Torbjörn Lindahl

att följa måste man ha när man börjar städa ur ett hus man på sikt ska sälja. Faktum är att redan innan innan inspirationen till bostadsbyte infunnit sig hade inspirationen fört mig till att börja städa mitt inneförråd, vilket jag under senare år inte använt som klädkammare utan som verkygsförråd och snickarboa. Men då ett sådant utrymme tenderar att även bli platsen för allt möjligt diverse, så var behovet av genomgång av detsamma mycket stort, något som min yngre bror flerfaldigt tjatat om att jag borde ta mig förr.

 

Alltså tog jag itu med det. Städprincipen har varit: gå igenom allt  hylla för hylla och det du finner slänger du bort (med vissa klart definierade undantag). Alltså blev det en ansenlig mängd lådor och kassar som samlades vid altandörren för färd till återvinningen.

- Hur mycket av det jag slänger är sådant jag inte samlat själv utan övertagit av pappa, frågade jag min yngre bror.

- Massor, var hans svar.

 

Helt rätt, säger jag och då var vi ändå tre bröder som delade (lika?) på pappas grejer efter att vi kört åtskilligt till återvinningen.*

 

Så blev det till sist färd med grejerna till återvinningen. Men innan dess inspirerades jag till att börja städa ur mitt uteförråd nu när de tre decimetrarna snö påpassligt smält bort. Mats kom och hjälpte mig köra iväg allt. Två vändor blev det med båda våra bilar. Och väl hemma gav vi oss på garaget också. Två billass. 

 

Sanningen bekräftas: skälet till att man har en massa grejer är att man har plats.  Men nu är det riktigt illa. Nu har jag t o m gett mig på bokhyllan i vardagsrummet och fyllt två kassar med böcker!

 

 

* eftet det att pappa, 15 år tidigare, vid flytt från villa till lägenhet redan slängt "i stort sett allt" och bara sparat "det viktigaste" i det källarförråd han hyrde utöver ordinarie lägenhetsförråd.

 

Nu när jag bestämt mig att flytta till lägenhet.

Men det är nog det enda. 

är väl ett ord ur Predikaren. Eller kanske en anspelning på ett ord därifrån. Från Bibeln, Hebreerbrevet, kommer dock med säkerhet ordet här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma.

 

Anledningen till att dessa ord kommer för mig (varav det senare lästs av mig på många begravningar) är att jag äntligen bestämt mig för att köpa en lägenhet och sälja radhuset. Länge har jag känt allt mindre ork och lust till det som ska vara ett eget hus fördelar; tomten, rabatter, odlingar mm. Och särskilt eftet den ork-förlust som drabbat mig efter fjolårets stroke.

 

Men eftersom komma till skott är en av mina absolut svagaste sidor så blir det ofta inte mer än förstrött kollande på Hemnet då och då. Jag har väl oftast tittat på treor, tänkt att jag behöver det. Men då jag absolut vill ha bottenvåning eller hiss (Jag tänker inte bli helt instängd om en allvarligare stroke placerar mig i rullstol) så försvinner ju åtskilliga lägenheter i lite billigare prisklass. Och måste jag som ensamstående verkligen ha en trea? Hur mycket extra dammsugning blir det då inte behov av?

 

Alltså började jag låta mina ögon svepa även över tvåor.

Och se, förra helgen föll min blick på en marklägenhet på Kallkällan. Snabb intresseanmälan och måndag förmiddag ringde mäklaren och vi bokade enskild visning i Tisdags. Till densamma tog jag med gamle vännen och kollegan Mats som råkar bo i grannhuset.

