Torbjörn Lindahl

Ett vikigt domslut har fallit i Kammarrätten i Sundsvall. Det gäller frågan om en skolelev måste delta i momentet dans för att kunna få godkänt betyg i ämnet idrott och hälsa. Läs om domslutet här.

 

De som drivit frågan i de juridiska instanserna är en kristen familj i Pajala. Vi kan naturligtvis ha olika uppfattningar om nödvändigheten av denna kamp. Alla kristna i vårt land ser inte så allvarligt på begreppet dans som sådant att man för sin tros skull känner sig behöva vägra utöva dans på idrottslektioner. Men nu är det viktigt att vi i kampen för vår religionsfrihet står "sida vid sida" (Hebr 10). Jag anser att alla kristna, oavsett personlig inställning i sakfrågan, ska vara glada över beslutet. Detta ger ett litet religionsfrihetsutrymme för kristna i vårt samhälle som även andra kan få glädje av.

 

Det är viktigt att det slås fast i någon instans i vårt samhälle att det när det kommer till kritan finns religionsfrihet även för kristna. Annars har hänsyn till religiösa specialiteter i stort sett helt gällt människor från andra religioner: Sikher som är busschaufförer ska få bära sin turban till tjänsteklädseln, kvinnor som vill bära muslimsk slöja ska även få göra det ihop med samhällelig uniform mm. Ja, i vissa fall har man ju tagit sådan hänsyn till elever från andra kulturer att alla andra drabbats. Tex när flickor inte får sova borta på en lägerskola då har man skippat lägerskolan för alla elever för att ingen ska bli utpekad.

 

Nu har det alltså tagits hänsyn även till elever och familjer som argumenterat utifrån en kristen grundsyn. Det är ytterst glädjande. Frid och välsignelse över den familj - både eleven själv och föräldrarna - som blivit pilotfall i denna fråga. Låt oss komma ihåg dem i våra förböner, inte bara kortvarigt utan under lång tid framöver. Det är inte alltid lätt att träda fram synligt i det som i praktiken är en andlig strid. 

 

När får vi ett beslut att sjukvårdspersonal har rätt avstå från deltagande i aborter?

Så blev det. Min avsikt var ju ursprungligen att ta en MC-semester i samband med OAS-mötet i Kungälv denna vecka. Hojen var packad och klar i lördags, men en tveksamhet infann sig (av olika skäl, kände inte att orken och lusten fanns för så lång MC-tur ej heller lusten vara hemifrån så länge) så istället valde jag att bara fara ner under några dagar (flyg) för att medverka vid just de tillfällen jag lovat: två seminarier och mötesledning vid ett tillfälle. Men när man väl är där så får man hoppa in både som biktpräst (det var så lång biktkö att alla präster stundvis var upptagna) och som förebedjare och kollekttalare.

 

Samma känsla som alltid: när jag väl kommer till OAS-mötet är det underbart att vara där. En sannskyldig OAS. Årets lovsångsteam ledde sången (enligt min upplevelse) lite annorlunda än det man  varit van vid. Lite lägre ljudnivå (?) men det kan ju bero på den som sköter mixerbordet eller på min sakta försämrade hörsel! och en del sånger sjöngs och spelades en aning långsammare. Det var vilsamt. En del av kära läsarna som får sina huvudsakliga intryck av OAS-möten genom skakiga privata youtube-klipp, oftast enkelt filmade med mobiler, bör inse att dessa knappast ger ett rättvisande intryck. Det bör upplevas på plats och är oftast mycket lugnare tillställninger än det som youtube-klippen ibland ger intryck av.

 

Några av föredragen hann jag höra. Inga Pagréus (diakon) vittnade fint från arbetet i S:ta Klara kyrka i Stockholm. Hon berättade att när tidigare prästen Carl-Eric Sahlberg fick frågan hur man kunnat få till ett så fantastiskt missionerande diakonalt arbete så brukade han svara ungefär "vi kom på att handtaget på insidan av kyrkdörren gick att öppna så man kunde gå ut."

