Helg med behållning
Hade styrelsesammanträde med Motorcyklisterna i Norrbotten på lördag fm. Vi höll till i en loge i ishallen som vår ordförande hade någon slags tillgång till. Samtidigt pågick en juniormatch mot Brynäs men vi lät oss ej störas. Men det skulle vara roligt se en match från en av logerna någon gång. På lördag eftermiddag tog jag en biltur ut på isvägarna på havet tillsammans med en av döttrarna. Vi körde ända ut till Junkön och på Sandön såg vi ganska många renar. Varför är det så roligt köra på isen? Pga de oändliga vidderna kanske. Det är något religiöst över naturens storhet eller...?
Religiöst har det även varit på annat sätt i helgen. Redan på fredag kväll gick jag på bibelstudium på bönhuset och vips blev jag placerad i samtalsledarens stol. Helt oförberedd. Nå, det gick väl bra även om kanske en oproportionerligt stor del av samtalet kom att handla om en kristens förhållande till alkohol.
Även lördag kväll var jag på plats, men då var det två predikningar. En av gästerna i bönhuset var en kvinna från ryssland och jag blev tillfrågad om jag kände någon rysktalande som kunde tolka lite. Då jag visste att god vän och kollega som talar ryska skulle befinna sig i staden under helgen så ordnade jag dit honom idag. Så nu under eftermiddagen har hon fått tala ryska och fått två predikningar tolkade.
Men helgens största andliga behållning var utan tvekan högmässan i Stadsökyrkan. Två timmar och tjufgofem minuter lång, men då var det inklusive en stunds avtackningar. Det var nämligen sista gudstjänsten för kollegan Lars-Gunnar. Fantastiskt festlig högmässa. Fyra extra präster och två diakoner förutom celebranten och predikanten själv. Flera av oss som länge varit Lars-Gunnars kollegor och/eller personliga vänner hade blivit inbjudna att medverka i gudstjänsten. Länge sedan jag varit med om en så fin, gedigen och festlig högmässa. Det var nästan OAS-möteskänsla. Vad är det som gör att vissa gudstjänster känns så äkta, gedigna, fyllda av innehåll och Ande, medan andra - som till det yttre ser nästan likadana ut - bara känns tomma? Vad var det Paulus siktade på när han talade om " en ljudande malm, en klingande cymbal" (g:a övers)? Kanske är det bara så att det är en verklighet det som kyrkofäderna stred mot arianerna om: det måste vara homoousios (av samma väsen) och inte homoiousios (av liknande väsen).
Avtackningar av den avgående komministern blev det alltså också innan mässan var slut. Arbetskamrater och kyrkorådsordförande och arbetsledare först, sedan vänner och bekanta från olika håll. Roligast, på sitt finurliga sätt (som vanligt!?), f d Stadsöprästen Mats som talade om att "på det kyrkliga nyspråk som kan vara svårt att förstå heter det att man tar avtalspension.
Nu önskar jag Lars-Gunnar en fin framtid. Uppgifter ska inte saknas. När det börjar klia i fingrarna att få koncelebrera en mässa: kom till andra änden av stan!
Religiöst har det även varit på annat sätt i helgen. Redan på fredag kväll gick jag på bibelstudium på bönhuset och vips blev jag placerad i samtalsledarens stol. Helt oförberedd. Nå, det gick väl bra även om kanske en oproportionerligt stor del av samtalet kom att handla om en kristens förhållande till alkohol.
Även lördag kväll var jag på plats, men då var det två predikningar. En av gästerna i bönhuset var en kvinna från ryssland och jag blev tillfrågad om jag kände någon rysktalande som kunde tolka lite. Då jag visste att god vän och kollega som talar ryska skulle befinna sig i staden under helgen så ordnade jag dit honom idag. Så nu under eftermiddagen har hon fått tala ryska och fått två predikningar tolkade.
Men helgens största andliga behållning var utan tvekan högmässan i Stadsökyrkan. Två timmar och tjufgofem minuter lång, men då var det inklusive en stunds avtackningar. Det var nämligen sista gudstjänsten för kollegan Lars-Gunnar. Fantastiskt festlig högmässa. Fyra extra präster och två diakoner förutom celebranten och predikanten själv. Flera av oss som länge varit Lars-Gunnars kollegor och/eller personliga vänner hade blivit inbjudna att medverka i gudstjänsten. Länge sedan jag varit med om en så fin, gedigen och festlig högmässa. Det var nästan OAS-möteskänsla. Vad är det som gör att vissa gudstjänster känns så äkta, gedigna, fyllda av innehåll och Ande, medan andra - som till det yttre ser nästan likadana ut - bara känns tomma? Vad var det Paulus siktade på när han talade om " en ljudande malm, en klingande cymbal" (g:a övers)? Kanske är det bara så att det är en verklighet det som kyrkofäderna stred mot arianerna om: det måste vara homoousios (av samma väsen) och inte homoiousios (av liknande väsen).
Avtackningar av den avgående komministern blev det alltså också innan mässan var slut. Arbetskamrater och kyrkorådsordförande och arbetsledare först, sedan vänner och bekanta från olika håll. Roligast, på sitt finurliga sätt (som vanligt!?), f d Stadsöprästen Mats som talade om att "på det kyrkliga nyspråk som kan vara svårt att förstå heter det att man tar avtalspension.
Nu önskar jag Lars-Gunnar en fin framtid. Uppgifter ska inte saknas. När det börjar klia i fingrarna att få koncelebrera en mässa: kom till andra änden av stan!
"Frisk som en nötkärna"
Det var det svar jag skickade till äldsta dottern för någon dag sedan då hon hade SMS:at och frågat hur det stod till med gamle fadern. Idag fick jag det bekräftat. Jag var nämligen på återbesök på medicinmottagningen på sjukhuset. Läkaren bläddrade fram och tillbaka i datorn och konstaterade att alla värden var goda. Fick till och med lära mig vad det var för liten förändring i EKG-bilden som gjorde att man på vårdcentralen beslöt skicka in mig.
Något ytterligare återbesök planerades inte in. "Det beror på vilken distriktsläkare man har" anförtrodde han mig till slut halvt viskande efter en stunds hummande. Den jag gått hos i åratal fick visst godkänt. (Säkert beror det mest på patientens skick). Lite mer förklaringar om vad man gör och inte gör respektive kan göra och inte kan göra på olika ställen i länet fick ju en att inse - det som vi alla vet men inte dagligen tänker på - om det händer en något riktigt allvarligt så är det givetvis en fördel att bo relativt nära länssjukhuset än längre bort i länet. Total regional "jämlikhet" är ju omöjligt att uppnå i dessa avseenden. Det får mig att återigen föra fram min regionalpolitiska käpphäst: lägg ner Överkalix, Övertorneå och Pajala kommuner! Befolkningarna i de tre kommunerna är ju inte mer än tre stadsdelar runt Luleå. Tänk så mycket mer praktiskt det skulle vara:) Fast det blir väl annorlunda nu med gruvbrytningen i Kaunisvaara (Pajala kommun).
Arbetsdagen i övrigt (jobbar nu halvtid) bestod mest i "administrativt arbete" = slänga gamla fd onödiga, numera helt onödiga papper som sparats i div pärmar. Bra sysselsättning dom första dagarna tyckte arbetsledaren, så jag inte förtar mig.
På kvällen var jag en sväng till Bönhuset. Den (öst-)laestadianska församlingen har nämligen för ett tag sedan utsett en grupp som ska utarbeta en slags församlingspolicy om hur man ska agera om något allvarligt händer församlingsmedlem enskilt eller i inbördes relationer. Det är väl erfarenhet från annat håll där allvarlig situation sopats under mattan i många år, som gör att man känt behov arbeta med dessa frågor. Klokt beslut! Om det var så klokt att jag blev invald i gruppen får andra bedöma. Vi har i alla fall haft mycket fina och givande samtal och nu ikväll fick jag uppdraget göra en översyn av det dokument vi är på väg producera.
Innan vi skildes efter en stunds bön konstaterade jag att jag uppenbarligen befinner mig bland kristna vänner som lever "i världen men icke av världen". Hur ska man annars förklara det faktum att ett dylikt möte planeras in samma kväll som Luleå Hockey har hemmamatch mot Skellefteå?
Jag hann hem precis i tid för att hinna se Hockeykväll och konstatera att Luleå slog ärkerivalen med 5-2.
Något ytterligare återbesök planerades inte in. "Det beror på vilken distriktsläkare man har" anförtrodde han mig till slut halvt viskande efter en stunds hummande. Den jag gått hos i åratal fick visst godkänt. (Säkert beror det mest på patientens skick). Lite mer förklaringar om vad man gör och inte gör respektive kan göra och inte kan göra på olika ställen i länet fick ju en att inse - det som vi alla vet men inte dagligen tänker på - om det händer en något riktigt allvarligt så är det givetvis en fördel att bo relativt nära länssjukhuset än längre bort i länet. Total regional "jämlikhet" är ju omöjligt att uppnå i dessa avseenden. Det får mig att återigen föra fram min regionalpolitiska käpphäst: lägg ner Överkalix, Övertorneå och Pajala kommuner! Befolkningarna i de tre kommunerna är ju inte mer än tre stadsdelar runt Luleå. Tänk så mycket mer praktiskt det skulle vara:) Fast det blir väl annorlunda nu med gruvbrytningen i Kaunisvaara (Pajala kommun).
Arbetsdagen i övrigt (jobbar nu halvtid) bestod mest i "administrativt arbete" = slänga gamla fd onödiga, numera helt onödiga papper som sparats i div pärmar. Bra sysselsättning dom första dagarna tyckte arbetsledaren, så jag inte förtar mig.
På kvällen var jag en sväng till Bönhuset. Den (öst-)laestadianska församlingen har nämligen för ett tag sedan utsett en grupp som ska utarbeta en slags församlingspolicy om hur man ska agera om något allvarligt händer församlingsmedlem enskilt eller i inbördes relationer. Det är väl erfarenhet från annat håll där allvarlig situation sopats under mattan i många år, som gör att man känt behov arbeta med dessa frågor. Klokt beslut! Om det var så klokt att jag blev invald i gruppen får andra bedöma. Vi har i alla fall haft mycket fina och givande samtal och nu ikväll fick jag uppdraget göra en översyn av det dokument vi är på väg producera.
