Torbjörn Lindahl

känns det som idag efter gårdagens alla aktiviteter.

 

Men total stillhet har det inte varit. Några gymnastikövningar på förmiddagen och ordentlig promenad under eftermiddagen. Helt enligt fysioterapeutens råd.

 

Men lite adrenalinhöjning blev det. Jag surfade lite med telefonen och fann mig plötsligt läsande (i Dagen och Världen idag) om det som tydligen nu håller på att utredas: om det - bara så där, helt enligt en persons vilja och upplevelse av sig själv ska vara möjligt att byta juridiskt kön. 

 

Och följdfrågan - som redan debatterats i pressen - ska människor följa sitt juridiska eller biologiska kön när dom väljer duschrum på badhuset?

 

Är det dags plocka fram Laestadius: Djävulen har vänt människors ögon aviga?

 

i alla fall ur skolans värld, verkar det som.

 

I samband med att jag gjorde några ärenden tillsammans med min son mötte jag en tidigare arbetskamrat som berättade att hon varit i kontakt med representanter i (för?-) skolor i sitt distrikt för att erbjuda dem komma till sedvanliga adventssamlingar i kyrkan. Alltså sådant som församlingspedagoger mest men tidigare också präster ägnat sig åt i alla tider för att på barnens nivå enkelt berätta julevangeliet.

 

Men i år blev det inget napp, i alla fall inte i det församlingsdistrikt där min sagesperson har sitt arbete. Orsak som angavs vid förnyad kontakt var att det bestämts - på vilken nivå i den kommunala hierarkin och hur brett i kommunen det således gäller uppfattade jag inte tydligt - att eftersom det inte ska vara konfessionella inslag i verksamheten så blir det inga besök i kyrkan. 

 

Man häpnar, chockas och förfäras. Kanske får vi snart censurera bort 1500-talet ur historieböckerna. Att Sverige på 2-3 generationer gick från att vara ett katolskt land till att bli ett lutherskt konfessionellt land är väl konfessionellt så det räcker.

 

Är Socialdemokraterna nöjda nu? Dom som ägnat över 100 år att med vilja putta ut kristendomen i marginalen - både i samhället och i kyrkan.

 

med goda vänner har det varit idag. Mats och jag for härifrån och köpte fikabröd på Lillla skafferiet och tog upp ytterligare en vän på vägen och sammanstrålade med ytterligare två vänner i Bälinge för att fira fullbordadet av utbyggnaden i sommarstuga hos vännerna Ottestig. Fullbordande och fullbordande? Än är slutbesiktningen inte klar men nu blir det paus i arbetet för Lars-Gunnar men han signalerar att han återkommer för att fixa en del smågrejer. Men innan han åker söderut till helgen hinner han komma hit och basta med Mats och mig på torsdsg

 

En bok har jag också läst senaste två dagarna vilken legat i kö i bokhyllan i säkert bortåt ett år nu.

 

Familjen av Johanna Bäckström Lerneby

 

Jag citerar ur baksidestexten:

 

 Och ett tidningsomdöme:

 

 

Vad ska jag mer säga? Tur att jag inte läste den före valet. Annars hade jag kanske kunnat frestas rösta på Sverigedemokraterna. Frågan är vem som har rätt: Jimmie Åkesson som sa att vi tagit in för många invandrare (från andra kulturer) än vi kunnat integrera eller Stefan Löven som sa Helt fel, saken är den att vi inte lyckats integrera alla vi tagit hit.

 

Vem vet!

i landet och världen, skrev min gamle kamrat på sin blogg för någon dag sedan. Han menade att det sker, eller redan har skett, en rejäl högersväng i många länder i världen. Jag ifrågasätter "i allt väsentligt"*  inte hans analys men några tankar väcks hos mig med anledning av hans skriverier.

 

Höger och vänster som beteckning på olika ideologiska skillnader lär ju ha sin rot i hur olika grupper en gång satt placerade l det franska parlamentet. Satt man på höger eller vänster sida i parlamentsalen. Sen blev väl höger namn på de konservativa som ville bevara den (då!) rådande samhällsordningen och vänster namn på dem som ville förändra/förnya. Men väl att märka - detta var ju innan socialismens/kommunismens/socialdemokratins genombrott - på den tiden var det huvudsakligen liberaler som var vänster**

 

Men sedan socialister av alla format lagt sig som en blöt rysk pälsmössa*** över begreppet vänster så har ju den gamla liberala vänstern blivit en del av borgerligheten  dvs icke- socialister dvs höger.

 

 =???

 

Vad betyder då begreppen höger och vänster idag?

 

 

 

* standardformulering för att gardera sig

 

** i Danmark finns ju de gamla partibeteckningarna kvar; där kan traditionellt liberala partier heta både Venstre och Radikale Venstre

 

*** favorituttryck från min tidigare chef, förre kyrkoherden i Nederluleå, Alf Hansson

 

 

 

gav nye statsministern idag. Tyvärr missade jag titta på det pga av ett telefonsamtal som fick mig först tänka på annat och sen i förlängningen fick mig att ägna mig åt annat. I telefonsamtal med Mats blev jag påmind om vad som pågick och hann precis se när de nya statsråden räknades upp.

 

I de efterföljande intervjuerna fick alla givetvis frågan om eventuella skelett i garderoben. Inget mer än felparkeringar och hastighetsböter. Den tidigare stora politikersynden, obetald TV-avgift, är ju inte längre aktuell.

 

Efter TV-tittande och lunch tog Mats och jag en promenad fram och tillbaka till stan, förbi Lulsundet och nedanför gamla seminariet på ditvägen, närmaste väg hem. Kaffe på Condis.

 

Det ovan relaterade - att jag så lätt glömmer det jag egentligen tänkt göra när något annat kort kommer på - är ett tydligt bevis på min begynnande ålderdom. Ett annat, av mer handfast art, kommer här.

 

En dag i slutet av augusti kom jag hem efter rejäl promenad med rollator. När jag kom hem och måste ta några steg upp på bron utan stöd för att låsa upp dörren föll jag handlöst framåt och slog ansiktet i framsidan av brevlådan. Ingen fara och snart var både jag och rollator inomhus. Men tur (Guds beskyd) att jag inte råkade slå tinningen i det vassa hörnet av brevlådan. Här borde nog för framtiden införskaffas lämplig ramp av samma typ som äldre grannen har, tänkte jag. Kontakt med kommunen och snart kom trevlig arbetsterapeut på besök och kollade om behov förelåg, vilket hon tyckte, och skrev ett intyg och hjälpte mig fixa ansökan, vilken jag skickade in kring månadsskiftet aug-sept.

