Svunnen tid 2
Skälet till att präst- (och biskops-) ämbetet omgjordats av särskilda regler som gett en viss trygghet, och självständighet i kyrkan beror ju på att prästen är den som representerar det som gör kyrkan till Kyrka: det som behövs för att vi ska kunna bli frälsta, nådemedlen, dvs Ordet och sakramenten. Så när präster traditionellt haft en viss "särställning" i förhållande till andra anställda så beror det inte på prästers märkvärdighet, inte heller är det en rest av någon slags överhetsrespekt utan ett värnande om Ordets och sakramentens frihet.
Att förståelsen för detta minskat med åren beror kanske också på att insikten om att vi människor behöver bli frälsta - och att detta bara kan ske genom det initiativ som Gud tagit när han sände sin Son och genom honom "upprättat sin kyrka och församling, där han upptager oss till sina barn, renar oss från synden och giver oss arvslott med de heliga i ljuset" (gamla dopritualet) - att insikten om detta börjat försvinna.
En svunnen tid sysslar vi ju för allan del alltid med i kyrkans gudstjänster så länge som vi läser ur Bibeln. Idag är det första söndagen i advent (OBS! inte "första advent"). Vi har fått sjunga Bereden väg för Herran. Handlar det om svunnen tid eller nutid? Varje vers slutar med orden "Välsignad vara han som kom i Herrens namn". I förslaget till ny psalmbok 1986 så ville man ändra till "Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Jag minns att vår dåvarande stiftsbiskop Gunnar Weman ivrigt talade för detta. Givetvis vore det bättre. Kristus är någon som kommer till oss nu - i Ordet och sakramenten - inte bara någon som kom till några andra en annan gång. Kyrkomötet vågade dock inte göra den lilla ändringen - kanske fruktade man att människor då skulle känna sig så främmande att dom slutar gå i kyrkan. Men vi får väl försöka leva oss in i den svunna tiden och uppleva att vi är med där på vägen utanför Jerusalem.
Nu var det länge sedan jag fick in något om motorcyklar i bloggen så nu får jag berätta att jag igår flyttade in hojen längst in i garaget så nu är den definitivt vinterparkerad. Hojsäsongen känns som en svunnen tid, men då är det bara drygt fyra månader till dess att det är dags ta fram den igen!
Från en svunnen tid
Men när jag väl tog mig för att läsa boken i ordning från första till sista pärm så var det faktiskt helt andra avsnitt som berörde mig mest. Hakon är ju sju år äldre än mig så när han beskriver sin (kyrkliga) bakgrund så är det mycket man känner igen. Tiden när hundratals barn var med i söndagsskolan i varje församling, när det behövdes flera stora bussar till söndagsskolutfärden osv. Tänk att man upplevt denna tid! Jag är visserligen inte från ett prästhem som Hakon är men min farfar var ju präst och sannolikt var det nog lite ärvd prästgårdskänsla över mitt föräldrahem så även där finns en del igenkänningar!
Jag känner mig som kommen från en svunnen tid. Ska man sörja eller vara glad? Ska man önska tiden tillbaka? Knappast möjligt och den nomineringsgrupp jag tillhör i kyrkomötet (du vet väl vid det här laget vad den heter) brukar ju påstå att våra genomsnittliga kyrkopolitiker drömmer sig kvar i gamla, för länge sedan gångna tider när dom uppför sig som om vi fortfarande var en allomfattande stats/folk-kyrka; - alltså kan jag knappast förfalla till kyrklig nostalgi.
Annars känner jag mig titt som tätt såsom kommen från en svunnen tid. Senast hände det i tisdags när vi hade en framtidsdag för de anställda i vår samfällighet. Det var tal om bla framtida arbetsledarorganisation. Jag dristade mig då att framföra den principiella synpunkten att alla präster borde ha kyrkoherden som arbetsledare. Framstår sannolikt i dag som stenålders. En sådan struktur är bara ett tecken på upprätthållandet av den separata ämbetslinjen i kyrkan. Visserligen är den i övrigt så raserad idag att en liten detalj knappast gör till eller från.
