171:a dagen. Förkyld var drottningen
lär det ju enligt vad Mats uppsnappat ha meddelats igår. Idag har jag blivit rejält förkyld. Känner därför viss samhörighet med hennes majestät. Att på detta sätt växla mellan kungen/drottningen och hans/hennes och - framför allt i tilltal - Ers majestät lär vara god regel. Kanske inte just när man talar om kunglighet som nu, utan som sagt vid tilltal. Det fick Mats lära sig en gång när han som kyrkoherde i Gällivare, i samband med något besök av kungaparet fick åka i samma bil som drottningen.
- För att det inte ska bli tjatigt, enligt den som undervisade honom.
När Mats hade undrat vad man ska prata med drottningen om var svaret:
- Man sitter tyst!. Vill drottningen tala om något tar hon själv initiativet.
Tänk så bra för mig som så många gånger i livet blivit kritiserad för att gå i egna tankar och inte i tillräcklig mån ta initiativ till hälsning.
- Det beror på att jag betraktar alla mina medmänniskor som kungar och drottningar!
170:e dagen. Kungen var här
Inte kung Jesus utan Karl XVI Gustav. Han åker runt till alla län när han detta år firar 50 år på tronen. Firande i stadsparken, på samma ställe där vi för någon vecka sedan hyllade Luleå hockeys damlag. Mats och jag kom i god tid för att få bra platser. Jag satt på rollatorns sittbräda längst fram vid repet. Lite småtrevligt firande med sång och dans av gymnasieklasser, sång av samisk artist och förskolebarn; tal av landshövdingen och en representant för sametinget. Enda smolket i glädjebägaren var, enligt Mats, att landshövdingen inte lärt sig tilltala en kunglighet på rätt sätt. Hon inledde sitt tal med "hans majestät" istället för Ers majestät.
- Det borde väl en landshövding ha blivt korrekt undervisad om, tyckte han.
Kalla fingrar hindrade mig från att fota allt men här kommer några foton:
Polis visiterar gymnasiekören på väg in för sitt framträdande.
Kören sjunger och dansare uppträder framför scenen. Kungen rakt fram på stol med röd pläd. Befälet direkt framför mig är chefen på F 21. Landshövdingen på plädklädd stol t h i bild.
Kungen håller tal. (Att uppträda offentligt har väl aldrig varit hans starkaste sida, blev man tydligt påmind om.)
Kungen på väg (1).
Kungen på väg (2) till bilen. Han tog sig tid hälsa på några som stod i första ledet, men tyvärr lite för långt från mig.
Enligt uppgift var drottningen hemma pga förkylning. Efter offentliga firandet gick Mats och jag först till museet dit kungen också farit. När vi kom dit stod hans bil utanför men själv syntes han inte.
- Han är väl inomhus, tänkte vi och sällade oss till den väntande skaran.
Men till slut (kort stund) tappade vi lusten och firade privat med lunch på restaurang Corsica. I dagens tidning kunde man dock se hans majestät när han tittar på de utanför museet uppställda skärmarna med bilder från tidigare kungabesök i länet.
169:e dagen. Promenad och Youtube
Tog en promenad med Mats runt Mjölkuddsberget på eftermiddagen. När vi passerade industriområdet gick vi in på däckfirman där jag förvarar mina däck och beställde nya för den kommande säsongen eftersom jag tidigare fått ett mail att vid besiktning av däcken hade man funnit att de började vara för nötta.
4600:- på ett bräde. Men inget att säga, det är ju bilens första uppsättning som nu ska kasseras och de har rullat sedan 2014. Men byte från vinterdäck får anstå ännu en knapp månad.
Sista timmen innan läggdags ägnade jag mig åt att lyssna till ett samtal (Hotspot?) med Per Ewert om den bok jag nämnt i tidigare inlägg. Det Per Ewert sade var inget nytt eftersom jag både hört honom och läst boken, men samtalspartnern/programledaren gillade jag inte. Han var alldeles för "gåpåig" och berättade själv alldeles för mycket och agerade ofta så att han i praktiken ofta talade om för Per Ewert vad han borde säga. Dålig stil.
Men själva boken är fortfarande värd att läsa.
168:e dagen. Två jubileer idag
1. Yngre sonen Simon fyller 30. Hans äldre bror Jonas kom på besök ikväll och vi åt tårta tillsammans.
2. Idag har jag bloggat i 15 år. I allra första blogginlägget gratulerade jag Simon på 15-årsdagen. Får väl idag - återigen - sända en tacksamhetens tanke till de två som alldeles särskilt inspirerade mig att bli bloggare: min gamle kamrat och prästkollegan Hanna i Kalix, numera kyrkoherde därstädes.
Att mitt bloggande också lett till att jag blev anmäld* till domkapitlet är ju dessa två helt oskyldiga till. Visserligen var det jobbigt en period 2015 med all negativ medial uppmärksamhet och att stå under domkapitlets utredning, men så här (långt!) efteråt framstår det hela bara som en nödvändig nyttig erfarenhet som snarare stärkt min frimodighet.
* av människor som uppenbarligen saknar förmåga förstå ironi och som inte har förmåga skratta åt sig själv.
