivande glädje. Inte ytlig och kortvarig. Då måste man rensa bort allt det här som vi kanske - beroende på intresse, läggning, livsinriktning - kan tycka ger glädje i i någon mån: pengar, nöjen, ägodelar och allt vad det är. Det kan ge glädje för stunden. Sedan när han en gång stod beredd att gå ut från det rum där han befann sig och tog tag i dörrhandtaget då hade han insett: den djupa glädjen är att ha ett dörrhandtag på insidan av dörren så att man kan gå ut när man vill. vara fri. Jag tänker på biskop Thomas ord (visst var det en biskop Thomas? )"frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring". Den som äger frihet kan kanske inte nog uppskatta den
Värdefull frihet är inte bara frihet i yttre bemärkelse. Utan även inre frihet. Frihet att välja - och tänker jag som kristen - frihet att välja Gud. Den verkliga glädjen måste vara att ha ett handtag som gör att man kan öppna dörren till gemenskap med Gud. Man brukar säga att när Gud klappar på vårt hjärtas dörr så måste dörren öppnas inifrån (sedan är det ju en helt annan sak att vi skulle varken vilja eller kunna öppna hjärtats dörr inifrån om inte Gud genom sitt ord och sin Ande drog oss och påverkade oss).
Glädje är det också att skriva på bloggen. Det är faktiskt roligt. Men även den glädjen är kortvarig. Ett inlägg som man kämpat med och är nöjd med blir inaktuellt så fort. Så måste man producera något nytt. Men vad är meningen med bloggskrivande? Min gamle kamrat kallar sin blogg bla för "exponerad kreativitet". Vad betyder det? Att man har lust att visa upp vad man kunnat åstadkomma. Skulle passa på mig ialla fall.
Värre blir det också ju fler som läser bloggen. Vilka skriver man för? Kommer någon att reta sig på något man skriver. Kommer någon att tycka att det jag skriver är onödigt? Och nästan ännu värre blir det när folk i ens närhet ger sig tillkänna och berättar att dom börjat läsa ens blogg. Då måste man ju fundera vad just den personen kommer att tänka om det man skriver.
Kanske är den djupaste glädjen för bloggaren att det finns en avslagninmgsknapp på datorn som man är fri att sluta när man vill.
Tre glädjeämnen
Jag börjar med det minsta och slutar med det största.
1. Luleå hockey slog ikväll Frölunda med 4-2. Sista målet i tom kasse. Laget ligger nu på fjärde plats i elitserien och att dom har passerat Skellefteå är ju inte helt fel det heller. Men det var lite skakigt. Förlunda gjorde sina båda mål i numerärt överläge och båda gångerna när det bara var sekunder kvar av Luleås utvisning. Luleå var inte bra på att förvara sig i box-play. Men det blev ju i alla fall seger!
Halleluleå!
2. Det blev en manifestation på Förintelsens minnesdag här i Luleå till sist. Jag missade fackeltåget men hann i tid för att höra några av de korta talen. Skulle vara roligt om man själv någon gång fick chansen att medverka i ett sådant sammanhang. Själv har jag läst ett flertal böcker om Förintelsen ur flera olika perspektiv och jag häpnar ofta över hur tunn gränsen mellan rätt och fel ofta synes vara. Det gäller verkligen att varje människa skaffar sig en stabil moralisk grund att stå på och en orubblig personlig integritet..
3. Idag har jag fått möta kristna med muslimsk bakgrund och fått höra ytterst gripande personliga vittnesbörd om hur den Helige Ande på ett fantastiskt och övernaturligt sätt griper in i människors liv för att föra dom till tro på Kristus.Det synes mig som om vi numera får höra och läsa om allt fler exempel på hur Gud bryter in i den muslimska världen. Och han gör det verkligen genom under och tecken och syner och drömmar.
Halleluja!
1. Luleå hockey slog ikväll Frölunda med 4-2. Sista målet i tom kasse. Laget ligger nu på fjärde plats i elitserien och att dom har passerat Skellefteå är ju inte helt fel det heller. Men det var lite skakigt. Förlunda gjorde sina båda mål i numerärt överläge och båda gångerna när det bara var sekunder kvar av Luleås utvisning. Luleå var inte bra på att förvara sig i box-play. Men det blev ju i alla fall seger!
Halleluleå!
2. Det blev en manifestation på Förintelsens minnesdag här i Luleå till sist. Jag missade fackeltåget men hann i tid för att höra några av de korta talen. Skulle vara roligt om man själv någon gång fick chansen att medverka i ett sådant sammanhang. Själv har jag läst ett flertal böcker om Förintelsen ur flera olika perspektiv och jag häpnar ofta över hur tunn gränsen mellan rätt och fel ofta synes vara. Det gäller verkligen att varje människa skaffar sig en stabil moralisk grund att stå på och en orubblig personlig integritet..
3. Idag har jag fått möta kristna med muslimsk bakgrund och fått höra ytterst gripande personliga vittnesbörd om hur den Helige Ande på ett fantastiskt och övernaturligt sätt griper in i människors liv för att föra dom till tro på Kristus.Det synes mig som om vi numera får höra och läsa om allt fler exempel på hur Gud bryter in i den muslimska världen. Och han gör det verkligen genom under och tecken och syner och drömmar.
Halleluja!
Less på att vara seriös
Det är jag just nu. En del av mina vänner och bekanta tycker i ock för sig att jag aldrig är särskilt seriös så kanske ska jag säga att jag är less på - de av mig själv på mig lagda? - förväntningarna att jag ska vara så förtvivlat seriös.
Jag borde skriva mer om det faktum att det i TV förra veckan omtalade katolska prästbrödraskapet blivit insläppt ur kylan. Lagom till dess att Sveriges folk genom TV:s benägna insats fått kännedom om dess existens och dess hemskhet då sträcker Påven ut en hand.
Men jag ids inte skriva om det.
Jag borde kommentera det faktum att Domkyrkoförsamlingen härstädes beslutat inte ha något fackeltåg och gudstjänst på förintelsens minnesdag i morgon. Det är så klart inte något man måste ha, men har man nu haft det i flera år så blir det ju märkligt att inte ha det just i år. Om skälet dessutom är Israels krig mot Gaza då blir det ju en märklig sammanblandning av helt olika saker och beslutet får en svag bismak av antisemitism. Jag blir klart besviken på grannförsamlingen. Om det - såsåom antytts i vissa media - ska ordnas ett fackeltåg på mer privat initiativ så ska jag försöka vara där. Men jag jobbar rätt sent imorgon så det beror på vilken tid det blir.(Jag har gått i fackeltåget tidigare, dock inte varje år).
Men jag ids inte skriva om det heller. Det är så många andra bloggare som berört saken.
Jag borde skriva något om den fortsatta processen i svenska kyrkan på väg mot könsneutrala vigslar. Hörde att biskopen, min gamle kompis Hans, sagt i Nordnytt att han "med glädje" välsignar partnerskap men har svårt att (ännu?) tänka sig äktenskap för personer av samma kön. Jag upplever att sakta glider han iväg. Och jag som snarare går och drömmer om att den dagen ska komma då vår biskop säger: "Nej, nu vill jag inte vara med längre. Nu kan jag inte längre stå bakom det som sker. Nu avgår jag".
