Torbjörn Lindahl

Fick lite övning idag. Fr o m mitten av januari ska jag ju vara ledig varannan helg. Jag gick i "hemkyrkan" Hertsökyrkan. Kollegan Mats ledde högmässan. I mina ögon lite omotiverat förkortad högmässa dock. Kanske var det närvaron av en av domkyrkans körer som motiverade att korta liturgin något. Roligt med kör. Och med trumpetspel. Det senare hör ju till på första söndagen i advent.

 

Lite abstinens får man ju när man inte själv celebrerar men det hör väl till villkoren här i denna värld. Fullkomligheten dröjer. 

 

En av våra grupper i kyrkan, Kraftkällan, ansvarade för kyrkfikat och hade lotteri och sålde dessutom hembakat bröd som några av deltagarna bakat under lördagen i Hertsöns bagarstuga. Givetvis köpte jag flera påsar. Jag älskar bagarstugebakat bröd.

 

Efter mat (är det lunch eller middag kl 14?) hos mammas syster o svåger tog jag med mamma o moster till Domkyrkan för Kammarkörens adventskonsert. Fin konsert. Tolkningen av "Det är en ros utsprungen" var fantastisk. Roligt också med disciplinerade åhörare som kunde avstå det numera ganska vanliga oskicket att applådera efter varje stycke. Att åhörarna dock inte förmådde hålla händerna i styr efter Markus Warghs orgelsolo mitt i konserten är fullt begripligt. Mäktig avslutning med Otto Olssons Advent.*

 

Nu vet man att adventstiden börjat.

- - - - - 

* + ett extranummer från orgelläktaren. Men det var ju extra.

Jag har nog använt den rubriken förr under blogg-årens lopp. Nu gör jag det igen. Denna gång handlar det om kvällens hockeymatch Luleå-Skellefteå 2-4. Glädje för Skelleftesupportrarna och sorg för Luleå-dito. Men inte bara sorg. Luleå spelade bitvis bra, särskilt i andra perioden hade dom bra fart.

 

Många Skelleftefans var det dock omkring mig. Vi var bara tre Lulesupportrar på hela raden och alla på raden bakom var svart-gult klädda. Hur kunde jag hamna mitt i ett sådant getingbo?

 

Var där tillsammans med kollegan Yvonne Steinwall som också hon är Skellefteanhängare. Bildbeviset visar att man kan vara vänner inom kyrkan även med olika uppfattningar! Tyvärr glömde jag det vi kommit överens om: att vi båda skulle ha prästskjorta.

 

Hur kan då präster motivera att dom går på hockey? Jo, se, det är ytterst uppbyggligt och ger återkommande anledning till spontana bibelreflektioner. När ena lagat gör mål så gläds den ene medan den andre blir sorgsen. Och tvärtom när andra laget gör mål. Då har man anledning öva sig i den kristliga attityd som apostelns ord om Kristi kropp i 1 Kor talar om.  Om en lem lider så lider alla. Om en gläder sig så gläder sig alla.

 

Ytterst uppbyggligt!

När man är ledig alltså. När man jobbar har man ju inget val liksom. Hittills har jag bara behövt stå i valsituationen en gång i månaden men fr o m nyår blir det annorlunda. Då får vi ett nytt schema med ledighet varannan helg. Nå, det finns ju inget förbud mot att man förvandlar sig till volontär varannan söndag och hjälper någon kollega som "jobbar". Om det finns någon kollega som vill ha en vid sin sida vill säga.

 

När vi i prästkollegiet för en tid sedan diskuterade vårt nya schema, sade jag efteråt till min chef att det här är ju utmärkt. Nu får jag fler möjligheter att predika i Missionsprovinsen.

