Torbjörn Lindahl

kommer jag att hålla tre fredagkvällar framöver i vuxengruppen i samband med den s k Fredagstimmen i Luleå Fridsförbunds bönhus på Örnäset.

 

Fredag 30/9 kl 18.30

 

Fredag 7/10 kl 18.30

 

Fredag 14/10 kl 18.30

Genomgång av högmässoliturgin. Varför gör man som man gör? Hur kan man se liturgin som en hel  predikan  om Jesu liv?

 

Välkommen! Även du som normalt inte besöker bönhuset

har jag haft under helgen. Bp Göran (Beijer) från Missionsprovinsen har varit i Norrbotten och då även varit förbi mig. Göran kom till Luleå på lördagen och senare på eftermiddagen skjutsade* jag honom till Överkalix där annan chaufför tog över för sista biten mot Korpilombolo. På vägen stannade vi till hos svärfar i Töre. Han tyckte mötet var roligt eftersom han haft Görans pappa i exegetik under sina präststudier.

 

Söndagen celebrerade jag och predikade i Hertsön. Bp Göran gjorde detsamma i Korpilombolo gudstjänstgemenskap. På eftermiddagen återsågs vi i bönhuset på Örnäset dit han fått skjuts. Då hade jag även hunnit födelsedagsuppvakta ett av mina barn tillsammans med mamma.

 

Idag om aftonen skjutsade jag biskopen till flyget efter det att vi ätit middag tillsammans med andra vänner vilka sen stannade på kvällste. Att jag personligen uppskattar biskop Göran är ingen hemlighet. Inte heller att jag betraktar honom som en riktig biskop.** Han har utan tvekan många kvaliteer som är värdefulla men som många av kyrkans biskopar saknar. 

 

Men nu är biskopshelgen slut. Eftersom svenska kyrkans överklagandenämnd undanröjt Göteborgs domkapitels beslut att avkraga präster som firat gudstjänster i någon av Missionsprovinsens gemenskaper, så måste dylikt gudstjänstfirande uppfattas som tillåtet. Alltså lovade jag på stört efter förfrågan att förrätta en gudstjänst under hösten i Korpilombolo gudstjänstgemenskap.

 

- - - - -

 

* det lustiga var att när Göran skulle sätta sig i min bil så hade jag på passargerarsätet en reklambroschyr som jag fått under fredagens hockeymatch (Luleå-Skellefteå) men helt glömt bort. På den stod med stora bokstäver Beijer (byggmaterial).

 

- Jaha, man har reserverad plats, sa biskopen.

 

** om än irreguljär sett ur svenska kyrkans officiella synvinkel

 

Finns det? Alltså på frågan jag ställde i förra inlägget. Uttolkad ungefär så: vad är minst fel; en prästvigd kvinna eller en lekman som förrättar nattvarden? Och vilken av dessa två skulle ha störst möjlighet "leverera"* en rätt nattvard?**

 

Hela frågeställningen utgår ju från att man har den grunden att en rätt prästvigd man bör vara sakramentsförvaltare. Delar man inte den grundsynen är ju hela diskussionen meningslös.

 

Nu har några kommentatorer gett goda synpunkter med anledning av föregående inlägg så kanske behöver inte mer tilläggas. Men då jag är allmänt prat- (läs:skriv-) sjuk så kan jag väl inte avstå några egna synpunkter.

 

Är ett rätt ämbete nödvändigt för sakramentets*** giltighet? I många (förment?****) lutherska sammanhang skulle man nog förneka det. Det är väl därför som man i många s k**** lutherska sammanhang har haft relativt lätt att acceptera att man förlorat biskopsämbetet och därefter låtit ämbetet vidareföras bara av präster, eller bevarat ett yttre biskopsämbete trots förlorad succession eller rentav tappat även prästämbetet och upphöjt tidigare lekmän (predikanter) till nya ämbetsbärare utan vare sig biskoplig eller prästerlig vigning.

