Heliga landet - slutsummering

Nu, kära läsare, har jag - enbart för er skull - suttit och redigerat i mina inlägg från det heliga landet så att förhoppningsvis alla, men sannolikt de flesta å, ä och ö är på plats. Så nu kan ni läsa texten igen med större behållning. Några små detaljjusteringar har även blivit gjorda. Tänk om Pontius Pilatus hade haft dator! Hade han då kunnat säga "det jag har skrivit, det har jag skrivit"?

Hemresan gick bra. Bättre än planerat. Av hänsyn till eventuella förseningar hade vi bokat flyg från Arlanda till Luleå flera timmar efter planerad ankomst från Tel Aviv. Men Israelplanet kom punktligt så vi chansade och frågade om det fanns något tidigare plan att byta till och det fanns det så vår väntan på Arlanda blev bara ca en timme. Jätteskönt. Min första tanke var - givetvis - att nu hinner jag ut och åka motorcykel, men väl hemma avstod jag eftersom jag inte ville bli en trafikfara för mig själv och andra efter en natt med bara ca tre timmars sömn.

Vad ska man då säga efter fjorton dagar i Israel? Vad kan man säga? Det man vill förmedla låter sig knappast uttryckas i ord. Det är helt enkelt bara en fullständigt överväldigande upplevelse. De möjligheter vi haft att dagligen sitta ner och sammanfatta dagens besök har varit ett viktigt komplement till de - ibland - lite stressiga besöken på olika ställen i konkurens med mängder av turistgrupper. Jag rekommenderar verkligen blivande Israelresenärer att ta god tid på sig. Att gärna besöka de viktiga platserna, tex gravkyrkan, flera gånger och stanna en stund i enskild bön och stillhet.

Många exempel har vi också fått på att vi befunnit oss mitt i en politisk och militär konflikt: säkerhetsbarriären, kontrollerna (säkerhetskontroller som vid flygplatser tex för att komma in till Västra muren eller tempelplatsen), de många beväpnade militärerna och poliserna och skolbarnens beväpnade vakter. Jag känner att det är ytterst frestande att ha någon åsikt om saker och ting, men inser hur lätt det är att falla i fällan att tro att man vet något bara för att man sett litet.

Åter till vardagen. Nu blir det sommarlov för skolbarnen. Ikväll har jag talat vid tre skolavslutningar. Själv har jag inte semester förrän v 30 så jag har många söndagar på mig att enligt min svågers önskemål krydda predikningarna med en liknelse. Hoppas jag i det helig landet lärt mig något som blir en bra liknelse.

Heliga landet 6

Nu är det sista hela dagen i Israel. I morgan är vi bara kvar i några timmar för kl kvart i tre i natt kommer taxin och ca kl sju ska vi (enligt planerna - vilka lätt kan bli ruckade) flyga från Tel Aviv.

På lördagen gjorde vi bla en rundtur med vår hyrbil på höjderna runt Jerusalems omgivningar. Klart värdefullt. Nu fick vi från flera olika utsiktspunkter se hela staden och de flesta platser vi besökt . Det kändes som om bitarna i pusslet lade sig på plats. Sedan for vi hem till Göran Larsson och blev bjudna på eftermiddagskaffe. Givetvis fick vi chansen att ställa många av våra frågor om Israel och judendomen och fick som vanligt kunniga och uttömmande svar. Även där var det mycket som lade sig på plats. När man lyssnar på Göran sa får man tänkvärda lärdomar också utifrån sådant som kan kännas främmande och konstigt. Tex detta med kindlockarna som ortodoxa judiska män har. Det kommer från ett bibelord i Mose lag om att man inte ska rundklippa sitt hår. Nu kan man se att olika judiska gruppers män har olika längd på dessa lockar, och Göran förklarade att dom som har väldigt långa menar att man ska "lyda Guds bud så mycket som möjligt, inte så lite som möjligt". Klart tänkvärd andlig sanning med generell giltighet även för oss!

