Torbjörn Lindahl

med tömningen av Marias lägenhet.

 

Igår var Jonas och jag i farten i över fem timmar. Han rensade i sovrummet och jag i köket. Dessutom tog vi hand om alla grejer hon under åren fått för sin träning och rehabilitering. Det senare tog vi med i samband med att vi åt lunch på Marco Polo och visade för arbetsterapeuterna vid deras nuvarande tillhåll i huset bredvid. Det var få av sakerna som de ville ha tillbaka. Alltså blev det en sväng till återvinningen också. Kändes lite slösaktigt slänga utrustning som i vissa fall skulle vara helt användbar. Men vad gör man, var skulle vi förvara det? Och hur få kontakt med någon som skulle behöva det? Alltså till återvinningen

 

Sen igen tillbaka till lägenheten för ytterligare sortering och fyllande av bilen. Men när vi för andra gången kom till återvinningen var den stängd. Kl 16 på fredagar och inte 20 som övriga vardagar.

 

Alltså fick allt sova i bilen i garaget. Nu under förmiddagen for Simon och jag med lasset till Risslan (återvinningscentralen).

 

Under dagen fick jag också ett telefonsamtal som visar att kyrkstugurenoveringen är på G. Timmermännen har nu inköpt behövligt timmer.så det kommer en räkning på drygt 40000, men då får jag ju bidrag av länsstyrelsen med 75% av kostnaderna.😀

 

var jag till Marias lägenhet två gånger. Först mitt på dagen och åter senare på eftermiddagen efter att jag firat mässa hemma hos vännen, pensionerade diakonen Tommy. Tre närvarande i husförsamlingen idag. Då tar vi till oss Frälsarens ord: där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.

 

Efter andra svängen till lägenheten hade jag bilen full av sådant som ska till återbruk/återvinnas. Dags för tur till Risslan således.

 

Själv tog jag vara på vissa saker ur Marias bokhylla, bl a den Bibel vi gav till henne vid konfirmationen 1996.

 

Tydligen fick hon insikt i nödvändigheten Kämpa trons goda kamp för knappt sex år senare skrev hon i konfirmationsbibeln:

 

med att tömma Marias lägenhet och ordna allt annat.

 

I måndags var Sara, Lena och jag där i ca fem timmar och sorterade och slängde.

 

Igår tog jag en promenad t stan och fixade lite av Marias angelägenheter hos hyresvärden Rikshem och Skattemyndigheten. Träffade i den senare vevan ett kristet par från Egypten och fick en trevlig pratstund med kaffe.

 

Idag hyrde vi släp på OK och fraktade Marias möbler. Först en säng till Sara i Boden, sen flera möbler till Lena och sist några gamla möbler från Lena till återvinningen.

 

Full dag och som vanligt skön känsla när man fått jobba kroppsligt. I sanningens namn var det mest Simon och Mats som jobbade. Min insats begränsad. Simon fick övningsköra hela dagen och fick ordentlig träning att köra med släp. Även att backa!

 

Förr var det sjätte söndagen efter påsk. Sen började vi inom svenska kyrkan räkna Påskdagen som första söndag i påsktiden. Då borde denna dag vara sjunde söndagen. Men då kallas denna söndag i nya evangelieboken plötsligt för Söndagen före Pingst. Varför det kan man undra. I Artos missale har dagen dubbelnamn: Sjunde söndagen i påsktiden

Söndagen före Pingst.

 

Hur som helst tog jag bilen till kyrkan. Hade kort övervägt skippa högmässan och bara ta bönhuset där jag skulle predika kl 16. Men då jag fått veta att Bosse skulle avtacka våra trognaste kyrkvärdar som tjänstgjort över 50 år, Birgitta och Lars Palo, och dessutom välkomna nya kyrkvärden Nelly, så ville jag vara i min "högmässokyrka".

 

55 deltagare idag. Men för att "bara" vara 55 var det ovanligt fullt i kyrksalen. Men det berodde på att skjutdörren till sidosalen var stängd så de ca dussinet (syftar på antalet, inte på speciella personer!) som ofta sitter där var tvungna sitta inne i kyrkan. Kanske bra.

 

Vår kinesiska vän Yanjing sjöng en sång på kinesiska (vilket språk?) Jättefint.

 

En sväng hem och sen tillbaka igen. Till Fridsförbundets bönhus i Örnäset. Bara en predikan. Jag valde inledningen av Josuas bok som predikotext. När jag talade nämnde jag också orsaken till att jag missat tre predikotillfällen under mars-april: Marias sjukdom, död och begravning. Hoppas det inte upplevdes osmakligt personligt utan att åhörarna kunde ta till sig orden om glädjen att inte behöva sörja "som de som inte har något hopp". Och uppmaningen till alla, särskilt de unga, att vara angelägna bevara tron så man kan dö med gott hopp.

