Torbjörn Lindahl

heter en bok som utkom redan några år in på 60-talet. Länge har jag velat läsa den eftersom det ofta hänvisats till den i andra sammanhang. Författare: Carl Arvid Hessler. Att läsa en bok som redan är över 54 år gammal kan ju upplevas som lite efter sin tid. Nåja, då förstärker jag ju bara mitt varumärke. Länge har jag letat efter den, då och då sökt på Bokbörsen och i våras fann jag den och då den ankommit tog jag genast itu med den. Sen blev jag avbruten av En annan (bok som handlar om samma) Kyrka. Men denna bok startar redan i 1800-talet.

 

Intressant att följa statskyrkodebtten under nästan hundra år. När boken avslutas har författaren följt debatten ända till dåvarande nutid, dvs början av 1964. Då vet ju alla att det dröjde nästan fyrtio år till innan kyrka-statfrågan fick sin (s k) lösning. Ingen tvekan om att den "frihet" från staten och politiken och partiernas inflytande som varit del av de grundläggande argumenten för kyrkans frihet under årtiondena, inte har uppnåtts. Många av dem som hoppades på kyrkans frihet under gångna decennier och hade en dröm om hur det skulle vitalisera kyrkan skulle ju antingen skratta på sig eller dö av skrämselhicka om dom såg resultatet.

 

Intressant är också författarens sammanfattning av biskoparnas ändrade syn på möjligheten till enskildas utträde ur kyrkan. Först (1800-tal och början av 1900-talet) är biskoparna emot det. Dom vill hålla koll på människorna. Sen börjar dom ana socialdemokraternas omsvängning i statskyrkofrågan (från principiell åtskillnad mellan kyrka och stat till vilja att kontrollera, styra och förändra kyrkan; eftersom alla i folket tillhör kyrkan så kan ju kyrkan betraktas som en del av statens verksamhet). Då blir biskoparna nervösa och motionerar tillsammans i 1929 års kyrkomöte om möjlighet till fritt utträde. Enligt författaren är dom alltså beredda att offra sin kontroll över den enskilde för att få behålla kyrkans frihet). Intressant analys. (s. 394-95).

 

Intessant är också att se omsvängningar i de frikyrkliges syn på statskyrkan. På 1800-talet och början av 1900-talet är det statskyrkan som är boven. Med alla medel ska den bekämpas eftersom den är ett hinder för den levande kristendomen. Men när man kommer fram till 50-talet och början av 60-talet då är det för flera frikyrkliga debattörer inte längre statskyrkan som är det stora hotet utan utan sekulariseringen. Då ska kristna inte längre bekämpa varandra utan tillsammans främja den kristna saken hos folket. Och då kan plötsligt t o m en statskyrka - vars historiska betydelse för kristendomens inflytande i landet man nu gärna medger - vara en bundsförvant. Alltså bör man inte "skilja kyrkan från staten" på ett så hastgt och olyckligt sätt att kristendomens ställning i hela samhället hotas.

 

Puh!

 

En tegelsten för närtidskyrkohistorienördar. Nu tar jag mig an en till i samma genre.* Berättar sen.

 

 

* så'nt här gillar jag lika mycket som min gamle kamrat uppskattar bräkande getter

Inte på bloggen. Och ingen annanstans heller. Men när jag ser att besöksstatistiken på bloggen börjar dala då måste man ju skärpa till sig. Trots mitt periodvisa förhållandevis frekventa och uthålliga (över 10 år!) bloggande har jag i grunden alltid sett mig mer som läsare och talare än skrivare. T ex "skriva predikan" är ju aldrig nå't jag ägnat mig åt. Försöka komma på nå't vettigt att säga är däremot en sak jag understundom ägnar viss möda. Och när jag bloggar upplever jag alltid att jag "pratar" med kära läsarna. Jag bloggar nästan alltid med telefonen, sittande i favoritfåtöljen (som nu) eller liggande i sängen. Aldrig sittande vid skrivbord och dator. Och denna upplevelse av vardagsprat när man bloggar leder ju till att det ibland kan bli en lite skämtsam och självironisk ton i bloggandet som jag tänker att kära läsarna borde glädja sig över och skratta åt, som gode vännen Hans- numera f d biskopen - gjorde en gång. Men se, det hade man inget för. Istället blev man anmäld till domkapitlet. Jag säger bara: otack är världens lön.