 

 

Då ingen ansvarig på kommunen ännu reagerat så får jag t v klara mig utan ramp och gör som arbetsterapeuten lärde mig: ställa rollatorn på tvären framför bron så kan jag hålla mig i den, gå upp på bron och nå dörrhandtaget. Det har fungerat bra - hittills.

 

I söndags kväll gjorde jag som jag hittills beskrivit men när jag gått ner på marken och vänt rollatorn och börjat lyfta den upp på bron så kom det moment där fallrisk föreligger, som arbetsterapeuten skrev i sitt intyg. Efter snygg saltomortal iåg både jag och rollatorn på gräsmattan. Och där hade jag legat än idag om inte min hemmaboende yngre son kommit till min hjälp.* Men med hjälp av ung man kunde jag krypa upp på bron och in i hallen där jag till sist - med hjälp! - kunde resa mig.

 

Det slutliga beviset för att min ungdom är på väg fly från mig??

 

 

* jag kunde ju också kallat på hjälp via den larmknapp till Trygghetslarmet som jag alltid har på mig, men under tre år aldrig behövt - om jag kommit ihåg att jag haft den vill säga. Kan i sammanhanget berätta om mina föräldrar som båda hade trygghetslarm och larmknapparna på handlederna. När pappa en gång föll glömde dom att dom kunde larma efter hjälp. Istället försökte mamma hjälpa pappa och då råkade dom ta om varandras handleder så dom tryckte på larmet. Och plötsligt klev två hjälpvilliga personer in i hallen och föräldrarna hade ingen aaaning var dom kom ifrån.

Jo, min ambition är att skriva något - ofta kort? - varje dag fram till min 70-årsdag. Här ser man vilket inflytande en gammal kamrat kan ha på ens liv. Om han hade samma inflytande över mitt liv när det gäller vilket parti man ska rösta på låter jag vara osagt.

 

Partier har det handlat om  i parti (!) och minut idag då jag satt och lyssnade på partiföreträdarnas röstförklaringar inför statsministeromröstningen. Talen var av två slag: 1) nu blir det total katastrof i landet, 2) äntligen kan det bli bra i landet.

Den enda som var rolig var v-ledaren som fick in en bra retorisk poäng när hon sa att enda chansen få en bostad här i landet blir snart att begå ett brott så man får en fängelsecell, eftersom det i regeringsavtalet talas om kamp mot kriminalitet men inget om byggande av hyresrätter.

 

De borgerligas återkommande tal om att väljarna röstat för förändring är helt ihåligt, de tre regeringspartierna har ju samtliga backat. Samma sätt att argumentera som 

2014 när Löfven ersatte Reinfeldt. Då talade (s) återkommande om väljarnas vilja till förändring trots att sossarna gjorde ett dåligt val. I båda fallen är det ju SD:s ökning - och övriga partiers förhållande till den - som förändrat maktbalansen. 

 

I årets val är S och SD de stora vinnarna. Båda är i grunden konservativa partier som vill ha det i Sverige som det alltid har varit. S-väljarna vill ha folkhemmets välfärdssamhälle och SD- väljarna vill ha det typiskt svenska (med den röda stugan och dans kring midsommarstången), utan kriminalitet och skjutningar. Men konservativt i båda fallen. Inte undra på att  en av de stora sammanlagda (netto-)väljarströmmarna senaste val varit från S till SD.

 

Tillika valdag.

 

Redan på morgonen gick vi till vallokalen. Bara några personer före i kön. Man fick plocka valsedlar i skydd bakom skärmar, något jag alltid efterfrågat för valhemlighetens skull. Men senare i valvakan fick man höra att detta faktum sinkat valförfarandet då det regelbundet måste kontrolleras att valsedlar för något parti inte tar slut eller - hemska tanke! - att folk inte respekterar andras rösträtt utan knycker och tar bort andra partiers valsedlar. Aldrig får man vara glad.

 

Efter röstningen fick vi chans genomföra vallokalsundersökning. Jag tog chansen men sonen gick hem.

 

Högmässa i Hertsökyrkan ledd av Bosse. Drygt 40 tror jag vi var. Allvarlig och lärorik predikan som vanligt. 

 

Efter högmässan for jag förbi ett av stadens äldreboenden med sjukommunion till en äldre man jag lärde känna som präst i Nederluleå redan för ca 40 år sedan och haft sporadisk kontakt med under alla år.

 

Träffade också en i personalen som jag lärde känna för många år sedan. Glädjande möte. Tyckte tydligen hon också för när hon lotsade mig mot utgången följde hon mig ända ut på gården och pratade gärna en stund till. Skälet till att vi inte setts så mycket i kyrkan under senare år förklarade hon först med att hon gärna jobbat många extrapass, och det blir ofta helger, för att kunna hjälpa sina barn bekosta sina studier. Invandrarfamilj.

 

Men hon sa också något som gjorde mig uppriktigt ledsen när hon jämförde Hertsökyrkan - hennes absolut närmaste kyrka - med andra (fri-)kyrkor hon också besökt:

 

- Det är inte roligt gå till Hertsökyrkan för det är ingen som hälsar på en. Alla går bara rakt in i kyrkorummet utan bry sig om andra.

 

!!!???

 

Har vi hört sån kritik förr?

 

Vad gör vi åt det?

 

Det kan inte bara vara ett ansvar för präst och diakon och eventuellt kyrkvärdar att välkomna och bry sig om dem som är nya och ensamma i församlingsgemenskapen. Många gånger tror vi inom svenska kyrkan att församlingen i praktiken är prästen och andra anställda och kyrkvärdar. Och de som då "bara" är gudstjänstfirare - för att inte använda det katastrofala uttrycket gudstjänst"besökare" - dom upplever sig själva som just endast besökare, dvs tillfälliga gäster till prästen och andra anställda, och därför inte har något ansvar - även om dom går i gudstjänst ofta, t o m nästan varje söndag

 

En sådan syn är helt fel.

 

För Hertsökyrkan tillkommer sedan ytterligare en komplicerande faktor. De flesta gudstjänstfirarna bor inte i området. Förstå mig nu rätt! Alla är givetvis välkomna hur långt bort han eller hon än bor. Även jag själv bor utanför det distrikt som Hertsökyrkan när den byggdes fr a var tänkt att betjäna. Under alla mina år som präst i kyrkan har jag glatt mig åt det ständigt ökande deltagarantalet i gudstjänsterna.

