Torbjörn Lindahl

Tillika bröder, for ut på tur. Torkel, Erik, Torbjörn

Mycket fint väder och vackert på Vallberget (om jag hörde rätt vad min yngre bror sa). I vart fall en bit bort från Umeå på vägen mot Sorsele. Hur länge är det sedan jag var ute i naturen på skidor? Måste vara årtionden sedan. Om man inte räknar plattåkning på isen. Men verkligen njutbart i solskenet. Tyvärr fick jag ikläda mig rollen som Norges sämste skidlöpare, Inge Glid.

 

Efter bastubad hos yngre bror blev det hemfärd. Nu sitter jag tryggt i favoritfåtöljen.

Skärtorsdag efter jobbet slängde jag mig i bilen och styrde kossn mot Ume, till tvillingbror och svägerska.. Planen var att uppsöka någon kyrka för skärtorsdagsmässa. Men då svägerskan är nyligen höftopeterad så orkade hon inte. Alltså blev jag ombedd leda en sjukkommunion i hemmet. En profetisk handling? undrades det. Kanske blir det så här i framtiden, enkla mässor i hemmen. Den stora diskussionsfrågan blev dock: vilken församling ska få räkna in denna sjukkommunion i sin statistik; Ume lands där den skedde eller Luleå Domkyrko där celebranten är anställd.?

 

Långfredag blev det gudstjänt inne i stan. Den (samarbets-) kyrka där brodern m familj varit med i årtionden -Grisbackakyrkan - brukar tydligen under påskhelgerna ha samarbete med Efs i centrum. Alltså blev det besök i Vasakyrkan. Kul återse det stället efter att två somrar i rad varit där på OAS- möten. Sedvanlig långfredagsgudstjänst med både psalmsång och litania a capella. Färre gudstjänstdeltagare än jag förväntat mig. Men kanske är EFS:arna borta på läger. Hörvärd predikan av Grisbackakyrkans nya präst.

 

Under eftermiddagen for min tvillingbror och jag till Backens kyrka (Ume Landsförsamlings kyrka) för att höra Stabat Mater av Pergolesi. Mötte där en pensionerad kollega och f d motorcyklist som hör till denna ringa bloggs läsare. Jag lovade honom att bara snön töar bort så blir det mer MC på bloggen. Fick även påminna mig hur jag för några år sedan hade en begravning i begravningskapellet därstädes för en ung man vars föräldrar jag lärt känna under en resa till Rom.

 

Middag på kvällen hos yngre bror. Trevlig samvaro med två bröder och två svägerskor. Så var första delen av helgen slut. Nu vilar Kristus i graven. Den som går till Hertsökyrkan på lördag kl 11 får vara med om en stilla andakt då vi genom flera bibelläsningar påminner oss det stora frälsningsverket.

Ikväll tar vi det lite lugnare och har inte en komplett alpha-kväll. Tradition sen många år är att vi ser någon film och samtalar lite om den. Ingen middag, men något lite att dricka och stoppa i munnen.

 

Dymmelonsdag kallas det ju också. Även lär denna onsdag en gång ha firats som Kristi fängslandes dag. Om det är sant kan jag inte garantera. Har hört det i ett föredrag om stilla veckan av person som jag betraktar som mer kompetent i detta än jag.* I så fall skulle nattvardens instiftelse ha ägt rum tisdag kväll, Jesus gått ut till bön i Getsemane nattan mot onsdag, fängslats senare samma natt, förhörts av stora rådet, Pilatus, Herodes och Pilatus igen under onsdag och torsdag för att korsfästas fredag f.m. Ett vettigare tidsschema, tyckes det mig, än det vi normalt föreställer oss att allt kring Jesu fängslande, förhör och dom skulle skett under en enda natt. Hur sannolikt är det att stora rådet skulle lyckas få upp både Pilatus och Herodes ur sina sängar mitt i natten och är det möjligt att en stor folkskara skulle vara uppe och skrika "korsfäst, korsfäst" innan solen knappt hunnit gå upp. På allt sätt verkar det rimligare att allt tog längre tid.