 

Hemma först efter kl 18. Till middag blev det en ensam karrékotlett som redan legat länge nog i frysen.

 

Avslutning av kvällen med en stunds samtal på Mats' balkong.

 

En glädjedag. En av påsktidens tre segerdagar: Påskdagen, Himmelsfärdsdagen och Pingstdagen.

 

Inledde predikan med att något argumentera mot den i svenskkyrkliga sammanhang nästan klassiska himmelsfärdspsalmen:

Till härligheten land igen jag ser dig Jesus fara

Men jag på jorden måste än en gäst och främling vara

Långt från mitt hem jag vandrar här

mitt sällskap sorg och möda är.

 

Det enda försonande med den psalmen är att det bibliska uttrycket gäst och främling finns med i första versen. Men hela bakrundskänslan som den uttrycker är fullständigt fel. Vi är inte gäster och främlingar i denna världen för att vår Frälsare har övergivit oss och lämnat oss när han steg upp, utan vi är gäster och främlingar för att vi redan i förväg tillhör det rike som skall komma.

 

Om de tre segardagarna påsk, himmelsfärd och pingst sa jag:

- Är inte också Långfredag en segerdag? Dagen då Jesus sonade vår synd och skuld och försonade oss med Gud. Jo, förvisso även Långfredagen. Men verkligheten är att Långfredagen inte kan stå ensam. Utan Påskdagen hade Jesu död bara varit ett totalt misslyckande utan mening. Först i ljuset från Påskdagen förstår man Långfredagen.

 

Jesu uppståndelse är beviset på att försoningen är genomförd fullkomligt. Den synd och skuld som gjorde människan till fånge under döden är nu borttagen. Därför kunde inte döden behålla honom.

 

Himmelsfärden, Sonens återvändande till Fadern, är beviset på att inte bara försoningen är fullgjord utan hela uppdraget, i vilket även ingår att grunda en kyrka, utse apostlar, instruera dem och förbereda dem för mottagandet av den Helige Ande.

 

Om Pingsten och den Helige Andes roll var jag mer kortfattad eftersom jag inte ville frestas ta hela den predikan jag ska hålla om tio dagar.

 

46 deltagare i kyrkan. Inget kyrkkaffe men eftersom jag under eftermiddagen blev bjuden till Lena på födelsedagskaffe så överlevde jag. Trevligt givetvis, men som alltid numera när hela familjen samlas: Tråkigt att Maria inte kunde vara med. I stället samtalade vi om utformningen av hennes gravsten. Så var hon med på ett hörn ändå.

 

Har jag varit till idag. Och det inte utan viss motvillig fascination. Det finns nämligen kristna - ni vet ju vilka, eller hur? - som menar att Gällivare är den levande kristendomens odiskutabla centrum - i hela världen! 

 

Det var dock inte för att besöka detta centrum som Mats for fram och tillbaka. Nej, det var för att delta vid begravningsgudsjänsten för en person han varit arbetskamrat med under sina 13 år i Malmberget och Gällivare. Jag följde med för att få en trevlig utflykt och ge honom lite sällskap under 54 mils bilkörning.

 

Östra vägen upp, dvs E10 förbi Töre och Överkalix - eller snarast strax bredvid Överkalix där man alltid stannar på Vippabacken och tar en laxmacka. Västra vägen ner, dvs E45 till Jokkmokk och sen ner efter Luleälven. Inlandsvägen tycker nog jag är roligare, mer att se med alla kraftverksdammar. Enda skälet till Östra vägen är fikat på Vippabacken.

 

Gudstjänsten, ledd av nuvrande kyrkoherden Berit Kero, deltog jag i men givetvis inte minnesstunden. Jag hade ingen anknytning till den avlidna - inte utöver att hon som kamrer möjligen hade något att göra med att jag hösten 2019 fick lön efter mitt korta tvåveckorshalvtidsvikariat som var tänkt vara hela hösten men som tvärt fick avbrytas då jag fick stroke. Några av dem jag då mötte fick jag chans hälsa på igen i kyrkan.

 

När övriga i begravningsföljet gick till minnesstund i  församlingshemmet intog jag en god måltid å närbelägen Thai-restaurang. 

 

hette en präst i Umeå för ca 200 hundra år sedan. Han skrev ner sin livshistoria så långt han hann innan han dog. Per Stenbers levernesbeskrivning. För några år sedan kom den ut i tryck i fyra band. Intressant nedslag i Norrlands kyrkohistoria. Särskilt för oss i släkten Lindahl eftersom några av våra prästerliga förfäder nämns vid namn och några av äldre släktens prästdöttrar var föremål för Stenbergs uppmärksamhet när han var på friarstråt. När verket kom ut skrev jag om de olika bandens innehåll.