 

Lön på riktigt fick jag igår. Mitt liv förlöper i två periodiciteter. 1. Från lön till lön (drygt fyraveckorsperioder). Undrar hur länge till? Innan det börjar bli från pension till pension.  2. I till-min-medicin-dosett-ask är tom = tvåveckorsperioder. Egentligen är Dosettasken för en vecka men då den rymmer tabletter för  fyra ggr/dag och jag bara tar två ggr/dag kan jag ladda den dubbelt. Ibland känns det som jag lever på tabletter.  Sex olika sorter och sammalagt sexrio i veckan! Om svenska läkemedelsföretag måste flytta utomlands för att överleva och svenska pillermakare därvid blir arbetslösa, så skyll inte på mig. Jag gör min plikt.

 

Bäst att ta sina piller så man överlever ytterligare någon tid. Hur skulle livet annars gestalta sig om jag plötdligt inte längre kunde skriva på denna ringa blogg?

 

 

 

fick jag leda igår, Joh. Döparens dag. Enligt gällande evangeliebok alltså, men egentligen Fjärde efter Trefaldighet fast riktigt egentligen Döparens dag eftersom dess rätta datum (innan vi började flytta datumbundna helgdagar till närmaste helg) var 2t juni.  Hur det kommer sig att Joh. Döparens dag ligger 24 juni och inte 25 juni när hans födelsedag ska firas ett halvår före Jesu födelsedag 25 december, förklarade jag för menigheten vid gårdagens kvällsmässa i Hertsökyrkan. Det beror på att man förr räknade månadens dagar bakifrån och då blir det skillnad på en dag eftersom december är 31 dagar men juni bara har 30 dagar.*

 

Knappt tjugofem gudstjänstdeltagare sammanlagt. Väl "lönt" med mässa således. Men det var andra gudstjänsten för dagen. Kl 11 högmässa i Örnäset. Knappt tjugo deltagare. Tillsammans knappt fyrtiofem längtande själar i församlingens östra del således. Tre av dem som ofta kommer till Hertsön var i Örnäset kl 11. Hade alla regelbundna hertsögudstjänstfirare kommit till Örnäset om vi bara firat en mässa? Tror inte det. Ju fler gudstjänster, desto fler gudstjänstfirare sammanlagt, det är min övertygelse. 

 

Efter kvällsmässan middag å lokal i staden tillsammans med en av gudstjänstfirarna under vilken middag frågan om predestinationen till salighet utreddes sorgfälligt. Väl hemma i favoritfåtöljen hann man se lite fotboll. Var det Colombia-Polen?

 

 

* nu har du fått ta del av, för det dagliga livet helt onödig, Wikipediakunskap som du lätt kunnat skaffa dig själv bara du är i besittning av s k smarttelefon

På en blogg som jag dagligen läser, men sedan flera år inte rekommenderar utan bara helt neutralt refererar, uppstod för en tid sedan under ett av inläggen (som jag just nu inte lyckas hitta igen) en debatt i kommentarfältet om huruvida kristna och muslimer ber till "samma Gud" eller inte. 

 

Personligen har jag inget problem med tanken att vi ber till "samma Gud". Det synes mig som om många som vill förneka det fruktar att den tanken skulle leda till att religionerna som helhet likställs eller rentav anses utbytbara. Så behöver det givetvis inte bli. Och så ska det inte bli. Centrum för oss kristna är alltid Jesus som Vägen, Sanningen och Livet; enda vägen till Gud. Men att den Gud som vi (med våra skilda utgångspunkter) trots allt vill tro på och vill leva i gemenskap med skulle vara samma, vad är problemet med det? Även om vi kristna tror att vår väg till Gud (=Jesus) är den rätta och enda möjliga.

 

På den orekommendabla bloggen gav en av de flitiga kommentatorerna en tänkvärd liknelse (hoppas jag minns någotsånär rätt):

Två syskon vars far dött. Det äldre syskonet som minns fadern från många år har en mer komplett bild av faderns liv och gärning; det (betydligt?) yngre syskonet som bara minns fadern från några få barndomsår har givetvis en mer fragmentarisk bild, rent av så ofullständig att den snarast blir felaktig i jämförelse med äldre syskonets bild. Men likväl: när de två syskonen sedan jämför sina olika, delvis motsägelsefulla minnen av sin far, talar dom ändå inte om samme far? Givetvis gör dom det!

 

Jag blandade mig i debatten och påstod att jag i bokhyllan har en gammal kyrkohandbok efter min farfar (från 1917 visar det sig)  enligt vilken (som jag minns det) olika dopritual för vuxendop skulle uttrycka att man förutsatte någon kännedom om den levande Guden hos muslimer jämfört med övriga hedningar, alltså olika dopritual beroende på dopkandidatens andliga bakgrund. 

 

Jo, de olika ritualen fanns, ser jag vid förnyad koll, men i övrigt har jag nog förbättrat det hela en aning i mitt minne.

