Nu har jag klarat av tre av fyra
I kväll firade vi veckomässa i Hertsökyrkan som fick ha temat från den i år uteblivna söndagen efter jul. Efter mässan samtalade vi om Apg kap 13 och 14. Där kan man se en tydlig skillnad på hur Paulus predikar för judar (kap 13) och för hedningar (kap 14). Judarna påminns om det de redan äger som Guds utvalda folk, om vad Gud har gjort för och med dem och om hur det löfte dom är medvetna om fått sin fullbordan i Kristus. Hedningarna däremot får höra att dom tror på fåfänga gudar, att dom bör vända sig till den ende sanne Guden, att dom hittills av Gud tillåtits gå sina egna vägar men att stunden nu kommit då dom måste omvända sig.
Ungefär så.
Jag brukar tänka att det kan lära oss något om hur vi kan predika för människor i vår tid. Det är skillnad på att predika för dem med tydlig kristen bakgrund. Då kan man påminna om det som personen ägt men slarvat bort. Talar man å andra sidan till, i subjektiv mening, verkliga hedningar då måste ingången vara en annan, tex att säga att den mening i livet som dom uppenbarligen söker i sin jakt på arbete, hälsa, utseende, framgång, den finns bara hos Gud, som möter oss i Kristus osv...
Törs jag berätta att jag också kopplat av från alla sammanträden genom att i går gå på hockey med äldste sonen och fick se Luleå tvåla till Färjestad med 5-3. Redan i tisdags bestämde vi oss att gå. Sonen fixade biljetter på nätet och när vi klätt oss för att fara kom vi på att matchen inte var på tisdag (som brukligt är) utan på onsdagen. Ja, ja. På väg till bilen mötte vi en av grannarna som stod med sin son och huttrade vid busshållplatsen. Vi gav dom lift hem.
Dock har jag ännu inte lyckats klura ut mysteriet med det försvunna blogginlägget på min gamla kamrats blogg. Jag kikar in på hans blogg stup i kvarten dygnet om för att få se svaret så fort det publicerats. Så nu måste han ha jättehög besöksstatistik.
Nu är glada julen slut...?
Nej, absolut inte. Det är ju bara Annandag. Julen har just börjat.
Idag blev det sovmorgon - jag hade ju gudstjänst först om aftonen. Tänkte framåt senare delen av förmiddagen ta en promenad, men det var så halkigt att jag gav upp och vände hem igen efter en kortare sväng i kvarteret.
Gudstjänst blev det alltså på kvällen i Hertsön. Får väl till tröst för vissa oroliga läsare vittna om att när jag på väg till kyrkan passerade isladan (Coop Arena) och såg alla bilar insåg jag att det var hemmamatch. Mitt sinne fylldes inte med ett uns av längtan utan var fortsatt orubbat inriktat på kyrkan och mässan!
Inte var vi så många i mässan men ett antal besökare från grannkommunen och julåtervändande sörlänningar gav extra glädje. Som sagt, fler har vi varit en annadagsmässa, men det är väl ett faktum att en del av dem som under många år varit trogna gudstjänstbesökare i Hertsökyrkan, nu är gamla och i några fall redan hemma hos Gud. Nej, vill man se yngre generationer då blir det bönhusbesök. Där finns det gott om barn och ungdomar. Till tröst för alla som fruktar att kristendomen är på utdöende.
I kvällens gudstjänst predikade jag om att vittna. Martyr betyder ju vittne. Jag sade att man kan vittna med sina ord, sitt liv och sin uthållighet.
Spelekvinna i gudstjänsten var en av församlingens musiker som normalt tjänstgör i annan kyrka. Hon gladdes över det sätt på vilket vi firade liturgin, med betydligt fler sjungna partier än brukligt.
Efter mässan for jag hem och tog emot gäster vilka jag bjudit redan tidigare. Ytterst trevlig kväll. Konstaterade dock att ingen av dem, trots att de alla är regelbundna gudstjänstfirare, förut sjungit psalm 430 "Var kristtrogen fröjde sig" vilken var stående jullovspsalm i mitt barndomshem.
