Upptäck dina sjukdomar!
Råkade se kvällstidningarnas löpsedlar och förstasidor idag när jag gick genom Smedjan. Den ena tidningen utlovade att man på huden kunde se vilka sjukdomar man hade. Får medge att jag blev lite frestad att köpa tidningen. Kan ju vara kul att veta vilka sjukdomar man har. Eller är det kanske lika bra att inte veta. Nej, givetvis måste man veta. Särskilt om det gäller sjukdomar som man inte märker att man har men ändå har. Hänger ni med? Det här var inte lätt.
Jag gissar att kära läsarna nu får lust att kasta sig iväg för att köpa Aftonbladet - eller var det Expressen? Skit samma. Sjuk som sjuk, spelar ingen roll på vilket tidningspapper diagnosen är tryckt. Men för att bespara läsarna utgiften för en kvällstidning ska jag här ge en lista över symptom och sedan en förklaring över vilken sjukdom det gäller. Allt för att värna om kära läsarnas hälsa så att dom kan söka adekvat vård.
SYMPTOM SJUKDOM
Snor i näsan - förkylning
Ont i huvudet - huvudvärk
Ont i magen - magont
Eksem på huden - eksem
Värk i lederna - ledvärk
Det kliar i ändan - analklåda
Hoppas jag nu inte glömt någon viktig sjukdom som man kan ha utan att veta om det. Om så är får kära läsarna gärna lägga till dem till listan till allas glädje. Jag vill ju inte ta på mitt ansvar att någon läsare går och dör hips vips bara för att jag inte upplyst dem om vilken sjukdom han eller hon har.
Jag gissar att kära läsarna nu får lust att kasta sig iväg för att köpa Aftonbladet - eller var det Expressen? Skit samma. Sjuk som sjuk, spelar ingen roll på vilket tidningspapper diagnosen är tryckt. Men för att bespara läsarna utgiften för en kvällstidning ska jag här ge en lista över symptom och sedan en förklaring över vilken sjukdom det gäller. Allt för att värna om kära läsarnas hälsa så att dom kan söka adekvat vård.
SYMPTOM SJUKDOM
Snor i näsan - förkylning
Ont i huvudet - huvudvärk
Ont i magen - magont
Eksem på huden - eksem
Värk i lederna - ledvärk
Det kliar i ändan - analklåda
Hoppas jag nu inte glömt någon viktig sjukdom som man kan ha utan att veta om det. Om så är får kära läsarna gärna lägga till dem till listan till allas glädje. Jag vill ju inte ta på mitt ansvar att någon läsare går och dör hips vips bara för att jag inte upplyst dem om vilken sjukdom han eller hon har.
Kolla in bloggarna
Då och då ger jag hänvisningar till andra bloggar. Oftast är det nog till Dag Sandahls blogg till vilken jag även har stående länk här på sidan. Dag skriver ofta insiksfullt - om än kritiskt - om det som sker i det officiella kyrkliga livet. Ofta ur en vinkling som är värdefull och som annars skulle tystas eller glömmas bort. Dag hör klart till den kategorin mäniskor som ofta "får rätt men som inte får ha rätt".
Just sista dygnet har han skrivit två inlägg du bör läsa:
Igår kväll Ett aktuellt-inslag med den klandervärde som handlar om det aktuellt-inslag som jag också kommenterade igår.
I morse fortsatte han med Aktuell insikt som leder tankarna vidare och som ställer den mycket nödvändiga frågan om hur vi i kyrkan likriktas av de stora organisatoriska enheterna. Båda inläggen mycket tänkvärda.
Nu när kyrkomötet börjar gissar jag att du kan få en del Dagsfärsk :) information från Dags blogg. Även Håkan Sunnliden - länk här på sidan - lär blogga från kyrkomötet och du kan även läsa på Frimodig kyrkas hemsida (länk dit finns också här på sidan) och kanske särskilt bloggen som finns där.
Själv får jag också bara ta del av andras beskrivning av kyrkomötet eftersom jag är hemma i år och har låtit Suppleanten fara istället. Läste dock på svenska kyrkans hemsida att kronprinsessan skänker kunglig glans åt kyrkomötet genom sin närvaro vid dess öppnande. När ska detta spektakel ta slut? Vi är inte längre en statskyrka! Nog kan kungahuset låta sig representeras i kyrkliga sammanhang - även andra än svenska kyrkans - men den frekvens med vilken någon av de kungliga är närvarande vid kyrkomötet ger en bara känslan att det är några kyrkliga potentater som vill markera sin betydelse och drömma sig tillbaka till gångna (statskyrko-)tider. Kunglig representation en gång per mandatperiod (högst!) kunde räcka.
Just sista dygnet har han skrivit två inlägg du bör läsa:
Igår kväll Ett aktuellt-inslag med den klandervärde som handlar om det aktuellt-inslag som jag också kommenterade igår.
I morse fortsatte han med Aktuell insikt som leder tankarna vidare och som ställer den mycket nödvändiga frågan om hur vi i kyrkan likriktas av de stora organisatoriska enheterna. Båda inläggen mycket tänkvärda.
Nu när kyrkomötet börjar gissar jag att du kan få en del Dagsfärsk :) information från Dags blogg. Även Håkan Sunnliden - länk här på sidan - lär blogga från kyrkomötet och du kan även läsa på Frimodig kyrkas hemsida (länk dit finns också här på sidan) och kanske särskilt bloggen som finns där.
Själv får jag också bara ta del av andras beskrivning av kyrkomötet eftersom jag är hemma i år och har låtit Suppleanten fara istället. Läste dock på svenska kyrkans hemsida att kronprinsessan skänker kunglig glans åt kyrkomötet genom sin närvaro vid dess öppnande. När ska detta spektakel ta slut? Vi är inte längre en statskyrka! Nog kan kungahuset låta sig representeras i kyrkliga sammanhang - även andra än svenska kyrkans - men den frekvens med vilken någon av de kungliga är närvarande vid kyrkomötet ger en bara känslan att det är några kyrkliga potentater som vill markera sin betydelse och drömma sig tillbaka till gångna (statskyrko-)tider. Kunglig representation en gång per mandatperiod (högst!) kunde räcka.
Kyrkomöteskompis på TV
Kyrkomöteskamraten (FK) Håkan Sunnliden var på TV ikväll. Närmare bestämt i aktuellt. Anledningen till att Håkan var inbjuden var att han är en av de präster som skickat tillbaka sitt statliga vigselförordnande. Nu blev den vinklingen inte så tydlig eftersom det föregående reportaget, journalistens frågor och den medintervjuades - Helle Klein - vinklig tillsammans var att ifrågasätta Håkan eftersom han anses "vägra viga" homosexuella.
Här är alltså två frågeställningar som blandas:
1. Bör kyrkans präster ha statlig vigselrätt?
2. Är det rätt med kyrklig vigsel för enkönade par?
Två olika frågor, som i tiden råkar sammanfalla och som är beroende av varandra men likväl principiellt åtskilda.
Frågan ställdes varför vissa präster "först nu" - när det blivit tillåtet med enkönade äktenskap - skickar tillbaka sina vigselförordnanden?
