Torbjörn Lindahl

Ni vet Hasse Alfredssons rollfigur som i olika berättelser ur sitt liv alltid råkade "knäppa ihop västen med gylfen."

 

Jag har nämligen opererats och är därför väldigt öm och stel i kroppen. En s k titthålsoperation var planerad men pga av diverse som något övergår mitt ytterst måttliga medicinska förstånd, blev det öppen operation. Lìte mer märkbara konsekvenser, två dygn på lassa istället för hemfärd samma dag och lite längre konvalescens.

 

Så nu sitter jag hemma och gör ingenting Goda vänner tog hand om mig första dygnet och gav mig sedan skjuts till söndagens gudstjänster; annan vän har idag skottat så det är möjligt köra ut med bilen - om jag nu skulle vilja det.

 

När jag är hemma från jobbet skulle jag ha tid jobba med huset. Tyvärr är det just sådant jobb jag bör passa mig för. Dessutom har jag ju svårt sträcka mig upp till taket eftersom jag "råkat knäppa ihop västen med gylfen."

var det väl i huvudsak som följdes i de två gudstjänster jag deltog i idag.

 

Först i Hertsökyrkan kl 11. Vänner med privattaxi hämtade mig för deltagande i mässa som leddes av Bosse. 86 års ordning inklusive några korta inslag från Artos missale. Senare, kl 15 högmässa  i Björkskatakyrkan, ledd av domprosten med medverkan av biskopen som efter mässan "avlyste" lokalen som kyrkorum. Nu stängs den och lämnas till  försäljning. Skolan, som den rent byggnadstekniskt hör ihop med  är inte intresserad. Vad händer om ingen vill köpa den? Tar vi den åter i bruk hellre än att låta den stå och förfalla? River? Ja, vem vet.

 

Men åter till högmässoordningarna. Även i Björx oklanderligt enligt 86 års ordning, givetvis. Den fråga jag vill ställa är: om man vid någon av dessa två högmässor blandat in några nyformulerade böner från den just antagna nya handboken, hade då dagens gudstjänstfirare på ett märkbart sätt upplevt att gudstjänsterna varit mer levande och kommit närmare och upplevts vara relevantare och befinna sig mer i "vår tid" - en tid, vilken, som bekant, går förbi så fort att vi ofta inte ens hinner säga ordet handboksbeslut innan den är gången?

 

Lite vemodigt förstås vara med att stänga en kyrka.* Särskilt sorgligt för alla dem som funnit en god gemenskap i Björkskatakyrkans gudstjänster och olika grupper. Min upplevelse, som under senare år mest iakttagit Björkskatakyrkans verksamhet från sidan, är att man där på ett fint sätt lyckats knyta ett fungerande band mellan gudstjänst och flera vardagsverksamheter. Hoppas den andan nu kan ge liv på andra platser i församlingen. Det som krävs är väl fr a att det finns ansvariga (=personal?) som både i tjänst och i själ och hjärta är förankrade på båda ställena.

 

Även hoppas och önskar vi att alla som nu förlorar sin söndagsgudstjänstgemenskap ska finna den någon annanstans.

 för svenska kyrkans gudstjänster har det beslutats om i veckan. Vad tycker jag om det? Vi delar upp den stora frågan i några mindre:

 

1. Tycker jag att det var nödvändigt med en helt ny handbok?

Nej.

 

2. Känner jag mig entusiastisk och förväntansfull?

Nej.

 

3 . Tycker jag att en mindre revision, eventuellt med vissa smärre tilläg, varit fullt tillräckligt?

Ja.

 

4. Anser jag att situationen i samhälle, kyrka och/eller det vardagliga språket så radikalt förändrats på 31 år att helt nya (böne)formuleringar är absolut nödvändiga för att dagens gudstjänstfirare engagerat ska kunna deltaga i gudstjänsten på ett levande sätt?

Nej.

 

5. Tycker jag att 1986 års ordning i grunden fortfarande håller?

Ja.

 

6. Anser jag att det s k Artos missale (som i stor utsträckning används av landets kvarvarande aktiva högkyrkligt inspirerade präster)* i sina alternativ till största del är betydligt bättre än det nu föreslagna och nyss beslutade?

