Askonsdag - sedan bloggfasta
Dagen inleddes för min del med att jag hade morgonbönen i Örnäsets kyrka. Inte så stor personalgrupp närvarande, men dom som kom fick höra en utläggning utifrån dagens psaltarpsalm 32 om begreppet synd. I psalmens inledning används omväxlande orden synd, brott, skuld (i vilken ordning minns jag inte). I gamla översättningen var motsvarigheterna synd, överträdesle, missgärning (men inte heller här minns jag ordningen). Poängen att använda olika ord är att de herbeiska originalen har lite olika vinkling på begreppet synd; allt från ungefär "missa målet" via "brott mot ett konkret bud" till "uppror". Allt allvarligare alltså.*
Kvällen slutade med Askonsdagsmässa i Hertsökyrkan. Kollegan Bo celebrerade och predikade och jag assisterade. Vi var ganska många. Kanske tio-tolv av dem som regelbundet brukar gå i Hertsökyrkan + flera ur vår alphagrupp med fortsättningsgrupper + några till. Tre präster förutom de tjänstgörande var närvarande. En fin mässa med stort innerligt allvar. Bo predikade utifrån episteltextens ord "sorg efter Guds vilja" om olika slags tårar. Det finns tre sorters tårar som leder till döden:
1. då vi gråter över något jordiskt vi förlorat; pengar, ägodelar, karriär...
2. då vi begråter förlusten av någon kär som lämnat oss genom döden. En något mer "tillåten" gråt givetvis, vi måste ju få sörja, men vi måste inse att hur mycket vi än gråter ger det aldrig den saknade tillbaka...
3. "Religiösa tårar": då vi blir gripna av tex skeendet i Kristi lidande. Men ytliga tårar utan förvandlande kraft.
Mot dessa tre sorters falska tårar står de sanna tårarna: då vi gråter över oss själva och våra synder.
Ungefär så tror jag. Har jag fel får Bosse påpeka det när vi möts för här på bloggen kommer det inte att synas om han kommenterar. Nu blir det nämligen
Bloggfasta
Jag återkommer först på Påskdagen. Under tiden stänger jag även av kommentarfunktionen (eller snarare jag kopplar på modereringen vilket betyder att jag måste godkänna kommentar innan den syns på bloggen och det kommer jag inte att ägna mig åt under blogguppehållet).**
Jag stanna vill min levnads dag
i stillhet vid din sida,
och där du är, där vill ock jag
i trogen kärlek bida.
Mitt hjärtas ljus du vara skall,
och när min levnadstid är all,
mitt liv du evigt bliver.
Min själ är din, o Jesu from,
jag dig till arv och egendom
nu henne evigt giver.
Sv Ps 439:4
* nu har jag väl nästan snart uppfyllt t o m min gamle kamrats krav på bibelutläggningar.
** när ni ser vid vilken sen timma jag sitter och kämpar för att ge allt för kära läsarna så förstår ni det stora behovet av regelbunden bloggfasta!
För kännedom: Två dagar kvar
Och nu är det söndag
Sagt och gjort. Promenad över isen till Björkskatakyrkan. I predikan blev vi undervisade om att det nu är förfasta vilket egentligen är en tid av upptåg och nöje. Vi känner ju till begreppet carneval (= farväl till kött) som är en realitet i mer sydliga (katolska) länder. Där spexar man och roar sig under den sista tiden före fastan (vilken börjar på Askonsdagen). Ja, det är som att man unnar sig att pröva på den "världsliga" glädjen för att man ska inse kontrasten och minnas vad som ger livet verklig glädje när påsken kommer. Ett inslag i carnevalstider är att man klär ut sig. Ett exempel lär t o m vara att präster klär ut sig i kvinnokläder. Men då förstår man att vi talar om katoska länder för om de senaste årens utveckling i svenska kyrkan håller i sig (ca 70-80 % av de nya prästerna är kvinnor) då blir det kanske snart dags att prästerna klär sig i manskläder om det ska locka fram några skratt.*
F ö är det ju mest idrott för närvarande. Några gånger har man haft möjlighet att se lite från skid-VM i Holmenkollen. Idag var det herrarnas 50 km masstart. Det här med masstart är ju något relativt nytt i skidvärlden. När det gäller löpning har det alltid varit så. Tänk om man skulle gå motsatt väg inom löpningen så att man startade i intervall i ett 10000-meterslopp eller ett marathon, och så fick löparna tävla mot varandras tider. Även andra möjligheter skulle finnas att vända upp och ner på det som sker i sportens värld. I skidåkning tex är det tillåtet att valla, men det blir ju orättvist. Alla borde åka på exakt likadana skidor utan valla. En annan dröm jag har är att man skulle återföra all typ av skidåkning till det ursprung som numera endast barn (och knappt ens dom längre) upplever: att åka alla slags discipliner med samma skidor. Det gjorde man som barn: längdåkning, utförsåkning och hopp (ca 1-meters hopp över liten bula man byggt i backen) med samma skidor. Det skulle jag vilja se.