 

Helen Sjöberg gav också ett personligt vittnesbörd som bla handlade om att kunna förlåta en människa som själv behandlat en illa. Och det utan att den som handlat fel själv bett om förlåtelse. Mycket tänkvärt. Gud kan förvandla våra hjärtan och sinnen!

 

Prästen Martin Jonsson predikade över Jesu ord i Getsemane: "men inte som jag vill utan som du vill." Fint och gediget om försoningens verklighet men också uppfordrande om att även vi kanske måste bereda oss på att gå in i lidande inte som jag vill utan som du vill.

 

Den anglikanske biskopen Andrew Watson predikade om David och Goliat Jag missade del ett, hörde bara del två. Han varnade bla att för att försöka bära en annans rustning. När David försökte bära kung Sauls så blev han bara nertyngd. Vilken är din egen rustning som Gud gjort åt dig? Vilken är din egen kallelse?

 

I en utvikning till den grekiska mytologin så anknöt han till berättelserna om hur man skulle kunna segla förbi ön med sirener. De var ju något slags, i grunden ondskefulla men på ytan vackra, ytterst skönsjungande, varelser. När man som seglare hörde deras sång lockades man närmare deras ö varvid skeppet riskerade gå på grund och förstöras.

 

En som vill höra sången utan risk lät sig bindas vid båtens mast och befallde sina sjömän ha vax i öronen. Då kunde dom segla nära utan att höra men själv hörde han utan att kunna lockas dit. En annan variant var att på båten ta med den duktigaste musikern som överröstade sirenerna när båten seglade förbi. Dessa två olika handlingssätt kan ge oss tankar för vårt kristenliv. Hur ska vi övervinna världens lockelser? Låta oss bindas fast och ha vax i öronen dvs leva isolerat i våra små egna gemenskaper och aldrig möta livet utanför församlingen eller  "besegra världen" genom att gå ut med ett starkare och mäktigare budskap. Tänkvärt, särskilt för alla (f d?) "väckelsekristna" som numera mest blivit isoleringskristna.

 

I tidningen Dagen (och även på nätet, dagen.se) finns några reportage (bla från mitt seminarium Andliga pärlor ur den laestadianska traditionen)* och fler kommer säkert efter helgen.

---

* nej, Håkan, mitt seminarium spelades inte in, så jag får ta det muntligt någon gång då vi möts

 

 

 

 

 

 

Och givetvis infann sig uppbyggelsen även under dagens match i dam-EM  i fotboll. Trodde du något annat? Sverige slog ju Island med 4-0 i kvartsfinal. Men jag tänker på Antonia Göransson som fick hoppa in i andra perioden och gjorde det riktigt bra. Tidigare under EM har hon spelat två gånger och båda gångerna gjort mindre lyckade insatser. Nu fick hon en chans igen och tog den. Vilken lärdom hämtar man från det? Jo, det påminner ju om Jesu liknelse om trädet som inte bar frukt men som trädgårdsmästaren skulle gräva omkring ytterligare ett år för att få det att bära frukt. Gud är tålmodig med oss och ger nya chanser när vi misslyckats.

 

Sedan blev det uppbyggelse på riktigt när jag for till Hertsökyrkan på kvällen och var med om mässa. Inte så många deltagare men glädjande nog firade kollegan Dennis en helt komplett högmässa med både skriftetal och fin predikan. Jag kände verkligen att om man väl släpar sig till kyrkan istället för att slöa hemma så vill man få en riktig gudstjänst, inte något förkortat, förenklat hastverk.* Tack Dennis.

 

En kort MC-tur hann det bli mitt på dagen också. Ut till kamrat som har stuga vid havet. Trevligt dricka kaffe med utsikt över vattnet. Ska jag någon gång äga en stuga så ska det vara vid vatten annars kan det va'. Andra gången jag använder den nya MC-hjälm jag köpte tidigare i veckan. Shoei Neotec. Sitter som gjuten på skallen. Fantastisk sak.