På kvällen gick vi en promenad längs Ben Yehouda (en gata uppkallad efter den man som förnyade det hebreiska språket och skapade den moderna hebreiskan) och där fick vi se och höra en grupp sydkoreanska ungdomar evangelisera och sjunga om Jesus. Tyvärr var allt på koreanska (vi frågade oss - men fick inget svar av oss själva -om det är förbjudet att evangelisera offentligt på begripligt tungomål) men man kan säga att om dom försökte sprida det glada budskapet bara genom att se glada ut så gjorde dom ett gott jobb.

I går, söndag, var det gudstjänstdag. Vi började med att gå till Gravkyrkan igen och det var roligare denna gång eftersom vi kom tidigt på morgonen innan de stora turistgrupperna börjat anlända sa det var mer lugn och ro. Helt klart är gravkyrkan den plats som gripit mig mest på hela resan. Hit skulle man kunna återvända många gånger och man skulle kunna stanna länge, men det är väl så med platser som blivit så inbedda under många århundraden. Märkligt dock att uppleva att katoliker, ortodoxa, kopter och armenier firar gudstjänst i varsin del av kyrkan helt oberoende av varandra och till synes utan att störas av varandra. Kanske skulle vi ha det så också i vara stora katedraler: östlaestadianer här, västare där, EFSare på ett tredje ställe, karismatikerna runt pianot och givetvis dom högkyrkliga vid stora altaret. Och så full fart samtidigt! Det vore nå'nting!

Efter gavkyrkan gick några av oss till Christ Church, en evangelikal ("lågkyrklig") karismatisk anglikansk kyrka som har sina rötter i engelskt missionsarbete bland judarna. De försöker att göra det hemvant for eventuella judiska besökare, bla geom att läsa och sjunga en del på hebreiska, genom judiska symboler och hebreisk text på inredningen och genom att konsekvent säga messias istället för kristus. I en informationsfolder påpekar dom (något som kanske är värt att betänka) att i den första kristna kyrkan vara frågan inte om en jude kan bli kristen utan om en icke-jude kan bli kristen utan att först bli jude!

Gudstjänsten var i princip en vanlig anglikansk högmässa - inte helt olik vår egen - men ytterst torftigt genomförd. Vi som är vana vid OAS-rörelsen hade inga svårigheter att känna oss hemma i lovsångsstunderna, men sedan tog hemkänslan slut; prästen vid altaret i kortärmad skjorta, ingen skrud, hela nattvardsliturgin bara lästes av en sittande församling. Jag säger bara: tack gode Gud att vi i vår kyrka bevarat en bredd i uttryckssatt så att samma personer kan vara både liturgiska, karismatiska och väckelsekristna. Det fantastiska är ju att vi kan känna igen oss i detta lågkyrkliga sammanhang men samtidigt förra veckan kunde känna stark samhörighet när vi en stund stod i Gravkyrkan och sjöng psaltarpsalmer på latin med en uppsjö katolska präster och munkar. Jag tänker redan med glädje på sommarens OAS-möten där härlig lovsång ska kombineras med full och rik liturgi och präster och biskop i vacker liturgisk utstyrsel

