Torbjörn Lindahl

borde jag väl skriva något om.

 

Att försöka leverera några nya informationer är ingen idé. Ni har tillgång till samma nyhetsskällor som jag.

 

Det enda man kan säga är att uttrycka sitt stöd för Ukraina, dess folk och dess ansvariga ledning och särskilt landets president och hans familj.

 

Utöver det pålysa bön för landet och folket och alla som särskilt drabbas.

 

Och sist uttrycka: Rysslands agerande är helt oacceptabelt, och: Putin är både idiot och diktator.

är inte fastetidens början så som vi i praktiken erfarit det inom svenska kyrkan i långliga tider sedan askonsdagen i praktiken försvann ur vårt kyrkoår, när det nu var. Glädjande dock att i 1983 års evangeliebok kom askonsdagen tillbaka och i nuvarande evangeliebok med tre kompletta årgångar texter.

 

Johan ville tydligen markera detta att fastetiden börjar vid askonsdagens  kvällsmässa, så han hade grön skrud idag enligt s k kallad allmänkyrklig sed (i praktiken: katolsk), inte följde han heller vår särskilda fastetidsagenda (med lite andra alternativ) och inte heller sjöng han den till fastetiden så starkt förknippade litanian. Vi får vänta på de tydliga fasteinslagen tills fastan börjat på allvar. I övrigt fin gudstjänst - precis som vanligt. I predikan talade Johan om att man under fastetiden kunde överväga gå till bikt och räknade upp alla präster som finns med i gudstjänstgemenskapen och som kan stå till förfogande. Han läste också somm biktspegel för fösamlingen tio Guds bud ur katekesen plus några av Luthers förklaringar.

 

Men ett moment i gudstjänsten var ovanligt: den långa och innerliga förbönen för Ukrainas land och folk. 

 

Något färre deltagare än senaste veckorna. Var det 42 eller 47 kyrkvärden sa? Mats hjälpte Johan i gudstjänsten. Nu kommer Bosse vara borta några söndagar i rad och för att slippa göra allt ensam har Johan engagerat Mats och mig. Kommande söndag är Mats liturg och söndagen efter (13/3) har han bett mig predika.

 

I helgen har det varit församlingsdagar med kallade predikanter och flera gudstjänster hos Fridsförbundet. Dessutom mässa i Örnäsets kyrka lörd em, vilken leddes av Johan och Mats. Jag hade väl ett tag tänkt gå på någon av gudstjänsterna, kanske helst mässan, men då jag firat mässa i olika hem både torsd em och lörd fm så tyckte jag att det tillsammans med högmässan räckte för den här helgen.

 

Dvs söndagen då det är ca 60 dagar till påsk. 

 

Lite OS-gluttande på TV på morgonen. Ingen medalj för Sveriges damer på tremilen. Ebba Andersson låg bra till på bronsplats hela loppet men kroknade precis på slutet och den jagande klungan kom förbi henne. Bland dem Jonna Sundling med stark spurt. Så hon blev istället bästa svenska med två sekunder till bronset.

 

Men nu är OS slut så nu kan man börja ägna sig åt väsentliga saker igen.

 

Buss i sällskap m Mats t kyrkan. Johan ledde mässan och predikade och Bosse hjälpte till att distribuera på coronavis, dvs präst doppar brödet och ger kommunikanten direkt i munnen. 67 personer i gudstjänsten. Trevligt kyrkkaffe där jag fick lära känna ny person vars namn jag förut inte kunnat. Lite diskussion om Frimodig kyrka dels med vår representant i stiftsstyrelsen, tillika riksstyrelsens ordförande. Dels med vår ledamot i Nederluleå fullmäktige och kyrkoråd.

 

Frimodig kyrka är på G!

 

På vägen hem hoppade vi av bussen i stan och gick därifrån. Inte så lång stund hemma innan vi återigen satte oss på bussen. Linje 7 denna gång, direkt härifrån och avstigning på Vinkelgränd och besök i Fridsförbundets bönhus. Predikningar av David Orre och Erling Välivaara.