Ja.

 

7. Ogillar jag starkt alla tendenser till s k inklusivt språk när det gäller gudomens personer?**

 

Ja, hemskt mycket ja.

 

Alltså...?

Just det!

 

- - - - -

 

* bl a i en kyrka vars gudstjänstliv och gudstjänstfirare är mig så kära att jag frestas kalla densamma kyrkan "min" (eftersom jag alltid är där oavsett om jag jobbar eller ej)

 

* * t ex att ständigt tala om "Gud" för att kunna undvika de påstått patriarkala och hierarkiska orden "Fader" och "Herre"

 

Eller genom att på ett onödigt tungrott sätt upprepa namnet "Jesus" i samma mening för att slippa ordet "han" i bisatsen

 

Osv.

Nu har snön legat kvar i flera dagar. Och fortsätter att fyllas på. Så vackert att sitta i vardagsrummet och kunna se ut över de vita vidderna genom de nya fönstren.

 

Besök av yngre bror i helgen. Han kom från Umeå i fredags och vi besökte bl a mamma tillsammans. Sedan har han varit på lindyhop-kurs och kom åter till mig på söndag afton efter väl förrättat värv. Middag tillsammans och stimulerande samtal - som alltid. I morse tog han bussen hem.

 

Kyrkliga aktiviteter under helgen? Var iväg och välsignade ett hem i lördags. Firade högmässa i går. Drygt 30 personer närvarande. Ungefär som  det brukar vara då. Nu är det Bosses tur att leda högmässa två söndagar. Hembesök med sjukkommunion under eftermiddagen.

 

Nu börjar kyrkomötets andra session för året. Nu blir det debatter i plenum och beslut. Nu ska alltså en ny handbok antagas. Jag känner noll och ingen entusiasm. Annat var det inför antagandet av 1986 år handbok. Då var jag engagerad och gick in för saken med liv och lust. Vem har behov av ny handbok nu? Ett litet kompletterande tillägg till den nuvarande hade fyllt alla eventuella behov som kunnat tänkas. Men nya handböcker behövs väl regelbundet för Verbums skull. Särskilt om förlaget fortsätter med sin hutlösa prissättning. Om jag inte varit fast i annat denna vecka hade det varit lockande vara i Uppsala och sitta på åhörarläktaren under debatterna och följa med FK-gruppen på lunch och middagar.

talade vi om på jobbet i onsdags. På vårt storkollegium där all personal är samlad. Med regelbundenhet ska det undervisas om saken och påminnas om att diskriminering, kränkning, övergrepp av vad slag det vara må, inte får förekomma. Inte från arbetsgivaren mot anställd. Inte anställda emellan. Inget fel i det.

 

En grupp som kan bli diskriminerad är inte dom som har en funktionsnedsättning, fick vi lära oss, för det uttrycket får inte användas, för ledet ned kan uppfattas som om det är sämre eller mindre värt. Däremot kan dom som har en funktionsvariation bli diskriminerade.

 

Alltså insåg jag att jag inte har en höselnedsättning utan en funktionsvarierad hörsel.  Alltid kul lära sig något nytt. Och den enda variation jag upplever är inte att jag ibland hör bättre och ibland sämre utan att det hela tiden blir sämre.

 

Och när man hör sämre så förskjunker man ibland i egna tankar när man inte orkar anstränga sig för att höra allt; och då tänkte jag att jag har väl blivit utsatt för kränkande särbehandling eftersom jag flera gånger under flera år till olika personer påpekat det svåra i att alltid höra allt som sägs just på storkollegier, utan att någon förbättring skett; och borde jag därför vara berättigad till ett skadestånd från arbetsgivaren.

 

Naturligtvis!

 

Alltså tycker jag - så här när vi just valt vår första kvinnliga biskop i Luleå stift - att arbetsgivaren borde utbetala det skadeståndet i form av att den funktionsvarierade på arbetsgivarens bekostnad får bjuda alla sina arbetskamrater på en öl på Bishops Arms.*

 

- - - - -

 

* om det är för att fira eller dränka sorgerna är upp till var ock en att själv bestämma. Här tvingar vi minsann inte in folk i något fack där alla måste tycka lika. Nej, vi gillar olika, som bekant. Något annat vore kränkande särbehandling.