De sätt på vilka man successivt raserat ämbetsstrukturen i vår kyrka de senaste årtiondena märks bla i följande:
1. Kyrkoherden ej självskriven ordförande i kyrkorådet.
2. Ansvar har i små portioner flyttats från kyrkoherden till kyrkorådet (tex gällande gudstjänstlivet och kyrkorummet). Något som i de flesta fall döljs genom att kyrkorådet av praktiska skäl delegerar detsamma ansvaret till kyrkoherden.
3. Prästernas förlorade egna representation i kyrkomötet
4. Biskoparnas förlorade rösträtt i kyrkomötet
5. Att prästerna blivit lokalanställda - ej längre anställda av stiften - och att stiftet ej tar totalansvar för de nyprästvigdas tjänst. Dvs: efter pastorsadjunktsåret så blir prästen arbetslös om hon/han ej lyckas få en fast tjänst. Förr fick man i sådant fall bli kvar som adjunkt med lön av stiftet
Sannolikt finns fler exempel så jag skriver mm.mm.
De flesta nuvarande församlingsanställda - både präster och andra - har dock ytterst svårt att förstå "varför det ska vara något särskilt med prästerna". "Ska inte dom vara anställda på samma villkor som alla andra?"
Nej, det tycker inte jag. Men jag kommer ju från en svunnen tid. Är det någon av läsarna som inser varför präster inte är som alla andra? Nähä! Svar i nästa inlägg.
Alpha
Idag har jag firat gudstjänst som vanligt. Högmässa. Lite märkligt var väl det också att GT-texten var ur Hesekiel efter det att vi på OAS-kursen fått lyssna till undervisning av Hans Weichbrodt om just Hesekiel. Men så är det väl när Gud lägger pussel. Inför predikan läste jag lite olika kommentarer. I Fjellstedts gamla bibelkommentar (till vilken det hänvisades i en annan skrift som jag läste) stod det att orden om den livgivande strömmen som kommer från templet och rinner till Döda havet måste uppfattas "andligt", dvs som en symbol för nåden. Men så fanns där en lite brasklapp: om det också kommer att bli en konkret uppfyllelse av profetian det kan bara framtiden utvisa. När man har varit i Israel, och vid Döda havet (vilket jag hade förmånen få vara i våras) och besökt, eller varit i närheten av, de platser som nämns i dagens bibelläsning, då blir det sannerligen lite underligt att tänka att orden om det levande vattnet i Döda havet och om det rika fisket mellan En-Gedi och En Elgajim i själva verket skulle handla om den välsignelse som vi här i nordanland erfar när vi lever i nåden.
Kanske är det vi som får uppleva den dag då det går att fiska i Döda havet - kanske det då kallas levande havet. I väntan på det får vi glädjas över att också i vår tid kan andligt döda människor bli levande, skuld och ångest bytas mot frid och människor bli uppfyllda av den Helige Ande.
I morgon tänker jag göra två saker på min lediga dag:
1. Städa
2. Fixa lite med motorcykeln.
Få se om jag lyckas eller om det blir som vanligt: soffan och en pocketbok.
Tillbaka
I helgen som gick var jag alltså på Frimodig Kyrkas stora möte i Stockholm. Det var fint, upplyftande, uppmuntrande.
Nästan samtidigt hann jag också med att vara en kort stund på ett annat sammanträde där jag fick höra ett intressant föredrag av prästkollegan Rolf Pettersson från Göteborg under ämnet "Kyrkans kropp och själ". Med hjälp av bla tankar från Nathan Söderblom visade han på viktiga delar i svenska kyrkans självförståelse. Intressant var när han berättade om 1600-talsförsöket att skapa en riksstyrelse för svenska kyrkan. Prästerskapet i dåvarande riksdagen protesterade livligt mot detta, bla pga att det ansågs riskera att försvaga stiftens självständighet. Men riktigt intressant blev det när man fick veta att prästerna även formulerat sig ungefär så att det skulle finnas en risk att kyrkans styrelse hamnade i händerna på politiker - tvärt emot kyrkans ordning. Det var sannerligen ett yttrande för vår tid.
Men som sagt: huvudsysslan i Stockholm var Frimodig Kyrkas möte. Nu tar vi nya tag inför kyrkovalet 2009. Du avser väl rösta på Frimodig Kyrka! Fick även se min son i Stockholm. Det var roligt.
