Torbjörn Lindahl

Nu börjar den festfattiga delen av kyrkoåret. Mest grön liturgisk färg i ett halvår. Men idag var det ändå  högtidsdag. Vit liturgisk färg. Glädjedag givetvis. Gud är en men samtidigt tre. Jag minns ett ungdomsläger där någon frågade huvudtalaren hur det kan komma sig att 1+1+1=1? Och eftersom densamme talaren var Sune Wiman så blev svaret: gudomlig matematik är multiplikation 1x1x1=1.

 

I predikan idag sa jag bl a annat att treenigheten inte är något som vi människor hittat på för att förklara något  som vi inte förstår utan en evig verklighet i Guds väsen som successivt uppenbarats. Först i skapelsen där de tre personerna i gudomen talar: låt oss göra människor till vår avbild. Sen i 1Mos 18 där Abraham får besök av tre män  som ibland verkar vara bara en.

 

I några av de apostoliska breven finns hälsningar med klar trinitarisk prägel. Jag citerade slutet av 2 Kor och början av 1 Petr.

 

Under första mässan upplevde jag ett ögonblick under mässliturgin att jag var helt borta. Visste inte var i ordningen jag befann mig. Blev tvungen fråga församlingen och fick hjälp av kollegan Mats när jag var på väg läsa intiftelseorden men hade en svag känsla av att jag redan läst dem. Vilket jag hade. Trötthet? Eller brist på koncentration? Jag hade tidigare råkat sjunga fel prefation (pingst) och kanske var det ett ögonblicks tanke på denna fadäs som gjorde att jag brast i uppmärksamhet? Under liturgiövningarna i prästutbildningen fick vi höra (av läraren Gunnar Weman, sedermera biskop och ärkebiskop) att den som säger fel i liturgin befinner sig (mentalt) någon annanstans. Det bör man ej göra.

 

Andra mässan gick utan missöde. Sen for jag tillsammans med f d kollegan Lars-Gunnar och åt lunch.

 

Senare under eftermiddagen hade jag tre saker inbokade. Kanske var det denna mängd händelser samma dag som gjorde mig lite snurrig?, Dop i bönhuset och sen predikan och därefter konfirmation i Örnäskyrkan av en konfirmand som missade gruppkonfirmationen för tre veckor sedan pga av sjukdom i familjen.

 

Dopet  gick bra. Men predikan tilläts jag avstå från då jag nog kände mig lite trött. David fick predika ensam. Och det gick bra. Efter gudstjänsten bjöd konfirmandfamiljen på kaffe och mackor innan vi gick över till kyrkan.

 

Konfirmation och mässa. Fin högtid.

Som jag redan berättat for jag efter högmässsn i söndags till Espressohouse och drack kyrkkaffe. Där bloggade jag en stund på söndagens inlägg. Sen for jag hem, plockade lite i köket och satte mig sen att läsa. När boken var klar tänkte jag blogga klart och gick för att hämta mobilen som borde vara i jackfickan eftersom jag inte hade den bredvid mig.

 

Men icke. Ordentlig koll överallt där jag kan tänkas lägga den ifrån mig: i hall, kök, badrum, sovrum. Fler rum finns inte i lägenheten. Men icke. Koll igen ännu mer noggrant. Vilket inkluderar kylskåp, skafferi, kökslådor, diskmaskin, lådor i skrivbordets hurts, garderober mm. Jag kunde ju råkat lägga den på något ovanligt ställe. Eftersom jag mindes att jag slagit av ljudet under högmässan och knappast kommit ihåg slå på det (det är därför ni aldrig når mig om ni ringer sönd em och ofta stor del av måndagar) så tänkte jag det var meningslöst gå till Mats och be honom ringa min mobil.

 

Alltså biltur till Espresso house. Negativt. Inte vid platsen där jag suttit och inte i deras upphittarlåda

 

Hem igen och om möjligt ännu mer noggrann koll på samma ställen som förr. Negativt. Nu började jag bli helt desperat. Ni inser inte hur mycket av ens liv som finns i telefonen! Alltså tänkte jag det är lika bra polisanmäla förlusten. Alltså bilfärd till stan igen - utan telefon kunde jag ju inte ringa. Men polisens reception var stängd och öppnade först måndag kl 9.