---

* och eftersom kollegan använde ordinarie gudstjänstagenda som vi brukar i Hertsökyrkan så var det givetvis kemiskt fritt från nyheter à la nya handboksförslaget

Skäms inte ett ögonblick för att erkänna att jag gärna ser fotboll på TV. Särskilt när det är EM eller VM eller som tidigare i sommar Confederations cup (om jag nu fattat o stavat namnet rätt.) Inte heller skäms jag för att jag gillar se damernas EM. Damfotboll går lite långsammare, som lagom okunnig hinner man med. Jag tycker dom slår fler inlägg och det är roligt och dessutom blir det ju i snitt fler mål per match.

 

 

Jag säger bara Therese Sjögran. Vad gjorde hon på tisdag kväll? Jo, efter det att Sverige spelat måttligt bra i första perioden så kom hon in efter pausen och åstadkom ett mål redan inom två minuter. Den vitamininjektionen - och hennes fortsatta fina spel - gav svenskorna råg i ryggen så dom till slut vann matchen med 3-1.

 

För denna sin insats och betydelse har hon fått idel beröm. Men vad gjorde hon egentligen? Hon skulle slå en passning till en medspelare, då hon själv var i den vinkeln i förhållande till både mål och boll att hon inte rimligen själv kunde göra mål. Alltså siktar hon mot (jag tror Josefine Öqvist?) men misslyckas med passningen så den tar på en italiensk spelare och därefter far i mål. Stort jubel! Men tänk om situationen istället varit sådan att medspelerskan haft helt öppet läge och den misslyckade passningen gjort att en helt given målchans sumpats. Hade hon då fått beröm? Nej, hellre klander. Gjorde hon något bättre nu? Nej inte. Det var bara de lyckliga omständigheterna som gjorde att slutet blev gott och därmed allting gott.

 

Man brukar ju säga att bra lag har turen på sin sida. Må vara. Men ur detta vill jag dra den ytterst viktiga andliga lärdomen att även det som kortvarigt blir helt fel kan i långa loppet bli bra. Varför? Jo, därför att Gud låter allt samverka till det bästa. Man kan också hänvisa till psalm 247 i psalmboken, Befall i Herrens händer, där vers fem slutar med orden "han...själva skadan tvingar att tjäna dig till gagn." *

 

Och kvällens match! Tyskland-Norge. Där går Norge och vinner. Det borde vi nordbor spontant bli glada över. Kände det själv framför TV:n. Roligt om tyskarna, som nästan alltid är bäst både på dam- och herrsidan, någon gång kan fås att framstå som mänskliga. Alltså: spontan glädje över Norges seger. Men säg den glädje som varar beständigt. Nu innebär Tysklands andraplacering i sin grupp att dom troligen blir Sveriges motståndare i en (eventuell) semifinal. Det hade vi kunnat tänka oss att undvika. När kommentatorerna påpekat detta tillräckligt många gånger under matchen så började man ju på slutet hoppas att tyskorna skulle få in en kvittering. Glädje o sorg samtidigt alltså. Förutom att det påminner om en viss psalm (vilken, torde kära läsarna snabbt inse) så tydliggör det även den andliga sanning som Lina Sandell uttryckt i en av sina psalmer: "här på denna jorden finns synden med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt." (Sv Ps 322:4)**

 

Nu ser jag fram emot nästa match och ytterligare uppbyggelse!

 

Till veckan ska jag hålla seminarium på OAS-mötet i Kungälv med ämnet "Andliga pärlor ur den laestadianska väckelsens tradition."

 

Nästa år får ämnet bli: "Andliga pärlor i ett fotbolls-EM."