 

Följande gäller i 1917 års handbok.

I densamma handboken finns fyra dopritual:

1. Barndop

2. Nöddop

Vuxnas dop:

3. Av kristna föräldrar födda vuxnas dop

4. Judars, Mohammedaners och hedningars dop

 

Och i det sista ritualet finns olika varianter beroende på om det är en israelit (jude) som döps, då talas bara om att personen "lärt känna" sanningen; och "erkänner" Jesus som Frälsare; eller om dopkandidaten är "mohammedan eller hedning", då nämns ovan sagda likadant men först sägs att personen "blivit från det mohammedanska (hedniska) mörkret och villfarelsen omvänd till Guds sanna dyrkan".

 

Skillnad på israeliter (judar) å ena sidan och "mohammedaner och hedningar" å den andra alltså. Men ingen tydlig ritualskillnad mellen "mohammedaner" och "hedningar" (vilket jag trodde). Men det som jag tydligen en gång noterat (och lite "förbättrat" i min tanke) är nog detta att mohammedaner (muslimer) och hedningar i några rubriker omtalas som olika grupper. Varför är muslimer något annat än (riktiga!?) hedningar?

 

Jag kan svårligen tolka det på annat sätt än att muslimerna anses äga någon större gudskunskap än "hedningar". Har jag fel?

 

till malmfälten blev det under midsommarhelgen. Åkte torsdag eftermiddag efter jobbet. Med motorcykel! Lite hade jag tvekat både pga utlovad temperatur som inte skulle vara alltför hög och pga utlovat eventuellt regn som dock inte skulle vara alltför ymnigt. Men till slut bestämde jag mig för att köra motorcykel istället för att åka plåtlåda.

 

Det ångrar jag inte. Ångrar man någonsin en MC-tur? Inte ens om man bromsar omkull sig och hamnar fjorton dar på lassaretet, säger jag av egen erfarenhet. Men på nya hojen har jag ABS så en likadan olycka som den förra kan inte inträffa.

 

Men kallt var det. I Boden satte jag in fodret i jackan när jag stannade och tankade. Vid Vuollerim var det dags dra på sig regnjacka för att minska vinddraget och i Porjus blev det extra tröja under jackan. Vid två tillfällen under färden upplevde jag att det blev tydligt svalare; dels vid gränsen till Lappland och dels vid odlingsgränsen. Tog alltså västra vägen. Vackrare och roligare, tycker jag nog. Men trots extrakläder var det skönt få värma sig med bastu senare efter framkomsten.

 

Under fredagen blev det prommenad med kaffetermos till den s k blå lagunen 

som är ett gammalt vattenfyllt dagbrott högst upp på malmberget i Malmberget. Både lite fotboll och sedvanlig midsommarmat gjorde sedan att dagen närmade sig jordisk fulländning.

 

Lördagen följde jag med god vän och ett gäng församlingsbor till gudstjänst i Kaitums kapell. Det är ett ställe jag sett på kort och hört talas om många gånger, men aldrig tidigare besökt. Ligger mitt ute i ödemarken till Dag Hammarskölds minne.

Eftet återkomst till Malmberget och snabb middag blev det sedan MC hem. Kort paus på Vippabacken, som alltid när man passerar den vägen. Men nu var jag förståndig och satte på alla kläder direkt innan start.

 

Nu nedsjunken i favoritfåtöljen för att tillsammans med besökande yngre bror och svägerska se Sverige-Tyskland.

 

 

När jag i eftermiddags kom hem? 

 

Jag hade hämtat mamma och tagit med henne till kyrkan. Bosse celebrerade och predikade.* Kyrkkaffe sen.

 

Efter gudstjänsten skjutsade jag hem mamma och innan jag hunnit från äldreboendet så kom min moster och morbror på besök. Så fick man hälsa på dom också.

 

Men hur kunde jag tveka när jag kom hem? Tveka att fara ut en stund med med kära motorcykeln. Av samma skäl som igår: när man sjunkit ner i favoritfåtöljen så ids man inte som vi säger i Luleå. Men om Mexico kan besegra Tyskland i VM så borde jag kunna besegra min lättja. Och till slut lyckades jag. 

 

Norrut även idag. Men lite längre än igår. Kurviga vägen över Sundom och sen hem från Råneå. Lite teknikövning som vanligt å större parkeringsplats. Det behöver jag definitivt mer av.  Hem via Örarna- Bensbyn.