Svaret är naturligtvis att förut har man inte kunnat det. Förr hade alla präster i svenska kyrkan automatiskt vigselrätt i kraft av sitt svenskkyrkliga prästämbete, vilket präster och pastorer i andra samfund inte hade. Dom fick istället var ock en ett personligt förordnande från Kammarkollegiet. När den nya statliga äktenskapslagen antogs så gjorde man alla samfund jämlika i detta avseende så att även svenska kyrkans präster fick ett personligt förordnande från Kammarkollegiet.
Håkans mfl åsikt är att om man fått ett förordnande av staten borde man kunna be om att få slippa det. Det finns knappast någon borgerlig vigselförrättare som är tvungen ha vigselrätt.
Själv tyckte jag att denna förändring i statens hållning hade varit ett gyllene tillfälle att övergå till en ordning med civiläktenskap. Jag har under hela min prästtid förespråkat en ordning med obligatoriskt civiläktenskap. Men det är löjligt att i onödan slåss mot en betongmur. Det är först på senare år - vid kyrka-stat-relationsändringen 2000 och nu vid äktenskapslagens ändring - som det funnits ett naturligt tillfälle till denna ändring. Och jag tror att staten själv kommer att vilja det om en tid. Jag tror aldrig att kammarkollegiet i längden kommer vilja prioritera att hålla register över alla samfunds vigselförrättare. Det måste kosta en hel del som hellre kan användas till "vård, skola, omsorg". Skälet till att man från statens sida valde att behålla samfundens vigselrätt vid äktenskapslagsändringen var, som jag ser det, bara för att inte upplevas som diskriminerande mot de homosexuella. Hade man istället tagit beslutet om civiläktenskap år 2000 hade det förmodligen gått igenom ganska smärtfritt, om man gjort det som en del i hela "paketlösningen".
Den andra frågan: kan man kyrkligt viga enkönade par? För det har anförts skäl både för och emot. Mest emot om man ska räkna de seriösa skälen, anser jag.
Nu blandas dessa två frågor samman, men principiellt hör dom inte ihop. Präster som vill avstå från sin möjlighet att viga enkönade par måste inte frånsäga sig vigselrätten för att nå dit. Både det statliga och det kyrkliga vigselbeslutet innebar ju att enskild präst inte skulle vara tvungen göra något han/hon inte vill i detta avseende.
En anledning till att dessa frågor hör samman (ehuru principiellt åtskilda) är ju att det faktum att staten beslutat om ny äktenskapssyn (en relation mellan två personer av samma kön kan bli ett äktenskap, vilket förut inte varit möjligt), visar att staten och kyrkan nu har så skilda synsätt på frågan om vad ett äktenskap är att det kan vara skäl att inte längre gå armkrok. Varför ska jag som präst vara statens tjänare nu när det är uppenbart att vi menar helt olika saker med vad ett äktenskap är? Förr levde kyrkan i relation till en stat som tydligt var en kristen stat. Nu är den tiden förbi. Låt oss inte låtsas annat.
Ska man då - som Håkan Sunnliden mfl präster - skicka tillbaka sitt statliga vigselförordnande? Skälet för kan vara att man på så sätt vill gå före (populärt i vissa kyrkliga sammanhang:) och driva utvecklingen åt visst håll. Skälet mot (som väl domkapitlet anfört mot Håkan) är att man inte bör driva dylika frågor på detta guerillavis utan kämpa i "de demokratiskt valda organen".
Ett annat skäl mot att göra det är nog att man inte orkar ta på sig det bekymmer det innebär att ställa sig i denna personliga strid. Det gäller nog mig till stor del. Men jag stöder dem - fr a mina egna gruppkamrater - som i det i morgon begynnande kyrkomötet, kommer att kämpa i riktning mot att vi får obligatoriskt civiläktenskap och att enskilda präster inte ska vara tvugna - av kyrkan OBS! staten tvingar ingen - att ha statlig vigselrätt.
PS Innan jag slutar:
Till förgående inlägg har signaturen TLi - jag vet var hans hus bor och vad hans brevlåda heter! - skickat en länk där det i en kort film och några hemskt (!) gripande bilder visar vad en abort egentligen är. Hur länge ska vi kunna hålla på med detta i den utsträckning som vi gör? Vem ska reagera? Den sakta pågående tillvänjningen och den därmed minskade respekten för livet - är mycket skrämmande och alltför likt skeenden i vår 1900-talshistoria som vi inte vill upprepa.
Här är alltså två frågeställningar som blandas:
1. Bör kyrkans präster ha statlig vigselrätt?
2. Är det rätt med kyrklig vigsel för enkönade par?
Två olika frågor, som i tiden råkar sammanfalla och som är beroende av varandra men likväl principiellt åtskilda.
Frågan ställdes varför vissa präster "först nu" - när det blivit tillåtet med enkönade äktenskap - skickar tillbaka sina vigselförordnanden?
Svaret är naturligtvis att förut har man inte kunnat det. Förr hade alla präster i svenska kyrkan automatiskt vigselrätt i kraft av sitt svenskkyrkliga prästämbete, vilket präster och pastorer i andra samfund inte hade. Dom fick istället var ock en ett personligt förordnande från Kammarkollegiet. När den nya statliga äktenskapslagen antogs så gjorde man alla samfund jämlika i detta avseende så att även svenska kyrkans präster fick ett personligt förordnande från Kammarkollegiet.
Håkans mfl åsikt är att om man fått ett förordnande av staten borde man kunna be om att få slippa det. Det finns knappast någon borgerlig vigselförrättare som är tvungen ha vigselrätt.
Själv tyckte jag att denna förändring i statens hållning hade varit ett gyllene tillfälle att övergå till en ordning med civiläktenskap. Jag har under hela min prästtid förespråkat en ordning med obligatoriskt civiläktenskap. Men det är löjligt att i onödan slåss mot en betongmur. Det är först på senare år - vid kyrka-stat-relationsändringen 2000 och nu vid äktenskapslagens ändring - som det funnits ett naturligt tillfälle till denna ändring. Och jag tror att staten själv kommer att vilja det om en tid. Jag tror aldrig att kammarkollegiet i längden kommer vilja prioritera att hålla register över alla samfunds vigselförrättare. Det måste kosta en hel del som hellre kan användas till "vård, skola, omsorg". Skälet till att man från statens sida valde att behålla samfundens vigselrätt vid äktenskapslagsändringen var, som jag ser det, bara för att inte upplevas som diskriminerande mot de homosexuella. Hade man istället tagit beslutet om civiläktenskap år 2000 hade det förmodligen gått igenom ganska smärtfritt, om man gjort det som en del i hela "paketlösningen".
Den andra frågan: kan man kyrkligt viga enkönade par? För det har anförts skäl både för och emot. Mest emot om man ska räkna de seriösa skälen, anser jag.
Nu blandas dessa två frågor samman, men principiellt hör dom inte ihop. Präster som vill avstå från sin möjlighet att viga enkönade par måste inte frånsäga sig vigselrätten för att nå dit. Både det statliga och det kyrkliga vigselbeslutet innebar ju att enskild präst inte skulle vara tvungen göra något han/hon inte vill i detta avseende.