 

Jag blev nöjd med vad jag såg och Mats gav sitt godkännande. På onsdag ringde mäklaren och vi gjorde upp att han skulle besöka mig torsd fm (redan på visningen hade jag sagt att ska jag köpa lägenheten så får du sälja mitt radhus, vilket han redan då lovade). Och efter att han på torsd fm gjort en preliminär värdering av mitt hus utifrån tidigare husförsäljningar i området och med hänsyn till det faktum att jag har det i särklass bästa läget i kvarteret, gav jag ett bud som mäklaren trodde skulle räcka, och på eftermiddagen ringde han och sa att budet accepterats. Koll med banken i fredags att jag kan få ett lån för den korta tid jag står med två bostäder och idag kl 12 skrev vi kontrakt på lägenheten. Från 0-1 lägenhet på 8 dagar. Där ser man vad som kan hända när man handlar på inspiration, något som min gamle kamrat sorgfälligt noterar.

 

Enda smolket i glädjebägaren var att ev tvingas säga upp min hyresgäst (student) mitt i vårterminen eftersom jag sagt att han får bo våren ut. Men när jag försiktigt förde saken på tal så sa han: jag har fått en egen lägenhet i andra hand, flyttar i januari eller februari.

 

Känns nästan som att nån lägger saker på plats.

 

Så är det nu någon som vill köpa ett fint litet radhus med Porsösundets absolut bäste läge, så säg till. Huset är fullt beboeligt utan avgörande akuta renoveringsbehov. Det enda som återstår (när jag fixat lite grejer innan jag lämnar det ifrån mig) är lite utvändig målning efter byte av takplåt och alla fönster.

 

Efter en timmes extra sovmorgon tog jag bussen till min vanliga gudstjänstgemenskap. När har vi senast varit under 20 på en elva-gudstjänst? Måste bero på mässförbudet. Bosse inledde också predikan med ett tydligt uttalande där han uttryckte sin förvåning/bestörtning/ilska över att beslut fattats som förbjuder honom fira söndaglig mässa. Inte bara av samma skäl som jag uttryckte i blogg efter förra helgen att kopplingen mellan det ställe där smitta upptäckts bland kyrkopersonal - Diakonins hus i centrum - och Hertsökyrkans gudstjänstgemenskap är ytterst liten. Utan också av skälet att de kristna ska ha möjlighet möta sin Herre i sakramentet varje söndag. Han berättade personligt hur han under hela sin prästtid kämpat för söndaglig mässa överallt där han verkat. När han sa att man får inte ta från församlingen det sakramentala Kristusmötet så lät han nästan som om han kämpade mot det kommunistiska religionsförtrycket i f d Sovjetunionen. Det går fira mässa på coronasäkert sätt, hävdade han.

 

När han sen omärkligt lyckats glida över till dagens text blev det (som vanligt) en predikan väl värd att höra.

 

Skjuts hem med goda vänner. Övervägde ett kort tag bjuda in dom på kaffe, men avstod då jag började bli trött och behövde vila före eftermiddagens uppgift. 

 

Och vila blev det. Sov som en stock ett tag under eftermiddagen. 

- Hur kan jag vara så trött? frågade jag mig själv flera gånger. Jag har ju haft extra sovmorgon pga byte till normaltid.

 

Nå, i vart fall gjorde jag mig iordning för bussfärd till bönhuset där jag lovat predika tillsammans med en av de andra predikanterna. Men på vägen mot centrum började jag må illa. Hade jag där förklaringen till min trötthet, tänkte jag och tog vändande buss hem för att inte riskera smitta någon.* Hoppas jag klarar mig hem utan att behöva be chauffören stanna för spy-paus, tänkte jag. Och det gick.**

 

Väl hemma blev jag först inte sämre och sedan snarare bättre och till slut fick jag t o m i mig lite soppa. Så då kändes det onödigt att jag vände hem. Men vad hade hänt om jag fortsatt och det blivit värre? Om jag skulle råkat smitta en del av församlingen med vinterkräksjuka, hur kul hade det varit på en skala, som äldsta dottern skulle uttryckt sig.

 

Nu får jag tänka att jag har en förberedd text till kommande söndag då jag också blivit uppsatt att predika. Hoppas hälsan står mig bi.