 

Andra mer "högkyrkliga" lutheraner skulle kanske mena att det rätta ämbetet är nödvändigt. Åtminstone skulle dom känna sig osäkra om det inte var för handen. Riktigt exakt vad man då bygger på har jag aldrig riktigt fått klart för mig, men själv skulle jag kunna tänka mig Augustana art V: "För att vi ska få denna tro (min kurs) har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltandets ämbete inrättats".

 

När jag får frågan om jag tror att en ovigd lekman eller prästvigd kvinna kan fira en rätt nattvard, brukar jag svara att det är inte mitt problem, jag deltar aldrig i dylika nattvardsgudstjänster. De som gör det får själva ta ansvar för det som sker. Själv är jag bara angelägen deltaga i mässor som i så stor utsträckning som möjligt innehåller alla rätta beståndsdelar:

- riktigt (akoholhaltigt) vin

- veteoblater

- fullödig teologiskt korrekt liturgi

- manlig präst, vigd av biskop i historisk succession

- god förkunnelse (gäller det bara enstaka tillfälle kan man ha viss tolerans mot brist på denna punkt)

 

Att sedan, om någon av de rätta beståndsdelarna saknas, dra den exakta gränsen  för när ett äkta sakrament upphör - det vill jag inte göra. Och är det skillnad på enstaka tillfällen (tex i krigssituation där antingen bröd och vin eller riktig präst saknas - så att Gud skulle kunna låta den kontinuerliga välsignelsen följa med in även i en tillfällig bristsituation?) och etablerade sammanhang där man kontinuerligt (utan att det är helt nödvändigt) fortsätter att leva i brist? Vem vet?

 

Om någon skulle leva i en andlig gemenskap där det kontinuerligt brister i något av dessa avseenden skulle jag dock vilja uppmuntra att så snart möjligt söka upprättelse av det som ännu brister.

 

Men ursprungsfrågan var ju: vilket vore bättre/sämre i en tillfällig nödsituation, lekman eller prästvigd kvinna?

Jag avstår.

Jag skulle nog anstränga mig en aning till för att få fram en person som jag kan betrakta som en rätt präst.

 

- - - - -

 

* som det numera i alla sammanhang heter

 

** jag medger att frågan var lite skämtsam, men ändå inte helt utan allvar. Den passar kanske in under denna bloggs "allvarliga skämtsamheter"

 

*** vi talar här i praktiken bara om nattvarden. Eftersom kyrkan godkänner lekmannaförrättade nöddop så gäller ju frågan inte där

 

**** varför skriver jag understundom "förment" eller "s k" lutherska (detta är inte första gången). Jo, därför att jag anser att många lågkyrkliga och väckelsekristna sammanhang som berömmer sig av Luther likväl tappat mycket av ett fullödigt lutherskt kyrko- och gudstjänstliv.

Men först - som vanligt på söndagkvällar - lite om vad som hänt under helgen.

 

Igår var jag på födelsedagskalas. Gav en krukväxt som present. Tänkte att jubilaren skulle vara duktigare än jag på blommor. Men även hon uttryckte viss oro att kunna klara blomman. Jag tröstade då med den sanning jag fått av Jocke:* betrakta krukväxter som snittblommor. Utgå från att dom inte håller längre. Om du till äventyrs får dem att överleva längre, betrakta det som ren bonus. Trösterikt för en som inte kan sköta blommor.

 

Trösterikt var det också vid gårdagens premiärmatch i SHL. Luleå slog Linköping med 4-0 på hemmaplan. Roligt att se.

 

Sen blev det söndagsglädje. Delar den glädjen med bloggare, vars blogg jag inte kan rekommendera av kända skäl. Högmässa i Hertsön. Jo, de tre frågorna blev stommen i predikan. Noterar att Håkan Sunnliden på sin blogg lagt ut en predikan med nästan samma struktur. Innehållet skiljer sig dock en aning.

