Torbjörn Lindahl

med underrubriken Politisk påverkan på Svenska kyrkans kyrkomöte 1930-2018. Det är boken jag just avslutat. En rejäl tegelsten av Klas Hansson utgiven på Artos förlag.

 

Lite torr och tråkig kanske. Dels för att det är en undersökning som snarast för tankarna till akademisk avhandling, dels för att ämnet är så deprimerande: att se hur det politiska inflytandet påverkat kyrkan på ett sätt som borde vara en kyrka främmande, både organisatoriskt och innehållsligt. Lite mer av debattbok hade gjort den mer engagerande.

 

Egentligen säger den inget som jag intet redan vetat eller åtminstone anat,  men här får man en stor del av Svenska kyrkans 1900-talshistoria kronologiskt och systematiskt med fokus på kyrkomötets utveckling.

 

Några detaljer ids jag inte referera, utan nöjer mig med att återigen konstatera det jag trott i årtionden: de politiska partierna och samhälleliga ideologierna ligger som en blöt rysk pälsmössa* över kyrkan.

 

Jag upprepar det jag länge upplevt, många gånger tänkt och sannolikt tidigare uttryckt (i alla fall antytt):

 

 

 

* formulering av min f d chef, förre kyrkoherden i Nederluleå, Alf Hansson (men då syftande på helt annat sammanhang)

papper som jag under åren samlat i olika pärmar.

 

Dels gäller det sådana papper som huvudsakligen kommit mig till del genom mina engagemang bl a i Synoden och Kyrklig samling. Då handlar det om utvecklingen och skeendena ìnom svenska kyrkan. När jag snabbt tittar igenom en del av dessa föredrag och artiklar och foldrar och diskussionsunderlag, så inser jag hur mycket kompetens kyrkan förlorat då många av författarna redan ligger i graven; och hur mycket svenska kyrkan förlorat när det andliga arvet förspillts; och hur tydligt många redan för årtionden sedan anade hur illa det skulle bli - vilket det senare blev.

 

Och så har jag flera gånger tänkt det här materialet borde ju sparas till eftervärden och hållit en bunt papper i handen och funderat "kan detta verkligen vigas åt papperskorgen?" Men så har jag gång på gång sagt mig att detta finns naturligtvis sparat i riktiga arkiv som en gång kommer att vara mycket naturligare fiskevatten för framtida forskare än några privat pärmar hos en präst som aldrig blev mer än komminister i Luleå. Pärmar som vid det laget dessutom redan kommer att vara bortslängda av hans arvingar. Alltså papperskorgen!

 

Andra papper jag slängt har haft texter som utgör bibelstudier och föredrag jag själv hållit. Och det som slår mig när jag ögnar igenom dessa (oftast bara stolpar till) sådant jag sagt fr a på 80-90-talen är att jag i stort sett skulle säga detsamma nu. Det synes alltså som om jag redan tidigt i mitt prästliv kommit till grundläggande andliga insikter och teologiska åsikter som jag sedan behållit. Om detta skall räknas mig till godo för min trohet eller utgöra grund för kritik för min tröghet får andra bedöma.

 

En tredje grupp papper är brev. Mest sådana jag fått och några kopior på sådana jag skickat. Vid sidan av jul- och födelsedagshälsningar från släkt och vänner är det till stor del brev av mer eller mindre själavårdande karaktär. Därför blir det inga referat. Men det gläder givetvis ett gammalt, ännu slående, prästhjärta att få se tecken på att ens predikningar och själavård i vissa fall betytt något.

 

Innan jag slutar, något om dagen. Tvillingbror med fru var på besök. Vi möttes på stan och for gemensamt till Hertsökyrkan. Det huvudsakliga skälet var att min bror hade med sig nödvändiga handlingar, inkl fullmakter från icke närvarande syskon så vi kunde ha bouppteckningsförrättning. Då vi har en professionell revisor i kyrkvärdskollegiet är det skönt få genomföra förrättningen under hans överinseende.