 

 

* alltså blev det bara en predikan, men enligt vänner som lyssnat via nätet hörde jag senare att den var tillräckligt lång och god

 

** jag satt givetvis långt från andra passagerare

har det handlat om för mig under början av helgen. Du vet den nomineringsgrupp i de kyrkliga valen som du ska rösta på till kyrkomöte och stiftsfullmäktige - och till kyrkofullmäktige i de pastorat där frimodig kyrka ställer upp. Varför just frimodig kyrka? Jo, för att det är det enda verkliga alternativet i svenska kyrkan (när det gäller att utse förtroendevalda alltså).

 

 Vi var några ur vår stiftgrupps styrelse som träffades redan fredag kväll. Pga sjukdom och annat oplanerat tyvärr en decimerad skara. På lördag förmiddag anslöt en person till och på eftermiddagen ytterligare några som hörsammat en vidare kallelse till dem som eventuellt skulle kunna tänka sig stå på en valsedel. Givande information från dem som redan nu har plats i kyrkofullmäktige/kyrkoråd  stiftsfullmäktige/stiftsstyrelse och kyrkomöte. Tid för samtal och frågor.

 

Nu startar vi uppladdningen för kyrkoval 2021.

Vi hade samtalskväll kring framtidsfrågorna för andra veckan i rad.

 

Först var det två av medlemmarna, båda uppvuxna i USA, som presenterade den laestadianska "systerkyrkan" Apostolic Lutheran Church. Med svenska mått mätt är det en "frikyrka", men det är väl alla

samfund över there. Ingen historisk kyrka (statskyrka) finns ju där.

 

För sakramentsförvaltning och kyrkligs handlingar följer man en gudstjänstbok som fastställts. Det finns både predikanter och pastorer. Det är ingen avgörande skillnad i vad dom har rätt att utföra av ordets och sakramentens bruk men en pastor är ett slags kyrkoherde som också har ansvaret för registreringen av t ex dop och vigslar. Pastorer kan (i större församlingar) vara avlönade, eller ha parallellt vanligt arbete. 

- Eller också jobbar han åt en kristen arbetsgivare, som också är församlingsmedlem och som tillåter pastorn använda del av sin arbetstid till pastorssysslan.

 

I princip kan vem som helst förrätta alla sakrament och kyrklig handlingar.* Men det berättades att "vanliga" församlingsmedlemmar brukar uppskatta att pastor leder t ex nattvardsfirande.**

 ----

Andra halvan av kvällen presenterades Missionsprovinsen. Först en redogörelse för den kyrkliga utveckling (läs: tilltagande medveten marginalisering av bibel- och bekännelsetrogna präster, biskopar, väckelsefolk och kyrkfolk) som gett behov av en alternativ, från det politiserade kyrkosystemet fristående kyrklig struktur. Alltså Missionsprvinsen. Efter det en presentation av hur provinsen organisatoriskt är uppbyggd och hur den fungerar.

 

Blev vi visare och klokare av kvällen så någon tydligare framtidsväg kunde skönjas? Det är frågan.

 

Hemskjutsad blev jag av en av vännerna med mycket intressant och angeläget samtal i bilen.

 

 

* för vigselförrättare krävs samhällets förordnande

 

**jag som är en ämbetskramare noterar detta - icke helt utan viss tillfredsställelse - som ett tecken på en (omedveten?) intuitiv känsla som sakta leder i "förkyrkligande" riktning; när man närmar sig det heliga, t  ex i nattvarden som vill man att även nattvardsförrättaren  ska vara i besittning av någon grad av "helighet" (helig betyder ju avskild) och genom något slags ordination/vigning ska var skild från "vilken lekmän som helst".

 

När jag väl med hjälp av taxi lyckats ta mig dit alltså.

 

Mässa var ju ursprungligen planerat men på grund av att någon/några bland kyrkans personal på Diakonins hus i centrum drabbats av Corona har domprosten beslutat om viss försiktighet, vari ingår att vi t v avstår offentligt mässfirande.*

- Du får väl hålla en enkel predikogudstjänst, som du skulle kunna ha i bönhuset, så Bosse innan han tog bussen för någon dags bortavaro pga semester.