 

Och när jag ändå var i stan kunde jag ju lika gärna titta in på Espresso house igen för säkerhets skull. Jag tänkte att jag kunde råkat lägga den på brickan så den följde med när jag lämnade den i brickstället och att man ännu inte diskat den disken och därför inte hunnit ta hand om den och placera den i upphittarlådan när jag en dryg timme tidigare varit in. Kollade för säkerhets skull också toaletten även om jag nästan säkert visste att jag inte besökt den eftet kaffedricksndet. Men så ofta som jag numera måste ränna på muggen ska man aldrig vara säker.

 

Men icke. Givetvis hade jag vid det här laget även kollat bilen ordentligt. Jag kunde ju råkat lägga den på passagerarsätet och den glidit av vid någon häftig rörelse. Dock kunde jag inte påminna mig någon sådan, vare  snabb sig inbromsning eller tvär gir. Jag håller nu på skaffa mig kompetens för privat övningskörning med yngre son (trots att jag tidiagre helt utan utbildning lärt både hustru och två döttrar att köra) och har då läst om angelägenheten med ecodriving.- något jag försöker tillämpa. Alltså stilla och försiktigt så eventuell mobil på sätet troligen ligger kvar

 

Nu var goda råd dyra. Återstod bara fara till yngre son och be honom komma och ringa min telefon här hos mig. Även om ljudet var avslaget kunde han, som inte hör lika illa som sin far, möjligen uppfatta vibrationsljudet. Jag bad honom gå runt i alla rum och ringa. Sagt och gjort. Han gick in i vardagsrummet och innan han ens hunnit ringa utbrast han här ligger den ju!!

 

På ett litet prydnadsbord låg den. Ett ställe där jag aldrig lägger den. Precis invid mitt hörnskåp i vilket jag bl a förvarar silverskedar och fin-kaffeservis av vilka jag tidigare burit några delar från köket och då troligen lagt mobilen ifrån mig. 

 

Vad ska man säga? Senilitet?

 

Att jag har viss vana ofta bära mobilen med mig i lägenheten med risk förlägga den både här och där beror på att jag sedan stroken sept -19 har ett trygghetslarm (starkt önskemål från några syskon och barn) och vill vara nåbar om jag på allvar skulle behöva larma (har aldrig hänt) men vara för långt bort från sändarenheten i köket så dom kan ringa mig. Däremot har jag ca tio gånger larmat av misstag och dom ringt mig för att kolla att allt är ok varav jag tre gånger haft mobilens ljud avslaget eller mobilen i annat rum så jag inte hört när larmcentralen försökt ringa mig och dom istället blivit tvugna köra hem till mig för att försäkra sig om att allt är ok.

 

Men tror jag att jag lyder Mats' goda råd att alltid ha den på samma ställe. Frågan är bara var jag ska bestämma att detta samma ställe ska vara. Sen gäller det att komma ihåg det också🤔😄

En av kyrkoårets tre stora högtider. Jul (Guds Sons människoblivande), påsk (Jesu död och uppståndelse) och så Pingst: den Helige Andes utgjutande. Man undrar hur många som idag på allvar vet att gjuta också kan översättas med hälla. Den Helige Ande hälls alltså över den just framträdda Kyrkan. Det blir kanske annan påtaglighet om det uttrycket används.

 

En sådan stor högtidsdag kan givetvis inte firas på annat sätt än med mässa. Idag var det Mats som ledde mässorna kl 11 och 12 (Bosse har nästan konsekvent kl 9 och 10.) Jag infann mig till mässan kl 12. För att inte överskrida 8-gränsen med mer än en, förvandlades jag snabbt till "medverkande" kyrkvärd genom att bli textläsare.

 

Hörvärd predikan som oftast av Mats. Inget allmänt svammel om att människorna som vardagsvis talade helt olika språk men nu likväl alla kunde förstå, tillämpas på hur vi idag bör förstå varandra över kultur- och religions(!)gränser, vilket i praktiken är vad tre kyrkoledare uttryckt i artikel i SvD. Nej, här handlade det om hur den Helige Ande gör predikan om Kristus tillgänglig för fler (som ett tecken på hur budskapet ska ut över världen) så att de kan ta emot Petrus uppmaning "omvänd er ("gör bättting") och låt döpa er."