 

Lunch på stan med en av gudstjänstfirarna. Besök hos mamma** på hennes boende och sen till bönhuset. Där fick jag både höra en predikan och bidraga med en. Men där var det inga frågor, bara påståenden. Precis som man förväntar sig.

 

Sist blev det kyrkfika.*** Och det var då den sista frågan ställdes. Med anledning av något som berättades.

- Om ingen godkänd manlig präst finns tillgänglig när det är behov att fira nattvard, vad ska man då hellre välja, som ger störst chans att man får äkta nattvard; att nattvarden leds av lekman eller av en prästvigd kvinna?

 

Fundera på det.

- - - - - - - -

* understundom kommentator på denna blogg 

 

** kan det räknas som hembesök i tjänsten när jag hälsar på mamma? Hon är ju faktiskt församlingsbo!

 

*** eller skulle man säga bönhusfika? Hur var det nu? Det var ju bönhuset som var kyrka enligt kommunal informationsskylt.

finns i morgondagens evengelietext. Jesu fråga vem som satt honom till domare eller skiftesman. Sen den rike i liknelsen: vad ska jag göra? När skörden inte ryms. Och sist Guds fråga till den rike: vem ska nu få det du samlat?

 

Kanske blir dessa tre frågor stommen i predikan. Men säker ska man inte vara. Den som kommer till kyrkan* får höra.

 

- - - - - - 

 

* du vet ju vilken, eller hur?

heter en mycket läsvärd bok. Utgiven av Credoakademin. Jag har just läst ut den nu i pausen mellan Pehr Stenbergs Levernesbeskrivning III och IV.

 

Detta är också en levernesbeskrivning som berättar om en ung hängiven muslims* vandring och brottningar på vägen från islam till kristen tro, eller ska vi hellre säga på vägen till Jesus.

 

Författaren och huvudpersonen Nabeel Qureshi, är född, uppvuxen och boende i USA (bortsett från några år då familjen bodde i Skottland). Han är andra generationens muslim i västvärlden, föräldrarna från Pakistan. Uppvuxen i en familj där många ägnat sig åt islamisk mission fostras han att ta sin tro på allvar och beflitar sig också om att kunna vittna om och försvara sin tro i sin icke-muslimska omgivning, i skolan, highschool och college.

 

Det är i mötet med fr a kristna skolkamrater som hans tro börjar prövas. Men ofta blir han besviken på kristna; dom är antingen för okunniga eller för fega att ge honom det rätta tuggmotståndet när han vill diskutera religion. Annat blir det när han lär känna David. Och här fanns för mig en av de stora utmaningarna i boken. En kristen som kan ge svar på tal till en allvarligt frågande sökare och en som år efter år finns kvar som verklig vän, trots religions- och åsiktsskillnader.

 

Många av dom invändningar mot kristen tro som Nabeel har är ganska lika dom vi nöter från sekulariserade västerlänningar med kristen bakgrund: är Bibeln sann, har Jesus uppstått osv. Därför är det nyttigt läsa hans brottningar och se hur tvivlen ett efter ett övervinns.

 

Men inte bara tvivel ska övervinnas utan tro måste brytas ner: tron på Muhammeds och Koranens ofelbarhet. Här finns också mycket att lära om muslimskt tänkande och vilka sanningar som bär en troende muslim. Insikter får man också om vad det kan kosta en muslim att bli kristen, förlust av släktgemenskap och sociala sammanhang mm.

 

Eftersom författaren är verklig sanningssökare (och akademiker) så läser han massor av både muslimsk och kristen litteratur, lyssnar på debatter mellan muslimska imamer och kristna förkunnare och går verkligen till botten med frågor som Jesu död (dog han verkligen i korsfästelsen?  vilket muslimer förnekar) Kristi uppståndelse, Nya testamentets tillförlitlighet och Koranens tillkomsthistoria. Därför finns mycket i boken som även en kristen har nytta av att läsa.

 

Jag säger bara en sak: läs den! Och för att citera Paulus (Fil 4): "åter vill jag säga" läs den!