 

Varför denna återblick på gamla bloggposter och ännu äldre tider? Jo, därför att i Korpikå igår kom det efter gudstjänsten fram en Stenbergare (Göran Stenberg om jag minns rätt) och presenterade sig som ättling i sjunde led efter Per Stenberg. Han var också en av dem som aktivt bidrog till verkets utgivande. Han ville gärna hälsa och presentera sig eftersom han på denna ringa blogg läst mina skriverier om hans anfader. Roligt.

 

Vid niotiden gick jag till bilen för färd mot Kalix kyrka. Innan jag lämnade stan hämtade jag vännen Anders Joelsson som beslutat följa mig. Jag hade trott att Simon ville följa men förstod igår att jag tidigare i veckan alltför enkelt uppfattat hans hummande som ett ja då jag fört saken på tal. 

 

Skälet till Kalixresan var att jag lovat predika i kyrkan kl 11 och i Korpikå kl 15. Samma predikan två gånger alltså. Ja, samma och samma...Ni som vet hur fritt jag förhåller mig till mina ytterst rudimentära manus (om jag alls har något) inser att samma möjligen betyder istort sett liknande struktur på predikan och likhet i vissa enskilda delar.

 

Alltså långt ifrån det som en tidigare präst i Örnäsets församling berättade för många årtionden sedan, att han vid de tillfällen han höll högmässa i både Örnäsets kyrka och Svartöstadens kapell samma helgdag kunde notera att i den senare mindre lokalen gick det betydligt snabbare med predikan. Betyder alltså att han höll ordagrant samma predikan på båda ställena. Sådan precision är jag ljusår ifrån.

 

Kul att jag osökt fick nämna Svartöstadens kapell. Vid den lilla kyrkan stod nämligen länge den klockstapel som tidigare fanns vid den kyrka (kapell) som nu finns i Korpikå, Kalix församling - nämligen när både kyrka och klockstapel stod i det tidigare (sedan länge helt utplånade) vattenrallarsamhället i Harsprånget vid Sveriges största vattenkraftverk.

 

Extra roligt för mig få komma till den kyrkan eftersom det är min konfirmationskyrka. Kombinerat scout- och konfirmationsläger 1967 där man kunde få nyttja lokaler som inte längre användes i det då tömda, men ännu inte rivna, arbetarsamhället.

 

 Om ni inte kräver ordsgrann utskrift av predikan kan ni här få grundstrukturen.

 

1. Det vi oftast tänker på när vi talar om bön är den enkla begärbönen då man ber om något för egen eller närståendes del. Detta utifrån evangeliet där änkan i liknelsen har en personlig angelägenhet.

 

2. Lyfter man blicken något finns också förbönen för andra (även okända). Detta utifrån Gt-texten där Abraham bad för Sodom.

 

3. Tredje bönetypen är tillbedjan där man inte alltid måste be om något utan bara är inför Gud. Episteltexten: "därför böjer jag mina knän för Fadern".

 

Skojigt nog är listandet av dess tre bönetyper ett minne från konfirmationsundervisningen i Harsprånget 1967.

 

Trevlig samvaro med gott kyrkfika i Korpikå och en liten sånggrupp som följt med från Kalix. I Kalix* dock inget kyrkkaffe så där hade vi tid äta lunch på lokal restaurang.

 

På vägen hem stannade vi till vid mina svärföräldrars grav  i Töre. Svärmor Maj skulle blivit 102 år idag om hon levat.

 

 

* en annan sak jag inte uppskattade i Kalix kyrka (samma på Fastlagssöndagen och inte uppskattat av mig då heller) är att kyrkvärdarna innan läsning av sina texter (GT och epistel) läser upp den introduktion till respektive text som finns i den kyrkoårsalmanacka som årligen används i de flesta församlingar och ofta även ges till alla kyrkvärdar.

 

Jag frågade om inte textläsarna kunde avstå läsa dessa ord som givetvis inte är avsedda för gudstjänstförsamlingen, utan för kyrkvärdars och textläsares egen reflektion. Men då jag fick svaret att det bestämts att det ska läsas så beslöt jag följa den princip jag hamrade in i kollegor när jag var distriktspräst: gästande präst ska "ta seden dit han kommer".

 

Så jag gjorde det. Men jag gillade det inte. Pålyser man att nu ska det lyssnas till Bibelns ord och fr a när man avslutar med "så lyder Herrens ord", då ska det bara vara bibelordet och inte uppblandat med en massa människoord från kyrkokansliet.

 

Hör här, kyrkoherde Hanna! Avskaffa oskicket omedelbart.