Torbjörn Lindahl

Är jag kristen?

 

Kära läsarna uppmanas gå in på hemsidan vars adress angetts i rubriken. Frågorna som ska besvaras är exempel på frågor som Migrationsverket ställer till konvertiter, dvs asylsökande som blivit kristna i Sverige. Det ska alltså kontrolleras om de ska anses ha blivit äkta kristna eller bara låtsas ha blivit kristna för att lättare få asyl.

 

Själv blev jag inte godkänd. Fick bara 54%.

 

Tur att jag inte kommer från Afghanistan eller Iran.

 

ser man ju på till och ifrån. Ikväll när jag sett aktuellt kl 21 blev jag kvar vid tv:n och såg ett avsnitt av serien Nazismens uppgång och fall. Har jag sett något tidigare avsnitt? Minns inte. Men nu är serien inne på våren 1945 så snart är det slut.

 

Jag frågar mig: Vad är det som gör att allt som har med Andra världskriget att göra alltid fascinerar och intresserar? Hur skrämmande det än är? Kanske just därför. 

 

Kanske för att det utspelade sig till stor del i vårt närområde? (Vi tänker ju oftast mest på den europeiska delen av kriget). Eller för att det ligger nära i tiden? I vart fall för någon i min ålder. Jag är född åtta år efter dess slut och under hela min uppväxt talade vuxna bara om kriget, vad som hände då och hur det var. Bestämningen Andra världs- var fullständigt onödig.

 

Eller är det de psykologiska mekanismerna? Och de sociala och kulturella konsekvenserna. Jag menar - som "alla" redan frågat sig - hur kan det komma sig att en kulturellt högt stående nation mitt i det civiliserade Europa kan bli plats för något av den värsta ondska världen skådat och producera en total galning till ledare?

 

Man bara undrar.

 

om s k omvändelseterapi som nu är på väg förbjudas i Norge och ska "utredas" i Sverige.

 

Jag säger bara: att förbjuda något som i praktiken hör till själavården är mycket tveksamt och riskerar hota religionsfriheten. Att utsätta någon för hot eller tvång är givetvis alltid förkastligt, men be för en människa på hennes egen begäran, varför skulle det förklaras vara olagligt? 

 

Jag tror skälet är ett och tydligt: det faktum att någon försöker göra något för att ändra en persons sexuella orientering - i praktiken handlar det ju om att få en homosexuell att bli heterosexuell - innebär ju att man anser den heterosexuella läggningen var något eftersträvansvärt, och det är just detta synsätt som ska utplånas. Det ska inte i samhället längre få finnas någon som principiellt uttrycker att det är något riktigt/naturligt/ursprungligt/i skapelsen avsett eller av Gud uppmuntrat och värderat, i den heterosexuella läggningen och relationen man-kvinna.

 

Jag är övertygad om att det är det verkliga problemet. 

 

Det har ju lite enkelt sagts att när den svenska socialistiska rörelsen i förra seklets början (ca 100 år sedan) splittrades i en revolutionär (kommunistisk) och en reformistisk (socialdemokratisk) del så handlade det om olika vägar mot samma mål.

 

Men vilket är i så fall detta "samma mål"? Åtta timmars arbetsdag, längre semester, bättre lön och välfärdstrygghet? Dvs det som vi ser i vårt reformistiska land.

 

Eller det man kan se i Ryssland som valde revolutionens väg och direkt (efter de rödas seger i inbördeskriget) kunde börja förverkliga sina utopier utan besvärande motstånd från någon opposition? 

 

Vad får vi då? Partiet har makten, övriga partier - om de tillåts - mest statister. Partiet har insyn och (åtminstone något) inflytande i alla delar och sektorer av samhällslivet och utsträcker sina tentakler till alla verksamheter i samhället.

 

Är det vad vi ser i den snälla och vänliga reformistiska svenska socialdemokratin?

 

Ungefär så påstås det i en intressant bok jag just läst. Senare, när jag smält innehållet ordentligt, ska jag berätta om den.

 

Just nu bara lite uppvärmning. En god vän, kyrkobesökare, har flera gånger i samtal uttryckt att om det finns ett samhällsområde/verksamhet som man på minsta teoretiska vis skulle kunna ha politisk insyn i/inflytande över, så ska socialdemokraterna ha detta inflytande.

 

- ???, undrar vän av ordning som vill ha lite mer "kött på benen" 

- Jag har sett det med egna ögon.

 

Och så berättar han om det han upplevt i sitt hem flera gånger under sin uppväxt. Pappan var aktiv socialdemokrat och ordförande i den lokala s-gruppen.

 

Ofta hade fadern sina s-kompisar hemma som med grogglasen i handen helt öppet och ogenerat talade om vem som borde gå med i vilken lokal förening och vem som kunde nominera vem till dess styrelse så att socialdemokratisk insyn och på sikt inflytande kan säkras i varje lokal verksamhet och förening som börjar få en storlek som kunde innebära något som helst inflytande i lokalsamhället.

 

Samma mål? Partiet över allt.

 

Nu hittade jag igen inlägget där jag tidigare nämnt boken. Det är "167:e dagen. Färdigläst", skrivet 27 mars.

Där citerar jag baksidestexten, en god introduktion till boken. Läs gärna det inlägget så kan jag bara sammanfatta här:

 

Boken undersöker

- den tid då (s) obrutet satt vid makten, 44 år, 1932-76, med statsministrarna Per-Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme.

- fokus för undersökningen är framför allt politiken i relation till kyrkan, skolan, familjen.

 

Andra personer som haft avgörande inflytande på utvecklingen är Artur Engberg och Harald Hallėn (kyrkofrågorna), Stellan Arvidsson (skolan) och Alva Myrdal (alla tre områdena).