 

Sagt och gjort. Funderade t o m på om jag skulle uppträda bara i kavaj och därmed få riktig bönhus/missionshus-känsla. Under mina första prästår i Nederluleå fick jag ju många gånger predika i kavaj (skjorta sommartid) och t o m fira nattvard i missionshusen bara iklädd kaftan, helt utan s k  liturgiska kläder.**

 

Men när det kom till kritan valde jag alba och stola men agerade bara från ambon. I gudstjänsten sjöng vi fem psalmer (inkl kort refräng efter GT-texten), läste alla texter inkl psaltarpsalmen, bad och bekände vår kristna tro. Och så predikade jag förstås.

 

I predikan tog jag i praktiken dagens tema Trons kraft till ämne. Försökte utreda skillnaden mellan den undergörande tron, den som Paulus menar när han räknar tro som en av nådegåvorna, som kanske fanns hos några av dem som uppräknas i episteltextens senare del, och den frälsande tron vilken jag beskrev som mottagande och förtröstande.

 

Jag hävdade  också att skökan Rahav hade en frälsande tro då hon litade på spejarnas löfte till henne och hennes familj. Så måste vi lita på evangeliets ord. Precis i predikosituationen gavs mig också en annan insikt utifrån spejarnas ord: vi borgar för dig med våra liv. Men du får inte förråda oss. Jesus borgar för oss med sitt liv, men vi får inte förråda (förneka) honom.

 

Jag nämnde även kort något jag sett i en utläggning av kyrkofadern Johannes Chysostomos. Det handlade om att den som vill bli räddad måste gå till skökans hus eftersom hon förvandlats till profet genom sitt ord "jag vet att Gud gett landet åt er". Jag utlade det även så - lite utöver Chrysostomos kanske - att den som vill bli räddad måste stå sida vid sida med skökan dvs räkna sig som lika stor syndare som henne.

 

Talade jag då inget om evangelietexten? Jo, det gjorde jag men det man säger om den är ju mer förutsägbart och inte lika roligt på en blogg.

 

Liten skara - pga av ovädret eller ryktet om utebliven mässa ska jag låta vara osagt, 13-14 räknade jag in.

 

Efter gudstjänsten blev jag och en annan av deltagarna hembjudna på lunch o kaffe hos en annan av gudstjänstfirarna. Trevlig stund med mycket givande andliga samtal.

 

 

* lite over-kill tyckte kanske både Bosse och jag om att stryka mässfirande i Hertsökyrkan - där inget Corona ännu visat sig - pga Corona i ett sammanhang som de flesta bland Hertsökyrkans gudstjänstfirare inte har någon kontakt med. Men jag vill ju inte som tillfällig inhoppare obstruera

 

** påminner mig om många diskussioner jag under åren haft om ämbetet med laestadianska vänner. När jag talat för tanken att det är angeläget att mässfirande (nattvard) leds av en präst, har jag flera gånger mötts av motargument av typen "Det viktiga är väl inte att den leder nattvard är klädd i särskilda kläder?"

 

Det har flerfaldigt förvånat  mig att kunskapen ofta tycks vara så svag - eller intresset sätta sig in i saken så litet - att man i många fall inte förstår på allvar vad en präst är utan verkar tro att prästämbetet hänger på kläderna, utbildningen eller anställningen i kyrkan.

När har man upplevt det senast? Inte sedan min skoltid tror jag. Som ofta märkligt att få tidigare snö när klimatet bara sägs bli varmare. Jo, jag vet, jag vet, jag vet att klimatets generella utveckling inte kan bedömas utifrån ett enskilt områdes väder under en begränsad tid. Så alla kära läsare som berett sig på att kasta sig över tangentbordet för att undervisa mig kan lungt och stilla luta sig tillbaka och vila. Jag vet att temperaturökningen också kommer att ge mer extremväder på olika håll. Snön utanför fönstren är kanske just det.

 

Hur som helst ville jag inte ta bilen idag då sommardäcken fortfarande sitter på. Alltså tog jag buss redan före halv åtta för att hinna i god tid till kyrkan där jag skulle leda gudstjänst kl 9. Men det var nåt fel på bussen så redan ute på Haparandavägen låg vi tydligt efter tidtabell. När vi närmade oss LLTs bussgarage meddelade chauffören:

- Vi måste byta buss. 