Innan vi skildes efter en stunds bön konstaterade jag att jag uppenbarligen befinner mig bland kristna vänner som lever "i världen men icke av världen". Hur ska man annars förklara det faktum att ett dylikt möte planeras in samma kväll som Luleå Hockey har hemmamatch mot Skellefteå?
Jag hann hem precis i tid för att hinna se Hockeykväll och konstatera att Luleå slog ärkerivalen med 5-2.
Män och mission
Tar en paus från dopdiskussionerna, men lovar återkomma till det ämnet.
1. Idag var det en intressant artikel i tidningen Dagen. Den handlade om en bok som heter Varför män hatar att gå i kyrkan. Även en ledarkrönika behandlar ämnet. Själv har jag inte hunnit läsa boken, men givetvis ska den införskaffas. Problemet med att det är flest kvinnor i kyrkan ser vi ju överallt. Vad beror det på? Vad ska vi göra åt det? Börja läsa länkade artiklar så kan vi diskutera mera.
Det påstås i den refererade boken att en undersökning (i USA?) skulle ha visat att "när en kvinna kommer till tro följer resten av familjen efter henne i 17 procent av fallen. Men när en man kommer till tro följer resten av familjen efter honom i 93 procent av fallen". Sant? Om bara hälften är sant är det ju riktigt utmanande. Vi behöver männen, men hur får vi fatt på dem.
Författaren David Murrow påstår att det bara är i länder där de kristna förföljs som en större del av männen är kristet aktiva. I de lugnare delarna av världen där vi kan ägna oss åt att "relatera, känna, vårda och uttrycka" där lyser männen i större utsträckning med sin frånvaro.
Vi saknar männen i kyrkan men satsar det mesta av våra krafter på aktiviteter som mer attraherar kvinnor. Enligt bokens författare värdesätter män "risktagande och belöningar, stora bedrifter, hjältemodiga offer, action och äventyr". Hur ska vi ordna det i kyrkan?
2. Fick för någon dag sedan en inbjudan till två kursdagar till hösten på Johannelund som ska handla om mission. I inbjudan fokuseras det faktum som vi sannolikt alla inser, men ännu inte riktigt tar konsekvenserna av:" Vi tror att Sverige idag är ett missionsland. Ett land där majoriteten av befolkningen inte längre känner Jesus eller glädjen i en församlingsgemenskap. Ett land där kyrkan marginaliseras och där det blir allt svårare för oss att nå människor med evangeliet". Så sant som det är sagt.
Den kursdagen ska jag försöka få åka på.
Andra tankar som jag under sista tiden haft bubblar plötsligt upp. Då och då får man höra talas om kyrkor (eller kyrkolokaler) som läggs ner. Om det sker i ren glesbygd när folk helt enkelt flyttat därifrån må det vara. men annars. När det sker i samhällen eller stadsdelar där det fortfarande finns folk. Varför låter vi det då ske? Sannolikt för att det kommer allt färre människor till aktiviteter och gudstjänster. Det är "inte längre försvarbart" (rent ekonomiskt) att satsa så mycket lokal- och personalresurser på så få människor. Det är ju ungefär så vi säger. Och så stänger vi och lägger ner.
Under sista tiden har det slagit mig att hela denna analys av situationen är ett backande in i framtiden, ett defensivt försvar. Vår grundbild (utan att vi kanske tydligt tänker på det) är att kristendomen sakta går bakåt i vårt land och att vi därför hela tiden måste "backa hem" för att "rädda vad som räddas kan".
Är det inte dags att ändra inställningen, från försvararens till missionärens. Försvararen lägger ner en kyrka där ingen kommer, missionären bygger en där ingen kommer! Tänk vilken skillnad det blir bara man förändrar bilden. Så när vi någonstans i en by eller en stadsdel har en kyrka eller kapell där bara någon enstaka kommer till samlingarna, låt oss då inte lägga ner den utan låt oss då satsa en grupp personal som får i uppgift att ägna sig åt detta (olönsamma) arbete i samarbete med någon enda entusiast, i akt och mening att missionera, evangelisera, nå de "onådda folken".
Jag har själv varit med om att lägga ner två kyrkor och minst en annan kyrklig verksamhetslokal så jag ska inte berömma mig. Men skulle det bli tal om det igen, då skulle jag verkligen försöka tala för en annan attityd till saken.
Hoppas vi ses och blir missionsinspirerade på Johannelund den 4-5 oktober.
1. Idag var det en intressant artikel i tidningen Dagen. Den handlade om en bok som heter Varför män hatar att gå i kyrkan. Även en ledarkrönika behandlar ämnet. Själv har jag inte hunnit läsa boken, men givetvis ska den införskaffas. Problemet med att det är flest kvinnor i kyrkan ser vi ju överallt. Vad beror det på? Vad ska vi göra åt det? Börja läsa länkade artiklar så kan vi diskutera mera.
Det påstås i den refererade boken att en undersökning (i USA?) skulle ha visat att "när en kvinna kommer till tro följer resten av familjen efter henne i 17 procent av fallen. Men när en man kommer till tro följer resten av familjen efter honom i 93 procent av fallen". Sant? Om bara hälften är sant är det ju riktigt utmanande. Vi behöver männen, men hur får vi fatt på dem.
Författaren David Murrow påstår att det bara är i länder där de kristna förföljs som en större del av männen är kristet aktiva. I de lugnare delarna av världen där vi kan ägna oss åt att "relatera, känna, vårda och uttrycka" där lyser männen i större utsträckning med sin frånvaro.
Vi saknar männen i kyrkan men satsar det mesta av våra krafter på aktiviteter som mer attraherar kvinnor. Enligt bokens författare värdesätter män "risktagande och belöningar, stora bedrifter, hjältemodiga offer, action och äventyr". Hur ska vi ordna det i kyrkan?
2. Fick för någon dag sedan en inbjudan till två kursdagar till hösten på Johannelund som ska handla om mission. I inbjudan fokuseras det faktum som vi sannolikt alla inser, men ännu inte riktigt tar konsekvenserna av:" Vi tror att Sverige idag är ett missionsland. Ett land där majoriteten av befolkningen inte längre känner Jesus eller glädjen i en församlingsgemenskap. Ett land där kyrkan marginaliseras och där det blir allt svårare för oss att nå människor med evangeliet". Så sant som det är sagt.
Den kursdagen ska jag försöka få åka på.
Andra tankar som jag under sista tiden haft bubblar plötsligt upp. Då och då får man höra talas om kyrkor (eller kyrkolokaler) som läggs ner. Om det sker i ren glesbygd när folk helt enkelt flyttat därifrån må det vara. men annars. När det sker i samhällen eller stadsdelar där det fortfarande finns folk. Varför låter vi det då ske? Sannolikt för att det kommer allt färre människor till aktiviteter och gudstjänster. Det är "inte längre försvarbart" (rent ekonomiskt) att satsa så mycket lokal- och personalresurser på så få människor. Det är ju ungefär så vi säger. Och så stänger vi och lägger ner.
Under sista tiden har det slagit mig att hela denna analys av situationen är ett backande in i framtiden, ett defensivt försvar. Vår grundbild (utan att vi kanske tydligt tänker på det) är att kristendomen sakta går bakåt i vårt land och att vi därför hela tiden måste "backa hem" för att "rädda vad som räddas kan".
Är det inte dags att ändra inställningen, från försvararens till missionärens. Försvararen lägger ner en kyrka där ingen kommer, missionären bygger en där ingen kommer! Tänk vilken skillnad det blir bara man förändrar bilden. Så när vi någonstans i en by eller en stadsdel har en kyrka eller kapell där bara någon enstaka kommer till samlingarna, låt oss då inte lägga ner den utan låt oss då satsa en grupp personal som får i uppgift att ägna sig åt detta (olönsamma) arbete i samarbete med någon enda entusiast, i akt och mening att missionera, evangelisera, nå de "onådda folken".
Jag har själv varit med om att lägga ner två kyrkor och minst en annan kyrklig verksamhetslokal så jag ska inte berömma mig. Men skulle det bli tal om det igen, då skulle jag verkligen försöka tala för en annan attityd till saken.
Hoppas vi ses och blir missionsinspirerade på Johannelund den 4-5 oktober.
Nu blir jag förvirrad
Sitter och skriver i min dagbok. Ni vet en så'n där 10-årsdagbok med en liten ruta för varje dag under tio år. Så när man skriver dagens händelser kan man samtidigt passa på att spana in vad man gjorde några år tidigare på samma datum.
Då finner man ibland en del roliga, intressanta eller spännande saker. Jag fann tex att jag för exakt ett år sedan var förbi näst äldsta dotterns lägenhet och vattnade hennes blommor!. Jo, ni läste rätt: jag av alla människor skötte blommor åt en annan person! Nu hade hon kanske inte så mycket val. Hon låg ju på sjukhuset fyra månader förra vintern, men i alla fall. Det var alltså denna totala "bock till trädgårdsmästare" som ansvarade för hennes blommor.
Jag minns att jag hade en tanke ett tag att jag skulle ta dem till någon mer blomkunnig bekant som kunde få ta hand om dem, men allteftersom tiden gick och man tänkte att nu kommer hon nog hem snart så blev det inte av. Alltså var jag blomskötare. Och dom överlevde!. Visserligen hade en av blommorna förlorat ca hälften av sina blad - det kan ju bero på årstiden, mitt i vintern - men dom levde i alla fall.
Intressant. Kanske har jag ändå någonstans några dolda blomvårdstalanger. Jag som hade förberett mig på att skriva ett inlägg om att jag måste vara västlaestadian - jag med min totala oförmåga att sköta blommor och mitt totala ointresse för gardiner.*
Kanske får jag inleda en ny karriär som blomvårdare och inte bara själavårdare. Kan någon kunnig person föreslå lämplig lättskött krukväxt? Men nå't vackrare än svärmors tunga, tack! Och absolut ska jag fortsättningsvis akta mig för snabbuppdrivna krukväxter som bara är till för att behaga fram till nästa vattning för att sedan dö. Trösterika ord från blomkunniga goda vänner har fått mig tro att det var en sådan jag fick in i mitt hus. Kanske kan Jokke under sina turer runt i kommunen komma förbi och ge ett gott råd? Under förutsättning att han bor i Luleå kommun förstås, vilket jag gissar (besvärligt det här med signaturer som ni märker).
Men kära vänner, var vid god tröst: västlaestadian förblir jag även om jag får in en blomkruka i huset. Det är nämligen så, har jag hört i en västlaestadiansk predikan en gång, att alla människor föds** in i "denna församling" dvs de förstföddas församling dvs den västlaestadianska församlingen.