 

Vad kan man då säga om oppositionen? Har dom opponerat eller accepterat de socialdemokratiska vägvalen? Givetvis opponerat men sakta men säkert malts ner i takt med att samhällets olika sidor alltmer präglats av det socialdemokratiska samhällsidealet och varje ny generation blivit alltmer van vid att det är så här det ska vara. Så när de borgerliga äntligen fick makten 1976, var hela samhällsapparaten så inpyrd av socialdemokrati och de borgerliga så utan självständig ideologisk identitet att de stora avgörande förändringarna nästan helt uteblev.

 

I slutet av den undersökta perioden fanns också en informell kontakt mellan enskilda socialdemokrater och folkpartister i en grupp som kallades 211 utifrån husnumret på den privatbostad där de regelbundet träffades. Där drevs en delvis gemensam radikal linje i sociala frågor och familjepolitiken.

 

Men de flesta avgörande vägval gjordes långt innan dess. Och då är det lätt se de ideologiska skillnaderna fr a i frågor som berör en kristen, synen på kyrka och kristendom. I socialdemokratins barndom var partiet antikristet, eller ska vi kanske säga anti(stats-)kyrkligt. (Någon annan verkligt betydande andlig kraft än "statskyrkan" fanns ju inte i samhället.) För att då inte riskera förlora kristet troende arbetare valde man vägen att se religion (på den tiden i praktiken kristendomen) som en privatsak. Detta kan ju i förstone kännas betryggande - man får som enskild tro vad man vill - men i längden (t ex in i nutiden) får ju tron som privatsak konsekvensen att tron ska hållas privat, dvs religiösa yttringar ska så lite som möjligt synas i offentligheten och fr a ska religionen inte få vara en påverkansfaktor i samhällslivet och politiken.

 

Socialdemokratins antkyrklighet tog sig från början det uttrycket att den första partikongressen öppnade en Långfredag under gudstjänsttid. En bekännelse så god som någon (på den tiden var Långfredag en stor kyrkogångsdag,).

 

Mot detta kan ställas borgerliga partiprogram, fr a Bondeförbundet och Högerpartiet som ännu på 50- och 60-talen kunde uttrycka att Sverige ska vara ett kristet land eller åtminstone att kristendomens värderingar ska utgöra grund för samhällsbygget.

 

Om man försöker utplåna dessa ideologiska skillnader för att hävda att de borgerliga varit lika avgörande i vilja och inflytande i 1900-talets samhällsomvandling - oavsett om man anser den vara av godo eller av ondo - är det min gissning att man får det aningen svettigt.

 

Tänker att det nu kanske är dags att skriva lite mer om den bok jag tidigare nämnt (tror jag, men hittar det ej nu);

Per Ewert: Landet som glömde Gud. Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land, vilken är en svensk förkortad* version av hans doktorsavhandling på engelska: Moving reality closer to the ideal: The process towards autonomy and secularism during The Social Democratic hegemony in 20th century Sweden.

 

I introduktionen skiver Ewert:

 

Hur kommer det sig att det blivit på detta viset? Det är vad

Ewert vill undersöka.

 

Först en liten språklektion bara. I doktorsavhandlingens titel talas om "Social Democratic Hegemony" (socialdemokratisk hegemoni). I en del av den debatt jag följt uppfattar jag nästan att vissa tror att ordet hegemoni är ett negativt skällsord av typen totalitär, maktfullkomlig el dyl. Så är icke fallet. Googlar jag på hegemoni så blir förklaringen den ledande ställning som en person, organisation eller land kan ha utan att ha fullständig makt. I NE:s ordbok är förklaringen bestämmande inflytande. Där ges f ö exempel på hur ordet i marxistisk teori kan användas om helt motsatta politiska värderingar: "Socialdemokraterna kom till makten men den borgerliga hegemonin bestod".

 

Låt mig alltså innan jag börjar, slå fast att ordet hegemoni som finns i orginalavhandlingens titel inte är ett negativt skällsord. Ingen kan rimligen förneka att socialdemokratin haft ett avgörande inflytande på samhällsutvecklingen i Sverige under 1900-talet. Men om detta socialdemokratiska inflytande i grunden varit bra eller dåligt, rent av gott eller ont för det svenska samhället, det är som man brukar säga en helt annan fråga.

 

Och det är just den frågan som Per Ewert faktiskt inte besvarar. Han framträder ju här som forskare. Och en forskares uppgift är inte att strö värdeomdömen ("bra"/"dåligt") omkring sig utan att tydlig och sakligt redovisa det han funnit i sin forskning.

 

Och vad är det då han funnit när han läst, inte bara riksdagsdebatter och regeringsbeslut, utan även debatter vid Socialdemokratiska partikongresser, beslut i partistyrelsen och socialdemokratiska partiprogram och programskrifter? Jo, att Socialdemokraterna lungt och sakta men metodiskt och målmedvetet genomfört exakt det som stått i partiprogram och programskrifter under en stor del av förra seklet.** Men notera återigen: om detta i grund och botten är bra eller dåligt, det är - t.v. även här på bloggen! - en helt annan fråga!

 

 

 

* 328 sidor + 50 sidor noter och litteraturhänvisningar

 

** allt utom att införa republik (min anm.)

 

Tog en promenad med Mats runt Mjölkuddsberget på eftermiddagen. När vi passerade industriområdet gick vi in på däckfirman där jag förvarar mina däck och beställde nya för den kommande säsongen eftersom jag tidigare fått ett mail att vid besiktning av däcken hade man funnit att de började vara för nötta.

 

4600:- på ett bräde. Men inget att säga, det är ju bilens första uppsättning som nu ska kasseras och de har rullat sedan 2014. Men byte från vinterdäck får anstå ännu en knapp månad.

