Torbjörn Lindahl

Var det uppe i Svanstein i norra delen av Övertorneå församling i helgen. Vi var ett gäng om fyra från Luleå som for upp över lördagen. Fler Lulebor träffade vi där och församlingsbor och folk från annat håll. En riktig samlingsplats. Och inte undra på det. God gemenskap möter man alltid där. En andlig öppenhet för både djup, tradition och god förnyelse. Och så en kristen präst förstås. Vad betyder inte det?

 

Medverkande talare var Zacharias Fjellander, Mattias Sundqvist och Berit Simonsson. Vi hann höra dem alla tre. Och när vi for åter tog vi med Berit som på söndagen medverkade på Bibeldag hos oss i Hertsökyrkan. Högmässa först som jag själv ledde och predikade i och under eftermiddagen höll Berit två föredrag. Sist men inte minst en stunds lovsång och förbön.

 

När dagen var slut var vi några som stannade en stund och sen gick ut och åt tillsammans innan hon flög söderut.

 

Fin helg. Sant uppbygglig. Och roligt att få möta en glädjefylld bibelförankrad kristendom också inom svenska kyrkans yttre ramar.

 

Nu måste jag i ren glädje fara ut och åka motorcykel.

Jag har nämligen varit ute och kört motorcykel idag. Vid lunchtid var det så fint väder - som det varit hela förmiddagen* - att jag bestämde mig för en MC-tur. Jag hade ju lovat min gamle kamrat på hans blogg ett besök så fort vädret skulle vara bra så jag tog sikte mot Älvsbyn. Dit kom jag också men ingen var hemma trots att min gamle kamrat brukar ha sina lediga dagar på fredagar. 

 

- Han är i Turkiet, fick jag höra i telefon av hans hustru när jag på kvällen ringde.**

 

Det gjorde iofs inget att han var borta. Jag hade inte hunnit stanna länge i alla fall eftersom jag ville vara hemma i tid innan det utlovade eftermiddagsregnet.

 

Eftersom jag var synnerligen MC-sugen beslöt jag ta omvägen över Boden på hemvägen. Gamla vägen via Brännberg givetvis precis som jag åkte Avan-Klöverträsk på vägen till Älvsbyn. Kurvor, ni vet. Jag säger bara: kurvor!

 

I Boden försökte jag hälsa på dotter o barnbarn men ingen besvarade min knackning. I stället for jag och tog ett kort på tomten där dottern och make snart ska få upp sin villa. Bildbevis att det är på G.

 

 

 - - - - 

 

* förmiddagen ägnade jag åt att tillsammans med arbetskamrat gå vandringsleden Porsön-Friluftsmuseet Hägnan. Obs! Det var ett tjänsteärende!

 

** ser fram emot att på gamle kamratens blogg läsa om resan

Återigen ska jag kanske skriva. Jag kan inte sköta blommor! Berättade jag att jag fick en krukväxt i söndags. Eller var det för folk jag mötte i den s k verkligheten som jag berättade det? Nå, hur som helst fick jag en krukväxt i söndags. Som tack för min insats vid laestadianska konfirmationen i lördags. Eftersom jag fick den i kyrkan så var det flera som såg den.

- Oj, en hortensia, dom är inte så lätta att sköta, var det allmänna omdömet. De goda råden haglade över mig. De flesta handlade om vattningens nödvändighet. Vännen Jocke, som har viss kompetens när det gäller blomskötsel, tyckte inte jag skulle oroa mig alltför mycket.

- Man behöver inte ha mer ambition med en krukväxt än att man betraktar den som snittblommor som står lite längre, var hans tröstefulla ord.

 

Sagt och gjort. Den kära växten placerades mitt på köksbordet där den inte skulle kunna undgå min åsyn. Det borde garantera att den åtminstone blev vattnad. Nästa gång jag upptäckte den var tisdag. Då slokade den betänkligt. Nu var goda råd dyra. Och vilka var de? Vattna! Sagt och gjort (2). Den stackars blomman vattnades. Tog den sig? Ingen aning. Nästan gång jag noterade den var igår, söndag. Då var den kruttorr. Blommorna torra som fnöske och flera torra blad redan nedfallna på bordet. Inte hade jag sett något av dess öde. Ändå står den så att den befinner sig ca 44 cm från mitt vänstra öga var gång jag om morgonen inmundigar en tallrik fil.