- Så bra! Så du kan förbereda övergången, sa domprosten.*

 

Tiderna förändras. Jag minns min prästtids begynnelse, då hade vi sex lediga söndagar per år utöver semester och dessutom förhållandevis ofta en eftermiddagsgudstjänst i någon by utöver förmiddagens huvudgudstjänst. Ja, ja, prästkallet har blivit prästjobbet. Jag minns t o m att jag kunde känna lite dåligt samvete om jag lämnade församlingen och for in till stan för att handla på dag som inte var ledig dag. Nu borde jag ju hellre få dåligt samvete för att jag far hem för att sova om aftonen på en arbetsdag (jag bor ju numera i grannförsamlimgen, eller jobbar i grannförsamlingen, beroende på ur vilken synvinkel man ser saken). Men den totala bristen på arbetstid hade också fördelar: man behövde tex aldrig vabba. Ringde man exp o meddelade att man måste vara hemma från något för att ens barn var sjukt så blev svaret bara "jaha". Det förutsattes att då jobbade man väl någon annan gång istället.

 

Ja, ja, ja, men nu är jag ledig. Så då gäller det att gå någonstans. Sedan en tid tillbaka inser jag att jag knappast upplever det som ett alternativ att gå om det inte firas mässa. Förr kunde det vara det. Den skillnaden i önskemål är nog den största andliga förändring som skett med mig under åren. När man är ledig kan man också passa på att resa längre bort för gudstjänstbesök. Vart skulle det vara? Malmberget? Nej, det är för långt. Blir nog hemma istället.

- - - - -

* denna korta dialog återger jag undantagsvis och helt i strid med min normala princip att inte återge det som sker internt på jobbet, bara för att visa vilken lättsam attityd som kan råda mellan en kvinnlig präst och en "kvinnoprästmotståndare" och helt utan behov att anmäla varandra till domkapitlet.

På relativt kort tid har nu två präster ur en äldre generation gått ur tiden. Östen var god vän med Lage Ollinen som jag skrev om för en tid sedan. Under många år var dom kyrkoherdar i var sin del av Övertorneå kommun. Lage i norra delen, Svanstein och Östen i södra delen, Hietaniemi (Hedenäset). Numera är båda dessa pastorat ihopslagna med Övertorneå till den gemensamma Övertorneå församling. Kan man säga att vi därmed återgått till ordningen före 1960? Det var väl då som en uppsjö nya pastorat bildades.

 

Minnena av Östen är bara goda. Första gången jag såg honom var nog vid det Stiftsmöte i Övertorneå 1971 där jag även såg Lage första gången. För det mesta mötte jag ju Östen sedan i förkunnarrollen. Han var en frimodig förkunnare som jag gärna lyssnade till.

 

En sak som han sa en gång i ett samtal om predikoförberedelse har jag alltid burit med mig. Apropå den allmänt accepterade förväntan i laestadianska sammanhang att predikanten ska tala fritt, oförberett utan manus, sade Östen: "den Helige Ande påminner mig i predikosituationen aldrig om ett bibelställe som jag inte själv tidigare läst i Bibeln".

 

En gång i början av 80-talet var vår lilla familj (bara ett barn då) på besök i familjen Tanos stuga i Kotalahti.Timmen blev sen innan vi kom oss för att ta initiativ till avsked. Men just som vi planerade bryta upp så kom Östen på att det var dags för aftonandakt. Kanske uppskattade jag just i stunden inte fromheten som förhindrade omedelbar avgång, men en stund senare tänkte jag annorlunda. För när vi närmade oss avfarten en bit öster om Töre där vi skulle svänga över vägen såg vi att det strax innan skett en singelolycka där en bil i motsatt färdriktning kört över på fel sida och hamnat i diket. Tänk OM vi kommit en stund tidigare, då KUNDE vi ha frontalkrockat. Ibland har jag tänkt: var Östen den ängel som bevarade oss den gången?

 

Ett antal år efter pensioneringen bodde Östen med hustru utanför Boden. Vid det första OAS-mötet i Boden var han med som biktpräst, vilket han uppskattade mycket.