 

Varför firar vi då skärtorsdag på torsdag om det egentligen var tisdag? Ja, det lär ha varit någon påve som ville förenkla påskfirandet och krympa ihop påskhelgen. Kvar finns då att onsdag traditionellt är fastedag eftersom det var dagen då Jesus fängslades precis som fredagen, korsfästelsedagen, är fastedag.

 

- - - - - 

 

* Anna-Greta Noren 

 

 

idag.

 

Inledningen av stilla veckan. OBS inte påskveckan som de flesta säger, även många kyrkligt troende. Påskveckan är nästa vecka. Veckan efter påskdagen. 

 

Även om palmsöndag inleder kyrkoårets allvarligaste vecka så är det ändå en dag av glädje och jubel. Den dag då Jesus rider in i Jerusalem. Bosse ledde högmässan och enligt uppgift hade kyrkvärdarna räknat ihop 34 personer. Till kyrkkaffet fick vi våfflor eftersom det är rätta bebådelsedagen idag.*

 

Lite släktfest fick vi ha i kyrkan. Själv tog jag med dottern i bilen och brorsan for och hämtade mamma. Innebar att vi var tre generationer ur familjen. Dessutom betydde det att det var fyra rullstolar i kyrkan idag. 

 

Senare under eftermiddagen blev det bönhuset. Mikael predikade först och jag sedan. Båda talade vi över palmsöndagstexter enligt gamla (=förrförra!) evangelieboken. Han över texten om hur Jesus blir smord i Betania och jag om nattvardens instiftelse enligt Lukas. Från visst håll har det i flera år framkastats tanken att det i väckelsens sammanhang borde undervisas och predikas mer om nattvarden (för att mota upplevda reformerta Ollar i grind).. Det faktum att tanken då och då uttalats i min närvaro har till slut varit som droppen som urholkar..., ni vet.

 

Det omnämnda "vissa hållet" med hustru bjöd sedan hem mig på ytterst goda frasvåfflor med hjortronsylt. Och därefter intressant samtal om bikten och boten.

 

Väl hemma inspirerade härvarande dotter mig att något lite rensa bland div som länge nog legat och drällt i vardagsrummet.

-Jag älskar att städa, var hennes besked. 

 

Sagt och gjort. 1/3 hamnade i papperskorgen/insamlingen, 2/3 bars bara upp i arbetsrummet på övervåningen.

 

Nu blir det stilla vecka.

 

- - - - -

 

* är våffeldagen en folklig variant av Vår Fru-dagen?

 

 

Har vi haft. Fast inte hel helg. Bara fredag-lördag som vi brukar. Tyvär kunde vi denna gång inte vara på favoritstället, EFS Sundet. Så vi var i Hertsökyrkan istället. Inledde fredagskvällen genom att bjuda in deltagarna till vår tacokväll. När den var slut samlade vi alphadeltagarna till samtal, sång och bönegemenskap runt brasan.

 

Lördag fortsatte vi med de sedvanliga tre föredragen om den Helige Ande. Därefter möjlighet till personlig förbön. Avslutning med pannkaka innan vi for hem. Men helgen blev inte pannkaka. Det är ett oerhört hållbart koncept, säger jag trots att jag varit med om det åtskilliga gånger.

 

Väl hemma fick jag strax besök av tvillingbrodern som varit på Frimodig kyrkas årsmöte i Norrfjärden. Div teologiska samtal  givetvis när två präster möts som är bröder både i Anden och köttet. Sammanfattning av samtalet:

svenska kyrkan =???????

För vilken gång i ordningen (?) konstaterade vi att  att han är den mer evangelikale och jag den mer katolske, även om skillnaden nog är ganska liten i praktiken.

 

Även näst äldsta dottern kom förbi och sover över (några nätter?). Det innebar att ett helt nytt sätt att placera en gästsäng i huset utforskades.

 

Nu blir det snart sommartid. Minnesregel: på våren tar man fram motorcykeln. Men inte riktigt än. Först ska den in på verkstad för lite service och däckbyte.