Enkelt fixat, men en viss tidsfördröjning blev det så jag missade anknytningsbussen med tio minuter. Nästa buss mot Hertsön skulle gå en knapp timme senare och då skulle jag dels få stå ute och frysa och dels komma till kyrkan just under klockringningen. Inte så kul, det första i allmänhet inte kul, det andra inte kul för den som ska predika.

 

Alltså ringde jag taxi. Telefonsten sa först att inga lediga bilar fanns och erbjöd sig ringa upp mig senare. Men när han hörde att mina framtidsutsikter var att stå utomhus i blåsten i 50 minuter och sedan ändå komma försent, lyckades han få loss en bil som kom inom några minuter.

 

Tack alla väntande taxikunder som ovetandes fick erfara att en präst givetvis är viktigast.* Vilka dessa taxikunder eventuellt skulle kunna vara fick jag en aning om då jag satt mig i bilen:

- Vad roligt att äntligen få en nykter passagerare i bilen!

 

När han skjutsade mig hann vi reda ut skillnaden mellan de två religiösa byggnader som står på var sida om Hertsötorg, kyrkan och västlaestadianska bönhuset.

 

Apropå laestadianer och det faktum att de stora familjerna är en orsak till att där ännu samlas ganska många, sa han - icke utan viss stolthet:

- Jag är inte laestadian men har ändå sju barn.

 

Detta är nu andra gången, på drygt två år, som jag erfarit att det var något fel på den buss som kör linje 4 från Porsön, med bussbyte vid garaget som följd, vilket fått till ytterligare följd att övergången till linje 1 mot Hertsön missas.

 

Jag får lust bli lite konspiratorisk; är det så att LLT medvetet tar risken köra med sämre bussar på söndagar eftersom då är det ju ändå ingen som ska till något viktigt jobb, TYP!

 

 

* Att jag var präst var dock inte något jag sagt till telefonisten

har jag nu varit med om två tisdagar i rad.

 

Förra veckan handlade samtalen bl a om hur man ska organisera gudstjänstlivet nu under coronatid, då bara 50 åt gången får deltaga. Ska man fira flera gudstjänster per helg och dela upp medlemmarna så alla får åtminstone en gudstjänst i veckan? Ska man ha vissa gudstjänster till vilka man särskilt inbjuder församlingens ungdomar? En farhåga var att det möjligen är större risk att ungdomar tappar sin gudstjänstvana än att äldre gör det.

 

Dagens samtalskväll hade den s k framtidsgruppen (i vilken jag själv ingår) inbjudit till. Framtidsgruppen har haft i uppdrag att utreda möjliga vägar för fridsförbundet om/när det blir svårt/omöjligt leva ett sakramental liv i gemenskap med svenska kyrkans präster* En liknande träff kommer hållas om en vecka.

 

Ämnen för kvällen var att dels ge en snabb bild av ämbetet i nya testamentet och en ytterst kortfattad genomgång av ämbetet genom historien med särskild betoning på luthersk syn och svenskkyrklig tradition. Denna del fick jag hålla i eftersom tilltänkta mer kunniga teologer söderifrån inte ville komma under gällande coronarestriktioner.

 

Det andra föredraget hölls av (min ungdomskompis) Lars- Erik Wikberg, Haparanda.** Han berättade bl a om tidigare ämbetsdiskussioner inom den laestadianska väckelsen, bl a när den laestadianska kristendomen skulle etableras i Nordamerika (där "statskyrka" saknades) av invandrare från Norge, Sverige och Finland.

 

Han vittnade även om hur det fungerar i Haparanda fridsförbund där sakramentsförvaltningen övertagits av lekmän. I praktiken är det (numera) bara han själv som fungerar som ledare av nattvardsgudstjänster.***

 

Personligen skulle han dock vilja att den församling han tjänar skulle vilja fira nattvard fler än de fyra ggr/år som nu gäller.