 

Sista timmen innan läggdags ägnade jag mig åt att lyssna till ett samtal (Hotspot?) med Per Ewert om den bok jag nämnt i tidigare inlägg. Det Per Ewert sade var inget nytt eftersom jag både hört honom och läst boken, men samtalspartnern/programledaren gillade jag inte. Han var alldeles för "gåpåig" och berättade själv alldeles för mycket och agerade ofta så att han i praktiken ofta talade om för Per Ewert vad han borde säga. Dålig stil.

 

Men själva boken är fortfarande värd att läsa.

 

känns det som idag efter gårdagens alla aktiviteter.

 

Men total stillhet har det inte varit. Några gymnastikövningar på förmiddagen och ordentlig promenad under eftermiddagen. Helt enligt fysioterapeutens råd.

 

Men lite adrenalinhöjning blev det. Jag surfade lite med telefonen och fann mig plötsligt läsande (i Dagen och Världen idag) om det som tydligen nu håller på att utredas: om det - bara så där, helt enligt en persons vilja och upplevelse av sig själv ska vara möjligt att byta juridiskt kön. 

 

Och följdfrågan - som redan debatterats i pressen - ska människor följa sitt juridiska eller biologiska kön när dom väljer duschrum på badhuset?

 

Är det dags plocka fram Laestadius: Djävulen har vänt människors ögon aviga?

 

i alla fall ur skolans värld, verkar det som.

 

I samband med att jag gjorde några ärenden tillsammans med min son mötte jag en tidigare arbetskamrat som berättade att hon varit i kontakt med representanter i (för?-) skolor i sitt distrikt för att erbjuda dem komma till sedvanliga adventssamlingar i kyrkan. Alltså sådant som församlingspedagoger mest men tidigare också präster ägnat sig åt i alla tider för att på barnens nivå enkelt berätta julevangeliet.

 

Men i år blev det inget napp, i alla fall inte i det församlingsdistrikt där min sagesperson har sitt arbete. Orsak som angavs vid förnyad kontakt var att det bestämts - på vilken nivå i den kommunala hierarkin och hur brett i kommunen det således gäller uppfattade jag inte tydligt - att eftersom det inte ska vara konfessionella inslag i verksamheten så blir det inga besök i kyrkan. 

 

Man häpnar, chockas och förfäras. Kanske får vi snart censurera bort 1500-talet ur historieböckerna. Att Sverige på 2-3 generationer gick från att vara ett katolskt land till att bli ett lutherskt konfessionellt land är väl konfessionellt så det räcker.

 

Är Socialdemokraterna nöjda nu? Dom som ägnat över 100 år att med vilja putta ut kristendomen i marginalen - både i samhället och i kyrkan.

 

med goda vänner har det varit idag. Mats och jag for härifrån och köpte fikabröd på Lillla skafferiet och tog upp ytterligare en vän på vägen och sammanstrålade med ytterligare två vänner i Bälinge för att fira fullbordadet av utbyggnaden i sommarstuga hos vännerna Ottestig. Fullbordande och fullbordande? Än är slutbesiktningen inte klar men nu blir det paus i arbetet för Lars-Gunnar men han signalerar att han återkommer för att fixa en del smågrejer. Men innan han åker söderut till helgen hinner han komma hit och basta med Mats och mig på torsdsg

 

En bok har jag också läst senaste två dagarna vilken legat i kö i bokhyllan i säkert bortåt ett år nu.

 

Familjen av Johanna Bäckström Lerneby

 

Jag citerar ur baksidestexten:

 

 Och ett tidningsomdöme:

 

 

Vad ska jag mer säga? Tur att jag inte läste den före valet. Annars hade jag kanske kunnat frestas rösta på Sverigedemokraterna. Frågan är vem som har rätt: Jimmie Åkesson som sa att vi tagit in för många invandrare (från andra kulturer) än vi kunnat integrera eller Stefan Löven som sa Helt fel, saken är den att vi inte lyckats integrera alla vi tagit hit.

 

Vem vet!

i landet och världen, skrev min gamle kamrat på sin blogg för någon dag sedan. Han menade att det sker, eller redan har skett, en rejäl högersväng i många länder i världen. Jag ifrågasätter "i allt väsentligt"*  inte hans analys men några tankar väcks hos mig med anledning av hans skriverier.

 

Höger och vänster som beteckning på olika ideologiska skillnader lär ju ha sin rot i hur olika grupper en gång satt placerade l det franska parlamentet. Satt man på höger eller vänster sida i parlamentsalen. Sen blev väl höger namn på de konservativa som ville bevara den (då!) rådande samhällsordningen och vänster namn på dem som ville förändra/förnya. Men väl att märka - detta var ju innan socialismens/kommunismens/socialdemokratins genombrott - på den tiden var det huvudsakligen liberaler som var vänster**

 

Men sedan socialister av alla format lagt sig som en blöt rysk pälsmössa*** över begreppet vänster så har ju den gamla liberala vänstern blivit en del av borgerligheten  dvs icke- socialister dvs höger.

 

 =???

 

Vad betyder då begreppen höger och vänster idag?

 

 

 

* standardformulering för att gardera sig

 

** i Danmark finns ju de gamla partibeteckningarna kvar; där kan traditionellt liberala partier heta både Venstre och Radikale Venstre

 

*** favorituttryck från min tidigare chef, förre kyrkoherden i Nederluleå, Alf Hansson

 

 

 

gav nye statsministern idag. Tyvärr missade jag titta på det pga av ett telefonsamtal som fick mig först tänka på annat och sen i förlängningen fick mig att ägna mig åt annat. I telefonsamtal med Mats blev jag påmind om vad som pågick och hann precis se när de nya statsråden räknades upp.

 

I de efterföljande intervjuerna fick alla givetvis frågan om eventuella skelett i garderoben. Inget mer än felparkeringar och hastighetsböter. Den tidigare stora politikersynden, obetald TV-avgift, är ju inte längre aktuell.