är det idag, 21 mars.

 

Därför påminner jag återigen om den korta filmen Dear future mom som du lätt finner på nätet.

 

Är du lika blödig som jag så är en näsduk att rekommendera.

har jag varit med om i afton. Precis som för en tid sedan. I Örnäsets kyrka denna gång. Jag uppskattade det lika mycket nu som sist. Men fick även nu lite ont i ryggen av att stå i en timme och fyrtio minuter i sträck. Bibeltext fick jag läsa även denna gång. Så också välsigna prästen när han gick runt och delade ut välsignelse åt alla. Roligt bli allt mer bekant med den lilla koptiska gruppen.

 

Välsignelse över dem.

 

Nästa gång blir tisdag 24 april. I Hertsön eller Örnäset.

har jag varit på. Fredag-lördag. T o m var jag kallad som talare. Jag verkar snart bara ha ett enda ämne som jag får resa land och rike runt* och tala om: bikten. Den här gången fick jag dock en intressant synpunkt från en av åhörarna. Troligen tar jag det med mig när jag nästa gång föreläser över ämnet, vilket enligt plan blir på Luleå Fridsförbunds fredagstimme, fredag 27 april kl 18.30.

 

Jag har alltså varit på Missionsprovinsens prästmöte i Uddevalla. En muntlig inbjudan att någon gång deltaga har jag haft i flera år, men först nu blev det alltså den konkretion som gjorde att det blev av.

 

En helt igenom positiv upplevelse. Fina gudstjänster, mässa med förnyelse av prästlöftena och sjungna tideböner. Därtill intressanta föredrag och sådana diskussioner som jag deltagit i flera gånger inom svenska kyrkan: nomineringar inför stundande biskopsval. Som icke-medlem i detsamma prästkollegiet satt jag dock tyst som muren under nomineringsdiskussionerna. Roligt var också att möta tre f d dekankollegor från synodtiden för tjugo år sedan.

 

Samtidigt gav det en fläkt från Luleå stifts prästmöten** under min första prästtid; att på ett prästmöte få träffa tiotals kollegor med vilka man kunde uppleva en förhållandevis djup andlig gemenskap på flera av det kyrkliga och prästerliga livets alla plan. Ska jag nu ansöka om medlemsskap i det nyss besökta kollegiet? Det är frågan. Varför har jag inte för länge sedan gjort det, är nästa fråga.

 

Besök sedan hos vännen och kollegan Kai en timmes bussresa bort. Mat och dryck och bastubad och husesyn i det hus jag tidigare icke sett. Klart utflyktsmål vid en eventuell längre MC-tur. På söndagen tog vi oss in till S:t Pauli i Göteborg där Kai lovat distribuera. Även jag blev ombedd vara med och därmed kan ju den svenskkyrkliga ordningen anses vara återställd. Roligt också att celebranten och predikanten för dagen var Per-Olof Olsson, vilken jag delat mycket med i OAS-rörelsens sammanhang under åren.

 

Efter lunch på litenThai-restaurang blev jag avsläppt vid Bussterminalen för färd till Landvetter. Återigen fick jag sällskap av norrländsk Mpr-präst som också skulle med flyget. Trevlig, givande och upplyftande helg.

 

Hemma i favoritfåtöljen. Solig förmiddag. Utsikten genom de stora fönstren i vardagsrummet blir alltmer njutbar för var dag.

 

- - - - - 

 

* utom i större västerbottenspastorat, ett faktum som  kära läsarna är väl medvetna om

 

** jag blev präst under senare delen av den period då stiftet hade prästmöte varje år, men s k ordinarie prästmöte bara vart sjätte år

Inte att jag beslutat mig för att konvertera. Nej, något mycket tråkigare. Visserligen har man väl anat och förstått att det ofrånkomliga slutet närmat sig. Men när det väl är ett faktum så blir det en tomhetskänsla.

 

I ock med kvällens avsnitt, som just slutat, så upphör Veckans brott, åtminstone med Leif G W Persson som medverkande.