 

En annan gång då vi "samarbetade" var vid ett dop, jag tror flera år tidigare. Jag hade ombetts förätta ett dop i laestadiansk familj. Men då familjen på (nästan) sedvanligt laestadianskt sätt ville undvika vissa tydliga påminnelser om barnets prekära andliga läge utan dopet bad dom mig använda 1942 års dopritual för att undslippa nuvarande dopordnings tydliga befrielsebön. Då jag inte ville det vände de sig till Östen. Vi två kom då att prata om saken. Jag undrade kanske om han tyckte jag varit för sträng.

 

Absolut inte! "Om du ger vika denna gång får du alla laestadianer på halsen som önskar detsamma. Du är ung ännu och har många prästår framför dig. Jag är gammal ( han var redan pensionär) för mig spelar det mindre roll, jag kan ta det".*

 

Glädjande nog blev jag bjuden på dopet trots min "dopvägran". Och då fick jag höra Östen hålla ett doptal på säkert bortåt 30 minuter där han med citat ur både Skriften, katekesen och bekännelseskrifterna undervisade om människans - även de nyfödda barnens- tragiska belägenhet i synden och om dopets nödvändighet för saligheten.

 

Jag fruktar att de sista resterna av laestadianernas obetydliga lutherdom helt kommer att försvinna nu när den sista stora "laestadian-präst-generationen" (inom den svenska Tornedalslaestadianismen) är borta.

- - - - - - -

* det jag många gånger undrat över är varför laestadianer som ogillar nuvarande dopordnings befrielsebön att barnet ska bli befriat ur mörkrets makt, likväl kan acceptera 1942 års ordning som i många formuleringar uttrycker människans fångenskap i synden och dopets frälsande gåva och givande av barnaskapet; och som i sin variant av "befrielsebönen" - "frälse dig ifrån mörkrets välde" - i sak säger exakt detsamma som nuvarande ritual.

Många gånger har jag i samtal med laestadianska dopföräldrar sagt att skälet till att ni lättare accepterar det gamla ritualet är att ni inte förstår det pga dess ålderdomliga språk

har fallit idag. Absolut tråkigast tänkbara väder. Så där då man blir blöt om fötterna efter bara en liten promenad. Mötte några vänner för gemensam lunch. En hade promenerat betydligt längre än jag och var rejält blöt. Men lunchen var god.

 

I övrigt finns väl inget särskilt att blogga om. Jo, jag kan berätta att jag igår em gjorde en snabbsväng till bönhuset och hörde predikan av Erling Wälivaara. Han sa i predikan något riktigt fyndigt som jag inte kan undanhålla kära läsarna. Ungefär så här:

 

När vi får höra om, och tänker på, den yttersta domen då fylls vi ibland av lite obehag eller olust. Men jämför med hur det är när vi hör en ambulans. Då fylls vi också av lite oro. Särskilt om vi ser den köra mot de egna hemkvarteren. Vem är skadad? Någon av de mina? Men tänk att där borta någonstans i ambulansens färdriktning där finns en sjuk eller skadad person. När den personen hör sirenen så tänker han eller hon: äntligen kommer den.

 

 

 

Värst vad tiden går. Tiden den bara rusar iväg.

 

I fredags kväll hade vi en lyckad kväll i kyrkan. Familjekväll med tacos att äta, sen en enkel familjegudstjänst sen en riktig trollkarl som underhöll barnen. Riktigt roligt. Det här blir nog melodin i framtiden (kanske bortsett från trollkarlen) i stället för att försöka byta ut söndagens högmässor mot familjegudstjänster till vilka få deltagare kommer. I fredags var vi nog bortåt 60. 

 

Igår förrättade jag dop i domkyrkan och hade en sjukkommunion på aftonen. Innehållsrik dag. Var även bjuden till avskedsfest för arbetskamrat som ska flytta söderut.