 

Men före dess var det kyrkkaffe och före dess var det högmässa. Min broder assisterade Bosse i mässan och predikade dessutom. Ytterligare två mer långväga präster på besök. Så sammanlagt fem. Alla gudstjänstfirare var tillsammans nästan femtio.

 

Efter allt var klart for vi förbi kyrkogården och satte ljus och en prydnad vid pappas och mammas grav. Sedan en snabb sväng förbi mig så dom fick se hur mitt vardagsrum nu ser ut med nya (för mig) ärvda möbler. Och sist till lokal på stan för mat och sen mot Umeå för dom och hem för mig.

 

Snipp snapp snut så var söndagen slut.

går jag till kvarterets sopcontainrar eller, då och då, åker in med buss till Röda korsets Kupan med sådant jag tänker att någon annan skulle kunna ha nytta av.

 

Jag håller alltså på och storstädar och rensar i huset. Nästan döstädar skulle man kunna säga.

 

- Orkar han det? kanske någon undrar. Jo, eftersom jag  gör det precis när jag själv får lust, hur jag vill, hur länge jag vill och med vad jag vill.

 

Råkar jag ha ärende till inneförrådet och mina ögon faller på något jag kan sortera så kan jag göra det - helt oavsett vad som annars var i min  tanke. Eller om jag råkar se en bunt papper i en bokhylla kan jag plötsligt få för mig att gå igenom den bunten just nu. Men om jag på minsta sätt skulle försöka planera och i förväg bestämma att på torsdag förmiddag ska jag göra det eller det, då blir det en oöverstiglig tröskel.

 

Precis som just nu då både frukost  och morgonbön är avķlarade: jag skulle kunna gå upp i arbetsrummet och sortera på skrivbordet, eller råka fastna när jag passerer byrån i hallen och rensa i högen av div som ligger på den, eller åka in till Kupan med lite bortrensade böcker mm - eller strunta i alltihop och sitta kvar i fåtöljen och sträcka mig efter boken jag håller på med, Kyrkomöte och partipolitik. Eller inte ens det, utan bara sitta kvar i fåtöljen och titta ut genom fönstret.

 

Nu är det väl iofs en hel del människor i familj och bland vänner och arbetskamrater som sedan länge hos mig känner igen detta gör-vad-som-faller-honom-in-beteende. Med åtföljande oförmåga/ovilja planera och genomföra  något organiserat. Kan bara meddela att detta personlighetsdrag blivit extremt förstärkt efter stroken.

Igen får jag väl säga eftersom rubriken blev automatiskt föreslagen efter bara några bokstäver. Undrar om innehållet i blogposten var detsamma förra gången rubriken användes. Alltså om högmässan. 

 

Idag var jag nämligen tillbaka där jag oftast befinner mig söndagar kl. 11. I högmässan i Hertsökyrkan. Samma liturgi som vanligt. Samma präst som oftast.

 

Ca 40 gudstänstdeltagare. Ändå saknades minst bortåt ett dussin av de  riktigt trogna. God gemenskap vid kyrkkaffet också, vilket snarare var kyrklunch då vi fick smaka resterna efter fredagens taco-kväll. Så god gemenskap att jag glömde bort gå till den buss jag tänkt passa. Men trogen gudstjänstfirare som hade ärende till universitetet (högskolan) erbjöd mig skjuts hem.

 

Väl hemma skrev jag det ovanstående av denna blogpost. Men sen kände jag en lust gå på bön också och tog i sista minuten buss till bönhuset. Som vanligt kan man väl säga där också. David och Erling predikade. Gedigna psalmer. Många vänner har jag där också.

Fast det inte var rätta dagen. Dagen kombinerades även med städning och sortering av diverse som förvarats i mitt hem sedan mammas lägenhet på äldreboendet tömdes. En hel del av detsamma visade sig vara sådant som föräldrarna i sin tur sparat från sina föräldrar.