Nej, jag blir så trött på hela frågan så jag ids inte skriva om den heller. Och det finns nog om andra bloggare som skriver om saken.
Jag borde skriva något om det till hösten stundande kyrkovalet. Om att det nu verkligen är dags att kyrkan och staten på allvar skiljs åt, dvs att de politiska partierna upphör att enagera sig i kyrkans beslutsapparat. Det är ju så orimligt att i en fråga kan riksadgen först säga sitt och sedan när kyrkan ska säga sitt då är det exakt samma politiska partier som sitter och bestämmer. Nu är det dags: ut med partierna ur kyrkan!
Men om jag hade tänkt skriva att jag inte ids skriva om detta heller så märker jag hur inspirationen plötsligt rinner till och fingrarna hoppar med fart på tangentbprdet. Jag är ju engagerad i Det verkliga alternativet i kyrkovalet - Frimodig Kyrka (kolla länken på sidan om du ej vet vad Frimodig K yrka är). Använd din röst i valet i höst! Andlig styrka - Frimodig Kyrka! Låter nästan som om jag i hastigheten hittade på två nya valslogans! Särkilt vill jag säga till alla frikyrkliga vänner dvs alla frikyrkliga som ännu är medlemmar i svenska kyrkan (och be er sprida detta vidare): hjälp till att bryta den politiska ockupationen av svenska kyrkan! Hjälp till att vrida den svenskkyrkliga skutan i rätt riktning! Rösta på Frimodig Kyrka!
Plötsligt blev jag så inspirerad att jag nästan känner mig för seriös för att berätta om det enda jag trodde att jag skulle ha kraft att skriva om, nämligen berätta för kära läsarna att jag i lördags köpte en ny dator (till glädje för min svåger som lidit svårt av att se mig sitta och slita vid en tio år gammal, helt oanvändbar apparat). Men nu har jag en splitterny liten bärbar 9-tumsdator med mobilt bredband. Jättebehändigt. Ryms i ett bibelfodral. (Man kan ju koppla till stort tangentbord och skärm). Och köper jag ett bibelfodral modell större så ryms både Folkbibeln och datorn. Och säkert får jag in en tandborste också så är redan packningen klar för sommarens MC-turer.
Jag borde skriva mer om det faktum att det i TV förra veckan omtalade katolska prästbrödraskapet blivit insläppt ur kylan. Lagom till dess att Sveriges folk genom TV:s benägna insats fått kännedom om dess existens och dess hemskhet då sträcker Påven ut en hand.
Men jag ids inte skriva om det.
Jag borde kommentera det faktum att Domkyrkoförsamlingen härstädes beslutat inte ha något fackeltåg och gudstjänst på förintelsens minnesdag i morgon. Det är så klart inte något man måste ha, men har man nu haft det i flera år så blir det ju märkligt att inte ha det just i år. Om skälet dessutom är Israels krig mot Gaza då blir det ju en märklig sammanblandning av helt olika saker och beslutet får en svag bismak av antisemitism. Jag blir klart besviken på grannförsamlingen. Om det - såsåom antytts i vissa media - ska ordnas ett fackeltåg på mer privat initiativ så ska jag försöka vara där. Men jag jobbar rätt sent imorgon så det beror på vilken tid det blir.(Jag har gått i fackeltåget tidigare, dock inte varje år).
Men jag ids inte skriva om det heller. Det är så många andra bloggare som berört saken.
Jag borde skriva något om den fortsatta processen i svenska kyrkan på väg mot könsneutrala vigslar. Hörde att biskopen, min gamle kompis Hans, sagt i Nordnytt att han "med glädje" välsignar partnerskap men har svårt att (ännu?) tänka sig äktenskap för personer av samma kön. Jag upplever att sakta glider han iväg. Och jag som snarare går och drömmer om att den dagen ska komma då vår biskop säger: "Nej, nu vill jag inte vara med längre. Nu kan jag inte längre stå bakom det som sker. Nu avgår jag".
Nej, jag blir så trött på hela frågan så jag ids inte skriva om den heller. Och det finns nog om andra bloggare som skriver om saken.
Jag borde skriva något om det till hösten stundande kyrkovalet. Om att det nu verkligen är dags att kyrkan och staten på allvar skiljs åt, dvs att de politiska partierna upphör att enagera sig i kyrkans beslutsapparat. Det är ju så orimligt att i en fråga kan riksadgen först säga sitt och sedan när kyrkan ska säga sitt då är det exakt samma politiska partier som sitter och bestämmer. Nu är det dags: ut med partierna ur kyrkan!
Men om jag hade tänkt skriva att jag inte ids skriva om detta heller så märker jag hur inspirationen plötsligt rinner till och fingrarna hoppar med fart på tangentbprdet. Jag är ju engagerad i Det verkliga alternativet i kyrkovalet - Frimodig Kyrka (kolla länken på sidan om du ej vet vad Frimodig K yrka är). Använd din röst i valet i höst! Andlig styrka - Frimodig Kyrka! Låter nästan som om jag i hastigheten hittade på två nya valslogans! Särkilt vill jag säga till alla frikyrkliga vänner dvs alla frikyrkliga som ännu är medlemmar i svenska kyrkan (och be er sprida detta vidare): hjälp till att bryta den politiska ockupationen av svenska kyrkan! Hjälp till att vrida den svenskkyrkliga skutan i rätt riktning! Rösta på Frimodig Kyrka!
Plötsligt blev jag så inspirerad att jag nästan känner mig för seriös för att berätta om det enda jag trodde att jag skulle ha kraft att skriva om, nämligen berätta för kära läsarna att jag i lördags köpte en ny dator (till glädje för min svåger som lidit svårt av att se mig sitta och slita vid en tio år gammal, helt oanvändbar apparat). Men nu har jag en splitterny liten bärbar 9-tumsdator med mobilt bredband. Jättebehändigt. Ryms i ett bibelfodral. (Man kan ju koppla till stort tangentbord och skärm). Och köper jag ett bibelfodral modell större så ryms både Folkbibeln och datorn. Och säkert får jag in en tandborste också så är redan packningen klar för sommarens MC-turer.
TV och religion - igen
Hade tidigare lovat läsarna en kommentar till gångna veckans program om Brödraskapet SSPX (visst var det rätt bokstavskombination?). Själva bödraskapet är inte mycket att säga om. Dess existens är ju väl känd för alla med lite insikt i det som rör sig runt om katolska kyrkan. Det är alltså en grupp som protesterat mot vissa av de moderniseringstendenser inom Katoloska kyrkan som andra Vatikankonciliet på 1960-talet innebar. Länge har det pågått medlingsförsök mellan utbrytargruppen och Vatikanen. Och även om Påven till sist tröttnade (när gruppen vigde egna biskopar) och exkommunicerade gänget så har Påven trots allt gått gruppens krav till mötes i så måtto att det är tillåtet att i Katolska kyrkan fira mässan enligt den gamla ordningen som brödraskapet förespråkar. Inget nytt i det.