 

Vad ska man säga när man nu återigen kan jämföra en riktig högmässa, levande liturgi, aktiv församling med bönhusets ytterst liturgiskt enkla predikogudstjänst? Det finns ju givetvis något som lockar med bönhusgudstjänsterna - annars skulle man ju aldrig gå dit. Kanske den kraftiga psalmsången - och alla vänner man möter givetvis. Predikningarna är ju aldrig helt fel så man måste gå i ilska därifrån, ibland kanske med en något mer personlig ton än kyrkopredikningar. Men inte särskilt märkvärdiga vad innehållet beträffar. Men vi sade till varandra på bussen hem: om detta skulle vara vår regelbundna huvudgùdstjänst då skulle det i längden kännas platt. Men jag medger att jag uppskattar höra David. Hos honom upplever jag ofta en entusiasm och predikoglädje som är roligt bli smittad av. Äldste predikanten Erling, kan ju tala utifrån personliga erfarenheter med annan pondus än yngre predikat kan göra. 

 

Dubbelhelg blev det nästan för mig. Följde nämligen med goda vänner till kyrkan redan lördag kväll. Bosse förrättade dop av den kvinna från annat land som jag nämnde redan förra veckan. Fin högtid. Mellan 15 och 20 ur gudstänstförsamlingen var med. Efteråt gemensamt kaffe med vittnesbörd om vägar till tro. Tyvärr är jag ju för hörselskadad* för att i stor grupp uppfatta vad människor med brytning säger.

 

Septuagesima idag, dvs den söndag som infaller den vecka då det är 70 dagar kvar till påsk. Stor glädjedag också på annat sätt: restriktionerna helt borta. Ca 60 på högmässan. Dock valde Bosse distribuera på coronavis, dvs genom att själv doppa brödet i vinet och ge kommunikanten direkt i munnen. En viss planerad hänsyn så ingen ska frukta att vi öppnar upp för snabbt, berättade Johan redan lördag kväll efter dopet. Johan assisterade vid distributionen.**

 

Efter kyrkkaffet hade Johan undervisning med vuxenonfirmander. Jag stannade och väntade och sen for vi på lokal och käkade och fick med oss ytterligare en ur församlingen.

 

Matpausen blev dock inte alltför lång för kl 16 predikade jag i Fridsförbundets bönhus. Även där mycket folk. Och dagen till ära - första restriktionsfria dagen - bjöds det på tårta till kyrkkaffet.

 

---

 

* OBS! hörselskadad, inte hörselvarierad

 

** en lite onödig försiktighetsåtgärd kan jag kanske personligen tycka. I veckan fick jag nr 2 av tidningen Kyrka och Folk.Där finns en artikel av en läkare som bl a skriver: "...smittan sprids via aerosoler som alstras av vår andning, tal och sång...". ""Kontakt med kalken är det minsta problemet i sammanhanget - sannolikt betydligt mindre farligt än att sitta nära någon som sjunger med i psalmerna."

Är man det?

 

Jag försöker i alla fall - trots att jag har en liten "klimatförnekare" inombords som inte helt vill tystna.* 

 

Vad gör man då?

- sopsorterar ordentligt. Inte ens det lilla skaftet på ett päron i brännbart utan i komposterbart. När jag ibland köper hembakat bröd på Kvantum och får det i särskild påse som består av både plast och papper, så delar jag den sedan hemma och lägger respektive bit i rätt sorteringskärl. När jag köper Bob lättdryck och klipper av hörnet på den lilla förpackningen för att hälla oblandade drycken i tillbringaren så slänger jag alltid den lilla biten i kärlet för pappförpackningar, aldrig slarvigt i brännbart

Man gör vad man kan alltså.

 

Men så hamnar man i situationer där man blir villrådig. 

Om man snytit sig i en bit toalettpapper, ska man då slänga det i toaletten och spola bort det, eller he** det i papperskorgen så det får bli brännbart? Eller om man i hushållet använt en plastpåse, ska den då helst slängas  (i återvinningskärlet för plast givetvis) eller ska man diska och skölja ur den, med visst extra utsläpp av diskmedel i avloppet och ökad vattenåtgång som följd? Kanske går det åt (minst?) lika mycket vatten att tillverka en ny? Och alla övriga miljöhänsyn torde väl - på sikt i alla fall- vara klimatsmarta. Eller?