En anledning till att dessa frågor hör samman (ehuru principiellt åtskilda) är ju att det faktum att staten beslutat om ny äktenskapssyn (en relation mellan två personer av samma kön kan bli ett äktenskap, vilket förut inte varit möjligt), visar att staten och kyrkan nu har så skilda synsätt på frågan om vad ett äktenskap är att det kan vara skäl att inte längre gå armkrok. Varför ska jag som präst vara statens tjänare nu när det är uppenbart att vi menar helt olika saker med vad ett äktenskap är? Förr levde kyrkan i relation till en stat som tydligt var en kristen stat. Nu är den tiden förbi. Låt oss inte låtsas annat.
Ska man då - som Håkan Sunnliden mfl präster - skicka tillbaka sitt statliga vigselförordnande? Skälet för kan vara att man på så sätt vill gå före (populärt i vissa kyrkliga sammanhang:) och driva utvecklingen åt visst håll. Skälet mot (som väl domkapitlet anfört mot Håkan) är att man inte bör driva dylika frågor på detta guerillavis utan kämpa i "de demokratiskt valda organen".
Ett annat skäl mot att göra det är nog att man inte orkar ta på sig det bekymmer det innebär att ställa sig i denna personliga strid. Det gäller nog mig till stor del. Men jag stöder dem - fr a mina egna gruppkamrater - som i det i morgon begynnande kyrkomötet, kommer att kämpa i riktning mot att vi får obligatoriskt civiläktenskap och att enskilda präster inte ska vara tvugna - av kyrkan OBS! staten tvingar ingen - att ha statlig vigselrätt.
PS Innan jag slutar:
Till förgående inlägg har signaturen TLi - jag vet var hans hus bor och vad hans brevlåda heter! - skickat en länk där det i en kort film och några hemskt (!) gripande bilder visar vad en abort egentligen är. Hur länge ska vi kunna hålla på med detta i den utsträckning som vi gör? Vem ska reagera? Den sakta pågående tillvänjningen och den därmed minskade respekten för livet - är mycket skrämmande och alltför likt skeenden i vår 1900-talshistoria som vi inte vill upprepa.
Full dag
Började dagen med morgonpromenad. Äntligen en regnfri morgon så man kunde gå ut en sväng.
Sedan förrättade jag en begravning i Örnäsets kyrka. Då den avlidne tillhört Fridsförbundet så var stora delar av församlingen i kyrkan. En fin begravning av en - också för mig - god vän. Minnesstund i bönhuset, så nu har man fått vara med om den saken även i östbönhuset. I västbönhuset har jag redan två gånger varit på minnesstund.
Efter begravningen snabbt iväg till näst äldsta dottern som fyllde trettio år. Ett trevligt kalas med familj och släkt. Först framåt aftonen kom jag hem.
Nu, efter en stunds läsande av epost och bloggar, gäller det att sikta in sig på morgondagen. Högmässa i Hertsökyrkan på förmiddagen och lovsångsgudstjänst på kvällen. Temat för morgondagen är Enheten i Kristus. Lika utmanande varje år att betänka att den katolska kyrkan har klarat detta med enheten mycket bättre än alla vi protestanter som är säkra på att vi vandrar rätt väg eftersom vi har Skriften allena.
Måste dock till sist avvika lite från ämnet (vilket är att berätta om denna dag) genom att berätta något som hände igår. Råkade få Aftonbladet i min hand. Bläddrade förstrött några sidor och hann bla notere en krönika som handlade om barnamorden i Sigtuna. Krönikören uttryckte stor undran över vad det är som gör att en kvinna (mamma) kan döda det som hon "älskar mer än allt på jorden" (eller vilket uttrycket nu var) och krönikören fortsatte: de barn som hon burit "i nio månader".
Semantikkontrollanterna reagerar! Alltså betraktar krönikören barnen som barn under hela graviditeten. Intressant, mycket intressant. Gäller den synen också när vi diskuterar rätten till fri abort? Så att det som tas bort i en abort verkligen är ett barn? Skulle vi konsekvent våga hävda det i vårt samhälle så skulle abortdebatten ta sig andra uttryck.
F ö träffade jag på affären ett par som väntade barn. Dom ropade på mig då dom kände igen mig. Jag hade nämligen döpt första barnet för ca ett år sedan. Nu ville dom boka mig som doppräst även för det kommande dopet. Givetvis lovade jag det på stört.
Sedan förrättade jag en begravning i Örnäsets kyrka. Då den avlidne tillhört Fridsförbundet så var stora delar av församlingen i kyrkan. En fin begravning av en - också för mig - god vän. Minnesstund i bönhuset, så nu har man fått vara med om den saken även i östbönhuset. I västbönhuset har jag redan två gånger varit på minnesstund.
Efter begravningen snabbt iväg till näst äldsta dottern som fyllde trettio år. Ett trevligt kalas med familj och släkt. Först framåt aftonen kom jag hem.
Nu, efter en stunds läsande av epost och bloggar, gäller det att sikta in sig på morgondagen. Högmässa i Hertsökyrkan på förmiddagen och lovsångsgudstjänst på kvällen. Temat för morgondagen är Enheten i Kristus. Lika utmanande varje år att betänka att den katolska kyrkan har klarat detta med enheten mycket bättre än alla vi protestanter som är säkra på att vi vandrar rätt väg eftersom vi har Skriften allena.
Måste dock till sist avvika lite från ämnet (vilket är att berätta om denna dag) genom att berätta något som hände igår. Råkade få Aftonbladet i min hand. Bläddrade förstrött några sidor och hann bla notere en krönika som handlade om barnamorden i Sigtuna. Krönikören uttryckte stor undran över vad det är som gör att en kvinna (mamma) kan döda det som hon "älskar mer än allt på jorden" (eller vilket uttrycket nu var) och krönikören fortsatte: de barn som hon burit "i nio månader".
Semantikkontrollanterna reagerar! Alltså betraktar krönikören barnen som barn under hela graviditeten. Intressant, mycket intressant. Gäller den synen också när vi diskuterar rätten till fri abort? Så att det som tas bort i en abort verkligen är ett barn? Skulle vi konsekvent våga hävda det i vårt samhälle så skulle abortdebatten ta sig andra uttryck.
F ö träffade jag på affären ett par som väntade barn. Dom ropade på mig då dom kände igen mig. Jag hade nämligen döpt första barnet för ca ett år sedan. Nu ville dom boka mig som doppräst även för det kommande dopet. Givetvis lovade jag det på stört.
Alpha
Ikväll startade vi höstens alpha-grupp i församlingen. Ann O Nym har i en tidigare kommentar önskat att jag ska göra reklam för detta. Tyvärr blev det nu lite för sent. Men det var bara informationskväll ikväll så om det finns någon ytterligare lulebo som vill gå en alphakurs och få lära sig grunderna i den kristna tron och få möjlighet ställa sina frågor så är han/hon välkommen till Hertsökyrkan nästa onsdag kl 18.30. Då börjar vi på riktigt. Fram till mitten av december håller kursen på, varje onsdag kväll.
Det finns de som av olika skäl framför kritik mot alpha, men jag fortsätter vara mycket positiv. Vad jag kan se har vi inget annat verktyg i församlingens arsenal som på samma sätt förmår vara en väg för nya människor in mot fördjupad tro.