Fåfäng förhoppning gissar jag. Det är väl i sportens värld som i kyrkans. Det pågår en utveckling; att drömma sig tillbaka till gamla goda tider har man inget för - numera.
* en bekant berättade för många år sedan att hennes då 4-5 åriga dotter tittade på gudstjänst på TV och då hon såg den prästvigda kvinna som ledde gudstjänsten så utropade hon: "Mamma, titta! En tant har klätt ut sig i prästkläder!" I mer seriösa sammanhang har jag mött många som absolut inte betraktar sig som "kvinnoprästmotståndare", som gärna gått till gudstjänster ledda av kvinnor, men som likväl uttrycker en upplevelse av att det blir en annan känsla (verklig, men svårförklarlig!) med en man som präst. Den underliggande frågan -som vi någon gång på allvar borde jobba med - är ju om prästens representativa funktion i mässan gör det naturligare med en man. Som de ortodoxa säger: prästen är en levande ikon av Kristus.
(Trogna läsare noterar att jag då och då (tjatigt eller troget och uthålligt - det är frågan) för ämbetsfrågan på tal. Allt enligt principen droppen urholkar stenen.)
Och idag var det lördag
Först givetvis en långpromenad runt Björsbyn i det fina vädret. Sedan en biltur med näst äldsta dottern igen, precis som förra lördagen. Även denna gång körde vi ut på havet, men på de norra isvägarna denna gång. Alltså ut på isen via Lövskär och sedan en sväng mot Hindersön och Storbrändön. Denna gång fick vi se folk som åkte skidor efter en sådan därninga skärm som flyger i blåsten. Ibland lyftes dom upp av vinden några meter och fortsatte sedan på marken. Kul att se.
På kvällen blev det hockey. Fick lust att gå grundseriens sista omgång även om Luleå redan säkrat sin fjärdplats och varken kunde avancera elller falla ner hur det än gick. För motståndaren Frölunda var dock matchen viktigare. Dom vann också med 1-0 och slipper kvalspel. Nu borde säsongen för min del vara slut. Slutspel har jag aldrig gått på. Men då äldste sonen kommer hem till helgen så ville han vi skulle gå på tredje kvartsfinalmatchen. Sagt och gjort. Biljetter fixade. Men först till helgen som sagt. Första kvartsfinalen på tisdag struntar jag i. Annars tror väl kära läsarna att jag blir vit mer än lovligt hockeyfrälst. F ö övrigt fick jag telefon i förmiddags av en äkta frälst gosse som inböd mig följa med ett gäng dylika på matchen. Det planerades gemensam mat i någon av restaurangerna först, men då jag redan hade min biljett så fick det vara.
Ikväll tänker jag sitta uppe sent och se på TV: Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee. Har en svag känsla att jag sett den förut. I vart fall har jag läst boken med samma namn. Folkmordet på den nordamerikanska indianbefolkningen är något som gripit mig ända sedan jag i mellanstadieåldern läste min första bok om saken.
Sedan återstår bara helgens höjdpunkt: söndagens högmässa. Kan behövas så man återfår friden i hjärtat.
* jag fortsätter att till min stora glädje konstatera att man kan berätta om livet på en blogg. Man behöver inte vara med på Facebook!