Och nu när själva helgdagarna är över är det dags för spekulation!
Min gamle kamrat skrev på sin blogg att inlägget om Domkapitlet hade gett ett dagsfacit på 62 unika besökare. Det är tydligen ganska mycket. Även jag brukar märka att ibland skjuter besöksantalet i höjden. På denna blogg brukar det vara två ämnesområdan som uppenbarligen intresserar fler:
1. När jag skriver ordentligt om laestadianismen. Jag gissar att då går ryktet bland släktingar, vänner och trossyskon i Sverige och Finland.
2. När jag skriver kritiskt om stiftet eller biskopen. Jag brukar då - på skämt - tänka att nu är det någon på stiftskansliet som tipsat arbetskamraterna på fikarasten. Kan väl passa på att berätta att i en mailväxling med mig har biskopen erkänt att en del kritiska synpunkter jag framförde på min blogg förra året efter Framtidsforum i Piteå inte var helt fel. Det fanns "substans" i kritiken erkände biskopen. Trösterikt för mig få höra, jag som alltid är spak i benen när jag levererat kritik mot något.
Vad det var som fick gamle kamratens besöksstatistik att skjuta i höjden kan man bar gissa. Likaså vad det var som gjorde att han - tillfälligt får man hoppas - plockade bort inlägget. Direkt jag såg att han gjort det ringde jag givetvis upp honom och undrade vad som stod på. Han sa bara att hans läppar är förseglade (fast på engelska). Han erbjöd mig att gissa och lovade nicka om jag gissade rätt. Jag såg ingen nickning trots några gissningar, men det är ju å andra sidan inte så lätt att se en nickning i telefon. Efter att ha använt en del av helgen åt att fundera är jag beredd ställa ytterligare funderingar till läsekretsens förfogande. Jag kan tänka mig i princip fyra typer av anledningar till självcensuren på gamle kamratens blogg:
1. Han ångrar det han skrivit. Tycker han var för kritisk. Har insett att han har fel i sak. Fått påpekande att han ägnat sig åt personangrepp så han riskerar bli polisanmäld.....???? Jag håller inget av detta för särskilt troligt. Jag tror min gamle kamrat brukar vara noggrann med det han skriver och han brukar, likt Pilatus, stå för det: "vad jag har skrivit det har jag skrivit".
2. Något har hänt med någon av de inblandade, typ allvarlig sjukdom el dyl som gör det lite olustigt att just nu gräva i saken. Inget jag vet något om.
3. Han har fått kunskap om att det pågår någon form av försoningsprocess mellan de inblandade och han finner det bäst inte störa den. Roligt vore det ju i så fall.
4. Han har utsatts för någon slags påtryckning från någon att inte skriva så kritiskt. Vem skulle det vara som kom med en sådan önskan? Alla vet väl att vi lever i en demokrati och att svenska kyrkans grundläggande dogm är att den är demokratisk, och en av de absolut mest basala demokratifriheterna är yttrandefriheten. Nej, att någon skulle träda den för när skulle göra mig ytterligt besviken.
Är det någon som sett min gamle kamrat nicka? Berätta för mig i så fall. Är det någon som har någon ytterligare spekulation?
Nu börjar mellandagarna. Prästernas favoritjul brukar vi ju kalla detta då Juldag och Nyårsdag är söndagar. Det blir minimalt med predikningar. Men det gäller vanliga präster. Inte arbetsledare. Här blir det sammanträde varje förmiddag.
Fin julheg
Julaftonen var alla de tre äldre barnen här. Äldste sonen i Stockholm brukar alltid komma hem på lite längre jullov. Då brukar han också passa på att dra med mig på hockey. Biljetter till matchen mot Skellefteå är fixade men det är ju först om en och en halv vecka.* Näst äldsta dottern kom kvällen före julafton och åkte juldagen på eftermiddagen. Dvs det var jag som skjutsade henne båda vägarna. Korta stunder morgon och kväll har även några av hennes personliga assistenter kommit till hjälp. Äldsta dottern - som f ö arbetar på den firma som anställt yngre dotterns assistenter! - kom julaftons morgon och for även hon idag.