Hur man riktigt får ihop denna, ytterst olutherska***, tanke har jag aldrig fattat. Men jag tror att tanken är ungefär något - som man då och då möter även i östlaestadianska sammanhang - nämligen att människan genom den naturliga födelsen inte bara ärver en delaktighet i Adams synd utan även i de första människornas pre-syndafall-oskuldsfullhet. Den som kan denna gren av teologin bättre än jag kan ju ge en hjälpande hand.
Det måste vara denna min medfödda västlaestadianskhet som gjorde att jag kände lust att besöka nya västlaestadianska bönhuset i Gällivare när jag var i malmfälten förra helgen. Tyvärr fungerade inte min gode väns bil (batteriet var slut) just den gång då vi tänkte åka dit. Får bli en annan gång.
* nu är det ju så att det inte längre predikas lika aktivt mot blommor och gardiner i västlaestadianska sammanhang, men det fäster vi intet avseende vid. Vi som minns den tid när kristendomen var levande i landet vi kompromissar inte bort den sanna kristendomens viktigaste kännetecken.
** den enda övriga religiösa riktning som hävdar detsamma är - vad jag vet - muslimer. Alla föds till muslimer. Utan att hävda någon annan likhet mellan dessa trosriktningar så måste jag ändå säga att just denna likhet har förundrat mig. Dess orsaker och konsekvenser kunde kanske bli ämnet för min kommande doktorsavhandling. Min gamle kamrat kan bistå med nödvändiga exegetiska jämförelser.
*** att vissa delar av laestadiansk tro är uppenbart oluthersk (fr a dopsynen) brukar inte bekymra laestadianer, trots deras formella lutherska ambition. Min erfarenhet är (om jag tillåts uttrycka mig lite överdrivet) att laestadianer är lutheraner så fort dom i Luthers skrifter hittar ett citat som stöder vad dom redan tror. Men att en genomsnittlig laestadian (oavsett från öst eller väst) på allvar skulle låta sig tillrättavisas av den lutherska bekännelsen - det torde man normalt titta i stjärnorna efter.
Då finner man ibland en del roliga, intressanta eller spännande saker. Jag fann tex att jag för exakt ett år sedan var förbi näst äldsta dotterns lägenhet och vattnade hennes blommor!. Jo, ni läste rätt: jag av alla människor skötte blommor åt en annan person! Nu hade hon kanske inte så mycket val. Hon låg ju på sjukhuset fyra månader förra vintern, men i alla fall. Det var alltså denna totala "bock till trädgårdsmästare" som ansvarade för hennes blommor.
Jag minns att jag hade en tanke ett tag att jag skulle ta dem till någon mer blomkunnig bekant som kunde få ta hand om dem, men allteftersom tiden gick och man tänkte att nu kommer hon nog hem snart så blev det inte av. Alltså var jag blomskötare. Och dom överlevde!. Visserligen hade en av blommorna förlorat ca hälften av sina blad - det kan ju bero på årstiden, mitt i vintern - men dom levde i alla fall.
Intressant. Kanske har jag ändå någonstans några dolda blomvårdstalanger. Jag som hade förberett mig på att skriva ett inlägg om att jag måste vara västlaestadian - jag med min totala oförmåga att sköta blommor och mitt totala ointresse för gardiner.*
Kanske får jag inleda en ny karriär som blomvårdare och inte bara själavårdare. Kan någon kunnig person föreslå lämplig lättskött krukväxt? Men nå't vackrare än svärmors tunga, tack! Och absolut ska jag fortsättningsvis akta mig för snabbuppdrivna krukväxter som bara är till för att behaga fram till nästa vattning för att sedan dö. Trösterika ord från blomkunniga goda vänner har fått mig tro att det var en sådan jag fick in i mitt hus. Kanske kan Jokke under sina turer runt i kommunen komma förbi och ge ett gott råd? Under förutsättning att han bor i Luleå kommun förstås, vilket jag gissar (besvärligt det här med signaturer som ni märker).
Men kära vänner, var vid god tröst: västlaestadian förblir jag även om jag får in en blomkruka i huset. Det är nämligen så, har jag hört i en västlaestadiansk predikan en gång, att alla människor föds** in i "denna församling" dvs de förstföddas församling dvs den västlaestadianska församlingen.
Hur man riktigt får ihop denna, ytterst olutherska***, tanke har jag aldrig fattat. Men jag tror att tanken är ungefär något - som man då och då möter även i östlaestadianska sammanhang - nämligen att människan genom den naturliga födelsen inte bara ärver en delaktighet i Adams synd utan även i de första människornas pre-syndafall-oskuldsfullhet. Den som kan denna gren av teologin bättre än jag kan ju ge en hjälpande hand.
Det måste vara denna min medfödda västlaestadianskhet som gjorde att jag kände lust att besöka nya västlaestadianska bönhuset i Gällivare när jag var i malmfälten förra helgen. Tyvärr fungerade inte min gode väns bil (batteriet var slut) just den gång då vi tänkte åka dit. Får bli en annan gång.
* nu är det ju så att det inte längre predikas lika aktivt mot blommor och gardiner i västlaestadianska sammanhang, men det fäster vi intet avseende vid. Vi som minns den tid när kristendomen var levande i landet vi kompromissar inte bort den sanna kristendomens viktigaste kännetecken.
** den enda övriga religiösa riktning som hävdar detsamma är - vad jag vet - muslimer. Alla föds till muslimer. Utan att hävda någon annan likhet mellan dessa trosriktningar så måste jag ändå säga att just denna likhet har förundrat mig. Dess orsaker och konsekvenser kunde kanske bli ämnet för min kommande doktorsavhandling. Min gamle kamrat kan bistå med nödvändiga exegetiska jämförelser.
*** att vissa delar av laestadiansk tro är uppenbart oluthersk (fr a dopsynen) brukar inte bekymra laestadianer, trots deras formella lutherska ambition. Min erfarenhet är (om jag tillåts uttrycka mig lite överdrivet) att laestadianer är lutheraner så fort dom i Luthers skrifter hittar ett citat som stöder vad dom redan tror. Men att en genomsnittlig laestadian (oavsett från öst eller väst) på allvar skulle låta sig tillrättavisas av den lutherska bekännelsen - det torde man normalt titta i stjärnorna efter.
Jag tog bort några kommentarer
på bloggen för en knapp vecka sedan.
I enskilda mail till kommentatorerna förklarade jag anledningen. Jag kan väl även här offentligt säga något om hur jag ser på kommenterande på bloggen. Jag har gjort det förut, men det kan finnas skäl att upprepa det då antalet läsare väsentligt ökat sista knappa halvåret*.
1. Jag vill att kommentarer ska ske under öppet fullständigt namn.
Nu ser ni ju att jag tolererar ganska många skriverier under signatur. Men det beror dels på att skrivarna ändå är kända för mig** eller att ämnena för kommentarerna är ganska oförargliga, någon enstaka gång för att jag kan känna respekt för en persons vilja att vara anonym när något allvarligt avhandlas, eller när någon ställer en fråga av snarast själavårdskaraktär. Men jag ger ingen garanti om publicering när det sker under signatur eller ofullständigt namn.
2. Jag vill - som jag tidigare uttryckt - inte ha kommentarer som mer är ett utslungande av starka känslor än verklig argumentation. Eller kommentarer där kritik levereras mot institutioner eller personer vilken är tillräckligt tydlig för att kunna tillplatta någon men samtidigt tillräcklig diffus för att inte kunna bemötas.
3. Om dessa två kombineras så ligger kommentaren riktigt illa till.
När jag tidigare redogjort för dessa mina renhållningsprinciper på min blogg så möttes jag av invändningen att jag är ungefär som en som ensam tänker vända hela luleälvens flöde. Kanske det, men det är just en av de saker som jag absolut mest ogillar med alla "nätdebatter"; att man anonymt kan häva ur sig nästan vad som helst utan att man på allvar kan bli bemött eller personligen behöva ta ansvar för vad man skriver.
Folk får gärna för mig ägna sig åt dylikt på insändarsidor, tidningars websidor, egna och andras bloggar. Men inte på min blogg. Och jag kommer även fortsättningsvis att ta mig friheten att radera kommentarer som jag personligen finner opassande. Att gränsdragningar kan vara svåra och att mina "censur"-bedömningar kan bli orättvisa är något som jag personligen tar ansvar för.
Under dessa förutsättningar välkomnas alla intresserade kommentatorer.
* det var fr a en gång när jag skrivit om Israel som även jag fick uppleva något lite av det som de flesta israel/palestina-skribenter - oavsett åsikt - får uppleva: hur folk fullständigt okontrollerat kan kasta anklagelser i ansiktet på varandra.
** den främsta av dessa är ju den gamle kamraten (vars identitet avslöjas om man läser några av de allra första bloggposter jag skrev). En annan "kändis" (för mig) är Suppleanten (han är suppleant för mig kan jag väl erkänna). Men han borde skriva oftare under öppet namn, som tex den kommentar han gav till mitt inlägg om gudstjänsten. Den kommentaren var ju utmärkt. Och eftersom vi är två som står sida vid sida i den andliga kampen så tror jag det gemensamma vittnesbördet skulle bli starkare om han uppträdde öppet. Att avslöja kyrkvärd på glid/på cykel/på språng/i skidspåret mm, skulle ju vara att förstöra en del av glädjen med bloggen.
Ytterligare några anonyma kändisar finns ju, men i övrigt...
I enskilda mail till kommentatorerna förklarade jag anledningen. Jag kan väl även här offentligt säga något om hur jag ser på kommenterande på bloggen. Jag har gjort det förut, men det kan finnas skäl att upprepa det då antalet läsare väsentligt ökat sista knappa halvåret*.
1. Jag vill att kommentarer ska ske under öppet fullständigt namn.
Nu ser ni ju att jag tolererar ganska många skriverier under signatur. Men det beror dels på att skrivarna ändå är kända för mig** eller att ämnena för kommentarerna är ganska oförargliga, någon enstaka gång för att jag kan känna respekt för en persons vilja att vara anonym när något allvarligt avhandlas, eller när någon ställer en fråga av snarast själavårdskaraktär. Men jag ger ingen garanti om publicering när det sker under signatur eller ofullständigt namn.
