Torbjörn Lindahl

Och idag hade Johan bestämt att den liturgiska färgen skulle vara grön. Hur det var i morgonmässan såg jag inte men någon sade att Bosse haft vitt. Ingen riktig ordning alltså. Grönt eller vitt hela helgen, eller? Som jag tidigare uttryckt finns - enligt min ringa mening - viss anledning kunna ha vitt under (början av?) Trettondedagstiden. Men inte växla samma dag.

 

Jag åkte bil till kyrkan med Mats. Han ville vara i tid eftersom han lovat vara celebrant. Johan, som predikade, ville ha någon vid altaret eftersom han själv ville erbjuda deltagarna bli smorda med olja enligt episteltexten ur Jak.5. På Oas-vis kanske man kunde säga. Där har man ju varit med om dylikt "i parti och minut" och även flera gånger erbjudit möjligheten i Kyrkan. Så flera av de deltagande har nog mött det förrut.

 

I OAS-sammanhang brukar man ofta påpeka att ordet sjuk ("är någon bland er sjuk..." Jak 5.14)) 0kan översättas svag ock kan tolkas gällande både fysisk och andlig svaghet. Kan motivera ett flitigare bruk av De sjukas smörjelse.

 

41 deltagare, varav en grupp unga vuxna från Fridsförbundet. Dom borde komma oftare! Givetvis är det givande få uppleva en rikt utformad liturgisk gudstjänst och inte bara höra långa predikningar.* 12 på morgonmässan ger summan 52! 

 

I predikan lärde Johan något jag aldrig hört: enligt vissa  rabinska källor kunde det som enligt äldre översättningar** satte Betesdas vatten i rörelse, lika gärna varit en demon. Kan ju i fortsättningen ge en annorlunda tolkning, tänker jag; är det så att de sjuka vid Betesda i själva verket lurats av ett djävulens bländverk, och att det ännu kraftigare budskapet i texten blir att hjälpen - inte bara för den enskilde lame som Jesus möter - bara  och verkligen finns hos Jesus. Tänker jag och kommer osökt tänka på alla som söker hjälp till kropp och själ i div New age- tekniker, yoga och mindfulllness för att det fungerar utan tanke på vilka krafter som eventuellt kan ligga bakom.

 

Grillkorv och kyrkkaffe när jag kom hem. Senare middag till vilken Mats var bjuden. Sedan Sverig-Spanien i EM-final i handboll på TV. Otroligt spännande. Lika vid full tid. Men domaren hade i sista sekunden blåst straff till Sverige så vi vann med ett mål. Dottern som är i Spanien hade skickat sms att hon skulle gå ut och se matchen  på restaurang och "heja på Sverige bland alla spanjorer". Hoppas hon inte blev nerslagen 🇸🇪

 

 

* jag har iofs i princip inget emot långa predikningar - jag har understundom själv bidragit  med sådana både i kyrkor, i väckelsen och på oas-möten.

 

Jag minns också tillbaka på den tid under 70-80-talen då man kunde lyssna på samme talare i 1 t 45 min (utan tolk!) och upplevde att det bara gått 30 minuter. Men sådan förkunnelse hör man inte numera.

 

** som bekant är versen med ängeln borttagen i nyare översättningar eftersom stödet för den grundtextvarianten är svagt i handskrifterna

vid manifestationen till minne av förintelsens offer, som hölls vid Gula paviljongen på gågatan i torsdags kl 15. Enkel ceremoni. Tända marschaller och kort inledning av en för mig okänd kvinna som överlämnade ordet till vice kommunalrådet Fredrik Hansson som höll ett - i mina ögon - onödigt kort tal. Han kunde gott hållit på en stund till. Tändning av ett ljus till de drabbades minne. På mindre än tio minuter var allt slut. Något mer kunde man väl gjort? Någon musik? Antalet deltagare var inte heller stort, drygt dussinet bara.