Att jag ej bloggat efter det beror på att jag inte var medveten om att det fanns fri datatillgång på det ställe där jag senare befunnit mig. Eller snarare: jag hade knappast lust att bry mig om det. (Förlåt kära läsare!). Måndag till torsdag har jag varit på en OAS-kurs på Rättviks stiftsgård. Nästan hela gänget av oss som varit mycket engagerade i OAS-mötena här i Norrbotten de sista sex åren var där.
Det var fantastiska dagar. Härligt med dagliga mässa. Och jag kan verkligen säga att det som är bäst i OAS-sammanhangen är mässorna. Att vara i kapellet i ca två timmar på kvällarna och sjunga och be och dela nattvarden och sedan bara vara fylld av känslan att det lika gärna kunde få hålla på lika länge till! En sådan kurs kan verkligen rekommenderas. Det blir en ny på Rättviks stiftsgård om ett år. Men däremellan kommer givetvis sommarens stora OAS-möte i Borås. Du håller dig uppdaterad genom att läsa på OAS-rörelsens hemsida. Länk finns här på sidan. Jag vidhåller det jag tidigare sagt: OAS-rörelsen är det mest positiva skeendet i svenska kyrkan just nu.
Till Ann O Nyms stora glädje kan jag berätta att jag var så gripen av att vara på OAS-kursen att jag avstod från att göra det jag tidigare planerat: att låna en bil och fara till Touringbutiken utanför Borlänge, en butik där man köper MC-utrustning.
Kan till sist inte låta bli att med kära läsarna dela ett SMS jag fick av min svåger:
Vita Huset ska bort
det ska ersättas av en
svart Barack!
För en FRIMODIG KYRKA
Vi brukar ju kalla oss Det verkliga alternativet i kyrkovalet. Jag tror att det är sant. De allra flesta av de övriga nomineringsgrupperna är antingen politiska partier eller åtminstone fullständigt fast i det politiska mönstret. Det behövs något nytt i svenska kyrkan. Men inte bara nytt, utan även sant och riktigt.
Nu ska vi samlas för att bli inspirerade inför nästa års kyrkoval. Visa att det finns inom kyrkan en opinion av troende, gudstjänstfirande människor som - vid sidan om de politiska kanalerna - är beredda att ta ansvar för och bidraga till en god utveckling för svenska kyrkan.
Visst hoppas vi bli inspirerade och att få glädjas över varandra i många härliga möten. Men det finns också ett vardagligt slit. Mycket praktiskt arbete om seger ska vinnas i valen. Mycket diskuterande av frågor som en enskild kristen kan finna ointressanta eller onödiga. Behövs allt det här runt omkring? Och behövs allt diskuterande om en massa olika saker. Ja, det behövs - även om det kanske inte är varje kristens personliga kallelse att vara engagerad i allt. För det visar sig att även ibland till synes små vägval kan få stora konsekvenser på sikt. Det spelar roll hur kyrkans struktur ser ut. Det spelar roll hur gudstjänsten är utformad. Det spelar roll vilka som tillåts bli - och vilka som i framtiden kommer att vilja bli - präster och diakoner och kyrkoanställda och det spelar roll hur de utbildas. Allt det här spelar roll för vad som s a s kommer ut i andra änden, alltså vad som blir kyrkans budskap.
Och framförallt: det spelar naturligtvis roll om de som i olika sammanhang representerar svenska kyrkan vågar tala tydligt om tron på Jesus som hela väldens frälsare och om tilliten till Bibeln som Guds ord.
Låt oss tillsammans be och arbeta för en kyrka som FRIMODIGT vågar stå upp för det som är kyrkan viktigaste kallelse: att föra ut budskapet att Jesus Kristus, som lidit dött och uppstått för oss, är hela världens Frälsare.