 

Men jag tror att det finns en uppenbar risk att de som kommer från andra områden i stan, eller från grannkommunerna ännu mer upplever sig som mer eller mindre tillfälliga gäster i gudstjänstgemenskapen och och därför inte tycker det är lika naturligt ta samma ansvar som det vore om dom gick till det som geografiskt vore deras naturliga "hemkyrka".

 

Det gäller att inse att församlingen inte är detsamma som byggnaden (eller de anställda!) Så när du går till gudstjänster i Hertsökyrkan så går du i första hand inte till en byggnad utan till en gemenskap i gudstjänsten. Och jag törs nästan slå vad om att för de flesta som regelbundet går i gudstjänsterna så beror det antingen på att man uppskattar gudstjänsternas utformning, predikan eller att man fått personliga kontakter bland gudstjänstfirarna - inte på att kyrkobyggnaden är finast i stan.

 

Så för dig som regelbundet går i gudstjänsterna, och särskilt du som gått i många år - och det finns åtskilliga sådana i denna ringa bloggs läsekrets - kom ihåg att när andra kommer till gudstjänsten, och särskilt de som är nya eller oregelbundna besökare, då blir deras upplevelse av kyrkan nästan helt beroende av deras upplevelse av mötet med dig. 

 

Så om du ser någon som kommer in men avstår resa dig från din plats i fåtöljerna för att gå och hälsa, så signalerar ditt kroppspråk "ingen bryr sig om att du kommer, du kan lika gärna gå hem igen". Eller om du ser någon i kyrkan eller kaffekön som du inte riktigt känner, men avstår ta i hand och presentera dig så signalerar ditt handlande "ingen bryr sig om dig, du är inte viktig. Eller om du med kaffekopp i hand söker sittplats och väljer bort bordet där två nya besökare sitter och i stället går till bordet där två av dina bästa vänner sitter så signalerar du "inga nya är välkomna in i gemenskapen."

 

Ja, det här blev en engagerad utläggning men vad ska man skriva efter mötet med en tidigare gudstjänstfirare som uttrycker Det är inte roligt gå till Hertsökyrkan för det är ingen som hälsar på en.

 

 

Senare under eftermiddagen predikade jag I Fridsförbundets bönhus. Där hälsade jag på många människor och initiativet var lika ofta mitt, men de flesta jag hälsade på mötte jag efteråt. Men med flera års perspektiv kan jag säga att också här finns nog i praktiken en tydlig social gräns mellan dem som är "innanför" och "utanför". Före gudstjänsten hälsade jag på mötesledaren som ville berätta att jag blir ensam predikant eftersom Göran Esberg accepterat kallelse predika på annan ort. Till predikotext valde jag episteltexten Rom 13:8-10. Trevligt kyrkkaffe även här. Recensera egen predikan kan jag ju inte göra. Men när jag ser mig själv på Youtube så tycker jag mig se äldre ut för varje gång. Särskilt när det gäller gången!

 

Väl hemma blev det valvaka. Men som ni vet blev det inget definitivt resultat även fast jag satt uppe ända tills vakan slutade.

är inne. Om 30 min (när jag börjar skriva detta) är det valdag. Men eftersom jag tidigare lovat kära läsarna mina reflektioner över respektive partier ska jag här ge dem.

 Börjar vänsterifrån:

 

Tveksam till detta parti. Har dom verkligen fullständigt kastat av sig sin kommunistiska överrock? Kom ihåg att partiet tog emot bidrag från Sovjetunionens kommunistparti ända fram till Sovjetunionens kollaps. Det är bara 30 år sedan.

 

Rent åsiktsmässigt står ju V idag där S stod tidigare, uttryckte min gamle kamrat när vi träffades tidigare i veckan. Kanske det.

 

I en fråga kan jag dock hålla med V: jag förstår inte vinster i välfärd och skola. Om ett vård- eller skolföretag gör vinst på eget satsat kapital är väl en sak men om (som det framställs) det är medel ur våra gemensamma skattepengar som görs till vinster för ägare, det ifrågasätter jag starkt.

 

Ska jag anse dem stå till vänster om S? När partiet bildades ville det stå vid sidan om blockpolitiken. I enskilda frågor kunde miljöpartisterna vara mer borgerliga, t ex var dom positiva till friskolor. Hur är det dag?

 

Hur som helst i praktiken ett enfrågeparti som väl fortfarande söker sin roll som "riktigt" parti med heltäckande politik för alla samhällsområden. Många i partiets kärntrupper sägs ju ogilla de kompromisser som ett parti måste göra - särskilt som regeringspartner - och vill hellre att partiet vore en aktiviströrelse för miljökämpar.

 

alla är vi ju idag barn av välfärdssamhället. Knappast någon ifrågasätter det längre. Vad ska då vara profilfrågorna för S i vår tid?

 

Är vi då alla svenskar socialdemokrater? Om V numera står där S stod förr så kanske S idag står där Folkpartiet stod förr.

Att rösta på S kommer dock aldrig på fråga för mig av Ett enda skäl: Kyrkofrågorna. Den som läst S-journalisten Jesper Bengtssons bok Reformismens väg har fått svart på vitt hur ansvariga Socialdemokraterna är för att vi idag har en svensk kyrka som körts fullständigt i botten. Och dom är dessutom stolta över det. Rösta på S? Glöm det × 1000!

 

Gamla Bondeförbundet som sägs ha blivit ett Stockholmsparti. Men numera är det väl så i den politiska världen att Stockholm är Sverige.

 

Annie Lööf kämpar tappert för den breda mitten i svensk politik. Men vilken är den? Hennes uthålliga avståndstagande från SD är nästan beundransvärt och hennes avståndstagande från V upplever jag mer som en balansakt: bort med en bit på högerkanten så måste en bit från vänstersidan också bort annars vickar man omkull.

Tråkigt för Annie att Liberalerna bytte sida. Nu måste hon ensam bli riktigt bred för att uppfylla "den breda mitten". Men nog lyser det ofta igenom att i det mesta utom avståntagandet från SD så är Annie Lööf i grunden borgerlig.