2. Jag vill - som jag tidigare uttryckt - inte ha kommentarer som mer är ett utslungande av starka känslor än verklig argumentation. Eller kommentarer där kritik levereras mot institutioner eller personer vilken är tillräckligt tydlig för att kunna tillplatta någon men samtidigt tillräcklig diffus för att inte kunna bemötas.
3. Om dessa två kombineras så ligger kommentaren riktigt illa till.
När jag tidigare redogjort för dessa mina renhållningsprinciper på min blogg så möttes jag av invändningen att jag är ungefär som en som ensam tänker vända hela luleälvens flöde. Kanske det, men det är just en av de saker som jag absolut mest ogillar med alla "nätdebatter"; att man anonymt kan häva ur sig nästan vad som helst utan att man på allvar kan bli bemött eller personligen behöva ta ansvar för vad man skriver.
Folk får gärna för mig ägna sig åt dylikt på insändarsidor, tidningars websidor, egna och andras bloggar. Men inte på min blogg. Och jag kommer även fortsättningsvis att ta mig friheten att radera kommentarer som jag personligen finner opassande. Att gränsdragningar kan vara svåra och att mina "censur"-bedömningar kan bli orättvisa är något som jag personligen tar ansvar för.
Under dessa förutsättningar välkomnas alla intresserade kommentatorer.
* det var fr a en gång när jag skrivit om Israel som även jag fick uppleva något lite av det som de flesta israel/palestina-skribenter - oavsett åsikt - får uppleva: hur folk fullständigt okontrollerat kan kasta anklagelser i ansiktet på varandra.
** den främsta av dessa är ju den gamle kamraten (vars identitet avslöjas om man läser några av de allra första bloggposter jag skrev). En annan "kändis" (för mig) är Suppleanten (han är suppleant för mig kan jag väl erkänna). Men han borde skriva oftare under öppet namn, som tex den kommentar han gav till mitt inlägg om gudstjänsten. Den kommentaren var ju utmärkt. Och eftersom vi är två som står sida vid sida i den andliga kampen så tror jag det gemensamma vittnesbördet skulle bli starkare om han uppträdde öppet. Att avslöja kyrkvärd på glid/på cykel/på språng/i skidspåret mm, skulle ju vara att förstöra en del av glädjen med bloggen.
Ytterligare några anonyma kändisar finns ju, men i övrigt...
Söndag Septuagesima
Nu vänder kyrkoåret och vi börjar se fram emot påsk istället för att vara efter jul. Söndagens namn betyder att det är ca 70 dagar kvar. Temat är nåd och tjänst.
Det temat har jag fått utlagt för mig två gånger under dagen. Först i Hertsökyrkan där det var familjegudstjänst, ledd av äldre kollegan Arne som vikarierar för mig under sjukskrivningstiden. Fint och trevligt på alla sätt* - och då inkluderar jag fikat efteråt.
Senare på eftermiddagen blev det gudstjänst igen. Denna gång i bönhuset. Där predikade prästkollegan Lars-Gunnar från Nederluleå. Första gången han predikade i bönhuset. Till stor glädje för mig - och för många andra, tror jag. En enkel, klar, tydlig och frimodig predikan. Klart uppbygd gick man därifrån*.
Te hos goda vänner avslutade kvällen. Där fick jag, innan jag for, pröva nyinköpt träningsredskap. Vad det nu heter, ni vet en sån där tingest där man trampar runt med fötterna och samtidigt rör i långa spakar med händerna. Effektivt värre! Snabbt blev man varm. En sådan sak skulle man kanske införskaffa som komplement till de dagliga promenader som, trots allt, kanske är lite slöa och inte riktigt får fart på pulsen.
* med tanke på förra veckans erfarenheter (då jag fick kritik för att jag skrev positivt om högmässan i Malmbergets kyrka) så frågar jag mig lite räddhågat om jag så generellt vågar säga att det var trevligt i Hertsökyrkan och uppbyggligt i laestadianska bönhuset - eller ställs jag då till ansvar för allt orättfärdigt som eventuellt skett i församlingen och i väckelsen ända sedan deras begynnelser 1962 respektive 1845?
Det temat har jag fått utlagt för mig två gånger under dagen. Först i Hertsökyrkan där det var familjegudstjänst, ledd av äldre kollegan Arne som vikarierar för mig under sjukskrivningstiden. Fint och trevligt på alla sätt* - och då inkluderar jag fikat efteråt.
Senare på eftermiddagen blev det gudstjänst igen. Denna gång i bönhuset. Där predikade prästkollegan Lars-Gunnar från Nederluleå. Första gången han predikade i bönhuset. Till stor glädje för mig - och för många andra, tror jag. En enkel, klar, tydlig och frimodig predikan. Klart uppbygd gick man därifrån*.
Te hos goda vänner avslutade kvällen. Där fick jag, innan jag for, pröva nyinköpt träningsredskap. Vad det nu heter, ni vet en sån där tingest där man trampar runt med fötterna och samtidigt rör i långa spakar med händerna. Effektivt värre! Snabbt blev man varm. En sådan sak skulle man kanske införskaffa som komplement till de dagliga promenader som, trots allt, kanske är lite slöa och inte riktigt får fart på pulsen.
* med tanke på förra veckans erfarenheter (då jag fick kritik för att jag skrev positivt om högmässan i Malmbergets kyrka) så frågar jag mig lite räddhågat om jag så generellt vågar säga att det var trevligt i Hertsökyrkan och uppbyggligt i laestadianska bönhuset - eller ställs jag då till ansvar för allt orättfärdigt som eventuellt skett i församlingen och i väckelsen ända sedan deras begynnelser 1962 respektive 1845?
När vinden går däröver, då är det icke mer...
Eller ska vi kanske säga: när Torbjörn går där förbi då är den inte mer. Dvs om den är en stackars krukväxt som utan förskyllan eller värdighet lyckats hamna i mitt hus.
Blomman är alltså död. Stendöd. Knastertorr. Ändå har jag gjort mitt yttersta för att hålla den vid liv. Först följde jag rådet att vattna den var femte dag. Det överlevde den - en gång! Sedan fick jag rådet att det kanske inte var så bra att ha den mitt på köksbordet - där den var vackrast - utan att man kanske skulle sätta den i ett fönster "så den får mer sol". Problemet är bara att på mitt radhus så är framsidans fönster mot väster och baksidans mot öster och den korta dagliga stund som solen är uppe denna årstid så står den i söder. Alltså blir det just ingen sol alls förrän helt andra årstider. Men allt är bättre än inget. Men då uppstår ju ett annat problem, nämligen att den hamnar över det varma elementet. Alltså borde den kanske vattnas lite oftare eftersom den torkar ut fortare. När jag insåg det (redan på onsdagen fast det skulle varit vattningdag torsdag, vilket de trogna läsarna minns) var redan de gula blommorna helt vissnade, men bladen var ännu gröna och mjuka. Nå, den fick sin dos vatten i alla fall. Jag vattnade sedan ytterligare någon gång men med kortare intervall än fem dagar pga elementets uttorkningseffekt, men jag anade att det såg mörkt ut för den stackars skapelsen. Innan det sedan gått nog många dagar innan det skulle vara dags att vattna igen så kom ju min Malmbergsresa ivägen. Alltså fick jag vattna den några dagar för tidigt igen. Och det behövdes för nu var den riktigt kruttorr. Men skam den som ger sig. Den fick sitt vatten och fick sedan leva i lugn och ro tills jag i tisdags kom tillbaka. Då var den, om möjligt, ännu mer kruttorr. Även bladen hängde ner över kanten som prassligt papper.
Är den alltså död? Jag upplever den i vart fall så. Men kanske är det bara den synliga delen av växten som är död, så det finns liv långt ner i roten? Kanske skulle det gå att med hjälp av god omvårdnad få den till liv igen? Men jag erkänner: ett sådant projekt ligger långt utöver vad jag förmår - eller ids! Nu är den placerad på diskbänken för bortslängning nästa gång jag går ut med soporna. Jag vann vadet: trots enträgna seriösa försök lyckades jag inte hålla blomman vid liv fram till min sjukskrivnings slut nästa vecka. Men tack kära arbetskamrater för den uppmuntran blomman innebar!
Åtminstone kan jag ju vara glad över att min självkännedom är korrekt och levande. Det är en god andlig egenskap!
Blomman är alltså död. Stendöd. Knastertorr. Ändå har jag gjort mitt yttersta för att hålla den vid liv. Först följde jag rådet att vattna den var femte dag. Det överlevde den - en gång! Sedan fick jag rådet att det kanske inte var så bra att ha den mitt på köksbordet - där den var vackrast - utan att man kanske skulle sätta den i ett fönster "så den får mer sol". Problemet är bara att på mitt radhus så är framsidans fönster mot väster och baksidans mot öster och den korta dagliga stund som solen är uppe denna årstid så står den i söder. Alltså blir det just ingen sol alls förrän helt andra årstider. Men allt är bättre än inget. Men då uppstår ju ett annat problem, nämligen att den hamnar över det varma elementet. Alltså borde den kanske vattnas lite oftare eftersom den torkar ut fortare. När jag insåg det (redan på onsdagen fast det skulle varit vattningdag torsdag, vilket de trogna läsarna minns) var redan de gula blommorna helt vissnade, men bladen var ännu gröna och mjuka. Nå, den fick sin dos vatten i alla fall. Jag vattnade sedan ytterligare någon gång men med kortare intervall än fem dagar pga elementets uttorkningseffekt, men jag anade att det såg mörkt ut för den stackars skapelsen. Innan det sedan gått nog många dagar innan det skulle vara dags att vattna igen så kom ju min Malmbergsresa ivägen. Alltså fick jag vattna den några dagar för tidigt igen. Och det behövdes för nu var den riktigt kruttorr. Men skam den som ger sig. Den fick sitt vatten och fick sedan leva i lugn och ro tills jag i tisdags kom tillbaka. Då var den, om möjligt, ännu mer kruttorr. Även bladen hängde ner över kanten som prassligt papper.
Är den alltså död? Jag upplever den i vart fall så. Men kanske är det bara den synliga delen av växten som är död, så det finns liv långt ner i roten? Kanske skulle det gå att med hjälp av god omvårdnad få den till liv igen? Men jag erkänner: ett sådant projekt ligger långt utöver vad jag förmår - eller ids! Nu är den placerad på diskbänken för bortslängning nästa gång jag går ut med soporna. Jag vann vadet: trots enträgna seriösa försök lyckades jag inte hålla blomman vid liv fram till min sjukskrivnings slut nästa vecka. Men tack kära arbetskamrater för den uppmuntran blomman innebar!