Som alltid inleder vi julaftonens morgon genom att för första gången tända ljusen i granen (levande ljus) och sjunga "Fröjdas vart sinne..." Till lunch hämtade jag även mina föräldrar som stannade några timmar. När det var dags för dem att återvända hemåt skjutsades pappa hem direkt men mamma och jag gick på julbönen i Domkyrkan, ledd av biskopen. Vacker sång. Stämningsfullt. Och givetvis med råge så mycket folk att det kan sägas var "lönt" ha denna gudstjänst. Till tröst för mig som i prästkollegiet hörde till förespråkarna** när en annan grupp i kollegiet ville nöja sig med julbönen kl 11 i Domkyrkan, levande julkrubba.
Denna dag, Juldagen, gick jag i högmässa i Hertsökyrkan ledd av kollegan Bosse. Alltid roligt med riktig högmässa - numera tycker jag knappt det är lönt gå i kyrkan om det inte är mässa*** - och en fin predikan som gjorde det nyfödda barnets närvaro påtaglig. Givetvis förmedlades också en insikt om skillnaden mellan Marias agerande och de senare lärjungarnas, vilken visade att Maria inte bara var någon vanlig människa**** utan en människa påverkad och fostrad av den Helige Ande.
Som tidigare sagt, det kliar i fingrarna att börja spekulera om varför min gamle kamrat - tillfälligt? får man hoppas - raderat sitt inägg om Domkapitlets agerande. Men jag skall vänta med det till efter morgondagen. Nu behöver jag koncentrera mig på Annandagspredikan, som jag inte håller förrän kl 18 i morgon. Även då firar vi mässa i Hertsökyrkan.
* det har nått mina öron att det finns en och annan som störs av att jag här på bloggen berättar att jag då och då kan gå på hockey. Risken skulle vara att jag förleder särskilt ungdomar att välja ett intresse som kommer att gå före tron och Guds ord. Till det vill jag svara att gränsen mellan det tillåtna och det otillåtna i den kristnes värld inte är så enkel att dra. Det finns säkerligen mycket i livet som andra kristna unnar sig som jag aldrig ens skulle drömma om. Men för säkerhets skull: det skulle aldrig hända i mitt liv att ett besök i hockeyarenan skulle få gå före gudstjänsten och Guds ord!
** givetvis måste detta betonas eftersom jag har rykte om att vara motståndare till allt som rör sig i kyrkan!
*** däremot går jag då och då - som läsarna vet - rätt gärna till bönhusets enkla samlingar. Men det är något annat. I grunden är det ett möte. Det kan fungera som komplement. Och det kan vara givande ur andra synvinklar. Men om det skulle vara mitt dominerande, regelbundna gudstjänstliv då skulle det kännas som att leva på en kost bestående av potatis och bröd.
**** detta skriver jag bara för att lite vänligt reta annan god vän i prästkollegiet. God jul Micke!
Spännande utveckling - men ändå frid
Igår mailade jag stiftet och begärde kopior på alla handlingar i samma ärende. Redan idag hade jag epost i hemdatorn med en rejäl mängd bilagor. Snyggt jobbat, stiftet! Återkommer även här efter jul med mina slutsatser även om det här också kliar i fingrarna. Jag har redan läst alltihop.
Men nu är det jul. T o m första världskrigets skyttegravssoldater kunde ju ha julefrid. Då ska även jag och domkapitlet ha det.
Det finns nästan ingen förlåtelse
Något lite berördes ämnet även i kvällens avsnitt av Veckans brott. Programledaren och Leif GW Persson pratade om brott som begåtts av barn. I sammanhanget visades ett reportage om de två pojkar i England - vid tiden för brottet 10 år gamla - som grymt dödade en tvååring. När dom som vuxna släpptes ur fängelset var hatet mot dem fortfarande mycket stort i samhället. Det kan inte hjälpas att jag på något sätt faschineras av hur människor så länge kan vara så hämndlystna.
