Att besvara kommentarer
"Syster" har i en kommentar bett mig om en kommentar till hennes tidigare kommentar. Detta ger mig anledning redogöra för läsarna hur jag ser på detta med att kommentera kommentarer.
1. Jag känner ingen generell skyldighet att kommentera alla kommentarer.
2. Jag känner knappast någon lust att kommenetra alla kommentarer för jag vill inte förvandla min blogg till en diskussionssida (men det är roligt att läsarna ibland lämnar en kommentar så det syns att någon läser.)
3. I all synnerhet när det gäller den fråga som "Syster" kommenterat, nämligen kvinnoprästfrågan så känner jag en särskild tveksamhet att ge mig in i för mycket debatt för jag vill inte för mycket fastna i den frågan. Det var med tillräckligt stor tvekan jag skrev själva inlägget.
4. Men när andan faller på så blir det understundom en kommentar till en kommentar. Oftast tror jag att läsarna ska räkna med det när jag kan hitta något att skämta om och inte vara alltför allvarlig.
5. Men när jag nu ändå snuddar vid det hela (jag har ju så svårt att hålla truten respektive hålla fingrarna borta från tangentbordet!): frågan om att Gud vill skydda kvinnan från att stå mitt i striden är ju ett argument som förekommer. Värt att fundera över tycker jag. Kan vara en liten pusselbit. Att Gud däremot skulle ge undantag till sina ordningar är jag mer tveksam till. Däremot tror jag att Gud är så angelägen att få sitt verk (evangeliet predikat för alla folk) utfört att han verkar genom alla som vill ställa sig till hans förfogande. Att han därvid kan använda sig av även kvinnliga präster (trots att jag tror att det principiellt är fel) är ju inte annorlunda än att Gud kan använda sig av en pingstpastor trots att han inte är vigd i den apostoliska successionen enligt allmänkyrklig modell och trots att han avviker från den rena lutherska läran genom att döpa människor som redan är barndöpta.
Idag har jag varit ute på en biltur med min svåger. Jag befinner mig alltså i Västergötland. Jag lurade er kanske lite när jag skrev i mitt förra inlägg att jag nu var i hemmiljö. Inte mitt hem, min systers. Vi har varit och vandrat runt på Komosse. Märkligt ställe. Klar upplevelse av kalfjäll mitt i sydsverige. På hemvägen drack vi vatten ur en kallkälla med kallt vatten. Man förstår bibelns ord om källan med levande vatten. Till slut blev jag tvungen att säga till honom att ta mig ut på en bred, rak, tråkig väg annars skulle jag bli sjuk av MC-saknad på dessa kurviga härliga vägar.
1. Jag känner ingen generell skyldighet att kommentera alla kommentarer.
2. Jag känner knappast någon lust att kommenetra alla kommentarer för jag vill inte förvandla min blogg till en diskussionssida (men det är roligt att läsarna ibland lämnar en kommentar så det syns att någon läser.)
3. I all synnerhet när det gäller den fråga som "Syster" kommenterat, nämligen kvinnoprästfrågan så känner jag en särskild tveksamhet att ge mig in i för mycket debatt för jag vill inte för mycket fastna i den frågan. Det var med tillräckligt stor tvekan jag skrev själva inlägget.
4. Men när andan faller på så blir det understundom en kommentar till en kommentar. Oftast tror jag att läsarna ska räkna med det när jag kan hitta något att skämta om och inte vara alltför allvarlig.
5. Men när jag nu ändå snuddar vid det hela (jag har ju så svårt att hålla truten respektive hålla fingrarna borta från tangentbordet!): frågan om att Gud vill skydda kvinnan från att stå mitt i striden är ju ett argument som förekommer. Värt att fundera över tycker jag. Kan vara en liten pusselbit. Att Gud däremot skulle ge undantag till sina ordningar är jag mer tveksam till. Däremot tror jag att Gud är så angelägen att få sitt verk (evangeliet predikat för alla folk) utfört att han verkar genom alla som vill ställa sig till hans förfogande. Att han därvid kan använda sig av även kvinnliga präster (trots att jag tror att det principiellt är fel) är ju inte annorlunda än att Gud kan använda sig av en pingstpastor trots att han inte är vigd i den apostoliska successionen enligt allmänkyrklig modell och trots att han avviker från den rena lutherska läran genom att döpa människor som redan är barndöpta.
Idag har jag varit ute på en biltur med min svåger. Jag befinner mig alltså i Västergötland. Jag lurade er kanske lite när jag skrev i mitt förra inlägg att jag nu var i hemmiljö. Inte mitt hem, min systers. Vi har varit och vandrat runt på Komosse. Märkligt ställe. Klar upplevelse av kalfjäll mitt i sydsverige. På hemvägen drack vi vatten ur en kallkälla med kallt vatten. Man förstår bibelns ord om källan med levande vatten. Till slut blev jag tvungen att säga till honom att ta mig ut på en bred, rak, tråkig väg annars skulle jag bli sjuk av MC-saknad på dessa kurviga härliga vägar.
Slut för denna gång
Nu har jag återkommit till hemmiljö efter sommarens andra OAS-möte. Nu tror ni inte att jag gör annat i livet och det tror jag inte själv heller snart. Detta, det stora OAS-mötet i landet hölls i Borås. Jätteskönt var det att inte ha något som helst praktiskt ansvar. Det enda jag ansvarade för var en serie seminarier om Kyrkans kännetecken vilket var helt färdigförberett eftersom jag haft det hemma i församlingen under våren. Det var en liten grupp på ca 10 personer som deltog så vi kunde verkligen ha samtal med varandra så det kändes som ett riktigt seminarium och inte som det som seminarier i dessa sammanhang ofta blir nämligen föredrag för en något mindre grupp än för alla deltagarna. En gammal kamrat kunde absolut ha haft mina seminarier som en folkhögskolekurs - dom uppfyllde alla krav på god folkbildning.
OAS-mötet i övrigt var väl som vanligt men ytterst spännande var det ju att lyssna till den katolske prästen Raniero Cantalamessa, påvens predikant och en av förgrundsfigurerna i den katolska karismatiska förnyelsen. Hans båda predikningar vara fantastiska. Efter att i inledningen av första predikan ha sagt att vägen till uppfyllese av den helige Ande går via omvändelsen så höll han en evangeliskt mild och skarp omvändelsepredikan som kunde göra en laestadianpredikant grön av avund. Han fick t o m med vissa tankar och bilder som jag skulle säga är ytterst typiska för den laestadianska förkunnelsen. Ibland är välden inte alls som vi tror. Jag och gamle vännen Anders Rönnblom satt delvis och skrattade av igenkännande och sade till varandra att det här låter ju som "prosten" - Laestadius alltså.
