Torbjörn Lindahl

förefaller ju vara bloggstilen för dagen.

 

Först den om kyrkan som ett träd där de olika grenarna och kvistarna är olika konfessioner och samfund.

 

Sedan den om livet på en liten ö som skilts från fastlandet av havsnivåns höjning och som nu riskerar bli översvämmad.

 

Nu kommer en tredje. Man kör på en större väg i avsikt komma mot ett visst mål. Många som färdats tidigare har uppfattat att den stora vägen går i fel riktning och kommer missa målet. Därför har man byggt en avfart och genväg. I långa tider har den fungerat, men när vi nu kommer på vår lilla sidoväg så märker vi att den börjat vara dåligt underhållen. Den blir sämre och sämre, mer och mer igenvuxen och det blir allt svårare ta sig fram med bil. Till slut är det omöjligt. Vad återstår? Att ta sig tillbaka upp på stora vägen och se om den också - trots allt! - kommer till målet, särskilt som det börja komma rykten att det faktiskt går komma till målet även på den vägen?

 

Men några entusister finns som vill fortsätta på vår lilla väg. Dom ser att där vägen är slutligt igenvuxen kan man ana en liten stig. Går det ta sig fram där? Jo, kanske. Med hjälp av machetes införskaffade från afrika (där dom är vana bana sig väg genom djungler:) börjar man röja upp den gamla avfartsvägen så det åtminstone ska gå att ta sig fram bekvämt gående. Kommer man kunna göra den lilla vägen så attraktiv och känd att fler än den lilla skaran entusiaster vill beträda den?

 

Ungefär så kanske när jag nu äntligen kommer fram till det jag för en tid sedan utlovat: att skriva något om min syn på Missionsprovinsen som ett eventuellt framtidsalternativ.

 

Jag har berört ämnet förut. Hittade av en tillfällighet två inlägg jag skrev i maj 2010. Du kan ju spana in dem om du vill här och fr a här. Större delen av inläggen handlar inte om Missionsprovinsen men ger en del omkringtankar som kanske kan vidga vissa perspektiv. I dessa två inlägg handlar det mest om de laestadinska gruppernas eventuella relation till Mpr.

 

Min fulla förståelse för tillkomsten av Missionsprovinsen har jag uttryckt även i andra inlägg under åren. Min vilja att ha goda relationer till dess aktiva och medlemmar likaså. Min kompletta ovilja att fördöma dessutom. Biskop Göran Beijer i Missionsprovinsen är en god vän sedan den tid vi båda var dekaner i Synoden. Vi träffas då och då och ringer och mailar varandra ibland. I praktiken fungerar han nog som biskop för mig. Skulle jag behöva ett gott råd i en knivig fråga är han nog den mest naturlige för mig att vända mig till.

 

Redan Synoden med sin uppbyggnad var ju ett slags embyo till det fria stift vilket som en tanke föddes inom Synoden. Nu blev det Missionsprovinsen som förverkligade idén i och med sina biskopsvigningar. Ett fritt stift inom svenska kyrkan, så definierade Missionsprovinsen sig själv. Nu tror jag dom ändrat det till ett fritt stift i svenska kyrkans tradition. Liten försämring, tycker kanske jag. Man ska göra anspråk på sin plats i kyrkan även om man står utanför den svenskkyrkliga apparat som regleras av riksdagsbeslutade lagar och styrs av politiska partier.

 

Mpr har alltså upprättat ett svenskkyrkligt biskopsämbete vid sidan om det lagreglerade, men ett ämbete som utan tvekan har samma "kvalité" som svenska kyrkans. Den förste Missionsbiskopen vigdes av kenyansk biskop som har sin succesion via kyrkan i Tanzania tillbaka till svenske biskopen Bo Giertz. Alltså kan Missionsprovinsens biskopar och präster betraktas som "riktiga" och man kan tryggt ta emot sakramenten ur deras hand.*

 

Kommer då Missionsprovnsen att lyckas? Kan den vara ett alternativ? Ja, för en svenskkyrklig som ser sina överlevnadsmöjligheter inom svenska kyrkan allvarligt hotade på sikt borde den ju vara det naturligaste alternativet och principiellt förstavalet före konverteringsalternativet som jag i flera inlägg diskuterat. Hela svenska kyrkans andliga tradition men utan alla tveksamheter som en lutheran skulle få på halsen i den romerska kyrkan.

 

Men frågan är: kommer den att överleva? Har den tillräckligt med självständigt liv eller är den trots sin opposition så beroende av sin svenkkyrkliga bakgrund att den dras med i djupet när det stora skeppet sjunker?

 

Som en nödlösning och som ett kortsiktigt alternativ, utan all tvekan. Och som alternativ till den väg som vissa lågkyrkliga rörelser (bl a en del av mina laestadianska vänner) kommer att frestas av: att lekmän tar sakramentsförvaltningen i egna händer; absolut! Ska den laestadianska rörelsen kunna bevara det mikroskopiska arv av lutherdom som den fortfarande har kvar och inte övervinnas av den reformerta sektsjukan så är det nog helt nödvändigt att den väljer att inordna sig i Missionsprovinsens kyrkliga struktur och allmänkyrkliga lutherska arv.

