Torbjörn Lindahl

Jag menar av kära läsarna. Trots att jag inte skriver någonting. Det är nu strax fjorton dagar sedan senaste inlägget och likväl ligger det dagliga besökstalet på bloggen kring 75 personer. Imponerande trohet från kära läsarna.

 

Blir för mig givetvis en utmaning att skriva någonting. Och det bästa jag då så här på stående fot kan komma på att skriva om är - ishockey. Mötte idag vid lunchen hockeyintresserad kollega - dock Skellefteanhängare - utanför expeditionen och sa, halvt på skoj, "ikväll borde man gå på sportrestaurang och käka och se Skellefte-Lule". Och då jag fick ett jakande svar som på förfrågan sades vara helt allvarligt så blev även jag tvungen ta mina egna ord på allvar. Alltså sågs vi på The Corner. Dock ingen höjdare för en Luleanhängare. 5-1 till Skellefteå.

 

Länge sedan jag skrev något som hör till det ämnesområde som brukar dominera bloggen: kyrkliga frågor. Vad kan orsaken vara?

 

1. Mitt intresse upptas mycket mer av det faktum att jag snart - om allt går vägen - blir morfar. Första barnbarnet. Messar ständigt till dottern och undrar hur hon mår. Mycket roligare än att blogga?

 

2. Jag tänker kanske att kära läsarna börjat ledsna på mina återkommande redogörelser för helgens gudstjänstfirande, vilka brukar vara utgångspunkten för denna bloggs kyrkliga betraktelser? I helgen var jag dock i Stockholm och Sörmland. Döpte barn åt goda vänner och firade mässa i samband med dopet. Riktigt fin händelse, om jag får bedöma själv. Träffade även äldre präst som var anställd i KGF i min ungdom. Riktigt roligt få tala gamla minnen.

 

3. Jag känner mig en aning utmattad vid tanken på svenska kyrkan utifrån perspektiven nya handboksförslaget, nyvalda ärkebiskopen mm?

 

4. Känner mig även en aning utmattad vid insikten att många av oss i vår stora församling - som i o f s ofta är goda vänner och har trevligt ihop - ofta drar (eller åtminstone upplever oss dra) åt ganska olika håll när det gäller synen på vad som är viktigt och riktigt och därför ofta har svårt få till den enighet och den gemensamma  vision som vi alla längtar efter.

 

5. Eller är det bara det att Luleå ligger alltför långt efter Skellefteå i Elitserietabellen?

 

6. Eller att det är alldeles för mycket vinter kvar innan MC-säsongen?

 

För det kan väl inte vara så att det är det faktum att jag inte är på face-book som gör att jag inte vet vad som händer ute i stora världen och därför inte har något att skriva om?

Det som jag väntat på sedan början av oktober, att en grupp präster och biskopen skulle gå på hockey tillsammans. Det var vid biskopsvisitationen i höstas som tanken väcktes i samtal mellan biskopen och mig. Ytterligare några kollegor kontaktades och vips var saken bestämd och biljetter inhandlades. Tyvärr blev en kollega hastigt sjuk så vi blev bara tre präster + biskopen.

 

Jag hade mailat Luleå Hockeys klubbdirektör Thor Stöckel, som jag känner, och berättat att vi skulle vara där och han tog sig tid att klättra upp till rad 19 på C-läktaren i andra pausen för att hälsa på oss. Det uppskattade jag.

 

Nu kan det avslöjas, det som biskopen officiellt måste ligga lite lågt med: han är Lule-supporter. Hans reaktion vid Luleås mål lämnar ingen osäkerhet i den frågan. Även den enda Skellefte-supportern i prästgänget torde kunna intyga det. 2-1 till Luleå blev det.

 

Biskopen berättade dock att han i samband med en biskopsvisitation i Skellefteå fått chansen att gå på en av SAIK:s träningar och även ikläda sig full mundering och känna på pucken. Men några mål på dåvarande målvakten Hadelöv lyckades han inte göra. Varför tänkte inte vi på att göra detsamma vid vår visitation? Men några mål på Rautio hade han knappast lyckats med heller, och inte på Luleås nya succemålvakt Mark Owuya. En fantastisk match gjorde han ikväll. Rena rama muren.