På en kursdag för häktes- och fängelsepräster för något år sedan fick vi höra om reparativ rättvisa (minns jag rätt?). Det handlar mindre om att utkräva straff och mer om att få både brottsling och brottsoffer att kunna gå vidare. Tanken var att vårt samhälle satsar alldeles för lite resurser på att läka såren i samhället, i vart fall i förhållande till de resurser man satsar på den dömande rättvisan.
Att det finns förlåtelse passade jag på att påminna biskopen om idag. Jag skrev ett mail om situationen med den pensionerade prästen som fått kritik för att han av hälsoskäl avsagt sig prästämbetet. Jag framförde till hans högvördighet att jag tror den enda rimliga utgången ur detta är att Domkapitlet erkänner att det tog i väl mycket. "Djup bugning och ursäkt". Även ett Domkapitel kan förlåtas. Men för att förlåtas måste man be om det. Ren söndagsskolkunskap.
Sedan många år bär jag alltid med mig uttrycket:
Det finns ingen synd som är så stor att den inte kan förlåtas
och ingen människa som gått så vilse att hon inte kan återföras till den rätta vägen.
Tre präster
fanns med som deltagare i högmässan i Hertsön idag. Ingen av dem uttalade något missnöje. Om det ska tolkas som att dom hörde en bra predikan låter jag dock vara osagt. Katarinakretsen - en arbetskrets som verkar kring Domkyrkan - bjöd på kaffe och sålde hembakat bröd. Alltid en välsignelse med syföreningsdamer som hjälper en att lösa bakbehovet inför helgen. Jag kom hem med en proppfull kasse.
Efter hembesök hos församlingsbo med intressanta samtal med hemmavarande son blev det tid för besök i bönhuset. Det samtal med en av predikanterna, vilket jag förutspått i tidigare inlägg, blev av. Ingen stor sak, vi var kanske inte helt ense, men skildes som vänner.
En kort besök hos goda vänner hann jag med på hemvägen.
Nu återstår bara att uppmana läsarna gå in på Dag Sandahls blogg - igen! - och läsa inlägget om hur Luleå stifts domkapitel behandlat en av sina pensionerade präster.* En ytterst sorglig historia. Bara en slutsats kan man dra av saken: kyrkan måste snarast släppa den statliga vigselrätten så vi slipper riskera dylika fall i framtiden.
* fakta i målet har Dag fått från ett öppet brev som den pensionerade prästens son skickat till alla biskopar, media, ett antal andra präster m fl. Hade själv tänkt redogöra för saken i ett inlägg, men då Dag hann före finns ingen anledning upprepa det här.
23 O Immanuel
O Immanuel
vår Konung med den nya lagen,
du Frälsare som folken längtat efter:
kom och fräls oss,
Herre vår Gud
22 O jordens Konung
O jordens Konung
du folkens längtan,
du hörnsten som bryter ned skiljemurarna
och gör allt till ett:
kom och rädda människan,
som du danat av jorden
21 O soluppgång
O soluppgång
du avglans av Guds härlighet,
du rättfärdighetens Sol:
kom för att lysa över dem
som sitter i mörkret och i dödens skugga
20 O Davids nyckel
O Davids nyckel
du spiran i Israels hus,
du öppnar, och ingen kan tillsluta,
du tillsluter, och ingen kan öppna.
Kom och led ut de fångna ur fängelset,
dem som sitter i mörker och i dödens skugga.
19 O Jesse telning
O Jesse telning
du som står som ett banér för folken
inför dig tiger konungar i förundran,
dig tillhör alla jordens folk
.Kom till vår frälsning,
träd fram i glans, o Herre, dröj inte
18 O Adonai
O Adonai
Gud som leder Israel
du uppenbarade dig i den brinnande busken
och gav din lag på Sinai berg.
Kom och förlossa oss, du vår tillflykt och starkhet.
17 O eviga Vishet
O eviga Vishet
du som har utgått ur den Högstes mun,
du når från världens ena ända till den andra
och styr allt med ditt blotta ord.