 

Hittills tror jag att de flesta som prästvigts inom Mpr är sådana som fått sin prästkallelse på något sätt inom svenska kyrkans ramar men som inte kunnat komma vidare den vägen, men om Missionsprovinsen på längre sikt ska överleva måste den ju få sådana levande gudstjänstgemenskaper att inom dess krets nya prästkallelser kan uppväckas. Lättare att bygga upp något nytt när man står i en väckelsevind, betydligt svårare när man befinner sig i en rädda-vad-som-räddas-kan-situation.

 

Men min personliga hälsning till alla vänner inom Missionsprovinsen: Lycka till och Gud välsignelse er!

Jag är med er i Anden, kanske till slut även i organisationen!

---

* men man bör veta att Missionsprovinsens präster inte har svenskkyrklig vigselrätt och att personer dom döper inte automatiskt blir medlemmar i svenska kyrkan

 

 

 

som  gör att man ens kan överväga tanken att någon gång konvertera till Rom trots att man är medveten om det som "skiljer protestanter och katoliker"? Några kommentatorer har ju förtjänstfullt visat på skillnader.

 

En liknelse till hjälp:

Vi bor på en ö. En gång bodde vi på fastlandet. Men våra förfäder kom i skarp opposition mot den dåvarande statsledningen och samhällsordningen. Till slut såg dom ingen annan utväg än att flytta ut på en udde. Om dom blev utkörda ur staden eller lämnade den frivilligt finns det olika uppfattningar.

 

Med åren har vattnet i havet börjat stiga (det är väl klimatet :) Udden blev en ö. Hittills har livet på ön fungerat tillfredsställande. Fiendskapen mellen öborna och fastlandsfolket var till en början stor men med tiden har det lugnat sig och numera sker ett visst handels- och kulturutbyte.

 

Nu är problemet att prognoserna visar en så stor ökning av havsnivån att ön på sikt kommer bli obeboelig. Många öbor har redan börjat flytta mot öns bergspartier. Andra tänker sig att man får väl bygga sig ett torn högst uppe på högsta kullen och bosätta sig där.

 

Men några börjar tänka: är det inte på sikt bättre att flytta till fastlandet. Ett och annat är visserligen ganska annorlunda i styresskick och kultur men mycket i byggnadsstil och heminredning förvånansvärt hemlikt. Nä, fastlandsborna har det i vissa avseenden inte exakt som vi skulle vilja ha det. Men några av oss öbor är övertygade om att det i alla fall skulle gå att överleva där. Och det är kanske primärt det viktigaste.

Det har uttalats från många håll på sista tiden att svenska kyrkan har agerat alltför svagt för Mellanösterns förföljda kristna. Jag måste erkänna att jag inte kan säga exakt vad kyrkan skulle göra för att agera på bästa sätt, men från mina två mandatperioder i Kyrkomötet vet jag ju att det vid olika tillfällen motionerats om ett ökat engagemang för förföljda kristna och att dessa motioner oftast i kyrkomötet bemötts aningen kallsinnigt och utan det riktiga engagemang man skulle önska.

 

Kanske är skälet till kyrkans svaga agerande att man själv i årtionden ägnat sig åt en förberedande form av - om än inte förföljelse så i vart fall en tydlig form av - diskriminering. Jag ska inte säga vilka grupper inom svenska kyrkan det är som utpekats skyldiga även från kyrkligt håll och som i tydliga paragrafer i kyrkoordningen fått sina framtida överlevnadsmöjligheter allvarligt beskurna. Du vet det själv!

 

Många av Mellanösterns drabbade kristna kommer ju också från kyrkor som i vår kontext har "fel åsikter" i de frågor som är grundläggande för möjligheten till kyrklig karriär. Hur går det för Wejryd och Jackelén och Brunne att motta och omfamna och uppmuntra och stödja och till vårt land ev som flyktingar välkomna kristna som i vissa frågor har exakt samma synsätt som kristna på hemmaplan som svenska kyrkan inte ens vill ta i med tång och annars i åratal aktivt velat bli av med.

 

En kyrka som helt lever med tanken att den får sitt existensberättigande och sin relevans genom total anslutning till det omgivande samhällets uppfattningar och som själv internt aktivt bekämpat dem som sticker ut har naturligtvis ingen beredskap för kristna som är beredda ge sitt liv eller tvingas fly pga sin ovilja svika sitt annorlundaskap.

kan jag se tillbaka på en intensiv knapp vecka i OAS-rörelsens regi. Varmt har det varit. Riktigt varmt. Vid vissa tillfällen några grader över trettio.

 

Idag var det festhögmässa. Lika glädjerikt som jag tänkte mig igår kväll. Men några detaljer i gudstjänstagerandet kunde vi finslipa en aning säger jag och hoppas jag inte låter alltför sur. 