 

Snipp, snapp, snut (!) Så var den sagan slut. Hur många avsnitt av de knappt tio säsongerna har jag missat? Inte många. Arbetet har aldrig tillåtits inkräkta på tisdagar kl 21-22 under säsongerna. Synd bara att han inte får kommentera domen i Madsen-rättegången. Men någon mediarepresentant kommer säkert lyckas placera en mick under hakan på honom när domen lämnats.

 

Vad ska man nu göra med den lediga timme man får tio tisdagar per vinter?

- Läsa Bibeln

- Läsa nåt annat

- Motionera

- Dammsuga

- Blogga

????

 

Vad föreslår kära läsarna?

har jag inte kunnat skriva helgeftertanksbloggen förrän nu: det har varit nåt fel på datakommunikationen. Varken på egen Samsung eller arbetsgivarens I-phone har jag kunnat ta mig ut på nätet på lång stund. Men när det nu plötsligt gick måste jag ju skriva nånting.

 

Förkyld har jag varit i flera dagar. I fredags var jag tveksam om jag alls skulle orka med högmässan. Lördag blev det lite bättre och söndag ("idag" dvs igår) var jag tillräckligt på benen. Det jag mest oroade mig för var rösten, skulle den hålla.

 

Nå, vi var ovanligt många som samlades till bön före högmässan. Vi fick tillsammans bära fram flera angelägna böneämnen. Kanske var det vännernas trogna förböner som gjorde att det gick så bra som det gick för mig i gudstjänsten. Jag hade dock i förväg bestämt att inte sjunga prästpartierna i kyrie, inte heller gloria. Psalmerna lyssnade jag bara till och satsade allt på prefationen och det höll. Pensionerad* kollega hade jag bett sjunga Litanian, det hade jag nog inte orkat utan oavsiktliga pubertetsfasoner i sången. 

 

Sedan fick jag även hjälp i distributionen. Det behövdes för vi var riktigt ovanligt många, mellan 45 och 50. Riktigt roligt. Fullt surr även kring kaffeborden. För person med hörapparater kan det bli påfrestande.

 

En massa tid innan datauppkopplingen försvann har jag även ägnat åt kommunikation med kollega på annan ort i länet. Det är värt en förbön. Kanske visar det sig så småningom vad det handlade om.

 

- - - - -

 

* det uttrycket använder jag bara för att retas lite. Vi är nästan jämngamla och prästvigningskamrater

var jag inte på hockey ikväll och såg Luleå förlora hemma mot Skellefteå med 0-1 och därmed definitivt spela bort chansen till direktkvalificering till kvartfinalspelet:

1. av misstag hade jag för länge sedan tillsammans med kollega planerat in en arbetsuppgift denna afton utan att komma ihåg att detta var stunden för säsongens sista hemmamatch före slutspelet

 

2. jag blev förkyld och hes så jag var tvungen gå från jobbet och då gick jag givetvis hem och inte till isladan

 

Men årskortet gäller även för eventuella hemma-åttondelsfinaler. Och nu blev det ju det. Så än är hockeytittandet inte helt slut.

 

Men nu är jag slut. Snart dags att sova.

har jag ägnat mig åt i helgen.

 

Började i fredags kväll då jag undervisade om omvändelse på fredagstimmens vuxengrupp. Något färre deltagare - både vuxna och barn-  än jag är van vid. Kanske har vissa redan börjat sportlovet.

 

Som jag gärna gör talade jag även om den barndomskristnes andliga utveckling. Jag använde begreppet Y-omvändelse om det som en barndomskristen på något sätt måste gå igenom. Y syftar ju på att det någon gång under uppväxten blir ett val mellan två alternativ. På ytan är det ett val mellan Gud och världen men under ytan måste det också vara ett val mellan nåden och egenrättfärdigheten. Vid fikat efteråt fick jag dock lite mothugg. Ungefär som att det är onödigt tala så mycket om saken. 