167:e dagen. Färdigläst
förra veckan. Boken jag för flera veckor sedan berättade att jag börjat läsa. Tänkte då att det skulle ta ca en vecka. Men annat kom tydligen ivägen. Men nu är den färdigläst
Per Ewert: Landet som glömde Gud. Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land.
På baksidan av omslaget presenteras boken:
Denna vandring genom 1900-talet har sitt huvudfokus på de 44 år där ett parti hade makten och kunde genomföra en historiskt och internationellt unik omvandling av ett land. Den här boken analyserar tre statsministrar - Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme - men också ett fåtal andra, mycket hängivna samhällsomvandlare som under några avgörande decennier färändrade Sverige i grunden.
Men omvandlingen präglades inte enbart av socialistiska idéer utan också av liberala. Förändringen genomfördes på tre områden: kyrkan, skolan, familjen. Vilka strategier använde reformatorerna på respektive område? Vilket motstånd mötte de, och hur kunde socialdemokratin genomföra en så genomgripande samhällsförändring att deras samhällsvision till slut accepterades även av den politiska oppositionen?
Kanske kommenterar jag boken mer i kommande inlägg. T.v: Tole lege! (Tag läs!). Intressant är bara förnamnet.
166:e dagen. Jungfru Marie bebådelsedag
Åkte bil med Mats till kyrkan idag. Han skulle leda högmässan så han ville vara där i tid. Han hade med unge Niclas (50 år!) som ledde psaltarpsalmen och predikade. Fin, lärorik och genomtänkt predikan. Absolut inget att anmärka på innehållet. Det enda jag får lust säga är att han talar lite väl fort.
- Men det har han alltid gjort, sa Mats efteråt i bilen, med erfarenhet från minst tio gemensamma prästår i Malmberget.
För mig framstår det som fullständigt obegripligt att när Niclas förra året sökte utannonserad prästtjänst här i Luleå Domkyrkoförsamling så blev han inte ens kallad till intervju. Förklara detta för mig någon som vet annars kommer jag framhärda i tron att ansvariga prästrekryterare i Luleå Domkyrkoförsamling medvetet inte vill att gudstjänstlivet i församlingen ska leva och utvecklas..
Givande samtal vid kyrkkaffet och nu har jag mycket lättare höra folk vid kaffeborden.
Kort stund hemma sen tog jag promenad till isladan och såg Luleå (herrlaget) besegra Växjö med 2-1. Nu blir det avgörande sjunde kvartsfinal i Växjö på tisdag.
Visst är det kul gå på hockey - särskilt när Luleå vinner. Men glädjen över en riktig mässa med god predikan är givetvis betydligt större.
165:e dagen. Jag var där
1. I stadsparken när Luleå hockey-(MSSK):s damlag hyllades efter SM-guldet. Mötte på stan en vän ur gudstjänstförsamlingen som gjorde mig sällskap så vi fick bandyapplådera* tillsammans.
Efter firandet drog vi mot stadskärnans centralare delar och tog en kopp kaffe. Då uppenbarade sig ytterligare en som vi känner från kyrkan. Och nu fick vi höra ett personligt vittnesbörd om den väg som fört honom till vår gudstjänstgemenskap. Mycket givande.
2. I bönhuset (Fridsförbundet) för kvällsgudstjänstjänst. Helg med kallade predikanter. Mats och jag tog bussen tillsammans men fick skjuts hem.
Både gudstjänsten och samtalen vid kaffet blev en chans uppleva hur nya hörapparaterna fungerar. Jag hör absolut mycket bättre. Irriterande bara att jag också hör min egen röst mycket starkare, fr a när jag sjunger.
- Du kommer vänja dig, sa audionomen igår. Hjärnan kommer till slut koppla bort sånt ljud du inte vill höra.
Hoppas det. Predikningarna ikväll hade jag dock inget emot att höra. Texterna var Jes 55 och delar av Rut 1.
- - - -
I natt blir det sommartid. Ställ fram klockan en timme.
* applådera med tjocka vinterhandskar på
164:e dagen. Äntligen
har jag fått mina nya hörapparater.
Var till hörcentralen på sjukhuset i förmiddags. Hör jag bättre eller hör jag bättre? Kanske behövs någon finjustering av inställningarna men jag ska ha dem* i fyra veckor först sen ringer audionomen och kollar läget.
Tog sedan en sväng över Storheden och gjorde några ärenden innan jag for till min gamla radhuslänga på Porsön och tittade in hos grannarna för att sitta ner och dricka kaffe, vilket jag inte hann i onsdags. De** har - tillsammans med sina grannar, dvs nuvarande ägarna till f d mitt hus - byggt nytt uteförråd på baksidan av huset. Snyggt! Grannfrun berättade att det kostade 300000 kr (som två familjer alltså delade) vilket var lika mycket som de*** köpte hela sitt radhus för 1980!
Snabbt hem så var det dags för Mats och mig att åka till kyrkan och förbereda för kvällens andakt i fastan i Hersökyrkan. Upplagd som korsvägsandakt denna gång. Vi gick runt i hela byggnaden och stannade till inför fina tavlor visande de olika stationerna på Via dolorosa. Sista tre stationerna i kyrkorummet och slutet inför altaret.
