Torbjörn Lindahl

Är det "borta bra men hemma bäst" som gäller? Troligen. Men en givande resa har det varit på många sätt. Alltid roligt möta gamla och nya vänner. Att jag mötte flera som uttryckt "jag läser din blogg" ökar dock nervositeten. Med fler läsare ökar ju risken att någon retar sig på det man skriver. Men i denna blogg blir det knappast något kontroversiellt. Ska bara avsluta hemresan.

 

Tisdagsaftonens biltrubbel med åtföljande bilköp och omlastning försenade givetvis den senare delen av färden mot norr. Ankomst till södra västerbotten ca kl 04 onsdag morgon i stället för som planerat i god tid före midnatt. Det innebar att jag på onsdag var så trött att jag avstod köra hem till Luleå. Istället använde jag tid till IKEA-besök, förlängd träff med vänner i Vännäs och samvaro hos yngre bror med familj i Umeå. Hos broderns familj fick jag se det nyrenoverade köket, mycket fint. Även träffa broderns äldste son, nu hemma efter tre års studier i England. Men jag kommer aldrig ihåg om det var Oxford eller Cambridge. Givetvis bidrog jag med något lämpligt till den i nya köket installerade vinkylen. Brodern kunde också stolt berätta att vinkylen är möjlig programmera med sabbath-mode innebärande att under sabbatsdygnet är displayen som visar temperaturen släckt samt att ingen lampa tänds när dörren öppnas. Det innebär som kära läsarna förstår att ett fromt religiöst liv är fullt kompatibelt med vin. I måttlig mängd! ska givetvis betonas. Som med allt annat gäller: det är själva omåttligheten som är synden. Måttlig var jag också när jag inledde sista delen av hemfärden med besök på North-Bike (jag köpte ingen MC!)

 

På vägen hem från Umeå hann jag också lyssna på två CD från OAS-mötet i Borås 2008 med undervisning av katolske prästen f Raniero Cantalamessa. Jag hörde det visserligen live när det begav sig men nio år efteråt var det lika bra som jag mindes det. Och helt rätt reagerade en gammal ungdomskompis och jag när vi tillsammans åhörde föredragen 2008; när f Raniero talade om hur det är vi som genom våra synder korsfäst Kristus så tittade vi på varandra och utbrast nästan samtidigt: "det är ju exakt som prosten!" dvs Laestadius. Vad jag däremot inte kommit ihåg från originaltillfället var att f Raniero bad musikteamet leda de närvarande i sången Were you there when they crucified my Lord? inklusive versen Were you there when they nailed him to the tree? Sedan uppmanade han åhörarna att tyst inför Gud bekänna "ja, jag var där".

 

Intressant att en italiensk katolsk präst, till råga på allt påvens "huspredikant", uppmanar till att sjunga en sång som i framgooglat skick står under Lutheran worship.

 

Bäst att jag snarast fullbordar läsningen av Katolska kyrkans katekes så jag inte tappar min lutherdom!

har jag varit inblandad i. Dock ej eget. Andras.

 

Redan i måndags då bekant pensionerad kollega drog med mig till Älmhult för att hos känd möbeljätte inköpa ett antal bokhyllor fick jag även följa till närbelägen bilaffär för att bese och följa på kort provtur med bil som eventuellt skulle inköpas. Idag på morgonen fick jag telefonsamtal i vilket bekräftades att bilköpet genomförts.

 

Bilköp (2) var jag med om igår afton men det var betydligt mer oplanerat. Tillsammans med god vän som i praktiken blivit min privatchaufför under resan Småland t o r startade vi hemfärden tisdag morgon. Strax utanför Stockholm stannade vi och packade bilen full med diverse som behövs i jordbruksföretag i norrland. 