 

Att biskopen är gammal hockeyspelare märktes. Han hängde med betydligt bättre än vad jag gjorde och förmådde uppfatta detaljer som jag inte såg. Jag utnämnde honom därför till gruppens expertkommentator. Den brukar ju innehas av "gamla avdankade spelare" sa jag, vilket han bekräftade. Som biskop är han dock icke avdankad.

 

Jag sa även till biskopen när vi möttes att det här känns ju lite som när förförre påven Johannes Paulus den andre tillsammans med några vänner/medarbetare smet från livvakten och for till alperna för att åka slalom. Men inte riktigt så. Vi var inte dolda utan gick helt öppet i prästskjortor och biskopen i lila.

 

Rolig kväll alltså i goda vänners och trevliga kollegors gemenskap. Och kul att Luleå vann. Trevliga vänner fick jag även sällskap med på bussen hem. Nu återstår bara att drömma om hur trevliga alla kära läsarna är.

har jag gjort. Tog bussen sönd em och hann precis fram till lillebror för att kunna se finalen i juniorhockey-VM. Kul, men sorgligt att Sverige förlorade. Men statistiskt är vi ju bäst! I de sju senaste finalerna har Sverige varit ett av de två finallagen fem gånger. Det betyder fem av fjorton finalplatser. De övriga nio finalplatserna har delats av Kanada, USA, Ryssland, Finland (och Tjeckien - har dom varit med någon enda gång? eller något annat lag?) Hur som helst, statistiskt är vi bäst om än bara världsbäst en enda gång (av dessa sju). Typiskt lagom-svenskt kan man tycka.

 

Väl i Umeå fick jag biträda yngre brodern vid måttligt bilelektriskt arbete. Belönades för insatsen med bastu.

 

I morse tog jag tåget hem. Vilsamt och bara hälften så dyrt som buss. Bara ett drygt dygn stannade jag alltså. Men ändå oerhört skönt att få komma hemifrån och få lite s k luftombyte. Intressant också att en stund få diskutera kring en bok som både brodern och jag läst för en tid sedan, Mannen som slutade ljuga, som handlar om bakgrunden till den terapeutiska modell som gjorde att terapeuter, poliser och åklagare drogs med i den syn på bortträngda minnen av traumatiska barndomsupplevelser som gjorde det möjligt för Tomas Quick-cirkusen att fortsätta i flera år trots att det hela blev orimligare och orimligare. Kanske återkommer jag någon gång mer utförligt till min upplevelse av boken. På tåget fick jag mail från biskopen i ett OAS-ärende och han passade även på att nämna att vi ju ses på hockey Luleå-Skellefteå kommande vecka. Det ser vi båda fram emot - och de ytterligare tre prästkollegor som kommer med.

 

Som nattlektyr, så jag skulle somna första kvällen i Umeå, lånade brodern mig ett samlingsalbum med Barna Hedenhös vilket han fått i julklapp.* Klar nostalgikänsla att återse vännerna från mellanstadietiden.

 

Men det som mest grep tag i mig under läsningen var ett blad som ramlade ur boken, inskjutet innanför första pärmen. Det var skrivet av Eva Dahlin, litterär chef på Bonnier Carlsen Bokförlag och jag betraktar det som det klart pinsammaste jag läst på länge.

 

Hon vänder sig till köparna av boken och påminner om att böckerna i Hedenhösserien kom ut under 40- och 50-talen. En del av böckerna kan därför innehålla "klichéer som kan uppfattas som rasistiska eller patriarkala". Särskilt noteras att boken om Barna Hedenhös i Amerka (1948) (som ingår i samlingsvolymen ifråga) speglar en syn på "den nordamerikanska urbefolkningen som var utbredd i västvärlden under denna period". Läsaren blir vidare upplyst om att "alla tider innehåller fördomar, och det är svårt att inte påverkas". Det sägs gälla även Hedenhösförfattaren Bertil Almqvist som annars beskrivs som "välkänd för sitt humanistiska arbete för alla människors lika värde".

 

Till sist uppmanas de vuxna att i samband med bokläsningen för barnen "förklara det sammanhang" där böckerna skrevs och illustrerades och förhoppningsvis leder det vidare till ett samtal om att "världen förändras och vi med den".

 

Vilken tur att stackars okunniga föräldrar får veta, inte bara vad dom ska göra , utan även vad dom ska tänka under läsningen.