 

När jag nu går över till det som i två partiledardebatter kallats högersidan så uppstår ju samma problem som på vänstersidan, i vilken ordning ska man ta partierna? Ofta sätter man SD längst till höger men i de grundläggande ekonomiska och sociala frågor som ursprungligen definierat vår höger-vänsterskala är SD inte alls alltid längst till höger. Nå, nån....ordning får det vara, så då blir det:

 

Varför ska just gamla Folkpartiet ha monopol på det namnet? Även C och M kallar sig ju liberala. Partiet som lämnade Januariöverenskommelsen. Många i partiet gillade inte den och andra gillade inte avhoppet.

 

Innan KD fanns var Folkpartiet det stora frikyrkopartiet. I min ungdom (kring 1970) var jag en kort period aktiv I FPU. På en helgkurs vi hade var en äldre partifarbror som talare. Han uttryckte sin stora bestörtning över att vi kunde ha programpunkter hela söndag förmiddag utan paus så man kunde gå i kyrkan kl 11. "Men det var för länge sen, så länge sen."

 

Vilken profil partiet har numera är svårt komma underfund med. Under Björklunds tid var det skolan, men nu? De språktester för medborarskap som L en gång ville införa och fick mycket rasistanklagelser för, är ju numera helt accepterat.

 

Partiet som - enligt min ringa mening - nästan helt tappat den profil som en gång motiverade att partiet överhuvudtaget fanns till. Från början även det i praktiken ett enfrågeparti - rädda kristendomen i samhället! - som likt Mp fått kämpa för sin roll som "riktigt" parti, men haft nästan dubbelt så lång tid  för den processen.

 

Vad ska partiet nu ha för profil? Ebba Busch försöker med vården. Jag har kännt sympati med idén om statligt huvudmannaskap för vården så vi lättare får likvärdig vård i hela landet. Dessutom skulle vi få bort en massa regionpolitiker som bara kostar pengar. Lägg ansvaret mer I professionens händer.*

 

Men så såg jag en jätteannons av sjukvårdspartiet i dagens tidning där dom varnade för statligt huvudmannaskap i vården. Det skulle bli Stockholmsperspektiv för hela slanten och vi långt borta ännu mer på kanten. Aldrig får man vara glad. 

 

Har partiet längre någon uppgift nu när alla partier tävlar om att föra mest SD-politik. Hur många gånger har jag inte i olikaTV-kanaler sett Magdalena Andersson som inleder med orden "vi ska ha fler poliser och skärpta straff..." Varken Kristersson eller Åkesson skulle kunnat säga det bättre.

 

Partiet har en mörk bakgrund. Men hur länge ska det få prägla bilden av partiet? Dom har ju i flera omgångar uteslutit folk och ett nytt riktigt ytterlighetsparti bildats vid sidan om. På samma sätt som S för drygt hundra år sedan sparkade ut sin revolutionsromantiska vänsterflygel som blev kommunistpartiet.

 

Hur länge ska partiet lida pga sina ursprungliga grundare (som inte längre finns kvar)? Samtidigt: är partiet demokratiskt pålitligt? Det är min stora tvekan inför SD. 

 

Parti som hetat högerpartiet måste få komma längst till höger. Partiet som - likt kristdemokraterna - tappat stora delar av sin gamla värdekonservatism. Både när det gäller frågan om införande av ett tredje juridiskt kön och om surrogatmammor känner man ju numera mer samhörighet med Magdalena Andersson. Moderaterna - den nya superliberalismens parti. Alla får göra exakt som dom vill.

 

Nej, feminism har vi nog av

 

Har knappt någon aning om vad detta parti vill. Har en känsla - rätta mig om jag har fel - att det är något slags politisk variant av skattebetalarnas förening

 

Skippar man SD så skippar detta ännu mer givetvis

 

Gudrun Schymans och KG Hammars enfrågeparti. Men det krävs annat än miljö och klimat om jag ska rösta på ett enfrågeparti. Självklara partiet för alla Greta-fan.

 

Partiet för desillusionerade kristdemokrater. I praktiken en-frågeparti vilket dom själva erkänner. Trovärdigheten i deras program vid sidan av människovärdesfrågorna, fr a abortfrågan, kan jag inte yttra mig om.

 

Men partiet duger för den kristne som inte är ute efter inflytande utan bara vill protestera.

 

 

* som präst gör jag enkelt jämförelsen med kyrkans organisation (som i sin tur är en kopia av samhällets): vilken verklig nytta gör stiftsfullmäktige?

 

Så känns det idag. 

 

Igår var det den viktiga högtidsdagen IBAPABD, numera alltid på fast datum 9 september, initierad av Catholic gentlemen och sedan importerad från England till oss i Sverige. Redan när jag tidigare i veckan mötte min gamle kamrat utbytte vi lämpliga gåvor i förväg. I går firades dagen i goda vänners sällskap.

 

Och i morgon är det valdag, vilken man också allt sedan barndomen lärt sig betrakta som en högtidsdag. Det är stort att äga rösträtt och möjlighet att rösta i frihet. En rätt jag naturligtvis kommer att utnyttja. Det normala vore att i lugn och ro promenera till vallokalen under eftermiddagen - efter dagens absolut viktigaste händelse, högmässan - men då jag kanske behöver viss koncentration inför predikan i Fridsförbundets bönhus kl 16 (tillsammans med Göran Esberg) så blir det nog vallokalen på morgonen.

 

Men vad gör man denna mellandag? Sammanfattar sina intryck av valrörelsen?

 

Förr var ju upplevelsen att den tog slut i ock med partiledarnas slutdebatt i svt på fredag kväll och lördagen lämnades till väljarnas egen begrundan i stillhet. Men nu verkar de flesta partiledarna kampanja in i det sista även denna dag. Men jag ger mig in på lite sammanfattning.

 

Två partiledardebatter har jag sett, Tv4 torsdag och svt igår. Den senare var bättre regisserad tycker jag. Frihet från störande applåder och möjlighet till något längre inlägg från debattörerna. I Tv4 fick partiledarna bara 30 sek var gång dom ville öppna munnen. Absolut noll möjlighet till något slags fördjupning. En god sammanfattning av debatten vore kanske

- Allt är ert fel. Det är vi som har rätt.

- Nej, det är vi som har rätt. Ni har fel.

 

Efter en dryg timme ledsnade jag och slog av TV:n. Svt:s debatt igår något bättre, som sagt - till det yttre. Men innehållet nästintill lika slugger-aktigt.

 

Varför inte den gamla modellen där varje partiledare fick ett inägg på några minuter som de övriga sedan fick replikera på? Då skulle ju debattörerna själva få ta upp - och åtminstone något lite kunna fördjupa - de frågeställningar de ansåg angelägna. Som det nu är måste debattörerna i någon av sina korta repliker avdela några sekunder till sina favoritområden om de saknas i det förutbestämda upplägget.