 

Idag höll jag högmässa i Hertsön assisterad av kollegan Bosse. Inte riktigt lika många som förra söndagen (ca 38 denna gång) men tre andra präster närvarande. En av dem vägde givetvis tungt eftersom det var självaste domprosten Så rent andligt var vi kanske lika många som föregående vecka :) men tänk om alla som dyker upp 1-3 ggr i månaden kunde komma samtidigt. Då skulle vi vara många. Det känns som om gudstjänstförsamlingen blir allt stabilare. Deltagarna kan och lever med i liturgin alltmer och alltfler tar eget ansvar i gemenskapen. Så är det bevisat att det går att bygga församlingsgemenskap även kring svenskkyrklig gudstjänst. Bara man konsekvent slår på samma spik år efter år och inte förvirrar församlingen med ständigt exprimenterande.

 

Glädjande också att få deltagande av Mats Sjölind, OAS-lovsångsledare från Österbotten. Han råkade bara vara i stan av en aning komplicerade skäl. Vi hann dock kort diskutera ev medverkan vid ev OAS- möte i Storstrand till sommaren. OM det ev blir av alltså.

 

Under eftermiddagen ägnade jag lite tid åt att renskriva det korta kyrkohistoriska föredrag jag höll på bönhuset för en tid sedan. Måhända kommer det så småningom att synas på bloggen.

 

Efter arbetsdagens slut blev det besök hos goda vänner där även andra vänner var så fick vi glädja oss över våra gemensamma OAS-minnen.

drygt dagarna två. Det var alltså mina två bröder jag lunchade med igår. På en av restaurangerna i Universum (hör till universitetet för den som ej vet). Vad jag vet har jag varit där en gång förut. Det var hösten 1972 då jag gjorde det sk diakonala året inom KGF. Jag reste runt bland KGF-föreningarna i stiftet. Vid detta tillfälle när jag var i Umeå kunde jag passa på att gå på ett föredrag på Universum troligen ordnat av någon kristen studentförening. Talaren var Bo Giertz och hans ämne "En tro som håller". Efter att ha nämnt flera exempel på tro som inte håller så sa han att den tro som håller är en tro som "har med Gud att göra". Förmodligen kan man invända att all tro har väl med Gud att göra, men gissar att han tidigare talat  om varianter av tro som bara är teoretiska utan att bli verklig relation. Bo Giertz var på något slags turne i norrland den hösten för kvällen innan hade jag hört honom i Piteå stads kyrka dit jag åkte med mina föräldrar. Jag vet att jag tyckte det föredraget var bättre, men dess ämne har jag glömt.

 

Men nu var jag alltså i Umeå igen. Mina båda bröder jobbar på universitetsområdet så gemensam lunch på Universum blev perfekt. Fick även se deras respektive arbetsplatser. Yngre broderns på morgonen då jag promenerandes följde honom till jobbet och sedan fortsatte med en längre  morgonpromenad; tvillingbroderns efter lunch.

 

Efter morgonpromenaden gick jag in i sjukhuset och beslöt efter apoteksbesök att be Laudes i sjukhuskyrkans andaktsrum. Under åren då jag besökt yngre brodern och tagit en promenad har jag då och då tittat in där. Nu unnade jag mig sitta där en längre stund. Minnena är många från Norrlands Universitetssjukhus och dess andaktsrum där jag bad många böner för tolv år sedan när näst äldsta dottern var mycket nära döden och 

genomgick en mycket komplicerad operation. När jag nu tog mig tid sitta ner en längre stund i stillhet och betänka det som skedde för ca 12 år sedan så kände jag hur minnet av de dramatiska händelserna fortfarande liksom kunde krama mitt inre med kraft. Hur mycket värre måste det då inte vara för dem som verkligen förlorat ett barn.

 

Några som gjort det besökte jag senare på kvällen.

 

I morse körde jag hemåt. Tidig lunch på Palzerian i Öjebyn. Arbete har jag ägnat mig åt på eftermiddagen (prästkollegium med genomgång av nytt schema. Det blir säkert bra men lite annorlunda) och kvällen (alpha).