 

Jag säger det igen: så avstressande att vara ute med MC! Det är nästan så att man skulle kunna få ett infall att vända hojen söderut, stanna till vid lämplig mack och köpa en tandborste och ringa en av sina bröder i Umeå och säga: "jag kommer om tre timmar". Det sista vore dock en överloppsgärning eftersom yngre bror ringde mitt under Tyskland-Mexico-matchen och planerade in ett besök kommande lördag-söndag.

 

Mässa, MC och fotboll på TV.** Vad fattas?

 

 

* detta var sista gången för sommaren vi har 11-gudstjänst i Hertsökyrkan. Kommande söndag är det mässa kl 18 och räknat därifrån är det varannan söndag kl 18 t o m 19 augusti. Fr o m 26 aug är det återigen sön- och helgdagligen kl 11.

 

**  prioritering i nämnd ordning

Skrev först "åker för lite". Helt fel. Man åker bil, men kör motorcykel. I åtskilliga dagar har jag längtat ut på en tur. Hur många vet jag inte. När man har denna längtan i kroppen blir dagarna så tråkigt innehållslösa att man snabbt tappar räkningen.  Flera gånger när jag farit från jobbet och det varit soligt så har jag tänkt "ikväll..." Men så har det kommit en regnskur eller så har jag blivit fast med posten en stund och så har det blivit lite sent och så ids man inte dra på sig hela utrustningen och så blir man hemma och så blev det ingenting.

 

Men ikväll blev det äntligen av. Hemkommen efter dop blev det fotboll på TV. Danmark-Peru. Kul att grannlandet vann. Men när det sen efter ca en timme började match mellan Kroatien och Nigeria då tänkte jag att nu får det vara med fotboll en stund. En måttligt lång MC-tur blev det. Ut på E4, norrut till Smedsbykorningen där jag övade lite manövrar i låg fart på parkeringen. Tillbaka mot Rutvik, av mot Gammelstad och in mot stan och mot Porsön vid rostbollen.

 

Eftersom matchen fortfarande pågick när jag kom hem såg jag del av andra perioden. Jag erkänner att jag gärna ser fotboll på TV. VM och EM är höjdpunkter. 

 

Men när jag nu sjunkit ner  i favoritfåtäljen efter MC-färd så känner jag hur oerhört avstressande det är med en MC-tur. Har jag skrivit det förr? Skriver det igen.

 

Bland mina vänner finns vissa som gläder sig över att jag skaffat ny MC, tänker tydligen att det är rätt av mig göra något jag tycker om, men åter andra som tycker att jag borde låtit bli. Dom fruktar kanske att jag ska köra ihjäl mig. Men idag slog mig tanken: är det värre att köra ihjäl sig än att dö sovande i sin säng? Jag menar död som död. Nu hör jag någon av läsarna säga "prata inte så där". Varför inte? Är det större chans att jag dör om jag nämner döden? Kan man betvinga döden genom att inte tala om den? Tror inte det. Antingen är människor rädda för döden. Det behöver en kristen inte vara. Eller så är dom skrockfulla och tror att döden infinner sig lättare bara för att man nämner den. Men skrock är faktiskt en oerhört subtil form av avgudadyrkan. Det bör en kristen inte heller ägna sig åt.

 

Så jag fortsätter att köra motorcykel. På fullt allvar ska jag köra försiktigt och göra allt för att inte köra ihjäl mig. Men om jag till äventyrs kör ihjäl mig, så kom ihåg: jag hade i alla fall roligt. Och att jag dör med evighetshopp.

 

Eller kanske snarare inte biskop i media?

 

I måndags morse slog jag nyfiket upp tidningen på köksbordet för att se om det skulle stå något om välkomstgudstjänsten i domkyrkan i söndags. Inget! Visserligen hade NSD haft ett större reportage om Åsa Nyström några dagar innan men i alla fall. Nu har man lärt sig att tidningar ofta tycker det är intressantare att skriva om förberedelserna och om det som sker bakom kulisserna, så därför ett reportage om när den musikaliska Åsa Nyström övar sång tillsammans med domkyrkoorganisten, men ändå. Jag menar, om tidningen har ett stort inside-reportage om en av Luleås hockeyspelare, om en utländsk spelares eventuella trivsel i staden, eller om en skadad spelares rehabilitering, eller om en ung lovande spelares genombrott, då har man väl ändå ett reportage om själva matchen? Eller?

 

Koll i Kuriren på jobbet dagen efter. Ingenting. Letande på nätet i båda stora norrbottensdrakarna gav inget heller. Ingenting.

 

Hur ska man tolka detta? Jag menar, en ny person på biskopsposten hälsas välkommen i fullsatt domkyrka, det borde väl åtminstone vara en händelse, eller...?