 

- - - - - -

 

* författaren tillhör den från Pakistan utgående minoritetsriktningen inom islam som kallas Ahmadiyya, vilket i sin tur är en grupp bland de ca 10-15 % av världens muslimer som inte tillhör någon av de två största grupperna sunni och shia.

 

Denna grupp har vissa särläror som gör att många majoritetsmuslimer inte betraktar dom som riktiga muslimer. I boken finns exempel på hur dom får försvara sin rätt kallas muslimer. Men bokens beskrivning av muslimsk fromhetspraxis och muslimska tänkesätt torde även gälla andra än bara denna grupp. Denna riktning försöker också (särskilt i västvärlden?) framställa islam som en fredens och icke-våldets religion på ett sätt som delvis kanske skiljer sig från historisk islam

gick jag till idag på högmässa. Eller...gick och gick. Större delen av resan företogs med bil. Jag hade med mig mamma som jag hämtat på hennes boende. Ofta blir det att vi far till Örnäset som ligger närmast eller till Hertsön där vi numera känner oss mest hemma, men idag tog vi domkyrkan. Roligt att mamma får komma dit medan hon lever. Hon har för länge sedan uttalat att hennes begravningsgudstjänst en gång ska hållas där.

 

Roligt för mig också att denna söndag gå i domkyrkan eftersom gudstjänsten leddes av församlingens skolpräst som sedan ca ett år tillbaka är en av mina närmaste grannar.

 

En högmässa är ju alltid en högmässa men två små exempel på modernismens intåg i liturgin kunde jag notera. Dels "Kristus är mitt ibland oss" istället för "Herren är mitt ibland oss". Dels "Så lyder Guds ord" som ersättning för "Så lyder Herrens ord". Obetydliga skillnader. Och de nya formuleringarna är i sig själva inte felaktiga. Absolut inte. Men den som i årtionden hängt med i debatterna om det s k inklusiva språket känner ju igen vad det handlar om. I bästa fall onödig klåfingrighet. I värsta fall de små stegens tyranni. Jag erkänner rakt på sak: inget av det gillar jag och kommer aldrig begagna mig av. Inte ens om det inom något år kommer i en s k gällande handbok.

 

Kollegers predikningar ska man inte recensera, så jag nöjer mig ned att säga som dåvarande komministern i Haparanda, Leo Esko Johansson, sade till mig 1974 då jag som blott tjugoåring i Seskarö kyrka predikat i minst trettio minuter och var ganska nöjd med hur jag imponerat på mina jämnåriga i sommarkyrkan; när han gick förbi mig sa han bara, liksom i förbifarten, "ja, det var ju i alla fall inget fel vi fick höra idag". Jag har alltid bevarat det minnet och tänker än idag: underbara laestadiantradition, här ska inte människan berömmas och högmodet näras.

 

Under eftermiddagen fick jag även telefon av god vän som högläste ur Kyrkans Tidning om den nyss skedda splittringen inom västlaestadianismen i Finland. Alltså lär det nu finnas nitton laestadianska riktningar. Men de ledande i väst kommer naturligtvis inte att medge någon splittring. Budet kommer vara: dom har ju lämnat oss, alltså hör dom inte till oss. Vi har aldrig splittrats.

 

Blir i tanken påmind om den stora splittringen av världskristenheten på 1000-talet, den mellan öst (ortodoxa kyrkan) och väst (katolska kyrkan). De ortodoxa säger: katolikerna har lämnat den ursprungliga kyrkan. Katolikerna säger: de ortodoxa har lämnat den rätta kyrkan.

 

Allt känns förvånansvärt bekant. Tur att något är sig likt i kristendomen i dessa osäkerhetens tider.

är nu ikväll färdigläst. Det är rejäla böcker. Denna del var 536 sidor, och då är det stora sidor med text i dubbla spalter. Nu får jag en dryg veckas vila.* Den 20 september utges del IV i Umeå.