 

Nästa tisdag blir temat dels information om Missionsprovinsen. Då medverkar Nils Töyrä (bördig fr Norrbotten, men som under några år söderut blivit engagerad i Missionsprovinsen som dess rikskassör; Anders Alapää som är Missionsprovinspräst i Korpilombolo; och undertecknad

 

Dels ska det berättas mer hur den laestadianska "frikyrkan" (Apostolic Lutheran Church) i USA fungerar. Erfarenheter delas av Phillip Tretten och John Niska, båda från USA.

 

 

* jag har redan i vintras berättat om de fyra teoretiskt möjliga framtidsvägar som gruppen angett:

1) f n göra ingenting, fortsätta ta emot sakramenten inom kyrkan (så länge det fortfarande går?)

2) i praktiken bli en frikyrka genom att (icke prästvigda) lekmän ansvarar för sakramenten

3) tillsammans med andra fridsförbund i norrbotten bilda en stiftelse som anställer en (svenskkyrklig) präst (vem skulle det kunna vara?) som alla kan ha tillräckligt förtroende för, vilken får sköta sakramentsförvaltningen åt alla fridsförbund. Alla bidrar tillsammans ekonomiskt till prästens lön

4) genom kontakt med Missionsprovinsen nyttja dess präster (och ev så att predikanter i framtiden kan bli prästvigda inom Missionsprovinsen

 

** även han en av de "drabbade" i den s k laestadiansk ungdomsväckelse på 70-talet

 

*** man kan väl säga att han har ett litet prästerligt påbrå eftersom läst lite teologi (kom till Uppsala året efter mig men avbröt studierna efter 1 år) och under den tiden hann inköpa en alba som han kan använda

Varför jag fick den av  min dotter i födelsedagspresent vet jag inte. Kanske tänkte hon att mitt pensionärsliv riskerar bli lite tråkigt och enahanda så jag behöver något som får blodet rusa alternativt isas i ådrorna.

 

Igår afton, när eftermiddagskaffegäster farit, började jag läsa. Förmådde inte släppa den förrän kl 3 på natten. Halv sju vaknade jag och läste den klar.

 

B.A. Paris: Bakom stängda dörrar.

 

 

När jag sms:at min  dotter om min upplevelse, svarade hon:

"Ha, ha! Jag hade på känn att det skulle bli något liknande. Den är så välskriven och obehaglig så man är både rädd och impad samtidigt."

är det idag. Gammalt tillbaka så var det en dag då man framför allt tackade för årets skörd. Men eftersom numera bara en bråkdel av folket är bönder - till skillnad från början av 1900-talet då 95% av svenskarna var det - och det därmed är ytterst få som har egen erfarenhet av glädjen i att bokstavligen "samla i ladorna". Alltså har Tacksägelsedagens tema ändrats mot mer allmän tacksamhet.

 

Detta nämndes i predikan idag i (ja, du begriper ju i vilken kyrka!). Predikan hölls av gode vännen Mats Rondahl. Klart givande predikan.

 

Under eftermiddagen hade jag besök av äldste son, dagens predikant och två andra vänner som fick smaka en blåbärssmulpaj som jag bakat. Synnerligen trevlig stund.

 

av det som skett borde kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor göra. Och det hon borde lära sig är

 

(i alla fall vad jag ser nu) med allt här i hemmet och garaget som på minsta sätt antyder att jag varit ägare till, och därmed ansvarig för en - motorcykel.

 

Idag skänkte jag bort mina gamla Givi sidoväskor som jag köpte till min första MC.

Redan inom en timme efter att jag i morse lagt ut en annons på Blocket så hörde en intressent av sig. Han hämtade väskorna under eftermiddagen och då hade även en annan intresserad ringt. Väskorna har legat i förrådet sedan jag kraschade 2015. När jag två år senare köpte ny hoj följde det med nyare dylika vilka jag sålde tillsammans med motorcykeln för 1 1/2 månad sedan. Sista oljedunken och sprejflaskorna med kedjeolja är bortstädade och ligger i bilen för transport till miljövänligt omhändertagande på Kronan ÅVC.