 

När detta var klart var tanken att det skulle bli raka spåret norrut.  Men ack vad vi bedrog oss. Innan vi ens nått Stockholm började bilen föra ett sagolikt oväsen. Med hjälp av bilaffär vid sidan av E4 fick vi hjälp komma till märkesverkstad. Där kunde vänlig ung man snabbt ställa diagnos med åtföljande kostnadsförslag för behandling. Div funderande och telefonerande för inhämtande av synpunkter. Ganska snabbt avfärdades reparationsalternativet då bilen redan var ganska gammal. Alltså gällde det börja se sig om efter alternativ.

 

Eftersom undertecknad redan tidigare under resan ägnat tid åt att i telefon kolla på Blocket efter intressanta motorcyklar till salu fick jag vänligt men bestämt order att istället göra något slags nytta och leta lämplig bil istället. Sagt och gjort och vad är lämpligare att leta efter än samma märke som tidigare.

 

Och ser man på! Samma dag hade inkommit en annons om en likadan bil till salu; två årsmodeller nyare och 5000 mil mindre på mätaren och dessutom befinnande sig å mindre bilfirma bara någon mil bort!

 

Snabbt iväg (så snabbt det gick) och efter kort provtur och div ackorderande med säljaren var affären i hamn. Återstod bara att lasta över allt till "nya" bilen och montera av extraljusen från gamla bilen vilka skulle få följa med. När den nya bilägaren utbrast ett tack till Gud för problemets snara lösning så frågade bil försäljaren:

- Tror ni på Gud?

När saken bekräftats bekände han också att han var "personlig kristen" och aktiv i Filadelfia. Så fick vi ömsesidigt välsigna varandra innan vi skildes. Och med glädje kunde vi kontatera att bilförsäljaren redan fått den gamla bilen vidaresåld - med vinst! - innan vi ens hunnit iväg.

 

Slutet gott allting gott!

 

 

hos goda vänner blev det också innan jag lämnade Småland. Dels ett kort besök i Karlshamn (i Blekinge!) där jag träffade bloggaren Mikael Karlendal som blivit en god vän via bloggar, epost och telefon. Roligt att få ses öga mot öga och samtala några timmar.

 

Ett något längre besök blev det sedan hos vännen Dag Sandahl i Moheda. Honom fick jag hjälpa med inköp av bokhyllor från IKEA i Älmhult, vilka vi sedan förde till den s k lantegendomen. Roligt att kunna göra nytta.

 

Hos Dag fick jag även möta deras hundar. En Fox terrier (var det väl?) Och två Kooiker. De senare var fina hundar. Kanske blir det den sort jag köper - om jag nu skaffar hund när jag blir pensionär, vilket jag funderat på.

har jag varit till. En liten ort i södra småland, en knapp mil väster om Alvesta, i sin tur några mil väster om Växjö.* Närmare bestämt på Hjortsbergagården ägd av Ekumemiakyrkan. Där har Kyrkliga förbundet för Evangelisk-Luthersk tro hyrt in sig och ordnat midsommarläger. 

 

Som ett mellanting mellan ett laestadianmöte och ett  OAS-möte skulle man kanske kunna säga. Lite mer organiserat än i laestadianien: lägertema Själavård och Gudsfruktan, med förbestämt tema för alla föredrag; lugnare och stillsammare än ett OAS-möte: inget flaggviftande och ingen (högljudd) lovsång. Min uppgift var att hålla föredrag om Den enskilda själavården och bikten**  och predika i högmässa.

 

Roligt var det också att träffa tidigare dekankollegan och kyrkomötesledamoten Fredrik Sidenvall. Kärt återseende.Han talade om Den allmänna själavården  och predikan. Både i föredragen och i ett efterföljande samtal där åhörarna fick möjlighet ställa frågor, upplevde jag tydligt hur vi slog på samma spik när vi försökte hamra in att kyrkokristendom är nådemedelskristendom. Hur länge till kommer någon seriös nådemedelskristendom att finnas kvar i vår kyrka (det är redan allvarligt tunnsått) och var ska vi då finna den? - var en fråga som vi ställde varandra mellan fyra ögon efter det öppna samtalets slut.