 

Alltså att biskopsvalet gick som det gick? När det slutliga resultatet av gårdagens biskopsval i Luleå stift idag presenterades efter kontrollräkning på stiftskansliet, så stod sig det preliminära resultatet från igår. Det betyder att rösträknarna ute i kontrakten varit kompetenta och noggranna. 

 

Åsa Nyström blev vald med bara en röst tillgodo för att ta sig över ribban 50% av rösterna. Om bara en (1) väljare röstat på någon annan så hade hon med en tiondels procents marginal inte kommit upp till 50% av rösterna. Och den rösten kunde varit min! Eller i ärlighetens namn någon annan av de ca 70 röstberättigade som inte infunnit sig i sin röstlokal (Varav tre kollegor från domkyrkoförsamlingen).

 

Men jag hade tänkt vara där. (I Boden för Luleå kontrakts del.) Men missade det pga rent slarv. Av någon oförklarlig anledning hade jag för mig att valet var under eftermiddagen och att gemensamma bussen från Luleå skulle avgå kring lunch. Fel! Den skulle gå tillbaka kring lunch. Men när jag pga min vantro valde infinna mig på exp knappt två timmar före lunch så uppdagades att bussen gått redan för en dryg timme sedan. Vad göra? Första möjliga buss hem hade gett mig möjlighet hoppa i bilen ca kl 11.12 och då hade jag kunnat vara i Boden ca 30 min senare. Och valet skulle pågå till kl 12 (eller var det inklusive rösträkning så själva valmöjligheten stängts så fort alla närvarande röstat?

 

Äääh! Jag ids int som vi norrlänningar säger. Ids inte chansa. Så blev det då mitt fel att Åsa vann eller tack vare mig som hon vann direkt i första omgången och vi slapp en kostsam andra valomgång.*

 

Nu är frågan: borde stiftsorganisationen prisa mig för mitt slarv som gjorde att en ny valomgång, med slukande av personella och ekonomiska resurser på både lokal- och stiftsnivå, inte behöver genomföras? Vad är jag värd? 10% provision? Eller åtminstone en blomma?

 

- - - - - -

 

* hela detta resonemang förutsätter dock att jag lättar på valhemligheten och avslöjar att jag inte skulle röstat på Åsa Nyström. Nej, Leif Nordenstorm var min kandidat.

Så heter en inte alltför tjock bok. 174 sidor och bara 100 kr dyr. Jag köpte den i bönhuset ikväll (alltså fredag kväll) och läste ut den direkt jag kom hem.

 

Skriven av f d kr-riksdagsmannen, tillika predikanten och för mig även kristne brodern och vännen Erling Wälivaara. En memoarbok kan man väl säga. Om allt från barndom och uppväxt, skola och yrkesliv. Minnen från politiken och även från rollen som predikant i den laestadianska rörelsen.

 

Den som vill se lite naturlig insida av laestadianismen läser boken. Likaså den som vill se lite insida från politikens värld och kristdemokratiska partiet läser boken.

 

Flera av berättelserna i boken har jag hört direkt av Erling. Men ändå värdefullt få läsa dem. Särskilt att ta del av hur den laestadianska själavårdstraditionen kan fungera i praktiken. Bl a hur det som ur ett pastoralteologiskt perspektiv kunnat kallas bikt inte alltid är det utan snarare ofta ett sätt att personligt tillämpa evangeliet på den enskilde. Därför blir det även så att också i konkreta situationer som är verklig bikt och avlösning så talar laestadianer ofta inte om avlösning utan om att "predika evangeliet". Jag tror att många som kommer ur andra traditioner skulle bli berikade av att ta del av Erlings vittnesbörd.

 

Att se in bakom draperierna i den politiska världen var också intressant. Från kommunpolitiken i Luleå och från riksdagen och från kristdemokratiska partiet.* Allt ur en kristen persons synvinkel.

 

Boken rekommenderas. Väl värd ta del av. Och du läser ju den så fort att den knappast kan sägas stjäla onödigt mycket tid från annat nödvändigt.

