Torbjörn Lindahl

En god vän och broder i tron som begravdes igår i Haparanda. Gudstjänsten hölls i Fridsförbundets bönhus och officiant var pensionerade prästkollegan Karl-Erik Tjäder. Gravsättning direkt på kyrkogården och sist minnesstund i folkets hus. Jag var där tillsammans med Mats Rondahl, vilken, precis som jag, lärde känna Karl Göran några år in på sjuttiotalet. Snart 50 år sedan, inser man.

 

Förutom Karl Görans dotter med familj var även några av hans syskon, med delar av sina familjer, och andra  släktingar och trossyskon med, varav jag känt flera i åtskilliga år. Alltid kära återseenden.

 

Karl Göran var en man med många strängar på sin lyra. Lärare på gymnasiet, tekniskt och praktiskt kunnig, som de som sett hans verk både i bönhuset och hemmet under åren kan intyga.

 

Själv lärde jag känna honom i samband med den ungdomsväckelse som gick här i stiftet under 70- talet och början av 80-talet. När jag blivit präst kallades jag av Karl Göran två gånger att predika på Haparanda Fridsförbund. Och jag kallade även honom att predika i Porsökyrkan någon gång under de år jag var distriktspräst där.

 

Under de år som gått har Karl Göran och jag valt lite olika vägar - han lämnade svenska kyrkan men jag har troget stått kvar. Den djupa andliga gemenskap som grundlades redan på 70-talet har dock aldrig rubbats. Kring 2004 blev vi båda kallade att deltaga i den nordligaste av de (7?) samtslsgrupper i landet som efter diskussion i kyrkomötet organiserades mellan företrädare för olika uppfattningar angående kvinnor som präster.

 

När jag ett antal år senare, med mycket kort varsel (några timmar!) blev tillfrågad om att predika/skriftetala på stormötesnattvardsgång fick jag Karl Göran som tolk vilket gladde mig mycket. Och några år senare när jag på stormötet i Övertorneå i predikan berört en barndomskristens väg till personlig (vuxen-) tro,  och fått lite kritik att jag "tar tron från de barndomskristna" så kände jag mig trygg när Karl Göran senare i samtal med mig ställde sig bakom det jag sagt.

 

Jag kände då och under några år att det skulle varit givande att en sista gång få samtala med Karl Göran. Men då jag under senare år i stort sett aldrig haft annat ärende till gränsstaden så blev det inte av. Och senare fick jag beskedet att det nog är försent kunna ha några djupare diskussioner.

 

Jag kan bara beklaga att jag inte tog chansen medan den fanns. Men vi hade, vad jag vet, inget otalt med varandra så det finns ingen smärta - utöver saknad - i att skiljas.

 

 

kallades denna dag förr i tiden. Då var det en helgdag. Men bättre namn på dagen var Menlösa barns dag. menlösa betyder ju oskyldiga, inte dumma, efterblivna som många trodde när man var i skolåldern. De olskyldiga (värnlösa) barnen var de i sammanhanget helt oskyldiga pojkar i Betlehem som dödades pga kung Herodes paranoia och rädsla för någon konkurrent.

 

Några av texterna för Menlösa barns dag finns numera på söndagen efter jul men någon sådan blir det inte i år eftersom alla mellandagarna är vardagar

 

Alltså igen gudstjänst mellan jul och nyår. Alltså får man ordna det själv. Alltså goda vänner på besök i vilkas gemenskap vi fick både sjunga julpsalmer och bedja.

 

Och eftersom denna dag egentligen är  en helgdag  så sparar jag detta inlägg i kategorin helgeftertankar

 

Jag tycker principiellt att det är bättre namn på dagen än Annandag Jul. Det är ju en dag med martyrer i centrum och inte jultema. De gånger jag lett gudstjänst denna dag har jag ofta tagit en vers ur "Var hälsad sköna morgonstund", nämligen vers 3:

 

och en öppnad himmel finna. 

 

Texten kan passa på martyrdag och melodin ger fläkt av  julstämning. 

 

Den psalmen hade Bosse inte med i kvällens mässa, men vi fick sluta med ps 120 alla verser. Kvällens mässa! Högmässa. Tradition sedan många år ha annandagsgudstjänsterna kvällstid. Skälet har jag tidigare förklarat.