*&**&*** mitt bidrag till debatten om de och dem ska ersättas av dom
163:e dagen. Vilodag
känns det som idag efter gårdagens alla aktiviteter.
Men total stillhet har det inte varit. Några gymnastikövningar på förmiddagen och ordentlig promenad under eftermiddagen. Helt enligt fysioterapeutens råd.
Men lite adrenalinhöjning blev det. Jag surfade lite med telefonen och fann mig plötsligt läsande (i Dagen och Världen idag) om det som tydligen nu håller på att utredas: om det - bara så där, helt enligt en persons vilja och upplevelse av sig själv ska vara möjligt att byta juridiskt kön.
Och följdfrågan - som redan debatterats i pressen - ska människor följa sitt juridiska eller biologiska kön när dom väljer duschrum på badhuset?
Är det dags plocka fram Laestadius: Djävulen har vänt människors ögon aviga?
162:a dagen. Emerititräff
hade vi idag. Det finns rätt många pensionerade präster i stan och fem av oss träffades idag. Initiativtagare var Jan Sjöberg, som var min chef under fem år på nittiotalet då han var kyrkoherde i Örnäset. Mycket givande möte. Vi fick berätta för varandra vilka vägar livet tagit oss. Som vanligt skulle kyrkolivet (särskilt gudstjänstlivet) i staden ha mycket att vinna på om det lyssnades mer på de pensionerade prästernas vishet! Övriga deltagare var Mats Rondahl, Mats Reimhagen, Dennis Lundqvist.
Vi träffades hemma hos Jan som numera bor i samma radhuslänga som där jag bodde tidigare. Efter nästan 25 år i Härnösands stift och utomlands är han nu åter i Luleå och flyttade in i radhuset ungefär samtidigt som jag flyttade ut så grannar var vi aldrig. Jag fick betyga att min flytt var bestämd långt innan dom ens funderat på att flytta in i huset.
- Tur att du sa det, sa Jan! :)
Innan vi gick passade jag på ringa på hos närmaste grannar i radhuset, som också var mina närmaste grannar fast från andra sidan så att säga. Jag fick säga till dem att jag saknar grannarna mer än själva huset!
Till sist drog Mats och jag därifrån och lyckades krångla oss förbi byggarbetsplatser med blockerade gångvägar och tog oss till slut till Björkskatan för besök hos goda vänner. Även där samtal om kyrkliga ting, mest om gudstjänstlivet i Hertsön som vi alla regelbundet deltar i. Vi är givetvis i grunden glada över Bosses sätt att förvalta gudstjänsttraditionerna, men tycker kanske att något kunde göras för ökat lekmannaengagemang i gudstjänten, t ex genom processioner, textläsningar, förbön mm. Betydligt fler än bara kyrkvärdarna kan synas. Även om vi med råge sedan länge nått det som är absolut viktigast: att gudstjänstdeltagarna är aktiva i liturgins skeenden.
På kvällen bastu och då fick Mats och jag sällskap av Lars-Gunnar som är uppe i sommarstugan en vecka.
161:a dagen. Igår kväll: Guld
för Luleå hockeys damlag. Femte guldet på raken. Och jag var där tillsamman med över 4000 personer, varav en var f d arbetskamraten Bodil. Hon tog en selfie efter matchens slut.
En match som Luleå alltså vann. Det stod 1-0 till Luleå nästan hela matchen efter tidigt mål av Petra Nieminen.När det var några minuter kvar tog Brynäs ut målvakten och Luleå gjorde 2-0 i tom kasse. Här ser vi teckningen efter det målet.
1:55 kvar av matchen och Bodil skrek mycket mer och högre än jag. Men det beror kanske på att jag börjar bli gammal och orkeslös vilket jag berättade om igår. Till slut gjorde Luleå ytterligare ett mål i tom kasse och vann därmed GULD! Tur att vi har damlaget så vi får vara glada nån gång.
160:e dagen av sista året av min flyende ungdom.
Och som jag ofta säger när folk frågar hur jag mår: jag blir inte yngre. Nej, det blir jag inte.
Redan stroke för tre år sedan och bukspottkörtelinflammationen för knappt ett år sedan har ju gjort mig märkbart fysiskt svagare - och vingligare. Att gå i trapp utan att hålla mig i ledstången är inte att tänka på. Inte heller att åka skidor platt på isen. Det är nästan största saknaden så här års. Att cykla går nog inte heller, knappast ens med trehjulig cykel. Vi får se när det blivit barmark.
Med förståndet upplever jag fortfarande att det är ok. Däremot börjar min mentala trötthet bli allt värre. Och min brist på initiativkraft allt större. Jag idsint' (som vi Ĺulebor säger!) längre engagera mig som förr i t ex div kyrkliga och andliga frågor.
Jag kanske snart får förvandla mig till gammal klok eremit som sitter i sin grotta och tar emot besökare som vill ta del av hans vishet.
159:e dagen. Midfastosöndagen
Jo, vi var nästan lika många I högmässan i dag i Hertsökyrkan som vi var i Örnäskyrkan igår kväll. 50 skrev kyrkvärd in i statistiken. Så alla gårdagskvällens besökare hade rymts idag.