 

På söndagen var det högmässogudstjänst på lägergården. Därefter ett intressant föredrag om kristen tro och psykisk ohälsa.

 

Lärorikt och uppbyggligt var allt det som jag fick höra under denna helg. En positiv upplevelse.

 

- - - - 

 

* att jag förklarar så noga beror på min tro att normala svenskar inte har så god aning om platser som ligger så långt bort

 

** alltså i grunden samma föredrag som jag inte var värdig hålla i storpastorat i södra delen av stiftet (Luleå stift)

idag. Katolska kyrkan. Jag har ju semester så jag gör vad jag vill. Ett studiebesök måste alltid vara tillåtet. Dessutom kommer jag sannolikt deltaga i 3-4 svenskkyrkliga mässor kommande vecka så behovet av egen kommunion är väl försett.

 

Det intressanta är att jag vid dagens mässa träffade

1 pensionerad prästkollega

1 f d svenskkyrklig diakon som tidigare konverterat

1 svenskkyrklig musiker som nyligen konverterat

2 konverterade familjemedlemmar till aktiv präst i svenska kyrkan

 

Det är nästan så att man träffar fler som har (haft) relation till det svenskkyrkliga yrkeskollegiet om man går i katolska kyrkan än när man går i svenska kyrkans gudstjänster. Tur att det inte var f Conny som celebrerade för då hade det varit en f d svenskkyrklig präst även vid altaret.

 

Vad kan vi läsa ut av detta? Om man vill veta hur det kommer att vara i något avseende om ett antal år då ska man inte titta på hur det är nu utan på trenden.

 

Min egen personliga trend är väl att bli alltmer katolikvänlig.* Men ändå har jag knappast kommit längre än dit där många högkyrkliga präster redan länge befunnit sig. Skulle det bli någon allvarlig förändring så lovar jag meddela i god tid. 

 

Nu har jag kommit en bit över 400 sidor i KKK. Genomgången av trosbekännelsen och första delen av sakramentsläran är väl till stora delar okontroversiell. Men en sak fascinerar mig: det oerhört milda tonfallet när olikheter mellan katolska kyrkan och de östliga traditionerna kommenteras. T ex filioque** Det östliga (ursprungliga) alternativet förkastas inte. Och om man bara inte överbetonar skillnaderna så behöver det inte hota enheten sägs det. Detsamma när det gäller olikhet i sakramentssynen fr a kring konfirmationen. I väst görs den av biskopen när den döpte nått något mognare ålder; i öst görs den av prästen direkt vid dopet. Lungt och stilla kontaterar bara katekesen att västordningen innebär betoning av den enskildes samhörighet med hela kyrkan genom biskopen och att östordningen innebär en starkare sammanhållning av dop och konfirmation. No big deal alltså. Bara lite olika betoning. Om det får gå 500 år till så kanske skillnaden mellan katolsk och luthersk rättfärdiggörelselära också bara blir en fråga om betoning (så tycker jag redan).

 

Relationen till de protestantiske är också intressant. I två olika paragrafer  - dels i nr 818 som en del av utläggningen av tredje trosartikeln, dels i nr 1271 om dopet - står exakt samma sak om kristna som tillhör samfund som utgått ur reformationen:

"Dessa troende har blivit rättfärdiggjorda av tro (min kurs.) i dopet och är inlemmade i Kristus; de har därför all rätt att kallas kristna, och den katolska kyrkan erkänner dem med rätta som sina bröder och systrar i Kristus".

 

Så var det med det, alla ni som tror att katolska kyrkan inte räknar andra kristna som kristna! Men hur ska man fatta det i övrigt? Det jag kursiverat? Att katolska kyrkan tillåter reformatoriska kristna att rättfärdiggöras av tro medan dom förbehåller sig själva rätten/skyldigheten rättfärdiggöras av tro och gärningar; eller att även dom själva tror på rättfärdiggörelse av tro?