Dagens (alltså denna dag, måndag) väsentliga verksamhet blev ett besök i Betlehem. Alltid numera lite osäkert om det ska vara möjligt att ta sig till Betlehem. Dit fick vi skjuts med palestinsk taxichaufför och tillbaka åkte vi med den palestinska bussen. Givetvis såg vi den sk säkerhetsbarriären och fick uppleva det som många palestinier genomlever varje dag: de israeliska säkerhetskontrollerna. Inte särskilt roligt. Kan något gott komma av denna barriär? Det sägs att de strikta kontrollerna inneburit att israelerna fångat några tilltänkta självmordsbombare, så såtillvida har den fyllt sitt syfte, men den uppenbara risken är ju att dess blotta existens väcker så mycket ont blod att den bara skärper motsättningarna. Inte heller är det ju särskilt vackert med en hög mur mitt i det vackra landskapet, vilken också på vissa vägsträckor förstör utsikten helt. I rättvisans namn bör dock kanske påpekas att den bild av barriären som de flesta svenska medier förmedlar inte är riktigt helt sann. Innan jag kom hit hade jag bara sett bilder som visar en flera meter hög mur. Det ar sant att barriären ser ut så långa bitar (i närheten av vägar och bostadsområden) men en stor del (den övervägande delen, enligt en uppgift jag hörde) av barriären är "bara" ett stängsel, ungefär som runt att svenskt industriområde. Men det är tråkigt nog.

Roligt som sagt att vi ändå kom till Betlehem och fick köpa lite souvenirer även där. De kristna i Betlehem har hårda tider eftersom turisternas antal märkbart minskat. I födelsekyrkan hade vi också tur. Måttlig mängd turister när vi var där sa väntetiden blev inte så lång. För att lättare komma förbi den frågvisa palestinska vakten utanför Födelsekyrkan så förvandlade Anna-Greta oss alla till familj och kusiner (i arabvärlden är alla människor "kusiner").

Givetvis köpte vi bröd också i Betlehem (betyder brödhuset) och nu när vi ätit upp det till lunch så sitter mina vänner ute på gräsmattan i institutets trädgård i olivträdets skugga och njuter av anblicken av vindruvsklasar (på vinrankor dock, inte i olivträdet) och vackra blommor.

Någon MC-tur är jag inte sugen på just nu. Hemfärden med palestinska bussen var fullt tillräcklig. Eftersom jag fick ståplats så låg jag i kurvorna - klar MC-känsla. Apropå trafik så måste jag berätta om en företeelse till: parkering. I går kväll - efter en promenad då vi smakade lite på det begynnande firandet av Jerusalemdagen - beskådade vi en stor Volvo som tog sig ur en trång parkeringsficka genom att lätt stöta till bilen framför och bakom. Vi vara tvungna att titta på skådespelet till slut och ge chauffören en applåd. Gissa hur bilarna här ser ut! Om folk här hade samma krav som hos oss på bilens utseende så skulle försäkringsbolagen skära guld med täljknivar. Ännu märkligare är att se bilar parkerade mitt framför parkeringsrutor så att bilarna där inne inte kan ta sig ut. Och då lämnar föraren en lapp med sitt mobilnr under vindrutan: "ring sa flyttar jag mig", typ!

Nästa gång jag skriver till er högt ärade läsare är vi i Sverige "om Gud vill och vi får leva". Vilka är då "vi"? Jo, förutom mig är det Margareta och Lennart från Luleå, Birgitta från Luleå, Margareta och Kjell från Boden, Kerstin från Boden och givetvis Anna-Greta. Första veckan vara även prästkollegan Kai från Västerlanda, Göteborgs stift med oss här i Jerusalem. Tack vänner för underbart, roligt, uppbyggligt, givande sällskap.

Heliga landet 5

Nu börjar vår resa närma sig slutet. Igår, fredag, lämnade vi Gallileen och for tillbaka till Jerusalem. Sista kvällen i Tiberias gick vi på lokal (samma som första kvällen) och åt denna gång den speciella rätten Petrusfisk, som anses vara den fisk som Petrus drog upp på Jesu befallning i vilken han fann ett mynt. På vägen söderut passerade vi både Nasaret och Kana. På flyget ner hit till Isarael hade vi blivit varnade for att fara till Nasaret med Israelregistrerad bil. Man skulle kunna bli utsatt for stenkastning, men vi märkte inget sådant utan allt var lungt.