 

Efter TV-tittande och lunch tog Mats och jag en promenad fram och tillbaka till stan, förbi Lulsundet och nedanför gamla seminariet på ditvägen, närmaste väg hem. Kaffe på Condis.

 

Det ovan relaterade - att jag så lätt glömmer det jag egentligen tänkt göra när något annat kort kommer på - är ett tydligt bevis på min begynnande ålderdom. Ett annat, av mer handfast art, kommer här.

 

En dag i slutet av augusti kom jag hem efter rejäl promenad med rollator. När jag kom hem och måste ta några steg upp på bron utan stöd för att låsa upp dörren föll jag handlöst framåt och slog ansiktet i framsidan av brevlådan. Ingen fara och snart var både jag och rollator inomhus. Men tur (Guds beskyd) att jag inte råkade slå tinningen i det vassa hörnet av brevlådan. Här borde nog för framtiden införskaffas lämplig ramp av samma typ som äldre grannen har, tänkte jag. Kontakt med kommunen och snart kom trevlig arbetsterapeut på besök och kollade om behov förelåg, vilket hon tyckte, och skrev ett intyg och hjälpte mig fixa ansökan, vilken jag skickade in kring månadsskiftet aug-sept.

 

 

Då ingen ansvarig på kommunen ännu reagerat så får jag t v klara mig utan ramp och gör som arbetsterapeuten lärde mig: ställa rollatorn på tvären framför bron så kan jag hålla mig i den, gå upp på bron och nå dörrhandtaget. Det har fungerat bra - hittills.

 

I söndags kväll gjorde jag som jag hittills beskrivit men när jag gått ner på marken och vänt rollatorn och börjat lyfta den upp på bron så kom det moment där fallrisk föreligger, som arbetsterapeuten skrev i sitt intyg. Efter snygg saltomortal iåg både jag och rollatorn på gräsmattan. Och där hade jag legat än idag om inte min hemmaboende yngre son kommit till min hjälp.* Men med hjälp av ung man kunde jag krypa upp på bron och in i hallen där jag till sist - med hjälp! - kunde resa mig.

 

Det slutliga beviset för att min ungdom är på väg fly från mig??

 

 

* jag kunde ju också kallat på hjälp via den larmknapp till Trygghetslarmet som jag alltid har på mig, men under tre år aldrig behövt - om jag kommit ihåg att jag haft den vill säga. Kan i sammanhanget berätta om mina föräldrar som båda hade trygghetslarm och larmknapparna på handlederna. När pappa en gång föll glömde dom att dom kunde larma efter hjälp. Istället försökte mamma hjälpa pappa och då råkade dom ta om varandras handleder så dom tryckte på larmet. Och plötsligt klev två hjälpvilliga personer in i hallen och föräldrarna hade ingen aaaning var dom kom ifrån.

Jo, min ambition är att skriva något - ofta kort? - varje dag fram till min 70-årsdag. Här ser man vilket inflytande en gammal kamrat kan ha på ens liv. Om han hade samma inflytande över mitt liv när det gäller vilket parti man ska rösta på låter jag vara osagt.

 

Partier har det handlat om  i parti (!) och minut idag då jag satt och lyssnade på partiföreträdarnas röstförklaringar inför statsministeromröstningen. Talen var av två slag: 1) nu blir det total katastrof i landet, 2) äntligen kan det bli bra i landet.

Den enda som var rolig var v-ledaren som fick in en bra retorisk poäng när hon sa att enda chansen få en bostad här i landet blir snart att begå ett brott så man får en fängelsecell, eftersom det i regeringsavtalet talas om kamp mot kriminalitet men inget om byggande av hyresrätter.

 

De borgerligas återkommande tal om att väljarna röstat för förändring är helt ihåligt, de tre regeringspartierna har ju samtliga backat. Samma sätt att argumentera som 

2014 när Löfven ersatte Reinfeldt. Då talade (s) återkommande om väljarnas vilja till förändring trots att sossarna gjorde ett dåligt val. I båda fallen är det ju SD:s ökning - och övriga partiers förhållande till den - som förändrat maktbalansen. 

 

I årets val är S och SD de stora vinnarna. Båda är i grunden konservativa partier som vill ha det i Sverige som det alltid har varit. S-väljarna vill ha folkhemmets välfärdssamhälle och SD- väljarna vill ha det typiskt svenska (med den röda stugan och dans kring midsommarstången), utan kriminalitet och skjutningar. Men konservativt i båda fallen. Inte undra på att  en av de stora sammanlagda (netto-)väljarströmmarna senaste val varit från S till SD.

 

Tillika valdag.

 

Redan på morgonen gick vi till vallokalen. Bara några personer före i kön. Man fick plocka valsedlar i skydd bakom skärmar, något jag alltid efterfrågat för valhemlighetens skull. Men senare i valvakan fick man höra att detta faktum sinkat valförfarandet då det regelbundet måste kontrolleras att valsedlar för något parti inte tar slut eller - hemska tanke! - att folk inte respekterar andras rösträtt utan knycker och tar bort andra partiers valsedlar. Aldrig får man vara glad.

 

Efter röstningen fick vi chans genomföra vallokalsundersökning. Jag tog chansen men sonen gick hem.

 

Högmässa i Hertsökyrkan ledd av Bosse. Drygt 40 tror jag vi var. Allvarlig och lärorik predikan som vanligt. 

 

Efter högmässan for jag förbi ett av stadens äldreboenden med sjukommunion till en äldre man jag lärde känna som präst i Nederluleå redan för ca 40 år sedan och haft sporadisk kontakt med under alla år.

 

Träffade också en i personalen som jag lärde känna för många år sedan. Glädjande möte. Tyckte tydligen hon också för när hon lotsade mig mot utgången följde hon mig ända ut på gården och pratade gärna en stund till. Skälet till att vi inte setts så mycket i kyrkan under senare år förklarade hon först med att hon gärna jobbat många extrapass, och det blir ofta helger, för att kunna hjälpa sina barn bekosta sina studier. Invandrarfamilj.