---

* och ** så ser man också värdet av gamla gedigna psalmer. Denna typ av djupa insikter lyser tyvärr oftast med sin frånvaro i den moderna lovsångsskatt som tenderar bli den enda sångskatten för många i yngre generationer

 

SMS:ade en god vän och kollega när han idag varit på en gudstjänst där en hel del ur nya handboksförslaget prövades. Själv firade jag högmässa i Domkyrkan och där ingår också diverse nyheter i gällande trefaldighetsritual. Bara vissa korta avsnitt dock och inget av nya musiken men tillräckligt för att vara allmänt störande och skapa olust. Jag vidhåller tidigare framförd uppfattning: inget i nya förslaget är klart mer lockande än nuvarande handbok. Däremot var gudstjänsten som helhet rolig. Mycket folk för att vara mitt i sommaren och efteråt inbjöds till trevligt kyrkkaffe ute i Gäddvik. Om jag dock får ge en liten synpunkt så här från sidan så tycker jag att kollegorna som har huvudansvaret för gudstjänstlivet i Domkyrkan borde satsa på en lite "större" liturgi. Vad jag menar med det kan jag berätta någon gång om någon vill lyssna. Jag tror det behövs i det stora kyrkorummet.

 

Kära läsarna noterar hur aktivt jag prövar de nya alternativen ur handboksförslaget. Men det är som med rutten mat: att lukta på den räcker. Man måste inte tvinga sig att "proväta" det i flera veckor när man redan direkt konstaterat att maten är skämd.

 

På kvällen medverkade jag vid gudstjänst i Andreaskyrkan (baptistkyrkan på Björkskatan) där vi har ett samarbete mellan församlingarna varje sommar. Trevligt det med. Sommarkyrkan framförde mycket fin sång.

 

Igår hade jag fyra dop. Förra gången jag hade ett dop var på Påskdagen 31 mars. Hur ska jag tolka det? Är vi för många präster i pastoratet eller har dopfrekvensen sjunkit helt katastrofalt?

 

Nu är jag ledig. Vad ska jag då ägna mig åt?

Bokläsning?

Gräsklippning?

Ogräsrensning i kvarterets sandlåda (den ligger bredvid mitt hus så det är mest jag som får göra det fast jag inte längre har barn i sandlådeålder)?

Div jobb i kyrkstugan?

Motorcykelåkning?

Bloggande?

Ingenting?

Dammsugning????????????*

 

Först blir det sova av!

---

* kära läsarna noterar väl hur långt ner på listan detta alternativ kom

är en trevlig liten stad. Man tvingas erkänna det, även om en Lulebo gör det ytterst motvilligt. I alla fall de centrala delarna, med gågatan och åtminstone ett visst antal gemytliga trähus av en typ som helt saknas i Luleå centrum. Liten tid fick jag vistas där idag. Hade bokat tid för service av MC:n på verkstad därstädes då Hondaverkstad numera saknas i Luleå. Anlände redan före kl sju och fick sedan vänta under förmiddagen innan jag kunde ta mig hem igen med nyfixad hoj. Förutom 1200-milsservice fick dom byta gasvajrarna som var tröga så gasen inte drogs tillbaka när man släpper gashandtaget.

 

Eftersom man numera har kontoret på fickan i form av Iphone så kunde jag uträtta div administrativt arbete under väntetiden och samtidigt sittande å parkbänk i morgonsolen fördjupa mig både i Skriften inför helgens predikan och i avhandling om lutherske teologen Martin Chemnitz, en bok jag fick som tack för ett föredrag på Församlingsfakukteten i Göteborg förra året, men ännu ej hunnit läsa. Särskilt intressant i den första tredjedel jag nu hunnit igenom är hans åtta olika definitioner av begreppet tradition. Återkommer till den.

 

Ett kort besök in på bokhandeln kunde jag inte motstå och naturligtvis inte heller att plocka åt mig ett antal pocketböcker - fem för en hundring - ur reahyllan. Börjar frukta att jag är book-oholic.