För vilken gång i ordningen noterade vi att de kristna inte är sams om saker och ting. I Nasaret har de ortodoxa en kyrka byggd över en källa där man menar att Maria hämtade vatten när ängeln Gabriel besökte henne. Katolikerna har å andra sidan en jättekyrka över den plats som anses ha varit Marias hem och enligt den traditionen skedde änglabesöket där. Ännu märkligare var det i Kana,  platsen for Jesu första under, vinundret - och mycket riktigt hette en av souvenirbutikerna "First Miracle" - för även där fanns katolsk och ortodox kyrka bredvid varandra exakt över de platser som resp tradition hävdar var platsen för undret. Så mycket lustigare eftersom det enligt all rimlig bedömning inte alls skedde i denna by utan i ett annat Kanan som ligger en bit därifran. Det ger anledning till att fundera över begreppet helig plats. Redan en av de första dagarna när vi besökte kyrkan som byggts vid Getsemane fick vi läsa i en katolsk informationsfolder  att "a holy place" inte alls med nödvändigthet är platsen där något skedde utan platsen som kyrkan valt att fira det som skedde! Detsamma gäller ju även Via dolorosa som sannolikt inte alls går på rätt ställe, men är gripande ändå att vandra.

Som sagt, på fredag em kom vi åter hit till Jerusalem. Det kändes lite som att komma hem när vi körde in på gården till Svenska Teologiska Institutet. Själv fick jag då chansen att uppleva det som övriga gänget gjorde förra fredagen när jag låg och kurerade förkylning: besöka Västra muren (Klagomuren) i samband med Sabbatens ingång. Enorm upplevelse även det att se blandningen av bedjande, dansande, sjungande människor i stora skaror och även de uniformsklädda soldaterna med sina automatvapen över axeln, sjungande och dansande.

Beväpnade soldater och vakter ser man f ö i parti och minut. När vi beskådade utsikten från en Kibbutz på Golanhöjderna kom samtidigt en skolklass, med beväpnade vakter och vi fick då höra av dem att så fort skolklasser eller ungdomar far ut i grupp så ska det vara med minst tre beväpnade personer. Man lever i olika världar onekligen.

På tisdag far vi hemåt, men en gång till ska jag väl hinna skriva, sa titta tillbaka på bloggen!


Heliga landet 4

Nu har det hänt saker. I tisdags styrde vi kosan norrut och är nu i Tiberias vid Gennesarets sjö. På vägen upp passerade vi Caesarea (Herodes teater, korsfararborg och akvedukt samt lite plaskande i Medelhavet), Haifa och Akko (korsfararborg igen) vid kusten. Utsikten från övre delen av Haifa var helt magnifik. Väl här i Gallileen har det varit mycket att se. Först och främst är det ju mycket bördigare an söderut och därför vackrare.

Igår var vi vid Saligprisningarnas kyrka där vi firade mässa i den vackra parken. Idag har vi firat mässa på Förklaringsberget Tabor. Vi firar mässa varje dag. Bara det är en stor upplevelse. Fantastiskt var det också att igår få åka upp på Golanhöjderna. Vilka djup, vilka höjder och vilken utsikt!

Varje dag på aftonen sitter vi tillsammans i ca en till en och en halv timme och sammanfattar dagen genom att läsa i Bibeln om de platser vi besökt och om det som skedde där. Så det blir i sanning uppbyggligt med många intressanta samtal. Nu ar det dags för kvällens andliga övning så nu får jag sluta. I morgon far vi mot Jerusalem igen.

Återstar bara att få med något om Motorcyklar och det blir inte svårt. Dom krokiga vägarna här är ju en dröm. Nästa resa hit blir nog med MC.

Heliga landet 3

Nu har det hänt mycket sedan sist. Igår började vi med att gå till den rumänska kyrkan på morgonen och fick uppleva den fantastiskt vackra kyrkan och den lika vackra ortodoxa liturgin. Tyvärr förstår man ju inte så mycket men att dela den andliga upplevelsen går andå.