 

Vad ska man säga? Kanske det om femtio år finns anledning att kommentera Litterära chefen Dahlins ord. Och då kommer det kanske att heta att hennes ord måste tolkas utifrån den tid i vilka de skrevs eftersom ingen undgår att påverkas av sin tid, dvs vår tid, då folk var fullständigt livrädda för att på minsta sätt dra på sig kritik och i största servilitet böjde sig djupt mot marken inför den politiska korrektheten.

---

* eller hade han köpt den ? I vart fall var han glad att han fått tag i förstautgåvan av samlingsvolymen, där Hedenhösarnas USA-resa ingår, inte en senare, mer politiskt korrekt, tryckning, där den lär ha tagits bort. 

 PS. Några av läsarna hann läsa ett inlägg om gudstjänstlivet som jag hade publicerat under ett dygn. Den uppmärksamme såg även att det var del II. Av misstag publicerade jag ett utkast. Hela serien kommer i rätt ordning någon gång. 

 

 

I stort sett bara en liten bisats i förförra inägget ledde till ett meningsutbyte i kommentarsfältet om andlig enighet och oenighet, i all synnerhet i relationen katoliker-lutheraner.

 

Jag tvingas väl erkänna att Luther och den tyska reformationen aldrig intresserat mig särskilt mycket. Ärligt talat har jag nog alltid tyckt att Luther är en ganska burdus och bråkig typ. De möjligheter jag hade till fördjupning under de kyrkohistoriska studierna satsade jag mer på väckelsetiden i vårt land (1800-talet). Men det var ju när jag var ung och riktigt laestadiansk. En av de mer positiva bedömningarna av Luther som jag på senare tid träffat på är i en katolsk bok där den katolske författaren vill uppvärdera Luther genom att kalla honom "a Prophet to the Catholic Church".

 

Den svenska reformationen har intresserat mig en aning mer. Men då får jag erkänna att min ingång i den präglats väldigt mycket av Bo Giertz beskrivning där han betonar att ingen ny kyrka bildades i Sverige utan att det var den gamla kyrkan som reformerade sig själv. Och som behöll så mycket som möjligt av den gamla kyrkans liv och tradition och liturgi. Den svenska mässans "O Guds Lamm" tex kan ju fortfarande sjungas på samma melodi som den latinska texten. För att nu ta ett exempel.

 

Men när det gäller andlig splittring i allmänhet och kyrklig splittring i synnerhet så vill jag uttrycka:

Om man ska bedöma en splittrings allvar och "nödvändighet" så kan man inte bara lyssna till vad parterna säger om varandra efter det att splittringen är ett faktum utan till vad de säger innan splittringen är fullständig, dvs då de fortfarande strävar efter att överbrygga den. Så länge parterna har en vilja att överbrygga den begynnande splittringen och tror det är möjligt så kommer dom att tolka varandra i så positiva termer som möjligt. Men när splittringen redan upplevs oåterkallelig - och parterna dessutom bär det dåliga samvetet över att ha syndat mot Jesu bud om att vara ett! - då måste dom ju motivera splittringens nödvändighet genom att framställa den andra parten som totalt omöjlig eller helt okristen (det är ju enda sättet att komma undan domen över splittringens synd). Tyvärr tror jag att många som skaffat sig sin bild av reformationstiden tex genom Luthers postillor ofta får höra en Luther som redan gett upp med påven och katolikerna och därför är mycket mer kritisk.

 

Vill man däremot lyssna till reformationens mer ursprungliga grundintention är det bättre att läsa Augsburgska bekännelsen (Confessio Augustana) från 1530* vilken skrevs i en anda av förhoppning att den begynnande splittringen skulle kunna övervinnas. Augustanas grundbudskap är: vi håller fast vid den gamla kyrkans tro men har bara rensat bort några missbruk som smugit sig in. Där finns inget av tanken att den romersk-katolska kyrkan inte skulle vara kristen.

---

* den viktigaste skriften i den lutherska bekännelsen efter Skriften och de gamla trosbekännelserna, vilka vi delar med alla stora kyrkor i världen

Nu är det nyårsdagens kväll. Gårdagen dominerades för min del av den årliga mässan vid Fridsförbundets (östlaestadianerna) nyårssamling. Ca 300 personer i kyrkan på nyårsaftonskväll. Roland Wälivaara som var en av talarna under helgen var anlitad för mässan men han bad mig celebrera och han själv skriftetalade. Två präster var vi alltså och två lekmän som hjälpte till i distributionen.