Målet är ju sedan att de som gått i alpha och dess fortsättningsgrupper ska finna vägen in i församlingens övriga fördjupningsgrupper såsom veckomässor, bibelsamtal mm.
Nu regnar det nästan varje dag. Inget som lockar till MC-körning. men jag spanar troget in väderleksrappporterna: blir det bara andra löften så...än är säsongen inte slut.
Det finns de som av olika skäl framför kritik mot alpha, men jag fortsätter vara mycket positiv. Vad jag kan se har vi inget annat verktyg i församlingens arsenal som på samma sätt förmår vara en väg för nya människor in mot fördjupad tro.
Målet är ju sedan att de som gått i alpha och dess fortsättningsgrupper ska finna vägen in i församlingens övriga fördjupningsgrupper såsom veckomässor, bibelsamtal mm.
Nu regnar det nästan varje dag. Inget som lockar till MC-körning. men jag spanar troget in väderleksrappporterna: blir det bara andra löften så...än är säsongen inte slut.
MC, kyrka och bio
Startade dagen genom att med hjälp av tvåhjuligt motordrivet fordon ta mig till kyrka i grannkommun. Skälet till det var att få träffa god vän som jag för länge sedan lärt känna i annat sammanhang men som nu ofta huserar i kyrkan ifråga. Det mötet var roligt. Värdefullt var också mötet eller ska vi säga gudstjänsten trots att det inte var mässa. Det var i alla fall söndagsgudstjänst.
Intressant samtal - men alltför kort - fick jag när jag hälsade på prästen i kyrkan. Han berättade att han läst mina skriverier om nattvarden här på bloggen och även om han medgav att han inte delade alla mina praktiska synpunkter så var vi överens om att det numera behövs tydlig undervisning om nattvarden. Hans erfarenhet var att en reformert syn smyger sig in också i det som ska vara lutherska sammanhang.
MC tillbaka till Luleå, men södra sidan av älven denna gång. I sta'n mötte jag en av döttrarna som hjälpte mig hitta lämplig present till andra dottern som snart fyller jämnt. Ni inser ju att en nästan 60-årig fader inte kan ha en aning om vad en 30-årig dotter kan tänkas önska sig.
Solig dag inspirerar givetvis till hojkörning så efter det att ärendena å staden var avklarade blev det MC-tur norrut. Dock bara till Persön och sedan över Örarna hem. I sista sekund beslöt jag svänga av E4 istället för att, som först tänkt, köra till Börjelslandet och sedan till Råneå på kurviga vägen över Sundom. Man ska inte överdriva det hela, tänkte jag. Men så fick jag i alla fall en privat septemberrunda trots att jag alltså inte deltog i den officiella som gick idag.*
På kvällen blev det hoj igen till kyrkan, men vanlig trampcykel denna gång till mer närbelägen kyrka där det var mässa. Efteråt blev det filmvisning hemma hos goda vänner som har DVD och stor platt-TV (vilket jag saknar) tillsammans med flera andra vänner och filmen vi såg var en som vi fick i Österbotten förra helgen: "Post till pastor Jakob". Inte helt ny film. Har den gått på bio i Sverige? I Finland, där den är gjord blev den visst mycket uppskattad. Klart sevärd. Stillsam och gripande.
Så har det blivit två filmer på två dagar.** Igår när jag var på sta'n fick jag nämligen för mig att gå på bio och se Jägarna 2. Kanske inte riktigt lika bra som ettan, men har man haft regissören Kjell Sundvall som klasskompis så har man...
- - - - -
PS. Dag Sandahl har slutat blogga på tidningen Östran, men fortsätter blogga på annan bloggportal. Givetvis lägger jag in en länk till hans nya blogg.
* septemberrundan går samma sträcka som första maj-rundan, dvs, fyrkanten runt, men man kör åt andra hållet. I år startade man i Boden sedan Luleå, Piteå, Älvsbyn och åter till Boden
** men två kyrkbesök på en dag - till tröst för alla som börjar oroa sig för min fromhet
Intressant samtal - men alltför kort - fick jag när jag hälsade på prästen i kyrkan. Han berättade att han läst mina skriverier om nattvarden här på bloggen och även om han medgav att han inte delade alla mina praktiska synpunkter så var vi överens om att det numera behövs tydlig undervisning om nattvarden. Hans erfarenhet var att en reformert syn smyger sig in också i det som ska vara lutherska sammanhang.
MC tillbaka till Luleå, men södra sidan av älven denna gång. I sta'n mötte jag en av döttrarna som hjälpte mig hitta lämplig present till andra dottern som snart fyller jämnt. Ni inser ju att en nästan 60-årig fader inte kan ha en aning om vad en 30-årig dotter kan tänkas önska sig.
Solig dag inspirerar givetvis till hojkörning så efter det att ärendena å staden var avklarade blev det MC-tur norrut. Dock bara till Persön och sedan över Örarna hem. I sista sekund beslöt jag svänga av E4 istället för att, som först tänkt, köra till Börjelslandet och sedan till Råneå på kurviga vägen över Sundom. Man ska inte överdriva det hela, tänkte jag. Men så fick jag i alla fall en privat septemberrunda trots att jag alltså inte deltog i den officiella som gick idag.*
På kvällen blev det hoj igen till kyrkan, men vanlig trampcykel denna gång till mer närbelägen kyrka där det var mässa. Efteråt blev det filmvisning hemma hos goda vänner som har DVD och stor platt-TV (vilket jag saknar) tillsammans med flera andra vänner och filmen vi såg var en som vi fick i Österbotten förra helgen: "Post till pastor Jakob". Inte helt ny film. Har den gått på bio i Sverige? I Finland, där den är gjord blev den visst mycket uppskattad. Klart sevärd. Stillsam och gripande.
Så har det blivit två filmer på två dagar.** Igår när jag var på sta'n fick jag nämligen för mig att gå på bio och se Jägarna 2. Kanske inte riktigt lika bra som ettan, men har man haft regissören Kjell Sundvall som klasskompis så har man...
- - - - -
PS. Dag Sandahl har slutat blogga på tidningen Östran, men fortsätter blogga på annan bloggportal. Givetvis lägger jag in en länk till hans nya blogg.
* septemberrundan går samma sträcka som första maj-rundan, dvs, fyrkanten runt, men man kör åt andra hållet. I år startade man i Boden sedan Luleå, Piteå, Älvsbyn och åter till Boden
** men två kyrkbesök på en dag - till tröst för alla som börjar oroa sig för min fromhet
Avstressande MC-tur
Jag måste ge kära läsarna ett vittnesbörd om att motorcyklisten i mig lever.
I åtskilliga dagar nu har lusten funnits att ta en tur med hojen. Hade jag inte varit i Karleby senaste helgen skulle jag ha åkt upp till SCM-Norrbottens årsmöte i Överkalix. Tyvärr var det så pass dåligt väder i lördags att jag hörde av en av kompisarna att flera från kusttrakten valt att ställa hojen och istället åka "plåtlåda" till årsmötet. Nå, om det ändå var dåligt väder så gjorde det kanske inte så mycket att jag missade det.