 

En debatt mellan valets två - som man tror - statsministerkandidater Magdalena Andersson och Ulf Kristersson har jag också sett. Den var mer klargörande eftersom de två hade möjlighet fördjupa en fråga i flera repliker utan att bli avbrutna av en massa andra mindre väsentliga partiledare. En till sådan duell kommer i TV 4 ikväll. Tyvärr säger en duell mindre om vem som har bäst politik och mer om vem som är bättre retoriker.

 

Nu har jag annat att göra men om jag hinner/orkar senare idag/ikväll så återkommer jag med en liten genomgång av respektive parti.

och jag har gjort svt:s valbarometer tillsammans. Vi skrev våra svar var för sig och diskuterade lite med varandra. Han framför TV:n till vilken han kopplat sin dator och jag med telefon i handen.

 

På några av de 35 frågorna svarade vi helt lika, på några få helt olika, dvs en av oss valde bra eller mycket bra och den andre dåligt eller mycket dåligt om ett visst politiskt förslag. På åtskilliga förslag hamnade vi på samma sida, det var bara graden av gillande eller ogillande som skilde. Sen skulle man välja vilka områden man tyckte var viktigast osv. Och där skilde vi oss något.

 

Vi tyckte dock kanske inte att vi skilde oss alltför mycket. I vart fall inte så mycket att vänskapen på något sätt hotades.

 

Vad blev då resultatet? Jag listar här de tre partier (i bokstavsordning) som valkompassen tyckte att vi matchade med

 

Miljöpartiet

Socialdemokraterna

Vänsterpartiet

 

Kristdemokraterna 

Socialdemokraterna

Sverigedemokraterna

 

Min slutsats av resultaten, särskilt med tanke på den rätt stora förståelse vi hade för varandra  när vi båda gjorde enkäten, är att skillnaden mellan partierna är måttlig. Byte av position i en eller två frågor kan få stor betydelse för partimatchningen.

 

Det var något jag ännu tydligare upplevde när jag läste om Kristna Värdepartiet tidigare i veckan. Det är ju i praktiken nästan ett enfrågeparti. På sin hemsida erkänner dom öppet att abortfrågan och abortmotståndet är deras huvudfråga. Och dom argumenterar i den frågan på exakt samma sätt som jag undervisades i min konfirmationsundervisning för 55 år sedan.

 

Att ca 38000 människoliv släcks helt avsiktligt och lagligt på svenska sjukhus varje år är något som det partiet aldrig i tystnad vill gå med på. Jag ska inte argumentera mer i denna fråga inte heller i andra moraliska frågor, äktenskapet, dödshjälp mm även om jag tycker att Kristna värdepartiet just i dessa frågor har en poäng.

 

Sedan kommer ju frågan hur meningsfullt det är att rösta på ett parti som bara får ca 3000 röster? Men är det samvetsfrågor så är det. Då kan man inte tystna. Varför är Sveriges kristenhet så tyst?

 

såg jag för en tid sedan i rubrik i Dagen. Och justitieminister Morgan Johansson presenteras som ansvarig för tanken. Nu inser alla i saken insatta att rubriken var en sådan förkortning att den blev helt felaktig. Och läser man hela artikeln ser man ju vad det egentligen handlar om, det som också brukar kallas omvändelseterapi,  dvs att med den kristna tron som grund kunna (försöka?) erbjuda människor en förändring av deras sexuella identitet. 

 

Om detta kunde finnas mycket att säga men som rubriken i Dagen var formulerad kunde man tro att det ska bli olagligt verka för att människor blir kristna. Att man försöker påverka dem så att de blir omvända. I så fall har jag gjort mig skyldig till olagligheter under hela min prästtid. Klart jag velat se människor bli omvända - till Kristus.

 

Det finns - både bland kristna och sekulariserade - ofta en oreflekterad syn att omvändelse har med krav och tvång att göra. Du måste omvända dig, typ. Helt fel. Omvändelse är en gåva - inte ett krav.

 

Om man på luthersk vis delar in Bibelns undervisning i de två grundkategorierna Lag (= det Gud kräver) och evangelium (= det Gud ger) så hör omvändelsen utan tvekan till den senare kategorin. Omvändelsen är en gåva som en människa frivilligt tar emot. 

 

Det kan man tydligt se på två ställen i Apostlagärningarna. I Apg. 5 vittnar och predikar Petrus för judarnas Stora råd: "Honom (Jesus) har Gud upphöjt till sin högra sida som furste och frälsare för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse" (Apg 5:31 - min kursiv) och då han i kap 11 vittnar för övriga apostlar m fl om hur evangeliet tagits emot även av hedningar (= icke-judar) så utbrister de: "Till och med åt hedningarna har Gud alltså skänkt den omvändelse som ger liv" (Apg 11:18 - min kursiv).

 

Med denna bibelgenomgång som bakgrund blir det obegripligt hur omvändelse kan bli något som måste förhindras genom förbud. Men om man tar i beaktande att de flesta politiker numera tillhör folkgruppen religiösa analfabeter så blir det kanske något mer begripligt. Men likväl olyckligt.

 

 

Kanske får jag än en gång hänvisa till artikeln Helighetens väg som jag tidigare i våras skrev för ELM-BVs tidning Till Liv.

Kan sökas på nätet www.tillliv.se.

 

 

Och jag står för rubrikens innehåll!

 

Det var när Jimmie Åkesson som andra partiledare - Annie Lööf var först - intervjuades i Vårgårda som han släppte nyheten (iofs antydd redan tidigare) att SD lämnar kyrkopolitiken, dvs avser att inte ställa upp i kommande kyrkoval inom Svenska kyrkan.

 

När nu även Annie Lööf uttalat att också Centern tar ett steg bakåt i kyrkopolitiken - inte så att centerpartisterna lämnar helt men att dom skapar, en från partiet formellt fristående, nomineringagrupp som övriga partier, utom S och SD, redan gjort (Vänstern-, Miljöpartister-, Fria linberaler-, Kristdemokrater-, - "i svenska kyrkan." Plus Borgerligt alternativ (moderaterna).