 

Eftersom Bosse var kvar i kyrkan för kyrkvärdsträff efter mässan hann vi växla några ord. En ny kyrkvärd blir det nu då en av trotjänarna slutar. Den nya är en av dem som kommit med i församlingsgemenskapen via alpha-gruppen. Andra kyrkvärden som kommit den vägen. Roligt. Båda dessa har jag f ö även fått vuxenkonfirmera. Glädje det också.

 

Vi pratade också om det jag bloggade om efter fredagskvällens tackmiddag. Vi konstaterade att den gudstjänstgemenskap vi båda delar klarat sig ganska bra genom restriktionerna. Och vi funderade om detta med anmälningsplikt till mässorna kanske t o m varit en fördel; gudstjänstfirare måste redan 1-2 veckor i förväg bestämma sitt deltagande och då blir kanske kyrkogången både mer förberedd och den blir av när dagen kommer. Förr var man ju tvungen anmäla sig till skriftermålet före mässan. Kanske t o m Bosse börjat känna för det som varit sed i vår svenska lutherska tradition; han som med emfas brukar hävda jag är inte lutheran.

 

Efter mässan for jag till lämpligt ställe i stan (läs: Espresso house) och drack kyrkkaffe. Där började jag denna bloggpost men den blev inte helt klar innan jag for hem. Avslutar den därför nu sent på kvällen efter div andra öden och äventyr som jag kanske bloggar om en annan gång - om jag ids.

hade fallit på marken natten mot fredag. Så när man vaknade så var det mycket vitt. Men samtidigt plusgrader och försiktigt duggregn. Så på eftermiddagen syntes ingen snö.

 

Vad ska man säga? klimatförändringar?

 

Även under dagen har det varit svalt om än plusgrader. Dock ingen vår/sommar-värme.

 

Men i morgon är det Pingstdagen.

 

fick Mats och jag och Bosse idag (fredag). Hon bjöd oss på middag på restaurangen vid teatern. Två gånger förr har jag varit där. En gång bjöd förre biskopen Hans på middag. Det var i slutet av 2015 (el början av 2016) när domkapitlet eftet ca sex månader äntligen friat mig från anklagelser som riktats mot mig i en - jag kan inte tänka mig annat- orkestrerad kampanj där jag anmälts till domkapitlet av ca ett halvt dussin personer. Biskopen ville väl trösta mig i all min nöd. Och det lyckades han med.

 

En annan gång var jag också på sagda restaurang. Det var ett lunchmöte med lokalpolitiker som ville diskutera lite om hur man bör se på obligatorisk yoga i skolan.

 

Och nu, om jag minns rätt alltså, tredje gången. Skälet var att domprost Charlotte villa tacka oss för vår insats med åtskilliga frivilliga mässor under denna coronavinter.  Genom att varje söndag erbjuda fyra mässor (max åtta deltagare/tillfälle) har gudstjänstförsamlingen i Hertsökyrkan kunnat gå förhållandevis oskadd genom restriktionstiden. Det slår mig dessutom när jag sitter och försöker tänka vilka de regelbundna gudstjänstfirarna är att det numera är fler under pensionsålder än över. Kors i taket. Jag minns den tid när jag övertog distriktsprästansvaret att jag då tänkte "om 15 år kommer alla i gudstjänstgemenskapen vara döda så då kan jag lika gärna konvertera". Nu har det gått över 20 år och om 15 år kommer åtskilliga inte ens hunnit bli pensionärer!

 

Roligt att bli så tydligt uppskattad av domprosten.

Två mässor ledde jag idag. Kl 11 var det fullt. (Lite drygt t o m). Kl 12 bara tre utöver personalen.

 

I predikan talade jag om hur en kristen människas vandring verkligen är i Jesu fotspår.