 

Bussresa till Landvetter och sedan flyg. Halvvägs till Arlanda råkade vi ut för turbulens pga närhet till åskmoln vilket gjorde resan ganska skakig. Flygvärdinnorna fick skyndsamt rulla tillbaka serveringsvagnarna och sätta sig på sina platser och spänna fast sig. När dom vågade röra sig igen var det försent fortsätta försäljningen.

 

Tiden fram till avgång för Luleåplanet blev sedan kort. Om det eller annat var skälet till att vi som kom från Göteborg inte fann våra väskor i Luleå vet jag inte

 

Tvillingbrodern mötte mig på flyget och vi for en snabbsväng till mamma innan vi och svägerskan gick på Roasters och fick något gott att dricka och en pratstund innan jag tog lokalbussen hem.

 

Nu har lyssnat igenom CD:n med min egen bibelförklaring från OAS-mötet. Super-ego givetvis att lyssna på sig själv men efter sista veckans debatt måste jag ju kontrollera den lutherska halten:

- inget om påven

- inget om avlaten och skärselden

- inget om helgonen eller Maria

Kära läsarna kan således vara lugna.

 

Just nu känner jag mig svenskkyrklig så det duger. Men det är ju på OAS-möte förstås. Två gånger har jag fått rycka in som extra biktpräst då behovet varit stort. Faktum är att det är just i OAS-sammanhang man verkligen får vara med om syndabekännelser och förmedlandet av förlåtelse. Mycket mer - både i antal och allvar - än i de laestadianska sammanhang jag möter, vilka annars brukar vara de som berömmer sig av förlåtelsen. Alltid roligt med lite upp-och-nervända världar. Kan det kanske vara så även i förhållandet protestantiskt-katolskt att det i vissa sammanhang är lite upp-och-nervänt jämfört med vad vi tror? I vart fall är det en fantastisk uppgift att få sätta människor fria genom förlåtelsen. Om det bland mina norrländska väckelsevänner skulle finnas de som tror att vi i OAS-rörelsen lurar folk att dom kan bli fria från synden genom att skutta och dansa till högljudd musik så är det fullständigt fel. Vi bjuder inte syndaren någon annan väg till frid än att bekänna synden och ta emot förlåtelse.

 

Idag fick vi på förmiddagen lyssna till en biskop från Tanzania. Fick man bara höra hälften av en svenskkyrklig biskop så skulle man tro att den stora väckelsen redan är här. På aftonen talade Hans Weichbrodt. På fredag får jag höra honom igen på OAS-möte på Storstrand, Piteå.

 

Igår och idag har jag dessutom fått medverka som förbedjare i helandegudstjänsten. Fantastiskt fin ordning att erbjuda bön för sjuka med bedjande omsorgsteam som består av en läkare, en präst och en ytterligare förebedjare (lekman eller diakon).

 

Nu är det bara slut kvar. Festhögmässan, som för en gångs skull inte firas på lördag utan på söndag f m eftersom kyrkoherdarna i kommunen är ytterst positiva till OAS och beslutat sammanlysa alla gudatjänster på söndag f m till OAS-mötet. På gammaltestamentlig tid sade man att den som inte varit med om vattenösningsceremonin i Jerusalems tempel på Lövhyddohögtiden, den vet inte vad glädje är. Numera borde man säga: den som inte varit med om en festhögmässa på ett OAS-möte den vet inte vad gudstjänstglädje är.

 

Så fram till det att den är över kommer jag inte känna någon som helst dragning åt något katolskt håll. Så var (temporärt) tröstade, kära läsare.

Har befunnit mig på OAS-möte i några dagar. När gamle studiekompisen, nuvarande missionsförståndaren i EFS, Stefan Holmström predikade var jag mötesledare. Det var roligt att få tjäna i samma gudstjänst (möte?) eftersom vi nog bara träffats två-tre gånger efter vår uppsalagemenskap som teologer.

 

Stefan utmanade oss genom att berätta att det bara är 20% av svenska kyrkans församlingar som har mer än 20 regelbundna gudstjänstbesökare på söndagarna. Vad betyder det? Gudstjänstlivet har i praktiken upphört i svenska kyrkan.

 

I går kväll blev vi utmanade i frågan om mellanösterns lidande kristna och i afton har vi lyssnat till en av pionjärerna i den norska oas-rörelsen.

 

Under dagarna här har jag givetvis funderat på sista tidens bloggande och kommenterande. Noterar att min blogg igen uppmärksammats av Mikael Karlendal. Att han är något kritisk framgår men han skriver mycket lungt och sakligt på ett sätt som man alltmer sällan möter i bloggosfären.

 

Idag på förmiddagen var det min tur tala på OAS-mötet. Jag talade om lidandet, med utgångspunkt i 1 Petrusbrevet. Alltid en glädje få predika. Givetvis försvann då i ett nafs alla eventuella tankar att någonsin konvertera och vara tvungen lägga ner sitt predikoämbete. Men så kom mötets katolska präst - som finns här för att erbjuda katolsk bikt och katolsk mässa till närvarande katoliker - och underade om jag läst en viss encyklika av Påven Johannes Paulus II (vilken jag nu inte minns namnet på). Saken var den att jag skulle ha uttryck tankar som vara mycket lika påvens och t o m utifrån samma bibelställe.