Jag hade jag gjort upp med Bosse om att leda vissa partier i liturgin idag, främst Litanian - alltid roligt få sjunga den åtminstone en gång per år så länge jag klarar det - men eventuellt även nattvardsliturgin.
- Säg till senast fem minuter före så jag vet, var Bosses vanliga bud.
Nu sa jag till betydligt tidigare än så att jag avstår. Av två orsaker. Lite rosslig i halsen och osäker om jag skulle höra orgeln tillräckligt tydligt för att träffa rätt ton. Det senare övade jag en liten stund efter högmässan med kantorn och hon sa att det gick acceptabelt bra.
Kul vid kyrkkaffet som vanligt att se fler och fler människor bekanta sig med varandra.
Långpromenad m Simon efter hemkomsten. Men efter en bra bit gick vi skilda vägar och han tog en betydligt längre - och förmodligen mycket snabbare (!) - sväng.
På kvällen skrev jag färdigt och skickade en betraktelse till Kyrka & Folk
158:e dagen. Mässa
i Örnäsets kyrka medverkade Mats och jag i kl 18 ikväll. Inbokad och beställd av Fridsförbundet. Han celebrant och jag predikant.
Skälet till att Fridsförbundet ofta vill fira mässa lördag kväll är ett arv från gamla tider där man sedan gjort dygd av nödvändigheten.
Förr i tiden - dvs före 1980-talet - var det ju enligt svenska kyrkans ordning bara präster som fick distribuera i nattvardsgångar. Alltså var man vid stormöten i Tornedalen tvungen få ihop åtta präster från de små tornedalska pastoraten. Och eftersom alla måste vara hemma och hålla gudstjänst i sina egna församlingar söndag förmiddag blev lördag afton enda chansen få loss tillräckligt antal präster. När sedan möjligheten för lekmän att distribuera öppnades då var ordningen med lördagkvällsmässa sedan länge gjuten i sten. Och söndagens högmässa (utan nattvard) kunde sedan lokale kyrkoherden, med domkapitlets tillstånd, flytta från kyrkan till stormötestältet.
Mässan Mats och jag ledde ikväll var ju bara inplanerad mitt i terminen utan att Fridsförbundet hade något extra såsom församlingsdagar med flera gudstjänster och kallade predikanter. Alltså var det betydligt färre än förra gången. C:a 60 bara.
Kanske blir vi minst lika många i Hertsökyrkan i morgon.
157:e dagen. Andakt I fastan II
Ikväll var det Mats som ledde fasteandakten i Hertsökyrkan. En av dem man ofta ser i kyrkan spelade. Jo, nog blir det bättre med orgelspel till psalmerna.
Texterna han läste var avsnitt 4, 5 och 6 i Jesu lidande enligt Johannes evangelium. I predikan, som var god och tänkvärd på många sätt, stannade han till inför Petri förnekelse.
Efter andakten gick vi runt i kyrkan (hela byggnaden, inte bara själva kyrkorummet) och tittade på lämpliga platser att kunna fästa tavlor med de fjorton motiven från Jesu lidandesväg inför nästa fredag då det blir korsvägsandakt.
Inte särskilt många deltagare ikväll heller, men lite fler än förra veckan. Nästa vecka borde vi bli ännu fler, en korsvägsandakt är ett annorlunda gripande sätt följa Jesus på lidandesvägen.
156:e dagen. Sjukgymnastik
eller Fysioterapi - som det väl borde heta nu eftersom sjukgymnast numera heter fysioterspeut - var jag till idag på Stadsvikens hälsocentral (Obs! Inte vårdcentral).*
Jag gick där ca 10 ggr i okt-nov men i mitten av den senare månaden beslöt vi göra ett uppehåll fram tills nu. Mötet idag innebar mest ett samtal om vilka övningar jag också fortsättningsvis borde göra hemma. Jag visade honom även det övningsschema jag fick av tidigare fysioterspeut för flera år sedan.
- Flera av dom här övningarna är för lätta för dig nu.
Det har jag själv tyckt. Alltså får jag koncentrera mig på färre varav två tillagda av honom. Men bästa träningen - som jag alltså ska satsa mest på - är det som jag hittat på själv: gå upp och ner i närmaste trapphus och ta långa promenader.
För det senare kan jag ha sällskap av både Mats och Simon.
* men på de med pilar försedda skyltarna stod det sjukgymnastik inte fysioterapi!
155:e dagen. Lite om igår först
Alltså tisdag. Jag skrev ju gårdagens blogg så tidigt att jag inte fick med kvällens händelse, möte med den s k Framtidsgruppen i bönhuset (Luleå Fridsförbund). Min ork engagera mig i dylikt blir tyvärr sakta allt mindre. Jag tror att jag snart behöver ersättas.
Idag var nog en promenad till stan t o r tillsammans med Mats den stora händelsen. Vi siktade på museet för att där kunna ta kaffe och räkmacka till väldigt hyfsat pris. Men när vi kom dit var det stängt pga renovering, hela veckan Alltså fick vi vända tillbaka mot centrum och köpa detsamma fikat för nästan dubbla priset på Olssons konditori.