Åtminstone kan jag ju vara glad över att min självkännedom är korrekt och levande. Det är en god andlig egenskap!
Vad betyder ordet "gudstjänst"?
Det är frågan!
Den väcktes på nytt inom mig när jag läste Annettes kommentar till föregående inlägg. Betyder gudstjänst att Gud betjänar oss eller att vi tjänar Gud?
I delar av protestantisk tradition (även viss luthersk) har man betonat att gudstjänst betyder att Gud betjänar oss. Han skänker sin nåd genom ord och sakrament. Ger oss sina gåvor. Låter oss bli delaktiga av det som Kristus verkat för oss genom sin död och uppståndelse på korset. Att det är Gud som skänker oss denna tjänst ses som så mycket mer bibliskt eftersom Jesus kan säga "jag är här som en tjänare".
Alla tankar på att vi skulle kunna tjäna Gud är också främmande för den typen av protestantiskt sinne. Vi tänker nämligen så lätt att så fort det skulle handla om vårt tjänande så följer tanken på förtjänst med, dvs att vi skulle kunna skapa vår egen rättfärdighet inför Gud genom vår tjänst åt Gud.
Denna protestantiska syn är det som gör att vissa också blir kristiska mot den karismatiska rörelsen eftersom man där (ibland) kan uttrycka att vi tjänar Gud med våra lovsånger.
Gott protestantiskt nit. Som ibland kan uttryckas så att det verkar fullständigt renlärigt lutherskt.
Likväl fel!
Ordet gudstjänst betyder att vi tjänar Gud. Och det är bibliskt. Felet är att vi så lätt har gjort väckelsemötet till modell för den kristna gudstjänsten, och där är en stor del av gudstjänsten ett förmedlande från Gud - genom ordet, via den predikande tjänaren - av evangeliet och nåden. I de fall man som "lutheran" ändå lever i ett gudstjänstliv av traditionellt högmässo-snitt så blir det lätt så att predikan ändå blir det (enda) viktiga (ev tillsammans med nattvardsutdelandet) och att liturgin i övrigt bara blir något som vi av tradition dras med (och som möjligen kan ges ett värde eftersom Luther inte avskaffade det) men som i grunden ingenting betyder.
Konsekvent protestantiskt möjligen, skenbarligen lutherskt, men inte i verkligheten, och absolut inte bibliskt.
Den kristna (huvud-)gudstjänsten (mässan) är nämligen inget mindre än en liten avglans av den eviga himmelska gudstjänsten inför Guds tron. Det är därför som gudstjänsten kan vara vacker - genom sång och musik och kyrklig inredning mm. När därför de lågkyrkliga rörelserna (både frikyrkor och våra "inomkyrkliga" väckelserörelser) i praktiken gjort väckelsemötet (predikogudstjänsten) till församlingens huvudgudstjänst så har dom därmed slarvat bort något ytterst viktigt och centralt i den kristna församlingens liv: vår gemensamma gudstjänst skall vara ett uttryck för försmaken av himmelens glädje.*
När vi läser om den stora frälsta skaran i Uppenbarelsebokens sjunde kapitel så ser vi där hur Johannes får denna skara presenterad för sig som de
"som kommer ur den stora nöden,
och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.
Därför står de inför Guds tron
och tjänar honom dag och natt i hans tempel..."
Det är alltså detta som vi ska ha som "målbild" när vi samlas till (huvud-)gudstjänst. Därför ska gudstjänsten - mässan - ha en rik liturgi, fylld med sång och glädje.
Att detta är möjligt att bära med sig utan att vi behöver tro att vi satar på egenrättfärdighet ser vi ju om vi tar till oss hela bibelsammanhanget:
- de frälsta har vita kläder = Kristi rättfärdighet
- dom ger Gud alla ära ("äran... tillhör vår Gud i evigheternas evigheter) = ingen ära för egen del
- dom är tvättade i Lammets blod = deras synder är förlåtna
- Lammet (försonaren/försoningsoffret) är deras herde
Och dom tjänar Gud, i evigheters evighet. Inte för att vinna eller förtjäna någon rättfärdighet, utan av idel glädje och tacksamhet över det som Gud gett.
Så borde vi också göra.
Innan jag slutar vill jag bara hänvisa till ett annat bibelställe som handlar om en av bibelns fromma. Vi läste om henne för någon vecka sedan på Kyndelsmässodagen; den fromma profetissan Hanna i templet: hon "tjänade Gud med fastor och böner natt och dag".
- - - - - - - -
Bibelcitat ur Folkbibeln
* när man ser utvecklingen inom frikyrkligheten (tex Missionskyrkan) och vissa inomkyrkliga rörelser (tex (delar av?) EFS) så märker man att i dessa sammanhang så börjar man sakta utveckla en "liturgi" igen. Synd bara med den fullständigt onödiga svängen att först slänga bort något och sedan efter några generationer mödosamt plocka ihop det igen.
Stora delar av laestadianismen befinner sig ju också i olika stadier av detta förslösande av andligt arv.
Den väcktes på nytt inom mig när jag läste Annettes kommentar till föregående inlägg. Betyder gudstjänst att Gud betjänar oss eller att vi tjänar Gud?
I delar av protestantisk tradition (även viss luthersk) har man betonat att gudstjänst betyder att Gud betjänar oss. Han skänker sin nåd genom ord och sakrament. Ger oss sina gåvor. Låter oss bli delaktiga av det som Kristus verkat för oss genom sin död och uppståndelse på korset. Att det är Gud som skänker oss denna tjänst ses som så mycket mer bibliskt eftersom Jesus kan säga "jag är här som en tjänare".
Alla tankar på att vi skulle kunna tjäna Gud är också främmande för den typen av protestantiskt sinne. Vi tänker nämligen så lätt att så fort det skulle handla om vårt tjänande så följer tanken på förtjänst med, dvs att vi skulle kunna skapa vår egen rättfärdighet inför Gud genom vår tjänst åt Gud.
Denna protestantiska syn är det som gör att vissa också blir kristiska mot den karismatiska rörelsen eftersom man där (ibland) kan uttrycka att vi tjänar Gud med våra lovsånger.
Gott protestantiskt nit. Som ibland kan uttryckas så att det verkar fullständigt renlärigt lutherskt.
Likväl fel!
Ordet gudstjänst betyder att vi tjänar Gud. Och det är bibliskt. Felet är att vi så lätt har gjort väckelsemötet till modell för den kristna gudstjänsten, och där är en stor del av gudstjänsten ett förmedlande från Gud - genom ordet, via den predikande tjänaren - av evangeliet och nåden. I de fall man som "lutheran" ändå lever i ett gudstjänstliv av traditionellt högmässo-snitt så blir det lätt så att predikan ändå blir det (enda) viktiga (ev tillsammans med nattvardsutdelandet) och att liturgin i övrigt bara blir något som vi av tradition dras med (och som möjligen kan ges ett värde eftersom Luther inte avskaffade det) men som i grunden ingenting betyder.
Konsekvent protestantiskt möjligen, skenbarligen lutherskt, men inte i verkligheten, och absolut inte bibliskt.
Den kristna (huvud-)gudstjänsten (mässan) är nämligen inget mindre än en liten avglans av den eviga himmelska gudstjänsten inför Guds tron. Det är därför som gudstjänsten kan vara vacker - genom sång och musik och kyrklig inredning mm. När därför de lågkyrkliga rörelserna (både frikyrkor och våra "inomkyrkliga" väckelserörelser) i praktiken gjort väckelsemötet (predikogudstjänsten) till församlingens huvudgudstjänst så har dom därmed slarvat bort något ytterst viktigt och centralt i den kristna församlingens liv: vår gemensamma gudstjänst skall vara ett uttryck för försmaken av himmelens glädje.*
När vi läser om den stora frälsta skaran i Uppenbarelsebokens sjunde kapitel så ser vi där hur Johannes får denna skara presenterad för sig som de
"som kommer ur den stora nöden,
och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.
Därför står de inför Guds tron
och tjänar honom dag och natt i hans tempel..."
Det är alltså detta som vi ska ha som "målbild" när vi samlas till (huvud-)gudstjänst. Därför ska gudstjänsten - mässan - ha en rik liturgi, fylld med sång och glädje.
Att detta är möjligt att bära med sig utan att vi behöver tro att vi satar på egenrättfärdighet ser vi ju om vi tar till oss hela bibelsammanhanget:
- de frälsta har vita kläder = Kristi rättfärdighet
- dom ger Gud alla ära ("äran... tillhör vår Gud i evigheternas evigheter) = ingen ära för egen del
- dom är tvättade i Lammets blod = deras synder är förlåtna
- Lammet (försonaren/försoningsoffret) är deras herde
Och dom tjänar Gud, i evigheters evighet. Inte för att vinna eller förtjäna någon rättfärdighet, utan av idel glädje och tacksamhet över det som Gud gett.
Så borde vi också göra.
Innan jag slutar vill jag bara hänvisa till ett annat bibelställe som handlar om en av bibelns fromma. Vi läste om henne för någon vecka sedan på Kyndelsmässodagen; den fromma profetissan Hanna i templet: hon "tjänade Gud med fastor och böner natt och dag".
- - - - - - - -
Bibelcitat ur Folkbibeln
* när man ser utvecklingen inom frikyrkligheten (tex Missionskyrkan) och vissa inomkyrkliga rörelser (tex (delar av?) EFS) så märker man att i dessa sammanhang så börjar man sakta utveckla en "liturgi" igen. Synd bara med den fullständigt onödiga svängen att först slänga bort något och sedan efter några generationer mödosamt plocka ihop det igen.
Stora delar av laestadianismen befinner sig ju också i olika stadier av detta förslösande av andligt arv.
Gick du i kyrkan?
I söndags alltså? Så du fick vara med om det som du inte kan uppleva igen på 27 år: att få fira Sjätte söndagen efter Trettondedagen.