 

Så kära vänner! Lär nu! Om någon av er någon gång i framtiden till äventyrs vill ge mig något till tack, uppmuntran eller gratulation, undvik blomma! Ge hellre en mejsel!

 

Men stort tack till dem som gav blomman. Tanken  bakom blev förstådd.

Kollegan Mats levererar understundom klurigheter av olika slag. Idag kom ett s k palindrom med e-posten, dvs ett uttryck som lyder likadant oavsett om man läser det framlänges eller baklänges.

 

 

En god uppmaning tycker jag.

skrev jag i förrförra inlägget att det skulle bli. Det blev det också. Den första var lördagens högmässa med konfirmation i Domkyrkan. Idag på förmiddagen hade jag högmässa i Örnäset och kl 18 detsamma i Hertsön. Däremellan hann jag ett sorgehusbesök och deltog i halva gudstjänsten i bönhuset. En god predikan fick jag höra, över samma text som jag själv predikade över två gånger idag, men jag var så trött så jag höll på att somna hela tiden.

 

I bönhuset kände jag mig fortfarande omgiven av den positiva atmosfären och gemenskapen från lördagen men när jag lite senare återigen stod vid "mitt" * altare i Hertsökyrkan där jag inte bara får predika utan även lyfta "försoningens kalk" då känner jag var jag verkligen hör hemma.

- - - - - - - 

* jag ber alla arbetskamrater om ursäkt, vilka möjligen kan ha stött sig på det ordvalet, om än det skrevs inom citationstecken. Syftet med dylikt ordval i dylikt sammanhang är - som jag tidigare haft anledning förklara - att uttrycka samhörighet inte ägande

har jag haft idag. Det är konfirmationsgudstjänsten för Fridsförbundets (laestadianerna) konfirmander.

 

Tidigt började arbetsdagen för mig med förberedelser av olika slag, såsom färdigställande och kopierande av gudstjänstagenda, skrivande av konfirmationsminnen mm. Kl 14 inföll högtiden som gick av stapeln i Domkyrkan (i Örnäsets kyrka, som var förstavalet, var det upptaget.) Efter gudstjänsten var det rejält fika i bönhuset med sång och tal. Gudstjänsten hade jag lagt upp på samma sätt som jag gjort i kyrkans konfirmandarbete de sista åren jag haft konfirmander: som grund en fullständig högmässa med konfirmationsdelen (trosbekännelsen och förbönen) som ett moment mitt i och lite "redovisning" (i detta fall en sång av konfirmanderna) i samband med predikan.

 

Min tvillingbror (som ju är i staden för att träffa mamma) och en annan kollega i densamma staden hjälpte mig i mässan. Efteråt gick brodern och jag på festen i bönhuset men vi avvek långt innan det var slut för att också hinna besöka mamma innan kvällen blev för sen.

 

Vad var då det särskilt  positiva? Tex engagemanget från föräldrar och församlingsmedlemmar, både i samband med förberedelserna inför gudstjänsten och i samband med festen efteråt i bönhuset. En verklig församlingsfest. Svenska kyrkan skulle behöva anställa tjugo personer för att få till en sådan fest. Här helt på frivillig grund.

 

Men framförallt, gudstjänstdeltagandet. Flera hundra personer i kyrkan (18 konfirmander) stark psalmsång och åtskilliga duklag med kommunikanter efter konfirmanderna; jag tror i princip alla vuxna kommunicerade. Detta som alla svenskkyrkliga präster alltid längtat efter: att konfirmanderna skulle upplevas befinna sig mitt i en verklig församling.

 

Det kan inte hjälpas att jag återigen känner - som så många gånger förr! - här är församlingen. Det väcker utmanande frågor till oss som kyrka. Dom tar jag en annan gång.

 

Nu gläder jag mig.