Men det gjorde ingenting för när vi satt där kom två vänner ur gudstjänstförsamlingen i Hertsökyrkan vilka i sin tur stämt möte med varandra. Vi bjöd dem slå sig ner vid vårt bord och fick en pratstund om olika kyrkliga riktningar - högkyrklighet, lågkyrklighet, gammalkyrklighet - och vad en sann omvändelse är och vilka lärdomar man kan få ur själsvårdstraditionen nådens ordning. Alltså blev vi sittande mycket längre än Mats och jag skulle blivit ensamma. När vi gick satt de två vännerna kvar ytterligare en stund.
Alltså kom jag hem betydligt senare än planerat, men hann ändå koka de bruna bönor jag haft i blöt sedan igår kväll. God middag. På kvällen sedvanlig onsdagsbastu.
154:e dagen. Sjukvård
Besök på hjärtmottagningen på lasarettet om morgonen. For i god tid för att hålla tiden. Gick enligt order till centralkassan för att checka in och betala. Men då var det 25 min kvar till bokad tid och medicinmottagningen ligger precis i närheten.. Alltså hann jag gå och ta en kopp kaffe i fiket, vilket jag hoppat över på morgonen. Går sedan till medicinmottagningen och sätter mig i väntrummet några minuter före tid för EKG - och läkartid en kvart senare.
Efter en halvtimme kommer en vitklädd person och beklagar att hon är en kvart försenad.
- Nej, trettio minuter sen, säger jag och tänker på tiden för EKG.
- Nej, jag är läkaren du skulle träffa för 15 min sedan. Kom med mig nu. EKG kan du göra sen.
Trevlig pratstund med trevlig läkare Och eftersom jag kallas till sjukhus "stup i kvarten" blir jag tvungen fråga varför jag kallats. Jag hade inte fått skriftlig kallelse utan bara telefonsamtal i fredags - tydligen en återbudstid.
- För att kolla upp att medicinen mot förmaksflimmer fungerar bra.
- Inga upplevda problem , sa jag.
- Och dina blodprover är bra, ser jag.
- Va! Jag har inte tagit några blodprover!
??? från både läkaren och mig.
Fortsatt trevlig pratstund där läkaren konstaterade att jag borde kallats till ett återbesök i höstas efter bukspottkörtelinflammationen för knappt ett år sedan.
- Men det har tydligen blivit missat.
Hon tyckte också att jag återigen borde börja ta en av mina hjärtmediciner, vilken "sattes på paus" vid bukspottskörtelinflammationen förra året.
Redan när jag låg inne i maj förra året sa läkaren att han skickar remiss till min hälsocentral för uppföljning - kanske var det meningen att jag skulle återuppta den medicinen då? I vart fall har ingen sagt något om den. Nå, en dryg vecka efter remissens avsändande fick jag brev från en läkare på hälsocentralen som berättar att han mottagit remissen men då han sett att jag har en "pågående kontakt" på hjärtmottagningen på sjukhuset, skickar han remissen dit. Och där förblev den tydligen.
Eftersom läkaren idag var ytterst trevlig dristade jag mig också fråga om det som årligen kollades förr när jag hade "husläkare" på Björkskatans vårdcentral - blodfett och blodsocker - men som helt försvunnit sen jag vid flytten bytt hälsocentral och inte fått någon ny stabil läkarkontakt trots påstötning.
- Vi har för få distriktsläkare för att kunna ge en fast läkarkontakt. Man får höra av sig när det är nånting, var det svar jag fått.
En läkare jag känner från andra sammanhang som jobbar på min hälsocentral, sa, när jag beklagade detta att jag borde åtminstone ha kontakt med en diabetessköterska. Jag har försökt fixa det men lyckats ringa när den ena inte har telefontid och den andra semester.
Nå, nu tyckte den trevliga läkaren att vi borde ta prover och kolla det som inte kollats på åratal och samtidigt kolla varför hon idag i sin dator fått in svar "som såg bra ut" på prover jag skulle tagit idag trots att inte varit in på labbet....(?)
Alltså snabb gång från läkarrummet till labbet där det visade sig att dom blandat ihop mig med annan patient som också hette Lindahl. Tur att hans värden var bra, det hade ju inte varit så kul om jag oväntat fått veta att jag var döende. Att jag inte kallats in för EKG berodde enligt lika trevlig sköterska på att när dom sett i datorn att jag checkat in vid huvudentrén så gick dom efter några minuter och kollade i väntrummet, men fann mig inte - jag var ju i fiket med min kopp cappuccino i väntan på den bokade tiden.
- Vi brukar göra så från labbet att vi ropar in folk direkt dom checkat in - om vi är lediga.
Men att titta in I väntrummet igen var tydligen för mycket.
- Tänk på det nästa gång, var hennes vänliga sluthälsning.
Det ska jag ta med mig men noterar att det aldrig tidigare under mitt snart 70-åriga liv hänt att man ropats in till labb eller läkare 20 min före bokad tid.
Men jag tar lika gärna med mig läkarens ord när hon insåg att saker missats, men att jag själv lyckats hålla en del i huvudet:
- Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk.
153:e dagen.
Måndag. Och inget särskilt hände mer än att jag gjorde lite av min sjukgymnastik och fortsatte läsa den bok jag håller på med.