 

Miljövänlig hemresa med buss efter arbetsdagens slut. Årskortet på LLT är mitt avlatsbrev som sätter mig fri att köra MC på sommaren.

Min gamle kamrat skrev för någon dag sedan på sin blogg att inspirationen för fortsatt bloggande börjar tryta. Antydde t o m att hans bloggande kanske närmar sig sitt slut!

 

KOMMER INTE PÅ FRÅGA!

 

Hur skulle det gå om jag inte hade en bloggkamrat att då och då reta eller själv få ett litet tjuvnyp från. Det skulle ju förta en del också av min bloggarglädje. Om min gamle kamrat inte har omsorg om sina läsare kan han väl ha det om mina!

 

Inlägget efter verkar han dock ha återfått inspirationen och bebloggade känt domkapitelsbeslut som även jag och Dag Sandahl tidigare kommenterat. Annars klagade han över att han inte har lika lätt finna något som berör längre. Den känslan kan jag delvis dela. Håller vi på bli för gamla? Har vi börjat ge upp med den yttre organisationen "svenska kyrkan" så vi inte längre ids blogga om dess tokigheter (då avser vi givetvis "svenska kyrkans nationella nivå" och möjligtvis domkapitel och stiftskanslier - inte våra lokala arbetsplatser!). Även Dag Sandahls hittillsvarande bloggar från innevarande kyrkomötessession synes ha en annan prägel än tidigare. Det är som om han inte tar saken riktigt på allvar längre. Men sitt bloggande måste han fortsätta ta på allvar. Om Dag skulle sluta med sina uppiggande morgonbloggar vet jag inte vad som skulle kunna ge energi för dagen.

 

Själv tänker jag fortsätta med mina bloggar. Men som kära läsarna väl vet vid det här laget levereras dom oftast sent på kvällen. Detta är ett undantag. Ledig dag.

 

Nu väntar jag bara på att gå ut och luncha med några som är mig nära och kära.

Kunde man läsa i tidningen för någon dag sedan.

 

Vad är det som vilar tungt på den mans axlar som bär ansvaret för ett helt land och dess folk?

 

Är han orolig att Sverige ska invaderas av främmande makt?

 

Att landet ska drabbas av svår lågkunjunktur, ja rent av depression med fattigdom och massarbetslöshet som följd?

 

Att en svår epidemi drabbar med hundratusentals kanske miljontals dödsfall som följd?

 

Att en stor komet eller meteor ska slå ner i vårt land och utplåna allt som finns på tusentals kvadratkilometer?

 

NEJ, INGET AV DETTA!

 

Han oroar sig för att frågan om samvetsfrihet inom vården ens ska kunna utredas. Han oroar sig för att det skulle kunna finnas sjukvårdspersonal som skulle kunna tänkas åberopa en sådan samvetsfrihet för att inte behöva medverka vid aborter

 

Denna gång känner jag att jag uppskattar nya bibelöversättningen. I den lyder Psalt 139 vers 23-24:

 

"Rannsaka mig Gud och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig och led mig på den eviga vägen".

 

Själv var jag lite oroad tio minuter före högmässan i Hertsön i förmiddags. Bara tre personer hade kommit. Men till slut blev vi 46. Tack till Tuula som fixade "enkelt" (!) fika åt oss alla.

Var det igår kväll. Jag hade blvit ombedd hålla ett litet föredrag och berätta lite om den kyrkohistoriska utvecklingen med ett fokus på frågan om kyrkans ämbete.

 

Bakgrunden var att fridsförbundet för några veckor sedan utlyst en samtalskväll (man gör det ibland när det finns något man fritt vill dryfta utan krav på beslut) för att tala lite om framtiden. Hur går det när man ser att det blir allt färre präster som man har en naturlig relation till och som man kan nyttja i sakramentssammanhang.