Frågor och åtgärder
Skälet till att jag hade svårt att hålla mig för skratt när jag första gången mötte den titeln var att jag just läst om det accelererande oskicket att abstrahera språket. Ett exempel är just att man för in formuleringen "frågor" alt. "åtgärder" i alla möjliga sammanhang. Jag minns tex en gång när vi i kyrkan skulle diskutera Kyrkans strukturfrågor, varför inte Kyrkans struktur kan man fråga sig. En annan sak är att man tar bort alla ord som gör att man kan känna igen sig. Så gavs, i en av posten (tror jag) utgiven publikation, följande mycket lärorika exempel:
1. Pappa diskar i köket
Här finns tre saker som omedelbart måste angripas: de tre mycket välkända orden pappa, disk och kök. Att ha med så vardagliga ord gör texten alldeles för obyråkratisk. Till verket. Man börjar med att ta bort det som inte bara är välkänt utan dessutom levande och mänskligt: pappa.
2. Diskning pågår i köket
Alltså en mening utan subjekt. Utmärkt. Dessutom finns inte en levande själ i närheten. Nu till steg två: ta bort de kända orden disk och kök. Disken först.
2. Utensiliesanering pågår i köket.
På rätt väg, men långtifrån tillräckligt. Hur i alla fridens tider blir vi av med köket? Enkelt visar det sig:
3. Utensiliesanering pågår inom sektorn för matberedningsfunktionen.
Nu har vi hamnat på de riktigt höga höjderna, men den sista fulländningen återstår. Det handlar om att förflytta hela verksamheten - som man inte längre kan få något som helst konkret grepp om - till en nivå av total abstraktion. Det är där som ord som "frågor" och "åtgärder" hör hemma. Alltså:
4. Utensiliesaneringsåtgärder pågår inom sektorn för matberedningsfunktionen.
Fulländat.
Alla som känner mig (och vet hur lätt jag har till ett flabb - skratt by association) inser väl hur det går: om man direkt efter det att jag läst detta kommer dragandes med en kyrkoanställd som sysslar med något slags frågor, vad blir resultatet - gapskratt.
Ett internpostkuverts livsresa
Fick ett internpostkuvert i min hand. Dvs jag gick och tog ett för att frakta något från Hertsökyrkan till församlingsexpeditionen. Kuvertet var så begagnat att det jag stoppade i det for ut i andra änden. Alltså behövde det kasseras. Men innan jag gjorde det kunde jag inte låta bli att kolla vilka personer det varit hos. Det blev en skojig resa med mycket associationer . Det skulle bli alldeles för långt att här dra alla som fått besök av kuvertet i tur och ordning, men lite av vad jag kom att tänka på ska jag dela. Hoppas dock att det jag skriver inte ska vara för internt!
Kuvertet har varit hos många som ej längre finns kvar i tjänst. Flera har redan slutat med pension. Andra har bytt jobb. Stieg B är en av dem. Han kallades väl stiftsdirektor på den tiden? Men han har ju varit kyrkoherde i Piteå ett bra tag nu. För några år sedan debatterade vi med varandra i Piteå-Tidningen efter ett OAS-möte; Några har dött, tex Inger Aasa Marklund - gammal vän som tragiskt dog i bilolycka i Egypten. Stor förlust. Hennes namn finns två gånger på kuvertet. Man lämnar onekligen olika slags spår efter sig.
Kuvertet har alltså varit på stiftskansliet. Det började sin bana där. Vi som jobbar i församlingarna i Luleå kallar ofta spontant stiftskansliet för "stiftet". Märkligt! Är det en s.k. freudiansk felsägning? Vad säger det om bilden av kyrkan? Hur stor är risken att orden vinner över tanken?
Från kuvertets resa på "stiftet" dvs stiftskansliet känner jag också igen några namn på personer vilka man som präst hade mer att göra med på den tid då vi präster var stiftsanställda. Träffade f.ö. på bussen för ett tag sedan en av de stiftsanställda som också uttryckte en viss saknad efter den gamla tidens kontakt direkt med prästerskapet. Kuvertet har även åkt ut och in hos Maria B - att döma av namnen före och efter så gissar jag att kuvertet är kvar "på stiftet". Men ett tag var det besvärligt när vi hade en Maria B även i församlingen.