 

Och jag som just höll på att jobba på min förlorade lutherdom så får jag veta att jag låter som påven. Inte lätt, kära vänner :)

 

Kära läsarna får väl köpa CD:n från OAS-rörelsen och bedöma själva.

 

 

Hur ska det här gå? Vad är det egentligen för sten jag satt i rullning? Kan ju inte utelämna de enskilda personer som mailat mig men kan åtminstone avslöja att jag fått mail som förvånat en aning och som ger en annan bild än den i vissa sammanhang officiella om vad som rör sig i enskilda kristnas hjärtan.

 

Jag har i kommentars-kommentar lovat att skriva något lite om apostolisk succesion

 

Med det brukar man normalt avse den obrutna kejdjan av biskopar genom historien från apostlarna till vår tid. I både den ortodoxa kyrkan och den romerska (och den anglikanska) anses detta vara en viktig faktor för att kyrkan ska vara apostolisk. I övriga reformerade kyrkor är det väl lite si och så med den saken. Ibland är man medvetet mot tanken just kanske för att markera avstånd mot det "katolska", ibland för att man gör dygd av nödvändigheten: då man förlorat succesionen blir man tvungen säga att den är mindre viktig.

 

Nu handlar det inte bara om att biskopar existerat i rad efter varandra utan det ska finnas en fysisk kontakt: några tidigare biskopar ska lägga händerna på den nye och förmedla Andens gåva. Och det är dessa rätt vigda biskopar som i sin tur viger präster.

 

Att detta skulle vara viktigt för kyrkans apostolicitet har många radikala protestanter svårt att se. Där är "apostolisk" snarare ett epitet man kan lägga på sitt sammanhang om man anser sig ha rätt lära, tro, ande eller vad det nu är

 

Men den katolska och ortodoxa synen är snarare som en släkt eller familj: du blir inte "Lindahlare" bara för att du börjar tänka och agera som jag, utan man bli det om man föds i familjen.

 

Inom svenska kyrkan har vi väl aldrig officiellt lärt att apostolisk succesion i denna mening är absolut nödvändigt men vi har alltid tacksamt tagit emot att succesionen bevarades genom reformationstiden genom att åtminstone någon katolsk biskop från den gamla tiden var med när ny evangelisk biskop vigdes.

 

Men i praktiken har vi i svenska kyrkan agerat som om detta är nödvändigt eftersom vi sett till att EFS-missionärer varit prästvigda och inte farit runt i afrika och firat mässa som lekmän och genom att vi gett de afrikanska kyrkorna del av vårt biskopsämbete.

 

Detta gör att svenska kyrkan - ihop med att vi bevarat högmässoliturgin med dess gamla melodier, prästkläderna mm - framstår som betydligt mer katolsk än många lutherska kyrkor på kontinenten.

 

Men många i vår kyrkas mer lågkyrkliga  väckelsetraditioner har ju nästan helt förlorat kunskapen och känslan för allt detta och tänker inte att någon är "riktig" präst pga att han är vigd av en rätt biskop utan att prästidentititen mer sitter i utbildningen och den kyrkliga anställningen. Tycker man att dylika resonemang som jag ovan fört inte alls är viktiga kan man ju lämna det hela här.

 

Men tycker man det är viktigt då måste man fundera på vad man ska göra när nu även detta skelett i vår kyrkas kropp allvarligt hotas.

 

En utväg har jag berört: fly från allt och bli romersk-katolik. Med åtföljande tal om att man sviker sina syskon om man är vanlig kristen eller att man sviker sin hjord om man är präst.

 

Finns något alternativ? Att bli kvar i svenska kyrkans tradition men rädda det katolska-apostoliska arvet i svenska kyrkan? Det är vad Missionsprovinsen önskar. Återkommer till det.

hur kan man som präst i en luthersk kyrka känna någon dragning till den romersk-katolska kyrkan?

 

Det första svaret är naturligtvis: man har kommit över sin nedärvda katolikskräck. Man tror inte längre att jesuiter går omkring med en dolk i krucifixet beredda att sticka ner första bästa lutheran dom träffar på.

 

Man ser att i princip allt som reformatorerna kritiserade i senmedeltidens förfallna kyrka nu åtgärdats. Mässan firas på folkspråket, nattvarden utdelas under båda gestalterna, klosterväsendet är reformerat. Påven är numera en personligt from man som ägnar sig åt andliga ting, inte en världslig furste med politisk och militär makt och en armé bakom sig som avbildas till häst med riddarrustning.