 

 

Många gånger på senare tid när jag omnämnt någon av mina bröder har det gällt yngre brodern. Men det denna gång gäller det storebror. Nå, stor och stor? Några centimeter längre åtskilliga kilo lättare men - avgörande -  30 minuter äldre. Eller 13 km äldre som det alltid sades i vår barndom eftersom vi båda föddes i taxi.

 

Hur som helst kom han hit till Luleå igår. Vi hann tillsammans gå ut och äta en god bit mat och dricka ett glas riktigt gott vin till. Men innan han kom hann jag fira Kristi Himmelsfärds dag dubbelt: mässa i Hertsön och eftermiddagsgudstjänst i bönhuset. Däremellan lektion och konfirmationsövning med den grupp jag ska konfirmera i morgon.

 

Skälet till broderns besök är att få hälsa på mamma på äldreboendet och att vi tillsammans skulle frakta dit ytterligare någon möbel. Det gjorde vi idag. Nu börjar det se riktigt trivsamt ut i mammas nya lägenhet. I den gamla blir det dock kalare och kalare.

 

Först framåt aftonen lämnde vi mamma sista gången och efter middag blev det avslutande kaffe hos moster och morbror vilka ska ha stort tack för all omsorg dom visat mamma de sista åren.

 

Nu blir det två arbetsdagar med sammanlagt tre mässor.

Var det idag. Inleddes med personalmässa i domkyrkan. Personligen har jag faktiskt lite svårt förstå motiveringen för att fira mässor vid anställdas kollegier. Hörde en gång att den historiska orsaken härrör från den tid då präster inte fick ge sig själva nattvarden. För många präster som var ensamma i sina församlingar innebar det att de nästan aldrig kunde ta emot nattvarden. När de delade åt församlingen blev de ändå själva utan. Då uppstod traditionen att fira mässa vid prästkonventen. Då kunde präster ge varandra. Och sedan har det spridit sig till prästkollegier i stora pastorat och sedan till personalsamlingar även med icke-prästerlig personal.

 

Själv känner jag sällan behov av dessa personalmässor - så ofta som man numera har möjlighet fira mässa. Jag gick i mässan i Hertsön i söndags, går dit i morgon igen, celebrerar i tjänsten en mässa på lördag och två på söndag. Summa: 5 mässor på 8 dagar. Även församlingsanställda som lever ett något så när normalt kyrkokristet liv skulle denna vecka lätt kunna gå i mässan två eller tre gånger. Nej, behovet av mässfirande knutet till personalmöten förstår jag allt mindre behovet av.

 

Behovet av motion förstår jag dock mer av. Se föregående inlägg. Så ett av inslagen i dagens personalmöte har jag intet att invända mot: utlottningen till dem som varit flitiga i vår personalmotionssatsning. Heja, heja.

 

En kunnig genomgång av vår domkyrkas historia fick vi också av en av kollegorna. Inte visste jag att det fanns så mycket att berätta om Luleå domkyrka.

 

God och trevlig lunch på Kulturens hus. Med div avtackningar/gratulationer. Var det folk som slutade eller fyllde år eller jobbat 25 år? Eftersom jag glömt hörapparaten och ingen ljudanläggning brukades så hörde jag inte ett smack. Men roligt se folk krama varandra och ge varandra vackra blombuketter.

 

Efter en stunds genomgång av behovet av nya textilier i våra kyrkor var det dags för andakt på äldreboende. På vägen dit mötte jag f d granne och fick en kort trevlig pratstund.

 

Sista delen av arbetsdagen ägnade jag åt div förberedelser för helgen.

 

Snipp, snapp, snut så var onsdagen nästan slut.

Den gäller det att vara på. Tex att gå i trappor istället för att ta hissen. Kliva av bussen en hållplats för tidigt och gå en lite längre bit osv.