Själv gick jag i kyrkan och fick vara med om en fin mässa. Inte i staden dock utan i Malmberget. Jag har passsat på att några dagar besöka gammal vän som nu jobbar därstädes. Underbar vila för en sjukskriven hjärtkrympling. Bara ta det lungt och gå till dukat bord och gå ut och promenera i samhället. Nu är jag snart utvilad så jag kan börja jobba. Det blir lite deltid denna vecka. Får se hur det blir nästa. Lite besvärligt blev det dock att ta sig hem. Pga kylan var tågen inställda så det blev buss istället. Väl hemkommen fick man på nyheterna höra att det var av säkerhetsskäl som SJ ställer in persontågen på malmbanan. Järnvägen går ju mestadels genom ödemark utan närhet till vägar. Skulle ett tåg bli stående så skulle det vara svårt evakuera passagerarna. Den omtanken får man tacka för även om bussresan tog längre tid.
Kylan gjorde också att några av promenaderna fick ske i kallt väder. Men sådant har aldrig bekymrat mig. Att det biter lite i kinderna och att man är totalt vit av rimfrost i skägget är bara roligt.
Men som sagt: jag måste väl betrakta söndagens mässa som höjdpunkten i Malmbergsbesöket. Det har varit roligt de gånger jag på senare år gått i gudstjänst där. Inget märkvärdigt, men två gossar som är präster firar fullständigt vanliga mässor och predikar därtill på ett sätt som gör att man alltid bär något med sig. Precis som det ska vara. Förhållandevis bra med folk också i gudstjänsten. I alla fall om man ser det ur en Lule-prästs perspektiv.
Själv gick jag i kyrkan och fick vara med om en fin mässa. Inte i staden dock utan i Malmberget. Jag har passsat på att några dagar besöka gammal vän som nu jobbar därstädes. Underbar vila för en sjukskriven hjärtkrympling. Bara ta det lungt och gå till dukat bord och gå ut och promenera i samhället. Nu är jag snart utvilad så jag kan börja jobba. Det blir lite deltid denna vecka. Får se hur det blir nästa. Lite besvärligt blev det dock att ta sig hem. Pga kylan var tågen inställda så det blev buss istället. Väl hemkommen fick man på nyheterna höra att det var av säkerhetsskäl som SJ ställer in persontågen på malmbanan. Järnvägen går ju mestadels genom ödemark utan närhet till vägar. Skulle ett tåg bli stående så skulle det vara svårt evakuera passagerarna. Den omtanken får man tacka för även om bussresan tog längre tid.
Kylan gjorde också att några av promenaderna fick ske i kallt väder. Men sådant har aldrig bekymrat mig. Att det biter lite i kinderna och att man är totalt vit av rimfrost i skägget är bara roligt.
Men som sagt: jag måste väl betrakta söndagens mässa som höjdpunkten i Malmbergsbesöket. Det har varit roligt de gånger jag på senare år gått i gudstjänst där. Inget märkvärdigt, men två gossar som är präster firar fullständigt vanliga mässor och predikar därtill på ett sätt som gör att man alltid bär något med sig. Precis som det ska vara. Förhållandevis bra med folk också i gudstjänsten. I alla fall om man ser det ur en Lule-prästs perspektiv.
Gå i kyrkan
I morgon alltså. För då firas en helgdag som inte återkommer förrän 2038 sägs det, nämligen Sjätte söndagen efter Trettondedagen. Det är ju bara när påsken är väldigt sen och när veckordagar passar rätt mot datum så att tiden mellan Trettondedagen (6 jan) och första söndagen därefter blir kort, som det hinner bli en Sjätte söndag efter Trettondedagen. Passa alltså på i morgon att uppleva något som du inte sedan kan var med om på nästan trettio år.
Nå, detta är ju bara en kul grej. Givetvis ska man gå till Herrens hus varje söndag och varje helg höra Guds ord och möta Herren i hans heliga nattvard. Gör man det så får man ju också alla extra roligheter på kuppen så att säga.
Detta med regelbundenhet i gudstjänstlivet är viktigt. Jag har tidigare ofta skrivit om att man ska försöka hitta en församling som man kan räkna som sin hemförsamling och sedan vara den så trogen som möjligt.* Men att man också får en rytm att gå regelbundet och ofta är också viktigt. När man går troget till gudstjänst så behöver man inte bry sig om huruvida den aktuella gudstjänsten "gav" någonting. Man förlitar sig istället på att det finns en kraft i ord och sakrament som Gud låter verka på mitt hjärta om jag deltager med öppet sinnne.
Alltså gå gärna imorgon för att det är lite extra kul men gå sedan regelbundet för att det är nödvändigt för din själs salighet.
- - - - - - -
PS. På Dag Sandahls blogg för någon tid sedan kan du se vilka gånger under de senaste 100 åren som det blivit en Sjätte söndag efter Trettondedagen. Det är inte så många gånger på 100 år.
* jag är medveten om att det på sina ställen i landet kan börja bli svårt att hitta en gudstjänstgemenskap där man får både ord och sakrament på ett sannskyldigt sätt. För en tid sedan (kanske har jag redan berättat det?) hörde jag talas om några människor som konverterat till katolska kyrkan för att få gå i riktiga mässor, men som om eftermiddagarna besöker Bibeltrogna vänner för att få höra rejäla predikningar.
Nå, detta är ju bara en kul grej. Givetvis ska man gå till Herrens hus varje söndag och varje helg höra Guds ord och möta Herren i hans heliga nattvard. Gör man det så får man ju också alla extra roligheter på kuppen så att säga.
Detta med regelbundenhet i gudstjänstlivet är viktigt. Jag har tidigare ofta skrivit om att man ska försöka hitta en församling som man kan räkna som sin hemförsamling och sedan vara den så trogen som möjligt.* Men att man också får en rytm att gå regelbundet och ofta är också viktigt. När man går troget till gudstjänst så behöver man inte bry sig om huruvida den aktuella gudstjänsten "gav" någonting. Man förlitar sig istället på att det finns en kraft i ord och sakrament som Gud låter verka på mitt hjärta om jag deltager med öppet sinnne.
Alltså gå gärna imorgon för att det är lite extra kul men gå sedan regelbundet för att det är nödvändigt för din själs salighet.
- - - - - - -
PS. På Dag Sandahls blogg för någon tid sedan kan du se vilka gånger under de senaste 100 åren som det blivit en Sjätte söndag efter Trettondedagen. Det är inte så många gånger på 100 år.
* jag är medveten om att det på sina ställen i landet kan börja bli svårt att hitta en gudstjänstgemenskap där man får både ord och sakrament på ett sannskyldigt sätt. För en tid sedan (kanske har jag redan berättat det?) hörde jag talas om några människor som konverterat till katolska kyrkan för att få gå i riktiga mässor, men som om eftermiddagarna besöker Bibeltrogna vänner för att få höra rejäla predikningar.
Torsdag
Ingen särskilt märkvärdig dag. När jag är i tjänst så är det alltid den dag jag besöker häktet, men nu under min sjukskrivning får det vila. Idag var jag dock in till församlingens kansli och pratade med min arbetsledare. Jag funderar nämligen på att börja jobba lite tidigare än planerat, men bara några dagar i veckan på deltid. Efteråt for jag till badhuset och simmade.
På kvällen blev det veckomässa i Hertsökyrkan. Kollegan Bo leder veckomässorna nu under min sjukskrivning. Och han gör det fantastiskt fint. Vi var tio personer om jag minns rätt. Efteråt drack vi te och samtalade och bad tillsammans. Fin gemenskap.
Hann även kolla eposten i jobbdatorn. Några mail fanns i inkorgen. Några ointressanta (de flesta) något som gjorde mig glad och uppmuntrad och något som gjorde mig irriterad.
Nu sitter jag och på nätet kollar kvällens avsnitt av Antikrundan. Det sänds från Umeå. Inspelades i somras. Min svägerska var där och fick något värderat. Nu måste jag ju kolla om hon kom med i sändningen*. Ringde min bror för att fråga men dom hade inte heller sett programmet eftersom dom varit på bibelstudium. Vilka fromma tvillingbröder: en har varit på mässa och en på bibelstudium. Jag blir helt imponerad. Det finns hopp för svenska kyrkan!
* hon var inte med kan jag tillägga nu när jag sett programmet
På kvällen blev det veckomässa i Hertsökyrkan. Kollegan Bo leder veckomässorna nu under min sjukskrivning. Och han gör det fantastiskt fint. Vi var tio personer om jag minns rätt. Efteråt drack vi te och samtalade och bad tillsammans. Fin gemenskap.
Hann även kolla eposten i jobbdatorn. Några mail fanns i inkorgen. Några ointressanta (de flesta) något som gjorde mig glad och uppmuntrad och något som gjorde mig irriterad.
Nu sitter jag och på nätet kollar kvällens avsnitt av Antikrundan. Det sänds från Umeå. Inspelades i somras. Min svägerska var där och fick något värderat. Nu måste jag ju kolla om hon kom med i sändningen*. Ringde min bror för att fråga men dom hade inte heller sett programmet eftersom dom varit på bibelstudium. Vilka fromma tvillingbröder: en har varit på mässa och en på bibelstudium. Jag blir helt imponerad. Det finns hopp för svenska kyrkan!
* hon var inte med kan jag tillägga nu när jag sett programmet
Söndag på måndag
Som vanligt, under sjukskrivningstiden inleddes dagen med rejäl promenad, men det var inte detta som gjorde måndagen till söndag. Nej, det var att jag om eftermiddagen kollade reprisen av gårdagens gudstjänst från St Ansgars kyrka i Uppsala. Det har nu varit gudstjänst därifrån fyra söndagar i rad. Någon av dem har jag sett som helhet, den första, för då låg jag på sjukhuset. Den andra såg jag inte riktigt hela och förra söndagens glömde jag bort - får kolla på nätet och göra även någan annan dag till söndag.
Roligt se gudstjänsterna från St Ansgar. Under några år under studietiden gick jag där väldigt flitigt. Får erkänna att jag där fick mycket av det liturgiska ideal som jag alltid sedan dess försökt omsätta i praktiken. På "min" tid var ju Anders Ekenberg förståndare på St Ansgar. Kanske minns jag liturgin under hans ledning som lite ledigare, eller beror det på att det var större andel ungdomar i kyrkan på den tiden? Roligt dock att se Bertil Murray - gruppledare för Frimodig Kyrka i kyrkomötet. Fin predikan av Bosse Brander.