Idag var det kontraktskonvent
Mitt lilla bidrag i debatten handlade om att det viktiga är inte bara att vi "utbildar" och inspirerar lekmän till aktiva insatser i församling(sverksamhet)en utan att vi även utrustar de kristna att vara vittnen och missionärer i sina vardagsliv. När vi fick komma med synpunkter på innehållet i den planerade kursen (gediget och genomtänkt redan i förslaget) så föreslog jag att ett undervisningspass om nådegåvorna också kunde vara på sin plats. När förslag lämnades på olika tänkbara föreläsare som kunde inbjudas så noterar jag att från en av de andra grupperna kom förslaget Berit Simonsson. Det gladde mig.
Hela idén känns som en god tanke. Hoppas den kan förverkligas med ett gediget innehåll.
Dagen inleddes med mässa i kyrkan - men då var jag inte med. Eller rättare: jag kom i slutet och satte mig längst bak. Varför? Inte därför att jag ogillar mässor eller den som ledde den (på konventen är det oftast prosten själv och han gör det utmärkt bra). Nej, av ett helt annat skäl. De senaste 14-15 åren har hos mig vuxit fram en allt större tveksamhet inför mässor som i praktiken är riktade till grupper av kyrkoanställda. Varför ska vi fira dylika mässor? Kan inte vi anställda deltaga i församlingens vanliga gudstjänster? Varför ska vi anställda ha en egen "gräddfil" till nattvardsbordet? Det är den fråga som alltmer ringer i mitt huvud. I söndags (när jag var ledig**) gick jag i mässan, till helgen (när jag också är ledig) går jag (troligen) i mässa igen. Det som har gjort mig ännu mer tveksam till speciella "personalmässor" är att man märker att många anställda nöjer sig med dessa och sedan uteblir*** från församlingens gudstjänster.
Tänker jag rätt? Rätta mig om jag har fel.
En liten sordin över (min personliga) dagen kastade dock det faktum att gode vännen Lars-Gunnar inte längre är med i kontraktets kollegium. Måste nog bearbeta detta personliga trauma genom ett samtal med prosten.
* inte örnnästet, vilket brukar föreslås av rättstavningen i Word
** jag hade särskilt bett om att få vara ledig för att kunna deltaga i just den mässan
*** under 90-talet när vi ännu hade personalmässa varje vecka före kollegiet så hörde jag arbetskamrat säga att det "räcker" ju att gå då, man "behöver" ju inte gå på söndagen också.
Bilder från helgen
Här kommer några bilder från högtiden i Stadsökyrkan i söndags. Tack, Lennart, för bilderna...och eftersom du inte förbjudit mig att använda dom...
Förbön för Lars-Gunnar, ledd av Stefan Aro
Koncelebration - ska snart börja, här sjunger vi offertoriepsalmen
Förre Stadsöprästen Mats Rondahl håller tal till sin efterträdare
Ja, så fick även ni, kära läsare, lite visuell smak på det vi upplevde i söndags.*
* tack till min gamle kamrat som via telefon instruerade mig i konsten att få in bilder i bloggen. Det har han gjort förr, men hur länge minns man så'nt när man aldrig gör det!
Svenska kyrkan?
Nu hade han varit till Svenska kyrkan. Han hade nämligen träffat ärkebiskop Anders Vejryd.
Anders Vejryd? Svenska kyrkan?
Helt utan att jag tänkte på det eller förstod det så insåg jag att jag tänkte: har han träffat ärkebiskopen, men då har han ju inte träffat svenska kyrkan, då har han ju bara träffat den främste representanten för det politiserade system som uppträder i kyrkans namn. Ska han träffa svenska kyrkan då måste han ju komma någon annanstans.
Så tänkte jag - helt oreflekterat.
Jag inser nämligen att så fort jag tänker på svenska kyrkan och på allt det som jag positivt kopplar samman med det begreppet - och det är väldigt mycket - då tänker jag gudstjänst. Ser jag svenska kyrkan framför mig då ser jag ett altare där det är dukat för den heliga måltiden och en skara glada människor som skrider framåt i rummet för att ta del av Kristi kropp och blod.