På eftermiddagen blev det sedan besök i Israels Museum där vi såg utställningen om Qumranrullarna. Roligt för oss var att originalet till den funna Jesajarullen fanns till beskådande pga Israels sextioårsfirande. Normalt får man bara se en kopia (men man ser ju ingen skillnad för kopiorna ar skickligt gjorda - men ändå...). Därefter såg vi den s k modellstaden, en mycket stor och välbyggd modell av Jerusalem på Jesu tid, vilkan man kan gå runt omkring. Sedan for vi till Yad Vashem - förintelsemuseet. Gripande givetvis och som vanligt när man tar del av information om denna tragedi i vår historia frågar man sig hur det kan komma sig att människor låter sig brukas för dylika syften. Helt klart förstår man efter en rundvandring i detta museum det Israeliska folkets längtan efter en egen fristad på jorden och deras beslutsamhet att försvara den.

Om försvar handlade det också på den plats vi besökt idag: Massada. Men det som grep en mest var ju utsikten. Aldrig har jag skådat något liknande. Imponerad måste man ju också bli av byggnadsverken på denna klippa. Att de överhuvudtaget kunnat bli till. Men den som såg till att de byggdes var ju en kung med tecken på storhetsvansinne (om nu jag får ge min lekmannamässiga bedömning av Herodes den store).

Givetvis blev det bad i Döda havet på vägen därifrån, men man blir betänksam när man hör och ser (!) hur mycket vattennivån sjunkit på några få årtionden. Vår vägledare Anna-Greta uppskattade att nivan är ca 10-15 meter lägre än när hon första gången var där på sjuttiotalet.

Sista anhalten för dagen var Qumran och där kan man ju fundera över varför ett gäng frommisar som hade rituella reningar som specialitet flyttar till ett område där man inte ser en droppe vatten, förutom det salta Döda havet. Hur bar dom dom sig åt för att leva där? Och alla dom beduinläger vi såg efter vägen - hur kan människor överleva i detta sterila landskap? Men jag tänker att människor härifran som kommer till våra breddgrader skulle undra över hur man överlever en vinter i vårt underliga land.

Hoppas ni överlever till nästa gång vi hörs.

Heliga landet 2

Kanske finns inte så mycket mer att berätta men jag vill ju inte göra mina trogna läsare besvikna så jag skriver väl någonting i alla fall. Är kanske som när man predikar: man säger något även när man inte har något att säga, i alla fall inte något nytt, men predikan ska ju inte nödvandigtvis vara något nytt utan det ska ju vara det gamla erkända och riktiga budskapet, eller?

Tyvärr darbbades jag efter någon dag av en liten förkylning så jag fick hålla mig inomhus i går och idag på förmiddagen och missade därför en del av det som övriga gruppen fick vara med om, fr a besöket vid västra muren i samband med sabbatens ingång igår kväll. Men vi kommer ju att vara här även nästa fredag kväll så jag får ju en ny chans då. Däremot orkade jag vara med på vår sabbatsmåltid som vi åt igår kväll tillsammans med Göran Larsson som samtidigt undervisade oss om det judiska sabbatsfirandet. Här kan jag ju passa på att berätta att Göran Larsson skrivit en bok om de judiska högtiderna som heter Tid for Gud. Den rekommenderar jag verkligen. Den ger en ökad förståelse för det judiska arvet men ger också värdefulla perspektiv på våra kristna högtider.

Vi lever nästan klosterliv här på Institutet: tideböner flera gånger om dagen och mässa varje dag. I kombination med besöken på de heliga platserna blir det en intensiv andlig upplevelse. Nästan som att vara på en retreat - fast givetvis pratar vi mycket med varandra, ofta och gärna.

Idag har jag tittat utanför Institutets murar helt kort och sett hur stilla det är på gatorna en sabbatsdag, ungefär som att gå i centrala Stockholm en söndag, fast ännu mer för här är ju affärerna stängda. Skulle jag åka motorcykel i Israel så skulle jag helt klart välja en sabbat - en vanlig dag skulle jag inte våga mig ut i trafiken. Fast trafiken känns inte lika hemsk som i Italien. Här har ju folk någon respekt för varandra!