 

Han var Guds Son. Hans identitet redan från början av hans jordeliv. Sedan går han in i lidandet och sist till seger och härlighet i uppståndelsen och himmelsfärden.

 

En människa blir först Guds barn. "Anden vittnar med vår ande att vi är Guds barn" (episteln). Att göra människor till Guds barn är Andens första och förnämsta verk. Och det sker genom ordets och nådemedlens verkan. Sedan får hon gå genom lidande enligt Jesu ord i evangeliet. Kanske har vi hittills undsluppit det mesta lidandet men alla Guds barn bör räkna med förföljelselidande i större eller mindre grad. Till sist får hon erfara att "våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som ska uppenbaras och bli vår" (episteln igen).

 

Men jag inledde predikan med att tala om GT-texten. Varför denna Sakarjatext om vattenströmmar som rinner från Jerusalem? Förmodligen för att en livgivande vattenström ses som en bild för den Helige Ande. Det finns ju en liknande profetia hos Hesekiel där det berättas att vatten strömmar ur templet. I den lutherskt-pietistiska predikotradition som mest präglat mig har man väl oftast utlagt dessa profetior bildligt (s k "andligt"). Vattenströmmen är den Helige Ande, eller nåden. Typ. Men Fjellstedt skriver i sin bibelkommentar (fritt ur minnet, ej ordagrant) att om det också kommer någon konkret uppfyllelse av dessa profetior får framtiden utvisa.

 

Efteråt bjöd jag hem en av gudstjänstfirarna på kaffe. Vi satt och pratade i över tre timmar. Om frimodig kyrka som vi båda gillade och socialdemokraterna som han, av födsel och ohejdad vana,  hade mycket mer insikt om än jag och vars insats i kyrkopolitiken vi båda ogillade.

- - - - 

Sen blev det promenad innan båda sönerna dök upp och det blev rökt renskav till middag.

 

Och jag höll mässan kl 11. Ingen var anmäld till kl 12 så då blev det inget.

 

I predikan nämnde jag (som många gånger förr) att trots att det flera gånger nämns i Bibeln att Jesus satt sig  på Faderns högra sida, vilket vi också uttalar i trosbekännelsen, så finns det ett tillfälle när det sägs att Jesus står: det är Stefanos som strax före sin martyrdöd utbrister jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida. Varför står han om han normalt sitter? Han har rest sig för att ta emot Stefanos!*

 

Annars talade jag mest vad Jesus gör nu när han sitter på Faderns högra sida. Det är inte ett passivt sittande utsn han

1. Ber för oss

= andra delen av hans översteprästerliga ämbete. Den första är hans offrade av sig själv för våra synders skull.

 

2. För vår talan inför Fadern

= han är vår försvarsadvokat inför satans (åklagarens) anklagelser:

- den synden hos denne min bror/syster har jag redan sonat genom min död så den anklagelsen har du inget för utan kan glömma. Typ.

 

3. Han väntar 

på att alla fiender ska bli lagda under hans fötter.

Nu är det så att Guds fiender inte bara är (som vi tycker) riktigt onda människor utan alla har efter syndafallet ett mot Gud fientligt sinne. Alltså sker nedgörandet av fienderna fr a genom omvändelse och tro. Det är därför som djävulen ser till att kristna förföljs för han vill bekämpa tron.

 

Lite nämnde jag givetvis även om detta att föreningen mellan gudomlig och mänsklig natur i Kristi person inte upphört så nu finns även en människa på Faderns sida, och förde också tanken vidare - lite apropå liksom - till att detsamma gäller i nattvarden: när brödet och vinet även blivit Kristi kropp och blod så upphör det aldrig tills det förtärts.

 

Även nämnde jag lite om relationerna mellan personerna i Guds väsen och anknöt lite till Luthers psalm (345): Till ende Sonen sade han (Fadern)...Far ner uti det syndalsnd..(v.4).... Sin Fader Sonen lydig var...(v.5). Anknöt också till orden i 1 Kor 15 om att när alla fiender blivit lagda under honom (Sonen) ska han själv underordna sig den (Fadern) som lagt allt under honom. Dubbelt exempel på frihet och inre harmoni i treenigheten, enligt min ringa mening.

