Torbjörn Lindahl

Jag har varit i Rom en vecka. Avstått internet och därför ej heller publicerat kommentarer. Nu är jag hemma och på G igen. Kommentera!

Har varit en snabb sväng till Stockholm och träffat äldste sonen. Promenad i en sommarsoligtrevlig huvudstad. Något gott att äta och något gott att dricka på trevlig restaurang i Gamla stan. Vi träffade även gamla vänner från Luleå stift som kom promenerande. Jag berättade att jag flera gånger passerat den ort där dom bor med MC och att jag faktiskt försökt få kontakt men ej lyckats. Jag lovade pröva igen om motorcykeln för mig förbi. En kort kyrkodiskussion hann vi med där vi gemensamt ondgjorde oss över Strukturutredningen och dess konsekvenser genom det beslut som Kyrkomötet klubbade för något år sedan. 

 

I kyrkliga medgångstider delar man upp organisationen i allt mindre enheter för att komma närmare folket, i sämre andliga tider gör man större enheter, konstaterade min vän som har betydligt större kyrkohistoriska kunskaper än jag. Och detta är ju vad vi ser nu konstaterade vi gemensamt.

 

Trenden att slå ihop till allt större enheter var ju något som gällde tidigare inom företagsvärlden. När man där nu övergett det synsättet och istället börjat dela upp i mindre enheter så ligger kyrkan som vanligt långt efter sin tid.

 

I just detta avseende ska dock kanske just jag inte kasta sten i glashus eftersom många anser att jag inte bara ligger årtionden efter min tid utan rent av århundraden.

 

Sonen berättade också att han en gång träffat en invandrare från mellanöstern som sade sig vara kristen. Sonen hade då också bekänt sin kristna tro varvid invandraren utbrustit

- Va! En svensk som är kristen!

Senare då dom gått ut för att röka så hade han sett sonen tända sin cig med vanlig tändsticka varvid han utbrast igen

- Ja nu förstår jag att du verkligen är kristen!

Underförstått då han är så spartansk i sitt levnadssätt att han kör med tändstickor och avstår den världsliga lyx som en cigarettändare innebär.

 

Här ser jag plötsligt lösningen för oss alla som vill vara äkta kristna men därvid anses vara så gammaldags. Här har vi ett sätt att förnya vår tro i grunden. Vi kan utöver de gamla orätterna dans, bio, sport mm skriva in cigarettändare i syndakatalogen. Nu behöver ingen anklaga oss för att höra hemma i 1800-talet. Vi kan verkligen förnya oss på avgörande punkter.

Det var ju det jag tyckte det handlade om i materialet från kyrkokansliets informationsavdelning som handlade om vad man kan svara om folk blir upprörda av Uppdrag Granskning-programmet som sänds på onsdag. Jag hade tänkt publicera materialet i sin helhet på bloggen så ni kunnat se själva men har inte haft tillfälle. Det man i första hand skulle lära sig ta avstånd ifrån var inte Uppdrag Gransknings falska och respektlösa journalistiska metoder där man fejkar själavårdssamtal och spelar in det som ska vara tystnadspliktsskyddat och ställer präster till ansvar vilka inte har rätt försvara sig, vilket man ju kunde tro, utan från prästerna vilka hypotetiskt anses ha diskriminerande och otillåtna åsikter fast det inte ens är otillåtet.

 

Nå, eftersom jag är lydig och lojal mot andan i "svenska kyrkan" så ska jag också ta avstånd.

 

JAG TAR AVSTÅND från det som Lule-församlingarna avser bidraga med på Luleå Pride 13-15 jun.

 

Och som sakupplysning till alla som undrar var man numera tryggt möter vanlig kristendom i kyrklig tappning:

 

1. I Hertsökyrkan kommer vi INTE att ha gratisutdelning av kondomer

2. I Hertsökyrkan tror vi att det finns två (2) - av Gud skapade - mänskliga kön. Varken fler eller färre. (Att det finns individer som har oklar könsidentitet eller annars brottas med sin identitet förnekas inte, men ändrar inte det skapelsegivna grundmönstret.)

Efter drygt ett och ett halvt års försummelse är nu kategorin Gudstjänstschema Hertsökyrkan uppdaterad så kära läsarna kan planera sina gudstjänstbesök.