 

Men i media är det uppenbarligen inte (längre?) en händelse. Är det bara ett ytterligare tecken på hur långt ut i utkanten av byn kyrkan numera befinner sig.

 

Vad gör vi isåfall med den insikten?

för de svenska spelarna under fotbolls-VM. Gåvan till fotbollsförbundet från europaparlamentets inofficiella HBTQ-grupp får alltså ligga oanvända. Vad ska man säga?

 

Äntligen lite besinning! 

 

Varför skulle spelare ha regnbågsfärgade skosnören? För att protestera mot något i den ryska politiken? Eller för att i största allmänhet stå upp för allas lika värde som det numera så populärt heter??

 

Hade man velat det senare hade man ju på mycket enklare sätt än komplicerat skosnörebyte kunnat ge sitt  stöd åt det som är världens mest förföljda grupp - alla kategorier! 

 

Vet du vilken den förföljda gruppen är? Oavsett hur man räknar? Människor som är politiskt eller religiöst förföljda; eller förföljda pga etnicitet, social samhällsställning, sexuell läggning eller precis vad som helst. Vilken är den mest förföljda gruppen i världen idag?

 

Kanske gissar du det om jag säger att spelarna enkelt kunde visa solidaritet med den förföljda gruppen genom att sminka ett kors i pannan.

 

Rätt svar: den mest förföljda gruppen i världen idag är kristna. Vill du ge den gruppen ditt stöd, ge en gåva till Martyrkyrkans vänner.

blev det ikväll. I vart fall variation jämfört med hur vi brukar ha det (piano istället för orgel) och jämfört med hur jag planerat det (att musiker överhuvud taget var med).

 

Från början var det tänkt högmässa kl 11, så kom i vintras budet från domprosten att vi skulle sammanlysa kl 11 pga biskopsmottagandet i domkyrkan. Då trodde väl nån att det blir gudstjänstlöst, men mässa på annan tid var tiiåtet. Så begärde ordinarie musiker semester så då tänkte nån att det blir väl bra när det ändå inte ska vara gudstjänst. Men det ska det visst vara sa jag och sa att vi i nödfall kan ha mässan musikerlöst. Och det planerade jag för. Men bara ca ett fjärdedels dygn före mässan , då jag slog på tjänstemobilen igen efter två dagars ledighet, fick jag se ett mail från annan musiker om vilka psalmer jag skulle ha eftersom han för länge sedan fått frågan om att spela och det visste inte jag. Det är väl så när allt seglar mellan gudstjänstansvarig präst och arbetsledare och bokningsansvarig på expeditionen.

 

Alltså blev det den mässa "kortare form" som vi brukar ha på kvällstid istället för den av kollega och vän utvecklade Completoriemässa som vi brukar använda ibland om det är musikerlöst vid en kvällsmässa, vilket jag alltså först trott att det skulle vara. Hänger ni med?

 

Söndagen (10/6) var alltså min prästvigningsdag. Givetvis borde prästvigningskamrat som satt i församlingen varit med och koncelebrerat! Tänkte inte på det.

 

Även ett annat jubileum var begrundansvärt. Året då jag prästvigdes (1979) låg kyrkoårets söndagar senare än i år. Det betyder att predikotexten för denna söndag (2:a e. Tref)  i år (10/6) var densamma som predikotexten när jag (en eller två veckor?) efter prästvigningen predikade i min första kompletta högmässa (med HHN - som det hette då). 

 

Dock fruktade jag den gången att det inte skulle bli av. Jag hade nämligen på lördag kväll blivit illamående och spytt. T o m upplevt det nödvändigt ringa vp Bergdahl och förvarna om att jag eventuellt inte skulle kunna komma på söndagen. ("Ingen fara, jag tar det om inte du kan", blev svaret). Men det var ingen långvarig magsjuka. Troligen bara en tillfällig matförgiftning sannolikt orsakad av ätning av rökt sik som vi fått av någon och ätit samma afton.

 

Åter till innevarande år (tänk så detaljerat man minns efter så många år).Knappt 25 deltagare var det denna gång fast det var kväll. Inte så illa. Efteråt bjöds det på jättegott fika som ordnats av några av de trogna gudstjänstfirarna. Tack för det.

 

Tre rullstolar i gudstjänsten. Roligt det med. (Inte att någon sitter i rullstol, så klart, utan att de som nu gör det vill och vågar komma och känner sig hemma i gudstjänsten och gemenskapen).

 

+ 90 minuter inleddes den högmässa vid vilken jag prästvigdes i Luleå domkyrka av biskop Stig Hellsten.