 

- Troligen pga corona-rädsla, sa vice Kommunalrådet när vi efteråt fick några ord med varandra. Kanske det. Men verkligheten är ju också att de människor i vårt land som ännu minns andra världskriget blir allt färre. Desto viktigare hålla minnet vid liv för nuvarande och framtida generationer.

 

Väl hemma har jag både torsdag och fredag fräschat upp mina kunskaper om förintelsen, dels via nätet och dels genom boken Om detta må ni berätta som gavs ut under Göran Perssons statsministertid. 

 

Det jag lärde mig redan när jag första gången läste den boken var att skilja på koncentrationsläger som var stora fångläger, med mycket hårda och brutala villkor där förvisso tiotusentals dödades eller dog av svält, och rena förintelseläger dit människor - judar - fraktades i tåg och gasades ihjäl och kremerades redan samma dag de anlände. De första koncentrationslägren byggdes redan under trettiotalet men förintelselägren först i mitten av andra världskriget för att förverkliga den s k slutliga lösningen dvs utrotandet av hela det judiska folket.

 

Ibland kommer förintelseförnekare och påstår bestämt att det fanns inga förintelseläger i Tyskland. Och det har dom helt rätt i för samtliga förintelseläger låg i Polen. Sedan fanns några läger som var både koncentrationsläger (fångläger) och förintelseläger, varav det mest kända är Auschwitz-Birkenau.

 

Den riktigt nästan industriella förintelsen i de särskilda förintelselägren pågick också under en förhållandevis kort tid. Vid en viss tidpunkt under andra halvan av kriget levde fortfarande 80% av förintelsens offer. Ca 18 månader senare var 80% av förintelsens offer döda. Ca 60 % av förintelsens offer dog alltså under endast ett och ett halvt av de tolv nazistiska åren.

 

Sammanlagt dödades drygt sex miljoner judar i förintelsen. Men låter man begreppet flrintelse vara något vidare så man räknar med ca två miljoner polacker och ungefär lika många ryssar m fl så blir slutsumman ca 11 miljoner. Men låt oss aldrig glömma att det var judarna - och endast judarna - som utsattes för det verkliga försöket till total förintelse, alltså där målet var fullständig utplåning av ett helt folk.

Fick för mig gå på morgonmässan idag. Tog bilen. 16 personer var samlade i kyrkan. Kl 11 hade det varit betydligt fler, hörde jag senare av Mats. Sammanlagt ungefär så många som det brukar vara alltså. Var kommer allt folk ifrån, undrar jag. Dags alltså att återigen påminna om att fler bland de trogna gudstjänstfirarna borde gå kl 9 så vi inte riskerar spränga den av församlingen satta 45-personersvallen för mässor i  Hertsökyrkan.

 

Att jag valde morgonmässan idag beror på en lust höra Bosse predika. (Johan hade 11- högmässan). Det ångrar jag inte. Bosse har alltid en förmåga att ur texten lyfta fram detaljer man aldrig tänkt på. Lärjungarna säger till Jesus "kom och ät" men Jesus svarar att han har mat som dom inte vet om. Bosses tillämpning: Vi försöker ordna det fint för Jesus i vår gemenskap i församlingen med allt vårt organiserande och tror att det ska bära god frukt. Men Jesus vill annat. Han har sina egna himmelska resurser. Det är dom som föder verkligt andligt liv. Våra försök i egen kraft betyder inget för honom.*

 

Skjutsade en av gudstjänstdeltagarna till stan på hemvägen. Gemensamt tog vi latte på Espresso House.

 

Nu väntan på en bit fläskkarré som är i ugnen.

 

 

* fritt ur minnet, eventuellt blandat med mina egna tankar!

Nu är det kanske snart dags öppna bloggkategorin Filmer jag sett (mest på TV!) bredvid kategorin Böcker jag läst.

 

För en tid sedan nämnde jag filmen Den tysta revolutionen om en gymnasieklass i Öst-Tyskland under 50-talet. Mycket sevärd.