 

Men hon sa också något som gjorde mig uppriktigt ledsen när hon jämförde Hertsökyrkan - hennes absolut närmaste kyrka - med andra (fri-)kyrkor hon också besökt:

 

- Det är inte roligt gå till Hertsökyrkan för det är ingen som hälsar på en. Alla går bara rakt in i kyrkorummet utan bry sig om andra.

 

!!!???

 

Har vi hört sån kritik förr?

 

Vad gör vi åt det?

 

Det kan inte bara vara ett ansvar för präst och diakon och eventuellt kyrkvärdar att välkomna och bry sig om dem som är nya och ensamma i församlingsgemenskapen. Många gånger tror vi inom svenska kyrkan att församlingen i praktiken är prästen och andra anställda och kyrkvärdar. Och de som då "bara" är gudstjänstfirare - för att inte använda det katastrofala uttrycket gudstjänst"besökare" - dom upplever sig själva som just endast besökare, dvs tillfälliga gäster till prästen och andra anställda, och därför inte har något ansvar - även om dom går i gudstjänst ofta, t o m nästan varje söndag

 

En sådan syn är helt fel.

 

För Hertsökyrkan tillkommer sedan ytterligare en komplicerande faktor. De flesta gudstjänstfirarna bor inte i området. Förstå mig nu rätt! Alla är givetvis välkomna hur långt bort han eller hon än bor. Även jag själv bor utanför det distrikt som Hertsökyrkan när den byggdes fr a var tänkt att betjäna. Under alla mina år som präst i kyrkan har jag glatt mig åt det ständigt ökande deltagarantalet i gudstjänsterna.

 

Men jag tror att det finns en uppenbar risk att de som kommer från andra områden i stan, eller från grannkommunerna ännu mer upplever sig som mer eller mindre tillfälliga gäster i gudstjänstgemenskapen och och därför inte tycker det är lika naturligt ta samma ansvar som det vore om dom gick till det som geografiskt vore deras naturliga "hemkyrka".

 

Det gäller att inse att församlingen inte är detsamma som byggnaden (eller de anställda!) Så när du går till gudstjänster i Hertsökyrkan så går du i första hand inte till en byggnad utan till en gemenskap i gudstjänsten. Och jag törs nästan slå vad om att för de flesta som regelbundet går i gudstjänsterna så beror det antingen på att man uppskattar gudstjänsternas utformning, predikan eller att man fått personliga kontakter bland gudstjänstfirarna - inte på att kyrkobyggnaden är finast i stan.

 

Så för dig som regelbundet går i gudstjänsterna, och särskilt du som gått i många år - och det finns åtskilliga sådana i denna ringa bloggs läsekrets - kom ihåg att när andra kommer till gudstjänsten, och särskilt de som är nya eller oregelbundna besökare, då blir deras upplevelse av kyrkan nästan helt beroende av deras upplevelse av mötet med dig. 

 

Så om du ser någon som kommer in men avstår resa dig från din plats i fåtöljerna för att gå och hälsa, så signalerar ditt kroppspråk "ingen bryr sig om att du kommer, du kan lika gärna gå hem igen". Eller om du ser någon i kyrkan eller kaffekön som du inte riktigt känner, men avstår ta i hand och presentera dig så signalerar ditt handlande "ingen bryr sig om dig, du är inte viktig. Eller om du med kaffekopp i hand söker sittplats och väljer bort bordet där två nya besökare sitter och i stället går till bordet där två av dina bästa vänner sitter så signalerar du "inga nya är välkomna in i gemenskapen."

 

Ja, det här blev en engagerad utläggning men vad ska man skriva efter mötet med en tidigare gudstjänstfirare som uttrycker Det är inte roligt gå till Hertsökyrkan för det är ingen som hälsar på en.

 

 

Senare under eftermiddagen predikade jag I Fridsförbundets bönhus. Där hälsade jag på många människor och initiativet var lika ofta mitt, men de flesta jag hälsade på mötte jag efteråt. Men med flera års perspektiv kan jag säga att också här finns nog i praktiken en tydlig social gräns mellan dem som är "innanför" och "utanför". Före gudstjänsten hälsade jag på mötesledaren som ville berätta att jag blir ensam predikant eftersom Göran Esberg accepterat kallelse predika på annan ort. Till predikotext valde jag episteltexten Rom 13:8-10. Trevligt kyrkkaffe även här. Recensera egen predikan kan jag ju inte göra. Men när jag ser mig själv på Youtube så tycker jag mig se äldre ut för varje gång. Särskilt när det gäller gången!

 

Väl hemma blev det valvaka. Men som ni vet blev det inget definitivt resultat även fast jag satt uppe ända tills vakan slutade.

är inne. Om 30 min (när jag börjar skriva detta) är det valdag. Men eftersom jag tidigare lovat kära läsarna mina reflektioner över respektive partier ska jag här ge dem.

 Börjar vänsterifrån:

 

Tveksam till detta parti. Har dom verkligen fullständigt kastat av sig sin kommunistiska överrock? Kom ihåg att partiet tog emot bidrag från Sovjetunionens kommunistparti ända fram till Sovjetunionens kollaps. Det är bara 30 år sedan.

 

Rent åsiktsmässigt står ju V idag där S stod tidigare, uttryckte min gamle kamrat när vi träffades tidigare i veckan. Kanske det.

 

I en fråga kan jag dock hålla med V: jag förstår inte vinster i välfärd och skola. Om ett vård- eller skolföretag gör vinst på eget satsat kapital är väl en sak men om (som det framställs) det är medel ur våra gemensamma skattepengar som görs till vinster för ägare, det ifrågasätter jag starkt.