152:a dagen. Tredje söndagen I fastan
Och idag åkte jag bil med Mats till kyrkan. Vi hämtade upp hans dotter Anna på vägen. Dom hade antecknat sig för att ordna kyrkfikat och jag fick vara med på ett hörn och bidra med sockerkaka.
Vid kyrkkaffet satte jag mig vid samma bord som två kvinnor, den ena från Ukraina, den andra från Iran. Hur mycket dom redan lärt känna varandra vet jag inte (dom har båda gått i kyrkan en tid) men deras (något så när) jämnåriga döttrar har blivit goda vänner och umgås alltid i kyrkan.
När jag satt mig vid bordet och frågat dem lite om deras bakgrund och dom hört varandra berätta på något stapplig SFI-svenska började dom prata mer direkt med varandra. Roligt.
Själva högmässan var väl som vanligt. 49 personer vilket numera nästan börjar upplevas som lite.
Bosse och jag gjorde upp om att jag delar lite liturgiska sysslor med honom nästa söndag. Hur mycket jag tror mig klara får vi se.
Men redan på lördag kl 18 (inte kl16 som jag först skrev för någon timme sedan) firar Mats och jag mässa I Örnäskyrkan, inplanerad av Fridsförbundet. Och andakt i fastan i Hertsökyrkan fredag kl 18 glömmer vi inte heller.
Väl hemma från kyrkan tog Simon och jag en rejäl promenad.
151:a dagen. 5-4
blev det slut i Hockeymatchen mellan Luleå och Oskarshamn. Första åttondelsfinalen i bäst av tre. Luleå är alltså bara en (1) seger från kvartsfinal. Men de två följande matcherna spelas i Oskarshamn. Alla inser läget: vinner inte Luleå en av matcherna månd-tisdag då var kvällens match sista hemmamatch för säsongen. Alltså var det kul gå dit.
Men givetvis ännu roligare komma till högmässan i morgon. Mats har lovat stå för kyrkfikat och jag bistår honom. Bakade därför tre sockerkakor om förmiddagen. Det är mer kaffebröd än jag bakat de senaste 25 åren.*
* under min aktiva prästtid lärde jag mig av med det eftersom det blev kaffebröd i parti och minut vid kyrkkaffen, dopsamtal, sorgehusbesök och övriga hembesök.
150:e dagen. Andakt I fastan
hade vi i Hertsökyrkan ikväll. Initiativet till dessa tre fredagsandakter kommer från Mats och mig. Vi har nämligen saknat dylika. Under "min tid" som distriktspräst hade vi alltid fasteandakter i lite olika varianter. Samma tradition hade Mats i Malmberget.
Ikväll var det jag som ledde andakten och predikade, Mats var med som hjälpreda och moraliskt stöd. Nästa fredag blir det ombytta roller. Vi har bestämt psalmerna tillsammans för att undvika onödiga dubbleringar. Ikväll lite enklare psalmer eftersom vi saknade musiker. Nästa gång då vi har musiker med blir det lite svårare psalmer bl a den mycket fina Min själ du måste nu glömma... och om två veckor blir det korsvägsandakt då vi går runt I huset och stannar till i bön och meditation inför bilder med motiv från de olika stationerna på Jesu lidandes väg.
Tiden för andakterna är kl 18. Ikväll var vi dock inte så många. Vi kan mycket väl vara betydligt fler. Välkommen!
149:e dagen. Vart tar tiden vägen?
Det undrar jag ofta. Jag börjar alltmer uppleva att min mormor hade rätt när hon en gång under min barndom yttrade,:
- Dagarna bara flyger iväg!
Och jag såg för min inre blick dagarna upphängda på ett snöre ungefär som lakan på ett klädstreck som snabbt fladdrade förbi i vinden lämnande mig kvar i stor förvirring
Nu är det inte mormor utan jag som har problem med flygande dagar. Varje onsdag när Mats och jag möts i bastun utbrister vi
- Tänk att vi är här igen, att det redan gått en hel vecka.
Samma sak när Simon och jag åker - han övningskör så ibland blir det en längre sväng - till Kvantum och veckohandlar varje tisdag kväll (pensionärsrabatt tisdagar).
Och ytterligare en rytm - tvåveckors denna gång - är mellan gångerna jag laddar min dosett med alla mediciner.
Söndag till söndag är ju också en naturlig del av livsrytmen. Men där finns ingen ångest över tidens gång. Nej varje gång man träder in i kyrkan fylls man av glädje att återigen få fira mässa.
148:e dagen. Den heliga Veronikas svetteduk
är en av Selma Lagerlöfs författade Kristuslegender. Av någon anledning kom Mats och jag att prata om den efter bastun ikväll. Alltså blev jag tvungen leta fram boken ur bokhyllan * Att läsa den igen tog inte alltför lång tid, bara 50 inte alltför tätskrivna sidor.
Denna berättelse om den Heliga Veronika har alltid varit mig mycket kär. Under hela min barndom och uppväxt högläste pappa den för hela familjen någon gång under stilla veckan varje år. Ingen stressad snabbläsning. Nej, lungt och stilla med flerfaldiga pauser för frukt och fika till barnen och samtal om det lästa som kunde relateras till Bibelns berättelser.