Att det däremot inom denna grupp finns så tydliga högerextremistiska tenenser var nytt för mig, men jag har ju aldrig brytt mig särskilt mycket om denna grupp. Det klart olustiga var den tydliga förintelseförnekelsen som en av dess biskopar gjorde sig skyldig till. Helt oacceptabelt. Tråkigt att en fd svenskkyrklig präst hamnat i sådant sällskap. Hade känts roligare om tidigare kollega (som jag i ock för sig aldrig mött, vad jag vet) konverterat till den officiella katolska kyrkan.
Men det jag har lust yttra mig om är mer TV-programmet än brödraskapet. Som vanligt fylls jag av stor olust inför SVT:s reportage om religiösa grupper:
I allmänhet
ogillar jag SVT:s återkommande fokus på udda extrema religiösa grupper.
I synnerhet
ogillar jag den i programmet underliggande - i mina ögon tydliga - katolikskräcken. Detta borde höra en gången tid till. Det var faktiskt på 1500-talet som svenskarna trodde att katolik i praktiken var liktydigt med skumma jesuiter med dolkar under kåporna. Bara reporterns sätt att uttala att nu ska sverige rekatoliseras, nu ska det bli korståg fick en att haja till. Det lät nästan som om en invasion av hundratusentals stridsberedda soldater stod för dörren. Sedan framgick att det handlar om en grupp som i hela norden utgör ca 20-30 personer och som snart har en (1) präst.
Vad är syftet med att skapa den här skrämseln och fruktan?
Jag tror:
1. Syftet är att svärta ner katolska kyrkan. Givetvis kan man knappast förvänta sig att gemene man ska kunna skilja en liten sekt, utesluten är den stora kyrkan från kyrkan själv. Alltså blir namnet katolik generellt smutskastat. En gång i tiden - på den gamla katolikskräckens tid - då var vi i Sverige rädda för katoliker för att dom sades vara falska kristna, och för att vi trodde att dom skulle bränna oss på bål i inkvisitionen. (Men sanningen är ju att vi klarade själva av att göra det senare och det var under en av Sveriges absolut mest lutherska perioder som det skedde).Numera kan folk dallra av rädsla vid tanken på katoliker för dom är ju mot kvinnliga präster och äktenskap för homosexuella och - sist men inte minst - aborter. Dettta sista är ju det absolut värsta man kan vara i detta land idag. Den som på minsta sätt ifrågasätter riktigheten - och den moraliska oklanderligheten - i den nuvarande abortlagstiftningen och dess praxis i sverige, den personen har förlorat all samhällelig trovärdighet.
2. Nästa syfte är att svärta ner alla allvarliga kristna som tror någonting som dom bygger på Bibelns ord eller Kyrkans tradition.
Min slutsats:
Det här TV-programmet handlade inte alls bara om prästbrödraskapet PiusX. Det var en del i en långsiktig, medveten propaganda (även om allt som sades i programmet var sant!) syftande till att på sikt misskreditera alla kristna. Man börjar med en extrem grupp utgången ur katolska kyrkan, sen vanliga katoliker, sen icke-katoliker som sympatiserar med katoliker, sen...Likadant när SVT gjort program om inhemska kristna grupper. först extrema frikyrkogrupper (typ Knutby), sen radikala pingstvänner mfl, sen övriga grupper som vill karaktärisera sig som bibeltroende, sen...
Är jag för paranoid. Målar jag fa'n på väggen? Tror inte det. Men det får framtiden utvisa.
Tillbaka
Kära läsare!
Nu ser jag en sakta dalande kurva i besöksstatistiken. Det beror väl på att jag inte skrivit så mycket på sistone. Det i sin tur beror på att jag sista veckan drabbats av någon slags influensa eller vad det nu är som gjort mig totalt utslagen så att jag knappt orkat släpa mig från soffan vare sig dag eller kväll.
Men idag har jag varit på benen. Bl a haft en begravning. Nu ska jag väl orka att då och då sätta mig vid datorn och producera något.
Vad har hänt se´n sist?
1. Barack Obama har installerats som president i USA. Säga vad man vill - och oavsett om man gillar honom eller inte - nog är det lite historiskt att en färgad* man blir USA:s president. Lite gripen var jag allt framför TV:n i tisdags. Men han borde ha fått med Martin Luther Kings klassiska "I have a dream" i sitt tal, det tycker jag nog - i alla fall för applådernas skull.
2. Uppdrag granskning har haft ett reportage om ytterlighetsutbrytargrupp i den katolska världen. Detta avser jag kommentera i särskilt inlägg, om det inte dröjer så länge innan jag får tid med det att det blir helt inaktuellt.
3. Luleå dalar sakta i elitserietabellen. Illa.
4. Min suppleant i Kyrkomötet, prästkollegan Stefan Aro, och jag har (på eget bevåg, men i enlighet med tankar i norrlandsgruppen vid mötet i Stockholm i november) bestämt att vi lördagen den 7 mars kl 14 här i Luleå (närmare platsbestämning kommer) ska ha en träff där vi tar initiativ till att bilda en Lulestift-avdelning av Frimodig kyrka. medlemmar och sympatisörer välkomna.
* svart vägrar jag kalla honom. Han är ju faktiskt halv-vit.
Nu ser jag en sakta dalande kurva i besöksstatistiken. Det beror väl på att jag inte skrivit så mycket på sistone. Det i sin tur beror på att jag sista veckan drabbats av någon slags influensa eller vad det nu är som gjort mig totalt utslagen så att jag knappt orkat släpa mig från soffan vare sig dag eller kväll.
Men idag har jag varit på benen. Bl a haft en begravning. Nu ska jag väl orka att då och då sätta mig vid datorn och producera något.
Vad har hänt se´n sist?
1. Barack Obama har installerats som president i USA. Säga vad man vill - och oavsett om man gillar honom eller inte - nog är det lite historiskt att en färgad* man blir USA:s president. Lite gripen var jag allt framför TV:n i tisdags. Men han borde ha fått med Martin Luther Kings klassiska "I have a dream" i sitt tal, det tycker jag nog - i alla fall för applådernas skull.
2. Uppdrag granskning har haft ett reportage om ytterlighetsutbrytargrupp i den katolska världen. Detta avser jag kommentera i särskilt inlägg, om det inte dröjer så länge innan jag får tid med det att det blir helt inaktuellt.
3. Luleå dalar sakta i elitserietabellen. Illa.
4. Min suppleant i Kyrkomötet, prästkollegan Stefan Aro, och jag har (på eget bevåg, men i enlighet med tankar i norrlandsgruppen vid mötet i Stockholm i november) bestämt att vi lördagen den 7 mars kl 14 här i Luleå (närmare platsbestämning kommer) ska ha en träff där vi tar initiativ till att bilda en Lulestift-avdelning av Frimodig kyrka. medlemmar och sympatisörer välkomna.
* svart vägrar jag kalla honom. Han är ju faktiskt halv-vit.