 

Efter julaftonens och Juldagens anstormning av folk var det ikväll lugnare. Drygt tjugotalet tror jag.

 

Efter juldagskvällens promenad med stor sluttrötthet var jag i afton positivt överraskad att jag med sådan gångfart tog mig till busshållplatsen för färd till kyrkan. Dock hade jag som vanligt varit tidsoptimist när jag förberedde mig och kom till hållplatsen med bara 30 sek marginal.

 

Ett av skälen till min sena avfärd hemifrån var vilja att tillsammans med sonen hinna tända granen och sjunga en julpsalm.

 

I kyrkan träffade jag Mats som tagit sig dit promenerande, i två omgångar med paus hos dotter på Örnäset. Vi tog gemensamt buss hem och beslöt att inte byta från buss 1 till 4 i centrum utan följa med ettan ända till Munkeberg och gå därifrån. Men då hade det hänt en krock vid korsningen Svartöleden/Bodenvägen där skadade och hjälpande fordon stod i vägen så bussen fick svänga in på den senare från den förra och köra fram till Delfingatan och vända på ishallens parkering och åter ut på Svartöleden och in på Bodenvägen från höger, där det var framkomligt och inte blockerat av brandbilar, ambulans och skadade fordon. Men om vi varit på hugget när chauffören vände på parkeringen och bett honom stanna så hade vi ju kunnat kliva av ytterst nära den hållplats vi skulle stigit av vid om vi bytt buss i stan.

 

Så kan det gå.

 

firades som vanligt i Hertsökyrkan. Precis som jag tidigare berättat delade Mats och jag på uppgifterna. Bosse hade haft morgonmässan. På de två mässorna hade det tillsammans varit 84 personer, enligt tjänstgörande kyrkvärd. Många barn då det var flera barnfamiljer. Bara en familj/släkt i tre generationer lär ha varit ca 25. Alltid roligt se vännerna i kyrkan. Också på julaftonens två julböner lär det ha varit många (sammanlagt ca 100).

 

Vi inledde gudstjänsten med Välsignelse av julkrubban för vilket det finns en ordning i Artos missale..

 

Efter gudstjänsten blev yngre son och jag, tillsammans med ytterligare en ur församlingen, bjudna på - kyrkkaffe trodde jag, men det blev grillad kycklingklubba med potatisgratäng och som avslutning kaffe m kladdkaka. Då jag var lite trött och utan mina gåstavar tackade vi ja till erbjudande om skjuts hem. Först ca kl 17 var vi hemma. Mycket trevlig och givande eftermiddag.

 

Efter en stunds vila fick vi ändå lust ta en promenad på kvällskvisten - med gåstavar för min del. Runt Mjölkuddsberget längs elljusspåret blev det. Men trött blev jag och kunde glädja mig åt sonen som erbjöd stöd på slutet.

 

Sist lite glögg framför granen som nu tändes för första gången (levande ljus). Sedan konungens jultal..

 

Glöm nu inte mina avslutningsord efter högmässan: det är bara den kommersiella julen som slutar nu. Den kristna julen har bara börjat och varar i tjugo dagar till.

 

God Jul!

(förspel) till julen har det varit idag. Hela familjen (utom äldsta dottern med familj, vilka bor i Stockholm) var samlade hos näst äldsta dottern på Mjölkudden). Fika först och gemenskap, sen julmat kl 19 och sist julklappsöppning. Trevlig kväll.

 

Och som sagt, fin inledning till det egentliga julfirandet som sker i Juldagens högmässa.

 

Mats kommer att predika och jag vara celebrant, om inte någon plötslig allvarlig trötthet slår till. Bosse säger ju att bara han får minst fem minuters förvarning kan han rycka in. Annars får vi väl ge honom någon roll som koncelebrant så han uppfyller all rättfärdighet - det är ju hans namn som stod i predikoturerna. Nå, han gör nog rätt för lönen, det är han som har morgonmässan kl 9.

är det väl nu dags att önska kära läsarns. Eftersom min ork skicka julkort blivit allt mindre med åren och eftersom min lust författa långa julbrev aldrig infunnit sig så tar jag den enkla vägen och hälsar er alla via bloggen:

 

 

 

 

Men jag är hemma från gudstjänsten.