Men som sagt, längtan efter en MC-tur har funnits, men ett idogt regnande har för det mesta hindrat saken. För någon kväll sedan - eller var det förra veckan? - var det dock soligt och fint när jag for från jobbet på kvällen så då fanns för ett ögonblick tanken att rasta den "anabola mopeden", som någon av läsarna brukar uttrycka saken, men väl hemma fanns inte riktigt orken.
Men idag å eftermiddagen, efter veckans besök på häktet, infann sig alla nödvändiga förutsättningar:
1. inte regn
2. torrt på marken
3. tillräckligt med tid
4. lust och ork
Den femte förutsättningen - soligt väder - är ju inte helt nödvändig utan mer att betrakta som en bonus.
Sagt och gjort. Några mil runt stan, både på norra (mest) och södra (mindre) sidan om älven. Det blir nästen alltid mest på norrsidan, om jag inte gör en jättetur söderut, eftersom jag bor en bra bit norr (kanske ska man snarare säga öster) om älven. Många gånger förut har jag skrivit och påstått och jag upprepar det gärna: det finns knappast något som är så avstressande som en MC-tur, särskilt när man kan kombinera rolig kurvig väg med några sträckor på E4 där man kan dra på i 110 (minst) och låta bekymren bara blåsa bort i fartvinden.
Nu är jag fit for fight och redo för kvällens arbetsuppgifter. Men först lyssnar jag klart på de två sista låtarna på Laudate Eums CD, vilken fått stå på under pannkaksgräddningen och ätningen.
I åtskilliga dagar nu har lusten funnits att ta en tur med hojen. Hade jag inte varit i Karleby senaste helgen skulle jag ha åkt upp till SCM-Norrbottens årsmöte i Överkalix. Tyvärr var det så pass dåligt väder i lördags att jag hörde av en av kompisarna att flera från kusttrakten valt att ställa hojen och istället åka "plåtlåda" till årsmötet. Nå, om det ändå var dåligt väder så gjorde det kanske inte så mycket att jag missade det.
Men som sagt, längtan efter en MC-tur har funnits, men ett idogt regnande har för det mesta hindrat saken. För någon kväll sedan - eller var det förra veckan? - var det dock soligt och fint när jag for från jobbet på kvällen så då fanns för ett ögonblick tanken att rasta den "anabola mopeden", som någon av läsarna brukar uttrycka saken, men väl hemma fanns inte riktigt orken.
Men idag å eftermiddagen, efter veckans besök på häktet, infann sig alla nödvändiga förutsättningar:
1. inte regn
2. torrt på marken
3. tillräckligt med tid
4. lust och ork
Den femte förutsättningen - soligt väder - är ju inte helt nödvändig utan mer att betrakta som en bonus.
Sagt och gjort. Några mil runt stan, både på norra (mest) och södra (mindre) sidan om älven. Det blir nästen alltid mest på norrsidan, om jag inte gör en jättetur söderut, eftersom jag bor en bra bit norr (kanske ska man snarare säga öster) om älven. Många gånger förut har jag skrivit och påstått och jag upprepar det gärna: det finns knappast något som är så avstressande som en MC-tur, särskilt när man kan kombinera rolig kurvig väg med några sträckor på E4 där man kan dra på i 110 (minst) och låta bekymren bara blåsa bort i fartvinden.
Nu är jag fit for fight och redo för kvällens arbetsuppgifter. Men först lyssnar jag klart på de två sista låtarna på Laudate Eums CD, vilken fått stå på under pannkaksgräddningen och ätningen.
Karleby
i Österbotten har jag varit till denna helg. Precis som några gånger tidigare. Det har alltså varit Kyrkhelg anordnad av div väckelserörelser inom Finska kyrkan. Som jag tidigare sagt så har jag upplevt dem som ett slags Linköpingsmöten (det vi hade i Sverige tre gånger åren kring millenieskiftet, på inbjudan av Biskop Bertil Gärtner).
1. Denna gång medverkade jag också. Med ett seminarium om helande och förbön för sjuka under rubriken Jag är Herren din läkare.
2. Den andra (eller korrektare: den första) seminarietiden lyssnade jag på ett seminarium rubricerat Fräls mig från farorna som handlade om alternativa vårdmetoder, dvs allt som möter inom den new age-präglade må bra-branschen. Mycket informativt även om jag väl får erkänna att jag hört det mesta förut. I samband med måltider och andra ledigheter kom jag i samtal med flera människor som vittnade om att behovet av vägledning i dessa frågor är mycket stort.
3. Föredrag, predikningar och seminarier var som vanligt gedigna och innehållsrika.
4. Roligt träffa vänner från olika sammanhang. En del har jag under några år lärt känna just vid dessa kyrkhelger, andra har jag känt från tidigare, fr a från OAS-rörelsen och från laestadianska sammanhang.
5. Särskilt roligt var att få lyssna till den ungdomskör som startats av ungdomar komna ur just laestadianska väckelsen. Laudate Eum heter kören. Givetvis köpte jag deras CD.
6. På hemvägen i minibussen lyssnade vi till CD:n - och jag fick utlopp för mina ärvda läraregenskaper genom att få lära gammal vän hur man öppnar ett CD-fodral:)
7. Bodde gjorde vi på en lägergård som kyrkan i Karleby äger. Fint på alla sätt och praktiskt givetvis att bo tillsammans på samma ställe, men visst hade jag haft det mer ombonat om jag accepterat inbjudan att bo hos kristet par jag tidigare fått logera hos. Nästa år får jag göra det - för givetvis far jag dit igen. Om Kyrkhelgen ordnas igen vill säga.
8. Det enda som kanske gör oss svenskar lite besvikna är mässorna. Dels att använda särkalkar. Total stämningsförstörare. Eller kanske ska vi säga andakts- och vördnadsförstörare? Nej, detta förstår jag mig inte på, det är bara att erkänna. Även på många andra sätt upplever man det som att den högkyrkliga liturgiska förnuyelsen gått vår östra systerkyrka förbi. Den liturgiska upplevelsen är till stor del en 1960-talschock. Sedan förkommer nymodigheter (allmänna i finlandssvenska sammanhang eller Karlebyspecialiteter?) såsom att lekman leder tackbön efter avlösningen och kollektbönen. Och varför sitter man under Sursum Corda (upplyft era hjärtan) och prefationen?
Hmmm...?
9. Nå detta känns till slut som randanmärkningar. Glädjen över den gedigna andlighet man erfar överväger. Vi som är obekanta för de flesta deltagarna ser ju inte heller det som många av de finlandssvenska ser: att dessa Kyrkhelger innebär möten över många väckelserörelsegränser. Givetvis till stor glädje för trossyskonen i öster.
Gud välsigne Er. Tack att vi fick vara med!
1. Denna gång medverkade jag också. Med ett seminarium om helande och förbön för sjuka under rubriken Jag är Herren din läkare.
2. Den andra (eller korrektare: den första) seminarietiden lyssnade jag på ett seminarium rubricerat Fräls mig från farorna som handlade om alternativa vårdmetoder, dvs allt som möter inom den new age-präglade må bra-branschen. Mycket informativt även om jag väl får erkänna att jag hört det mesta förut. I samband med måltider och andra ledigheter kom jag i samtal med flera människor som vittnade om att behovet av vägledning i dessa frågor är mycket stort.