 

Men framför allt: svenska kyrkan. Under hela mitt vuxenliv har jag levt med biskop Bo Giertz ord i mitt medvetande, att svenska kyrkan är en av de andligt rikaste kyrkorna i världen. Vi har ett trefaldigt arv: från fornkyrkan: bibeln, sakramenten, inkl ämbetet och de gamla trosbekännelserna. Från reformationstiden: evangeliets klarhet och från de stora väckelsetiderna insikterna om omvändelsens allvar och den djupa själavårdande visdom som finns i läran om nådens ordning.

 

Men allt det här är väl bra? Jo, det är bra. Eller snarare: det var bra. För nu håller hela arvet på att förspillas i svenska kyrkan.

 

Jag har på bloggen flera gånger använt likselsen av ett träd. Vi i svenska kyrkan är en del av den lilla lutherska kvist som vuxit fram ur den västerländska (katolska) kyrkans gamla gren. Vi har haft det fint på vår kvist. Kanske har den vuxit ut på solsidan, varmt och gott. Kanske har en fågel byggt bo och underhållit oss med sitt vackra kvittrande. Men om nu grenen håller på att gå av? Vad gör man då? Eller om den drabbats av någon växtsjukdom med förruttnelse som följd? Jag har skrivit det förr, och upprepar mig gärna: man måste backa in på en äldre och stadigare del av grenen (erkänner att bilden haltar lite: är vi grenen eller sitter vi på den, välj själv).

 

Nu kan man tycka att den grenen är gammal, ful och knotig. Även den kan ha varit drabbad av någon sjukdom eller barken kan vara skadad av gamla strider. Och det kan t o m kortvarigt bli sämre då man inte längre är längst ut i solskenet utan kanske kommer in i mer skuggiga partier i lövverket.

 

Vi lutheraner tror ofta att lutherdom och "katolicism" är två i princip likvärdiga storheter som löper parallellt genom historien där vi, om vi vill, kan stå mitt emellan dem och välja efter att ha rannsakat fördelar och nackdelar. Så är det naturligtvis inte. Bara antalet! Ca 50% av världens döpta människor är katoliker. Ca 3 % är lutheraner. Ofrånkomligt är det ju också att vi har vårt ursprung i den katolska - västliga - kyrkan. I praktiken skulle ju lutherdomen kunna betraktas som en väckelserörelse inom den katolska kyrkan.

 

Nu påstår jag inte att hela världens lutherdom är på väg mot sin undergång men jag menar att mycket oroande tecken tyder på att svenska kyrkan på sikt är på väg förlora stt andliga arv. På sikt betyder kanske inte ett till två år eller ens under min livstid, men om inget radikalt görs för att bryta den allvarliga trenden då är svenska kyrkans (sådan vi känt den) saga all inom överblickbar framtid. Vad gör vi då? 

 

Och när jag talar om hotet mot svenska kyrkans arv så handlar det inte bara om "avfall" i lära och kyrkoordning eller personlig ogudaktighet eller oklar tro och bekännelse hos dess företrädare utan om två betydligt allvarligare saker:

 

1. svenska kyrkan har genom medvetna beslut valt vägen att på sikt utestänga många av sina troende. Inte så att enskilda utesluts utan genom att vissa andliga källor täpps till genom att präster från "gammaltroende" sammanhang inte längre prästvigs, dvs s k "kvinnoprästmotståndare".

 

Denna ordning har gällt i tjugo år och mer bestämt i snart femton år. Och den börjar nu mycket allvarligt att märkas tillsammans med fenomenet att det på många håll börjar vara allvarlig brist på manliga präster..

 

2. när nya kvinnliga ärkebiskopen börjar viga biskopar (även om dom är män) kommer vi få in ytterligare en tvivelsanledning på vår kyrkas ämbetes äkthet och därmed på vår kyrkas äkthet. En del tycker inte att dylikt (det som har med s k apostolisk succesion att göra) är särskilt viktigt, men för mig har det blivit allt viktigare och framför allt ser jag det som en av de rikedomar vår kyrka ägt som vi inte i onödan ska förslösa.*

 

Det är också i detta sammanhang som en längtan till en äldre kyrka ska förstås.

---

* hur man kan förstå detta med apostolisk succesion och varför det är viktigt och varför man kan tro att svenska kyrkan varit bärare av den och varför man kan mena att den är hotad - det vore ämnet för ett eget inlägg

 

 

När jag ändå är på bekännarsidan:

- Jag känner en allt större längtan att någon gång förenas med den romersk-katolska kyrkan.

 

Jag måste givetvis skriva romersk-katolska om det ska vara någon poäng. Katolska räcker inte. Vi lutheraner är ju redan katoliker i ordets rätta bemärkelse, allmänneliga. Vi som vill tro och leva "enligt det hela" som ordet betyder. När jag skriver "större" så betyder det bara just det. Större än tidigare. Det är inget uttalande om läget i "fasta tal" tex 20-30-40---70-80 % av min sammanlagda andliga längtan. Jag vet inte det. Bara sakta större.

 

Sista veckorna har jag haft en intensiv mailväxling, kryddat med telefonsamtal, med gammal vän som enträget söker överbevisa mig om Roms fördärvligheter. Det har inte hjälpt. "Tyvärr" snarare tvärtom.