 

Att kalla mässan ett offer skrämmer mig inte. Inte ens ordet mässoffer. I paragraf 1104 står att liturgin "erinrar" och "aktualiserar, "gör närvarande" "de händelser som frälst oss"."Kristi mysterium firas, men upprepas inte" (min kurs.).

 

Finns det då inga problem kvar i det jag läst? Ska vara Påven i så fall. När protestanter tar del av det katolska att påven ses som "Kristi  (Guds?) ställföreträdare" då brukar dom få en smärre chock. Men vad är problemet? Menar man att påven därmed gör sig till Gud? På intet sätt. Under en sammanlagd tid av flera år har jag varir vicepastor (vikarierande kyrkoherde) men aldrig har jag blivit kyrkoherde för det. Varje söndag har också Kristus miljoner ställföreträdare. När han inte själv kan närvara kroppsligt överallt så får någon annan vara hans ställföreträdare och tala hans ord och dela ut hans sakrament.

 

Om man ska vara helt uppriktig så tror jag att det verkliga innehållet i den protestantiska kritiken i detta är att Kristi ställföreträdare skulle vara någon annan än vi. För i alla protestantiska kyrkor och grupper är det ju (ibland outtalat men likväl) självklart att vi är den grupp som mest rätt fattat Jesu ord och mest autentiskt lever Jesu liv, alltså blir det vi som är Kristi verkliga ställföreträdare, inte påven.

 

När vi i vår kära gamla svenska kyrka haft oenigheter om hur bibeln kan tolkas så blir det ju i praktiken kyrkomötets majoritet som blir Kristi ställföreträdare. Om Kristus funnits kroppsligt på jorden hade vi frågat honom. Om han redan var uppfaren men apostlarna i livet, då hade dom fått samlas till apostlamöte. Men när dom är döda, vem ska då ytterst avgöra. I valet mellan påven och svenska kyrkans kyrkomöte så undrar jag vilket som är bäst eller sämst.***

 

Sen var det ju avlaten också. Noterar att hela texten i det avsnittet står med mindre stil. Och i katekessens inledning står att det som tryckts med små bokstäver är "historiska eller apologetiska anmärkningar eller kompletterande (min kurs.) läroutläggningar". Vad betyder det? Ett snyggt ord för i praktiken mindre viktigt?

 

Jag hänvisar återigen till artkeln Den missförstådda avlaten av Anders Piltz (ur tidskriften Signum i början av året 2000). Den kan sökas på nätet. Läs den först innan du diskuterar.

 

När jag läst 200 sidor till så återkommer jag. Men det kan dröja lite längre eftersom annat nu också pockar på uppmärksamhet.

 

- - - - -

 

* det är oundvikligt att det blir så när man även på katolsk tro tillämpar den lutherska princioen "tolka och tyda allt till det bästa" (Lilla katekesen, Luthers förklaring till åttonde budet)

 

** tillägget "och Sonen" i tredje artikeln av nicenska trosbekännelsen

 

*** kom nu inte och snacka om Skriften allena för här diskuterar jag hypotetiskt en situation där oenighet råder om skriftens tolkning även om båda sidor principiellt skulle  erkänna skriftens överhöghet

 

 

Idag (dvs fredag) så blev en stor del av läsningen så sen att den skedde på lördag. Skälet till det var att kvällen spenderades hos god vän och kollega tillsammans med annan god vän för bastubad, fika och samtal. En av vännerna kan tänka sig konvertera den andre inte. Då förstår ni vad samtalen handlade om. 

 

Läsningen ikväll handlade mest om dopet så det var inte särskilt kontroversiellt för en lutheran. För en verklig lutheran alltså, inte en väckelsekristen s k lutheran* (eftersom det - precis som i de lutherska bekännelseskrifterna! - står att dopet är nödvändigt för frälsningen. I princip skulle man kanske tillägga eftersom KKK har rätt långa utredningar om deras möjlliga frälsning (inkl barn) som utan eget ansvar gått miste om dopet. Om läsplanerna håller så har jag på söndag hunnit till sid 400, då skriver jag mer.