3. Föredrag, predikningar och seminarier var som vanligt gedigna och innehållsrika.
4. Roligt träffa vänner från olika sammanhang. En del har jag under några år lärt känna just vid dessa kyrkhelger, andra har jag känt från tidigare, fr a från OAS-rörelsen och från laestadianska sammanhang.
5. Särskilt roligt var att få lyssna till den ungdomskör som startats av ungdomar komna ur just laestadianska väckelsen. Laudate Eum heter kören. Givetvis köpte jag deras CD.
6. På hemvägen i minibussen lyssnade vi till CD:n - och jag fick utlopp för mina ärvda läraregenskaper genom att få lära gammal vän hur man öppnar ett CD-fodral:)
7. Bodde gjorde vi på en lägergård som kyrkan i Karleby äger. Fint på alla sätt och praktiskt givetvis att bo tillsammans på samma ställe, men visst hade jag haft det mer ombonat om jag accepterat inbjudan att bo hos kristet par jag tidigare fått logera hos. Nästa år får jag göra det - för givetvis far jag dit igen. Om Kyrkhelgen ordnas igen vill säga.
8. Det enda som kanske gör oss svenskar lite besvikna är mässorna. Dels att använda särkalkar. Total stämningsförstörare. Eller kanske ska vi säga andakts- och vördnadsförstörare? Nej, detta förstår jag mig inte på, det är bara att erkänna. Även på många andra sätt upplever man det som att den högkyrkliga liturgiska förnuyelsen gått vår östra systerkyrka förbi. Den liturgiska upplevelsen är till stor del en 1960-talschock. Sedan förkommer nymodigheter (allmänna i finlandssvenska sammanhang eller Karlebyspecialiteter?) såsom att lekman leder tackbön efter avlösningen och kollektbönen. Och varför sitter man under Sursum Corda (upplyft era hjärtan) och prefationen?
Hmmm...?
9. Nå detta känns till slut som randanmärkningar. Glädjen över den gedigna andlighet man erfar överväger. Vi som är obekanta för de flesta deltagarna ser ju inte heller det som många av de finlandssvenska ser: att dessa Kyrkhelger innebär möten över många väckelserörelsegränser. Givetvis till stor glädje för trossyskonen i öster.
Gud välsigne Er. Tack att vi fick vara med!
Hunger
Givetvis hade kollegan och gode vännen rätt. Han som igår kväll sa att nattvarden inte ger mättnad utan ny hunger efter nattvarden igen. Kände det i morse. Trots att jag kommunicerat i går kväll så kände jag en oerhörd längtan efter nattvarden igen när jag for till kyrkan. Synd att det bara var söndagsgudstjänst.
Nå det gick bra i alla fall. Men jag fick ändå in lite om nattvarden på slutet genom att tala om den. Efter gudstjänsten tog jag en stund till lite undervisning om hur man tar emot nattvarden. Eftersom de senaste årtiondena brutit sönder den tidigare helt enhetliga sedan att ta emot brödet i munnen och dricka ur kalken, så blir det nödvändigt att också för vuxna ha ren "konfirmandundervisning" om nattvardens mottagande:
1. man kan ta emot brödet direkt i munnen eller i handen.
- att låta prästen lägga brödet direkt på tungan är det traditionella och inget hindrar att man fortsätter med det
- vill man det senare ("tag och ät") så ska man hålla fram en öppen hand vilande i den andra handen. Prästen ska kunna lägga brödet i handflatan. Man ska inte ta brödet i "pincettgrepp" med tummen och pekfingret.
- skälet till det är att handlingen avslöjar tron: nåden är inget man kan ta för sig av utan bara något man kan öppna sig för att ta emot
- man bör visa tydligt vad man vill, dvs vill man ha brödet i handen ska man i tid hålla fram händerna i hals/hakhöjd, inte hålla händerna blygt halvkupade nere på altarringens kant
2. Man kan dricka ur kalken eller doppa brödet.
- jag förbjuder inte doppande (det har ju blivit en så stark tradition att den är svår undvika numera) men jag talar verkligen för alternativet att dricka ur kalken - "drick härav alla".
- anledningen till att "doppandet" började var 80-talets AIDS-rädsla. Men då ska man veta att om verkligen någon ev smitta kommit i kalken så spelar det ingen roll om man dricker eller doppr, man får ju del av smittan i båda fallen i så fall
- jag tror att smitträdslan är fullständigt överdriven
- men om man nu ska tänka på detta så tror jag man ska veta att man på händerna sannolikt har mycket mer virus och ev bakterier (särskilt i "förkylningstider") än man har på läpparna; man kan ha hand-hälsat på tiotals personer innan gudstjänsten men man har knappast kysst så många:)
- om man känner att man själv tex är osmakligt snuvig så kan man undantagsvis denna gång avstå från att ta emot vinet och bara äta brödet
- en rekommendation kan vara att dom som vill doppa tar emot nattvarden mot slutet av nattvardsutdelandet, så att ev glutenallergiker kan ha chansen dricka ur kalken innan där hamnat eventuella smulor (gäller om man har glutenhaltigt bröd, vilket jag tycker man ska ha)
3. En del vill förenkla prästens hanterande av kalken genom att själv ta tag i den och vicka den mot munnen
- helt OK tycker jag, men då ska man ta om nederdelen av kalken, inte omkring den övre delen
- skälet är dels att det underlättar för prästen att slippa "krocka" med folks händer, dels att man kan ha lite andlig respekt och hålla "fingrarna borta" från närheten till Kristi blod*
Till slut blev jag tvungen nästan be om ursäkt för att jag pratade så konkret och praktiskt om det heliga sakramentet, men jag känner att med den utveckling som under senaste årtiondena skett - utan någons egentliga avsikt eller styrning - så måste man styra upp beteendet så respekten bevaras. Och då kommer jag på ytterligare...
...en synpunkt som jag inte framförde idag men nämner till kära läsarnas fromma:
- vår kyrka tillåter sedan ca trettio år tillbaka sk "familjekommunion" vilket innebär att döpta (OBS! OBS! OBS!) barn ("barn" är i detta sammanhang innan konfirmationsålder) som följer med sina föräldrar (eller annan vuxen som tar det andliga ansvaret i förälders ställe) till nattvardsbordet kan få ta del av nattvarden, ev bara brödet.** Man bör dock betona att innan barnen tar nattvarden ska dom ha fått en - till sin ålder anpassad - undervisning. Den kan ske genom föräldrarnas försorg men gärna skulle jag se att föräldrar tar kontakt med sin präst innan man låter barn börja ta emot nattvarden. Barnet ska veta, som minimum, att nattvarden gör att jag hör ihop med Jesus som dött på korset och att nattvarden är något annat än vanligt bröd eller mat eller godis. "Barnkommunion" ska ske medvetet, inte bara att barnet plötsligt inser vad som sker och skriker "jag med".
Om barnet inte klarar att direkt äta upp sin (måttligt stora) bit av brödet, utan biter bitar av det, spottar ut det i handen, tappar det, leker med det eller bär det oätet från nattvardsbordet - då ska barnet vänta till högre ålder. Allt det jag i sista meningen nämner har jag sett och många gånger fått viska i förälderns öra "om inte barnet direkt äter brödet så får du göra det". Som enkel grundregel tycker jag att man kan sätta skolåldern (eller lite under) som gräns. I de fall föräldrar tillåter barnet få vinet genom att doppa så tycker jag ofta det är bättre att förälder håller brödet i väntan på kalken. Då undviks all risk för lek med brödet.