 

Jag läste för en tid sedan en artikel i tidningen att om man har en relativt ny bil med måttlig bensinförbrukning, och dessutom inte kör så mycket (nu som pensionär under 1000 mil per år - är det acceptabelt?) Så är det inte säkert att köp av ny elbil är det klimatsmartaste. Det blir nämligen så mycket koldioxid av tillverkningen att man knappas hinner "tjäna in" den.

 

Dessutom har jag ju sålt motorcykeln så där försvann några hundra mil ren nöjeskörning.*** Onödig konsumtion ängar jag mig sällan åt.

 

Man gör vad man kan alltså. För tänkt om det skulle vara minsta försummelse i mitt sopsorterande som skulle göra att temperaturföränndringarna når the point of no return. Någonstans måste ju den punkten ligga och jag vill inte vars den på vars axlar ansvaret för dess överskridande ska ligga.

 

 

 

* alltså inte en som förnekar existensen av klimat - även om det är vad uttrycket rent språkligt borde betyda - utan en som inte helt övertygats om människans avgörande betydelse för klimatförändringarna

 

** norrländskt uttryck

 

*** den ende som kan sakna det måste vara min gamle kamrat som inte riskerar få oväntat besök för kaffe och en stunds ljug. Att åka plåtlåda t o r Älvsbyn för en kopp kaffe kommer inte på fråga 

Och nu är julen verkligen slut. Ja, fyrtionde dagen efter Jesu födelse är ju rätteligen andra februari, men i likhet med andra datumbundna helgdagar har vi i olika omgångar flyttat dem till söndag i närheten. Alltså i år sjätte februari, men då fick vi fira juletid i ytterligare fyra dagar. Men det  kan vara bra som motvikt till det världsliga julfirandet där man får sms i mobilen att mellandagsrean börjat redan innan man varit på Juldagens högmässa. Men nu är jultiden helt slut, hur man än räknar.

 

På onsdag upphör restriktionerna så denna helg var den sista (i denna omgång?!) med både morgonmässa och högmässa. Och som jag nämnt tidigare så hade Mats båda. Jag valde lifta med honom och gick i den tidigare. Väl genomförd mässa, med aktiv församling som vanligt. En av de trogna gudstjänstfirarna (ursprungligen från annat land) hade med sig god vän från sitt  hemland, men nu också boende i Sverige. Troligen vill vännen också bli döpt. Gott vittnesbörd om hur tron kan smitta från person till person.

 

Fick just telefonrapport: 21 på morgonmässan (trodde det var ca 15, men då man sitter i främre delen av rummet kan man ju inte vrida huvudet i spiral för att se alla som slinker in i sista minuten) och 42 på högmässan, så 63 sammanlagt (Men då är kanske präst och kantor räknade båda gångerna.)

 

Tog bussen hem tillsammans med två av gudstjänstbesökarna. Med den ene blev det kaffe på Espresso house.

 

dvs. i Veckans program som man kan läsa på Luleå Domkyrkoförsamling hemsida. Det står att Bosse och Johan har 9- respektive 11- mässa i Hertsön på söndag.

Fel. Bosse är snuvig (ej Covid 19) och Johan bortrest. Präst blir Mats Rondahl båda mässorna.* och **

 

Detta (Kyndelsmässodagen 6/2) är också sista söndag med restriktioner. Fr o m 13/2 blir det bara högmässa kl 11 - utan deltagarbegrönsning.

 

 

* god vän påstod att hon sett Mats namn i Veckans program. Men inte i min telefon. Är det så att jag, som i allt anses vara helt efter min tid, har en sådan påverkan på t o m min telefon att den vägrar ta in uppdateringar?🤔🙄😏

 

** nej, det var inte min telefon. Det var fel men rättades  snabbt (komplettering lördag kväll 5/2)