 

Vi har nämligen haft slängar av vinterkräksjuka i huset, dvs i lägenheten. Så trots att jag känner mig acceptabelt pigg vill jag inte på något sätt riskera föra in smitta i gudstjänstförsamlingen. Alltså hemma.

 

Men den som gick i kyrkan fick säkert en fin gudstjänst med god predikan. Hur många deltagare det var vet jag således inte. Får förlita mig på ev bloggläsande kyrkvärd.*

 

* det blev när vi möttes på juldagen som jag fick besked: 54 deltagare

 

 

När jag kom till kyrkan ca tio i elva kändes gudstjänstrummet redan nästan fullt. Och fler kom under sista minuterna. Hur många vi blev till sist vet jag inte. Kanske kyrkvärd kan ge besked.*

 

Johan predikade och Mats var liturg. Båda genomförde sina uppgifter helt tillfredsställande. Fin gudstjänst alltså. Förutom tjänstgörande var tre präster och tre diakoner närvarande. Efter mässan och vid kaffet fick jag möjlighet prata med människor som har hemmahörighet både inom laestadianismen och den samiska kulturen. Alltså blev det samtal om kyrkans relation till båda dessa  grupper. Som överlappar varandra

 

Inför kyrkans ursäkt till samerna var reaktionen huvudsakligen inte som man brukar säga. Varför ska kyrkan be om ursäkt för att den försummat/motarbetat samisk andlighet var frågan. Ska inte en kyrka vara missionerande? Syftar det istället på den kristna tradition som finns (funnits) bland samer så är det väl i Norrbotten främst laestadiansk fromhet och den vill ju den officiella kyrkan helst inte ta i ens med tång.**

 

Enligt slutpålysning av Bosse blir det fr o m kommande söndag (Fjärde sönd i advent) morgonmäss kl 9 och högmässa kl 11. Allt för att genom färre

besökare per mässa kunna bidra till mlnsksd smittspridning. På  annandag jul och nyårsdagen blir det dock bara en mässa och den blir kl 18 (enligt vana vi haft i Hertsökyrkan i många år).

 

(Info: Juldagens högmässa kl 11 kommer Mats och jag att ansvara för; han predikar och jag celebrerar,)

 

 

* 62 fick jag senare veta av kyrkvärd Johan

 

** jag utvecklar gärna anledningarna till denna min bedömning om någon ber mig. Men jag är öppen för att variationer kan förekomma på lokalplanet

 

Tre personer var vi som samlades till vår bönestund före högmässan. I gudstjänsten upplyste Bosse om dessa 15-20 minuters bönesamlingar före högmässan. Kl 10.30 samlas vi i barnrummet. Vi ber för gudstjänsten och församlingen och böneämnen som var ock en kan ha. Alla välkomna.

 

Betydlgt fler var vi i själva högmässan. Efter gudstjänsten smög kyrkvärd Christer upp bredvid mig och viskade tänker du blogga så var vi 62. Att vi var så många hade jag inte förstått. Johan var liturg, Bosse predikade.

 

En stund efter kyrkkaffet samlades ledarstaben för alpha-arbetet och dess fortsättningsgrupper. Själv har jag denna termin varit engagerad i en av fortsättningsgrupperna efter två års pensionärsvila från alphaarbetet. Men jag erkände vid planeringen att jag inte vill utlova dylikt engagemang till våren. Att binda upp mig en kväll i veckan blir helt enkelt för mycket. Jag har inte längre samma krafter som förr. Att rycka in någon enstaka gång, precis som att predika eller hålla högmässor ibland är däremot helt ok.

 

Yngre sonen och jag tog sen en promenad på kvällen. Skönt och välbehövligt.

(Forts fr föreg bloggpost)

 

När man nu utformat en barn-dopsyn där barnens självklara salighet tas för given, antingen genom att barnen anses syndfria och oskyldiga (ofta världens oreflekterade syn) eller frälsta pga den allmänna försoningsnåden (ofta laestadiansk syn) så blir blir det givetvis problem när man konfronterar sådan barn-dopssyn med de historiska kyrkornas dopsyn.