 

Idag (dvs fredag) köpte jag säsongskort i ishallen för säsongen 2017-18. Försökte få plats närmare pensionerade kollegan jag brukar träffa på matcherna. Gångna säsongen satt jag två rader ovanför honom och fem platser åt sidan. Nu fick jag plats precis framför honom, en rad nedanför. Om han böjer sig fram eller jag vrider på nacken så kan gemenskapen utvecklas.

 

Idag (dvs igår) kom jag också på hur jag skulle kunna ta mig råd till en motorcykel; jag säljer bilen!  Skälet till att den tanken väcktes var att jag på hemvägen från bastukvällen hamnade efter en motorcyklist och det var helt oemotståndligt gripas av känslan när man såg honom lägga ner hojen i kurvor och rondeller.

 

- - - - -

 

* jag uttrycker mig medvetet provokativt här för att ruska om en aning. Min absoluta bedömning är att det i vår kyrka finns många som i sina lågkyrkliga/väckelsekristna traditioner berömmer sig av det lutherska men bevarat endast ett ytterst smalt lutherskt arv och tappat mycket av det som hör till genuin luthersk kyrkokristendom.

 

 

meddelades idag för tidigare livstidsdömde Kai Linna. Domen var givetvis väntad efter det att han blev frisläppt efter domstolsförhandlingarnas slut i maj. Men befriande ändå, givetvis.

 

Personligen tyckte jag redan när han dömdes att bevisningen var mycket tunn. Hur kunde det hålla för en fällande dom? Och det både i tingsrätt och hovrätt.

 

Men kanske är det så att redan när en person åtalas - och ännu mer när dom fallit i första instans - då är han i praktiken redan mördaren i allmänhetens och medias och kanske t o m i rättsvårdande myndigheters ögon. Och ingen vill väl släppa en mördare lös. Särskilt inte för ett så bestialiskt brott som media redan fått chans beskriva. Och så blir det hela något som nästan rullar på av sig självt. Andra exempel har man sett under årens lopp. Tomas Quick, men det har ordnat sig. Det s k kallade Kevin-fallet kanske också klaras ut. Då är det bara dags att vi får ordning på det s k styckmordet från 1984 så att "allmänläkaren" och "obducenten" äntligen får upprättelse.

 

Avslutningen av vers fyra i förra psalmbokens psalm169 Fädernas kyrka i Sveriges land.

 

För några dagar sedan hade jag några vänner här hemma på en kopp te (alltså, dom fick - minst - en kopp var). Ett av kvällens samtalsämnen kom att bli vilka länder det är som har ett kors i sin nationsflagga. De nordiska länderna konstaterade vi ju snabbt. Därtill Schweiz och Grekland och Storbritanien och ytterligare några ur brittiska samväldet som har den brittiska i en liten ruta i ena hörnet? Eller är det något land som har den brittiska men bara bytt plats på färgerna, ungefär som Island och Färöarna jämfört med Norge? Några fler? (Massor inser man nu med googles hjälp men det kunde vi inte just då).

 

Nå, hur som helst, nordens länder har korset tydligast. Och finast är ju sveriges flagga med korset i gult (=guld!).

 

Men hur länge får det vara kunde man undra. Var det jag eller någon annan vid bordet som undrade om det inte snart ska börja resas krav på korsets borttagande av religionsfrihetsskäl och pga "alla människors lika värde"? Alltså, människor med annan religion ska väl slippa vörda ett kors - kommer det att hävdas.

 

Vem av oss var profet? tänkte jag igår kväll när jag lite förstrött då och då kastade ett öga på landskampen i fotboll mellan Norge och Sverige samtidigt som jag satt och läste.

 

Norska landslaget tog ledningen. Målet gjort av en spelare med ett namn som naturligt brukar förknippas med annan religion än den kristna. När man i bild en stund fått se målskytten kramas av medspelarna så visades i bild delar av norska hejarklacken, eller ska vi kanske säga spelarens hejarklack? Dom viftade nämligen med "norska flaggor" utan kors. Rött fält upptill och nertill och i mitten ett vågrätt band vitt-blått-vitt. Rätta färger men fel mönster!