Om Lennart Sacrédeus och konsten att störa
Kyrkomöteskollegan Lennart Sacrédeus, tillika riksdagsledamot, finns ej med på Kristdemokraternas lista inför EU-valet. Det borde han ha gjort. Han kom högt upp i provvalet och fick flest förstaplaceringar enligt uppgifter som cirkulerat i media. Men han får inte vara med. Vissa tror att det beror på att han är för värdekonservativ. Mer officiella representanter för kristdemokraterna påstår att det beror på att han är lite för bråkig. Yttrar sig lite för släpphänt. Ger en felaktig bild av vad kristdemokraterna står för. Osv, osv i all oändlighet.
Några tankar som väcks hos mig:
1. Jag upplever att Lennart Sacrédeus är en person med visst civilkurage. Sådana personer uppskattar jag alltid, oavsett vad dom står för (nästan).
2. Det stora stöd som Sacrédeus fick i det interna provvalet visar (här som i andra situationer) att det finns en växande klyfta inom kristdemokraterna mellan ledningen och många bland gräsrötterna (partiets kärna?).
3. Denna växande klyfta beror - enligt min ringa mening - på att kristdemokraterna under flera årtionden sakta orienterat sig bort från traditionella ståndpunkter (tydligast representerat av "abortmotståndet") mot en mer realpolitisk hållning. Denna nyorientering (numera inte särskilt ny, men i alla fall...) har förvisso lett till att partiet fått vara med i de inre maktcirklarna men innebär en konflikt med dem (bla jag själv - periodvis väljare men aldrig medlem eller aktiv) som upplever att en av partiets viktiga roller har varit att vara en sanningens röst.
4. Det är olyckligt för hela samhällsklimatet om personer, sådana som bl a Lennart Sacrédeus, som sticker ut, avviker, provocerar, stör, inte riktigt passar in; om sådana personer hela tiden skjuts åt sidan eller placeras i skamvrån. Då får vi ett tråkigt och slätstruket samhälle. Och kyrka för den delen. Tänk er Svenska kyrkan utan Dag Sandahl. Lika inspirerande som en gäspning.
Men personer som blivit sanningssägare finner alltid nya plattformar att stå på.
Några tankar som väcks hos mig:
1. Jag upplever att Lennart Sacrédeus är en person med visst civilkurage. Sådana personer uppskattar jag alltid, oavsett vad dom står för (nästan).
2. Det stora stöd som Sacrédeus fick i det interna provvalet visar (här som i andra situationer) att det finns en växande klyfta inom kristdemokraterna mellan ledningen och många bland gräsrötterna (partiets kärna?).
3. Denna växande klyfta beror - enligt min ringa mening - på att kristdemokraterna under flera årtionden sakta orienterat sig bort från traditionella ståndpunkter (tydligast representerat av "abortmotståndet") mot en mer realpolitisk hållning. Denna nyorientering (numera inte särskilt ny, men i alla fall...) har förvisso lett till att partiet fått vara med i de inre maktcirklarna men innebär en konflikt med dem (bla jag själv - periodvis väljare men aldrig medlem eller aktiv) som upplever att en av partiets viktiga roller har varit att vara en sanningens röst.
4. Det är olyckligt för hela samhällsklimatet om personer, sådana som bl a Lennart Sacrédeus, som sticker ut, avviker, provocerar, stör, inte riktigt passar in; om sådana personer hela tiden skjuts åt sidan eller placeras i skamvrån. Då får vi ett tråkigt och slätstruket samhälle. Och kyrka för den delen. Tänk er Svenska kyrkan utan Dag Sandahl. Lika inspirerande som en gäspning.
Men personer som blivit sanningssägare finner alltid nya plattformar att stå på.
Nu blir man förvirrad
Första kablas det ut (efter intervju med ärkebiskopen) att svenska kyrkans kyrkostyrelse ska föreslå kyrkomötet införa en vigselritual som är helt könsneutral och för att inte reta dom som tycker att äktenskapet bara är för man-kvinnarelation så ska detta nya ritual helt sakna ordet äktenskap. Och detta skulle väl dessutom vara någon slags semantisk övning då kyrkan försöker hålla fast vid sin ståndpunkt från 2005 att godkänna och välsigna partnerskap men reservera ordet äktenskap för den heterosexuella situationen. Men eftersom man inte kan ha två ritual så får ordet äktenskap stryka på foten. Då blir ju många irriterade eftersom dom tycker att ordet äktenskap är så pass centralt när folk ingår äktenskap att ordet rimligen bör vara med.
Sedan får man höra att ärkebiskopen i intervjun inte riktigt kommer ihåg vad dom egentligen sagt på kyrkostyrelsesammanträdet. För nu heter det i media att i det könsneutrala förslaget så ska visst ordet äktenskap finnas med. Då blir folk också irriterade, alltså dom som tycker att ordet äktenskap inte kan appliceras på enkönad relation.
Dessutom har det hörts någonstans att i själva verket så ska kyrkan skjuta problemet framför sig ett tag till för det nya könsneutrala ritualet ska bara användas vid enkönade vigslar och att man vid vigslar mellan man-kvinna ska kunna fortsätta använda det gamla fram till dess att en helt ny kyrkohandbok antas.
Alltså vet jag inte längre vad det är jag ska vara för eller emot. Alltså avstår jag helt från att överhuvudtaget tycka något om saken. Konstaterar bara att när man börja överge de av Gud givna mönstren och ordningarna då blir det ingen ordning alls.
Nu önskar jag verkligen att det vore vår så jag fick ta en MC-tur och rensa hjärnan.
Sedan får man höra att ärkebiskopen i intervjun inte riktigt kommer ihåg vad dom egentligen sagt på kyrkostyrelsesammanträdet. För nu heter det i media att i det könsneutrala förslaget så ska visst ordet äktenskap finnas med. Då blir folk också irriterade, alltså dom som tycker att ordet äktenskap inte kan appliceras på enkönad relation.
Dessutom har det hörts någonstans att i själva verket så ska kyrkan skjuta problemet framför sig ett tag till för det nya könsneutrala ritualet ska bara användas vid enkönade vigslar och att man vid vigslar mellan man-kvinna ska kunna fortsätta använda det gamla fram till dess att en helt ny kyrkohandbok antas.
Alltså vet jag inte längre vad det är jag ska vara för eller emot. Alltså avstår jag helt från att överhuvudtaget tycka något om saken. Konstaterar bara att när man börja överge de av Gud givna mönstren och ordningarna då blir det ingen ordning alls.
Nu önskar jag verkligen att det vore vår så jag fick ta en MC-tur och rensa hjärnan.
Äktenskap och vigselrätt
När jag i tidigare inlägg skrev att jag avsåg kommentara ärekebiskopens uttalande om ny vigselordning så har jag i kommentarer fått både uppmaningen att först lyssna på intervjun via nätet (det ids jag inte, men har även från annat håll fått höra att intervjun är något bättre än mediarapporteringen) och uppmaningen att inte kommentara det hela alls eftersom det inte är någon idé då svenska kyrkan befinner sig i fritt fall.