 

Vid samtalskvällen tyckte jag (igen!) att det blev uppenbart att mångas kunskap är begränsad och det därför är svårt diskutera frågor som "måste det vara en präst som leder nattvarden?", "kan inte lika gärna lekmän förvalta sakramenten?" och  dithörande frågeställningar.

 

"Den som sa're han va're" är ju en princip för alla livets situationer. Alltså blev jag tillfrågad undervisa lite. Gjorde det i vuxengruppen på fredagstimmen. Även den äldsta ungdomsgruppen hade inbjudits.

 

Fattade någon något av vad jag sa? Vet ej. En sak vet jag. Jag skummade lite på ytan. Mer behövs av både undervisning och samtal.

 

 

Dubbelt så många läsare när jag i rubriken kallade domkapitlet inkvisitionsdomstol. Sånt är roligt tycker jag.

 

Men saken är kanske allvarligare än så. Ur en annan synvinkel. Vi "protestanter" är ju fostrade i en attityd där inkvisitionen är bland de värsta historiska fenomen vi kan tänka oss. Och då - varför har jag inte riktigt fått klart för mig - särskilt "spanska inkvisitionen". Men å andra sidan lär den sanningen gälla att om våra svenska häxprocesser på 1600-talet genomförts med samma noggrannhet som präglade spanska inkvisitionen då skulle bara en bråkdel av våra ca trehundra till döden dömda svenska "häxor" ha blivit avrättade.

 

Så kan det gå.

 

Men det här med opartiskhet och objektivitet är svårt när det finns grundläggande samhällstrender som präglar oss och drar oss med, vilka vi inte förmår stå fria från. Jag tänker igen på det aktuella fallet som Luleå domkapitel hanterat. Kyrkoherden får i slutändan kritik för att han under ett kyrkorådssammanträde brusat upp och med höjd röst grälat med en av de kvinnliga ledamöterna som i pressen uttalat sig negativt om honom.

 

Föreställer er nu att  det motsatta gällt: kvinnlig kyrkoherde - som upplever sig motarbetad av manlig kyrkorådsledamot som uttalat sig negativt om henne i pressen - brusar för en stund upp när hon känner sig pressad och vill försvara sig.

 

Är det någon som tror att den kvinnliga kyrkoherden skulle kritiserats? Naturligtvis inte. Tolkningen skulle vara klar: som kvinnlig chef är hon utsatt för manlig patriarkal härskarteknik Och självklart är det förståeligt att hon brusar upp.

Inte i den mening vi oftast snabbt associerar till när vi hör ordet inkvisitionen, att det handlar om att på löpande band bränna kättare på bål.

 

Nej, utan i den principiella organisationen av rättsförfarandet, där det är samma instans* som utför alla fyra leden

1. Utreda

2. Anklaga

3. Döma 

4. Verkställa straffet

 

Det har jag fått höra idag i ett mycket intressant föredrag av en i saken ytterst kunnig person, både jurist och präst.

 

Att samma instans utför alla fyra skeenden i processen behöver inte nödvändigtvis betyda att rättssäkerheten hotas, men givetvis ställer det utomordentliga krav på de inblandades integritet, opartiskhet och förmåga att inte blanda sina olika roller.

 

Det som ytterligare hotar opartiskheten i ett domkapitel är ju att flera av ledamöterna är (kyrko-)politiskt tillsatta och därför kan frestas ha en agenda i kyrkopolitiskt kontroversiella mål.

 

Ett förslag var att alla som hamnar inför domkapitlet skulle ha rätt till ett ombud (precis som alla har rätt till advokat inför samhällelig domstol).** Och ytterligare ett förslag (om jag fattade rätt, jag hör ju lite illa!): i de fall då ett domkapitel dömer en präst till kyrkoordningens strängaste straff, "avkragning" (med åtföljande förlust av sin hittillsvarande försörjning) så skulle domkapitlet få stå för den drabbades advokatkostnader. Kanske vore det en liten säkerhetsspärr mot "lagens strängaste straff".