Den utmanande katolska bättringsförkunnelsen ledde till ett ökat behov av att få bekänna sina synder så flera extra biktpräster fick rekryteras och placeras i förrådsutrymmen och på ödsliga platser på läktarna.
Festhögmässan givetvis en höjdpunkt. Och även om jag måste erkänna att det var stort och vackert och gripande redan i Älvsbyn så får man ju erkänna att här har det varit samma sak i jätteformat. Vi hann sjunga psalm 1 med alla sina verser tre eller fyra gången innan hela processionen med sammanlagt ca 900 dansande och flaggviftande barn, ungdomar, dansare, präster och diakoner gått in.
Utanför möteshallen träffade jag en dag två motorcyklitser på Transalp (min MC-modell). Givetvis kliade det i mc-tarmen, men jag får stå mitt kast. Efter någon dags vila hemmavid så återkommer jag om mina vidare äventyr på vägarna. Jag har ju fyra veckors semester kvar.
OAS-mötet i övrigt var väl som vanligt men ytterst spännande var det ju att lyssna till den katolske prästen Raniero Cantalamessa, påvens predikant och en av förgrundsfigurerna i den katolska karismatiska förnyelsen. Hans båda predikningar vara fantastiska. Efter att i inledningen av första predikan ha sagt att vägen till uppfyllese av den helige Ande går via omvändelsen så höll han en evangeliskt mild och skarp omvändelsepredikan som kunde göra en laestadianpredikant grön av avund. Han fick t o m med vissa tankar och bilder som jag skulle säga är ytterst typiska för den laestadianska förkunnelsen. Ibland är välden inte alls som vi tror. Jag och gamle vännen Anders Rönnblom satt delvis och skrattade av igenkännande och sade till varandra att det här låter ju som "prosten" - Laestadius alltså.
Den utmanande katolska bättringsförkunnelsen ledde till ett ökat behov av att få bekänna sina synder så flera extra biktpräster fick rekryteras och placeras i förrådsutrymmen och på ödsliga platser på läktarna.
Festhögmässan givetvis en höjdpunkt. Och även om jag måste erkänna att det var stort och vackert och gripande redan i Älvsbyn så får man ju erkänna att här har det varit samma sak i jätteformat. Vi hann sjunga psalm 1 med alla sina verser tre eller fyra gången innan hela processionen med sammanlagt ca 900 dansande och flaggviftande barn, ungdomar, dansare, präster och diakoner gått in.
Utanför möteshallen träffade jag en dag två motorcyklitser på Transalp (min MC-modell). Givetvis kliade det i mc-tarmen, men jag får stå mitt kast. Efter någon dags vila hemmavid så återkommer jag om mina vidare äventyr på vägarna. Jag har ju fyra veckors semester kvar.
Tålamod och tolerans
Jag måste erkänna att det frestade på min i övrigt mycket stora tolerans mot vänner och fränder när blogg-grannen Hanna skrev uppmuntrande om Tomas di Leva på sin blogg härförleden. Ytterst nära var jag att stryka länken till hennes blogg men eftersom här är fråga om ömsesidighet får jag väl lov att tåla di Leva när Hanna tål mina inlägg i ämbetsfrågan och ändå lovar bjuda mig på grillfest.
Varför ogillar jag Tomas di Leva? Kanske är det mest en generationsfråga. Själv stoppar jag helst in en samlings-CD med Creedens Clearwater Revival i spelaren när jag vill njuta av någon musik. Ack så gammal man är inser man när man inser att den musiken var som populärast 69-70.*
Ja, jag har tyckt att Hanna skriver lite för sällan på sin blogg. Men länka vidare från hennes privata blogg till hennes NSD-blogg. Där är hon flitigare.
Glad blir jag också för alla läsare som uppenbarligen tolererar min blogginlägg så pass mycket att dom regelbundet återkommer. Antalet besökare på bloggen har krupit upp en liten bit och lagt sig på en något högre genomsnittsnivå den sista tiden.
Ann O Nym och Andreas har spekulerat i huruvida jag kommer att blogga under semestern eller om jag borde ange något datum när jag är tillbaka. Dumheter! Givetvis kommer jag att hålla er sysselsatta även under semestertider - då har jag ju mer tid att skriva.
* att jag är totalt gammaldags/egensinnig märks ju också av dom regler jag brukar ge till mina konfirmander:
1. Ni får inte gilla Robyn eller di Leva
2. Om ni äter godis under lektionerna så kan det tolereras under förutsättning att ni bjuder läraren
3. Tjejer måste ha samma hårfärg hela året så jag lättare känner igen er
Varför ogillar jag Tomas di Leva? Kanske är det mest en generationsfråga. Själv stoppar jag helst in en samlings-CD med Creedens Clearwater Revival i spelaren när jag vill njuta av någon musik. Ack så gammal man är inser man när man inser att den musiken var som populärast 69-70.*
Ja, jag har tyckt att Hanna skriver lite för sällan på sin blogg. Men länka vidare från hennes privata blogg till hennes NSD-blogg. Där är hon flitigare.
Glad blir jag också för alla läsare som uppenbarligen tolererar min blogginlägg så pass mycket att dom regelbundet återkommer. Antalet besökare på bloggen har krupit upp en liten bit och lagt sig på en något högre genomsnittsnivå den sista tiden.
Ann O Nym och Andreas har spekulerat i huruvida jag kommer att blogga under semestern eller om jag borde ange något datum när jag är tillbaka. Dumheter! Givetvis kommer jag att hålla er sysselsatta även under semestertider - då har jag ju mer tid att skriva.
* att jag är totalt gammaldags/egensinnig märks ju också av dom regler jag brukar ge till mina konfirmander:
1. Ni får inte gilla Robyn eller di Leva
2. Om ni äter godis under lektionerna så kan det tolereras under förutsättning att ni bjuder läraren
3. Tjejer måste ha samma hårfärg hela året så jag lättare känner igen er
Semester
Nu börjar jag fem veckors semester. Men en hel del (största delen?) av tiden blir jag nog hemma ändå, med kortare MC-turer åt olika håll. Givetvis siktar jag in mig på grillfest hos kollegan Hanna med make och barn.
Och givetvis (2) sviker jag inte mina trogna läsare utan återkommer på bloggen med jämna mellanrum.
Och givetvis (2) sviker jag inte mina trogna läsare utan återkommer på bloggen med jämna mellanrum.