Heliga landet

Nu blir det blogg från Det heliga landet.
I tisdags anlände jag hit tillsammans med 8 andra personer - alla norrbottningar utom en. Landning i Tel Aviv och sedan taxi till Jerusalem. Helt klart en speciell känsla att vara i det som kallas det heliga landet. Pa flyget ner hade vi sällskap med ett gäng som åkte i tidningen Dagens regi ledda bla av Elisabeth Sandlund. Men dom var en grupp på 72, hur det ska vara kan jag inte ens föreställa mig, vi har svårt nog att hålla ihop var grupp på 9.

Men vi har en klart kompetent och duktig guide i gruppen: Anna-Greta Norén som tidigare i många år arbetat på Sv teologiska institutet här i Jerusalem. Det är också det ställe där vi bor. En fantastiskt vacker plats, för något år sedan vinnare i en omröstning om Jerusalems vackraste byggnad.

Givetvis har vi klarat av åtskilliga av de platser man "måste" se på en sådan här resa: Gravkyrkan, tempelplatsen, Via dolorosa, Trädgårdsgraven mm. Jämförelsen mellen gravkyrkan -  den verkliga platsen för Jesus grav - och den sk Trädgårdsgraven - en plats som visar hur det mer sannolikt kan ha sett ut vid Jesus grav - fick oss att fundera över vår kyrkliga tillhörighet. Flera guidebocker skriver att många evangeliska kristna kan ha svårt att få ut något av besöket i gravkyrkan där det är mycket trängsel och allt är överlastat med oljelampor och altaren, medan man lättare känner "stämningen" i trädgårdsgraven. Å andra sidan skulle det i så fall vara så att katolska och ortodoxa kristna lättare grips av närvaron på den verkliga platsen och inte av en plats som ser ut som den riktiga platsen. Beror den skillnaden i så fall på en skillnad i grundläggande andlig attityd, frågade vi oss. En mer handfast "jordisk"/"sakramental" andlighet (katolsk/ortodox) jämfört med en mer "andlig"/"känslopräglad" (evangelisk/protestantisk)? Tål att tänka på, tänkte vi men tyckte nog alla (eller åtminstone de flesta av oss) att det var mer gripande att vara i gravkyrkan. Vi var dit två dagar i rad och flera av oss vill nog dit ytterligare en gång.

En märklig och rolig upplevelse var att från det koptiska området på (OBS! på inte i) gravkyrkan gå i stentrappor djupt ner till en cistern under jord där det var ett sagolikt eko. De sex av oss som gick ner förvandlades i ett nu till den mäktgaste kör när vi sjöng Halleluja!.

Faschinerande att gå i Jerusalems gamla stad innanför murarna och uppleva de tydliga gränserna mellan de kristna, judiska och muslimska kvarteren. Man ser det fr a på innehållet i affärerna: kors och ikoner i tusental i det kristna kvarteret, inte ett enda i det muslimska och gränsen känns bara som ett steg bred. I går afton stannade några av oss på aftongudstjänst i den Syriska kyrkan. Visserligen förstod vi inte ett dugg men vi kunde ju se när man skulle göra korstecken. Efteråt blev vi bjudna upp i klostret på lite dryck och fick samtala med präster och biskop och även med en 16-årig ung man som varit i Sverige i tre månader och lärt sig fantastiskt mycket svenska. Han skulle eventuellt bli präst. Kanske skickar dom honom till trossyskonen i Sverige?

Ikväll ska vi fira sabbatsmåltid och guidas av Göran Larsson till Västra muren och i de ortodoxa judiska kvarteren har i västra Jerusalem. Jag hör av mig igen när jag har mer att berätta från Jerusalen, Döda havet, Massada och Gallileen.

RSS 2.0