 

Ska jag anse dem stå till vänster om S? När partiet bildades ville det stå vid sidan om blockpolitiken. I enskilda frågor kunde miljöpartisterna vara mer borgerliga, t ex var dom positiva till friskolor. Hur är det dag?

 

Hur som helst i praktiken ett enfrågeparti som väl fortfarande söker sin roll som "riktigt" parti med heltäckande politik för alla samhällsområden. Många i partiets kärntrupper sägs ju ogilla de kompromisser som ett parti måste göra - särskilt som regeringspartner - och vill hellre att partiet vore en aktiviströrelse för miljökämpar.

 

alla är vi ju idag barn av välfärdssamhället. Knappast någon ifrågasätter det längre. Vad ska då vara profilfrågorna för S i vår tid?

 

Är vi då alla svenskar socialdemokrater? Om V numera står där S stod förr så kanske S idag står där Folkpartiet stod förr.

Att rösta på S kommer dock aldrig på fråga för mig av Ett enda skäl: Kyrkofrågorna. Den som läst S-journalisten Jesper Bengtssons bok Reformismens väg har fått svart på vitt hur ansvariga Socialdemokraterna är för att vi idag har en svensk kyrka som körts fullständigt i botten. Och dom är dessutom stolta över det. Rösta på S? Glöm det × 1000!

 

Gamla Bondeförbundet som sägs ha blivit ett Stockholmsparti. Men numera är det väl så i den politiska världen att Stockholm är Sverige.

 

Annie Lööf kämpar tappert för den breda mitten i svensk politik. Men vilken är den? Hennes uthålliga avståndstagande från SD är nästan beundransvärt och hennes avståndstagande från V upplever jag mer som en balansakt: bort med en bit på högerkanten så måste en bit från vänstersidan också bort annars vickar man omkull.

Tråkigt för Annie att Liberalerna bytte sida. Nu måste hon ensam bli riktigt bred för att uppfylla "den breda mitten". Men nog lyser det ofta igenom att i det mesta utom avståntagandet från SD så är Annie Lööf i grunden borgerlig.

 

När jag nu går över till det som i två partiledardebatter kallats högersidan så uppstår ju samma problem som på vänstersidan, i vilken ordning ska man ta partierna? Ofta sätter man SD längst till höger men i de grundläggande ekonomiska och sociala frågor som ursprungligen definierat vår höger-vänsterskala är SD inte alls alltid längst till höger. Nå, nån....ordning får det vara, så då blir det:

 

Varför ska just gamla Folkpartiet ha monopol på det namnet? Även C och M kallar sig ju liberala. Partiet som lämnade Januariöverenskommelsen. Många i partiet gillade inte den och andra gillade inte avhoppet.

 

Innan KD fanns var Folkpartiet det stora frikyrkopartiet. I min ungdom (kring 1970) var jag en kort period aktiv I FPU. På en helgkurs vi hade var en äldre partifarbror som talare. Han uttryckte sin stora bestörtning över att vi kunde ha programpunkter hela söndag förmiddag utan paus så man kunde gå i kyrkan kl 11. "Men det var för länge sen, så länge sen."

 

Vilken profil partiet har numera är svårt komma underfund med. Under Björklunds tid var det skolan, men nu? De språktester för medborarskap som L en gång ville införa och fick mycket rasistanklagelser för, är ju numera helt accepterat.

 

Partiet som - enligt min ringa mening - nästan helt tappat den profil som en gång motiverade att partiet överhuvudtaget fanns till. Från början även det i praktiken ett enfrågeparti - rädda kristendomen i samhället! - som likt Mp fått kämpa för sin roll som "riktigt" parti, men haft nästan dubbelt så lång tid  för den processen.

 

Vad ska partiet nu ha för profil? Ebba Busch försöker med vården. Jag har kännt sympati med idén om statligt huvudmannaskap för vården så vi lättare får likvärdig vård i hela landet. Dessutom skulle vi få bort en massa regionpolitiker som bara kostar pengar. Lägg ansvaret mer I professionens händer.*

 

Men så såg jag en jätteannons av sjukvårdspartiet i dagens tidning där dom varnade för statligt huvudmannaskap i vården. Det skulle bli Stockholmsperspektiv för hela slanten och vi långt borta ännu mer på kanten. Aldrig får man vara glad. 

 

Har partiet längre någon uppgift nu när alla partier tävlar om att föra mest SD-politik. Hur många gånger har jag inte i olikaTV-kanaler sett Magdalena Andersson som inleder med orden "vi ska ha fler poliser och skärpta straff..." Varken Kristersson eller Åkesson skulle kunnat säga det bättre.

 

Partiet har en mörk bakgrund. Men hur länge ska det få prägla bilden av partiet? Dom har ju i flera omgångar uteslutit folk och ett nytt riktigt ytterlighetsparti bildats vid sidan om. På samma sätt som S för drygt hundra år sedan sparkade ut sin revolutionsromantiska vänsterflygel som blev kommunistpartiet.

 

Hur länge ska partiet lida pga sina ursprungliga grundare (som inte längre finns kvar)? Samtidigt: är partiet demokratiskt pålitligt? Det är min stora tvekan inför SD. 

 

Parti som hetat högerpartiet måste få komma längst till höger. Partiet som - likt kristdemokraterna - tappat stora delar av sin gamla värdekonservatism. Både när det gäller frågan om införande av ett tredje juridiskt kön och om surrogatmammor känner man ju numera mer samhörighet med Magdalena Andersson. Moderaterna - den nya superliberalismens parti. Alla får göra exakt som dom vill.