Jag väljer ett mellanting: kommentera utan att lyssna. Jag tror nämligen att så mycket är korrekt i mediarapporteringen att det framstår som säkert att kyrkostyrelsen kommer att framlägga ett förslag till ny vigselordning som blir helt könsneutralt, dvs det ska kunna användas vid vigslar av både en- och tvåkönade par. Att svenska kyrkan på detta vänliga sätt skulle följa den politiska trenden har väl varit uppenbart. Jag beklagar denna utveckling. Jag delar helt det som Dag Sandahl skrivit på sin blogg att om man byter ut orden om "äktenskapet...instiftat av Gud..." mot något av typen kärleken är av Gud,. Förmågan att älska är Guds gåva till människan så är det bara att konstatera att man talar om olika saker. Äktenskapet är något mycket mer än förmågan att älska.
Det blir alltså höstens kyrkomöte som ska besluta om detta. Ska jag åka eller ska jag låta min suppleant fara och vara med om detta historiska möte? Det intressanta är att det blir det nuvarande kyrkomötet som fattar beslutet, inte det kyrkomöte vi väljer till hösten för det samlas först nästa år. Likadant var det förra gången då man beslutade om kyrklig välsignelse av partnerskap. Det beslutades av 2005 års kyrkomöte (det sista den mandatperioden) men det kyrkomöte som valts i valet strax innan i september 2005 det samlades först 2006. Detta oskick att fatta så viktiga beslut på sista kyrkomötet under en mandatperiod innebär ju att de beslutande kyrkomötesledamöterna i praktiken inte kan ställas till ansvar inför väljarna för sitt beslut eftersom det nya kyrkomötet redan är valt. Detta har nu i ock för sig inte med äktenskap och partnerskap att göra utan är en olycklig konsekvens av kyrkomötets orimliga arbetsordning där det första kyrkomöte som samlas efter ett val inte är det nyvalda utan det gamla kyrkomötet. Rimligen borde det ju vara så att valen ligger så i tiden att det första kyrkomötet därefter kan vara det nyvalda.
Det är väl en sak som vi i Frimodig Kyrka får föreslå lägger vi lägger en motion om en helt omarbetad kyrkoordning. Vad gäller äktenskapsfrågan så har vi i Frimodig Kyrka redan vid förra valet valt väg att föreslå att om samhället beslutar om könsneutrala äktenskap så bör svenska kyrkan inte längre ha kvar vigselrätten. Då vill vi ha en obligatorisk civil("borgerlig")-vigsel (precis som man i tex Frankrike och Tyskland redan haft länge) och där sedan de brudpar som önskar kan gå till kyrkan för välsignelse (kyrkbröllop).
Det talas om att enligt förslaget i riksdagen så ska kyrkan få ha kvar vigselrätten, men det är ju inte riktigt sant. Nuvarande ordning är ju att alla som svenska kyrkan räknar som präster har automatisk vigselrätt. Men nya ordningen ska bli att präster enskilt ska ansöka om vigselrätt. Då kan man ju inte rimligen säga att kyrkan längre har vigselrätt. Många präster kommer att avstå från att ansöka om vigselrätt. Bättre med obligatorisk civilvigsel. (Hoppas nu att alla förstår vad jag argumenterar för. Obligatorisk civil(borgerlig) vigsel innebär att alla brudpar måste förbi rådhuset (motsvarande) för en ceremoni som tar 30 sekunder (taxin kan vänta utanför). Efter detta är man vigda i juridisk mening. Sedan far man vidare till kyrkan och har hela vigselritualet inför släkt och vänner och avger sin löften inför Gud, får förbön för sitt äktenskap och tar emot välsignelsen. Men ceremonin i kyrkan har ingen juridisk konsekvens. Då slipper präster också hantera blanketter och papper som ska skickas fram och tillbaka till skattemyndigheten.
Obligatorisk civilvigsel borde ha införts för länge sedan, tex vid "skiljandet" mellan kyrka och stat år 2000. Systemet med att staten ska delegera juridisk vigselrätt till ansökande präster och pastorer innebär också en helt onödig statlig kontroll av de tilltänkta religiösa vigselförrättarnas allmänna duglighet och pålitlighet.
Jag uppmanar alla präster att avstå från att söka statlig vigselrätt!
Jag väljer ett mellanting: kommentera utan att lyssna. Jag tror nämligen att så mycket är korrekt i mediarapporteringen att det framstår som säkert att kyrkostyrelsen kommer att framlägga ett förslag till ny vigselordning som blir helt könsneutralt, dvs det ska kunna användas vid vigslar av både en- och tvåkönade par. Att svenska kyrkan på detta vänliga sätt skulle följa den politiska trenden har väl varit uppenbart. Jag beklagar denna utveckling. Jag delar helt det som Dag Sandahl skrivit på sin blogg att om man byter ut orden om "äktenskapet...instiftat av Gud..." mot något av typen kärleken är av Gud,. Förmågan att älska är Guds gåva till människan så är det bara att konstatera att man talar om olika saker. Äktenskapet är något mycket mer än förmågan att älska.
Det blir alltså höstens kyrkomöte som ska besluta om detta. Ska jag åka eller ska jag låta min suppleant fara och vara med om detta historiska möte? Det intressanta är att det blir det nuvarande kyrkomötet som fattar beslutet, inte det kyrkomöte vi väljer till hösten för det samlas först nästa år. Likadant var det förra gången då man beslutade om kyrklig välsignelse av partnerskap. Det beslutades av 2005 års kyrkomöte (det sista den mandatperioden) men det kyrkomöte som valts i valet strax innan i september 2005 det samlades först 2006. Detta oskick att fatta så viktiga beslut på sista kyrkomötet under en mandatperiod innebär ju att de beslutande kyrkomötesledamöterna i praktiken inte kan ställas till ansvar inför väljarna för sitt beslut eftersom det nya kyrkomötet redan är valt. Detta har nu i ock för sig inte med äktenskap och partnerskap att göra utan är en olycklig konsekvens av kyrkomötets orimliga arbetsordning där det första kyrkomöte som samlas efter ett val inte är det nyvalda utan det gamla kyrkomötet. Rimligen borde det ju vara så att valen ligger så i tiden att det första kyrkomötet därefter kan vara det nyvalda.
Det är väl en sak som vi i Frimodig Kyrka får föreslå lägger vi lägger en motion om en helt omarbetad kyrkoordning. Vad gäller äktenskapsfrågan så har vi i Frimodig Kyrka redan vid förra valet valt väg att föreslå att om samhället beslutar om könsneutrala äktenskap så bör svenska kyrkan inte längre ha kvar vigselrätten. Då vill vi ha en obligatorisk civil("borgerlig")-vigsel (precis som man i tex Frankrike och Tyskland redan haft länge) och där sedan de brudpar som önskar kan gå till kyrkan för välsignelse (kyrkbröllop).
Det talas om att enligt förslaget i riksdagen så ska kyrkan få ha kvar vigselrätten, men det är ju inte riktigt sant. Nuvarande ordning är ju att alla som svenska kyrkan räknar som präster har automatisk vigselrätt. Men nya ordningen ska bli att präster enskilt ska ansöka om vigselrätt. Då kan man ju inte rimligen säga att kyrkan längre har vigselrätt. Många präster kommer att avstå från att ansöka om vigselrätt. Bättre med obligatorisk civilvigsel. (Hoppas nu att alla förstår vad jag argumenterar för. Obligatorisk civil(borgerlig) vigsel innebär att alla brudpar måste förbi rådhuset (motsvarande) för en ceremoni som tar 30 sekunder (taxin kan vänta utanför). Efter detta är man vigda i juridisk mening. Sedan far man vidare till kyrkan och har hela vigselritualet inför släkt och vänner och avger sin löften inför Gud, får förbön för sitt äktenskap och tar emot välsignelsen. Men ceremonin i kyrkan har ingen juridisk konsekvens. Då slipper präster också hantera blanketter och papper som ska skickas fram och tillbaka till skattemyndigheten.