 

F ö kan jag nämna att i kaffesamtalet hade advokaten ifråga jämfört Luleå domkapitels beslut (att fria men samtidigt kritisera, se föregående inlägg) med det s k styckmordet i Stockholm 1984. När en kompetent advokat får samma tanke så visar det ju att jag inte var helt fel ute i min bedömning i gårdagens inlägg.

- - - - - - - -

* i samhälleliga fall sköts ju detta av fyra olika aktörer: polis (under åklagares ledning), åklagare, domstol, kriminalvård.

 

** det har Frimodig Kyrka motionerat om i Kyrkomötet. Givetvis (!) blev det (som de flesta goda förslag) nerröstat.

 

har vi haft. Länge sedan jag känt mig så glad och uppmuntrad. 

 

Men det höll på att gå illa för helgen började lite i moll för mig. Så mycket moll att jag för ett kort ögonblick övervägde sjukskriva mig pga uppgivenhet.* Läste för någon dag sedan vännen Dag Sandahls blogg där han skrev om Luleå domkapitels beslut ang de präster i norr som av kollega blivit anmälda för diskriminering och mobbning. Läste sedan hela beslutet. På det principiella planet mycket glädjande då domkapitlet beslutar INTE vidtaga någon av de åtgärder som står till buds. De anmälda prästerna blir frikända således - på samtliga anmälningspunkter. Men smolket i bägaren var att domkapitlet i beslutstexten likväl inte kunde avstå från ordet "kritik". Det innebär att domkapitlet försätter de anmälda i en juridisk fälla som dom aldrig kan komma ur. Frikända kan dom inte överklaga men måste likväl bära ordet kritik utan att någonsin kunna bli av med det.

 

Hur ska man bedöma ett dylikt domkapitelsagerande? Rättsvidrigt är ordet. Exakt samma sak som prosten Östlund** råkade ut för: i sak friad men ändå tvingad bära ordet "illojalitet" som fanns i beslutstexten. Hur skall domkapitlets agerande förklaras? Jag kan tänka mig två svar: antingen har dom en dålig sekreterare och inkompetenta ledamöter som inte fattar vad texten innebär, eller så tycker domkapitlet medvetet att det är roligt att jäklas.

 

Vad var det då som de anmälda prästerna fick kritik för? I kyrkoherdens fall att han höjt rösten på ett kyrkorådssammanträde, i komministerns fall att han uttryckt en oönskad åsikt.*** Det senare är faktiskt inte förbjudet, vare sig i samhället eller i kyrkan. Det förra, vad har det med det ursprungliga ärendet att göra? Sagda kykorådssammanträde hölls över en månad efter det att anmälan inkommit och händelserna där är alltså något som kommit till beslutandes kännedom först under utredningens gång.

 

Jag var alltså vid helgens begynnelse rätt trött pga läsning av och funderande över domkapitelsprotokoll.**** Men strax innan det var dags fara till alpha-helgen fick jag från god vän i annan del av landet, vilken jag språkade med i telefon, de uppmuntrande orden:

De lustiga orden (vilka jag dock själv aldrig skulle yttra) räckte för att jag skulle kunna se på allt ur en annan synvinkel och skaka saken från mina späda axlar och koncentrera mig på alphahelgen.

 

Och det var en fantastisk helg. Som alltid samlades vi på EFS-Sundet i Gäddvik. Ett tjugotal personer + ledarteamet. Intro och gemenskap på fredagkvällen. Allvaret idag. Föredragen hölls av undertecknad (Vem är den Helige Ande), prästkollegan Susanne (Vad gör den Helige Ande) och diakonen Ulrica (Hur kan man bli fylld av den Helige Ande). Slutligen rejält med tid för personlig förbön med bön om Den Helige Ande. Och måltider o andakter o samtal givetvis. En fantastisk helg där många vittnade om en stark upplevelse av den Helige Andes närvaro.

