Torbjörn Lindahl

När beslutet öppna svenska kyrkans prästämbete 1958 tagits i både kyrkomöte och riksdag var det alltså fritt fram för hugade kvinnor. Men det blev ingen rusning. Som jag tidigare nämnt dröjde det två år innan de tre första kvinnorna vigdes - i tre olika stift.

 

Sedan ökade mängden prästvigda kvinnor i ytterst maklig takt. Det år jag började mina telogistudier, 1973, var det ännu bara några tiotal i hela landet. När jag prästvigdes 1979 var det ca hundra. Det innebar att det länge bara var några enstaka per stift och under en stor del av min studietid var det flera stift där ännu ingen kvinna prästvigts.

 

Eftersom antalet präster i aktiv tjänst i svenska kyrkan är ca 3500 så inser man att "kvinnlig präst" var något som de allra flesta i samhället aldrig mötte annat än i media.

 

Sedan har givetvis mängden prästvigda kvinnor stadigt ökat. Och sedan många år är en stor majoritet av dem som studerar till präst och blir prästvigda, kvinnor. Det har t o m gått så långt på sina håll i kyrkan att man t ex i Stockholms stift känt sig nödsakade sätta in särskilda resurser för att rekrytera män till prästämbetet.

 

Redan för många år sedan när man såg trenden - fler kvinnor prästvigs och fler män pensioneras - förstod många att snart är kvinnor i majoritet i prästkåren (det skedde för något år sedan) och snart kan en överväldigande majoritet vara kvinnor.

 

Har det då någon betydelse?