111:e dagen. Kvinnor som präster XI (och vad det lett till)

Först något som öppnandet av ämbetet för kvinnor inte lett till: väckelse. 
 
Det var något som nämligen förutspåddes i diskussionerna inför reformen. Kanske använde man inte just ordet väckelse men i vart fall fanns en tro och förhoppning att denna modernisering av kyrkan skulle innebära att kyrkan  nådde ut bättre och att dess förankring i folkdjupet skulle öka - i vart fall inte minska. Men vad har hänt? På 50-talet hade kyrkan en förankring i svenska folket som vi idag bara "kan titta i stjärnorna efter". Utveckling tvärt emot förhoppningarna alltså. Nu vill jag inte här påstå att denna minskade förankring i folkdjupen är de prästvigda kvinnornas fel, bara som inledning i detta inlägg säga att det många hoppades på tyvärr inte infriats.
 
När beslutet öppna ämbetet för kvinnor slutligen tagits 1958 så uttalade Margit Sahlin (som sedan blev den första prästvigda kvinnan) att det viktiga med det beslutet är att svenska kyrkan nu bekänt sig till en dynamisk bibelsyn. Exakt vad som avses med detta är kanske inte alldeles klart, men det är svårt att helt komma från känslan att det handlar om att - orden i följande mening är mina, inget du oprövat ska lasta Margit Sahlin för - inte vara så bokstavstroende utan kunna tolka ordet in i vår tid, som det numera ofta heter. Var det början på en ny färdriktning?
 
Sedan kommer ju också det här med hur ofta kvinnor och män nämns i Bibeln. Många kvinnor - också utöver de prästvigda - skulle kanske gärna se fler kvinnor som huvudpersoner i Bibelns berättelser. Men nu är det ofta män. Och vad ska vi göra åt det? Antingen får vi ta det som det är, trots att det inte uppfyller vår tids krav på jämställdhet. Och försöka belysa de texter där kvinnor nämns som huvudpersoner. Eller så får vi sakta ändra i Bibeln. Som ett tillfälle i ett av våra sydligare stift där en prästvigd kvinna i något sammanhang skulle läsa/referera en bibeltext ur gamla testamentet där ett större antal män nämndes. Men istället för män sa hon personer. Det är klart att män är personer! Men en sådan liten, och upplevt obetydlig ändring innebär ett fjärmande från den faktiska ordalydelsen som jag tror ofrånkomligen får betydelse på sikt. Dynamisk bibelsyn kanske.
 
Därefter kommer frågan om vår syn på prästämbetet som sådant och dess väsentliga uppgifter. Inför ämbesbesluten på 50-taler talades om att kvinnor i ämbetet skulle göra ämbetets framtoning annorlunda. Man tänkte sig väl att mer "kvinnligt" skulle innebära mildare, mjukare mer omvårdande,  förstående och lyssnande. (Typ). Osvsett hur man (både som kvinna och man) upplever att bli förknippad med dylika epitet är det knappast någon tvekan om det skett en märkbar förändring i bilden av prästen, men även prästers - och prästkandidaters - egen upplevelse av sin (framtida) roll. Att vara nära människor I glädje och sorg  - absolut inte fel i sig! - har numera i många sammanhang helt ersatt prästens uppgift som ordets förkunnare och sakramentens förvaltare. Man brukar kalla detta diakonalisering av prästämbetet. 
 
Och sist förhållandet till Jesus själv. Och till Fadern. Under senaste årtionden har pågått en tydlig (för den som som har ögon och kunskap nog att se) av det liturgiska språket i syfte att göra det mer inkluderande som man brukar säga. Alltså försöker man plocka bort (där det går) alla ord, benämningar, titlar, ja, till och med pronomen, som kan ge "manliga" (eller "hierarkiska") associationer. T ex
 
- Herre förbarma dig, som finns flera gånger i evangelierna,  kallas Kristusrop
- Så lyder Herrens ord blir Så lyder Guds ord eller Så lyder Bibelns ord
- Upplyft era hjärtan till Gud (som därmed ses som varande över oss) kan bytas mot Öppna era hjärtan för Gud
- Allena han är värd vårt tack och lov blir Allena Gud är värd vårt tack och lov.*
 
Ingen av dessa förändringar är i sig fel  men tillsammans blir de en tydlig vandring bort från bibliskt och historiskt liturgiskt språk. Varför är det viktigt kan man undra.
 
Nu påstår jag inte att alla prästvigda kvinnor applåderar dessa här beskrivna förändringar. Det finns många prästvigda kvinnor som i annat än själva ämbetsfrågan (= kvinnor som präster eller ej) kan vara förhållandevis traditionella. 
 
Men den som vill påstå att dessa förändringar ingenting har att göra med kvinnors tillträde till prästämbetet och en vilja att jämna vägen för dem, den personen lägger på sig - menar jag - en tung bevisbörda.
 
För, nu rätt många år sedan, hade vi ett prästmöte i Skellefteå. Där fick vi lyssna till ett föredrag av en av svenska kyrkans mer kända feministteologer. Hon sa bl a (här återgivet ur minnet) att om man tänker sig en hierarki med Fadern överst, sedan hans Son, därefter hans manliga apostlar och sist män som biskopar och präster så måste ju en kvinnlig präst "te sig som ett uppror".
 
Och eftersom hon givetvis inte ville lyfta bort kvinnan som präst så blev ju enda lösningen att förändra överdelen av hierarkin så att det skaver mindre när man stoppar in en prästvigd kvinna. Alltså mer tal om Gud än om Gud Fader, mindre tal om att Jesus också var man.
 
Och då har jag äntligen nått slutet. Det är min erfarenhet att vissa bland de prästvigda kvinnorna - absolut inte alla men några har sagt det till mig rent ut - känner sig aningen obekväma med Bibelns äktenskapsmystik. Där Gud/Kristus är brudgum och Kyrkan/församlingen är hans brud. Det är väl inte helt jämställt kan jag tro.
 
Och detta är ändå en av Bibelns allra vackraste skildringar
 
Kanske borde man nu efter denna genomgång i elva avsnitt. för att jämna ut detta "mansperspektiv"  också skriva något om den mest välsignade personen i Bibeln efter Jesus, en kvinna - Jungfru Maria.**
 

 
* men inte I Hertsökyrkan, där följer vi 1986 års handbok 
 
** men i så fall får jag nog kalla in kollegan Bosse som gästbloggare.
 

Kommentarer
Postat av: Thorsten Schütte

"Det finns många prästvigda kvinnor som i annat än själva ämbetsfrågan (= kvinnor som präster eller ej) kan vara förhållandevis traditionella." Inte bara prästvigda kvinnor, också vanliga församlingsmedlemmar som undertecknad ;-) !

Svar: Exakt så, käre vän. Det var ju den erfarenheten och insikten som gjorde att Bo Giertz inte på något sätt ville att ämbetsstriden skulle leda till kyrkosplittring - vi hade på båda sidor tillräckligt gemensamt för att rymmas i samma kyrka. Det har också varit min utgångspunkt under 40 prästår.
Torbjörn Lindahl

2023-01-31 @ 13:25:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0