 

- - - - -

 

* om detta inte är tillräckligt för att öka läsarnas nyfikenhet så kan jag berätta att man i boken kan finna ett citat av ett f d socialdemokratiskt kommunalråd som är av den karaktären att om jag skrivit det på min blogg skulle jag definitivt kunnat bli anmäld till domkapitlet. Och vad det var som gjorde f d riksdagsmannen Wälivaara så besviken på sin partiledning att han en tid lämnade partiet. Likaså kan man ta del av hur Göran Persson reagerade när Erling inför deras sista avsked av varandra i riksdagen önskade att dom skulle ses i himmelen.

 

- - - - - - 

 

Bor du för långt bort för att besöka Luleå fridsförbunds bönhus på Örnäset i Luleå och där införskaffa ett exemplar så får du försöka med förlaget, Biblioteca Laestadiana, Haparanda eller direkt från författaren i Luleå. Adress el tel får du googla fram själv.

var jag på tisdag eftermiddag. Kulturens hus Luleå. De fem kvarvarande kandidaterna intervjuades en halvtimme var. Jag måste säga att jag nästan var mest imponerad av utfrågarna som lyckades få varje intervju att ta nästan på minuten exakt 30 minuter. Ordningen hade lottats och kandidaterna fick inte lyssna på varandra. Varje intervju började med att vi sjöng respektive kandidats favoritpsalm.

 

1. Leif Nordenstorm

Psalm: Jesus från Nasaret går här fram.

Den ende av kandidaterna som tydligt andades något av traditionell kyrkokristendom. Det givna valet för kristna väljare?

 

2. Kennet Nordgren

Psalm: Blott i det öppna*

Utan tvekan den som kändes tryggast och mest personligt kompetent. Den av kandidaterna som kunde använda ett mindre traditionellt kyrkospråk utan att flumvarningsflaggan omedelbart måste hissas. Hade han svarat ja tidigare så att han ordentligt hunnit lanseras tror jag han varit ett starkt kort. Ingav förtroende.

 

3. Anders Göransson

Psalm: Gud från vårt hus vår tillflykt du oss kallar*

Goda meriter bl a från missionstjänst i södra Afrika. Men i mina ögon sjönk han lite under intervjun. Hur intresserad är han egentligen?

 

4. Gunnar Sjöberg

Psalm: Gud i dina händer

Utan tvekan den scen- och kommunikationsskickligaste av dem alla. Men vad sa han egentligen? Inför Gunnars framträdande väcktes minnen från min tidigare prästtid då det kunde hända att folk kom att tackade för "en fin predikan". Jag tänkte ibland: "har dom verkligen hört vad jag sagt eller har dom bara bländats av en som kan tala en bra stund utan manus och utan att staka sig?" Den fråga jag skulle ställt till Gunnar om man fått möjlighet, är - med Jesu ord - kommer biskopen att "bära sitt kors"?

 

Åsa Nyström

Psalm: Nå't på 800. Om att sitta på en strand och Gud finns i närheten, typ.

Klar flumvarning. På psalmen alltså. Om jag minns rätt så var "samtal" i någon form svaret på nästan alla.

frågor.

 

Man noterar att Leif och Gunnar var de enda som valt en psalm som innehöll namnet Jesus. Dessutom hade Leif modet nämna att evangeliet måste tas emot; "öppna ditt hjärta i bön och bot...".

 

Noterbart var också att ingen av kandidaterna ännu vigt något s k samkönat par.** Det betyder att sossarnas vilja att det ska råda vigseltvång i denna fråga är ett fullständigt slag i luften. Det flesta präster i vårt land kommer aldrig få möjlighet förrätta en sådana vigsel, hur gärna dom än skulle vilja

 

Sen återstår frågan: spelar det någon roll vem som blir biskop? 3-4 månader efter det att nya biskopen tillträder så fyller jag 65. Kommer jag överhuvudtaget hinna träffa biskopen innan jag går i pension?