Var går fronten och vilka är det som strider?
Varning för - förhållandevis - långt inlägg!
Nu undrar jag: blev det inte en sk freudiansk felsägning i ett av min bloggrannes Stig inlägg härförleden (länk till Stigs blogg finns här på sidan - jag orkar inte göra en direktlänk till inlägget). Det var när han i all hast kommenterade det faktum att OAS-rörelsen inte använder kvinnliga präster i sina riksmötens gudstjänster* som han undslapp sig följande yttrande:
"Förhoppningsvis kommer man dock snart att förstå att "fronten" mellan old time religion - alltså "klassisk kristen tro" - och sekulariserande upplösande politiserade liberaliseringstendenser inte längre går vid den så kallade "kvinnoprästfrågan" utan att "fronten" är förskjuten till andra stridsäpplen - uppståndelsen, jungfrufödelsen etc."
Innan jag fortsätter att kommantera min gamle kamrat vill jag göra följande markeringar (så att vi kan lämna vissa frågor åt sidan):
1. Det faktum att jag citerar ur ett inlägg där Stig skriver om OAS betyder inte att det följande inlägget handlar särskilt om OAS-rörelsen, utan här är fråga om en annan fråga som nu råkat komma på tapeten i denna del av bloggvärlden.
2. Ingen skugga (alternativt ljus) må alltså falla över OAS-rörelsen från detta inlägg.
Vad var det nu som jag tyckte var så intressant i gamle kamratens formulering, citerad ovan? Jo, att fronten i den andliga striden mellan gammaldags religion och modern dito inte längre går vid kvinnoprästfrågan utan är förskjuten. Menar Stig verkligen att det är så? Det betyder ju i så fall att en gång i tiden har den gått där - vid kvinnoprästfrågan. Att detta verkligen har varit något att strida om som på djupet haft med val av religion att göra. Och då måste ju det faktum att kvinnoprästfrågan inte längre är en stridsfråga uppfattas som att det territoriet blivit erövrat? Att kvinnoprästsakens seger i kyrkan innebär att vi är en bit närmare all traditionell kristendoms (eventuella) kapitulation (i vår kyrka alltså, inte i hela världen! OBS!). För visst ska jag uppfatta Stig så att det är det han kallar "klassisk kristen tro" som han tycker ska försvaras och å andra sidan det han beskriver som "sekulariserande upplösande politiserade liberaliseringstendenser" som är fienden, eller...?
Nåväl, jag är egentligen inte ute efter att polemisera med Stig utan jag vänder mig nu till alla mina läsare och därmed till hela världen så varken Stig eller någon annan behöver känna särskild skyldighet att ta åt sig eller besvara detta inlägg. Det var bara det att han råkade lägga upp bollen för en perfekt smash som jag inte kan låta bli. Jag menar: jag får anledning att skriva något som jag har burit på länge. En tid har jag trott att det skulle sluta som en artikel i Dagen eller Kyrkans tidning - blev bloggen!
Jag tror alltså att det förhåller sig exakt så som Stig råkade skriva: fronten har gått på ett ställe och den har förflyttats - och den kommer att förflyttas ytterligare. Det är ju så det går till i en strid - om det inte är ett skyttegravskrig förstås, som första världskrigets västfront eller utnötningskrig (det kallades verkligen så!) som mellan Egypten och Israel 1967-73.
På den tiden när fronten tydligare upplevdes gå vid kvinnoprästfrågan så fick försvararna (av den gamla ordningen) ofta den kritiska frågan: varför strider ni så mycket för något som är så perifert? Frågan om kyrkans ämbete hör ju inte till det centralaste i vår tro? Varför slösa så mycket krut där, det finns ju viktigare frågor?
Jag brukar använda följande liknelse (tillfredsställer härmed god vän och släkting som alltid tycker att en liknelse ska finnas med): om två bilar håller på att kollidera front mot front i hög fart så säger man inte när kofångarna plattats till:
- Varför bromsar du så hårt, kofångarna är ju inte det viktigaste?
När två bilar frontalkrockar så knycklas bilens delar ihop enligt följande:
1. Kofångarna och grillen
2. Skärmar, motorhuv och motorrum
3. Kupén
När kyrkans tro ("old time religion" eller "klassisk kristen tro" för att citera gammal kamrat) kolliderar med "sekulariserande upplösande politiserade liberaliseringstendenser " (citat gammal kamrat) så skadas kyrkans tro enligt följande:
1. Yttre, "mindre viktiga" ordningsfrågor - om vilka det även kan råda oenighet i kristenheten. Här har vi befunnit oss i några årtionden
2. Något mer centrala etiska frågor. Här är vi just nu och har varit en tid.
3. Ytterst centrala kristologiska frågor. Vi är på väg hit.
Var ock en med någon kunnighet i kyrklig nutidshistoria torde enkelt kunna ge exempel på konkreta frågor som passar in i schemat ovan. (För den som inte kan det gäller samma sak som när Hells Angels får frågor av journalister "den som måste fråga behöver inte veta" - dvs den som är okunnig i de interna kyrkliga striderna behöver koncentrara sig på det väsentliga: att tro på Jesus och bli frälst! Jag rekommenderar en Alpha-kurs**)
Varför pågår då den andliga striden just på dessa territorier och varför i denna ordning? Det striden ytterst handlar om är existensen av en levande Gud och vem den Guden är. Alla tecken som tyder på att en sådan Gud existerar måste utplånas. Börja med det lättaste: några yttre ordningar i kyrkan. Även prästämbetets existens är ju ett tecken på att Gud finns, ty utan Gud, inga präster. (Det är därför som det är så viktigt att präster går med prästkrage ute på stan: påminna folk om den andliga verkligheten, nästan den enda påminnelse som en normal sekulariserad svensk får numera). Och ännu mer påträngande blir ju Gud om han inte bara har ett gäng präster till sin tjänst utan dessutom behagar ha - en ganska detaljerad - uppfattning om hur detta ämbete ska se ut. Och kan man få kyrkan att inrätta sitt ämbete efter mänskliga normer - tex jämställdhet - så har man, på det djupaste andliga planet, bevisat att människan är mer än Gud, ytterst att Gud inte finns. Så allvarligt tror jag att det är. Att angreppet är lättast här beror bla på att kristenheten ej är helt enig i dylika yttre frågor. Man kan alltså få in några samarbetsmän. Etiken blir nästa angreppspunkt. Lite svårare eftersom den andliga enigheten är något större. Men principen är densamma. Och till sist kommer - precis som min gamle vän skrev - kristologin: jungfrufödseln, uppståndelsen mm. Och när fienden ("sekulariserande upplösande politiserade liberaliseringstendenser") nått så långt så kommer han även att börja angripa många av dem som i första striden var hans vänner. För hans mål är total kontroll och dominans.