Under inga förhållanden får det ske att brödet bärs oätet från nattvardsutdelandet (vare sig av barn eller vuxen).
Tycker någon att det blir för mycket om obegripliga detaljer? Det beror på tron på realpresensen. Brödet och vinet ÄR Kristi kropp och blod. Då blir det noga med varje smula och varje droppe. Tror man istället - som i många frikyrkor - att nattvarden bara är en symbol då blir ju denna noggrannhet meningslös.
Nog om detta.
På eftermiddagen talade jag en stund i telefon med prästen och bokförläggaren Per Åkerlund. Han har nämligen skrivit en ytterst intressant artikel i SPT för två nummer sedan. Jag hade missat den men uppmärksammades på den då det kom ett genmäle i sista numret. Då blev jag tvungen kolla in Åkerlunds artikel. Intressant, mycket intressant, men den orkar jag inte gå igenom nu.
Kvällen var jag hos vän som jag lärt känna då vi under några år satt i SMC-Norrbottens styrelse tillsammans. God middag och trevlig kväll. Dock körde jag bil dit så hungern efter MC-körning är omättad. Kanske får jag mätta den på semptemberrundan 18 sept, då jag råkar vara ledig. Men det är väl med motorcykelkörning som med nattvarden. Mättnad ger ny hunger.
* här kommer man igen i närheten av varför jag ogillar doppandet: risken att doppa fingrarna i kalken och sedan torka av Kristi blod på byxbaken. Jämför det ortodoxa sättet att ge nattvarden: prästen tar ur kalken med en sked och ger kommunikanten medan diakonen håller en duk under hakan för att inte minsta droppe av vinet ska riskera falla till marken. Så dyrbart är Kristi blod och så mycket värt vår respekt.
** ska jag verkligen ge min personliga önskan så tycker jag att barn inte ska ta nattvarden förrän dom är stora nog att dricka ur kalken (eller under en -kort- tid bara ta emot brödet). Man ska normalt inte ha specialordningar för barn utan låta dom när tiden är mogen växa in i det normala kristenlivet.
Nå det gick bra i alla fall. Men jag fick ändå in lite om nattvarden på slutet genom att tala om den. Efter gudstjänsten tog jag en stund till lite undervisning om hur man tar emot nattvarden. Eftersom de senaste årtiondena brutit sönder den tidigare helt enhetliga sedan att ta emot brödet i munnen och dricka ur kalken, så blir det nödvändigt att också för vuxna ha ren "konfirmandundervisning" om nattvardens mottagande:
1. man kan ta emot brödet direkt i munnen eller i handen.
- att låta prästen lägga brödet direkt på tungan är det traditionella och inget hindrar att man fortsätter med det
- vill man det senare ("tag och ät") så ska man hålla fram en öppen hand vilande i den andra handen. Prästen ska kunna lägga brödet i handflatan. Man ska inte ta brödet i "pincettgrepp" med tummen och pekfingret.
- skälet till det är att handlingen avslöjar tron: nåden är inget man kan ta för sig av utan bara något man kan öppna sig för att ta emot
- man bör visa tydligt vad man vill, dvs vill man ha brödet i handen ska man i tid hålla fram händerna i hals/hakhöjd, inte hålla händerna blygt halvkupade nere på altarringens kant
2. Man kan dricka ur kalken eller doppa brödet.
- jag förbjuder inte doppande (det har ju blivit en så stark tradition att den är svår undvika numera) men jag talar verkligen för alternativet att dricka ur kalken - "drick härav alla".
- anledningen till att "doppandet" började var 80-talets AIDS-rädsla. Men då ska man veta att om verkligen någon ev smitta kommit i kalken så spelar det ingen roll om man dricker eller doppr, man får ju del av smittan i båda fallen i så fall
- jag tror att smitträdslan är fullständigt överdriven
- men om man nu ska tänka på detta så tror jag man ska veta att man på händerna sannolikt har mycket mer virus och ev bakterier (särskilt i "förkylningstider") än man har på läpparna; man kan ha hand-hälsat på tiotals personer innan gudstjänsten men man har knappast kysst så många:)
- om man känner att man själv tex är osmakligt snuvig så kan man undantagsvis denna gång avstå från att ta emot vinet och bara äta brödet
- en rekommendation kan vara att dom som vill doppa tar emot nattvarden mot slutet av nattvardsutdelandet, så att ev glutenallergiker kan ha chansen dricka ur kalken innan där hamnat eventuella smulor (gäller om man har glutenhaltigt bröd, vilket jag tycker man ska ha)
3. En del vill förenkla prästens hanterande av kalken genom att själv ta tag i den och vicka den mot munnen
- helt OK tycker jag, men då ska man ta om nederdelen av kalken, inte omkring den övre delen
- skälet är dels att det underlättar för prästen att slippa "krocka" med folks händer, dels att man kan ha lite andlig respekt och hålla "fingrarna borta" från närheten till Kristi blod*
Till slut blev jag tvungen nästan be om ursäkt för att jag pratade så konkret och praktiskt om det heliga sakramentet, men jag känner att med den utveckling som under senaste årtiondena skett - utan någons egentliga avsikt eller styrning - så måste man styra upp beteendet så respekten bevaras. Och då kommer jag på ytterligare...
...en synpunkt som jag inte framförde idag men nämner till kära läsarnas fromma:
- vår kyrka tillåter sedan ca trettio år tillbaka sk "familjekommunion" vilket innebär att döpta (OBS! OBS! OBS!) barn ("barn" är i detta sammanhang innan konfirmationsålder) som följer med sina föräldrar (eller annan vuxen som tar det andliga ansvaret i förälders ställe) till nattvardsbordet kan få ta del av nattvarden, ev bara brödet.** Man bör dock betona att innan barnen tar nattvarden ska dom ha fått en - till sin ålder anpassad - undervisning. Den kan ske genom föräldrarnas försorg men gärna skulle jag se att föräldrar tar kontakt med sin präst innan man låter barn börja ta emot nattvarden. Barnet ska veta, som minimum, att nattvarden gör att jag hör ihop med Jesus som dött på korset och att nattvarden är något annat än vanligt bröd eller mat eller godis. "Barnkommunion" ska ske medvetet, inte bara att barnet plötsligt inser vad som sker och skriker "jag med".
Om barnet inte klarar att direkt äta upp sin (måttligt stora) bit av brödet, utan biter bitar av det, spottar ut det i handen, tappar det, leker med det eller bär det oätet från nattvardsbordet - då ska barnet vänta till högre ålder. Allt det jag i sista meningen nämner har jag sett och många gånger fått viska i förälderns öra "om inte barnet direkt äter brödet så får du göra det". Som enkel grundregel tycker jag att man kan sätta skolåldern (eller lite under) som gräns. I de fall föräldrar tillåter barnet få vinet genom att doppa så tycker jag ofta det är bättre att förälder håller brödet i väntan på kalken. Då undviks all risk för lek med brödet.