Och när jag nu läste om den igen då blev jag lika rörd som jag brukar bli.
* I den utgåva av Selma Lagerlöfs samlade skrifter som min far gav mig för årtionden sedan är Kristuslegender sammanbundna med Kejsaren av Porugalien.
147:e dagen. Fler väckelser
beskrivs i boken jag nämnde i gårdagens blogg. Inte bara de rosenianskt präglade i länets södra delar och de laestsdianska i norr. Nej, det berättas även om frälsningsarmén, pingströrelsen och Jehovas vittnen. En årsbok utgiven av Norrbottens museum måste ju vara (något så när) objektiv i förhållande till olika andliga rörelser.
Jag återkommer när jag läst den, men (minst!) en eller två är före i kön.
146: dagen. Väckelse
handlar det om i en bok jag fått låna av Mats. Norrbottens museums årsbok 2008. Det var när vi igår vid middagen tillsammans med annan vän jag också bjudit, kom att tala om den s k Pite-väckelsen i början av 50-talet. Då sa Mats att han hade en bok där det fanns vittnesbörd från barn till dem som påverkades av väckelsen. Naturligtvis ville jag låna boken och idag inför vår gemensamma promenad kom han förbi med den.
Den kommer jag att sluka. Berättelser från flera andliga skeenden runt om i Norrbottens län av vilka några är mindre kända, dock ej helt okända för mig; andra mer välkända (den laestadianska rörelsen).
Några valda kapitel har jag redan läst och påminns om att en av dessa pite-50-talsväckta senare på äldre dar fortfarande varit ivrig föra tron vidare, bl a till en äldre man jag fick begrava om vilken jag fick vittnesbördet att han fått nåd komma till tro i slutet av sitt liv.
145:e dagen. Andra söndagen i fastan
Idag kom Mats och jag en halvtimme försent. Men det berodde inte på oss utan på att bussen mot stan var så försenad att vi inte hann med Hertsöbussen. Vad skulle vi göra när vi blev strandsatta i stan? Gå i domkyrkan där Tomas Lång predikade var ett alternativ. Ett annat var EFS. Men Mats ville till Hertsökyrkan för att få information av Ingela inför nästa helg då han ska fixa fikat. Och jag menade att man ska inte överge sin församlingsgemenskap. Alltså blev det 25 min på Espresso House i väntan på nästs buss.
Och vi hann höra en hel del av predikan och vi fick ju vara med om det viktigaste, mässan. Ca 60 deltagare uppskattade jag att vi var. Efter gudstjänsten passade jag på att pålysa våra andakter i fastan fredagarna 10, 17 och 24 mars kl 18. Roligt sen vid kyrkkaffet notera att människor finner varandra över språk- och kulturgränser.
144:e dagen. Svenska nyheter
är programmet som lär ha gått igår. Jag är ingen absolut regelbunden tittare, men då och då har jag sett programmet och rätt ofta skrattat åt skämten som man ibland har svårt inte uppleva som rena inlägg i den dagsaktuella debatten. Som t ex för en tid sedan då man beskrev behandling av ungdomar (barn) med könsdysfori med oåterkalleliga hormonbehandlingar, utan att det funnits tillräckligt medicinskt underlag.
Idag fick jag ett mail från god kristen vän som var mycket upprörd över fredagskvällens avsnitt där det skämtats om svenska kyrkan och dess ärkebiskopar och den påstådda vänstervridningen av kyrkan. Kontakta Svt:s klagomur var uppmaningen.
Alltså blev jag tvungen se programmet i svt play. Blev jag upprörd? Inte särskilt. Att skämta om svenska kyrkans förmenta öppenhet och samtidigt dess brist på engagerade medlemmar är ju något som vi präster gjort internt i årtionden. Svenska kyrkans famn är så vid att ingen känner sig omfamnad. Typ.
Är det då inte på gränsen till hädelse att skämta så mycket om biskopar och kyrkan? Tror inte det. Lite får man tåla. I jämförelse med sånt som många vänner bland de s k kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* fått uppleva under åren...så var svenska nyheter inte det värsta.
För mig personligen blir apparaten svenska kyrkan med dess biskopar, präster, anställda och förtroendevalda, i allt mindre utsträckning för varje år som går, ett äkta uttryck för Kristi kyrka i vårt land.
143:e dagen. Två saker
av viss betydelse, i alla fall för mig personligen, inträffade idag (dvs fredag, fast jag glömde publicera så det kommer först nu dvs lördag morgon).
Jag var till Hörcentralen för att prova ut nya hörapparater. Vid hörprovet visade det sig att min hörsel något försämrats, men inte alltför mycket. Några nya hörapparater såg jag dock inte röken av eftersom insatser måste gjutas i Danmark! efter de modeller audionomen gjorde i mina öron med silikon. Om tre veckor är det klart, då får jag fara dit igen.
På väg från sjukhuset stannade jag till vid Storheden och köpte fisk.