Denna senare Maria B (som alltså sannolikt inte haft detta kuvert i sin hand) är nu kyrkoherde i Piteå landsförsamling vilket hon blev trots att socialdemokratisk (!) kyrkopolitiker därstädes i tidningen uttalat nå't om att det kanske behövdes en man på en sådan post. Efteråt försökte han försvara sig genom något "jag måste ha råkat uttrycka mig riktigt klantigt" el dyl. Klart han inte gjorde! Han talade givetvis fritt ur hjärtat direkt ur de äkta gråsossedjupen - långt på sidan om kongressernas och partiprogrammens vackra jämställdhetsparoller.
Givetvis har kuvertet även varit några svängar in hos biskopen, men det var förre biskopen. Så kuvertet är gammalt. Jag minns en gång under förre biskopens ämbetstid. Det hade från "stiftet" producerats ett kort eller en folder där man först såg alla stiftsanställda stående i grupp, fotograferade med lila tröjor på vilka det stod "Runes gäng". Sedan vände man blad och såg då gruppen från andra hållet med biskopen stående framför med texten "det är jag som är Rune" på sin tröja. Alla på bilden skrattade och var glada. Själv skrattade jag inte, tvärtom. Givetvis kan jag inte tänka mig att biskop Rune var skuld till detta. Han måste ha snärjts av någon medie-, informations-, kommunikations-, eller personalvårdsrelations-guru av något slag. Det är inte stiftskansliets personal som är biskopens gäng - inte annat än i den ytterst vardagliga bemärkelsen att många av dem är dagliga arbetskamrater och fikar tillsammans och därför blir ett gäng, precis som på vilken arbetsplats som helst. Men denna arbetsplatsgängskänsla bör man - särskilt i kyrkliga sammanhang - låsa in i personalrummet och absolut inte ta med på sta'n och ännu mindre sprida över stiftet med hjälp av stiftsfinansierat fyrfärgstryck! Om det finns några som ska kallas biskopens gäng så är det väl alla troende i stiftet eller möjligen - om man i något sammanhang vill räkna en mindre grupp - alla stiftets präster.
Kollegan, stiftsadjunkten Lennart L, har även haft kuvertet i sin hand. Vad hans korrekta titel är numera vet jag ej men den tjänst han har hette förr (för länge sedan) "Stiftsadjunkt för evangelisationsfrågor". En gång på åttiotalet fick den kyrka där jag då jobbade (Bergnäskyrkan) besök av den dåvarande stiftsadjunkten för evangelisationsfrågor. Jag kunde knappt hålla mig för skratt när jag veckan innan skulle pålysa besöket av stiftsadjunkt för evangelisationsfrågor. Jag funderade då: vad betyder det att svenska kyrkan anställer en stiftsadjunkt för evangelisationsfrågor istället för en evangelist? Jag funderar fortfarande. Men som sagt, titeln har väl skiftat. Min gamle kamrat som även innehaft tjänsten kanske kan upplysa mig.
Men till slut lämnar vi stiftets hus (för en tid) och hamnar i Domkyrkoförsamlingens och Luleå kyrkliga samfällighets hus snett över kvarteret. Och sedan blir det resa av inom både Domkyrkoförsamlingens och Örnäsets församlings territorier. Mjölkudden, två gånger - en resa på några kilometer till distriktskyrka i Domkyrkoförsamlingen. Namnet Mjölkudden kommer av att där var förr i tiden ängar där stadsborna hade sina kor på bete. Kyrkan ser ut som en moské: stor kupol och smalt klocktorn, perfekt som minaret. Bara att byte ut korset mot en halvmåne den dag när muslimerna vill ha lokal och vi ej har råd behålla alla våra.
Rolf E får också besök - då var det verkligen länge sedan. Hur många år är det sedan han pensionerades från tjänsten som domkyrkoorganist? Mina tre äldsta barn sjöng en tid i en av hans körer. Min äldsta dotter sa en gång: "Pappa när vi har sjungit så behöver vi inte vänta tills Rolf säger om vi sjungit bra eller dåligt, man ser det på honom: har vi sjungit bra är han röd, har vi sjungit dåligt är han vit";
Att Ove S fått in kuvertet i sitt kontor två gånger måste jag ju nämna bara för att få berätta att han är motorcyklist precis som jag, men kör han så mycket numera? Han jobbar på kyrkoförvaltningen. Numera är det väl två trappor upp i Kyrkans hus, förut (på kuvertets tid?) var det en trappa upp. Här har vi verkligen lyckats jobba in ett korrekt namn, kyrkoförvaltningen istället för samfälligheten, vilket vi alla sa förr i tiden.