Obligatorisk civilvigsel borde ha införts för länge sedan, tex vid "skiljandet" mellan kyrka och stat år 2000. Systemet med att staten ska delegera juridisk vigselrätt till ansökande präster och pastorer innebär också en helt onödig statlig kontroll av de tilltänkta religiösa vigselförrättarnas allmänna duglighet och pålitlighet.
Jag uppmanar alla präster att avstå från att söka statlig vigselrätt!
Tjugondedag Knut
OBS! Tjugondedag. Min gamle kamrat noterar särskilt detta mycket uppmärksamt!
Idag ska man alltså slänga ut granen. Men så blir det inte. Så länge den inte barrar katastrofalt mycket får den stå kvar. Inte ovanligt att jag har den kvar ända till Kyndelsmässodagen. Fyrtio dagar efter jul. Så länge som det är tillräckligt mörkt ute för att det ska vara mysigt att tända de levande ljusen kan den få stå kvar. Men givetvis ska alla kära läsare bli informerade den dag då granen åker ut. Det lär i alla fall bli i god tid före det är dags att bära den till majbrasan så några veckor får man ha avbarrat träd ute på gården.
I slutet av förra veckan var jag på min svärmors begravning i Töre. Hon blev över 86 år gammal. Senaste jag träffade henne var ca en månad före hon dog och då var hon pigg nog att samtala. Ett fint minne. (Jag kallar henne svärmor och inte fd svärmor trots att jag sedan flera år är skild från hennes dotter. Jag och mina svärföräldrar har alltid sagt till varandra att hur det nu än gick så har vi aldrig gjort slut med varandra. Det är ju så att när två personer gifter sig så är det inte bara två individer som förenas utan hela släkter. Och där blir många band. Det har nog också många andra människor erfarit. Roligt att träffa dessa släktingar* på begravningen.)
Denna vecka har inletts med uppdrag för min nomineringsgrupp Frimodig Kyrka. I måndags tog jag bussen till Örnsköldsvik och medverkade där vid ett möte på kvällen med ca 25 deltagare. Buss hem igen idag. Jag kan notera att människor både här och där är glada över Frimodig Kyrkas existens.
* ett annat starkt band har jag till min svåger i Uppsala. Med honom pratade jag om att vi eventuellt skulle fara på MC-mässa i Stockholm om två veckor (så fick Ann O Nym äntligen sitt efterlängtade omnämnande av tvåhjuligt fordon)
Idag ska man alltså slänga ut granen. Men så blir det inte. Så länge den inte barrar katastrofalt mycket får den stå kvar. Inte ovanligt att jag har den kvar ända till Kyndelsmässodagen. Fyrtio dagar efter jul. Så länge som det är tillräckligt mörkt ute för att det ska vara mysigt att tända de levande ljusen kan den få stå kvar. Men givetvis ska alla kära läsare bli informerade den dag då granen åker ut. Det lär i alla fall bli i god tid före det är dags att bära den till majbrasan så några veckor får man ha avbarrat träd ute på gården.
I slutet av förra veckan var jag på min svärmors begravning i Töre. Hon blev över 86 år gammal. Senaste jag träffade henne var ca en månad före hon dog och då var hon pigg nog att samtala. Ett fint minne. (Jag kallar henne svärmor och inte fd svärmor trots att jag sedan flera år är skild från hennes dotter. Jag och mina svärföräldrar har alltid sagt till varandra att hur det nu än gick så har vi aldrig gjort slut med varandra. Det är ju så att när två personer gifter sig så är det inte bara två individer som förenas utan hela släkter. Och där blir många band. Det har nog också många andra människor erfarit. Roligt att träffa dessa släktingar* på begravningen.)
Denna vecka har inletts med uppdrag för min nomineringsgrupp Frimodig Kyrka. I måndags tog jag bussen till Örnsköldsvik och medverkade där vid ett möte på kvällen med ca 25 deltagare. Buss hem igen idag. Jag kan notera att människor både här och där är glada över Frimodig Kyrkas existens.
* ett annat starkt band har jag till min svåger i Uppsala. Med honom pratade jag om att vi eventuellt skulle fara på MC-mässa i Stockholm om två veckor (så fick Ann O Nym äntligen sitt efterlängtade omnämnande av tvåhjuligt fordon)
ÄB
Avser att även kommentera ärkebiskopens besked om att svenska kyrkan avser ändra i vigselritualet för att könsneutralanpassa det.
Men jag hinner inte just nu.
Men jag hinner inte just nu.
Don Giovanni
Nu har jag varit på opera! Mitt livs första. Men så är ju Mattei-festival på kulturhuset härstädes. Givetvis måste jag gå och höra Peter Mattei åtminstone en gång. Jag var ju hans konfirmandpräst för 29 år sedan. Präster är ju alltid intreserade att se vad det blir av ungdomarna i livet. Han sjöng bra redan då kan jag intyga. Dock gjorde han väl inte några stora sånginsatser just i konfirmandgruppen men han sjöng luciasången på italienska någon gång i samband med något julfirande, accompanjerad av dåvarande organisten i Nederluleå Gunnar Edberg.
Får väl erkänna att jag annars inte är särskilt kulturell av mig. Jag tror att detta är tredje gången i mitt liv som jag går på något musikaliskt som kostar inträde. Och alla tre gångerna är det min mor som bjudit mig. Hon måste se som sin uppgift att öka den kulturella delen av mitt liv. Annars har jag gått på åtskilliga konserter och Matteus- och Johannespassioner, mest orgelkonserter. Men det beror väl på att jag som präst varit närvarande för att leda en kort avslutningsandakt. Någon gång fick jag smita in när min barn sjöng i medverkande kör. Nä, musik-kultur är uppenbarligen inte min starka sida. Men just när jag skriver detta så inser jag att jag ljuger. Jag har (en gång!) gått på något fint musikaliskt där jag själv unnat mig inträde. Det var vid påsktid i fjol när jag gick med mina släktingar i Umeå på passion i Ume stads kyrka. Om det var Matteus- eller Johannespassion minns jag dock ej. Jag är uppenbarligen inte helt förlorad!
Annars undrade man ju om man var helt förlorad när man gick på något så världsligt som en opera som dessutom handlar om en förförare och bedragare. Nå, jag blev lugnad när jag i pausen märkte att på raden bakom satt biskopen med fru!