Men igår kväll kändes det som att jag höll på att få en. Det var när jag läste div material som kommit från informationsenheten på kyrkokansliet i Uppsala. Fick det mig tillsänt via kollega i sydligt stift där stiftsinformatörerna skickat ut det till alla församlingar. Det är visserligen alltid ett hot mot hälsan så fort man är i beröring med "kyrkans nationella nivå" men på det här sättet! När jag berättade min upplevelse för kollega så fick jag rådet att aldrig ta del av något som kommer från det hållet. Och han som sa det verkar vara vid synnerligen god hälsa så det måste vara ett gott råd.

 

Va va´re om?

 

Den 28 maj sänds det program av Uppdrag Granskning som omtalades för några månader sedan då en reporter fejkat ett själavårdssamtal och istället med dold mikrofon spelat in samtalet. När Uppdrag gransknings arbetsmetoder i vintras blev kända så väckte det stor kritk att man inte respekterar det skyddade rummet i själavården. För prästerna blir det ju ännu besvärligare eftersom en präst inte får yppa något om vad som sagts i ett själavårdssamtal, inte ens kommentera att det överhuvudtaget förekommit, och därför inte kan försvara sig mot eventuella anklagelser.

 

Nu har alltså kyrkokansliet producerat div material som skickas ut till församlingarna så att beredskap ska finnas om programmet väcker frågor hos allmänheten. Man förväntar sig kanske då att huvudsakligen finna material till stöd för prästerskapet i den ytterst osäkra situation det alltid kan innebära att vara själasörjare men aldrig ha rätt försvara sig om något skulle påstås om ens handlande och lite positiv uppmuntran att förstå det stora värde som prästerlig tystnadspliktsskyddad själavård kan ha. Men...

 

...vad finner man? Jo, förutom lite sakinformation om innehållet i kyrkomötesbesluten 2005 och 2009 och gällande regelverk för vigslar och enskild själavård så finns tänkta frågor och svar som helt bygger på hypotesen att de smygfilmade/smyginspelade prästerna ska visa sig ha felaktiga åsikter i något avseende i relation till homosexuella vilket TV-tittarna förväntas bli upprörda över och att därför församlingarna behöver hjälp att ta avstånd från dem. Kollektiv uppmaning alltså till kyrkans representanter i församlingarna att två sina händer och skudda stoftet av sina fötter så ingen misstanke om kyrklig homofobi ska uppstå.

 

Bakgrunden är att i samband med 2005 års kyrkomötes beslut om kyrklig välsignelse över ingågna partnerskap så uttalades att svenska kyrkan inte "bör sanktionera eller driva en organiserad verksamhet i syfte att 'bota' homosexuella från deras läggning". Det var för att testa efterlevnaden av detta som Uppdrag Granskning lät en reporter låtsas att han var homosexuell som ville få hjälp förändra sin läggning och därför bad om förbön. Om då prästen faktiskt bad en bön så menas att det kan ifrågasättas om han brutit mot kyrkomötets policy. Så har jag uppfattat upplägget enligt vad som skrevs i media när saken blev offentlig. Redan här brister ju logiken eftersom en enstaka förbön som svar på en enskilds önskan är långt från "en organiserad verksamhet".

 

Personligen har jag väl alltid tyckt att uttalandet vid 2005 års kyrkomöte var onödigt politiskt korrekt. Men eftersom jag aldrig deltagit i någon organiserad veksamhet av antytt slag så har det inte berört mig. Men det som nu till sist var det verkliga skälet till min nära död var att kyrkokansliets informationsenhet flyttar fram positionerna ytterligare - och det utan något som helst stöd i kyrkomötesbeslut - när man låter frågan inte bara handla om "organiserad verksamhet" i syfte att "bota" homosexuella utan om tron att en homosexuell människas läggning överhuvudtaget skulle kunna förändras. Om en präst bara så mycket som uttrycker tanken att en homosexuell människa skulle kunna bli fri från sin läggning så har han enligt kyrkokansliet uppenbarligen gått över gränsen, "skuldbelägger" och man levererar direkt information om att saken bör anmälas till biskopen och redogör för följderna för en felande präst, allt från erinran till avsked. En visserligen fin men i sak ganska avgörande piruett. Var det någon som hann uppfatta den? Så imponerande att en konståkningsdomare säkert skulle  ge 9.8 för det tekniska och 9.9 för det konstnärliga.