 

Känner jag mig då lycklig och fri? På intet sätt. Snarare som att chock- och reaktions(sorge)faserna övergått till bearbetningsfas. Nu väntar jag på den s k nyorienteringsfasen.* Då man börjar se framåt mer än bakåt.

 

Vad kommer hända då? Redan har jag fått förfrågan om jag ska skaffa snöskoter istället. Det blir det inte. Redan månader innan jag sålde MC:n (när jag bestämt att sälja) blev det ju nyorientering i form av elcykel.

 

En annan idé är att göra allvar av en tanke jag haft i många år, att börja med svartkrutsskytte, något som en av våra kyrkvärdar ägnar sig åt och redan länge sedan gjort mig intresserad av.

 

Annat förslag (utöver att be och läsa Bibeln mer)?

 

 

* kära läsarna noterar att jag inte glömt bort Cullbergs Kris och utveckling som jag läste redan under studietiden

har jag just slukat.

Bryan Stevenson: Riggad sanning

 

Författaren är advokat som verkar i amerikanska södern. Där kämpar han uthålligt för oskyldigt dödsdömda och för dem som på ytterst svaga grunder dömts till livstids fängelse. T o  m  sådana som var barn - yngre tonåringar - när dom begick det brott de dömts för, eller ska man i vissa fall säga: när det skedde som dom oskyldigt anklagats för.

 

Oerhört gripande bok. Att de flesta som blir dömda till döden eller livstids fängelse är färgade ger en levande bakgrund till Black lives matter. Lätt förstå många färgades situation, oftast fattiga, utan de möjligheter att vid rättegången få en tillräckligt kunnig advokat - som ids engagera sig! - vilken annars i många fall nästan med lätthet kunnat visa på orimligheterna i både anklagelser och domar.*

 

Några av de fall som återges är nu några årtionden gamla, så något kan ju ha skett i det amerikanska rättssystemet. Men likväl baxnar man och är glad att man bor i Sverige. 

 

Boken är också filmatiserad och filmen heter Just Mercy.

 

 

* annars är jag väl aningen tveksam till de (närapå obligatoriska) följder som blm-rörelsen fått: att alla spelare i vissa lagsporter måst inleda med ett knäfall. Min på-tvären-läggning gör att jag uppskattar den spelare som vägrade, och förklarade: "Jag faller bara på knä för Jesus".

 

Föregående inlägg har varit på G i några dagar, men jag kom mig äntligen för att färdigskriva och publicera idag när jag såg statistiken för bloggen. Närmare 150 besökare igår (efter några dagar med lägre besökstal). Kan inte tolka det på annat sätt än att många bland kära läsarna vant sig vid att förvänta ett inlägg i kategorin helgeftertankar.*

 

I lördags åkte jag med god vän ur gudstänstförsamlingen till Storstrand i Piteå för inspirationsdag med Frimodig kyrka i Luleå stift. Mycket givande dag där vi fick höra flera intressanta föredrag. Enskilda samtal med närvarande personer antyder att Frimodig kyrka sannolikt kan ställa upp med valsedlar i både Luleå Domkyrkoförsamling och Nederluleå församling i kyrkovalet nästa höst. Klart roligt. Det behövs fler alternativ till de politiska partierna i kyrkans beslutsförsamlingar.

 

Igår gick jag som vanligt i gudstjänst i det som i praktiken blivit min "hemförsamling". Tre präster, två diakoner och en församlingspedagog bland gudstjänstfirarna som sammanlagt var klart över 30. På morgonmässan hade det varit knappt 30, berättade Bosse, så icke utan synlig glädje kunde han efter högmässan meddela att det varit klart över 60, de båda mässorna sammanräknade. Ytterligare två, varav en präst hade det blivit om tvillingbror och svägerska icke valt att, pga förkylning, återvända till Umeå efter lördagens Fk-träff.