Kom för att lära oss vishetens väg
17-23 december
I Bönboken som ingår i gällande psalmbok, bön nr 68 för juldagen finns fyra av O-antifonerna sammanfogade till en bön.
Jag ska nu bjuda läsarna på en O-antifon per dag fram t o m 23 december. Kanske finns dessa i lite olika språkliga utformningar. Jag följer den "ekumeniska" Tidegärden - Kyrkans dagliga bön.
Löjets skimmer
Läs här.
Oj...
Nu sitter jag och väntar på att en ungspannkaka ska gräddas så då kan jag ju lika gärna bereda kära läsarna lite nöje. När jag inte har annat vettigt att skriva om så skriver jag lite vad som helst.
1. Skolavslutningar i kyrkan har diskuterats under senaste tid. Själv är jag sällan inblandad i sådant numera. Skarpast i sin analys och i sina kommentarer är som oftast Dag Sandahl. Då och då får jag lust påminna om hans blogg, men det finns ju en länk här på sidan så den som vill kan alltid gå vidare. Hans (just nu) senaste inlägg Svårslaget storslaget (fred 16 dec) kan gärna läsas. Fr a kan man begrunda hur det kan komma sig att prästen och tidningsredaktören Helle Klein kan uttala sig så fullständigt okunnigt om Luther och evangelisk-luthersk tro.
2. Igår kväll fick jag besöka ett hem dit goda vänner just flyttat och jag fick välsigna hemmet. Har gjort dylikt vid några olika tillfällen. Alltid lika roligt. Fler borde ta chansen ha en riktig hemvälsignelse när dom flyttat in i ny bostad.
3. Två söndagar i rad har jag varit ledig. Den förra av dessa gick jag på familjegudstjänst i Hertsökyrkan på förmiddagen. Kollegan Micke ledde gudstjänsten. Och på eftermiddagen besökte jag bönhuset vilket jag inte gjort på ett bra tag. Rätt så god predikan tycker jag nog, men den innehöll en detalj som jag något ogillade, men kanske ska jag hellre ta det med predikanten än via bloggen.
Den senare av de två lediga helgerna (förra helgen) hade jag besök av tvillingbror och svägerska från Umeå, fast huvudsakliga syftet med deras besök var inte att se mig utan föräldrarna. "Var ska man gå i kyrkan"? frågade min bror i telefon någon dag innan. "Beror på vad du vill ha", sa jag. "Bra predikan, nattvard och manlig präst" blev svaret. "Stanna hemma", sa jag. Två av önskemålen hade nog kunnat uppfyllas på flera ställen, men alla tre...? Själv gick jag inte heller till kyrkan på förmiddagen, men det beror på att jag firade mässa i Örnäskyrkan på eftermiddagen efter önskemål från Luleå Fridsförbund som förflyttat den dagens gudstjänst från bönhuset till kyrkan. Hur många av de tre kriterierna fick besökarna? I vart fall var det inte så många som kom. Betydligt färre än vad det brukar vara i bönhuset. Vad beror det på? Man föraktar altarets sakrament och tycker inte att det är lika viktigt gå när man "bara" får nattvard och inte en predikan av en "riktig" predikant? Eller man trivs bättre i bönhuset så man vill inte gå i kyrkan? Eller man upplever att den sociala kontrollen är mindre i kyrkan än i bönhuset, alltså kan man passa på att ta "ledigt" - eftersom man i själva verket går på de regelbundna bönerna mer pga det sociala grupptrycket än pga verklig längtan efter Guds ord?*
3. I tisdags var jag på luciahögtid i Örnäskyrkan på kvällen. Åtskilliga av församlingens körer. Stämningsfullt som vanligt men som vanligt störs jag lite av att tärnorna sjunger "under oss sia" istället för det korrekta "undret oss sia". Undret är att Gud blir människa och Lucia (när vi firar henne denna tid på året) siar, dvs profeterar, förebådar. Roligt var också att träffa näst äldsta dottern som tagit sig dit och mamma och moster och morbror.