 

Om nu ett parti ytterligare försvinner så är det bara att tacka och ta emot. Men kanske har SD:s uttåg ur kyrkopolitiken en annan positiv effekt, nämligen att sossarna minskar. Ända sedan kyrkovalet 2005 har ju sossarnas huvudärende varit vi måste minska SD:s inflytande genom att få fler att rösta på oss. Tyvärr har socialdemokraternas anti-SD-kampanjer snarast haft motsatt effekt; SD har ökat i antal mandat i kyrkomötet för varje val.

 

Nu när S inte längre kan låta sina kyrkovalskampanjer präglas av anti-SD-retoriken så kommer kanske tomheten i sossarnas kyrkopolitik att bli - ännu! - tydligare. Eller ska vi möjligen våga hoppas att första punkt i sossarnas kyrkovalbudskap i nästa kyrkoval blir ett program för evangelisation i Sverige med målet att människor kommer till tro på JESUS.

 

Innan SD helt lämnar kyrkopolitiken får dom väl framföra sitt varma tack till fr a S som (med stöd av M),  med demokratisering som paroll drev igenom det valsystem (direktval till kyrkomötet) som utan tvekan blev SD:s språngbräda in I riksdagen.

ni som tror att jag är på väg bli Sverigedemokrat.

 

Jag testade mig på Svt:s valkompass för både lokalvalet (Luleå) och regionen (Norrbotten). Där blev min överensstämmelse med partierna enligt följande:

 

KD 68%

SjvP 63%

L 62%

S 59%

 

S 63%

SjvP 58%

SD 58%

C och M 54%

 

Valen till kommun och region är ju svårare än riksdagsvalet. Betydligt färre frågor och färre tydliga ideologiska skiljelinjelinjer. Och visst ställningstagande i enskild fråga kan knyta en starkt till ett speciellt parti.

 

Så var det nog för mig i ett tidigare val. Då ansågs jag höra mest ihop med Landsbygspartiet oberoende, ett parti som av valsedeln att döma mest bestod av folk från den del av kommunen som var Råneå kommun innan kommunsammanslagningen. Varför det? Kanske för att jag tyckte att lokaltrafiken borde ha busslinjer ut till fler byar och att det borde byggas hyresbostäder även i byarna??

 

I förra valet blev jag (om jag minns rätt) centerpartist i regionvalet.

 

Så vad ska man rösta på??

- i den svenska politiken alltså! - verkar jag vara.

 

Jag har testat Svt:s Valkompass. 68% överensstämmelse med SD,* - hur kan det komma sig, jag tyckte inte jag svarade särskilt invandrarovänligt - 67% med KD och 64% med S. Lägst med MP och V, båda kring 20 %. Övriga borgerliga partier kring 50%. Högst resultat för de tre partierna med demokrat i namnet! Känns betryggande!

 

När man gör en sådan valkompass så funderar man ju vilket svar på vilken fråga som särskilt knyter en till vilket parti. I Svt:s valkompass får man först ta ställning till 35 påståenden (politiska förslag) enligt skalan Mycket dåligt, dåligt, bra, mycket bra. Sedan får man lista de tre frågor man tycker är viktigast.

 

Kanske är det mina val att inte förbjuda försäljning av bensin- och dieselbilar fr o m 2025 och öppenhet för utbyggd kärnkraft (jag är lite tveksam på dessa två, kunde lika gärna svarat milt nej) som får MP och V att rasa i min personliga statistik. Och likaså är det kanske mina val att föräldrarna själva ska få fördela föräldradagarna mellan sig och mitt tydliga nej till införandet av ett tredje juridiskt kön (för dem som inte definierar sig som vare sig man eller kvinna) - och det faktum att jag markerade dessa två som särskilt viktiga - som gav KD och SD höga poäng.

 

Det fanns ju även möjlighet läsa de olika partiernas ställningstaganden i olika frågor, något jag dock gjorde först efter jag testat valkompassen. Men när jag gjorde det fann jag några intressanta saker. Socialdemokraterna säger nej till ett tredje juridiskt kön medan moderaterna öppnar för en utredning. Tvärt emot vad man skulle kunna tro alltså. För moderaternas del får väl sägas att detta är den definitiva sista spiken i kistan för all traditionell konservatism i partiet. Nu är moderaterna helt ett liberalt parti - alla individer ska få göra som dom vill, typ. För sossarna tvärtom. Visserligen presenteras deras motstånd mot tredje juridiskt kön till stor del som en praktisk fråga: hela personnummersystemet måsta göras om och det försvårar även för för forskning i gammal folkbokföring. Fördelarna överväger inte nackdelarna. Men att S är ett parti som vill ha det "som det alltid har varit" - dvs de högst 2-3 generationer bakåt som en normal svensk möjligen har kännedom om - det blir allt tydligare. Villa, Volvo, vovve. Kanske borde S och KD gå i allians efter nästa val?

 

Att S fick så höga poäng i mitt personliga test - klart högre än de tre traditionella borgerliga partierna - förvånade mig först. Jag som alltid sett mig som inbitet borgerlig. Men jag erkänner att gamla borgerliga paradfrågor som jag tidigare känt sympati med ex friskolereformen hamnat i annat ljus sedan de stora koncernerna ("riskkapitalisterna") i praktiken kidnappat reformen från de ursprungliga tillskyndarna t ex kristna församlingar och andra delar av folkrörelsesverige.

 

Borde jag rösta på sossarna? Kommer inte på fråga. Det finns en sak som alltid kommer hindra mig att ge S en röst i något enda sammanhang: kyrkofrågorna. Enligt min ringa mening har sossarna varit ledande i att försvaga den kristna kulturens ställning i vårt land och att förvandla vår svenska kyrka till nästintill oigenkännlighet.** Även om jag medger att de borgerliga - takt med den ökande sekulariseringen, då det kristna arvet blir mindre väsentligt även i dessa partier - under senare årtionden till stor del (passivt?) anslutit sig.

 

Jag gjorde testet en gång till och svarade annorlunda på några ställen. Då gick SD upp till 72%,  KD hack i häl med 71%. S kvar stabilt på 64% medan övriga borgerliga ökat några procentenheter, dock fortfarande betydligt lägre än S. V kvar  i botten, MP en bit ovanför.

 

Borde jag rösta på SD? Känns inte bra. Får det bli KD då trots att jag i två inlägg varit kritisk mot partiet?

 

Om man bedömer partierna efter resultatet i min personliga valkompass så verkar ju S ha mer gemensamt  med SD och KD än med MP och V. Nu kanske den underliggande verkligheten börjar visa sig; en stor del av LO-medlemmarna sympatiserar med SD. 