Alltså är jag överens med gammal kamrat om att fronten flyttar sig. Det enda jag vill tillägga är att så länge man kan hålla fienden på territorium ett så skyddar man territorium två och tre och så länge den andra fronten kan hållas så skyddas den tredje. Och, vill jag ytterligare tillägga: sett i ett större sammanhang och ur mer principiell synvinkel så är alltså (försvars-)striderna på första territoriet (yttre ordningsfrågor - tex och i vår kyrka kanske framför allt "kvinnoprästfrågan") ytterst viktiga för att vi ska kunna försvara det innersta territoriet: tron på Kristus som världens ende och unike Frälsare. Och jag tror (men det får framtiden utvisa): dom som står fast vid första stridslinjen kommer att ha lättare att göra det vid andra och tredje linjen också. Har man en gång vant sig vid att kulorna viner kring huvudet...
* OAS-rörelsens val att inte använda kvinnliga präster i riksmötenas gudstjänster - däremot i lokala sammanhang där så önskas - är inte ett principiellt ställningstagande i sakfrågan utan en kompromiss mellan olika uppfattningar för att kunna hålla ihop rörelsen. Denna "kompromiss" kunde givetvis se ut på något annat bättre eller sämre sätt - beroende på hur man ser det - men det hindrar inte att den är just detta: en kompromiss.
** Den församling där jag jobbar (Örnäsets församling) - min "arbetsgivare" för att nu citera kommentatorn Ann O Nym - kommer att ordna en till hösten, start 10 sept.
Nu undrar jag: blev det inte en sk freudiansk felsägning i ett av min bloggrannes Stig inlägg härförleden (länk till Stigs blogg finns här på sidan - jag orkar inte göra en direktlänk till inlägget). Det var när han i all hast kommenterade det faktum att OAS-rörelsen inte använder kvinnliga präster i sina riksmötens gudstjänster* som han undslapp sig följande yttrande:
"Förhoppningsvis kommer man dock snart att förstå att "fronten" mellan old time religion - alltså "klassisk kristen tro" - och sekulariserande upplösande politiserade liberaliseringstendenser inte längre går vid den så kallade "kvinnoprästfrågan" utan att "fronten" är förskjuten till andra stridsäpplen - uppståndelsen, jungfrufödelsen etc."
Innan jag fortsätter att kommantera min gamle kamrat vill jag göra följande markeringar (så att vi kan lämna vissa frågor åt sidan):
1. Det faktum att jag citerar ur ett inlägg där Stig skriver om OAS betyder inte att det följande inlägget handlar särskilt om OAS-rörelsen, utan här är fråga om en annan fråga som nu råkat komma på tapeten i denna del av bloggvärlden.
2. Ingen skugga (alternativt ljus) må alltså falla över OAS-rörelsen från detta inlägg.
Vad var det nu som jag tyckte var så intressant i gamle kamratens formulering, citerad ovan? Jo, att fronten i den andliga striden mellan gammaldags religion och modern dito inte längre går vid kvinnoprästfrågan utan är förskjuten. Menar Stig verkligen att det är så? Det betyder ju i så fall att en gång i tiden har den gått där - vid kvinnoprästfrågan. Att detta verkligen har varit något att strida om som på djupet haft med val av religion att göra. Och då måste ju det faktum att kvinnoprästfrågan inte längre är en stridsfråga uppfattas som att det territoriet blivit erövrat? Att kvinnoprästsakens seger i kyrkan innebär att vi är en bit närmare all traditionell kristendoms (eventuella) kapitulation (i vår kyrka alltså, inte i hela världen! OBS!). För visst ska jag uppfatta Stig så att det är det han kallar "klassisk kristen tro" som han tycker ska försvaras och å andra sidan det han beskriver som "sekulariserande upplösande politiserade liberaliseringstendenser" som är fienden, eller...?
Nåväl, jag är egentligen inte ute efter att polemisera med Stig utan jag vänder mig nu till alla mina läsare och därmed till hela världen så varken Stig eller någon annan behöver känna särskild skyldighet att ta åt sig eller besvara detta inlägg. Det var bara det att han råkade lägga upp bollen för en perfekt smash som jag inte kan låta bli. Jag menar: jag får anledning att skriva något som jag har burit på länge. En tid har jag trott att det skulle sluta som en artikel i Dagen eller Kyrkans tidning - blev bloggen!
Jag tror alltså att det förhåller sig exakt så som Stig råkade skriva: fronten har gått på ett ställe och den har förflyttats - och den kommer att förflyttas ytterligare. Det är ju så det går till i en strid - om det inte är ett skyttegravskrig förstås, som första världskrigets västfront eller utnötningskrig (det kallades verkligen så!) som mellan Egypten och Israel 1967-73.
På den tiden när fronten tydligare upplevdes gå vid kvinnoprästfrågan så fick försvararna (av den gamla ordningen) ofta den kritiska frågan: varför strider ni så mycket för något som är så perifert? Frågan om kyrkans ämbete hör ju inte till det centralaste i vår tro? Varför slösa så mycket krut där, det finns ju viktigare frågor?
Jag brukar använda följande liknelse (tillfredsställer härmed god vän och släkting som alltid tycker att en liknelse ska finnas med): om två bilar håller på att kollidera front mot front i hög fart så säger man inte när kofångarna plattats till:
- Varför bromsar du så hårt, kofångarna är ju inte det viktigaste?