 

Så till alla kära vänner som nu riskerar svimma av skräck: kom inte med allt det gamla talet om påven, skärselden, helgonen och "Mariadyrkan". Jag kan allt det där. Jag är medveten om allt som "skiljer katoliker och protestanter". Jag vet vilka stötestenar som finns på vägen för en lutheran som vill närma sig Rom.

 

Kom istället med ett verkligt skäl för skomakaren att förbli vid sin läst. För en tid sedan bad jag en god vän och kollega om hjälp:

- Ge mig lite god luthersk själavård, annars ligger jag illa till. För igår kväll kändes det som att jag i själ och hjärtat redan konverterat, sade jag desperat i telefon

 

Han försökte övertyga mig om nödvändigheten att vi finns kvar på våra poster för alla de människors skull som trots allt kommer till våra mässor och predikningar.

 

Ett skäl så gott som något. Och detta är väl redan skälet till att jag i alla år kämpat mig kvar i svenska kyrkan trots "kyrkosystemets" aktiva motstånd; enligt gällande regler, kodifierade i Kyrkoordningen skulle jag inte få bli präst idag. Jag verkar i sak på dispens. För alla deras skull som saknar förmåga att göra annat än dras till den kyrka som faktiskt finns oavsett hur bra eller dålig den lokala utgestaltning är som dom råkar möta. Gott för dom om dom har tur möta en god  gudstjänstgemenskap. 

 

Men hur länge ska det skälet bära mig? Om fyra år är jag 65. Var ska jag då verka?

 

Innerst inne handlar det väl om en längtan att förenas med den stora kyrkan. Problemet i så fall är ju bara att i just Sverige så är det svenska kyrkan som är den faktiska bäraren av en viktig del av det katolska: kontakten med svenska folket under århundraden. I vårt land är ju romerska-katolska kyrkan i praktiken en liten frikyrka, hur stor den än är internationellt. Men också den situationen är kanske på väg att ändras. Det sägs att i några av vårt lands större städer är det idag fler som deltager i katolska mässor än som går i svenska kyrkan.

 

Jag säger inte att jag i verkligheten är på väg att konvertera. Längtan och handling är inte detsamma. Särskilt inte för en så velig person som jag. Men jag vill förvarna lite. Det finns ingen garanti att jag förblir i svenska kyrkan för alltid. Och om en förändring blir av så vill jag inte lämna mina vänner lika snopna som Ulf Ekman lämnade en del av sina.

 

 

en svår synd!

 

Jag skiter fullständigt i Almedalen och Almedalsveckan. Bryr mig inte ett smack. Har absolut ingen som helst lust att någon gång vara där. Har inte läst det minsta om Almedalen annat än sådant som råkar stå om saken på tex bloggar som jag följer året om oavsett om det är Almedalsvecka eller ej, tex Bloggardag.

 

Jag har ingen som helst känsla för att det skulle vara särskilt meriterande för vår ärkebiskop att bli hetast i Almedalen. Det var hett nog i bastun på flotten hos gammal ungdomsvän för knappt två veckor sedan, särskilt som annan ungdomsvän försökte utmana oss övriga att tåla värsta hettan. Och när det senare avslöjades att den PR-firma som gett ärkebiskopen priset i själv verket har uppdrag för svenska kyrkan - om än inte något uppdrag kopplat till just Almedalsveckan - då förvandlades ju ärkebiskopens heta bastubad med ett magplask till ett vinterbad i iskall vak.

 

Jag har inte följt med ett dugg i vilka aktiviteter som gått av stapeln i Almedalen olika dagar. Inte heller har jag någon som helst aning om "svenska kyrkans" "närvaro" därstädes.

 

Däremot gläder jag mig - något igenkännande - när min gamle kamrat på sin blogg berättar att han på uteservering på sin ort träffat ett gäng ölande ca 55-åriga (gissningsvis) män som utnämnt honom - sin gamle konfirmandpräst - till "världens bästa djävla präst".

 

I mina ögon gör det honom mycket hetare än ärkebiskopen i Almedalen.

Tre kyrkliga handlingar var gårdagens skörd. Kollega i tjänst hade bara en "förrättning". Han tyckte att jag lika gärna kunde tagit hans dop också när jag ändå var på g så kunde han varit helt ledig. Det är en synpunkt jag mycket väl kan förstå. Men eftersom jag lever helt i "sverige i tiden" enligt h. k. h. konungens valspråk och därmed är helt präglad av tanken på total jämställdhet i alla avseenden tillika helt accepterar tanken på "alla människors lika värde"  så tycker jag givetvis att vi skulle haft två var. Som det nu är måste åtminstone en av oss bli allvarligt kränkt; antingen jag för att jag fick mer att göra eller kollegan pga det faktum att han uppenbarligen inte var lika efterfrågad.*

 