 

Dessa kyrkors dopritual är ju i grunden vuxen-dopritual som anpassats till en situation där barn döps. Så även i svenska kyrkan. Det märks ju bl a annat på den dopdräkt* som används vid barndop. Den ska ju vara lång.** Skälet till det är att man ska uppleva det som en vuxens dopdräkt. Barndopet är alltså ett vuxendop som sker med barn. Och det märks inte bara på det yttre utan fr a på innehållet. Samma avståndstagande och befrielse från djävulens makt och inflytande som i ett vuxendop. Dessa moment har ju under senaste århundraden varit nedtonade inom svenska kyrkan men på ett lite mer begripligt sätt återkommit i befrielsebönen i 1986 års kyrkohandbok. Till förtret för många*** som inte vill tro att deras gulliga barn behöver befrias från mörkrets makt.

 

Åter till startpunkten. Det västlaestadianska vuxendopritualet är betydligt bättre (= mindre dåligt?) än barndopsritualet.

 

Men att dopsynen generellt är de laestadianska traditionernas erkänt svaga punkt  har varit välkänt ända sedan Laestadius'  tid. Men jag är god vän med många av dem ändå.

 

 

* ofta kallad dop-klänning 

 

** tidigare kunde den vara så lång att när pappan höll barnet på armen kunde dräkten nästan nå till golvet. Senare årtionden har de blivit kortare, men likväl betydligt längre än barnet 

 

*** under min 40-årigs prästtid här i Luleå är samtliga som protesterat mot befrielsebönen laestadianer. Dock inte alla laestadianer vars barn jag döpt. Men jag har som sagt aldrig träffat på en icke-laestadiansk familj som uttalat ogillat befrielsebönen

 

Jag funderar vidare utifrån den uttryckligen formulerade västlaestadianska dopsynen att barnen med säkerhet är Guds barn redan innan dopet.*

 

Genom denna syn kan man säga att västlaestadianerna närmar sig den syn som många i världen har, nämligen att barnens salighet tas för självklar. Men då ska man notera en oerhört viktig skillnad; de flesta människor som utan vidare räknar med barnens medfödda salighetstillstånd gör det på den grunden att barnen skulle vara syndfria, alltså oskyldiga.

 

I den västlaestadianska synen däremot sägs bestämt (se mitt föreg. inlägg) att barnen är delaktiga av arvsynden och därför inte kan bli saliga på annat sätt än genom Kristi försoning. Och detta måste vännerna i väst få lite tydlig credit för.

 

Det som blir problematiskt ur luthersk synvinkel är att denna försoningsnåd kopplas till barnen - alla barn i hela världen! - utan någon som helst nödvändig kontakt med, eller relation till, kyrka, församling, ordet eller nådemedlen.

 

Och detta förvånar mig en aning eftersom laestadiansk normalteoligi säger att man inte kan bli kristen och salig utan kontakt med den levande kristna församlingen (oavsett hur den definieras) helst genom att ta emot syndaförlåtelse av en kristen eller åtminstone sätta tro till det offentligen predikade ordet där förlåtelsen förmedlas.

 

Men här förutsätts alltså alla barn automatiskt vara delaktiga av denna nåd bara så där utan vidare.

 

???

 

Skälet till denna - enligt min ringa mening - inkonsekvens i dopsynen är, tror jag, att man inom de (flesta) laestadianska grupper av sin folkkyrka här i norden (i alla fall från svenska kyrkan) ärvt, men enl redogörelsen ovan också förändrat, en specifik barndops-teologi i stället för en enhetlig dop-teologi.

 

Inom svenska kyrkan har det varit vanligt att man i samband med barndop, för att motivera dop av spädbarn, talat om den före-kommande

nåden. Ungefär som att det i barndopets sammanhang skulle finnas något annat slags nåd än den som gäller för vuxna syndare.

 

Och kanske är det denna speciella förekommande nåd (som är svår att tydligt belägga i bibeln) som med hjälp av ett slags väckelsekristet trollspö plötsligt förvandlats till den västlaestadianska allmänna försoningsnåden (ett uttryck man inte heller finner i bibeln).

 

 

 

*-en syn som nog är ytterst vanlig även i andra laestadianska grupper

Jag slutade föregående inlägg med att Mats och Johan och jag delade fortsatta tankar om mötet i västlaestadianska bönhuset lördag kväll.