 

Kanske får man trösta sig med att det svenska kvitteringsmålet gjordes av en spelare som gjorde korstecken när han gick in på plan (om jag såg rätt).

 

 

Tur att vi firade mässa igår kväll. Då blev det i alla fall en mässa under söndagsdygnet - när jag nu under dagen ville fylla mina förpliktelser mot grannarna och hjälpa till i arbetet i kvarteret. Otroligt vilket jobb få bort allt ogräs i sandlådorna kring gungställningarna. Om man slarvat många tidigare år och låtit det börja gro igen, vill säga.

 

Under dagen kom även yngre bror med hustru förbi på en snabbvisit. Dom har varit uppe på ett 50-årskalas igår. Dom fick nu med egna ögon se arbetet som pågår i vardagsrummet och med glädje dela mina visioner och fantasier om hur det ska bli en gång.

 

Nå, men hur som helst är det söndag idag och då vill man till sist på något slags gudstjänst. Kl 16 i bönhuset fick bli alternativet.

 

Nu återstår bara middag och dagens avsnitt ur KKK (20 sidor). Man får se om någon snubbeltråd är ulagd denna gång. Men berätta om läsningen och kommentera ids jag bara var hundrade eller två hundrade sida, så ge er till tåls.

Ja, så (vad annars!) firade vi 38-årsdagen av vår prästvigning. Vi möttes i Örnäsets kyrka som var vår ungdomskyrka. Det var där som mycket av vår tro formades som sedan ledde till att vi blev präster. Vi inbjöd några vänner att dela högtiden med oss så sammanlagt var vi sex personer. Ytterligare två var med oss i tankar och böner. Efteråt for vi till Friends i stan och fikade. Och samtalade.

 

Nu har jag läst 200 sidor i Katolska Kyrkans katekes.Så väldigt mycket att störas av är det väl inte så här i början där det mesta handlar om treenigheten  och början av trosbekännelsen. 

 

En del av mina vänner tänker kanske att jag borde störas av orden om att Traditionen bör hållas i samma vördnad som Skriften. Men faktiskt inte. Länge nog har jag levt i tanken att konflikten mellan lutheraner och katoliker om Skriften allena respektive Skrift och Tradition enklast löses av de ortodoxa: skriften är en del av traditionen.

 

Förmodligen borde jag hicka till även vid avsnittet om Marias obefläckade avlelse men jag gör tyvärr inte det heller. Det är som jag tidigare uttryckt: själva dogmen har jag upplevt som mer problematisk än innehållet i den. Skulle vara intressant få mera insikt i vad de ortodoxa tror om saken. I KKK hänvisas till det ortodoxa uttrycket allheliga. Har det en liknande betydelse som innehållet i den romerska dogmen?

 

Igår läste jag även om eucharistins instiftelse. Där sägs att Jesus genom ordet "gör detta till min åminnelse" själv gör apostlarna till det nya förbundets präster. Det kanske möjligen är olutherskt. Men det har nog länge varit etablerat i svenskkyrklig högkyrklighet att skärtorsdagen även är prästämbetets instiftelse så att "gör detta" inte bara syftar på den enskildes kommunion utan även på prästens celebrerande, så den saken svalde jag nog utan större problem.

 

Idag hade vi även städdag i radhusområdet. Jag hörde till gruppen som rensade ogräs i sandlådor. Arbetet fortsätter i morgon trots att det är söndag.

är det idag. Av min prästvigning. Tillika för kollega i staden. Vi prästvigdes tillsammans. Under årens lopp har vi då och då gjort något för att högtidlighålla denna dag. Särskilt kanske vid de jämna tioårsjubileerna.För åtta år sedan var vi väl uppe i finska lappland hos kollega som sedan länge verkar i Finland. Alla övriga i gruppen utom en har verkat i södra stiftsdelen så vi har inte haft lika tät kontakt. Några i gruppen var dessutom betydligt äldre och flera redan döda.