När två bilar frontalkrockar så knycklas bilens delar ihop enligt följande:
1. Kofångarna och grillen
2. Skärmar, motorhuv och motorrum
3. Kupén
När kyrkans tro ("old time religion" eller "klassisk kristen tro" för att citera gammal kamrat) kolliderar med "sekulariserande upplösande politiserade liberaliseringstendenser " (citat gammal kamrat) så skadas kyrkans tro enligt följande:
1. Yttre, "mindre viktiga" ordningsfrågor - om vilka det även kan råda oenighet i kristenheten. Här har vi befunnit oss i några årtionden
2. Något mer centrala etiska frågor. Här är vi just nu och har varit en tid.
3. Ytterst centrala kristologiska frågor. Vi är på väg hit.
Var ock en med någon kunnighet i kyrklig nutidshistoria torde enkelt kunna ge exempel på konkreta frågor som passar in i schemat ovan. (För den som inte kan det gäller samma sak som när Hells Angels får frågor av journalister "den som måste fråga behöver inte veta" - dvs den som är okunnig i de interna kyrkliga striderna behöver koncentrara sig på det väsentliga: att tro på Jesus och bli frälst! Jag rekommenderar en Alpha-kurs**)
Varför pågår då den andliga striden just på dessa territorier och varför i denna ordning? Det striden ytterst handlar om är existensen av en levande Gud och vem den Guden är. Alla tecken som tyder på att en sådan Gud existerar måste utplånas. Börja med det lättaste: några yttre ordningar i kyrkan. Även prästämbetets existens är ju ett tecken på att Gud finns, ty utan Gud, inga präster. (Det är därför som det är så viktigt att präster går med prästkrage ute på stan: påminna folk om den andliga verkligheten, nästan den enda påminnelse som en normal sekulariserad svensk får numera). Och ännu mer påträngande blir ju Gud om han inte bara har ett gäng präster till sin tjänst utan dessutom behagar ha - en ganska detaljerad - uppfattning om hur detta ämbete ska se ut. Och kan man få kyrkan att inrätta sitt ämbete efter mänskliga normer - tex jämställdhet - så har man, på det djupaste andliga planet, bevisat att människan är mer än Gud, ytterst att Gud inte finns. Så allvarligt tror jag att det är. Att angreppet är lättast här beror bla på att kristenheten ej är helt enig i dylika yttre frågor. Man kan alltså få in några samarbetsmän. Etiken blir nästa angreppspunkt. Lite svårare eftersom den andliga enigheten är något större. Men principen är densamma. Och till sist kommer - precis som min gamle vän skrev - kristologin: jungfrufödseln, uppståndelsen mm. Och när fienden ("sekulariserande upplösande politiserade liberaliseringstendenser") nått så långt så kommer han även att börja angripa många av dem som i första striden var hans vänner. För hans mål är total kontroll och dominans.
Alltså är jag överens med gammal kamrat om att fronten flyttar sig. Det enda jag vill tillägga är att så länge man kan hålla fienden på territorium ett så skyddar man territorium två och tre och så länge den andra fronten kan hållas så skyddas den tredje. Och, vill jag ytterligare tillägga: sett i ett större sammanhang och ur mer principiell synvinkel så är alltså (försvars-)striderna på första territoriet (yttre ordningsfrågor - tex och i vår kyrka kanske framför allt "kvinnoprästfrågan") ytterst viktiga för att vi ska kunna försvara det innersta territoriet: tron på Kristus som världens ende och unike Frälsare. Och jag tror (men det får framtiden utvisa): dom som står fast vid första stridslinjen kommer att ha lättare att göra det vid andra och tredje linjen också. Har man en gång vant sig vid att kulorna viner kring huvudet...
* OAS-rörelsens val att inte använda kvinnliga präster i riksmötenas gudstjänster - däremot i lokala sammanhang där så önskas - är inte ett principiellt ställningstagande i sakfrågan utan en kompromiss mellan olika uppfattningar för att kunna hålla ihop rörelsen. Denna "kompromiss" kunde givetvis se ut på något annat bättre eller sämre sätt - beroende på hur man ser det - men det hindrar inte att den är just detta: en kompromiss.
** Den församling där jag jobbar (Örnäsets församling) - min "arbetsgivare" för att nu citera kommentatorn Ann O Nym - kommer att ordna en till hösten, start 10 sept.
MC eller inte MC
Som jag skrev i föregående inlägg har jag länge planerat att på lördag ta motorcykeln och bege mig söderut, men jag undrade också om jag skulle orka det. Faktum är att jag just då kände att det gör jag inte. Så bara en kort stund efter föregående inläggs avslutande var jag ute på nätet och bokade flygbiljetter. Det känder skönt just då. Kommer jag att ångra mig? Min svåger tycker att jag borde det eftersom MC-tur kunnat innebära att vi träffats på div ställen i vårt avlånga land. Nu blir intet därav - den här gången. För mig själv har det känts lite si och så. När man väl är nere i södra Sverige och har chans att ta vackra turer på västkusten mm då är det roligt att ha hojen med, men usch vilka långa tröstlösa vägsträckor man måste klara av för att ta sig dit. Och som sagt just nu känns det inte som om jag orkar med det.
Men inte avstår jag MC-åkande för det. I tisdags kväll skyndade jag mig efter jobbet till samlingsplatsen vid järnvägsstationen där ett gäng varje vecka brukar mötas för att fara ut på en tur i bygden tillsammans. Men vi var inte många. Bara en till förutom mig. Han valde då att åka till en kompis i Siknäs, men eftersom jag varit i Siknäs hos min kompis - dock med bil - på måndagkväll så ville jag inte fara dit igen. Istället valde jag att åka till annan kompis i Södra Prästholm. Lagom i tid för att få äta upp middagsresterna. På hemvägen blev det regn. Kläderna höll tätt, men det blir alltid svårare med sikten, vattendroppar på utsidan av visiret och imma på insidan. Tur att inga älgar dök upp. Däremot en liten stackars ren som lyckats tag sig in innanför viltstängslet. Men jag har lärt av min morbror att om renen står med huvudet ner och munnen vid marken då är den så koncentrerad att den inte springer över vägen; om den däremot går med huvudet uppe då kan den när som helst springa i vilken riktning som helst. Stämmer det? Det senare har jag många gånger märkt, det förra vågar jag knappt lita på. Hur som helst med sagda ren. När man väl hunnit ta ställning till om renen befinner sig i farligt eller ofarligt läge så är den redan 200 m bakom en så det kan kvitta. Detta visar att ju snabbare man kör desto fortare är man förbi eventuella faror och därmed minimeras olycksriskerna!
Eftersom jag tar flyg söderut så får jag några dagar till hemma. Det innebär sannolikt några kortare MC-turer i norrbotten till helgen. Jag återkommer. Vad gäller redogörelse för det just timade OAS-mötet i Älvsbyn får jag hänvisa till de 5-6 senaste inläggen hos blogg-grannen Stig Strömbergsson. Länk finns här på sidan. Men jag gissar att de flesta som läser min blogg redan vet om Stigs.