 

- - - -

 

Väl hemma fick jag med mig yngre son upp på Mjölkuddsberget där vi drack kyrkkaffe. Middag åt vi ute på altanen för första gången denna vår.

 

 

* detta hörde jag av Per-Olof Sjögren på ett studentsekreterarmöte inom Credo (Sesg) vilket jag som nybliven studentpräst blev inbjuden till i början av 90-talet. 

(Jag var även med på några av svenska kyrkans studentprästsamlingar* men Credos sekreterarmöten var mycket uppbyggligare så där kände jag mig mer hemma.)

 

- - - - 

 

* det var där jag första gången i mitt liv fick höra tanken att den dittillsvarande socialdemokratiska  biskopsutnämningspolitiken gett kyrkan bättre biskopar. Jag höll på att ramla av stolen.

Tänkte igår att jag väl fyllt min söndagsplikt genom högmässa med konfirmation på lördag så jag planerade skolka från kyrkan idag. Men sent igår och tidigt i morse var känslan den vanliga: ingen söndag utan gudstjänst (helst mässa).

Alltså skyndade jag mig till kl 9 och fick vara med om fin mässa som vanligt. Ledd av Bosse.

 

Senare under dagen skulle jag varit på födelsekalas i kyrkstuga, men flera av de bjudna (inkl jubilaren själv) kunde inte komma pga sjukdom el trötthet. Så yngre son och jag fick ensamma smaka ytterst god tårta....

har det varit för mig. Fridsförbundets konfirmander. Om jag räknat rätt är det nog fjärde eller femte gången jag konfirmerar Fridsförbundets konfirmander. En gång 1993 el 1994(?) och 3 eller 4 gånger de senaste  6-7 (?) åren.

 

Vi började igår kväll med övning och provning av konfirmandkåpor. Men - precis som ofta när det är flera konfirmander bördiga från norra Norrbotten - en ville vara klädd i samisk kolt. Min prästerlige medhjälpare Mats som varit kyrkoherde i Gällivare berättade att där var det nästan årligen någon som bar kolt. Jag har hittills accepterat det även om jag vet symboliken med de vita kåporna.*

 

Alltid en glädje få ha en kristen konfirmandgrupp. Men det är lite ovant för en präst som mest haft  "vanliga" konfirmander där knappt någon (numera - lite annorlunda var det i Nederluleå på 80-talet) överhuvudtaget gått i en gudstjänst före konfirmandtiden och där kunskapen i kristendom inskränker sig till det skolan lär och där knappast någon kan Fader vår och absolut ingen kan något av trosbekännelsen. Vad ska man då prata om i en grupp där alla redan från lästidens början (hjälpligt) stämmer in i trosbekännelsen?

 

 Men det finns alltid mer att lära och erfara. Därför påminde jag konfirmanderna idag om orden i episteltexten Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.

 

Utifrån GT-texten om Abrahams vädjan för Sodom så talade jag om ansvaret och sa att om bara 10 rättfärdiga funnits så hade staden skonats. På samma sätt i vår tid? Det faktum att det finns rättfärdighet (= heligt liv och tydligt bekänd tro) hos åtminstone en liten del av befolkningen kan innebära skydd och välsignelse för samhälle och folk. Viktigt bära tron alltså.

 

Till det knöt jag allvaret i Jesu slutord i evangeliet där han undrar om han ska finna tro på jorden när han kommer åter. Vi vet att kristendomen på alla plan stadigt förlorar mark i vårt land och hela västvärlden.** Viktig kallelse och uppgift alltså för både konfirmander och vuxna att frimodigt bekänna sin tro och se till att kristendomen förblir i vårt land.  Jag tror t o m att jag gav en liten uppmaning till alla kristna att synligt bära t ex ett kors när dom går på stan. Det enda religiösa som vanligt folk numera möter är muslimska kvinnors sjalar. Men när ser människor något tecken på kristendom (om dom inte ser en präst med prästkrage, tillägger jag nu? Och det är ganska sällsynt det också tvingas jag erkänna.)

 

Sammanlagt en fin upplevelse även om ingen församling fick vara med utöver föräldrar.