 

Igår kväll såg jag filmen Förolämpningen som i TV-tablån (SVT 2) beskrivs sålunda; "Libanesiskt drama från 2017. Ett rättegångsdrama där ett simpelt gräl mellan två män utvecklas till ett fall som uppmärksammas över hela Libanon."

 

Ytterst tänkvärd. Dels om hur oförmågan gå varandra till mötes i det lilla kan utvecklas till något mycket större och allvarligare. Eftersom ena parten är palestinier och den andre kristen libanes är snart libanesiska inbördeskriget (vilket sedan flera år är avslutat) och konflikten Israel-Palestina och även Jordanien inblandat i det privata grälet. Respektive part har sina supporters både i rättssalen och på gatorna där allt går allt hetare till. Även lärorikt se hur gamla konflikter, oförrätter och kränkningar ger den moraliska kraften till gräl i en fråga som borde vara en struntsak.

 

Ska man ta ställning i det privata grälet utifrån sin syn på de politiska och militära striderna som skedde när huvudpersonerna var barn? 

 

Att politiskt-militära konflikter kan vara olösliga i generationer pga upplevda oförrätter blir tydligt. Och då behöver man inte bara tänka på Mellanöstern. Det finns liknande även på annat håll.

 

När man i filmens senare del anar en viss vilja mellan huvudpersonerna att förska lägga det ursprungliga grälet åt sidan så verkar det vara försent. De mentala skyttegravarna är tragiskt nog redan för djupt grävda.

 

Kanske tänkvärt även för svenska politiska - och kyrkliga! - konflikter.

 

kommer på torsdag. Alltid 27 januari, den dag då förintelse- och koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945. Minnesdagen är av FN fastslagen som internationell minnesdag.

 

Här i Luleå blir det en offentlig manifestation vid Gula paviljongen på Storgatan kl 15.. Tal av vice kommunalrådet Fredrik Hansson. Även andra aktiviteter under dagen/veckan. Men den intresserade får söka information på nätet. Och den som bor på annan ort får ta del av vad som där ordnas.

 

Dock är det viktigt notera att denna dags manifestationer är för att hedra förintelsens offer under den nazistiska tiden (1933-1945). Så blanda inte bort korten och avstå deltagande av skälet att du är kritisk mot den nuvarande staten Israels politik. Förintelsens offer har inget ansvar för vad som sker 70-80 år senare.

 

---

---

Den egentliga jultiden är över. Trettondedagens oktav 
tog slut i torsdags och är anledningen till att vi sjunger ut julen på tjugonde dag jul (13 jan). Fr o m då bör den liturgiska färgen övergå från vitt till grönt men Johan ringde för några dagar sedan och undrade om jag hade några invändningar mot att ha vit färg ännu en tid, vilket Bosse och han kommit överens om. Det hade jag inte. Jag har alltid tyckt att julen tar slut lite väl fort. Och de fina trettondedsgspsalmerna hinner man knappt sjunga så är det förbi. Jag har faktiskt ofta tänkt att julens efterfirningstid - med vit liturgisk färg - kunde få vara ändå t o m Kyndelsmässodagen, 40:e dagen efter jul. Jfr med påsk, tänker jag. Där har hela efterfirningstiden, sju veckor, vit liturgisk färg och det byts inte förrän till Pingst. När Mats och jag i bastun i torsdags kväll pratade om saken så tyckte han däremot att kollegornas ide' var påhitt. Det finns en liturgisk ordning av någon anledning. Typ!

 

Alltnog, idag var vi båda i mässan och såg Johan ha vit skrud. Ingen verkade protestera. Jag var ombedd hjälpa till i distributionen, vilket jag gjorde med glädje.

 

Glädje var det också att Johan valde sjunga Fader vår. Helt improviserat kan det inte ha varit eftersom musiker Anders kompade på orgel. Inte mig emot med sjunget Fader vår - har själv velat det i många år - men det bör absolut vara utan orgelkomp. Församlingen ska höras - melodin är enkel att lära sig - och de som kan sjunger slutet av varje fras i stämmor. Oerhört vackert. Mer diskussion om saken får bli en annan gång. 30 deltagare och 20 på morgonmässan, summa 50.