Lite predikoförberedelse fick väl också plats under lördagen. Det fortsatte jag med under söndagens morgonpromenad. Har man bara något så när börjat få grepp om predikoupplägget kan en promenad vara ett utmärkt sätt att få tankarna på plats. Högmässa i Örnäsets kyrka. Eftermiddagen innehöll samtal och hembesök. Nu är arbetsdagen slut och frågan är hur dagen ska avslutas. Ja, det allra sista blir VM-final på TV. Men före dess? Slöande på soffan? Färdigläsande av Dag Sandahls senaste bok, vilken efter ett första ryck som tog mig genom 2/3 av boken blivit liggande? Besök i bönhusets kvällsgudstjänst? MC-tur? De två senare alternativen kan ju kombineras. Cykeltur till närmsta badstrand? Ska jag rentav hinna få i mig middag också?

---

* att det kan finnas helt andra skäl till familjers val av förrättningstid än namnet på tjänstgörande präst är ett irriterande faktum som helt måste bortses från om den presenterade tanken ska bli logisk. Men bortseende från det uppenbara är ju numera helt nödvändigt om man ska kunna orientera sig i det kyrkliga landskapet. T ex bortseende från frågan om kontrahenternas kön när man definierar ett äktenskap eller bortseende från Jesu apostlaval när man säger vad en riktig präst är.

har jag varit i en vecka nu och ska vara i en vecka till. Eller heter det ens vice pastor numera? Det heter kanske vikarierande kyrkoherde.

 

I vart fall är jag det nu. Det fanns en tid när jag tyckte den uppgiften var riktigt rolig och då jag gick in för den med liv och lust. Vid det här laget har jag nog varit vp en sammanlagd tid av några år. Men i samband med besluten som togs kring 1997, och som kodifierades i kyrkoordningen några år senare, att jag och likasinnade inte skulle kunna bli kyrkoherdar - utan att kröka nacken - då blev det annorlunda. Det fanns en kort tid när jag tänkte att nu ska jag aldrig vara vp mer. Vill dom inte ha mig på en ordinarie tjänst så ska dom inte ha mig på vikariat heller. Men snabbt veknade min beslutsamhet. Om det berodde på en enastående lojalitet eller lust att förverkliga mig själv eller bara på insikten om viceparstorsskapets betydelse för kommande månadslön, det må utrannsakas på den yttersta dagen.

 

Men nu har ytterligare en faktor tillkommit: församlingssammanslagningen och den därmed följande organisationförändringen. För min del innebär det att jag under senaste år upphört vara både arbetsledare och medlem i församlings ledningsgrupp. Därmed gör jag under året inget som är ägnat uppehålla någon som helst chefskompetens. Alltså tycker jag det är orimligt att jag plötsligt hoppar in som vp. Detsamma gäller givetvis även andra "avlövade" komministerkollegor.* Alltså tänker jag att det kanske är sista gången jag är vp. Eller också kommer jag kanske plötsligt att ges nya intressanta och kompetenshöjande arbetsuppgifter. Den som lever får se.

 

Men nu blev jag i vart fall vp i två veckor. Ännu har inget allvarligt hänt som krävt vicepastors allvarliga insats. Det närmaste vi varit är sjuk kollega vars arbetsuppgifter behövts delas på andra. Och även felbokning som gjorde att vi plötsligt hade en begravning på annan tid än vi trodde. Men även det löste sig.

 

När domprosten gick på semester och önskade mig lycka till så sa hon att jag gärna fick sitta i hennes rum. Några gånger har jag gjort det under veckan. Men nu törs jag det inte mer. Man jäser så mycket i domprostens fåtölj :)

 

Jag lovade som svar att jag på bloggen flitigt skulle rapportera om alla allvarliga förändringar jag genomför i församlingen. Hon lovade hålla sig uppdaterad genom flitigt bloggläsande. Tyvärr finns inte mycket mer att rapportera än att jag i domprostens boksamling fann en bok som jag upplevde som intressant. Laura Petris bok om Ignatius av Loyola. Den fick jag lust läsa. Kanske blir enda effekten av vp-skapet att jag blir katolik till slut?

---

* dessa synpunkter har jag vid mer än ett tillfälle framfört till domprosten, därför kan jag även framföra dem på bloggen

 

 

idag.

 

Stack på eftermiddagen till Töre eller rättare sagt en bit bortom Töre för att hämta gammelsvågern som är på besök hos morfar. Placerade honom (svågern) bak på hojen, efter att ha instruerat honom i motorcykelåkandets (ej motorcykelkörandets) ädla konst, bl a att passageraren får överta ansvaret att med vänsterhanden vinka åt alla mötande motorcyklister. Så drog vi mot Luleå. Inte närmaste väg utan lite småvägar för att få lite kurvor. Tog av från E4 mot Bondersbyn, sedan mot Morjärv och sedan mot Niemisel. Det är ju den sträckan av gamla militärvägen som har lite kurvor kvar. Från Niemisel söderut, över Råneälven mot Prästholm och så ner mot E4 igen och raka spåret till Porsön.