 

Johan blev som sagt kvar längre än Mats och jag och vid kyrkkaffets slut i Hertsökyrkan på söndagen delade han vad samtalen handlat om: bibelöversättningar och dopet.

 

Pga sitt intresse för vilken översättning som användes så hade Johan fått ett ex av den som ofta används: en revidering av Karl XII:s bibel. Om jag fattade rätt är det inte den revidering som kallas Reformationsbibeln (finns väl bara till NT vad jag vet). Nå, hur som helst hade Johan studerat den under lördagskvällen och även haft kontakt med person kunnig i hebreiska. Hans bedömning: inte bra - och då väljer jag återge hans slutsats med betydligt mildare ord än han själv använde. (Om jag nu minns Johans ord rätt så var hans bedömning av GT-översättningen att man till största del följt Karl XII:s bibel,  men då man stött på helt obegripligt svårförståeliga ålderdomliga ord bytt dem mot moderna ord som gett en påtaglig "orytm" i texten) Denna översättningsreviderings eventuells brister ska dock inte den västlaestadianska församlingen lastas för eftersom det lär vara andra som tagit fram den

 

Hans reaktion inför den dopsyn han delgavs är väl exakt densamma som jag själv och alla lutherska präster gett uttryck för när dom mött laestadiansk dopteolog, oavsett om det är öst eller väst:

och än mer: 

- dom har har ju knappast ens läst katekesen.*

 

Mats och jag - som har större erfarenhet av laestadianer i både öst och väst - försökte trösta honom: du vänjer dig, dom är ju i alla fall trevliga. Och jag har väl vant mig vid att säga som  Göran Beijer - en av Missionsprovinsens biskopar - sade när jag visat honom ett förslag till dopritual som inom den östlaestadianska (tornedals-)gruppen tagits fram:

- så länge laestadianerna har rätt praxis, dvs konsekvent döper sina barn i tidig ålder, så får man väl stå ut med att de läromässiga begreppen inte är helt i enlighet med den lutherska bekännelsen.

 

Nu är de, från den lutherska bekännelsen avvikande formuleringarna, tydligast inom väst, som skapat en egen handbok för de kyrkliga handlingarna. Och eftersom Mats och jag till vår stora glädje fick varsitt exemplar av melodiutgåvan av den västlaestadianska psalmboken kunde jag noga - igen! - studera ritualen till de kyrkliga handlingarna inklusive nattvarden.

 

De västlaestadianska ritualen följer i stort sett 1942 års svenskkyrkliga ordningar. I nattvardsordningen dock utan de sjungna delarna Upplyft era hjärtan, prefationen och helig. 

 

Barndopsritualet inleds så:

"Gud har sänt sin Son, Jesus Kristus, i världen, att frälsa syndare. Han har bland oss upprättat sin kyrka och församling, där han upptar oss som sina barn.

 

Guds ord säger, att alla människor föds i synd. Alltså är också detta barn, som nu frambärs till dopet, delaktigt av den inneboende arvsynden. Det kan inte på annat sätt bli frälst från syndens skuld och straff än genom den allmänna försoningsnåden i Kristus. Av denna nåd och kallelse är detta barn delaktigt.

 

Vi är därför förvissade om att det är ett Guds barn."

 

Sen följer bibelläsningar och i övrigt rätt likt 42 års ordning. Vissa ändringar finns men dom är inte lika signifikanta som inledningsorden.

 

Hur man kan få detta med "förvissade att det är Guds barn" - redan utan dopet! - att stämma med bekännelseskrifterna, övergår helt mitt ringa prästerliga förstånd. I Augsburgska bekännelsen (= den lutherska kyrkans huvudbekännelse!) står i Artikel IX Om dopet:

 

"Om dopet lära de** att det är nödvändigt till saligheten

 och att Guds nåd tillbjudes genom dopet samt att barnen böra döpas för att de genom dopet må frambäras till Gud och så upptagas i hans nåd (min kurs.)

 

Men nu börjar tankarna dra iväg. Kära läsarna har fått vänta länge nog på denna fortsättning från helgen. Så jag bryter här och fortsätter dopundervisningen i ett kommande inlägg.

 

 

* jag träffade Johan onsdag kväll och frågade om jag fick citera honom så direkt.

- Gärna så han.

 

** dvs de evangeliska (lutherska) församlingarna