 

Att jag känner viss kluvenhet inför detta (hat-kärlek brukar man ju kalla det) är ingen hemlighet. Att jag i den laestadianska församlingen känner stor samhörighet och har många vänner, många av mina allra närmaste andliga vänner, är inget jag förnekar. Men jag lider samtidigt över att se hur hela rörelsen sakta glider bort från ett kyrkligt liv. Det är inte bara dess eget fel. När svenska kyrkan genom sin prästvigningspolitik de senaste årtiondena i praktiken stängt dörren för prästkandidater från mer konservativa väckelsemiljöer så är det inte konstigt att kyrka och väckelse sakta glider från varandra.

 

Många i de laestadianska sammanhangen kommunicerar numera ytterst sällan. Nägra gånger per år och då för det mesta i samband med stormöten eller andra större samlingar. Många saknar helt ett normalt regelbundet nattvardsliv. Det är synd. O, vad jag skulle önska att de stora ungdomsskarorna skulle fostras bli mer medvetet "nattvardskristna". Då skulle man för det första slippa ovanan att många går ut ur gudstjänstlokalen när de själva kommunicerat, istället för att deltaga till gudstjänstens slut. Detta är ett fruktansvärt oskick!* Det borde läggas föräldrar och predikanter till last att dom inte ordentligt förmanar och undervisar om den saken. Men med ett mer regelbundet nattvardsliv skulle de unga också lära sig att känna glädjen i den fullständiga gudstjänsten.

 

Jag önskar också att många unga skulle lära sig bli mer aktiva kommunikanter. Som det nu är så ser man vid kyrkans knäfall många som med fullständigt oengagerad blick bara stirrar rakt ut i luften. Nej, titta aktivt på brödet och kalken och var medveten om att du tar emot. Man får ibland upplevelsen att många unga befinner sig vid nattvardsbordet, inte av egen aktiv vilja, utan därför att dom är tvungna. Det är säkert så att många befinner sig i den känsliga övergången mellan fäderneärvd barnatro och egen vuxentro. Men den saken skulle man behöva predika mycket mer om. När jag i min ungdom mötte denna andliga rörelse (till stor välsignelse för mig!) så var det just tilltalet till de barndomskristna att bli personligt kristna som var det som utmanade och hjälpte vidare på vägen. Men idag verkar det som att tanken att man kan bli en som bara flyter med till det yttre utan att förvärva en egen tro, är något som man tror bara kan drabba kyrkokristna och katoliker. Predikas det någon gång om detta i de egna laestadianska leden så kritiseras predikanten omedelbart för att ta tron från de barndomskristna.

 

Lite mer väckelse skulle det behövas i "väckelsen".

 

Två präster var vi alltså igår kväll. En, några år över pensionsålder. Den andre, några år under. Man inser att vi inte finns kvar i evighet. Hur går det sedan? Kommer det finnas präster i laestadianernas led, eller åtminstone präster att samarbeta med? Vad blir alternativet? Missonsprovinsen? (tänkbart nöd-alternativ, enligt min mening) Lekmannaledda mässor? (oacceptabelt alternativ för mig).

 

Ikväll har jag också firat mässa. Denna gång komplett högmässa i Hertsökyrkan. Flera som deltog hade visserligen varit på nyårsaftonens mässa. Men vad gör det? Ju fler mässor, desto större välsignelse! Och dessutom innebar en mässa i Hertsön att det kom åtminstone några som annars inte skulle fått någon gudstjänst under helgen. Ännu viktigare det! Och det ger mig vatten på min kvarn: man ska fira regelbundna gudstjänster i tid och otid, då kommer det till sist folk. Men det förutsätter förstås att även prästen med glädje firar mässa även med en mindre skara.

---

* om man deltager i en mässa som tar flera timmar så skulle jag kunna acceptera det. Men två och en halv timme bör alla unga människor utan vidare orka med. Och denna mässa tog mindre än en och en halv timme. Ren ovana att behöva springa iväg. Och rent oartigt också.

- - - - -

PS. Min käre trätobroder Håkan Kero lämnar ibland kommentarer som leder till intressanta meningsutbyten oss emellan. Senast i kommentarerna till föregående inlägg.