Se´n skymtar namnen förbi i snabb takt. Prästkollegan Anders som sedan hunnit vara i Älvsbyn i flera år och nu är kyrkoherde i Kalix och tillika ordförande i mitt fackförbunds stiftsavdelning. Lennart E, förre domprosten - jag minns fortfarande (och har kvar utskrifterna) hans bibelförklaringar på ungdomens storhelg i Hortlax sommaren 1973. Gedigna och bra; Jan F - var tidigare skolpräst i Luleå men har sedan blivit stiftsadjunkt. Vi var tillsammans på en resa till Auschwitz 1997. När jag ser namnet på en av de f d pedagogerna i Domkyrkoförsamlingen så inser jag att jag minns när hon konfirmerades i Nederluleå 1981 (mitt tredje prästår). Hu, så länge jag varit med.
Fram och tillbaka mellan Domkyrkoförsamlingen - eller Domken som vår föramlingskamrer PeO i Örnäset alltid skriver på kuvertet - och Örnäsets församling. Örnäset förresten, testar man det namnet i rättstavningsfunktionen så föreslås örnnästet! Dessutom har det inget med örnar att göra. Den rätta uttydningen är ör-näset. Anki förekommer ofta på kuvertet både här och där. Det finns många i kyrkan i Luleå vars namn kan förkortas så. Den viktigaste är dock Anki E - hon gör våra löner. Här gäller det att inte skriva nå't elakt. Det får jag ta i annat sammanhang. Många andra finns att nämna som både mottagare och avsändare av kuvertet. PeO har fått det två gånger i rad, hur kommer det sig? Skickar han till sig själv?
Nu slutar vi resan. Långt över hälften av alla rutor är kvar att fylla i så kuvertet måste ha hanterats hårdhänt eftersom det redan är fullständigt förbrukat. Vem är så vårdslös med kyrkans egendom? Men det måste också ha legat still i många år eftersom det startade sin resa för så länge sedan. Men hur hamnade kuvertet ute i Hertsökyrkan där jag fick tag på det? (Siste angivne mottagare fanns i Örnäsgården.) Framgår ej. Här finns absolut en forskningsuppgift för bloggare som vill hitta nå't meningslöst att skriva om.
F.ö. 3
(Rättelse 9/11: det heter "göra reklam för" - se kommentarerna nedan)
De tre (just nu) senaste inläggen på Dag Sandahls blogg (länk här på sidan):
Bröllopsklockor, Cynismen får ett ansikte - Reinfeldts och Bror Duktig - dom inläggen är helt enkelt bara lysande!
Jag var bara tvungen ringa Dag och tacka.
En annan sida
När det i Sverige i media redogörs för amerikansk politik och amerikanska val så kommer ganska fort abortfrågan på tal. Den är uppenbarligen en mycket mer brännande fråga i USA än i Sverige och hålls vid liv där på ett helt annat sätt än hos oss.
Det är inte så alldeles lätt att jämföra situationen i våra båda länder. I Sverige reduceras det hela ofta till för eller emot - även om frågan givetvis rymmer betydligt mer komplikationer. I USA finns ytterligare dimensioner: ska det vara samma federala lagstiftning eller ska delstaterna kunna ha skilda lagar, tex? Dessutom är ju abortlagen betydligt liberalare i USA än i Sverige, i praktiken är abort tillåten nästan ända fram till det att barnet föds.
Det senare innebär att det i USA utvecklats en abortmetod som kallas Partial Birth Abortion ("födelseabort" eller "Abort på delvis födda") - något som de flesta i Sverige har ytterst ringa kännedom om. Enkelt uttryck gå det till så att man initierar ett födelseskeende där barnet kommer ut med fötterna före. Så länge bara en del av barnet är framfött så räknas det juridiskt som ofött och därmed tillåtet att abortera. Alltså tas barnets/fostrets liv (på ett sätt som de flesta upplever som ganska barbariskt när dom får det beskrivet för sig) och sedan kan hela barnet/fostret aborteras.