Får väl erkänna att jag annars inte är särskilt kulturell av mig. Jag tror att detta är tredje gången i mitt liv som jag går på något musikaliskt som kostar inträde. Och alla tre gångerna är det min mor som bjudit mig. Hon måste se som sin uppgift att öka den kulturella delen av mitt liv. Annars har jag gått på åtskilliga konserter och Matteus- och Johannespassioner, mest orgelkonserter. Men det beror väl på att jag som präst varit närvarande för att leda en kort avslutningsandakt. Någon gång fick jag smita in när min barn sjöng i medverkande kör. Nä, musik-kultur är uppenbarligen inte min starka sida. Men just när jag skriver detta så inser jag att jag ljuger. Jag har (en gång!) gått på något fint musikaliskt där jag själv unnat mig inträde. Det var vid påsktid i fjol när jag gick med mina släktingar i Umeå på passion i Ume stads kyrka. Om det var Matteus- eller Johannespassion minns jag dock ej. Jag är uppenbarligen inte helt förlorad!
Annars undrade man ju om man var helt förlorad när man gick på något så världsligt som en opera som dessutom handlar om en förförare och bedragare. Nå, jag blev lugnad när jag i pausen märkte att på raden bakom satt biskopen med fru!
Trettondedag jul
Idag har jag just firat gudstjänst på Trettondedag jul eller Trettondedagen. Inte på Trettondagen vilket de flesta människor säger. Igår kväll kunde jag på TV4 vid två tillfällen se beteckningen Trettondagen, dels i programtablån för dagen och dels i vädret. Givetvis retar jag mig tillräckligt mycket på en sådan slapphet i språkbruket att jag mailat till TV4 och påpekat saken.
Och jag får anledning visa att det finns någonting som jag begriper. Trettonde är ett ordningstal, inte en siffra. Tänk på den tiden då man firade fler helgdagar efter annandag jul om det skulle ha kallats tredag jul och fyradag jul istället för tredjedag och fjärdedag jul.
Oj, vad skönt att få reta upp sig lite. Ikväll kollar jag i SVT:s programtablå och ser om dom vet vad dagen heter.
För att få tillstånd något allvarligt på bloggen så tar jag till knepet som min goda vän Hanna (länk till hennes blogg finns här på sidan) förslog när jag skulle starta min blogg: lägg ut dina predikningar. Problemet är ju att jag aldrig skriver ut dom och absolut inte på dator. Men några korta stolpar kan ni få.
Inledning:
Talade lite om begreppet härlighet. Trettondedagen är ju Guds härlighets uppenbarelses dag.
Fortsatte sedan med att ge tre exempel på reaktioner inför Kristus.
1. Herodes reaktion
Rädsla (för att förlora sin position) och hyckleri (låtsas bry sig om Jesus men gör det i själva verket inte). Hur ofta har man sett detta även i vår tid? Jesus blir hotfull, så man värjer sig.
2. De skriftlärdes förhållningssätt
Har all (nödvändig) kunskap i skriften men gör inget för att själva följa den. Alltså dom vet att konungen ska födas i Betlehem men reser ej dit.
3. De vise männens, stjärntydarnas, handlingssätt
Dom följer det ljus dom har. Låter sig upplysas av skriften och låter sig ledas till frälsaren.
Jag tänkte också (och sa det också) att vi som är vana gamla kyrkobesökare sannolikt löper störst risk att reagera som grupp två och att vi därmed kan råka ut för att människor ur grupp tre (nykristna, hängivna) springer om oss på upploppet och gör starka personliga erfarenheter i kristendomen som de fromma/kunniga går miste om.
Fritt fram för personliga tillämpningar i ditt liv.
Och jag får anledning visa att det finns någonting som jag begriper. Trettonde är ett ordningstal, inte en siffra. Tänk på den tiden då man firade fler helgdagar efter annandag jul om det skulle ha kallats tredag jul och fyradag jul istället för tredjedag och fjärdedag jul.
Oj, vad skönt att få reta upp sig lite. Ikväll kollar jag i SVT:s programtablå och ser om dom vet vad dagen heter.
För att få tillstånd något allvarligt på bloggen så tar jag till knepet som min goda vän Hanna (länk till hennes blogg finns här på sidan) förslog när jag skulle starta min blogg: lägg ut dina predikningar. Problemet är ju att jag aldrig skriver ut dom och absolut inte på dator. Men några korta stolpar kan ni få.
Inledning:
Talade lite om begreppet härlighet. Trettondedagen är ju Guds härlighets uppenbarelses dag.
Fortsatte sedan med att ge tre exempel på reaktioner inför Kristus.
1. Herodes reaktion
Rädsla (för att förlora sin position) och hyckleri (låtsas bry sig om Jesus men gör det i själva verket inte). Hur ofta har man sett detta även i vår tid? Jesus blir hotfull, så man värjer sig.
2. De skriftlärdes förhållningssätt
Har all (nödvändig) kunskap i skriften men gör inget för att själva följa den. Alltså dom vet att konungen ska födas i Betlehem men reser ej dit.
3. De vise männens, stjärntydarnas, handlingssätt
Dom följer det ljus dom har. Låter sig upplysas av skriften och låter sig ledas till frälsaren.
Jag tänkte också (och sa det också) att vi som är vana gamla kyrkobesökare sannolikt löper störst risk att reagera som grupp två och att vi därmed kan råka ut för att människor ur grupp tre (nykristna, hängivna) springer om oss på upploppet och gör starka personliga erfarenheter i kristendomen som de fromma/kunniga går miste om.
Fritt fram för personliga tillämpningar i ditt liv.
Omstart
Nu måste jag absolut skärpa mig. Den andra januari hade jag en klar topp i besöksstatistiken. Kan bara tolka det som att kära läsarna förväntar sig att bloggen ska komma igång på allvar den första vardagen in på nya året. Dagarna därefter har antalat besökare sjunkit. Nu gäller det att inte göra läsarna besvikna så att man blir sviken. Till verket!
Skälet till att jag ej hört av mig på några dagar är att jag varit bortrest. Kunde väl i ock för sig ha bloggat därifrån om jag verkligen velat men jag prioriterade att träffa de trevliga människor som jag var omgiven av. Det var först och främst min yngre syster och hennes man vars gemensamma 50-årskalas jag bevistade tillsammans med jubilarernas barn, syskon med respektive samt svågerns föräldrar. Synnerligen trevlig tillställning. Att min fem år yngre syster blir 50 innebär dock ett tvång att begrunda sin egen ålder.
Trevlig var också resan ner som skedde med tåg i liggvagn. Kul att dela hel kupé med släktingar. När vi däremot för ungdomarna i den yngre generationen beklagade att vi haft det lite obekvämt med bara liggvagn fick vi till svar att liggvagn är väl en fullständigt onödig lyx* som bara förmöget gammelfolk unnar sig. Ja,ja!
Redan tidigare har jag berömt mig av att vi beslöt ta ta tåg istället för flyg och därmed varit miljövänliga. Efter första natten på tåget berättade jag för övriga att jag upplevt vår insats för miljön så starkt att jag mitt i natten fick upplevelsen att atmosfärens temperatur skönk någon miljondels grad. Men så var det inte alls visar det sig. Det var istället min tvillingbror som mitt i natten stigit upp och vridit ner termostatreglaget en aning. Inomhusmiljön i kupén blev i alla fall behagligare. Och det helt utan hjälp av interreligiösa böner under ärkebiskopens ledning.