 

Nej, feminism har vi nog av

 

Har knappt någon aning om vad detta parti vill. Har en känsla - rätta mig om jag har fel - att det är något slags politisk variant av skattebetalarnas förening

 

Skippar man SD så skippar detta ännu mer givetvis

 

Gudrun Schymans och KG Hammars enfrågeparti. Men det krävs annat än miljö och klimat om jag ska rösta på ett enfrågeparti. Självklara partiet för alla Greta-fan.

 

Partiet för desillusionerade kristdemokrater. I praktiken en-frågeparti vilket dom själva erkänner. Trovärdigheten i deras program vid sidan av människovärdesfrågorna, fr a abortfrågan, kan jag inte yttra mig om.

 

Men partiet duger för den kristne som inte är ute efter inflytande utan bara vill protestera.

 

 

* som präst gör jag enkelt jämförelsen med kyrkans organisation (som i sin tur är en kopia av samhällets): vilken verklig nytta gör stiftsfullmäktige?

 

Så känns det idag. 

 

Igår var det den viktiga högtidsdagen IBAPABD, numera alltid på fast datum 9 september, initierad av Catholic gentlemen och sedan importerad från England till oss i Sverige. Redan när jag tidigare i veckan mötte min gamle kamrat utbytte vi lämpliga gåvor i förväg. I går firades dagen i goda vänners sällskap.

 

Och i morgon är det valdag, vilken man också allt sedan barndomen lärt sig betrakta som en högtidsdag. Det är stort att äga rösträtt och möjlighet att rösta i frihet. En rätt jag naturligtvis kommer att utnyttja. Det normala vore att i lugn och ro promenera till vallokalen under eftermiddagen - efter dagens absolut viktigaste händelse, högmässan - men då jag kanske behöver viss koncentration inför predikan i Fridsförbundets bönhus kl 16 (tillsammans med Göran Esberg) så blir det nog vallokalen på morgonen.

 

Men vad gör man denna mellandag? Sammanfattar sina intryck av valrörelsen?

 

Förr var ju upplevelsen att den tog slut i ock med partiledarnas slutdebatt i svt på fredag kväll och lördagen lämnades till väljarnas egen begrundan i stillhet. Men nu verkar de flesta partiledarna kampanja in i det sista även denna dag. Men jag ger mig in på lite sammanfattning.

 

Två partiledardebatter har jag sett, Tv4 torsdag och svt igår. Den senare var bättre regisserad tycker jag. Frihet från störande applåder och möjlighet till något längre inlägg från debattörerna. I Tv4 fick partiledarna bara 30 sek var gång dom ville öppna munnen. Absolut noll möjlighet till något slags fördjupning. En god sammanfattning av debatten vore kanske

- Allt är ert fel. Det är vi som har rätt.

- Nej, det är vi som har rätt. Ni har fel.

 

Efter en dryg timme ledsnade jag och slog av TV:n. Svt:s debatt igår något bättre, som sagt - till det yttre. Men innehållet nästintill lika slugger-aktigt.

 

Varför inte den gamla modellen där varje partiledare fick ett inägg på några minuter som de övriga sedan fick replikera på? Då skulle ju debattörerna själva få ta upp - och åtminstone något lite kunna fördjupa - de frågeställningar de ansåg angelägna. Som det nu är måste debattörerna i någon av sina korta repliker avdela några sekunder till sina favoritområden om de saknas i det förutbestämda upplägget.

 

En debatt mellan valets två - som man tror - statsministerkandidater Magdalena Andersson och Ulf Kristersson har jag också sett. Den var mer klargörande eftersom de två hade möjlighet fördjupa en fråga i flera repliker utan att bli avbrutna av en massa andra mindre väsentliga partiledare. En till sådan duell kommer i TV 4 ikväll. Tyvärr säger en duell mindre om vem som har bäst politik och mer om vem som är bättre retoriker.

 

Nu har jag annat att göra men om jag hinner/orkar senare idag/ikväll så återkommer jag med en liten genomgång av respektive parti.

och jag har gjort svt:s valbarometer tillsammans. Vi skrev våra svar var för sig och diskuterade lite med varandra. Han framför TV:n till vilken han kopplat sin dator och jag med telefon i handen.

 

På några av de 35 frågorna svarade vi helt lika, på några få helt olika, dvs en av oss valde bra eller mycket bra och den andre dåligt eller mycket dåligt om ett visst politiskt förslag. På åtskilliga förslag hamnade vi på samma sida, det var bara graden av gillande eller ogillande som skilde. Sen skulle man välja vilka områden man tyckte var viktigast osv. Och där skilde vi oss något.

 

Vi tyckte dock kanske inte att vi skilde oss alltför mycket. I vart fall inte så mycket att vänskapen på något sätt hotades.

 

Vad blev då resultatet? Jag listar här de tre partier (i bokstavsordning) som valkompassen tyckte att vi matchade med

 

Miljöpartiet

Socialdemokraterna

Vänsterpartiet

 

Kristdemokraterna 

Socialdemokraterna

Sverigedemokraterna

 

Min slutsats av resultaten, särskilt med tanke på den rätt stora förståelse vi hade för varandra  när vi båda gjorde enkäten, är att skillnaden mellan partierna är måttlig. Byte av position i en eller två frågor kan få stor betydelse för partimatchningen.

 

Det var något jag ännu tydligare upplevde när jag läste om Kristna Värdepartiet tidigare i veckan. Det är ju i praktiken nästan ett enfrågeparti. På sin hemsida erkänner dom öppet att abortfrågan och abortmotståndet är deras huvudfråga. Och dom argumenterar i den frågan på exakt samma sätt som jag undervisades i min konfirmationsundervisning för 55 år sedan.

 

Att ca 38000 människoliv släcks helt avsiktligt och lagligt på svenska sjukhus varje år är något som det partiet aldrig i tystnad vill gå med på. Jag ska inte argumentera mer i denna fråga inte heller i andra moraliska frågor, äktenskapet, dödshjälp mm även om jag tycker att Kristna värdepartiet just i dessa frågor har en poäng.