 

Jag har nämnt detta imponerande verk i en tidigare bloggpost för något år sedan. Och kan fortfarande rekommendera det till den som är historiskt och kyrkligt intresserad. Det är alltså en man som var präst i Umeå i slutet av 1700-talet (och början av 1800-? - sista delen får utvisa om han blev kvar i staden eller flyttade) och som berättar sin levnadshistoria. Den historia som i denna del tecknas (1789-96) skriver han (delvis? i slutversion?) ner ca tjugo år senare.

 

I denna del upptas en stor del av berättandet av hans minnen, av hans mångfaldiga försök att få en hustru. Bl a friar han under nästan ett år till en viss frk Sofie Lindahl - jag skulle gissa att hon är min farfars morfars fars syster eller något liknande - men där fick han till slut korgen. Och lika glad var han för det, verkar det som. Och lika glad borde hon vara, eftersom han vid den tiden var 35 och hon 17! Hans övriga öden och äventyr och hur det till sist blev med fru och barn ska jag inte berätta för att inte förta spänningen för den som beslutar taga sig verket an.

 

Men en liten berättelse från den prästerliga 1700-talsverkligheten ska jag bjuda läsarna på. Han blev ganska ofta kallad ut på socknen för att skrifta och ge nattvarden till döende människor. Då hörde det till att husfolket som tack för denna tjänst åt den döende skulle bjuda på en sup, alltså sattes en brännvinsflaska fram. Nu hände sig en gång att densamma flaskan var ytterst lik den i vilken han hade nattvardsvinet. Alltså råkade han en gång ta fel och ge en döende gumma sakramentet i form av brännvin. Snart upptäckte han dock sitt misstag och gjorde om alltsammans.

 

Men det som flera gånger fascinerar mig under läsningen är hur både författaren själv och många av dem han möter så oupphörligt och konsekvent ser Guds ledning, beslut och handlande i exakt allt som händer. Även när man drabbas av de allvarligaste svårigheter och prövningar (en hustrus eller ett barns död, eller en faders självmord osv) så kommer det inte i närheten att klaga utan bara "tacka och ta emot". Allt som sker är Guds vilja eller åtminstone tillåts av Gud. Gud vet bäst. Han ser längre. Han låter alltid allt samverka till det bästa osv. Är det möjligt att tro på det sättet så konsekvent, undrar man. Men samtidigt anar man att det i en sådan tro samtidigt kan vila en oerhörd förtröstan. Och detta är faktiskt (tro det eller ej!) gällande svenskkyrklig tro enligt 1878 år katekesutveckling.

* min vila från Stenberg blir kanske något längre så jag hinner läsa annat också

var det igår (fredag). Givetvis var det en god och kristligt sinnad församlingsbo som bjöd mig och kär kollega på något gott att dricka å lämplig lokal, därmed visande sin uppskattning av sina präster. Lägg datumet på minnet (9 sept.). Festen återkommer varje år på samma datum. Vill man inte göra det som blir uppmaningen när förkortningen uttyds kan man istället bjuda hem prästen på middag. Givetvis bör denna denna goda, från början utländska katolska, tradition introduceras även i Sverige. Även här i landet bör de troende lära sig uttrycka sin uppskattning för sin präster vilka genom ordets förkunnelse och sakramentens utskiftande erbjuder de nådens medel förutan vilka vi inte kan bli saliga.

 

Den okunnige tar - som vanligt - hjälp av Google.*

 

 

* om man - i sin iver och stora kunskapstörst! - gör det, kan det hända att man råkar hamna på en blogg vars rekommenderande förra året renderade mig en domkapitelsanmälan. Jag ber då kära läsarna att noga notera att jag i detta inlägg inte rekommenderar densamma bloggen. Ny domkapitelsanmälan är alltså inte nödvändig

Var är kyrkan?  Jag tror att jag för några år sedan haft det som rubrik på ett blogginlägg. Min tanke då var att jag vid något tillfälle sett det stora lekmannaengagemang som kan komma till stånd vid speciella tillfällen i bönhuset. Tex omkring fika och serveringar och festligheter. Och det helt med frivilliga krafter. Aktiviteter som det i kyrkoförsamlingen sannolikt skulle behövas tiotals anställda för att få till. Var är församlingen, i betydelsen troende engagerade människor, har jag frågat mig.