 

Själv avvek ja ganska snabbt efter mässan då möjligheten gavs få skjuts med goda vänner. Dock inte direkt hem utan förbi äldre sonen på Lövskatan. Kaffe och lite prat och hämtning av utlånad sticksåg och snabbtur förbi Coop innan buss nr 7 direkt hem.

 

Tacos med yngre son till middag.

börjar jag bli. T ex ett sådant som man skojade om i ungdomen. Djungelns största djur? Enorm. Eller hellre faktiskt djungelns haltaste djur? Gårilla. Som ett sådant här jag känt mig sista tiden då jag haltat mer än vanligt. Beror det på någon ny liten obetydlig stroke, vars symtom gick över samma dag (s k tia, tänkte jag) men (visade det sig) efterlämnade lite trötthet i höger ben.

 

Eller beror det mer/lika mycket på ren oträning? I somras var jag i gott skick. Då gick jag promenader med sonen 3-4 ggr i veckan, varav vi ofta gick till Mjölkuddsberget där vi gick upp och ner fyra gånger och sist upp på högsta toppen för fika. Men när han började studera sista veckan i augusti då tog det hela (nästan tvärt) slut. Mats kunde jag inte heller ha som promenadkompis - han skulle vara kvar i stugan en månad till. Alltså försvann promenadrytmen för att inte riktigt återkomma.  Alltså mindre träning.

 

Men nu tror jag mig ha kommit igång igen. Inte bara med utomhuspromenader utan också med besök i vårt lilla gym i huset med rullband för s k Indoor walking. Får se om det har någon effekt. Då kanske jag inte behöver vara gårilla längre. En viss liten tendens i den vägen är redan märkbar.

 

Men då blir det å andra sidan tydligt att jag är ett nyupptäckt djungeldjur: hörilla! Det visade sig imorse när sonen sa något som jag trodde hade att göra med det faktum att jag klätt mig med prästkrage. Något som jag besvarade med: "jo, jag ska hjälpa Johan med distributionen". Men på intet sätt handlade det om den saken. Han hade istället sagt "jag tror det är plusgrader.

 

Upprepar det jag troligen redan berättat som jag fick mig till livs för några år sedan under en vecka med  Pedagogiska hörselvården:

Läraren: Alla ska samlas på gården.

Hörselskadade eleven uppfattar: Alaskas gamla dör om våren.

 

 

gäller från i onsdags, 12 januari. Det är ju mest gudstjänster som intresserar mig. Äta ute och gå på hockey klarar jag mig utan. I tidningen Dagen (tror jag det var) fanns även en länk till polisens information. Där kunde man läsa att för gudstjänster - om man inte vill kräva vaccinationsbevis - gäller maxtal på 50 deltagare. Men det stod också tydligt att det är 50 plus medverkande!

 

För oss i Hertsön innebär det med två kyrkvärdar, vaktmästare, musiker och två präster att vi sammanlagt kan vara 56 personer. Notera då att vi firar mässa både kl 9 och kl 11. Det innebär sammanlagt 112* per söndag! Borde räcka med råge. Under sista veckorna har det väl varit drygt 10 på morgonmässan men ändå några gånger 50-60  på högmässan. Det betyder att fr o m nu kan gärna några fler ur gudstjänstförsamlingen gå på morgonmässan kl 9 så vi inte riskerar spräcka taket vid högmässan.

 

* inte 132 som tryckfelsnisse först skrev. Tack för påpekanden

Fick jag av vår alpha-grupp - som vi på den tiden hade i Björkskatakyrkan. Det var dåvarande distriktspräst Anna-Stina och diakon Ulrica som - enligt vad jag förstått - på uppmaning av dåvarande kyrkoherde Olof Nordberg startade alphaarbetet. Efter några terminer blev jag tillfrågad av Anna-Stina om jag ville vara med. Först vid enstaka tillfällen och sedan alltmer. Efter ett antal år flyttade vi arbetet till Hertsökyrkan och jag har varit en av de ansvariga i många år. Vid pensionen sommaren 2019 lämnade jag dock arbetet.