Men inte avstår jag MC-åkande för det. I tisdags kväll skyndade jag mig efter jobbet till samlingsplatsen vid järnvägsstationen där ett gäng varje vecka brukar mötas för att fara ut på en tur i bygden tillsammans. Men vi var inte många. Bara en till förutom mig. Han valde då att åka till en kompis i Siknäs, men eftersom jag varit i Siknäs hos min kompis - dock med bil - på måndagkväll så ville jag inte fara dit igen. Istället valde jag att åka till annan kompis i Södra Prästholm. Lagom i tid för att få äta upp middagsresterna. På hemvägen blev det regn. Kläderna höll tätt, men det blir alltid svårare med sikten, vattendroppar på utsidan av visiret och imma på insidan. Tur att inga älgar dök upp. Däremot en liten stackars ren som lyckats tag sig in innanför viltstängslet. Men jag har lärt av min morbror att om renen står med huvudet ner och munnen vid marken då är den så koncentrerad att den inte springer över vägen; om den däremot går med huvudet uppe då kan den när som helst springa i vilken riktning som helst. Stämmer det? Det senare har jag många gånger märkt, det förra vågar jag knappt lita på. Hur som helst med sagda ren. När man väl hunnit ta ställning till om renen befinner sig i farligt eller ofarligt läge så är den redan 200 m bakom en så det kan kvitta. Detta visar att ju snabbare man kör desto fortare är man förbi eventuella faror och därmed minimeras olycksriskerna!
Eftersom jag tar flyg söderut så får jag några dagar till hemma. Det innebär sannolikt några kortare MC-turer i norrbotten till helgen. Jag återkommer. Vad gäller redogörelse för det just timade OAS-mötet i Älvsbyn får jag hänvisa till de 5-6 senaste inläggen hos blogg-grannen Stig Strömbergsson. Länk finns här på sidan. Men jag gissar att de flesta som läser min blogg redan vet om Stigs.
OAS-mötet
Nu är OAS-mötet i Älvsbyn över. Inte bara jag utan andra deltagare tillsammans med mig får väl bedöma hur mötet blev. Jag är alltid lite rädd när vi ganska direkt efter ett andligt skeende börjar yttra oss över om det var bra eller dåligt. Risken är nämligen stor att vi gör våra bedömningar utifrån ganska ytliga erfarenheter, dvs hur det känns. Verkligheten kan ju vara att Gud vill verka i oss och med oss på ett betydligt djupare plan och då är vi kanske t o m ibland inte ens medvetna om vad som sker. Låt oss bedöma mötets värde när vi sett vilka konsekvenser det fått i våra egna och andras liv.
För min egen del kan jag bara konstatera att jag haft en arbetsam vecka. Jag har jobbat på dagarna och varit på OAS-mötet på kvällarna. Ofta har det känts som att själen inte hunnit med kroppen så när jag fysiskt befunnit mig på ena stället så har jag mentalt varit på det andra.
Igår på min lediga dag passade jag på att göra div som blivit liggande. Bl a skrev jag en motion till kyrkomötet om att vi borde göra ett golv för kyrkoavgiften så att de allra fattigaste ibland oss kan slippa ifrån kyrkoavgiften. Du kommer att kunna läsa motionen på kyrkans hemsida så småningom.
Nu är ju också frågan vara nästa års OAS-möte i norrland ska vara. Om det ska bli något vill säga. Är det dags för västerbotten eller ångermanland? Många av oss här i fyrkanten*-trakten som varit engagerade i flera år är väl lite uttröttade just nu och orkar inte riktigt tänka oss ett nytt möte här i närheten. Men redan finns några som drömmer om ett OAS-möte i Luleå. Men ska det i så fall bli snart eller senare? När jag igår städade lite på mitt skrivbord fann jag en OAS-folder från mötet på Pite havsbad år 2003 (det första av de sex möten på raken vi nu haft i fyrkanten) och jag noterade att det årets inledningsgudstjänst med Hans Weichbrodt hade samma tema som årets avslutningsgudstjänst med Agne Nordlander, nämligen "Men före går Herren med segerns banér". Jag tänkte: betyder det att cirkeln är sluten? Ytterligare en händelse: när en av de medverkande på mötet flög söderut på söndagen så såg hon en stor rubrik i någon slags näringslivstidning på flygplatsen. Texten var (ungefär?) "Förnyelsen har bara börjat i Luleå". Profetiskt?
Nu åker jag snart söderut för att vara med även på OAS-mötet i Borås. Där ska jag vara seminarieledare men är helt utan ansvar i övrigt. Skönt! Hur tänker jag ta mig dit? Med MC givetvis, har jag planerat, men orkar jag det, det är frågan!
* fyrkanten= Luleå, Boden, Älvsbyn, Piteå.
För min egen del kan jag bara konstatera att jag haft en arbetsam vecka. Jag har jobbat på dagarna och varit på OAS-mötet på kvällarna. Ofta har det känts som att själen inte hunnit med kroppen så när jag fysiskt befunnit mig på ena stället så har jag mentalt varit på det andra.
Igår på min lediga dag passade jag på att göra div som blivit liggande. Bl a skrev jag en motion till kyrkomötet om att vi borde göra ett golv för kyrkoavgiften så att de allra fattigaste ibland oss kan slippa ifrån kyrkoavgiften. Du kommer att kunna läsa motionen på kyrkans hemsida så småningom.
Nu är ju också frågan vara nästa års OAS-möte i norrland ska vara. Om det ska bli något vill säga. Är det dags för västerbotten eller ångermanland? Många av oss här i fyrkanten*-trakten som varit engagerade i flera år är väl lite uttröttade just nu och orkar inte riktigt tänka oss ett nytt möte här i närheten. Men redan finns några som drömmer om ett OAS-möte i Luleå. Men ska det i så fall bli snart eller senare? När jag igår städade lite på mitt skrivbord fann jag en OAS-folder från mötet på Pite havsbad år 2003 (det första av de sex möten på raken vi nu haft i fyrkanten) och jag noterade att det årets inledningsgudstjänst med Hans Weichbrodt hade samma tema som årets avslutningsgudstjänst med Agne Nordlander, nämligen "Men före går Herren med segerns banér". Jag tänkte: betyder det att cirkeln är sluten? Ytterligare en händelse: när en av de medverkande på mötet flög söderut på söndagen så såg hon en stor rubrik i någon slags näringslivstidning på flygplatsen. Texten var (ungefär?) "Förnyelsen har bara börjat i Luleå". Profetiskt?
Nu åker jag snart söderut för att vara med även på OAS-mötet i Borås. Där ska jag vara seminarieledare men är helt utan ansvar i övrigt. Skönt! Hur tänker jag ta mig dit? Med MC givetvis, har jag planerat, men orkar jag det, det är frågan!
* fyrkanten= Luleå, Boden, Älvsbyn, Piteå.