- - - - - -

* men med den kraft och nåd Gud ger, och av omsorg om de människor jag under helgen skulle möta (en herde springer inte när ulven kommer), tog jag mig samman och det är jag mycket tacksam för eftersom jag fått uppleva en fantastisk helg

 

** och precis lika fult som i fallet med "allmänläkaren och obducenten" som friades från mordanklagelsen i det sk styckmordet men som i beslutsmotiveringen ansågs ha styckat den mördade, en handling som dels var preskriberad och som dom ej heller åtalats för. Men pga den friande domen i huvudfrågan kan dom aldrig överklaga.

Tragiskt att ett svenskt domkapitel nu för andra gången på några år lägger sig parallellt med (om än i sak en bit ifrån!) denna en av Sveriges absolut största rättsskandaler.

 

*** samma oenighet över samma åsikter finns i Luleå Domkyrkoförsamlings prästkollegium. Men här har det aldrigt hänt att en kollega känt anledning domkapitelsanmäla en annan. Här hanterar vi prästerliga oenigheter genom att gå på hockey tillsammans eller genom att ta en öl på puben Bishops Arms.

 

**** protokollet lämnar en hel del övrigt att önska. Ett fylligare referat av inkomna handlingar hade på ett helt annat sätt gett en förståelse för kyrkoherdens agerande och påståenden

Har månadens långlediga helg över dubbelhelgen. Innebär att jag inte "jobbat" men likväl firat gudstjänst givetvis.

 

Startade helgen med att över fredagen åka upp till Svanstein och övervara begravningsgudstjänsten för kh em Lage Ollinen. Med resa blev det en heldag, men en fin dag. När jag fick göra lite tjänst genom att hjälpa till att läsa telegrammen vid minnesstunden kunde jag inte låta bli att tänka att "här kunde jag ha varit präst". Det var så att Lage ringde mig en gång i början av 80-talet och ville att jag skulle söka komministertjänsten i Juoksengi vilken då skulle utlysas. Vad hade hänt om jag gjort det? Hur hade livet då utvecklat sig? Men det kan inte hjälpas att jag under alla år - av någon anledning- alltid burit inom mig en särskild kärlek till denna församling (som nu längre inte är egen församling). En fin begravningsdag. Stort tack att jag fick vara med och att jag fick chans lära känna Lage.

 

På vägen hem blev det besök hos god vän och därför blev det ännu mer en heldag.

 

Alla helgons dag blev det högmässa i Hertsön, ledd av Bosse. På sin blogg har vännen Dag Sandahl klagat över att det inte firas riktiga högmässor denna dag numera på många ställen. I Luleå Domkyrkoförsamling är det högmässor i parti och minut.

 

Därtill på kvällen en mässa i domkyrkan i samband med Fridsförbundets församlingshelg. Den gick jag inte på. En mässa per dag räcker normalt. En person jag träffade uppe i Svanstein tyckte att jag skäller för mycket på laestadianerna på min blogg. Kan det vara möjligt? Jag som tycker att jag alltid försvarar laestadianernas plats i kyrkan. Eller är det så att den man älskar den agar man? Lördagkvällen ägnade jag istället åt att bjuda näst äldsta dottern på middag å kinarestaurang (försenad födelsedagspresent).

 

Sönd fm blev det TV-gudstjänst med OAS-rörelsen från Åh stiftsgård. Det var den sista av fyra tv-sändningar med OAS. Övriga får jag se på nätet. Ingen tvekan om att det spritter av glädje i kroppen när man känner oas-känslan.

 

Dagens högmässa blev i Hertsön igen men på kvällen denna gång. Och även nu ledd av Bosse. Men det ledsnar jag inte på.

 

Fick även chans att byta några beställda pins o tröjor mot pengar. Nu är det nog bara tre personer som väntar på sina varor (och vars pengar jag väntar på :)

 

Snipp snapp snut

nu var sagan slut.