 

Men förra terminen accepterade jag en förfrågan om att vara med i en av fortsättningsgrupperna. Men det blev bara en termin. Jag kände att krafterna inte riktigt räcker att binda upp en kväll i veckan.

 

Men hälsningen jag fick från alpha- och betagruppen vid terminsavslutningen 2008-05-14 - och som jag hade inramad på väggen i villan, men fick ta ner vid flytten till lägenhet - ska jag alltid bära med mig. 

 

 

var det igår. Och i kyrkans gällande evangeliebok var temat Jesu dop, det som i gamla Evangelieboken låg på söndagen efter nyår.

 

Johan ledde mässan och höll en engagerad predikan. Dock lade han - enligt min ringa mening - betoningen lite för mycket på vårt dop (som numera har i sin egen söndag, första efter Trefaldighet) i stället för fokusering på Kristi person/Kristi framträdande i världen, vilket väl borde ligga närmare till hands på Jesu dops söndag.

Dock var det kanske någon högre avsedd mening med det eftersom en 15 personer stor sånggrupp från Fridsförbundet medverkade, och i de sammanhangen är det knappast fel tala mer om dopet än som ofta sker. Sammanlagt 62 i gudstjänsten. Dessutom hade det väl varit ca 10 i morgonmässan.

 

Efteråt fick jag lära mig välja mina ord. Jag talade om sånggruppen som "ungdomar från Fridsförbundet". Ungdomar var kanske inte helt rätt, unga vuxna kanske, men inte det heller helt träffande. Det fanns t o m enstaka sångare över 50 år unga. Det är jag som börjar bli gammal. Och dem jag sett regelbundet under hela deras uppväxt...ja, ni vet. Egna barn blir heller aldrig vuxna i ens ögon.

 

I samtal fick vi veta att sånggruppens/körens preliminära namn var Fridsförbundets spontankör. Den hade hastigt dragits ihop för Fredagstimmens (barngruppernas) julfest. Och när dom väl samlats kunde dom väl sjunga igen. Alltså Hertsökyrkan.

 

Hem sen m buss och Mats på kyrkkaffe.

 

Senare på kvällen for vi tillsammans med några andra till goda vänner på julkaksplundring.18 sorter om jag räknade rätt. Man fick välja mellan godsakerna. Trevlig kväll med intressanta kyrkliga samtal. Då vi var tre präster närvarande (även Johan) beslöt vi med stöd av närvarande lekmän, att vi vill införa sjunget Fader vår i Hertsökyrkan. Gäller bara få Bosse med på noterna.

 

Gick inte i högmässan idag (6/1). Men Mats, som var där och fick hjälpa till med distributionen, berättade att Johan höll en inspirerad predikan. Ca 40 deltagare.

 

Skälet till att jag stannade hemma var att jag lovat predika i bönhuset på eftermiddagen. Även där betydligt färre än vanligt och påtagligt låg medelålder på de närvarande. Stor andel ungdomar således.*

Överhuvudtaget är ju Fridsförbundets en ung gemenskap. Jag tror bara att jag såg två som är äldre än jag (68) och även när det är fullt hus är det inte så många i min ålder.

 

I predikan utgick jag från dagens evangelium om de österländska stjärntydarna, de vise männen, Mt 2. 

 

Jag började med att avliva några myter, eller i vart fall "sannigar" som inte tydligt finns i Bibeln. T ex att de vise männen var tre (det var gåvorna som var tre), att dom var kungar ("heliga tre konungar").**

 

Att de tre vise är av olika mänskliga raser (europé, från mellan östern/ asiat, och afrikan) står inte heller i i Bibeln men är ju en vacker tanke om man vill se de tre som representanter för hela människosläktet som härstammar från Noas tre söner Sem, Ham och Jafet.