 

- - - - - -

 

* möjligen kan jag ha blandat ihop psalmerna här, men jag tror inte det

 

** jag skriver "s k samkönat" av det enkla skälet att samkönat rent språkligt borde betyda att könen är samman, dvs man och kvinna tillsammans. Jfr med det gamla ordet "samrealskola". Det var en skola där flickor och pojkar gick tillsammans, inte en skola där alla hade samma kön

- jag höll på att säga "i parti och minut" - var det idag. Jag blev tipsad om den senare av min moster. Den skulle vara från Arvidsjaur. Nyfiken slår jag på TV:n och hinner se slutet av den förra. Den från Uppsala Domkyrka. Precis hinner jag med att se när Antje och biskop Anders* välsignar i korus. 

 

Sen började jag titta på den andra. Besvikelse att den inte var från Arvidsjaurs kyrka, där mina föräldrar gifte sig och där jag varit så ofta och där jag själv lett gudstjänst min sista tjänstebiträdessommar 1978. Nej, istället hade man byggt ett slags mega-lappkåta där gudstjänsten firades. Tyvärr lyckades jag inte bli helt gripen då allt var på samiska så jag surfade ibland över till annan kanal och såg match om tredje pris i årets upplaga av TV-pucken. Dock såg jag min f d komministerkollega Birgitta Simma celebrera. Och såg en massa biskopar läsa välsignelsen (dock ej i korus denna gång) på finska, svenska och samiska (flera olika dialekter?)

 

Det kan inte hjälpas att jag inte känner mig ett med dylika gudstjänster. Och nu tänker jag på dem båda. Först den katolsk-lutherska och sen den samiska.  Jag kommer aldrig överens med gudstjänster som är mera - eller åtminstone lika mycket - manifestationer, för eller emot det ena eller det andra, som verkliga gudstjänster. Jag erkänner: jag känner mig obekväm (och väljer hellre hockey). Ska det vara gudstjänst så ska vi komma bara för att ta emot Guds nåd i ord och sakrament och för att tjäna Gud med våra böners och lovsångers offer. Så fort man blandar in nå't annat då man ska markera eller signalera eller i första hand göra det för någon viss kategori människor... nej! Inför Guds tron utan sidoblickar. En gudstjänst är en gudstjänst, inte en proklamation eller ett ställningstagande eller en sympatiyttring eller en markering.

 

På kvällen var jag i kyrkan. Utan sidoblickar. En vanlig mässa. Därifrån gick jag uppbyggd och förnyad. 

 

- - - - 

 

* den nitiske läsaren anmäler mig till domkapitlet för att jag inte skrev Anders och biskop Antje.

är en trevlig stad. Ännu trevligare för mig eftersom mina två bröder med sina fruar bor där. Då och då far jag dit i något ärende och bor då ibland hos tvillingbrodern och ibland hos yngre brodern. Nu har jag varit där igen. Bodde hos nästan jämnårige* brodern denna gång.

 

Skälet till besöket var att (något försenat) fira födelsedagar. Att tvillingbrodern och jag fyller år samma dag är kanske inte så konstigt, men att yngre svägerska har födelsedag samma dag är ju bara roligt. De försenade födelsedagarna firades å trevlig restaurang där man fick äta trerättersmiddag med 3-4 alternativ per rätt och där det till varje alternativ serverades ett speciellt vin utvalt för just den rätten. Roligt och spännande - och trevligt, givetvis. Dagen efter samlades vi åter alla fem men hemma hos tvillngbror och äldre svägerska denna gång. Min yngre bror planerar Luleåbesök om två veckor så släktträffen fortsätter. Att ha syskon är verkligen en välsignelse att glädja sig över. 

 

Idag for jag hem. Lyckades passa tiden så att jag kunde stanna till och gå i kyrkan i Skellefteå. Strax norr om sagda stad mötte jag en motorcyklist på E4. Torr vägbana. Oj, vad det kliade i fingrarna. Men när jag närmade mig Luleå var vägen fuktigare och det såg ut som isfläckar på sina ställen. MC-drömmarna snabbt bortblåsta.

 

En dag återstår av helgen. Då blir det mässbesök (i Skellefteå St Olov var det bara söndagsgudstjänst). Kanske ska jag säga att det troligen blir i Bosses kyrka eftersom han numera har gudstjänst i min kyrka lika ofta som jag?

 

- - - - -

 

* det skiljer 30 min