 

Min fråga till kyrkokansliet blir: är det tillåtet tro på Gud i svenska kyrkan? Jag tror att Gud både kan hela och uppväcka döda. Får man tro det? Att Gud kan göra det? Min erfarenhet säger mig visserligen att de flesta av oss är underkastade vanliga mänskliga villkor när det gäller sjukdom, död - och sexualitet. Men att Gud skulle kunna göra under, hela, förändra. Får vi inte tro det? Någon gång har jag fått del av något lite av detta. Får vi inte be om det? Får vi inte önska det och längta efter det? Och framför allt: får vi inte be tillsammans med en människa, som själv vill be, om vad som helst som hon vill be för?

---

* efter vännen Per-Erics kommentar gör jag den förändringen att jag flyttar upp inläggets första sats till rubriken så minskas kanske risken att jag sprider infarkter omkring mig (18/5).

 

har det varit idag.

 

Jag började dock dagen med en helt annan uppgift, att skjutsa en billös person till ett nytt jobb. Sen var det dags för den begravningsgudstjänst jag själv förrättade. Sedan gick jag på en begravning och var med om både gravsättning och minnestund. Den begravningen var för trosbrodern och vännen - vågar väl säga så - Göte Tornberg. Gudstjänst och minnesstund i bönhuset och gravsättning däremellan på Nederluleå kyrkogård. Mycket fin dag. Även om jag som präst haft begravningar i antal som räknas i fyrsiffriga tal, så är det ju faktiskt ytterst sällan man får vara med om det jag upplevde idag, en minnesstund med mycket folk där alla, eller åtminstone så gott som alla, är bekännande kristna. Man får en aning om hur en begravning borde vara när det är på riktigt. Minnesstunden leddes fint och väl avvägt av Jörgen Ericsson.

 

Jag fick även träffa fadern till den unge man från annan ort som, nu studerande i Luleå, hyr ett rum på övervåningen i mitt hus. Han (fadern alltså) och jag har inte setts sedan vi själva var i slutet av tonårstiden och möttes i KU- och KGF-sammanhang. Roligt återseende.

 

Göte, som vi dag följde på den sista jordiska färden, träffade jag nog för första gången för cirka 40 år sedan. Därefter i olika sammanhang. Under flera år hade vi ett särskilt kärvänligt förhållande till varandra då vi ömsesidigt utmanade och lovade att besöka varandras gudstjänstsammanhang. Om han kom till kyrkan så var det sen min tur att gå till bönhuset och gick jag dit så var han så illa tvungen dyka upp i högmässan. Men utan att berömma mig så tror jag nog att jag vann "tävlingen".

 

Vi hoppas och tror att han nu vunnit det lopp som ger en oförvissnad segerkrans.

höll det nästan på att bli vid veckomässan ikväll. Precis när klockringningen skulle börja hade ännu ingen kommit utöver prästen och kantorn. Men precis då dyker en nådeshungrande själ upp. Det var en av arbetskamraterna som jobbat över och sedan dröjt sig kvar i kontoret för att deltaga i mässan. Alltså har jag ännu aldrig i mitt liv upplevt ett mässfall.

 

En gång - en av de sista gångar då vi hade gudstjänst i Svartöstadens kapell, vilket på 90-talet avsakraliserades och såldes - så kom bara två äldre damer.

- Dom är väl hemma och ser på skid-VM, urskuldade de sina två-tre frånvarande kyrktantskompisar, och tillade: vi kan också gå hem. Underförstått så prästen hinner hem till TV:n. Men det gjorde jag ändå trots en kortare gudstjänst Det var den gången då Mogren tog guld på 50 km i något VM.