 

 

 

Jag talade även om vad det kan ha varit för himmelsfenomen som var stjärnan som de vise männen följde, om dom "bara" var hedniska astrologer eller om dom också hade någon kunskap om profetiorna som ärvts i deras hemland från de judar som bott i Babylon i 70  år. Och utifrån det ställde jag frågan till dagens kristenhet om hur vi kan tala Guds ord till människor med ytterst liten eller helt obefintlig kunskap om kristendomen.

 

Undervisade även om epifania som är det gamla namnet på denna helgdag.

 

Lite nådens ordning blev det väl på ett fördolt sätt när jag sist talade om de vise männens väg:

 

- Stjärnan (yttre händelse i livet som ger anledning börja på en ny väg. Kallelse/väckelse.

- Guds ords upplysning som ger tydligare vägledning.

- Mötet med den kristna kyrkan/församlingen/gemenskapen (symboliserad av Maria) som håller fram Jesus.***

 

 

* jag vet inte om medelåldern blir så mycket högre om vuxna med familjer är med för då kommer ju också alla barn....

 

** När jag senare på kvällen i bastun berättade för Mats om mitt dödande av icke bibelförankrade myter så sa han "men det är ju en del av traditionen". Kan så vara. Är det gamla traditioner förankrade i äldre ortodox (ikon-)tradition kan jag möjligen ta dem på visst allvar

 

Om jag även nämnde de traditionella namnen på de tre vise (vilka inte heller står i bibeln) Kaspar, Melchior och Baltazar minns jag inte nu. Däremot dödade jag den l vissa sammanhang (typ julspel mm) förekommande myten att "det fanns inte rum för dem i härbärget" i julevangeliet självklart skulle syfta på något slags värdshus där en arg världshusvärd avvisar Maria och Josef. Ordet kan lika gärna översättas "boningshuset" eller liknande

 *** predikan kan ses och höras på Youtube/Luleå fridsförbund (den gudstjänst som är 1 t 14 m lång,)

 

kom nu direkt efter nyårsdagen, som i år inföll på lördag.

 

Buss som vanligt i sällskap med Mats till vanliga kyrkan. Bosse predikade själv och Johan var celebrant. I predikan fick jag lära något nytt som jag inte visste eller tänkt på. Den kommers med offerdjur och penningväxling* som Jesus motsatte sig skedde troligen på den yttersta delen av tempelplatsen, den som kallas hedningarnas förgård. Och enligt Bosse (någonstans har han väl läst det) hade denna handel skett inne på tempelområdets yttersta del bara under några årtionden. Tidigare skedde den helt utanför, "på stan".

 

Varför ansvariga (religiösa ledare) tillåtit den flytta in kan man fundera över. För att göra livet enklare och bekvämare för besökarna? Men följden blev att området sekulariserades med allt spring och stoj. Och en del av känslan för platsens helighet försvann. Och det är vad Jesus protesterar mot när han säger att ett bönens hus för alla folk blivit ett rövarnäste. Vill man sedan tillämpa detta på vår tid kan man säga att också om vi alltför mycket försöker förenkla gudstjänstlivet m.m. (så människor får enklare komma, vilket ofta brukar anges som skäl) så är risken att helighet försvinner och därmed den djupa lockelsen.

 

Sen finns ju en annan aspekt. Prästerna och de skriftlärde ogillade Jesu ord och handlingar, men folket var överväldigat. Var det så att många i folket i tysthet lidit av den pågående tempelsekulariseringen och gladdes åt reformatorn Jesus' insats. Äntligen nån ordning, typ. Men ledarskiktet, som kanske innerst inne ogillade det stök på tempelplatsen som blivit en (oönskad) följd av deras tidigare reform, men som kännt sig tvugna acceptera det, blir störda när någon annan, utifrån ("från fel håll") kommer och upplevs bråka. 

- Den där ska inte komma hit från Nasaret och tala om hur vi ska göra!

 

Ett fenomen som kan uppstå både i det personliga kristenlivet och i församlingen.**

 

Men nu börjar kanske mina tankar avlägsna sig för mycket från Bosses predikan så nu lämnar vi Hertsökyrkan.