Under inga förhållanden får det ske att brödet bärs oätet från nattvardsutdelandet (vare sig av barn eller vuxen).
Tycker någon att det blir för mycket om obegripliga detaljer? Det beror på tron på realpresensen. Brödet och vinet ÄR Kristi kropp och blod. Då blir det noga med varje smula och varje droppe. Tror man istället - som i många frikyrkor - att nattvarden bara är en symbol då blir ju denna noggrannhet meningslös.
Nog om detta.
På eftermiddagen talade jag en stund i telefon med prästen och bokförläggaren Per Åkerlund. Han har nämligen skrivit en ytterst intressant artikel i SPT för två nummer sedan. Jag hade missat den men uppmärksammades på den då det kom ett genmäle i sista numret. Då blev jag tvungen kolla in Åkerlunds artikel. Intressant, mycket intressant, men den orkar jag inte gå igenom nu.
Kvällen var jag hos vän som jag lärt känna då vi under några år satt i SMC-Norrbottens styrelse tillsammans. God middag och trevlig kväll. Dock körde jag bil dit så hungern efter MC-körning är omättad. Kanske får jag mätta den på semptemberrundan 18 sept, då jag råkar vara ledig. Men det är väl med motorcykelkörning som med nattvarden. Mättnad ger ny hunger.
* här kommer man igen i närheten av varför jag ogillar doppandet: risken att doppa fingrarna i kalken och sedan torka av Kristi blod på byxbaken. Jämför det ortodoxa sättet att ge nattvarden: prästen tar ur kalken med en sked och ger kommunikanten medan diakonen håller en duk under hakan för att inte minsta droppe av vinet ska riskera falla till marken. Så dyrbart är Kristi blod och så mycket värt vår respekt.
** ska jag verkligen ge min personliga önskan så tycker jag att barn inte ska ta nattvarden förrän dom är stora nog att dricka ur kalken (eller under en -kort- tid bara ta emot brödet). Man ska normalt inte ha specialordningar för barn utan låta dom när tiden är mogen växa in i det normala kristenlivet.
Laestadianmöte
är det i Luleå i helgen. Bland "konsum-laestadianerna", som en av vännerna vid fikabordet uttryckte det*. Dvs Luleå fridsförbund som har sitt bönhus i fd Konsumbutiken på Örnäset.
Vi var tre präster som stämt möte under lunchen, vilket visade sig bara vara en fikapaus så våra möjligheter tala med varandra blev lite begränsade.
Vid mässan på kvällen var vi också tre präster som tjänade vid nattvardsutdelandet tillsammans med en lekman. Vi funderade över om man törs erkänna att en av dem var en Missionsprovinspräst, men vi konstaterade att antingen erkänner man att han är präst och då är det ju inget problem eller så erkänner man inte att han är präst och då är han ju lekman och eftersom lekmän får distribuera så är det inte heller något problem. Men vi tänkte att kanske borde någon anmäla det till Domkapitlet så man fick saken prövad.
Annan kollega tycket dock att jag predikat fel i mässan. Får se om han istället anmäler mig till domkapitlet för falsk lära. Jag predikade över ett antal verser i Jes 25. Där det står om ett gästabud med feta rätter. Jag talade om att det ger mättnad, vilket jag utlade så att nåden som ges i nattvarden stillar vårt livs innersta hunger. Fel, tyckte kollegan, som menade att nattvarden väcker hunger, så jag vill gå igen. Givetvis har han rätt** - också. En utsökt måltid gör mig mätt och glad men skapar en längtan att få äta den igen istället för annat skräp. Alltså mättnad och hunger (längtan) samtidigt. Alltså har vi båda rätt, trots att vi båda tyckte precis tvärtom i förhållande till den andre. Detta är den gyllene ekumeniken!
Enligt kyrkvärdens uppskattning ca 380 kommunikanter, varav majoriteten i den ålder att dom kan karaktäriseras som ungdomar.
Under eftermiddagen predikade kollegan Stefan från Svanstein. Fin predikan. Dagens övriga predikningar hann jag inte höra eftersom jag kom sent efter en natt i telefonjouren och behövde lite tid till mässförberdelse under dagen. Kanske tar jag mig till bönhuset igen i morgon eftermiddag så jag får höra något efter det att jag själv predikat i Hertsökyrkan. Som vanligt när jag är i (östlaestadianska) bönhuset får jag känslan att detta egentligen är kyrkoförsamlingen i sta'n. Hur länge ska vi i svenska kyrkan kunna/orka hålla liv i fiktionen att församlingen är de många tomma kyrkorna med de många anställda, varav många ändå inte går i kyrkan, när gudstjänstfirarna finns någon annanstans?
* t o m i närvaro av Fridsförbundets ordförande
** han har oftast rätt när vi är teologiskt oense
Vi var tre präster som stämt möte under lunchen, vilket visade sig bara vara en fikapaus så våra möjligheter tala med varandra blev lite begränsade.
Vid mässan på kvällen var vi också tre präster som tjänade vid nattvardsutdelandet tillsammans med en lekman. Vi funderade över om man törs erkänna att en av dem var en Missionsprovinspräst, men vi konstaterade att antingen erkänner man att han är präst och då är det ju inget problem eller så erkänner man inte att han är präst och då är han ju lekman och eftersom lekmän får distribuera så är det inte heller något problem. Men vi tänkte att kanske borde någon anmäla det till Domkapitlet så man fick saken prövad.
Annan kollega tycket dock att jag predikat fel i mässan. Får se om han istället anmäler mig till domkapitlet för falsk lära. Jag predikade över ett antal verser i Jes 25. Där det står om ett gästabud med feta rätter. Jag talade om att det ger mättnad, vilket jag utlade så att nåden som ges i nattvarden stillar vårt livs innersta hunger. Fel, tyckte kollegan, som menade att nattvarden väcker hunger, så jag vill gå igen. Givetvis har han rätt** - också. En utsökt måltid gör mig mätt och glad men skapar en längtan att få äta den igen istället för annat skräp. Alltså mättnad och hunger (längtan) samtidigt. Alltså har vi båda rätt, trots att vi båda tyckte precis tvärtom i förhållande till den andre. Detta är den gyllene ekumeniken!
Enligt kyrkvärdens uppskattning ca 380 kommunikanter, varav majoriteten i den ålder att dom kan karaktäriseras som ungdomar.
Under eftermiddagen predikade kollegan Stefan från Svanstein. Fin predikan. Dagens övriga predikningar hann jag inte höra eftersom jag kom sent efter en natt i telefonjouren och behövde lite tid till mässförberdelse under dagen. Kanske tar jag mig till bönhuset igen i morgon eftermiddag så jag får höra något efter det att jag själv predikat i Hertsökyrkan. Som vanligt när jag är i (östlaestadianska) bönhuset får jag känslan att detta egentligen är kyrkoförsamlingen i sta'n. Hur länge ska vi i svenska kyrkan kunna/orka hålla liv i fiktionen att församlingen är de många tomma kyrkorna med de många anställda, varav många ändå inte går i kyrkan, när gudstjänstfirarna finns någon annanstans?
* t o m i närvaro av Fridsförbundets ordförande
** han har oftast rätt när vi är teologiskt oense