 

 

* de vita konfirmanddräkterna liksom dopdräkten - OBS! inte dop-"klänningen" - och prästens vita alba är en predikan om Kristi rättfärdighet som vi får del av genom dopet och tron. 

 

Ändå bör man veta att det faktiska skälet till konfirmandkåporna vare sig är fromt eller andligt utan beror på 70-talets totala klädkris bland ungdomar. Det fanns en tid när ungdomar (i vart fall pojkar) överhuvudtaget inte ägde några fina kläder utan bara gick i (nötta) jeans och träskor. Därför infördes kåpor för att föräldrar inte skulle vara tvungna kosta på finkläder som sen skulle hänga oanvända i garderoben tills de var urvuxna. 

 

** Men i andra delar av världen är det stora väckelser: Afrika, Asien (inkl Kina) och Latinamerika. 

Av Mats som snabbtittade in då vi planerat gemensam promenad. 

 

Under en tid har jag haft dålig bild på flera TV-kanaler 

- Enkelt fixat så Mats. Tog ut simkortet ut TV:n och pussade av det. 

 

Något han själv lärt från trevlig person på Comhems kundtjänst 

 

Själv har jag redan tidigare lärt att om mobilen eller rauter till nätverket  inte funkar som den ska då prövar man standardtricket: slå av och slå på.

 

Ack, så enkelt.

är något jag tidigare inte haft en aning om. Men nu har den utkommit på svenska, översättning av Simon O. Pettersson, med kommentar av Torbjörn Johansson. Bethelbekännelsen 1933. Ett Lutherskt försök. (Församlingsförlaget 2021, Församlingsfakultetens akademiska skriftserie, nr 15.) Boken är bara ca 100 sidor varav själva bekännelsetexten endast upptar 30. Resten är introducerande inledning och teologisk kommentar, vilka man absolut har nytta av för att förstå.

 

Huvudförfattare till bekännelsen är de lutherska teologerna Dietrich Bonhoeffer och Herman Sasse.

 

Bakgrunden var att i kyrkovalet i Tyskland 23 juli 1933 hade det nazistinspirerade kyrkopartiet Deutsche Christen fått ca 70% av rösterna, efter att Hitler i ett radiotal till tyska folket dagen innan uppmanat att rösta på partiet.

 

 Och nu insåg kristna att det var dags gå emot försöken att nazifiera kyrkan. Alltså tar bl a de två ovan nämnda teologerna initiativ till Bethelbekännelsen för att utmana Deutsche Christen. Bekännelsen utarbetades i två versioner, den nu på svenska utgivna är den s k augustiversionen. Efter visst remissförfarande och omarbetning fanns även en novemberversion. Men ingen av dessa lyckades bli den samlande bekännelse som de nazikritiska evangeliska (= ickekatolska) kristna kunde enas omkring. Det blev istället Barmenförklaringen 1934, som blev den samlande och därmed grunden för Bekännelsekyrkan - som dock inte ska fattas som en ny kyrkoorganisation utan snarare en falang inom den evangeliska kyrkan. En evangelisk förklaring så formulerad att den kunde samla både lutheraner och reformerta. Bonhoeffer ställde sig bakom den också men inte Sasse. Han ville - som Bethelbekännelsen - stå på tydlig luthersk grund. Den som har någon kunskap om formuleringar i de lutherska bekännelseskrifterna kan känna igen ett och annat i Bethelbekännelsen.

 

En sak där de kristna tydligt reagerade mot de nazistiska försöken omdana kyrkan gällde givetvis kyrkans förhållande till kristna av judisk börd. De borde enligt nazisterna uteslutas ur kyrkan och bilda egna församlingar. Givetvis skulle inte heller en kristen av judisk börd få vara präst.

 

Detta är ju enkelt att motsätta sig, men de kristna i 30-talets Tyskland ville inte bara sig nej till den konkreta planen, de villa gräva djupare och avslöja varje tidigare villolära i argumentationen som fört nazisterna och de nazikristna fram till denna felaktiga slutsats.

 

Och då gäller det bl a synen på Guds uppenbarelse, dvs på vilka sätt Gud visar sig och gör sin vilja känd för människorna. 