4. Idag är jag ledig och har hunnit vara på badhuset och simmat. Nu är det dags för pannkaka. I morgon firar jag högmässa i Hertsökyrkan.
- - - - - -
Både min gamle kamrat och pedagogen noterar att jag nu uppdaterat - helt utan Facebook
* nu var jag riktigt elak, men jag menar bestämt att rannsakande kritiska frågor måste ställas även till laestadianer såväl som till andra.
Kulturhus
'
I går var jag i det kulturhus i Luleå som kallas just Kulturens hus. Vi var en grupp från församlingen som satt i ett litet konferensrum tillsammans med två representanter för kyrkokansliet som skulle lära ut det nya budgetsystemet. Trots min tidigare (flera gånger) uttalade skepsis mot allt som kommer från Svenska kyrkans nationella nivå får jag erkänna att dagen var intressant. Jag tvingas också ge min gamle kamrat rätt i att det nog finns ett och annat som trots allt är lite finurligt i det nya tänket. Den stora fördelen var dock att få saken förklarad för sig av folk som inte bara är ekonomer/administratörer utan som har erfarenhet från det kyrkliga golvet. En av föreläsarna berättade att hon jobbat som kyrkomusiker tidigare. Redan innan hon sagt det hade man en tydlig känsla av att här är en person som vet vad hon talar om.
I flera avseenden kände jag också att jag fick rätt i mina invändningar mot det nya, sådant det hittills presenterats för oss. En sak som jag fört fram i vår församlingsledning - efter det att jag uppmärksammats på saken av en kollega med god syn för det kyrkliga - diskuterade vi också med experterna och kollegans syn som jag framförde visade sig vara riktig. Det innebär att församlingen i fortsättningen slipper en utgift på flera tiotals tusen kronor varje år, vilket dom alltså redan i onödan gjort sig av med de senaste tio åren. Givetvis förväntar gode kollegan och jag oss att vi får någon form av gratifikation för denna ekonomiska församlingshjälp. En vecka i Rom på församlingens bekostnad, tex!
I Kulturens Hus pågick även något slags tornedalstemadag. Där mötte jag författaren, och gamle vännen sedan snart 40 år, Bengt Pohjanen. Han var där för att lansera sin senaste bok. Givetvis köpte jag ett ex och fick personlig hälsning skriven. Bengt passade även på att fråga ut mig vad jag mindes av en episod i Uppsala 1978 när Ulf Ekman försökte driva ut demoner ur honom. Händelsen ska omnämnas i tredje delen av Bengts memoarer. Kanske ska man även läsa första delen av Ulf Ekmans memoarer. Händelsen finns kanske med även där.
I dag var jag under eftermiddagen i det äldsta kulturhuset i staden: Domkyrkan. Numera existerar ju inte begreppet religion i samhället, det ses mer som en kulturyttring. Tre dop och en vigsel blev dagens facit.
När jag for därifrån såg jag att bilköerna tätnade när man närmade sig det största av stadens kulturhus: isladan. Insåg att jag ju skulle hinna perfekt till Luleå-Djurgården. Jag testade, jo, det gick att få en bra plats. När han som satte sig på raden framför mig såg min prästkrage så lutade han sig mot mig och sa "nu får du knäppa händerna så det här går bra". Jag kan väl inte precis säga att jag knäppte händerna så dom vitnade men Luleå tog ledningen med 2-0 i första perioden. I pausen viskade jag tillbaka "nu är det din tur att knäppa händerna". Men det hade man inget för. Andra persioden förlorade Luleå med 3-0. Bäst ta tillbaka det andliga initiativet i tredje och, jo, Luleå vann sista perioden med 2-1. 4-4 efter full tid således. Tänkte väl att det nu var okände publikkompisens tur att bedja, och vad hände? Djurgården gjorde mål i numerärt överläge och tog extrapoängen.
Återstår att se vilken slags kultur man ska ägna återstoden av kvällen åt. Duger det att läsa Bengts bok Tungan mitt i munnen, eller är det mer kultur med Sudoku?