 

Jag insåg för  tid sedan vad mycket vardagsmotion jag missar som bara har tvåvåningshus och dessutom i stort sett helt bor på nedervåningen numera. Det är egentligen bara när jag ska duscha som jag behöver en trappa upp i huset. Jag kom att jämföra mig med min yngre bror som bor i hus med tre våningar. Så här ser hans morgon ut ungefär

 

vakna, ner två trappor för att hämta tidningen (2)

upp en trappa för att läsa den vid köksbordet (1)

upp en trappa för att ta av pyjamasen och ta på morgonrocken (1)

ner två trappor för att duscha (2)

upp två trappor för att klä sig (2)

ner en trappa för att äta frukost (1)

upp en trappa för att borsta tänderna (1)

ner två trappor för att gå till jobbet (2)

 

Summa: tolv trappor upp eller ned innan han ens hunnit till jobbet. Och eftersom han inte är någon ungdom längre så får vi tänka att han också till och ifrån glömmer något som han måste springa upp eller ner en eller två våningar för att hämta. Och dessutom har han så lagom avstånd till jobbet att han promenerar. Tar varken bil eller buss.

 

Och hur många gånger blir det inte sedan på kvällen när han ska upp och byta om till vardagskläder och ner och laga middag och ännu längre ner för att sätta på tvättmaskinen och upp för att äta och ner för att plocka ur tvätten och upp för att diska och ner för att se rapport och upp för att dricka kvällste och ner för att se nå't mer på TV och slutligen upp två trappor för att sova. Minst!

 

Inte undra på att han med lätthet springer ifrån mig i trapporna upp till mammas lägenhet. Som vi dock snart ska tömma och sälja.

 

Jag får bestämma mig att varje morgon och kväll kliva upp och ner från nedersta trappsteget minst 125 gånger. Då håller jag kanske jämna steg med min lillebror. Eller ska jag kanske be chefen att jag får flytta till Örnäsdistriktet och återfå mitt arbetsrum från 90-talet. Det ligger i alla fall en trappa upp.

 

 

 

Och den milstolpen är att mamma kommit in på "hemmet".

Redan under hösten började vi märka att den tid nog närmade sig när det skulle bli för osäkert för henne bo hemma - om än med rätt mycket hemhjälp. När hon en natt ramlat och inte direkt kunnat ta sig upp men glömde kalla på larmet då började det kännas mer akut. I januari hade vi ett möte med en av kommunens biståndshandläggare och fick i slutet av månaden besked att hon beviljats plats och ställts i kö. Inom tre månader ska man bli erbjuden plats var beskedet. Och den 29 april hade jag ett meddelande på min telefonsvarare. Sedan gick det fort och idag har vi skjutsat mamma till hennes nya boende. Förutom jag var det mammas syster och svåger vilka bor i samma område som mamma gjort och som har varit henne till stor hjälp i flera år och så även nu i denna senaste process.

 

I söndags och måndags var min yngre bror uppe från Umeå och vi flyttade lite möbler. Sedan har jag kört några vänder till med möbler och mindre grejer och idag det sista av sådant man inte kan flytta i förväg. Kl 16.30 anlände vi tillsammans med mamma efter att vi i gamla lägenheten sjungit en psalm och bett en bön, tackat för den tid som varit och bett om välsignelse över den tid som kommer.

 

En annan milstolpe var jag med om i afton; vi hade ett möte mellan representanter för Domkyrkoförsamlingen och Luleå Fridsförbund. Gott samtal. Öppet, ärligt och med god stämning. Då jag varit en av tillskyndarna för ett sådant möte kan jag väl drista mig att berätta vad syftet är: att vi tydligare ska klargöra våra relationer och vilka förväntningar vi har på varandra.

 

Efter det kvällsmötet for jag upp till mammas gamla lägenhet igen och tog hand om div, bl a lite mat i kylen. Lite ödsligt var det givetvis i lägenheten där flera möbler, tavlor, gardiner mm  och framför allt mamma är borta.

 

Men det är livets gång.

Lite måste man ju berätta om helgen som var. I lördags hade jag två dop. Ett i Örnäsets kyrka, det andra i domkyrkan.