 

Ikväll tänker vi göra något. Vad berättar jag efteråt.

Att jag gör någon nytta under semestern.

 

Här ser man hurusom jag börjat riva den innervägg jag byggde troligen under läsåret 90-91, med vilken vi avdelade vardagsrummet så det gav ett sovrum till. Någon tidigare husägare måste också ha varit i rivartagen för en vägg på motsvarande ställe fanns då huset var nytt. Under årens lopp (snart 30) har man många gånger sett grannar ömsom bygga ömsom riva dylik vägg.

 

Nu lite skryt. På nästa bild ser man en detalj hur jag inte slog ner spikarna i botten när jag monterade regelverket - allt för att underlätta eventuell väggrivning, min eller kommande ägares. Det hjälper mig nu!

 

är ett namn du ska lägga på minnet. Det är det verkliga alternativet i kyrkovalet i september. Men det vet du givetvis redan. Då bör du sprida den insikten till andra.

 

En del av oss som är aktiva i sagda nomineringsgrupp här i Norrbotten var idag samlade i Överkalix. Folk från Boden, Piteå, Luleå, Kalix, Överkalix och Övertorneå. Lite valtaktiksnack givetvis i kombination med bön och utdelning av valmaterial mm. Därtill god mat och ett föredrag om den kyrkliga utvecklingen i landet med avseende på kyrkans beslutsapparat.

 

Trevlig dag.

 

Rösta på Frimodig kyrka i höstens kyrkoval.

- var det ett år eller mer, eller mindre? Tiden går så fort numera så man vet inte när det var som vad inträffade. Nå, i vart fall då (när det nu var) så skrev min gamle kamrat på sin blogg att han läst ut Katolska Kyrkans Katekes. Han skrev att det mesta kan man stämma in i men inte riktigt allt. Exakt vad det var som skavde utvecklade han inte så ordentligt. Men nu skulle det vara intressant få veta.

 

Jag har nämligen just själv startat läsning av densamma i avsikt att ta mig igenom hela boken. Ganska mycket har jag läst förut, men då har det varit spridda delar, här och där, allteftersom andan fallit på.

 

Men nu är alltså målet pärm till pärm. Frågan är bara vilken grundläggande attityd som ska prägla läsningen? Ska det vara den som jag (tyvärr!) ofta tycker mig möta från protestanter/lutheraner när dom närmar sig det katolska; vi vet redan i utgångsläget att vi har rätt och ni har fel. Så när man träffar på något man tycker känns ovant eller som man har tveksamhet inför eller tycker är helt fel då reagerar man med vad var det jag sa. Dom har fel och här är beviset. 

 

Men det finns ju ett annat sätt att läsa. Nämligen det som verkligen borde vara det lutherska sättet: att följa Luthers katekesförklaring till åttonde budet: att tolka och tyda allt till det bästa.*

 

Alltså kommer jag nu under semestern att vara en tvättäkta lutheran.

 

 

* jag har många gånger upplevt hurusom människor som definierar sig som lutherskt troende agerar som om dom anser att denna luthers katekesanvisning ska vi följa i relation till alla människor - utom just katoliker. För när det gäller katoliker då är det ständigt vår uppgift att visa hur fel dom har.(Men så "måste" man kanske agera för att inte såga av den gren man sitter på.)

Märklig dag. Större delen av dagen kan man uppföra sig som vilken dag som helst. Själv for jag bl a till Röda korsets Kupan och hämtade en fåtölj som näst äldsta dottern köpt. Det var med nöd och näppe jag fick in den i bilen. Väl hos dottern fick jag se lite bilder från hennes Romresa tidigare i vår.

 

Sen fixade jag lite kring nya ytterdörren.

 

Alltså kan man ägna sig åt vanliga saker eftersom det inte är röd dag. Men på kvällen kunde man ändå fira helg och gå på mässa i Hertsön celebrerad av Bosse. Precis en apostlaskara var vi. I vart fall om apostlarna är lika många som i Husförhörsvisan.