 

Goda vänner frågade om jag tänkt mig till bönhuset (Fridsförbundet) kl 13 och erbjöd mig skjuts. Från gudstjänst till gudstjänst således. Samme amerikanske predikant som tidigare under helgen men Stefan Aro hade farit hem så andra predikan hölls av Mikael Fältros.

 

I bönhuset följer man ju för-förra Evangelieboken som finns i gamla psalmboken och där är temat för dagen Dopet.

 

Redan i samband med gårkvällens kaffe och hemfärd var det någon som noterade att de senaste åren har ingen av de predikande på denna söndag tagit dopet som predikoämne. Och frågan ställdes skulle Mikael (våga) göra det idag. Dopet är ju som bekant en aning känslig fråga inom laestadianismen.

 

Men Mikael predikade faktiskt om dopet. Citerade från både lilla och stora katekesen. I princip inget att anmärka, även om jag i någon detalj kanske skulle betonat annorlunda. Och även skulle jag nog citerat Augsburgska bekännelsen.

 

Efter gudstjänsten kom en man och ville samtala om något jag skrivit på bloggen och något jag nämnt i någon predikan. Men jag tror vi skildes som vänner.

 

Hemma blev det exakt likadan middag som på nyårsafton eftersom alla inbjudna nyårsgäster inte kunde komma så en del av den inköpta maten blev kvar i kylskåpet. 

 

Sedan tändande av levande ljus i granen. Nu är två omgångar julgransljus utbrunna. I samtal över kaffekopparna uttryckte sonen att det egentligen är helt fel "fira jul" på julafton eftersom det är juldagen som är den egentliga julen. Borde vi bjuda övriga familjen att komma och fira jul med julmat och julklappar på juldagen nästa år? Inte oss två emot.

 

 

* man var tvungen växla de romerska (hedniska) mynten mot judiska mynt som fick tas in på tempelområdet

 

** och på en arbetsplats lärde jag mig en gång på en chefs- och ledarskapsutbildning

 

Är en helgdag oavsett vilken veckodag den infaller. Men vad är det vi firar denna dag? Årsskiftet? Det skulle väl nästan vara ett hedniskt firningsämne. Att vi försöker ge något slags kristet innehåll tll ett dygn då folk ändå håller på och firar? Kanske det. 

 

Men om vi nu vill ha något bibliskt att anknyta till denna dag så finns bara en händelse: Jesu omskärelse som skedde på hans åttonde levnadsdag. Själv har jag många gånger i predikningar på nyårsdagen nämnt att detta är första gången Jesus får känna på något av det lidande som drygt 30 år senare ska bli så mycket svårare. Kanske utgöts redan på hans åttonde levnadsdag någon droppe av det blod som renar från all synd. Så går Jesus in under de villkor som hela hans folk lever under: förpliktelsen att leva rättfärdigt enligt lagen - med den avgörande skillnaden att han är den ende som klarar det. Utan synd.

 

Hela nyårshelgen har det varit församlingsdagar i Fridsförbundet. Igår var det predikningar och sedan två mässor i Örnäsets kyrka. Mats ledde mässorna och hade hjälp dels av Johan och av en de kallade talarna prästkollegan Stefan Aro + i distributionen av en lekman. Själv var jag hemma igår. Idag kl13 lyssnade jag på de två predikningarna på Youtube men kl 17 var jag i bönhuset tillsammans med Mats. 

 

Vid sidan av Stefan var en amerikansk predikant (nu boende i Finland) kallad. Att möta, lyssna till och samtala med Stefan är alltid högtidsstunder. Att lyssna till predikant från Amerika kan ofta också vara givande; lite annat ordval, förhållandevis fritt från uttryck och standardfraser man har hört av predikanter från Sverige och Finland så många gånger.

 

Att jag till sist valde gå i bönhuset kl 17 innebär att jag missade chansen gå i mässa i Hertsökyrkan kl 18. Men det tar jag igen i morgon vid högmässan kl 11.

tillönskas alla kära läsare.