 

Vid det senare tillfället kunde jag inte undvika se de målningar av domprosten Mats Hermansson, Visby, vilka sedan en tid hänger i kyrkan. Han målar på pressenningar. Ibland kallas det ikoner. Men det är väl att ta i. Kyrklig konst med viss inspiration från det hållet är väl mera korrekt. Betraktat på det sättet kan väl konsten ha visst värde. Men "gay-Jesus" tycker jag var provokativ. Jesus i rosa med regnbåge på bröstet. Att ge just det verket den mest centrala platsen i koret var väl också en aning provokativt. Men det är ju konst! I en artikel i NSD tidigare i veckan berättade Hermansson att den tavlan en gång fått några besökare att i protest lämna kyrkan där utställningen skedde. På frågan hur han regarade på den reaktionen (eller kanske gällde frågan hur han skulle reagera om en liknande reaktion uppstod i Luleå) så svarade Hermansson att det tycker han de reagerande besökarna ska ta med sin terapeut. 

 

???

 

Maken till nedlåtenhet får man leta efter. Alla som har annan åsikt är psykiskt sjuka! Befinner vi oss i det stalinistiska sovjet eller är det något jag inte fattat?

 

Faktum är att någon av tavlorna i utställningen hade jag kunnat tänka mig att köpa - om jag får betrakta det som kyrklig konst och inte ikoner - men att genom köp bidraga till att stoppa pengar i den persons ficka som har en så överlägsen attityd mot sina medmänniskor som NSD-referatet ovan antyder - det kommer inte på fråga.

 

På söndag firade jag högmässa i Hertsön. Tre präster bland deltagarna. Och vi sjöng psalm 720  och jag gläder mig åt verserna med de upprepade starka orden "en dött för alla" respektive "en är för alla rättfärdig, ja en".

 

Skulle någon besökare reagera på de orden kommer jag inte att skicka den personen i terapi utan bedja att hon genom Andens verk i och genom ordet ska kunna se djupet i "den stora, den eviga sanningen".

En av denna bloggs kommentatorer skrev vid ett tidigare inlägg att ett av de säkrare vårtecknen är min första MC-tur för säsongen. Jag hade väl nämnt om årets dito i inlägget.

 

Men nu har det riktiga vårtecknet kommit: första maj-rundan. Tyvärr lite dåligt väder så deltagarantalet var inte så stort. Regn i Luleå men uppehåll vid ankomsten till och pausen i Boden. Då hann man tänka att nu är det dåliga vädret över. Men mitt på sträckan Boden-Älvsbyn kom det en skur. Men väl framme i Norrbottens pärla var det sol hela tiden. I Boden fick jag ett trevligt samtal med motorcyklist som hade likadan hoj som jag, samma färg, samma årsmodell och samma tre bokstäver i registreringsnumret. Man tänker att 1998 fick generalagententen en nummerserie till årets inköpta hojar av det märket

 

Till min synnerligen stora sorg hade min gamle kamrat så låtit sig påverkas av förmiddagens dåliga väder att han inte infann sig på Storgatan i Älvsbyn för en stunds ljug. Men vad är att göra. Han får väl komma med någon bra förklaring till sin försummelse.

 

Efter palt i Öjebyn - på IOGT-NTO denna gång - tog jag - precis som förra året - en sväng förbi arbetskamrat som bor i Klöverträsk och som inbjudit mig till avsmakning av årets kakor. Enligt egen utsago bakar hon bara kakor en gång per år: före valborgs- och första maj-helgen. I samtalet vid kaffebordet avslöjades dock att det vara den hemmavarande dottern som stått för minst halva baket. Båda barnen i huset - en dotter och en son - var hemma med sina respektive. Eftersom två gånger, enligt ordspråket, redan är en tradition så lär jag väl dyka upp igen nästa år. Men då hoppas jag på bättre väder. För när man far mellan Öjebyn och Klöverträsk och tar det som jag uppfattat som enklaste vägen, så är det 14 km grusväg mellan Sjulsmark och Klöverträsk. Och i år då det regnat på vägen och även fanns vissa vattenpölar att genomkorsa så blev hojen ytterst skitig. Det innebar en halvtimmes tvättande efter hemkomsten. Men tröst i nöden är ju den kurviga vägen mellan Klöverträsk och Avan. Vad gör man som motorcyklist inte för lite kurvor.