 

Efteråt fick jag med mig tre vänner hem på te och tilltugg. Trevligt det med. Så var första semesterdagen slut. I morgon är det nationaldag.

börjar semestern. Inbrottstjuvar göre sig dock icke besvär eftersom jag kommer att vara hemma största delen av tiden. Jag ska utföra en hel del arbeten på huset. Äntligen. Skönt att få komma igång.

 

Skönt också bara med det faktum att det blir semester. Jag tror aldrig att jag tidigare längtat så mycket efter semestern som nu. Varför, kan jag inte med säkerhet säga. Håller jag på bli gammal? Är jag allmänt less på att arbeta?

 

Idag var det ialla fall roligt. Men så firade jag ju mässa. Det är i särklass roligaste arbetsuppgiften: mässa och predikan. Efter högmässan i dag talade jag lite om det sätt på vilket vi numera gestaltar liturgin. Jag tänker fr a på detta att de flesta står upp stora delar av gudstjänsten, fr a under lästa delen av nattvardsbönen. Varför gör man det? Jo, därför att det är just bön. Vi talar till vår Herre och kung.  Klart vi står. Tänk om vår jordiske kung Carl Xl Gustaf skulle komma in i kyrkorummet och man ville säga något till honom, hur många skulle komma på tanken att tala till kungen sittande? Ingen naturligtvis. Man skulle omedelbart resa sig och tala till kungen stående. Och nu är alltså liturgins böner inte bara något som prästen "säger" och vi lyssnar. Utan det är hela församlingens gemensamma bön som prästen leder. Bön till honom som är Kungars kung över himmel och jord. 

 

Mamma var med i kyrkan idag, lotsad dit av min moster. Och till hennes stora glädje var en annan av hennes riktigt gamla vänner där. Också hon en bit över 90.

 

Igår var jag på bröllop i Tornedalen. Ett sån't där bröllop då man känner ena parten väl och den andra inte alls. Så Joh 3:29 stämmer bra in på min situation. Brudgummens mor berättade att hon understundom läser denna ringa blogg. En annan kvinna, som fick använda min vän och kollega Stefan Aro som tolk, gav mig en profetisk hälsning.

 

Under eftermiddagen idag hann jag även en sväng förbi min moster och morbror för att hjälpa dom fixa spolmekanismen i toaletten. Men jag hann hem och byta bort svarta kostymen först. Jag funderade visserligen om toalettarbete får utföras på söndagen. Men jag tänkte att om Jesus godkände att man på sabbaten drog upp ett djur som fallit i brunnen, så må det vara tillåtet fixa en toalett. Jag menar, de behov för vars skull toaletten finns upphör ju inte bara för att det blir vilodag.

 

Under kvällen har jag haft besök av två par gamla vänner. "God ost och dryck" enligt hälsningen i gästboken. Av vilket slag den goda drycken var skall jag pga omsorg om vissa läsares sinnesfrid inte nämna. Men jag kan väl i alla fall skvallra om att den kom från Italien. Dock inte från trakten kring Rom :)

 

 

 

Det kan man ju fundera mer över.* Och jag ska göra det genom att dela ett personligt vittnesbörd.

 

Det torde vara allom bekant att jag i de två kontroversfrågor som dominerat svenska kyrkan senaste årtionden, frågan om prästämbetet och om äktenskapet, att jag står för de gamla traditionella uppfattningarna (prästämbetet innehas av män respektive att en äktenskapsrelation är mellan en man och en kvinna).

 

När då människor frågar mig "varför?", "varför tror du som du gör?" Då är mitt svar- jag erkänner helt öppet att det är vad som spontat kommer från hjärtat - inte "därför att det står så i Bibeln", utan därför att så har Kyrkan alltid trott.

 

Så var det med det.

 

- - - - -

 

* se mitt inlägg "Idag" som skrev för en dryg vecka sedan. Där blev det lite debatt i kommentarfältet.