 

Nu, exakt 39 år senare pågår just den högmässan vid vilken Åsa Nyström välkomnas som biskop i stiftet. Jag får väl erkänna att jag tidigare nuddat vid tanken att låta det bli den dag jag går i pension. Det känns ju onekligen lite som epokskifte, dels att min ungdomsvän Hans lade ner staven (bara det!) och dels att stiftet för första gången får en kvinna på den posten.

 

Vad kommer det då att innebära med en kvinna på biskopsposten för den som i grunden tror att präst- och biskopsämbetena enligt kyrklig tradition bör innehas av män? I praktiken inte så mycket. I vanliga fall möter man inte - inte ens  som präst - biskopen så ofta. Om jag räknar bort de gånger jag mött biskop Hans i kyrkomöte och stiftsfullmäktige (= som förtroendevald), på hockey (= som gammal kompis), vid enskilda möten som jag själv bokat in (= som extranitisk präst),  under promenader på stan (3 ggr= ren tur), vid privata fester (= som gammal kompis (2); hur många gånger återstår då när jag obligatoriskt mött honom pga mitt prästjobb/ämbete, dvs vid prästmöten, visitationer, domkapitelsval mm under hans 16 (?) år långa episkopat? Räcker ena handens fingrar för att räkna tillfällena eller behöver jag andra handen med?

 

Nä, man har normalt inte dagligen med biskopen att göra i sitt jobb. Jag har mött b Hans betydligt oftare i privata och frivilliga sammanhang än i obligatoriska arbetssammanhang. Och nu är ju min återstående arbetstid så begränsad att jag tror mig ana slutet. Så vem som fr o m nu framträder i biskopsrollen spelar kanske inte så stor roll

 

Åsa Nyström är enligt min ytterst ringa erfarenhet en trevlig och vänlig person på alla sätt. Enligt dem som mött henne mer även kompetent och duglig i sitt arbete. Så problemet finns inte på något av dessa områden. Här gäller det en principiell syn. Trots alla hennes personliga och yrkesmässiga goda gåvor kommer jag tyvärr inte kunna se henne som en "rätt" biskop. Men det betyder inte att jag på något onödigt sätt kommer att provocera eller obstruera. Om hon tar goda och kristliga initiativ i olika avseenden kommer jag givetvis, så långt möjligt, ställa upp på dem.

 

Men vill* jag personligen och andligen uppleva att jag står i relation till en biskop då får jag söka det på annat håll.

 

* om  jag vill alltså. Alternativet finns ju också att vara sig själv (nog) en stund

 

- - - - - -

Påminner om att mässan i Hertsökyrkan är kl 18 idag.

Enligt plan skulle jag fira genom att åka MC till Storforsen. Ett årligt evenemang för norrbottniska motorcyklister. Alt 1: infinna sig vid Älvsby busstation 11.30 för gemensam färd sista milen. Alt 2: gemensam start i Luleå kl 9 och först via Boden och sen tillsammans med Bodensarna* till Älvsbyn.

 

Jag hade nog siktat på en dryg timmes sovmorgon och genat direkt till Älvsbyn. Men när jag under förmiddagen såg temperaturen, under 10° på solsidan av huset, då gav jag upp. Ska man sitta utomhus på klipporna och slurpa i sig ur sin medhavda kaffetermos då får det nog allt vara lite varmare.

 

Enda nationaldagsfirandet blev att se TV från Skansen kl 20 och sätta upp fasadflaggan. Nästa gång den används får bli under Sveriges matcher i fotbolls-VM.

 

Givetvis var det min avsikt att stå upp då nationalsången sjöngs, men det gick inte. Om jag ville höra nåt. Jag måste ju numera sitta på en dyna i favoritfåtöljen för att kunna koppla in hörslingan, annars hör jag inget från TV:n, så inte ens den vördnaden kunde jag visa. 

 

Vem ska jag be om ursäkt?

Kungen?

 

 

* när man betänker att Lulebor kan göra något tillsammans med Bodensare, helt utan konkurrenskänsla, då förstår man vilken förbrödring motorcyklismen kan skapa

 

tillika god vän som inte bor i staden, men som hade vägarna förbi staden, passade på att titta förbi några timmar om aftonen. Vi inledde gemenskapen med att be Vesper och avslutade hans besök med att han hjälpte mig bära upp en säng till övervåningen. Där emellan kaffe och samtal. Slutsummeringen blir: synnerligen givande kväll. Men så är också detta en kollega som står mitt hjärta mycket nära.

 

En gång i tiden var kanske vännen Hans - senare biskop Hans - den, om vilken jag skulle sagt samma sak, men sen har ju Hans gjort en s k resa* vilken innebär att vi åtminstone kyrkopolitiskt (och även teologiskt?**) hamnat en bit i från varandra, även om jag vill betyga att den personliga vänskapen känns orubbad.