 

Jag tror jag gör om det en gång till och svarar så jag får 100% överensstämmelse med S så får jag sen se sossarnas likhet med de övriga. Men det blir senare. Nu blir det koncentration på kvällens predikan.

 

 

* SD har varit i debatten senaste dagarna eftersom den Vitbok om partiets grundande nu kommit ut - som faktiskt beställts av partiet självt. Där visas att de (flesta av dem?) som grundade partiet var med i olika organisationer inom den s k Vit makt-rörelsen. Detta är ett skäl till tveksamhet mot partiet, tycker jag. Men den principiella frågan är: hur länge ska ett parti förknippas med ett obehagligt förflutet som man senare tydligt velat distansera sig ifrån?

 

Jag brukar tänka på socialdemokratins barndom. När Lenin på sin resa mot Ryssland för att göra revolution (i praktiken statskupp, tsardömet var redan störtat!) passerade Stockholm mötte han, och skakade hand med, Hjalmar Branting. Hur ofta läggs det dagens S-politiker till last att Sveriges förste socialdemokratiske statsminister hälsat på - uppenbarligen utan ovänskap! - på den som senare blev den förste av historiens fyra värsta massmördare? - de övriga är Stalin, Mao och Hitler.

 

** återigen hänvisar jag till Jeper Bengtssons bok Reformismens väg i vilken han beskriver hur S sakta men målmedvetet på punkt efter punkt förvandlat svenska kyrkan under drygt 100 år. Och jag upprepar det jag skrivit tidigare: det är just de skeenden inom svenska kyrkan som Bengtsson ser som de stora framgångarna som jag ser som de stora katastroferna.

 

Tycker ni att jag klagar för mycket på detta parti? Som det parti i landet som sedan sin start varit partiet med tydligast kristet påverkat profil har det oftast varit mitt förstaval (sedan det kom in i riksdagen). Och jag är inte ensam. För något val sedan presenterades en undersökning som visade att majoriteten av svenska kyrkans präster röstade på kristdemokraterna. 

- Men det var då det, är det kanske bäst att tillägga nu.

 

Det jag nu sett i tidningen (=Dagen) är följande rubrik:

 

 Kd-politiker lämnar partiet efter abortutspel.

 

Nån som reagerat på Ebbas utspel med abortkontrakt, tänkte jag. Men där hade jag fel. Istället visar det sig vara en lokal kd-politiker som avgår efter att i något sammanhang uttalat att abort är att ta ett liv och sedan upplysts av kd-representanter på olika nivåer att ett sådant synsätt stämmer inte med kristdemokraternas.

 

Man häpnar! Att en abort är att avsluta ett liv är väl en traditionell både kristen och kristdemokratisk åsikt. Att man sedan starkt kan känna med den enskilda kvinnan som inte upplevde sig ha något annat val är en helt annan sak. 

 

Notera nu att min avsikt med detta inlägg inte i första är att diskutera abortfrågan utan att diskutera Kristdemokraterna. Partiet har utan tvekan gjort en s k resa. Som fört det lång från sin ursprungsplats. Ett annat tydligt tillfälle var när Ebba Busch gick med i pridetåget. Vilka s k signaler sände det? Knappast dem som de flesta av partiets kärnväljare skulle vilja sända. Också ur annan synvinkel än den värdekonservativa sätts partiet under debatt. Dess allt tydligare placering ì det politiska högerhörnet ifrågasätts. 

 

Men jag medger fortfarande att Ebba Busch i sina yttre ageranden - hålla tal, debattera - är en av de absolut duktigaste av de nuvarande partiledarna.

 

Men frågan är hur långt hon och partiet kan förfytta sig och ändå få väljarna med sig.

 

vill Kd-ledaren skriva tillsammans med övriga partiledare.

 

När jag först såg ordet i en tidningsrubrik trodde jag att det skulle handla om att Ebba Busch ville få med övriga ledande politiker på en överenskommelse om att vi fr o m nu ska kunna tala "lungt och sakligt" (min pappas favorituttryck) om abortfrågan. Inte överdrivet demonisera varandra utan villigt lyssna på varandra även när man är oense. Så bör det vara möjligt (i Sverige!) att man ska kunna ha även en måttlig tveksamhet till nuvarande abortpraxis* utan att bli hopklumpad med Donald Trump och Victor Orban. Typ!

 

Så döm om min förvåning när det istället handlade om att till varje pris, in i minsta detalj, försvara nuvarande svenska abortlag. Orimligt att så binda upp sin politiska handlingsfrihet för all framtid. I diskussionerna kring vår abortlagstiftning har ju frågan om fostrets livsduglighet vid för tidig förlossning varit en av faktorerna när man faställt hur långt in i graviditeten abort ska vara tillåtet. I takt med medicinska framsteg har abortgränsen vid något tillfälle justerats.** Skulle man alltså som politiker helt förbjuda sig justera den i takt med eventuellt kommande medicinska framsteg?

 

Nej, det förefaller som om Ebba Busch blivit alltför chockad/påverkad av Magdalena Anderssons påstående efter HD-beslutet i USA "att liknande högerkonservativa krafter finns här hemma i Sverige" och uppenbarligen fruktat att räknas in bland dessa. Alltså till snabb motattack. Problemet är bara att det blev ingen motattack, det blev en reträtt (som Kd iofs redan länge varit inne på). Fortsätter kd-ledaren i denna stil kan partiet snart inte skiljas från tapeten bakom. Så osynlig börjar dess profil bli. Vilket existensberättigande har kristdemokraterna som parti om det snart fullständigt utplånar de sista resterna av sin värdekonservatism?

 

Att försöka hitta någon ny politisk profilfråga - Ebba Busch har ju periodvis försökt göra om Kd till "sjukvårdsparti" - kommer inte att lyckas. Överges den gamla anledningen - att vara ett parti som säger sig vila på traditionella värderingar sprungna ur kristen tro - varför behövs då partiet? 

 

Då kan vi väl alla bli moderater eller socialdemokrater.

 

 

* Ett möjligt exempel på en sådan måttlig förändring av nuvarande abortpraxis hörde jag för många år sedan av den kristdemokratiske kd-politikern Lennart Sacredeus. Om jag minns rätt hade förslaget någon likhet med gällande ordning i Tyskland.