För att gälla som studentförsamling var det ju förhållandevis många äldre personer med bland gudstjänstfirarna. Vad beror det på? Kanske på att de människor som hört till den högkyrkliga väckelsen, och vill leva i ett gudstjänstliv enligt det stuket, numera har allt färre ställen att gå till så dom dras till de få oaser som finns. Svenska kyrkan har ju nu som helhet i snart tjugo år - i vissa stift betydligt längre - i princip haft prästvigningsstopp för högkyrkliga prästkandidater (och andra "kvinnoprästmotståndare"). Några enstaka undantag som lyckats slinka genom fångstnäten på senare år förändrar inte grundfaktum: svenska kyrkan håller på att göra sig av med några av sina viktigaste, genuinaste och mest bärande andliga strömningar.
Så fick även jag chans att vara kyrksuris*.
I övrigt är jag glad för idag har jag kommit mig för att städa i köket. Efter att jag gjort mig av med massor som legat och skräpat på köksbordet, på fönsterbrädan, på köksbänkar så känns det nu kalt som i ett skolkök en helgdag när jag går in i köket.
* se inlägg med det namnet på gamle kamratens blogg
- - - - - - - - -
PS. Ni som tycker det tar för lång tid komma till jobbet. Kolla in lösningen: MC så klart! Men spänn fast bältet och håll i hatten innan ni börjar titta!
Roligt se gudstjänsterna från St Ansgar. Under några år under studietiden gick jag där väldigt flitigt. Får erkänna att jag där fick mycket av det liturgiska ideal som jag alltid sedan dess försökt omsätta i praktiken. På "min" tid var ju Anders Ekenberg förståndare på St Ansgar. Kanske minns jag liturgin under hans ledning som lite ledigare, eller beror det på att det var större andel ungdomar i kyrkan på den tiden? Roligt dock att se Bertil Murray - gruppledare för Frimodig Kyrka i kyrkomötet. Fin predikan av Bosse Brander.
För att gälla som studentförsamling var det ju förhållandevis många äldre personer med bland gudstjänstfirarna. Vad beror det på? Kanske på att de människor som hört till den högkyrkliga väckelsen, och vill leva i ett gudstjänstliv enligt det stuket, numera har allt färre ställen att gå till så dom dras till de få oaser som finns. Svenska kyrkan har ju nu som helhet i snart tjugo år - i vissa stift betydligt längre - i princip haft prästvigningsstopp för högkyrkliga prästkandidater (och andra "kvinnoprästmotståndare"). Några enstaka undantag som lyckats slinka genom fångstnäten på senare år förändrar inte grundfaktum: svenska kyrkan håller på att göra sig av med några av sina viktigaste, genuinaste och mest bärande andliga strömningar.
Så fick även jag chans att vara kyrksuris*.
I övrigt är jag glad för idag har jag kommit mig för att städa i köket. Efter att jag gjort mig av med massor som legat och skräpat på köksbordet, på fönsterbrädan, på köksbänkar så känns det nu kalt som i ett skolkök en helgdag när jag går in i köket.
* se inlägg med det namnet på gamle kamratens blogg
- - - - - - - - -
PS. Ni som tycker det tar för lång tid komma till jobbet. Kolla in lösningen: MC så klart! Men spänn fast bältet och håll i hatten innan ni börjar titta!
Ännu en helg tillända
I morse blev det promenad en dryg timme, sedan högmässa i Hertsökyrkan. Den leddes fint av kollegan Mats. Vi var väl knappt 25 personer inklusive några barn. Det var verkligt roligt att idag - efter åratal av harvande med i princip samma stuk på mässorna år efter år och ett flertal tillfällen till undervisning om hur man lever med i liturgin - att se hur en stor del av gudstjänsten bärs av folket i stolsraderna, i stället för det alltför vanliga: en präst därframme som gör något inför en "publik" av "åhörare". Riktigt roligt att se att det kan börja fungera. God insats (som vanligt) också av musiker Joel som lever med i liturgin på ett fint sätt och när det passar på ett naturligt sätt kompletterar med en bibelkör som vi får sjunga eller enkel sång. Trevlig gemenskap vid kaffet - som alltid.
Något bönhusbesök blev det inte denna helg. Det blir det annars ganska ofta, som ni märkt. I fredags kunde jag gått på fredagstimmen men fick besök av ett systrapar på genomresa vilka uppmuntrade mig i mina försök att hålla min blomma vid liv. Efter expertkoll kunde dom lugna mig: den behövde inte vattnas på fredagen, men på lördagen gjorde jag det enligt alla konstens regler. Om femdagarsintervallen som Annette rekommenderat håller så blir nästa gång torsdag. Hur ska jag minnas det. Torsdag är väl ingen dag man minns något särskilt!? De besökande systrarna tröstade mig dock med att det finns krukväxter som drivs upp just med syftet att dom ska vara fina en kort tid, men som knappast ska leva längre. Om en sådan växt dör är det inget att skämmas för. Ytterst nåderikt ord i blommornas värld, tyckte jag. Inte heller på söndagen for jag till bönhuset. Men det var för att jag själv var borta. Vi var ett gäng som samlades i Piteå för att planera lite inför sommarens OAS-möte på Storstrand, Öjebyn (v 29 torsd-sönd).
Visserligen vet jag att det finns människor som kan tycka att det är lite skumt att deltaga i OAS-sammanhang. Kanske blir man betraktad som lite orenlärig då. Ungefär som biskop Göran Beijer i Missionsprovinsen som av några ärkelutherska personer anklagats för att vara oluthersk eftersom han deltagit i en samling där även katolske biskopen varit med. Ja, hela Missionsprovinsen fick en släng av sleven. Den typen av renlärighetsnit har jag för länge sedan kommit över. Kanske ska jag här på bloggen erkänna att det var jag som var mötesledare just den kvällen när katolske biskopen talade på OAS-mötet i Älvsbyn för några år sedan. Jag har alltså t o m lagt min hand på (katolske) biskop Anders axel och bett för honom. Och det med fullständigt rent samvete. Och jag kommer inte att göra bättring från denna "incident".*
* incident var ordet när representant för Missionsprovinsen beklagade att biskop Göran deltagit i den aktuella samlingen utan att först ha konsulterat övriga Missionsprovinsbiskopar. Jag tycker att den värsta incidenten i sammanhanget var att Missionsprovinsen överhuvud taget reagerade på det sura kritiska brevet. Dylika lagiska andar ska inte besvaras utan svältas ut med tystnad.
Något bönhusbesök blev det inte denna helg. Det blir det annars ganska ofta, som ni märkt. I fredags kunde jag gått på fredagstimmen men fick besök av ett systrapar på genomresa vilka uppmuntrade mig i mina försök att hålla min blomma vid liv. Efter expertkoll kunde dom lugna mig: den behövde inte vattnas på fredagen, men på lördagen gjorde jag det enligt alla konstens regler. Om femdagarsintervallen som Annette rekommenderat håller så blir nästa gång torsdag. Hur ska jag minnas det. Torsdag är väl ingen dag man minns något särskilt!? De besökande systrarna tröstade mig dock med att det finns krukväxter som drivs upp just med syftet att dom ska vara fina en kort tid, men som knappast ska leva längre. Om en sådan växt dör är det inget att skämmas för. Ytterst nåderikt ord i blommornas värld, tyckte jag. Inte heller på söndagen for jag till bönhuset. Men det var för att jag själv var borta. Vi var ett gäng som samlades i Piteå för att planera lite inför sommarens OAS-möte på Storstrand, Öjebyn (v 29 torsd-sönd).
Visserligen vet jag att det finns människor som kan tycka att det är lite skumt att deltaga i OAS-sammanhang. Kanske blir man betraktad som lite orenlärig då. Ungefär som biskop Göran Beijer i Missionsprovinsen som av några ärkelutherska personer anklagats för att vara oluthersk eftersom han deltagit i en samling där även katolske biskopen varit med. Ja, hela Missionsprovinsen fick en släng av sleven. Den typen av renlärighetsnit har jag för länge sedan kommit över. Kanske ska jag här på bloggen erkänna att det var jag som var mötesledare just den kvällen när katolske biskopen talade på OAS-mötet i Älvsbyn för några år sedan. Jag har alltså t o m lagt min hand på (katolske) biskop Anders axel och bett för honom. Och det med fullständigt rent samvete. Och jag kommer inte att göra bättring från denna "incident".*
* incident var ordet när representant för Missionsprovinsen beklagade att biskop Göran deltagit i den aktuella samlingen utan att först ha konsulterat övriga Missionsprovinsbiskopar. Jag tycker att den värsta incidenten i sammanhanget var att Missionsprovinsen överhuvud taget reagerade på det sura kritiska brevet. Dylika lagiska andar ska inte besvaras utan svältas ut med tystnad.
En svensk finne
har jag läst om. I boken Hallonbåtsflyktingen av Miika Nousiainen. Fick den redan på sjukhuset av äldsta dottern men då några andra böcker var före i kön så har den fått vänta.
Den handlar om en man från ett mindre samhälle i Finland som upplever sig som svensk. Han är helt enkelt en svensk man född i fel kropp. Han gör allt han kan för att få bli svensk och han beundrar passionerat allt det svenska: Per Albin, folkhemmet, jämställdheten, omsorgen, tryggheten...
I baksidestexten kallas boken "en varm hyllning till det trygga lagomlandet Sverige framförd med en ironisk och kärleksfull blinkning från vårt grannland i öster".
Nå, bokens huvudperson lyckas till slut skapa sig en svensk identitet i Göteborg. Själv skrattade jag igenkännande när jag läste om hans första dagar på jobbet:
Han blir välkomnad och presenterad och får hälsa på alla. Sedan vidtar en rad möten. Han berättar:"På svenska arbetsplatser har man många möten. En bra planering är halva jobbet, det där har svenskar alltid hajat". Ett av mötena är en två timmars diskussion - inklusive kaffepaus - om hur man ska ta betalt för personalfikat. Två alternativ: ett skrin där man betalar för vad man fikar eller avdrag direkt på lönen. Det första blir lite krångligare men det andra orättvisare eftersom alla då får samma avdrag oavsett hur mycket dom fikar. Efter sluten omröstning vinner "lönedebitering". Chefen meddelar då skrindebiteringsanhängarna att nästa dag kommer en psykolog att finnas tillgänglig på arbetsplatsen kl 10-15 med vilken dom kan prata och vädra sina känslor så att inga för arbetsmoralen besvärande framtida trauman består. Ytterligare någon dag senare sammankallar vd:n alla skrindebiteringsanhängare för att försäkra sig om att alla mår bra och att alla kommit över den snöpliga omröstningsförlusten. På fredagen kan alla - både lönedebiteringsanhängare och skrindebiteringsanhängare gå på After Work tillsammans och "ta en öl". Huvudpersonen sammanfattar sitt intryck: "Med gedigen eftervård har man kommit över omröstningstraumat på några dagar. Alla kan le mot varandra".