 

Vad pratade vi (alltså kollegan och jag, inte biskopen och jag) då om mellan bön och möblering?

- erfarenheter från våra respektive prästerliga praktiker. Synnerligen uppbyggligt få ta del av varandras vittnesbörd

- svenska kyrkans utveckling och framtid. Kollegan är en av dem som köpte ett ex av Dag Sandahls bok En annan Kyrka. Bara det!

- hur blir det för mig och för gudstjänstgemenskapen jag nu står i när jag går i pension?***

- hur ska vi uppfatta vår framtid i svenska kyrkan när stiftet nu får en kvinna som biskop?

- var och hur kan det som vi uppfattar som genuint sakramentalt svenskkyrkligt i trygghet leva vidare?

 

 

* vissa skulle säga att det snarare är jag som kört fast medan han rört sig i frihet. S k tolkningsfråga🤔

 

** jag sätter frågan om ev teologiskt fjärmande inom parentes eftersom varje gång jag muntligt eller skriftligt tagit del av b Hans' "reseberättelse" (som sägs handla om hans förändrade uppfattning om kvinnor som präster) så har jag upplevt - och jag är inte ensam i den upplevelsen - att det egentligen handlar om hans vänskap med och relation till fr a kollegan och tidigare studiekamraten Karin Burstrand; jag har aldrig upplevt mig möta några avgörande teologiska skäl för hans ändrade hållning i ämbetsfrågan. 

 

*** enligt min plan är detta inte alldeles direkt förestående men man behöver färre än hälften av ena handens fingrar för att räkna fram till det år jag senast måste gå i pension. Senast alltså.

 

- - - - 

 

PS. Idag eller igår var det en artikel i tidningen om det låga vattenståndet i fjärdarna som jag bloggade om i söndags, vilket beror på att det långvariga högtrycket pressat i väg vattnet ner efter bottenviken. Det har inte varit så lågt vattenstånd sedan mitten av 80-talet. Då hade jag rätt att jag inte sett något liknande i denna nejd; vi flyttade hit 1987.

heter boken vars släpp jag var med om för en vecka sedan.* Nu är den just färdigläst. När jag ringde författaren för att meddela detta fick jag svaret

- Har du inget annat att göra?

 

Tydligen inte. Bokläsande är för mig en inspirationssak. Får jag fatt på en bok som griper mig då läser jag (nästan) dag och natt. 

 

I det här fallet fick jag dock meddela författaren att boken är ungefär lika rolig som en protokollspärm. När man läser den är det ungefär samma tröstlösa känsla som att ta ta sig upp för en fjällsluttning. Men när man sedan under vandringen vänder sig om och inser att förr var vi där (långt borta) och nu är vi här. Då inser man att man trots allt har förflyttat sig. På samma sätt ser man under läsandet att svenska kyrkan har förflyttat sig och blivit just en annan kyrka.

 

Några avgörande milstolpar (om man ser det hela ur kvinnoprästfrågans perspektiv, vilket var anledningen till Kyrklig Samlings bildande) blir skiftet 70-80-tal, efter Ingmar Ströms nyårsdagspredikan 1978) och 93-94 då samtalsrapporten Kyrka Ämbete Enhet sabboteras och kyrkomötet kör över biskoparna i deras beslut om vilka som kan prästvigas. Iofs inga nyheter för den som hängt med, men ändå.

 

Vissa små intressanta detaljer hittar man. T ex när den s k Kvinnoprästutredningen (SOU:1981:20 ) refereras. I den sägs de kvinnliga prästerna ha gett uttryck för åsikten

"att samarbetssvårigheterna inte bara ligger i att man har olika uppfattningar i ämbetsfrågan. De beror också på att motståndarna i regel har en annan religiös grundsyn. Motståndarna har inte sällan en annan syn på dopet, nattvarden, församlingen mm. Kvinnoprästmotståndet är bara det mera framträdande uttrycket för att man har en annan uppfattning i religiösa frågor än den som svenska kyrkan står för." (Citat i Sandahl s 360).

 

Åhå, säger jag. Vore intressant bli undervisad - gärna av en kvinnlig präst, varför inte en domprost eller biskop? - om på vilka punkter jag har "en annan syn" på dopet och nattvarden "än den som svenska kyrkan står för".

 

Jag lyssnar med lärjungasinne.