 

I traditionell teologi talar man om Guds allmänna och särskilda uppenbarelse. Den allmänna är skapelsen, tillgänglig "för vilken hedning som helst". När en människa i naturen ser dess skönhet och ändamålsenlighet, från det största ner till det minsta, kan hon förundras och föras till tanken: detta kan inte vara en slump, det måste finnas en vilja bakom. Och därifrån kan hon - i bästa fall - ledas till en aning om någon eller en högre makt eller vilket uttryck man nu vill använda. Men längre än så kommer man inte på den vägen. För att föras vidare till verklig tro på Gud måste människan även möta Gud i hans särskilda uppenbarelse, dvs hans ord, Bibeln, där han talar till människorna och i Jesus Kristus genom vilken han både talar och visar sig.

 

Men nu har det i teoligihistorien även utvecklats den tanken att inte bara skapelsen (naturen) visar på Guds vilja utan även utvecklingen i samhället. Och det är lätt tänka så för alla som själva har erfarenhet av eller historisk kunskap om hur samhället utvecklats - socialt, politiskt, ekonomiskt - mer och mer, och oftast, tycker vi väl, till det bättre.

 

Och denna tanke, att Gud visar sig i samhällsutvecklingen, tog nazisterna till sig och tillämpade på sin egen tid. Enkelt uttryckt: när nu  nazisterna getts makten med stort folkligt stöd och Hitler blivit Furher, då är det uttryck för Guds vilja. Och därmed basta! (Och därför ska de nazistiska idéerna tros och tillämpas).

 

Men här bekänner då de kristna att så enkelt kan man inte se saken. Det går inte att entydigt se Guds (goda!) vilja i samhällsutvecklingen eftersom det i denna fallna värld inte finns något som är entydigt gott. Det onda och det goda är alltid blandat. För den kristne - och för Kyrkan! - måste därför Guds ord alltid vara den högsta norm mot vilken alla läror - och varje skeende i samhällsutvecklingen! -  ska prövas.

 

Fundera på vad detta kan betyda för oss i Svenska kyrkan. Jag återkommer med några tankar.

 

Men först lite vanlig uppdatering.

Igår ville äldre son ha hjälp köpa en bänkdiskmaskin. Vi for till Storheden och fick tag på vad vi sökte. Efter det att vi kört den till hans lägenhet så följde både äldre och yngre son med mig hem och stannade här hela eftermiddagen. Till mat blev det grillat.

 

Och sen gick helgen in.

 

Och helgens huvudsysselsättning är alltid gudstjänsten i kyrkan. Idag var det Mats som ledde den mässa jag deltog i kl 12.* Yngre son var med och han sa efteråt att han uppskattat predikan. Efter mässan var vi några som gratulerade en av gudstjänstdeltagarna som nyss fyllt 40 sen gick sonen o jag på lokala matstället och åt lunch tillsammans med två av kyrkvärdarna, far och son - far och son × 2  således. Trevlig stund med skojiga samtal om fritidssysselsättningen svartkrutsskytte. Kanske något vi borde satsa på?

 

Väl hemma blev det promenad och middag och telefonvesper med god vän på annat håll och sen lite TV-tittande. Och hör och häpna!  I programmet om Jakten på den s k Lasermannen intervjuades ett av hans offer. En invandrad gatuköksägare som blev skjuten med flera skott men överlevde. När han träffats av första skotten och trodde hans sista stund var kommen så hade han ropat Jesus Kristus! och upplevt hur hela rummet fylldes av ett starkt ljussken - och han överlevde mirakulöst. Tack för våra fromma invandrare som kommer hit med naturlig frimodig bekännelse.

 

 

* Hittills har ju Mats och jag ställt upp och lett 11- och 12-mässorna var annan vecka. Men nu, pga Himmelsfärdsdagen och ledighetsbehov för mig kommande söndag, så kommer Mats ha 2 och 9/5 och  jag tar 13 och 16/5.

 

Och sen ska väl restriktionerna - som vad gäller kyrkors gudstjänster, av en ledarskribent i landet kallats "drakoniska" - i alla fall lättas något.