 

Även i måndags köpte jag en bok som jag länge velat ha. Fick syn på den på busstationen när jag tillsammans med kollega befann mig där en timme för kort samvaro med Missionsprovinsens Missionsbiskop Roland Gustavsson som var på nerfärd från Korpilombolo.

 

Det var boken Fallet Thomas Quick Att skapa en seriemördare av journalisten Hannes Råstam. Nu är jag sedan tidigare inte helt okunnig om den affären (precis som de flesta bland läsarna, skulle jag gissa.) Råstams dokumentärer har ju gått på TV - med repris - och redan för över tio år sedan läste jag första gången ett kritiskt kapitel om Quick-cirkusen i Guillous Häxornas försvarare.

 

Varför grips jag av böcker som handlar om rättsskandaler? Läsarna vet ju att jag för några år sedan blev det även av Per Lindebergs böcker om det s k Styckmordet i Stockholm 1984. I det fallet handlade det ju om att en politisk-feministisk opinion drev läkarnas skuld. På något sätt hade hela frågan blivit en dubbel klasskamp mellan å ena sidan förövarna, de två manliga läkarna och offret, den prostituerade kvinnan. Om man inte ville att läkarna skulle dömas så blev man omoralisk för då tog man ställning för de välbesuttna överklassmännen mot den stackars utnyttjade kvinnan och hennes lidande medsystrar. Frågan om det fanns tillräckliga skäl döma dem drunknade ofta i detta politiska mönster.

 

Kanske är det detta att någon form av ideologi får styra vad som är rätt eller fel som är kärnan som griper tag i mig.

 

I Quick-fallet har vi patienten som dömts till sluten psykiatrisk vård efter div brott, i några fall med sexuella inslag. Under terapi börjar han "få upp" minnen av sådant han under livet bortträngt, bla hur illa han behandlades av sina föräldrar och hur han sexuellt utnyttjats av sin pappa. Under åttio- och nittiotalen pratades det ju mycket mer om bortträngda minnen, men kanske inte lika mycket i denna tid. Han börjar också gradvis minnas mord han gjort sig skyldig till och erkänner fler och fler. Att hans erkännanden inte alls stämmer med kända fakta från brottsplatser och offer förklaras av psykologer och terapeuter med att minnna är så jobbiga för honom att han måste minnas fel för att närma sig verkligheten i flera steg. Hans ageranden i brottssituationerna tolkas också som bearbetningar av de påstådda barndomsupplevelser man förutsätter som sanna men inte kunnat belägga.

 

Hela det psyko-terapeutiska tänket hade något slags namn som jag inte kommer ihåg just nu. Men det skrämmande - även här - är hur människor kan bli så fastgjutna i en tankemodell att man vägrar inse uppenbara orimligheter. I båda fallen upplever jag att tanken sprider sig hos poliser och terepeuter och domstolar att det hela är så hemskt att man inte under några omsändigheter kan ta risken låta det passera och då måste man driva saken till sin spets och det absolut mest naturliga glöms bort: det är inte sant.

 

Nå, att förklara psykologiska processer är inte min kompetens, men jag erkänner att det griper tag i mig.

 

 

 

har jag fått läsa lite om de senaste dagarna.

 

Först i veckans nummer av Kyrka & Folk där det fanns en artikel om Luther och musiken. Där framkom att Luther var en ivrig understödjare av kyrkomusik i dess olika former. Inte bara psalmer utan även den liturgiska sången och körsången. Alla försök att göra Luther till anledning att införa enkla, oliturgiska predikogudstjänster faller platt till marken.

 

Nästa artikel av värde för saken kom med gårdagens nummer av SPT (Svensk Pastoraltidskrift). Där var det kyrkoherde emeritus Roland Kristensson som skrev en recenssionsartikel av boken Lutheranism 101 utgiven inom den amerikanska Lutheran Church Missouri Synod (LCMS), dvs den mer bibel- och bekännelsetrogna av de två största lutherska samfunden i USA.