Bett böner har jag också fått göra på egen hand eftersom det i Tranemo församling (där syster och svåger bor) inte firades någon gudstjänst vid vanlig sönd fm-tid igår - den enda tid som jag f.ö. hade tid att gå till kyrkan om jag nu velat ta mig tid till det, vilket jag givetvis ville ta mig tid till och därför i tid undersökt saken och funnit att att det ej firades gudstjänst på någon vettig tid. (Nu börjar jag nästan låta som min gamle kamrat när han på sin blogg gnäller över bristen på vettiga gudstjänster). I morgon - Trettondedagen - blir det däremot gudstjänst för min del i Hertsökyrkan. Kanske får jag anledning i predikan beröra frågan om de vise männen verkligen var hedningar - alltså icke-judar, vilket alltid förutsätts - eller om deras kunskap om den kommande konungen i själva verket beror på att dom var ättlingar till israeliter som deporterats till Assyren/babylonien några århundraden tidigare.
Och nu börjar vissa av läsarna förtvivla: hur ska han få in något om motorcyklar så här mitt i vintern? Enkelt! Fick en inbjudan till min systers äldste sons bröllop i nere i skåne till sommaren. Det vore ju perfekt för en mc-semester.
* Apropå lyx: läste härförleden i en MC-tidning om hur man bör packa motorcykeln vid långfärder - tex tänka på att inte för mycket ändra tyngdpunkt mm. Men efter diverse utredande så frågade författaren men hur mycket ska man egentligen ta med sig på en långtur? och svarade själv: tandborste och underkäder, allt annat är onödig lyx.
Slutet gott, allting gott?
När jag var barn och tillsammans med mina föräldrar mötte diverse människor i samband med jul-och nyårshelgerna fick jag ofta höra min fader säga något ovanligt. Ofta sa ju folk "Gott slut" - dvs på det utgående året, eller "Gott nytt år". Min fader brukade då säga "Gott slut på det nya året". Det var väl en önskan som heter duga. En som räcker ett helt år. För vi vill väl ha det så, att det blir ett gott slut också på det nya året?
Hur det blir med den saken kan man ju aldrig veta. Men jag vet hur det förra året slutade. Det var blåsigt här i Luleå med omnejd på nyårsaftonen. Alltså det blåste mest mitt på dagen. Nå´t tak, eller delar därav, blåste av någonstans, vägar och gator var fulla av nerblåsta grenar och på promenadväg i grannskapet hade en björk lagt sig på tvären. Men om jag uppfattat nyhetsrapporteringen* korrekt så har ingen människa kommit till skada. Tillsammans med två av äldre barnen var jag på lunch hos mor och far så vi befann oss en stund mitt i stormen.
Kvällen avlöpte i goda vänners gemenskap fram till dess att vi avlyssnat domkyrkoklockorna i radiosändning - och konstaterat att Luleå Domkyrka har den vackraste klangen - och välsignat årsskiftet och det kommande året med Guds ord och bön.
Nyårsdagen innebar besök i Högmässa i Nederluleå kyrka (Gammelstad) - det är ju faktiskt min församlingskyrka, och det är roligt att ibland återkomma dit där jag firade min första mässa för snart trettio år sedan (återkommer till det). Eftermiddagen besökte jag häktet ,då torsdagar är min vanliga besöksdag. På kvällen for jag med äldre sonen till Hertsökyrkan där vi fick vara med om en enkel och stillsam förbönsgudstjänst där vi bad för det nya året. Mycket fint och rogivande.
Alltså har det nya året startat bra. Har även hunnit träffa min chef (kyrkoherden) en liten stund, vilken återkommit efter sex månaders tjänstledigt. Men han blir ju bara kvar i två månader innan han övergår till ny tjänst i sitt gamla pastorat Överluleå. Det är nu tredje gången på raken som vi här i Örnäset har en kyrkoherde som slutar efter ca fem år. Kanske tycker jag personligen att kyrkoherdar borde stanna lite längre. Men kanske ligger det i tiden. I samband med mitt besök i Umeå strax före jul mötte jag kyrkopolitiker (gammal barndomskompis) därstädes som entusiastiskt berättade om den nya policyn i staden att anställa kyrkoherdar på begränsad tid - sex år. Helt klart är tendensen att förvandla kyrkoherdarna från herdar till chefer.
Snart får vi väl skriva om julevangeliet också:
I samma nejd voro några chefer för avdelningen för fåruppfödningsåtgärder ute och höllo vakt om natten över sin hjord. Då stod plötsligt en Herrens ängel framför dem...
* jag råkade först skriva nuhetsrapporteringen. Det vore väl ett intressant nytt ord. Rapportering om det som är nu.
Hur det blir med den saken kan man ju aldrig veta. Men jag vet hur det förra året slutade. Det var blåsigt här i Luleå med omnejd på nyårsaftonen. Alltså det blåste mest mitt på dagen. Nå´t tak, eller delar därav, blåste av någonstans, vägar och gator var fulla av nerblåsta grenar och på promenadväg i grannskapet hade en björk lagt sig på tvären. Men om jag uppfattat nyhetsrapporteringen* korrekt så har ingen människa kommit till skada. Tillsammans med två av äldre barnen var jag på lunch hos mor och far så vi befann oss en stund mitt i stormen.
Kvällen avlöpte i goda vänners gemenskap fram till dess att vi avlyssnat domkyrkoklockorna i radiosändning - och konstaterat att Luleå Domkyrka har den vackraste klangen - och välsignat årsskiftet och det kommande året med Guds ord och bön.
Nyårsdagen innebar besök i Högmässa i Nederluleå kyrka (Gammelstad) - det är ju faktiskt min församlingskyrka, och det är roligt att ibland återkomma dit där jag firade min första mässa för snart trettio år sedan (återkommer till det). Eftermiddagen besökte jag häktet ,då torsdagar är min vanliga besöksdag. På kvällen for jag med äldre sonen till Hertsökyrkan där vi fick vara med om en enkel och stillsam förbönsgudstjänst där vi bad för det nya året. Mycket fint och rogivande.
Alltså har det nya året startat bra. Har även hunnit träffa min chef (kyrkoherden) en liten stund, vilken återkommit efter sex månaders tjänstledigt. Men han blir ju bara kvar i två månader innan han övergår till ny tjänst i sitt gamla pastorat Överluleå. Det är nu tredje gången på raken som vi här i Örnäset har en kyrkoherde som slutar efter ca fem år. Kanske tycker jag personligen att kyrkoherdar borde stanna lite längre. Men kanske ligger det i tiden. I samband med mitt besök i Umeå strax före jul mötte jag kyrkopolitiker (gammal barndomskompis) därstädes som entusiastiskt berättade om den nya policyn i staden att anställa kyrkoherdar på begränsad tid - sex år. Helt klart är tendensen att förvandla kyrkoherdarna från herdar till chefer.
Snart får vi väl skriva om julevangeliet också:
I samma nejd voro några chefer för avdelningen för fåruppfödningsåtgärder ute och höllo vakt om natten över sin hjord. Då stod plötsligt en Herrens ängel framför dem...
* jag råkade först skriva nuhetsrapporteringen. Det vore väl ett intressant nytt ord. Rapportering om det som är nu.