 

Varför berättar man nu för kära läsarna en massa dylika meningslösheter? Jo, därför att större delen av kontraktets kyrkopersonal under gårdagen var på en utbildningsdag på Western Farm i Boden och där fick lyssna till bl a Emanuel Karlsten som höll ett ytterst inspirerande föredrag om kyrklig närvaro i de sociala medierna. Detta är första gången jag lyssnat till en person som verkligen kunde använda PowerPoint på ett sätt som förbättrade framställningen. De flesta föredragshållare som lyckats tråckla ihop nåt med Powerpoint plockar fram en bild och harklar sig sedan en lång stund för att bara stapplande och osäkert läsa upp det som alla kan läsa själva. Man kunde lika gärna få en stencil i brevlådan och läsa hemma. Men så icke med Emanuel. Stort beröm. Och som vanligt blev jag bekräftad och insåg att jag gör exakt rätt. På sociala medier ska man göra exakt detsamma som när man är på fest bland okända, man ska mingla runt och prata kort om allsköns oväsentligheter tills man får kontakt så att samtalet kan djupna.

 

Alltså skriver jag i bloggen om div som inte kan tyckas särskilt viktigt som tex eventuella mässfall och MC-körning. Så hoppas jag detta mingel-småprat i bloggform ska binda kära läsarna till min närhet så dom också uppfattar om jag säger något väsentligt. Om alltså.

 

Resan fram och tillbaka till Boden igår gjorde jag just på MC istället för att åka med den abonnerade bussen. Skälet till det var att då kunde jag på hemvägen passera förbi dottern med sambo och bese barnbarnet. Hemvägen tog jag sedan över Smedsbyn för att i alla fall få några kurvor. Strax för framkomsten till E4 pajade dock hastighetsmätaren. Har vajern gått av nu egen eller är det den s k snäckväxeln på framhjulet? Det har hänt två ggr förr för några år sedan att det blivit fel på hastighetsmätare och vägmätare. Andra gången erkände verkmästaren att han nog slarvat i lagningen så andra reparationen fick jag gratis. Men denna gång? Jag tröttar dock inte kära läsarna med teorier om vad som kan tänkas vara fel.

 

Gårdagens andre föreläsare vara (Jonas? - nu blir jag osäker, men i vart fall) Bromander som delade div statistiska uppgifter om svenska kyrkan. Intressant även det men honom har jag hört på kyrkomötet så det var inte så mycket nytt.

 

Gårdagskvällen innebar avslutningsfest för vårens Alpha-kurs. Roligt det med. I aftonbönen utdelade vi en personlig välsignelse till var och en i bästa OAS-stil. Undrar när det blir så många i vårt alphaarbete att det börjar märkas i Bromanders statistik att något är på G i Luleå. När Bromander la ut en karta med olika färg i landet visande graden av svenskkyrklighet (deltagande i svenska kyrkans gudstjänster) så visade det sig att Övertorneå kommun - tillsammans med tre-fyra andra kommuner i landet - låg i kyrksammaste klass. Är dom skickliga på att "mingla" på nätet eller vad beror det annars på?

 

 

Man får lust att sucka. Det ska man väl göra på måndagar. Ledig dag. Hade tänkt arbeta lite med diverse men det blev mest en vilodag. Kom ju hem sent igår och bloggade dessutom mitt i natten. Inte undra på att man känner sig trött. Hur Dag Sandahl orkar blogga nästan dagligen vid sju- halvåttatiden på morgonen fattar jag inte.

 

Nu ska man visst tycka något om om Eurovisionsschlagerfestivalen också. Har hört och förstått att det visst var någon kvinna med skägg som vann. Kanske en sådan som man förr reste runt i landet med och visade upp på cirkus. Skäggiga damen typ. Blev tvungen kolla lite på nätet för att uppdatera* mig då jag inte tidigare brytt mig ett smack.

 

Fick via info på nätet veta att det rör sig om en dragshowartist, alltså en sådan som klär ut sig till motsatt kön. I det här fallet man som klär ut sig till kvinna och därtill sminkar på något som ser ut som ett skägg. Lite studentspex från Chalmers typ alltså.

 

Så var det med det.

 

Själv har jag äkta skägg och klädde om från vanliga manliga vardagsjeans till lite nyare finare jeans av samma sort men bara lite mer oanvända och annan färg när jag gick över till grannarna för middag. Om jag i morgon kommer till jobbet i min nya utstyrsel förväntar jag mig stor uppskattning pga den befrielse jag innebär för alla människor som känner sig förtryckta och inte törs komma ur sina garderober. Särskilt vita medelålders heterosexuella män.