 

Boken är en beskrivning av hur man inom denna kyrka utövar lutherskt kyrkoliv. Intressant var att läsa några punkter:

* man firar söndagligen högmässa (med nattvard)

* man betonar att en äkta lutheran är nattvardskristen, dvs går till nattvarden regelbundet, normalt (minst) en gång i veckan

* man firar mässan enligt den traditionella västliga ordningen (den som även vi har i vår kyrkas högmässa)

* det kan vara liturgisk rikedom med processioner, klockringning under mässan (konsekrationsklockor) och ibland t o m rökelse

 

Att man dessutom i praktiken nästan använder de lutherska bekännelseskrifterna som andaktslitteratur och uppmanar församlingsbor läsa dem regelbundet är inte heller så tokigt. Nyttigt vore det om alla som formellt är lutheraner, eller åtminstone alla som berömer sig av att vara det, också hade verklig kunskap i vår kyrkas lära.

 

Till vilka vill jag rikta dessa ord? Ja, kanske främst till alla vänner inom div lågkyrkliga (väckelse-) rörelser som berömmer sig av att vara lutheraner men som förlorat - eller rent av föraktar och förkastat - det som hör till genuint lutherskt kyrkoliv, framför allt den regelbundna nattvarden och gudstjänstens liturgi.*

 

Åter tillbaka till äktlutherskt kyrko- och gudstjänstliv! Det måste bli fältropet! Annars ska våra lågkyrkliga väckelserörelser ta den sanna konsekvensen av verkligeheten och erkänna: vi är inte längre lutheraner, vi har bytt och blivit reformerta.

 

Och alla kyrkligt ansvariga (präster mest) som ägnar somrarna åt att sammanlysa gudstjänster och i parti och minut avstå riktiga mässor till förmån för diverse musik,- frilufts,- pilgrimsgudstjänster mm. Skäms! Varför tror ni att människors behov av riktiga högmässor försvinner bara för att det blir sommar?

* sedan är det ju synd att Missourisynoden själv tappat en sida av lutherskt kyrkoliv som i vår kyrka, genom Guds stora nåd, bevarades genom reformationstidens turbulens - nämligen biskopsämbetet

Det kan man undra. När jag idag gick in på redigeringssidan till bloggen såg jag i statistiken att det var oerhört högt besökstal igår! Hm? När sådant händer brukar det vara någon som länkat från sin blogg eller att jag annars skrivit något som sätter igång ryktesspridningen. Vad det skulle vara kan jag kanske inte riktigt inse. Eller var det bara så att folk fått semester så dom inte kollar bloggar verje dag och så var det flera som samlat ihop till bloggläsning just tisdag! Men det var inte extremt få dagarna innan heller. Mysterium! Den som lever får kanske se.

 

I mitt eget liv händer att jag de dagar jag är ledig engagerar mig rätt mycket för Frimodig kyrka. Både i Umeå och Boden håller de lokala grupperna på att formulera sina program, skriva artiklar mm. För en tid sedan formulerade vi för Stiftsfullmäktigegruppen lite tankar som finns på stiftets hemsida där de olika nomineringsgrupperna får presentera sig. Och jag får vara med lite på en del hörn. Det är roligt att vi är på G.

 

Ingen tvekan att Frimodig Kyrka behövs som ett alternativ i kyrkovalet. Det blir spännande att se hur det går. Den som inte använder sig av sin möjlighet att rösta i kyrkovalet på de goda alternativ som trots allt finns ska inte sen komma och gnälla på svenska kyrkan!

 

På söndag får jag till min glädje fira mässa igen. Kl 18 i Hertsökyrkan. Kanske ska jag gå till Domkyrkan redan kl 11 och höra kollegan Bosse? Ta med anteckningsblock så slipper jag förbereda egen predikan :)