Anonyma önskamål
Jag blir ju nyfiken och undrar om Anonym som skrivit en kommentar till mitt förra inlägg är samma person som tidigare kommentatorn Ann O Nym eller om jag fått en ny lustigkurre på halsen.
Nå, i vart fall kan jag inte uppfatta Anonym på annat sätt än att han/hon önskar att jag skriver mer om veckans OAS-möte i Älvsbyn, Norrbottens pärla. Hela programmet ids jag inte skriva ner. Den som kan läsa detta har uppenbarligen förmåga att ta sig ut på nätet och kan därför själv kolla på OAS-rörelsens hemsida. Där kan man också läsa om OAS-mötet i södra Sverige som är i Borås om två veckor, men börjar redan på tisdag den veckan. Givetvis gör jag gärna reklam för dessa båda möten. Om jag har tid att blogga så mycket under det att dagarna pågår vågar jag inte lova.
Däremot kan jag ju avge ett kort vittnesbörd och säga att jag anser att det som OAS-rörelsen står för - andlig förnyelse där man med förtoende vill ta emot Bibeln som Guds ord i öppenhet för både den helige Andes verk i våra liv och en sakramental och liturgisk medvetenhet - är den absolut mest positiva trenden i vår kyrka just nu. Jag deltager i dessa sammanhang med mycket stor glädje och har ofta det som möter mig i OAS-sammanhangen som förebild för det jag försöker förverkliga i mitt arbete i församlingen. Dock borde jag kanske vara ännu frimodigare i det avseendet, tycker en del av mina vänner.
I går afton var jag alltså till Älvsbyn och var med några timmar på OAS-mötets förmöte för de medverkande. Kvällen avslutades med en mässa i Storforsens kapell vilken jag fick förmånen att leda. Ursprungligen hade jag - givetvis - tänkt åka MC men då en vän ville följa mig så tog jag bilen och tur var väl det. Det hade varit onödigt kallt att åka motorcykel hem så sent på kvällen.
Nå, i vart fall kan jag inte uppfatta Anonym på annat sätt än att han/hon önskar att jag skriver mer om veckans OAS-möte i Älvsbyn, Norrbottens pärla. Hela programmet ids jag inte skriva ner. Den som kan läsa detta har uppenbarligen förmåga att ta sig ut på nätet och kan därför själv kolla på OAS-rörelsens hemsida. Där kan man också läsa om OAS-mötet i södra Sverige som är i Borås om två veckor, men börjar redan på tisdag den veckan. Givetvis gör jag gärna reklam för dessa båda möten. Om jag har tid att blogga så mycket under det att dagarna pågår vågar jag inte lova.
Däremot kan jag ju avge ett kort vittnesbörd och säga att jag anser att det som OAS-rörelsen står för - andlig förnyelse där man med förtoende vill ta emot Bibeln som Guds ord i öppenhet för både den helige Andes verk i våra liv och en sakramental och liturgisk medvetenhet - är den absolut mest positiva trenden i vår kyrka just nu. Jag deltager i dessa sammanhang med mycket stor glädje och har ofta det som möter mig i OAS-sammanhangen som förebild för det jag försöker förverkliga i mitt arbete i församlingen. Dock borde jag kanske vara ännu frimodigare i det avseendet, tycker en del av mina vänner.
I går afton var jag alltså till Älvsbyn och var med några timmar på OAS-mötets förmöte för de medverkande. Kvällen avslutades med en mässa i Storforsens kapell vilken jag fick förmånen att leda. Ursprungligen hade jag - givetvis - tänkt åka MC men då en vän ville följa mig så tog jag bilen och tur var väl det. Det hade varit onödigt kallt att åka motorcykel hem så sent på kvällen.
Att gripas av musiken eller av ordet
Nu är det bara två dagar kvar till OAS-mötet i Älvsbyn. Tyvärr känner jag mig lite stressad (eller jäktad är det ju egentligen vilket jag tidigare redogjort för). Det är mycket att planera och så har jag en massa annat att göra samtidigt.
Under senaste dagarna har jag fått exempel på att OAS-rörelsen både väcker glädje och tveksamhet. Det glädjande beviset var en e-post med tack för allt som OAS-rörelsen betyder. Tveksamheten kom från en person (som aldrig varit på ett OAS-möte) men som visste att OAS-rörelsen varit i blåsväder men inte kom ihåg varför. Men som man säger: bara döda fiskar flyter medströms. Lite blåst behövs, annars ingen Andens vind. Bland mina vänner inom laestadianismen finns vissa som är tveksamma. Kanske särskilt bland ledande personer om jag fattat det rätt (också i många fall sådana som aldrig varit med). Beror det på en rädsla att fåren ska hoppa ur fållan om människor börjar åka på annat än egna laestadianska möten. En sak vet jag som vissa från det hållet är tveksamma till och det är den högljudda musiken i lovsången. Det finns en fruktan att kristna ska gripas mer av musiken än av Guds ord. Men här tror jag verkligen att det gäller att vi funderar på vad som är gudomligt och vad som bara är mänskliga traditioner. Vi behöver också påminna oss det som står i vår lutherska bekännelse, att (fritt ur minnet) för kyrkans sanna enhet räcker det med att man är överens om evangeliets lära men att yttre former för gudsdyrkan inte överallt måste vara likadana. En sak som inte måste vara likadan är då musiken och sångerna.
Igår kväll spelade jag i min CD-spelare skivan från laestadianska stormötet här i Luleå för några år sedan. Det är en fullsatt domkyrka som sjunger av hjärtans lust, de gamla Sions sångerna och några gamla psalmer till akompanjemang av domkyrkoorganisten Markus Wargh. Jag får erkänna att när jag lyssnar till - och sjunger med i - Om jag ägde allt men icke Jesus och O, vad sällhet då ska bliva då blir jag minst lika gripen som någonsin på ett OAS-möte. F ö har jag noterat - när jag gått på laestadianska gudstjänster här i Luleå - att i vanliga fall så brukar "eftermötet" innebära att man sjunger en eller två sånger ur Sions sånger. Men de gånger då det varit Markus Wargh som spelat då blir det åtskilligt fler önskesånger ur både sångboken och psalmboken. Så nog kan även laestadianer bli gripna av skickligt framförd musik.
Själv kommer jag att predika över ämnet "Du grep mig och blev mig övermäktig" på OAS-mötets inledningsgudstjänst onsdag kväll, men redan i morgon eftermiddag griper jag tagit i styret på hojen (om det är bra väder, annars ratten i bilen) och styr mot OAS-mötets förmöte för medverkande, med bla mässa i Storforsens kapell.