 

Högmässan själv då? Jo, "bra" som alltid i Bosses regi. På intressant sätt kommenterade han detta om lärjungen Natanaels sittande "under fikonträdet". Det uttrycket leder oss rakt in i gamla testamentets profetior. Återkommande glädje hos mig att ha fått överlämna stafettpinnen till Bosse. Han förmedlar i sina predikningar ofta djup och insikter som jag aldrig varit i närheten av.

 

Efter gudstjänsten tog jag med fyra personer på kaffe i kyrkstugan. Och senare under eftermiddagen kom två  andra på surströmming.

 

Så blev det till sist en både uppbygglig och trevlig dag.

 

* man kan ju fundera över varför mina gudstjänstreferat från huvudsakligen Hertsökyrkan tycks dra till sig viss uppmärksamhet (trots att min gamle kamrat någon gång uttryck att det blir aningen enahanda). Är det så att de flesta kyrkliga människor numera sällan träffar på ett gudstjänstliv som helt igenom upplevs äkta och gediget,  (och således omnämns med osminkad glädje) och därför läser mina positiva redogörelser med någon av reaktionerna (delad) glädje, saknad (pga eget gudstjänstlivs otillräcklighet), nyfikenhet och längtan (att ta del av visionen och få se något liknande i sitt eget sammanhang)

jag nyss skrev om. Per Ahlmarks Det öppna såret.

Han skrev om annat också som jag av utrymmesskäl inte bloggade om. Men kan skriva det nu.

 

Bland annat skrev han om en känd svensk nazistsympatisör, Fredrik Böök, professor och erkänd litteraturkritiker. Så han gav inte bara kängor åt vänster. Alla som försvarat diktaturer fick sin släng av den Ahlmarkska sleven.

 

Han skrev givetvis om Mellanösternkonflikten också. Han är ju välkänd Israelvän. Under en period även ordförande i samfundet Sverige-Israel. Som den demokratiivrare han är uttrycker han tydlig förvåning över att "vänstern" haft så svårt för Mellanösterns enda demokrati. Nu är ju boken ifråga över 20 år gammal så hur han ser på senare års utveckling framgår inte. Snabb googling säger dock att han varit kritisk mot den israeliska bosättningspolitiken.

 

En annan intressant frågeställning som på några ställen berörs är om den liberala vänsterrörelsen under tidigare del av 60-talet, - som väl Ahlmark måste anses vara en del av - med inte bara sin nöd för u-länders fattigdom, sin iver för bistånd och u-hjälp, utan också sin revolt mot tidigare (till stor del av kyrkan formade) moraluppfattningar i samhället ska ses som begynnelsen på den senare mer socialistiskt/marxistiskt präglade vänsterrörelsen.

 

Han refererar debattör som vill se den typen av koppling.. Själv säger Ahlmark däremot klart nej till sådana samband. Skälet: den liberala vänstern sviktade , enligt Ahlmark, aldrig i sin kamp för demokrati i alla lägen. Inget flörtande med Lenin, Maos kulturrevolution eller Fidel Castro. Och eftersom kampen för demokrati i alla lägen och motstånd mot diktatur i alla lägen, för Ahlmark blir den "artikel" * mot vilken allt prövas, så blir klyftan mellan liberaler å ena sidan och marxister (och tyvärr även många mer måttliga socialister) oöverstiglig. 

 

I just denna del kan jag gå med honom. Men jag tänker sedan vidare: visst kan man se ett (i alla fall indirekt) samband mellan begynnande "liberal" och efterföljande "marxistisk" vänstervåg. Som kristen tänker jag - och för här mina tankar långt utöver vad Ahlmark skriver - att om man slänger stora delar av traditionell (kyrkligt påverkad) samhällsmoral - sex, äktenskap, abort (10 Guds bud) över ända, var har man då några verkligt hållbara spärrar mot allsköns dumheter. Och det var väl där någonstans som jag i början av sjuttiotalet började uppleva en konflikt mellan delar av den liberala vänsterns dåvarande engagemang och min kristna tro som gjorde att jag lämnade fpu och satsade på det kyrkliga ungdomsarbetet.

 

 

* nästan som för lutheraner med rättfärdigörelseläran