 

Sen hann vi precis byta om och ta bussen till stan för sommarens stora begivenhet: gå ut och käka och ägna några timmar åt sedvanligt årligt surr.

 

Kan faktiskt vara riktigt roligt t o m att träffa en gammal svåger. Och jag tror att MC-turen gav mersmak. När jag eventuellt kommer med hojen till Uppsalatrakten i mitten av augusti hoppas jag att han övat upp sig så mycket att vi kan köra tillsammans.

Samtidigt pågick en motsvarande tjejträff några mil därifrån i Luleåtrakten. Kärnan i gängen har anknytning till KU-KGF på ort i norrbotten som var starkt med under "Laestadiansk ungdomsväckelse" på 70-talet. Själv har jag inte anknytning till orten och är inte heller "respektive" till någon därifrån (vilket också kunde kvalificera för deltagande) utan blev väl mest inbjuden då grabbgänget pga fleras förhinder riskerade bli tråkigt litet. När jag inbjuds som sista nödlösning så anar kära läsarna vilken tråkighet man fruktade.

 

Söndag sammanstrålade båda gängen för gudstjänst på EFS-Sundet i Gäddvik. Där pågick även sommarmöte för Laestadianska Missionsförbundet* så gudstjänsten leddes av dess präst Lennart Åström. Roligt få lyssna till en predikan om den förlorade sonen. Kunde inte låta bli påminna mig att jag predikade över samma text på samma ställe för nio år sedan. Uppskattade särskilt att Lennart hälsade mig med Guds frid (den laestadianska hälsningen) så fick vi känna lite överskylande andlig gemenskap efter fjolåret då vi i en lång debattomgång i NSD skällde på varandra inför kyrkovalet. Även andra vänner från olika sammanhang träffade man på Sundet.

 

Efter gudstjänsten for vi till Gammelstad där vi först tittade in i kyrkan, sedan åt på Kaptensgården för att avsluta med kaffe på Friluftsmuseet Hägnan.

 

Nej, riktigt slut var det inte. För sen åkte jag ju MC hem. Inte att förglömma.

 

Men en riktigt rolig helg. Och sanningen förblir: gemenskapen med dem man lärde känna i ungdomen (och delvis delade andliga erfarenheter med) består även om vi rent kyrkligt numera är spridda: mer eller mindre svenskkyrkliga, laestadianer (även det kanske mer eller mindre), EFS:are och ortodoxa.

 

Men givetvis vill jag gå i mässa också en söndag. Så på aftonen blev det snabbtur till snabbmässa i Hertsön. Med bil dock.

är en trevlig liten stad. I vart fall om man rör sig mest på gågatan. De människor jag känner i nejden är också trevliga. Idag träffade jag dock inte fler än två och var inte i närheten av gågatan.

 

En snabbtur med motorcykeln på morgonen var ärendet, för att få hastighetsmätaren fixad på Piteå Motor & MC eller heter det MC & motor. Nå jag behövde inte vara där länge så jag hann hem i tid för dagens uppgifter. Bara något som lossnat som behövde fästas. Sannolikt hade jag klarat det själv om jag ansträngt mig men jag har faktiskt aldrig ordentligt gett mig på att meka med motorcykeln. Inte mer än att byta olja och filter en gång per år och ladda batteriet. Mina mek-ambitioner tog slut efter mina två första bilar, en Volvo Amazon och en 145:a. Nå min förmåga med mejsel och hylsnyckel ska inte överdrivas, men jag klarde bla byta bakre stötdämpare, knutkors i kardanaxeln, övre eller nedre länkarmsbussningar. Förutom brombelägg och bromsbackar. Amazonen hade ju trumbromsar bak.

 

Den minnesgode påminner sig att det var ett bra tag sedan hastighetsmätaren slutade fungera, mitten av maj. Sedan dess har hojen fått stå. Ett allvarligt tecken på att nyhetens behag definitivt gått över. Men när man väl sitter på hojen är det roligt. Men nu kanske hojåkandet får fart då svåger i Uppsala börjat köra lite. Egentligen är det hans son som skaffat fordonet, men då fadern - precis som jag - har MC-kort på köpet med bilkörkortet så är det ju bara att hoppa på. Ska bli kul köra tillsammans vid tillfälle.

 

Noterar f ö att min motorcykliga fackförening SMC ställt sig bakom årets Pride. Vad ska man säga om det? Borde jag protestera igen?* Nej då får jag kanske flimmer i hjärtat igen.

---

* RFSL framstår utan tvekan som vårt samhälles skickligaste lobbyorganisation. Dom har ju fått det hela till att det är självklart att man måste ställa upp på deras sexualpolitiska agenda annars är man mot "alla människors lika värde" vilket ingen vill vara. Alltså faller folk som käglor inför hotet att framstå som motståndare till mänskliga rättigheter.

Men att en barnmorska vill ha samvetsfrihet att slippa kränka små barns människovärde genom att inte medverka till att ta deras liv - nej det går inte.

Upp- och nervända värld!