Under senaste dagarna har jag fått exempel på att OAS-rörelsen både väcker glädje och tveksamhet. Det glädjande beviset var en e-post med tack för allt som OAS-rörelsen betyder. Tveksamheten kom från en person (som aldrig varit på ett OAS-möte) men som visste att OAS-rörelsen varit i blåsväder men inte kom ihåg varför. Men som man säger: bara döda fiskar flyter medströms. Lite blåst behövs, annars ingen Andens vind. Bland mina vänner inom laestadianismen finns vissa som är tveksamma. Kanske särskilt bland ledande personer om jag fattat det rätt (också i många fall sådana som aldrig varit med). Beror det på en rädsla att fåren ska hoppa ur fållan om människor börjar åka på annat än egna laestadianska möten. En sak vet jag som vissa från det hållet är tveksamma till och det är den högljudda musiken i lovsången. Det finns en fruktan att kristna ska gripas mer av musiken än av Guds ord. Men här tror jag verkligen att det gäller att vi funderar på vad som är gudomligt och vad som bara är mänskliga traditioner. Vi behöver också påminna oss det som står i vår lutherska bekännelse, att (fritt ur minnet) för kyrkans sanna enhet räcker det med att man är överens om evangeliets lära men att yttre former för gudsdyrkan inte överallt måste vara likadana. En sak som inte måste vara likadan är då musiken och sångerna.
Igår kväll spelade jag i min CD-spelare skivan från laestadianska stormötet här i Luleå för några år sedan. Det är en fullsatt domkyrka som sjunger av hjärtans lust, de gamla Sions sångerna och några gamla psalmer till akompanjemang av domkyrkoorganisten Markus Wargh. Jag får erkänna att när jag lyssnar till - och sjunger med i - Om jag ägde allt men icke Jesus och O, vad sällhet då ska bliva då blir jag minst lika gripen som någonsin på ett OAS-möte. F ö har jag noterat - när jag gått på laestadianska gudstjänster här i Luleå - att i vanliga fall så brukar "eftermötet" innebära att man sjunger en eller två sånger ur Sions sånger. Men de gånger då det varit Markus Wargh som spelat då blir det åtskilligt fler önskesånger ur både sångboken och psalmboken. Så nog kan även laestadianer bli gripna av skickligt framförd musik.
Själv kommer jag att predika över ämnet "Du grep mig och blev mig övermäktig" på OAS-mötets inledningsgudstjänst onsdag kväll, men redan i morgon eftermiddag griper jag tagit i styret på hojen (om det är bra väder, annars ratten i bilen) och styr mot OAS-mötets förmöte för medverkande, med bla mässa i Storforsens kapell.
MC - liv
För någon dag sedan fick jag ett mail av en kollega som också kör motorcykel. Han berättade att han brukar läsa min blogg och särskilt uppskattade mina bravader på hojen. Det var ju roligt att få den synpunkten också eftersom de flesta kommentarer på bloggen hittills snarare har uttryckt leda vid mitt ständiga tjat om MC.
Nå, just nu är det inte mycket körande. Dels är vädret inte så bra och dels står hojen på verkstad för service. I samband med detta blir det också nytt bakdäck - eller bak däck som det väl numera borde heta om man följer den nya flugan att sär skriva. Inför däckbytet kollade jag i en MC-tidning jag har och läste om ett test av olika däck. Den typ av däck jag haft och den typ jag nu får på fick bra resultat vid körning på vått underlag men sämre vid körning på torr mark. Men jag tänker så här: eftersom testarna måste ha hjälp av ett datorprogram för att märka alla skillnader mellan däcken och eftersom testerna görs på bana där man blåser fram i uppemot 150 km/h så tror jag att med min måttliga recerstil så gör det nog inte så stor skillnad vilket däck jag har. Jag menar: jag märker knappast att om jag byter däck på hojen så kör jag kurviga vägen mellan Rutvik och Gammelstad (5 km) på fyra sek snabbare tid! Inte heller är jag väl så skicklig att tvärnita att jag märker att jag får ner bromssträckan från 100 km/h till O med 1,27 m.
Om drygt två veckor börjar jag semestern och då blir det köra av. Jag tar hojen ner till OAS-mötet i Borås. Dessutom har jag en inbjudan att komma förbi Dag Sandahl på norra Öland. Där lär vara fina MC-väger. Den som lever (!) får se (om jag ids kör ända dit alltså). Nästa vecka har vi OAS-möte här i Norrbotten så nu lär det en tid framöver bli MC-OAS i salig blandning. En lite rolig sak innan jag slutar:
-Man brukar säga att det är farten som dödar! Helt fel. Det är när farten alltför plötsligt upphör som man riskerar att dö. Alltså är det en fördel ur trafiksäkerhetssynpunkt om man undanröjer allt som är ägnat att förhindra fart.
Nå, just nu är det inte mycket körande. Dels är vädret inte så bra och dels står hojen på verkstad för service. I samband med detta blir det också nytt bakdäck - eller bak däck som det väl numera borde heta om man följer den nya flugan att sär skriva. Inför däckbytet kollade jag i en MC-tidning jag har och läste om ett test av olika däck. Den typ av däck jag haft och den typ jag nu får på fick bra resultat vid körning på vått underlag men sämre vid körning på torr mark. Men jag tänker så här: eftersom testarna måste ha hjälp av ett datorprogram för att märka alla skillnader mellan däcken och eftersom testerna görs på bana där man blåser fram i uppemot 150 km/h så tror jag att med min måttliga recerstil så gör det nog inte så stor skillnad vilket däck jag har. Jag menar: jag märker knappast att om jag byter däck på hojen så kör jag kurviga vägen mellan Rutvik och Gammelstad (5 km) på fyra sek snabbare tid! Inte heller är jag väl så skicklig att tvärnita att jag märker att jag får ner bromssträckan från 100 km/h till O med 1,27 m.
Om drygt två veckor börjar jag semestern och då blir det köra av. Jag tar hojen ner till OAS-mötet i Borås. Dessutom har jag en inbjudan att komma förbi Dag Sandahl på norra Öland. Där lär vara fina MC-väger. Den som lever (!) får se (om jag ids kör ända dit alltså). Nästa vecka har vi OAS-möte här i Norrbotten så nu lär det en tid framöver bli MC-OAS i salig blandning. En lite rolig sak innan jag slutar:
-Man brukar säga att det är farten som dödar! Helt fel. Det är när farten alltför plötsligt upphör som man riskerar att dö. Alltså är det en fördel ur trafiksäkerhetssynpunkt om man undanröjer allt som är ägnat att förhindra fart.