 

Sedan kommer ju frågan hur meningsfullt det är att rösta på ett parti som bara får ca 3000 röster? Men är det samvetsfrågor så är det. Då kan man inte tystna. Varför är Sveriges kristenhet så tyst?

 

såg jag för en tid sedan i rubrik i Dagen. Och justitieminister Morgan Johansson presenteras som ansvarig för tanken. Nu inser alla i saken insatta att rubriken var en sådan förkortning att den blev helt felaktig. Och läser man hela artikeln ser man ju vad det egentligen handlar om, det som också brukar kallas omvändelseterapi,  dvs att med den kristna tron som grund kunna (försöka?) erbjuda människor en förändring av deras sexuella identitet. 

 

Om detta kunde finnas mycket att säga men som rubriken i Dagen var formulerad kunde man tro att det ska bli olagligt verka för att människor blir kristna. Att man försöker påverka dem så att de blir omvända. I så fall har jag gjort mig skyldig till olagligheter under hela min prästtid. Klart jag velat se människor bli omvända - till Kristus.

 

Det finns - både bland kristna och sekulariserade - ofta en oreflekterad syn att omvändelse har med krav och tvång att göra. Du måste omvända dig, typ. Helt fel. Omvändelse är en gåva - inte ett krav.

 

Om man på luthersk vis delar in Bibelns undervisning i de två grundkategorierna Lag (= det Gud kräver) och evangelium (= det Gud ger) så hör omvändelsen utan tvekan till den senare kategorin. Omvändelsen är en gåva som en människa frivilligt tar emot. 

 

Det kan man tydligt se på två ställen i Apostlagärningarna. I Apg. 5 vittnar och predikar Petrus för judarnas Stora råd: "Honom (Jesus) har Gud upphöjt till sin högra sida som furste och frälsare för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse" (Apg 5:31 - min kursiv) och då han i kap 11 vittnar för övriga apostlar m fl om hur evangeliet tagits emot även av hedningar (= icke-judar) så utbrister de: "Till och med åt hedningarna har Gud alltså skänkt den omvändelse som ger liv" (Apg 11:18 - min kursiv).

 

Med denna bibelgenomgång som bakgrund blir det obegripligt hur omvändelse kan bli något som måste förhindras genom förbud. Men om man tar i beaktande att de flesta politiker numera tillhör folkgruppen religiösa analfabeter så blir det kanske något mer begripligt. Men likväl olyckligt.

 

 

Kanske får jag än en gång hänvisa till artikeln Helighetens väg som jag tidigare i våras skrev för ELM-BVs tidning Till Liv.

Kan sökas på nätet www.tillliv.se.

 

 

Och jag står för rubrikens innehåll!

 

Det var när Jimmie Åkesson som andra partiledare - Annie Lööf var först - intervjuades i Vårgårda som han släppte nyheten (iofs antydd redan tidigare) att SD lämnar kyrkopolitiken, dvs avser att inte ställa upp i kommande kyrkoval inom Svenska kyrkan.

 

När nu även Annie Lööf uttalat att också Centern tar ett steg bakåt i kyrkopolitiken - inte så att centerpartisterna lämnar helt men att dom skapar, en från partiet formellt fristående, nomineringagrupp som övriga partier, utom S och SD, redan gjort (Vänstern-, Miljöpartister-, Fria linberaler-, Kristdemokrater-, - "i svenska kyrkan." Plus Borgerligt alternativ (moderaterna).

 

Om nu ett parti ytterligare försvinner så är det bara att tacka och ta emot. Men kanske har SD:s uttåg ur kyrkopolitiken en annan positiv effekt, nämligen att sossarna minskar. Ända sedan kyrkovalet 2005 har ju sossarnas huvudärende varit vi måste minska SD:s inflytande genom att få fler att rösta på oss. Tyvärr har socialdemokraternas anti-SD-kampanjer snarast haft motsatt effekt; SD har ökat i antal mandat i kyrkomötet för varje val.

 

Nu när S inte längre kan låta sina kyrkovalskampanjer präglas av anti-SD-retoriken så kommer kanske tomheten i sossarnas kyrkopolitik att bli - ännu! - tydligare. Eller ska vi möjligen våga hoppas att första punkt i sossarnas kyrkovalbudskap i nästa kyrkoval blir ett program för evangelisation i Sverige med målet att människor kommer till tro på JESUS.

 

Innan SD helt lämnar kyrkopolitiken får dom väl framföra sitt varma tack till fr a S som (med stöd av M),  med demokratisering som paroll drev igenom det valsystem (direktval till kyrkomötet) som utan tvekan blev SD:s språngbräda in I riksdagen.

ni som tror att jag är på väg bli Sverigedemokrat.

 

Jag testade mig på Svt:s valkompass för både lokalvalet (Luleå) och regionen (Norrbotten). Där blev min överensstämmelse med partierna enligt följande:

 

KD 68%

SjvP 63%

L 62%

S 59%

 

S 63%

SjvP 58%

SD 58%

C och M 54%

 

Valen till kommun och region är ju svårare än riksdagsvalet. Betydligt färre frågor och färre tydliga ideologiska skiljelinjelinjer. Och visst ställningstagande i enskild fråga kan knyta en starkt till ett speciellt parti.

 

Så var det nog för mig i ett tidigare val. Då ansågs jag höra mest ihop med Landsbygspartiet oberoende, ett parti som av valsedeln att döma mest bestod av folk från den del av kommunen som var Råneå kommun innan kommunsammanslagningen. Varför det? Kanske för att jag tyckte att lokaltrafiken borde ha busslinjer ut till fler byar och att det borde byggas hyresbostäder även i byarna??

 

I förra valet blev jag (om jag minns rätt) centerpartist i regionvalet.

 

Så vad ska man rösta på??