 

Idag när jag kom gående från bussen (steg av vid hpl Skuholmsrondellen) så fick jag anledning fråga mig om någon ansvarig på Stadsbyggnadsförvaltningen ställt samma fråga. Jag såg nämligen följande informationstavla. Givetvis har jag sett den förut och passerat den många gånger. Men jag har aldrig studerat den på nära håll. Förrän nu. Häng med så tittar vi på den.

 

Igår eftermiddag med biskopen. Jag skojade med honom och sa att det är väl märkligt att man ska behöva boka in samtalet fyra månader i förväg för att få prata en stund med en gammal kompis. Jo, det känns så. Så fort vi sitter mitt emot varandra på hans arbetsrum eller ute på ett matställe (andra gången på ett drygt halvår) så är det som att våra roller till stor faller av oss; det är inte komministern och biskopen utan gamla kompisarna Torbjörn och Hans.

 

Ändå pratade vi givetvis allvar. Det var ju jag som beställt samtalet så en del av mina funderingar, oro och bekymmer var väl det som delvis utgjorde dagordningen i samtalet: om kyrkans läge; om dess framtid; om möjligheterna för mer traditionalistiskt sinnade kyrkliga grupper (vilka jag själv känner mig befryndad med och som en del av) att få ett fungerande framtida utrymme i kyrkan; om den laestadianska rörelsens (vilken jag också känner samhörighet med) framtid i och utanför kyrkan; om Missionsprovinsen och OAS-rörelsen och oasmötet i Umeå i somras.* Och om det faktum att vi båda närmar oss pension. När nu biskopen beslutat gå i pension det år han fyller 63 (2018) så innebär det ju att vi kan bli pensionärer samma år. 

 

Jag sa då att om det blir oasmöte i Umeå igen till sommaren så kunde vi ju sedan förlägga norrlandsoas i Luleå året därefter så kunde biskopen som nybliven pensionär vara helt fri medverka.

- Gärna, sa han.

 

Igår kväll i telefon med prästkollega i Missionsprovinsen. Erkänner att jag känner exakt samma kollegiala gemenskap med präster i provinsen som med vanliga svenskkyrkliga.

 

Idag på förmiddagen hade jag ett uppmuntrande samtal med kollegan och tidigare kyrkomöteskamraten Håkan Sunnliden. Roligt höra hans glädje i sin nya roll som pensionär. Förkunnare fortsätter han dock att vara. Vi kommer att mötas i Österbotten om en vecka. Det ser jag fram emot.

 

Nu blir det snart lunch med två kollegor.

 

- - - - - -

* jag vill dock inte referera ett enskilt samtal på bloggen. Men inget är hemligt, så den som frågar får veta.

Har nu arbetat två dagar. Detta blir tredje dagen. Men idag ligger uppgifterna på eftermiddag och kväll så det blir ledigt ännu en stund.

 

Även igår  blev det kvällsarbete. Planering inför årets konfirmandgrupp i Fridsförbundet.  I tisdags avslutade jag arbetsdagen med ett besök på lassarettet hos församlingsbo som skadat sig i en olycka tidigare i sommar. 

 

I övrigt har de tvenne dagarnas arbetsinnehåll till stora delar bestått i förberedelser och planeringar för sådant som komma skall; både enskilt och i grupp: områdeskollegium och prästträff.

 

Idag är det som sagt tredje dagen. Det ligger väl alltid en biblisk förväntan inför tredje dagen. Idag kommer jag att möta biskopen för ett samtal om framtiden, vilket jag själv önskat. Det ser jag fram emot.