Men precis när jag kommit hem fick jag telefon av transportör som om 30 minuter ville komma och leverera nya kyl/frysen (en dryg timme före avtalad tid!). Alltså blev det bråttom tömma den gamla. Och när den nya väl var på plats tyckte vi det var snyggt och helt passande med metallblank istället för vitt. Vi insåg nämligen att både ugnsluckan och Micron har samma färg. Nu gäller det bara finna naturlig anledning byta vita diskmaskinen också så ser hela köket nytt ut 😄
Strax innan jag började detta inlägg tänkte jag - igen! - att jag borde skriva något s k seriöst, t ex något om kyrkligt/kristet anstrukna frågor. Några idéer som kunde utvecklas till blogginlägg uppstår understundom i huvudet då jag ögnar igenom Dagen eller Världen idag på nätet. Men så fort jag ögnat färdigt har jag glömt vad det var.😏
142:a dagen. I valet och kvalet
var jag (och Simon) idag.
Efter hans lektion på Kom-vux mötte jag upp med bilen och han övningskörde till Storheden där vi gick på en av affärerna för att köpa ny kyl/frys. Vi hade varit där för några veckor sedan och sett oss omkring bland alternativen och även fått lite råd av försäljare. Och fick med lite skriftlig info att i lugn och ro begrunda.
Alltså kände vi oss rätt säkra på vad vi ville ha. När det visade sig att Mats i sin lägenhet har precis en sådan som vi funderat på så bjöd vi oss dit på kaffe igår för att kunna se den kombikylfrys som vi annars bara skulle se på bild. Alltså rätt säkra på vad vi ville ha, som sagt.
Men si, så enkelt var det inte när vi återigen lotsades genom alternativen av trevlig och vänlig expedit. Antingen var dörrarna högerhängda, vi vill ha vänsterhängda. Och om dörrhängningen kunde bytas så fanns den modellen inte i vitt vilket vi ville ha, utan bara i blank metall. Problem. Men då föll min blick på en kyl/frys av annat märke som stod en bit bort, vit och med rätt höjd. Eureka, tänkte jag. Felet var bara att innerutrymmet i denna var 30 liter mindre än den vi först bestämt.
Storlek eller färg, det är frågan. Efter viss tvekan valde vi färgen och bytte alltså märke. Men en viss tvekan ville inte ge med sig vare sig när jag gick för att betala eller när vi satt oss i bilen. Alltså fick vi två gånger stanna och fundera valde vi rätt?
Nej, det gjorde vi inte, blev mitt slutgiltiga svar. 30 liter - tänk 30 förpackningar mjölk eller fil i kylen - det är rätt mycket. Alltså vände vi tillbaka.
- Jag följer inte med in, sa Simon. Han var jättehungrig och ville bara iväg.
Saken ordnades dock snabbt och elegant av samma vänliga expedit och kassörska som jag mött tidigare. Båda uttryckte försiktigt att dom nog tyckte jag till slut valde rätt.
När vi for var det också med påtagligt större frid i sinnet. Är detta den världsliga varianten av handla (!) aldrig mot ditt samvete?
Sen blev vi tvungna lugna ner oss en stund så vi for direkt till stan och åt middagbuffe' på Exotic.
141:a dagen. Lite skvaller från "stiftet" *
kommer här.**
Skvallret har nått mig via Mats som fått höra det av ett åsyna vittne. Vid någon samling här i stiftet hade de närvarande av Åsa Nyström (biskopen) fått uppmaning berätta något positivt gädjefyllt minne från det kyrkliga livet i stiftet. Själv gjorde hon det också. Och då valde hon berätta om en mässa i Hertsökyrkan som hon deltagit i. Hon hade upplevt den positivt och beskrev den som en blandning mellan högkyrklig och laestadiansk tradition. Det omdömet tackar vi för. Även om det enligt min ringa mening inte är något tydligt laestadianskt arv i själva gudstjänsten mer än att ett antal människor - dock betydligt färre än tidigare prästkollegor ofta trott - med mer eller mindre tydlig bakgrund i den laestadianska rörelsen som deltar i mässorna.
Men för att nu få ge en passning tillbaka - här kommer det verkliga syftet med detta inlägg - så tycker jag att man bör notera att gudstjänstlivet i Hertsökyrkan till stor del utformats och inspirerats av präster som inte skulle få bli präster idag med gällande behörighetsregler. Och för det andra borde det leda till något slags eftertanke att majoriteten av de regelbundna gudstjänstdeltagarna kommer från andra bostadsområden (övriga Domkyrkoförsamlingen, Nederluleå, Boden och även Råneå) och att dessa väljer fara till Hertsöyrkan för att en motsvarande önskad kvalite på gudstjänsten inte finns på andra håll.
Vilka slutsatser drar man, eller borde man dra, av detta?
* att sätta stiftet inom citationstecken är en påverkan från min gamle kamrat. När han var stiftsadjunkt ogillade han att man oftast sa "stiftet" när man i själva verket menade stiftskansliet och de anställda i stiftsorganisationen. Stiftet är ju vi alla som bor, tror och verkar kyrkligt inom det område som avgänsats som Luleå stift - inte bara ett gäng arbetskamrater med sina skrivbord i samma byggnad i Luleå
** med den rubriken förväntar jag mig en tydlig topp i besöksstatistiken