 

Frågor väcks ju också om de  i ämbetsfrågan gammaltroende i något avseende väsentligen borde agerat annorlunda under årtiondenas lopp. T ex genom tydligt avståndstagande (också) från de biskopar som viger kvinnor till präster (tanke framförd av bl a Gunnar Rosendahl) istället för att låta markeringen av sin hållning bestå tydligast i avståndstagandet från direkt gudstjänstsamarbete med de prästvigda kvinnorna själva. En sådan hållning hade möjligen kunnat uppfattas som mindre direkt diskriminerande mot de prästvigda kvinnorna.

 

Får jag till sist i ödmjukhet nämna att jag själv finns omnämnd i boken. Då har jag gjort säkert kyrkohistoriskt avtryck. Vissa tror att dom med säkerhet existerar om dom varit på TV eller i tidningen. Själv övertygas jag om min ringa existens genom att vara domkapitelsanmäld och nämnd i en bok av Dag Sandahl.

- - - - - 

Beställ snabbt från AdLibris eller Bokus om du vill läsa så får du ännu introduktionspris. De få ex jag hade med från släppet är redan tingade.

---

* Komplett titel:

En annan Kyrka

Svenska kyrkan speglad genom Kyrklig samling

och Kyrklig samling speglad genom Svenska kyrkan

Detta foto tog jag från ett av övervåningens fönster den 11 maj. Skälet var att visa den vackra utsikten över den blå fjärden. Och skryta med att jag nästan har sommarstugekänsla i mitt hus. (Detta är iofs något över normalvattenstånd, precis som det alltid brukar vara just när vårsmältningen är över - i år betydligt senare än normalt).

är det idag enligt gällande evangeliebok. Bara doppsalmer i högmässan. Predikan handlade väl inte bara om dopet utan om tre verkligheter som hör till ett äkta kristet liv: tron, dopet och Anden.

 

Jag säger det igen, när jag får predika och celebrera då lever jag upp även om jag annars kan känna mig rätt less. Celebrera (=leda nattvardsgudstjänst) fick jag göra två gånger till under eftermiddagen i samband med sjukkommunioner. Jag gillar att vid sjukkommunioner fira en enkel men komplett mässa. Särskilt när det gäller människor som är långvarigt sjuka eller handikappade och som varit regelbundna gudstjänstfirare. Dom uppskattar ju att få höra hela nattvardsbönen och att få sjunga Helig  och O, Guds Lamm. Bruket att vid sjukkommunion bara bära med sig en redan konsekrerad oblat förstår jag inte riktigt.* Den fornkyrkliga ordningen att diakonen bär delar av det välsignade till de sjuka direkt efter församlingens högmässa kan jag iofs förstå. Det kan skapa en koppling mellan gudstänstgemenskapen och de sjuka. Men förutsätter väl att den sjuke varit deltagare i den gudstjänstgemenskap från vilken gåvorna bärs. I de fall som berör mig är det ju inte riktigt så. Här är det människor som jag väl lärt känna huvudsakligen i andra sammanhang än Hertsökyrkans gudstjänster.**

---

* detta skriver jag utan att riktigt veta vilken ordning man i detalj följer vid sjukkommunion utan celebrerande.

PS. Det slår mig just nu att benämningen för saken är sjuk- kommunion! Då borde det ju bara vara kommunion och inte komplett mässa. Hm!

 

** jag firar regelbundet sjukkommunion (!) även hos andra än dem jag idag besökt

 

 

blir det nu för min gamle kamrat. Efter gudstjänsten i Älvsby kyrka i morgon så blir det avtackning vid kyrkkaffet. Då har han varit präst i 40 år (så när som på en vecka?)

 

Synd att man inte kan vara där. Jag leder själv gudstänst och predikar i min vanliga kyrka. Om någon som känner min gamle kamrat men som normalt går hos oss i Hertsön likväl skulle välja Älvsbyn i morgon så misstycker jag inte. Givetvis inte.

har jag varit idag.*  En av döttrarna flyttar till ny lägenhet. Samma område, bara några hus bort. Några kvadrat mindre men nästan trivsammare planlösning.

 

Skälet till flytten är att i hittillsvarande boendet har hon haft grannar över sig som lever om på nätterna så hon haft svårt att sova. Nu får hon lägenhet på översta våningen (även om det är två våningar  lägre än hon haft förrut. Hoppas det blir frid och ro nu.

 

Vid lunchtid for jag till större mack i staden och hyrde släp. Två trevliga unga män anställda som personliga assistenter fick 4 tim tjänstjöring vardera under eftermiddagen och på den tiden hann vi flytta över det mesta. Lite småsaker återstår så är allt klart. Sen ska hon givetvis packa upp allt och placera allt på rätt plats...

 

* dvs igår eftersom jag blev avbruten under skrivandet och glömde publicera - igår