Den i stora delar av världen illa omtyckte nuvarande presidenten George W Bush har initierat en lagändring som innebär att detta skulle bli förbjudet. För detta tycker jag inte att han ska klandras utan prisas. Och om den sk kristna högern genom sin opinionsbildning bidragit till att detta barbari avskaffas så ska den inte heller klandras utan prisas.
F.ö. undrar jag om det inte är dags att även vi kristna i Sverige blir betydligt tydligare i vår kritik - och vår bön och önskan om förändring - av den nuvarande abortsituationen. Är det verkligen acceptabelt att långt över 1 miljon barn förlorat livet i Sverige genom lagliga aborter? Läste just det uttalande som amerikanska katolska biskopar gjorde för några år sedan. Dom var (i mina ögon omskakande) tydliga: dom menade att vår tilltagande acceptans inför aborterna direkt kan jämföras med den inövning i bristande respekt för livet som påbörjades när man i Tredje riket (nazistiska Tyskland) började ta livet av obotligt sjuka och svårt handikappade vilket snabbt leddes vidare till Förintelsen.
F. ö. 2. Jag undrar ibland om inte den person kan ha rätt som undrade om den stora mängden aborter som utförts i landet under årtionden och som kan upplevas som "jobbigt" för den inblandade sjukvårdspersonalen och som odiskutabelt leder till oro för åtminstone en del av kvinnorna själva, om inte detta kan vara en bidragande orsak till den alltmer utbredda utbrändheten. Är det kyrkan som ska vara lösningen mer än sjukskrivningar och lugnande piller? Är det kyrkan som ska förmå vägleda människor att formulera sin ångest i sådana termer att biktens förlåtelseord blir läkedomen?
Eftersom jag inte ids hålla på med länkar så säger jag istället att om du googlar dig fram till hemsida för Ja till Livet så kan du läsa om hur aborter går till och där finns en länk till beskrivning av Partial birth abortion. En varning till känsliga personer kan vara på sin plats även om inga bilder förekommer utan bara teckningar.
USA-valet
Sedan kan jag ju inte låta bli att fundera i andra banor. Obama är alltså black inte white. Men sedan hör jag av en kollega vid morgonkaffet - något som jag ej visste, visar hur oinsatt jag egentligen är - att Obamas far är black men att hans mor är white. Halva hans släkt är alltså vita! Hur kan det komma sig att en sådan blandad person alltid blir black?? Alla som är lite mörkare än kritvit är alltså black. Varför inte tvärtom: alla som är lite ljusare än kolsvart blir white! Kommer att tänka på en deckare jag läste för några årtionden sedan. Där var en av huvudpersonerna en studentledare vid ett universitet, en av de svartas företrädare. Kommentaren i boken var undefär: han var percis så mycket mörkare i hyn än vad som krävdes för att inte ha betraktats som vit. Nå, nu är väl Obama betydligt mörkare än så. Men frågan är: är det white som är normen som allt annat bedöms efter?
En annan sak kom jag att tänka på igår kväll. Med benägen hjälp av programmet Debatt och speciellt debattören Sievert Öholm. Han påpekade att han sett ett stort valmöte med Obama (tiotusentals deltagare) där det ingick en pastor som talade (i realiteten predikade?) och bad - långt och högt - till JESUS. Öholms undran: varför får vi svenskar aldrig se det i media? Min undran: densamma + förtydligandet: varför är det enda kristna i USA som vi får höra talas om det som kallas "den kristna högern" ? Beror det på att svenska media vill få oss att ständigt förknippa all medveten tydlig kristendom med sådan religiös och politisk inriktning som i vårt land de flesta förväntas uppleva som oacceptabelt politiskt inkorrekt? Vad är det för indoktrinering som svenska medier vill bjuda oss på?
Men nu ska jag inte gnälla - även om det är mer i enlighet med min natur än att vara elak! - för visst är det trots allt något historiskt vi fått uppleva. Men jag får erkänna att det kändes ännu större när jag 1990 på TV såg människor kliva över Berlinmuren. Bob Dylan har rätt The times they are a'changing.
Undrar om man kan åka MC genom alla Obama-stater i ett sträck utan att behöva passera genom någon enda McCain-stat. Eller tvärtom kanske? Får kolla kartan.