Så glad jag känner mig att jag jobbar på en svensk arbetsplats. Visst håller ni med mig, alla svenska arbetskamrater!
Läs och skratta åt vår förträffliga svenskhet.
Den handlar om en man från ett mindre samhälle i Finland som upplever sig som svensk. Han är helt enkelt en svensk man född i fel kropp. Han gör allt han kan för att få bli svensk och han beundrar passionerat allt det svenska: Per Albin, folkhemmet, jämställdheten, omsorgen, tryggheten...
I baksidestexten kallas boken "en varm hyllning till det trygga lagomlandet Sverige framförd med en ironisk och kärleksfull blinkning från vårt grannland i öster".
Nå, bokens huvudperson lyckas till slut skapa sig en svensk identitet i Göteborg. Själv skrattade jag igenkännande när jag läste om hans första dagar på jobbet:
Han blir välkomnad och presenterad och får hälsa på alla. Sedan vidtar en rad möten. Han berättar:"På svenska arbetsplatser har man många möten. En bra planering är halva jobbet, det där har svenskar alltid hajat". Ett av mötena är en två timmars diskussion - inklusive kaffepaus - om hur man ska ta betalt för personalfikat. Två alternativ: ett skrin där man betalar för vad man fikar eller avdrag direkt på lönen. Det första blir lite krångligare men det andra orättvisare eftersom alla då får samma avdrag oavsett hur mycket dom fikar. Efter sluten omröstning vinner "lönedebitering". Chefen meddelar då skrindebiteringsanhängarna att nästa dag kommer en psykolog att finnas tillgänglig på arbetsplatsen kl 10-15 med vilken dom kan prata och vädra sina känslor så att inga för arbetsmoralen besvärande framtida trauman består. Ytterligare någon dag senare sammankallar vd:n alla skrindebiteringsanhängare för att försäkra sig om att alla mår bra och att alla kommit över den snöpliga omröstningsförlusten. På fredagen kan alla - både lönedebiteringsanhängare och skrindebiteringsanhängare gå på After Work tillsammans och "ta en öl". Huvudpersonen sammanfattar sitt intryck: "Med gedigen eftervård har man kommit över omröstningstraumat på några dagar. Alla kan le mot varandra".
Så glad jag känner mig att jag jobbar på en svensk arbetsplats. Visst håller ni med mig, alla svenska arbetskamrater!
Läs och skratta åt vår förträffliga svenskhet.
Om Tyskland segrat
Nu har jag äntligen läst ut boken med den titeln. Fritt fram för min gamle kamrat att låna den således.
Undertiteln på boken är 53 alternativa scenarier. I 16 huvudkapitel, indelade i, som sagt, 53 delar beskrivs hur det kunde ha gått i Andra världskriget om det gått på något annat sätt. Läsarna kan vara lugna. Författarnas slutsats är att det i de flesta fall inte gjort så stor skillnad för krigets sammanlagda utgång, men kanske hade kriget förkortats med några månader eller i vissa fall upp till ett halvår (i några alternativa scenarier) eller blivit lite längre (i något enstaka scenario).
Men den riktigt stora skillnaden hade ju blivit om den inomtyska oppositionens planer att röja Hitler ur vägen hade genomförts under 1938. Planerna var mycket långt framskridna och detaljerade. Man får intrycket i boken att det nästan bara var det sista avgörande telefonsamtalet från person A till person B som fattades och att A då i sista minuten darrade på manschetten. Attentatet 20 juli 1944 tror författarna mindre på. Oppositionen den gången var betydligt svagare och mer oförberedd och hade knappast kunnat nå makten även om Hitler personligen avlägsnats.
Intressant är också att författarna sågar den tanke som understundom dyker upp att Hitlers personliga engagemang i den tyska krigsplaneringen skulle ha inverkat menligt på Tysklands möjligheter och att landet skulle klarat sig bättre om de professionella militärerna fått styra och ställa mer. I själva verket gällde meningsmotsättningarna mellan Hitler och militärledningen oftast mer begränsade frågor med mindre betydelse för själva utgången.
Sedan finns som sagt en mängd alternativa - teoretiskt tänkbara - utvecklingar beskrivna. Åtskilliga av de beskrivna alternativen skulle enligt författarnas mening ha kunnat förkorta kriget, tex om de allierade invaderat kontinenten redan 1942 eller 1943 istället för 1944 och om dom börjat erövringen av Italien inte via Sicilien och sedan långt ner på italeinska stöveln utan via Sardinien eller Korsika och sedan in högre upp på italienska fastlandet. Givetvis behandlas också i några kapitel kriget i Stilla havet. Tex så tror författarna att en invasion av Japan (som alternativ till atombomberna) inte skulle ha blivit så kostsam för de allierade som man oftast tänker sig (en miljon amerikaner, en halv miljon britter enligt Churchills gissning). Japsen skulle nämligen ha kapitulerat redan inför hotet om en invasion.
Sista kapitlet - som verkar vara ett tillägg i svenska utgåvan - är författat av historikern Dick Harrisson som skriver om Sveriges roll. Vad hade hänt om Sverige gått med i Finska Vinterkriget (inget mer än att kriget kanske varat några veckor till. Sveriga var alldeles för dåligt rustat för att på allvar deltaga); om Sverige vägrat genomfart för tyska Engelbrektdivisionen från Norge till Finland 1941; om britterna och fransmännen tagit sig från Narvik genom Lappland för att bistå finnarna i vinterkriget; om de allierade gjort detta men med det verkliga syftet att besätta malmfälten; om Sverige gjort respektive inte gjort motstånd mot en sådan västerländsk "ockupation"? Den enda situation där Harrisson kan tänka sig att Sverige skulle ha blivit ockuperat (av Tyskland) är om Sverige valt att inte göra motstånd mot ett brittiskt/franskt besättande av malmfälten. Då hade tyskarna blivit arga och sett sig tvugna säkra malmtillförseln. Det tyska behovet att i så fall placera några hundratusen man i vårt land skulle givetvis varit till Tysklands nackdel särskilt i krigets slutskede. Kortare krig, men tråkigare för oss svenskar.
- - - - - - - -
Om min gamle kamrat - trots detta utmärkta referat - "vill själv" läsa boken så kan han ju komma förbi nästa gång han besöker barnbarnet. Att döma av den långa tid (nio dagar) som gått sedan senaste Tyra-filmen dök upp på hans blogg så är han snart ytterst sugen på ett besök i staden.
Undertiteln på boken är 53 alternativa scenarier. I 16 huvudkapitel, indelade i, som sagt, 53 delar beskrivs hur det kunde ha gått i Andra världskriget om det gått på något annat sätt. Läsarna kan vara lugna. Författarnas slutsats är att det i de flesta fall inte gjort så stor skillnad för krigets sammanlagda utgång, men kanske hade kriget förkortats med några månader eller i vissa fall upp till ett halvår (i några alternativa scenarier) eller blivit lite längre (i något enstaka scenario).
Men den riktigt stora skillnaden hade ju blivit om den inomtyska oppositionens planer att röja Hitler ur vägen hade genomförts under 1938. Planerna var mycket långt framskridna och detaljerade. Man får intrycket i boken att det nästan bara var det sista avgörande telefonsamtalet från person A till person B som fattades och att A då i sista minuten darrade på manschetten. Attentatet 20 juli 1944 tror författarna mindre på. Oppositionen den gången var betydligt svagare och mer oförberedd och hade knappast kunnat nå makten även om Hitler personligen avlägsnats.
Intressant är också att författarna sågar den tanke som understundom dyker upp att Hitlers personliga engagemang i den tyska krigsplaneringen skulle ha inverkat menligt på Tysklands möjligheter och att landet skulle klarat sig bättre om de professionella militärerna fått styra och ställa mer. I själva verket gällde meningsmotsättningarna mellan Hitler och militärledningen oftast mer begränsade frågor med mindre betydelse för själva utgången.
Sedan finns som sagt en mängd alternativa - teoretiskt tänkbara - utvecklingar beskrivna. Åtskilliga av de beskrivna alternativen skulle enligt författarnas mening ha kunnat förkorta kriget, tex om de allierade invaderat kontinenten redan 1942 eller 1943 istället för 1944 och om dom börjat erövringen av Italien inte via Sicilien och sedan långt ner på italeinska stöveln utan via Sardinien eller Korsika och sedan in högre upp på italienska fastlandet. Givetvis behandlas också i några kapitel kriget i Stilla havet. Tex så tror författarna att en invasion av Japan (som alternativ till atombomberna) inte skulle ha blivit så kostsam för de allierade som man oftast tänker sig (en miljon amerikaner, en halv miljon britter enligt Churchills gissning). Japsen skulle nämligen ha kapitulerat redan inför hotet om en invasion.
Sista kapitlet - som verkar vara ett tillägg i svenska utgåvan - är författat av historikern Dick Harrisson som skriver om Sveriges roll. Vad hade hänt om Sverige gått med i Finska Vinterkriget (inget mer än att kriget kanske varat några veckor till. Sveriga var alldeles för dåligt rustat för att på allvar deltaga); om Sverige vägrat genomfart för tyska Engelbrektdivisionen från Norge till Finland 1941; om britterna och fransmännen tagit sig från Narvik genom Lappland för att bistå finnarna i vinterkriget; om de allierade gjort detta men med det verkliga syftet att besätta malmfälten; om Sverige gjort respektive inte gjort motstånd mot en sådan västerländsk "ockupation"? Den enda situation där Harrisson kan tänka sig att Sverige skulle ha blivit ockuperat (av Tyskland) är om Sverige valt att inte göra motstånd mot ett brittiskt/franskt besättande av malmfälten. Då hade tyskarna blivit arga och sett sig tvugna säkra malmtillförseln. Det tyska behovet att i så fall placera några hundratusen man i vårt land skulle givetvis varit till Tysklands nackdel särskilt i krigets slutskede. Kortare krig, men tråkigare för oss svenskar.
- - - - - - - -
Om min gamle kamrat - trots detta utmärkta referat - "vill själv" läsa boken så kan han ju komma förbi nästa gång han besöker barnbarnet. Att döma av den långa tid (nio dagar) som gått sedan senaste Tyra-filmen dök upp på hans blogg så är han snart ytterst sugen på ett besök i staden.