 

Min ytterst effektive yngre bror infann sig redan på  morgonen. Med en snabbhet som förde tanken till professionellt utdelande av spelkorten inför nästa pokeromgång, delade han upp allt i olika högar, kartonger och sopsäckar. Min insats blev mest att iaktta det hela med samma min som Långben ser Kalle o Musse gnaga majskolvar på husvagnssemester. Med undantag för de korta ögonblick då min åsikt kunde efterfrågas om vilken hög ett visst objekt skulle läggas i.

 

Ett tag efter lunch infann sig äldsta dotter med familj. Då blev det mer liv. Inomhus pga de ytterst livliga (men underbart gulliga!) barnbarnen,  och utomhus där svärsonen gick lös på gräsmattan med medhavd klippare (min är trasig).

 

Framåt aftonen infann sig även svägerska (hon fylller också år samma dag som jag) och till sist även äldste sonen. Näst äldsta dottern avböjde deltagande pga trötthet Vi höll dubbla kalas med hämtpizza men hemgjord tårta.

 

Sen droppade folk av i olika omgångar. Och till sist var det bara disken kvar. Men ca 21.45 var även den avklarad..

 

Men då var jag så trött att tog ca två timmar till innan jag orkade  resa mig ur fåtöljen och lägga mig i sängen. Om jag sov redan i fåtöljen minns jag inte.

 

Eftersom jag i morse sov ända till kl 10 passsde det ju bra att jag redan tidigare övervägt att - sannolikt första gången i livet - avstå högmässan (trots att det fanns möjligt alternativ) och istället prioritera eftermiddagens gudstjänst i bönhuset. Jag tänker nämligen att när jag nu invalts i Fridsförbundets framtidsgrupp kan det ju finnas skäl att i verkligheten pröva på äkta modernt laestadianliv. Bättre predikan fick jag sannolikt höra (i alla fall längre) men mässa blev jag utan.

---

Till  det rätta stället. Högmässan. Två söndagar i rad har jag missat gudstjänsten pga sjukhusvistelse. Men idag  var jag äntligen tillbaķa.

 

Jag har säkert skrivit det förr, men gör det igen: finns det något underbarare än en komplett, högmässa? Särskilt när den leds av en präst som vet vad han ska göra, som vill genomföra det och som kan göra det? Och som dessutom predikar så innerligt och innehållsrikt som Bosse alltid gör.

 

Men, hann jag tänka idag, det är ju nästan som att det inte behövs någon predikan när liturgin är så fyllig. Det var när Bosse bad anamnesen (den del av den lästa nattvardsbönen som kommer efter instiftelseorden) som det slog mig. När Bosse bad den delen av bönen så nämde han hela Ķristi verk för oss:

 

 

Om folk nu vänligen ville lära sig att dessa ord i praktiken blir predikan om Jesus lika mycket när dom ljuder i bön från altaret som när dom uttalas från predikstolen, då skulle dom förstå varför man alltid går så uppbyggd från en högmässa.

Fick åka hem idag. För orden ur sista visan 

om Liikavaara-Frans gäller: "och ingen doktor kan mera bota". Nu är det rehabilitering som är prio ett för att återfå styrka i fr a högra benet. Och den träningen kan lika gärna ske hemma. 

 

Goda vänner hämtade mig och stannade till vid affären så jag fick handla lite. Och vem mötte man där? Näst äldsta dottern.

 

Strax efter dom lämnat av mig kom kh Mats med mina kvarvarande grejer och böcker från Lapphärbärget i Gällivare, vilka inte behöver vara kvar eftersom det inte blir något mer vikarierande för min del under höstterminen.

 

Det var ändå riktigt trevligt jobba där uppe de två veckor det blev. Jag hade gärna gjort fler veckor om hälsan tillåtit. Men nu är det fr a orken som inte tillåter. Några andra predikouppgifter som jag tidgare lovat säger jag också bort. Människor som överväger be mig om olika prästerliga insatser bör inse att chansen ökat att jag tvingas tacka nej.