 

Det slutliga beslutet om abort eller inte skulle fortfarande vara kvinnans. Men innan aborten fick ske skulle det vara obligatoridkt för henne med ett samtal med kurator (motsv) i vilket samtalspartnern skulle framföra (milt och vänligt!) att det är vår önskan att du föder ditt barn. När du nu upplever att du inte har möjlighet ta emot ditt barn vad behöver då vi från samhällets sida göra, (socialt och ekonomiskt) för stt stötta dig så det vore möjligt?

 

Inte ens en sådan ytterst försiktig justering av praxis får man alltså på minsta sätt knysta om utan att bli inknuffad i "högerkonservativa" buren.

 

** för säkerhet skull, rätta mig om jag har fel! I vart fall har abortgränsen diskuterats

 

Jag tänker på misstroendeomröstningen i riksdagen i förmiddags som med en rösts marginal kunde utlöst en regeringskris. Av de avgivna röstförklaringarna att döma så tyckte alla att situationen var tokig men alla var ju också rörande överens om att felet var någon annans.

 

Så vems var felet? 

 

SD:s som väckte misstroendet? Eller övriga borgerliga som hakade på? Eller statsministern som valde att göra det till en kabinettsfråga? 

 

Jag skulle nog ytterst säga statsministern. Genom hennes agerande så blev omröstningen en fråga om hela regeringen istället för bara enskilt statsråd. Min personliga gissning är att centern mycket väl kunnat rösta för misstroendet mot Morgan Johansson om det bara handlat om honom och inte om hela regeringen.

 

Att väcka misstroende mot enskilt statsråd är tillåtet enligt vår grundlag och parlamentariska system. Om statsministern förklaras sakna riksdagens förtroende avgår han/hon* och därmed regeringen. Men att hota med att hela regeringen avgår om enskilt statsråd prickas är varken praxis eller nödvändigt. Därför anser jag att statsministern var den som spelade ett farligt högt spel.

 

Magdalena Andersson hade också kunnat ta den hand som Ebba Busch sträckte ut i partiledardebattan. Om hon avskedat Justitieministern så hade hotet om regeringskris försvunnit och Sverige hade inte riskerat utsätta sig för omdömet att vår säkerhetspolitik är i händerna på en ytterlighetsperson.**

 

F ö tycker jag ofta - om man nu för ett ögonblick kan bortse från politiska innehållet och bara se till agerandet - att Ebba Busch är den som debatterar och talar bäst. Det har jag tyckt länge. Inte sen 1973 dock (se not nedan).

 

 

* Obs! Inte hen!

 

** säger jag som alltid känt sympati för det kurdiska folkets längtan efter självständighet. Något jag gjort ända sedan hösten 1973 då jag kom till Uppsala och hamnade i samma korridor som en kurd från Irak. Senare flyttade även en kurd från Turkiet in i korridoren. Han hade viss konstnärlig ådra - de två små tavlar jag har på var sida om väggklockan köpte jag av honom.

 

Det kan man undra när man läser sportrubrik på kvällens Text-TV:

 

 

Jag protesterade och föreslog i epost till svtsport den alternativa rubriken:

 

 

Tror dom på TV-sporten att alla svenskar är Stockholmare, undrade jag också avslutningsvis.

 

har blivit friad i tingsrätten. Ni vet den finska kristdemokratiska riksdagsledamoten - en tid även minister - som stått åtalad. Anklagelsen har gällt det hon uttalat angående synen på äktenskap och sexualitet där hon stått för en traditionell kristen hållning. Åtalad har även Missionsprovinsens biskop i Finland varit eftersom han gett spridning åt en av Räsenens skrifter.

 

Men båda blev alltså friade. Något annat hade varit helt orimligt i ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle där vi berömer oss av yttrandefrihet och religionsfrihet. 

 

Att de hållningar och åsikter som Räsenen framfört av vissa anses kontroversiella inser jag väl. Men det kan väl inte vara olagligt så fort man framför en åsikt som inte gillas av alla? Vad skulle det bli för samhälle?

 

Men jag kan inte se åtalet på annat sätt än att de krafter som vill tysta den kristna rösten i samhället försöker flytta fram sina positioner. 

 

Jag lovade tidigare att återkomma med ett inlägg om att det blir allt trängre för kristna i det offentliga livet. Kanske får detta inlägg även bli en osökt anledning att kort beröra detta större ämne.

 

Exemplen kan mångfaldigas. Och berör både "inomkyrkliga" och samhälleliga frågor.

 

För några årtionden sedan kunde ju varje kristen inom svenska kyrkan (särskilt präster) som på minsta sätt andades avvikelse från den rätta tron att det är riktigt att kvinnor blir präster bli totalt (bildligt!) halshuggen i media. Den som vill göra politisk karriär ska inte på minsta sätt antyda tveksamhet till nuvarande abortlagstiftning. De barnmorskor som önskat och kämpat för samvetsfrihet i vården - så dom har rätt avböja medverkan vid aborter - har blivit ordentligt ansatta. De märkliga är att i grannlandet Norge finns denna typ av samvetsfrihet. Kanske är det snart dags att samhället omprövar sin samvetsfrihetsvägran. Då skulle vi kanske få fler barnmorskor. Det lär ju på många ställen vara påtaglig brist, enligt vad som förmedlas i nyheterna.

 

I en av lokaltidningarna var för en tid sedan en intervju med en utländsk basketspelare som var tydligt kristen och inte var rädd att både visa och bekänna det. Det blev en viss turbulens kring det, särskilt som han stod upp för en traditionell kristen äktenskapssyn. Basketföreningens ordförande tog honom visserligen i försvar - föreningens policy allas lika värde kan ju inte plötsligt sägas gälla alla utom just kristna - men det faktum att hans tro likväl blev en stor fråga är i sig ett tecken på att det börjar blåsa.

 

Så, kära kristna, håll i hatten och var frimodig att offentligt bekänna din tro.

 

Vid promenad fram och tillbaka till stan efter lunch idag, såg Mats och jag den ukrainska flaggan vajande, tillsammans med de svenska, vid Landstingshuset.*

 

Givetvis måste det dokumenteras. Samma vid stadshuset, upplyste Mats mig om

 

Och senare under eftermiddagen fick jag epost från Pennan & Svärdet (Svenskt militärhistoriskt bibliotek) med erbjudande köpa en t-shirt med motiv (fanns tre olika) som uttryckte stöd till Ukraina. Viss del av kostnaden för tröjan skickas till Ukraina.

 

Inser nu att jag borde övertagit pappas bil. Den hade bokstäverna UKR i registreringsnummret.

 

* som vi Lulebor sagt i årtionden. Heter det regionhuset numera?