 

På lördag var det dags för undervisning i Fridsförbunders konfirmandgrupp. Trosbekännelsen var ämnet för dagen. Det blev givetvis lite om treenigheten också. För gammal statskyrkopräst är det en glädje få möte en konfirmandgrupp där istort sett alla kan trosbekännelsen utantill innan man ens börjat tala om den. 

 

Idag var det bönhusets tioårsjubileum. Det innebar tårta till kaffet efter eftermiddagens gudstjänst. Bara en predikan dock. Var någon bortrest? Innan jag for hann jag dock höra en upplevelse av en annan av fredagskvällens lyssnare. Hon tyckte det var bra att jag tog upp ämnet om den barndomskristnes andliga utveckling.

 

Ser man på.

 

Men hur många vänner jag än har i bönhuset (åtskilliga), hur många trossyskon jag än finner där (flera), hur mycket jag än kan uppskatta sången och gemenskapen (mycket!); så är för mig ändå söndagens kompletta högmässa med bön, liturgi, predikan och nattvard det som alla gånger framstår som helgens huvudpunkt. Den vill jag aldrig vara utan.

 

C:a trettio var vi vid dagens högmässa i Hertsön som jag själv ledde. Riktigt roligt var det att erfara hur församlingen nu helt på egen hand - utan hjälp av vare sig musiker eller präst - klarade sjunga Din död förkunnar vi...och trefaldigt Amen efter nattvardsbönen, och det trots att några av de mest sångglada var borta.

 

 På söndag (Midfastosöndag) celebrerar och predikar jag igen. Samma glädje. Gudstjänstglädje.

Riktigt liten

 

Den här säsongen har jag årskort i isladan. På min ena sida sitter en ensam man som jag då och då småpratat lite med. Tyvärr är det ju inte så lätt föra djupa diskussioner med mig i en ishall full med skrikande människor. Det kan vara ett skäl till att vi inte samtalat så mycket. Men i alla fall har jag förstått att min plats tidigare var hans faders. Dom har gått tillsammans i många år. Men nu orkar pappan inte längre.

 

Men idag frågade bänkgrannen:

- Jobbar du i kyrkan?

Jag hade tjänstejackan med logga på ryggen. 

 

Jag bekräftade att så var fallet. Då började ett samtal som gjorde att vi ordentligt vände oss mot varandra och nästan glömde bort hockeyn. Innan matchen var slut hade vi konstaterat:

- han är jämnårig med, och känner väl en av mina arbetskamrater

- vi bodde som unga på granngatorna

- två av mina klasskamrater bodde på hans gata

- flera andra grabbar i kvarteret var gemensamma bekanta

- han är jämnårig med min yngre syster (5 år yngre än mig) och har gått på samma skola som henne i både låg-, mellan- och högstadium

- konfirmerad av samma präst i Örnäset (tidigare nämnd här på bloggen) som var min ungdomsgenerations ungdomspräst

 

Och om man trodde att allt var slut där så kan man ta del av fortsättningen:

- han berättade återigen om sin far som inte längre kan gå på hockey. Han bor nu på äldreboende.

Nämnde vilket och t o m på vilken avdelning

- det visade sig då att det är samma äb och samma avdelning som där mamma bor! När jag berättade vad mamma heter så utbrast han

- Det är ju min kompis!

Och berättade att när han hälsar på sin far så brukar han alltid prata en stund med mamma, om hon är i dagrummet, eftersom hon är en av de få boende "som det fortfarande går att prata med."

 

Efter allt detta var bänkgrannen så upprymd att han erbjöd sig skjutsa hem mig - trots att han skulle åt annat håll - när jag lite före matchslutet beredde mig att gå till bussen. Med i bilen var även en jämnårig kompis till bänkgrannen. Det visade sig att också våra yrken hade beröringspunkter även om vi aldrig sett varandra - vad jag vet. Och kompisen känner också min tidigare nämnde arbetskamrat.

 

Liten är världen. Och ännu mindre är staden Luleå.

 

Matchen? 3-0 till Luleå.

 

Och, ja jag reste mig och applåderade när vi före nedsläpp hyllade Tobbe L.