 

Att klä ut sig är annars roligt. När jag var barn och vi bodde på Hållands folkhögskola i Jämtland hade vi en utklädningslåda fylld med en massa gamla och för barnen för stora kläder som vi ibland fick ta fram och leka med. Ett tillfälle med allvarlig utklädning hörde jag talas om på 70-talet. En liten flicka som i TV-gudstjänst för första gången i sitt liv såg en prästvigd kvinna ropade på sin mamma: "mamma, mamma kom och titta! Det är en tant som klätt ut sig till präst!"

 

Att tanter och flickor klär ut sig till präster lär förekomma på karnevaler på mer sydliga breddgrader, ett tillfälle då man vänder totalt upp och ner på tillvaron och framställer det som normalt är otänkbart.

 

För några år sedan skrevs det i Kyrkans Tidning om den pågående snedrekryteringen till prästämbetet och dess eventuella framtida konsekvenser. Tecknaren Parsmo hade ritat en manlig präst gående å väg omgiven av häpna människor, bla en liten flicka som påkallade sin mors uppmärksamhet med frågan "mamma, varför har farbrorn tantkläder?" Jag tyckte det var både roligt och tänkvärt så jag satte upp en kopia av teckningen på anslagstavlan vid personalens lunchrum i Örnäsgården. Men kanske var det för känsligt att ens nämna detta uppenbara faktum. En dag var lappen nertagen. Den kopia av skämtteckningen som jag själv behöll sitter dock i tryggt förvar vid mitt skrivbord i Hertsökyrkan.

 

Nu ska jag snart klä ut mig i pyjamas. Om jag pyjamasklädd håller mig vaken halva natten så ger jag kanske mitt stöd åt tanken på sömngångarnas lika värde.

---

* jag måste ju utmana kära läsarna genom att låtsas som om jag inte helt befinner mig i 1800-talet

 

 

Men inte så lätt hålla reda på numreringen numera då man inte räknar söndag efter påsk utan söndag i påsktiden. Jag måste alltid tänka till ordentligt och oroar mig likväl att jag förberett fel söndag.

 

Idag var det rolig högmässa i Hertsön men det beror på att vi hade besök av en kör från Lycksele. Inte egentligen en kyrkokör, berättade ledaren, utan mer en körskola och en möjlighet för vissa få en vettig sysselsättning. Detta var första gången kören medverkade i en högmässa, fick vi höra, men det gick riktigt bra.

 

Givetvis blev det extra fart på psalmsången - den är inte helt urusel i vanliga fall heller! - med 35 extra sångare och man insåg att det är denna storlek på gudstjänsten som det ska vara om en komplett högmässa ska komma till sin rätt.

 

För körsångarna fick jag berätta att även jag har viss anknytning tjill Lycksele genom att min pappa föddes där när min farfar var komminister i församlingen på 1920-talet. Min farfar var i sin tur född i byn Knaften i Lycksele socken. Mer Lyckseleanknytning finns då en ännu äldre släkting - kan det varit farfars morfars far?* - det var farfars mor som kom från prästsläkten Lindahl - var kyrkoherde och prost där på slutet av 1700-talet. Han hette Erik precis som min yngre bror. Själv har jag extranamnet Olof vilket även burits av präster i släkten bla av den i västerbottens inland kände björnjägande prästen "Björn-Olle" (som sägs ha dödat bortåt 60 björnar, min farfars morfars kusin) vilken som ung adjunkt tillsammans med sin far, kyrkoherde med samma förnamn, var just de två präster i Åsele som av Lars Levi Laestadius vintern 1844 fick omdömet att dom "inte var av detta fårahuset".

 

Detta har jag berättat förr men tycker är så pass roligt att jag gärna delar det med nytillkomna läsare. En viss merit tycker jag det är att vara släkt (dock, som sagt, ej i rakt nedstigande led) med två av de garanterat mest kända oomvända präster som den svenska kyrkohistorien rymmer. Om man litar på Laestadii omdöme förstås. Nyttigt påminna sig sitt arv om man frestas tro att man är nå't.

 

Nå, dagens högmässa var för mig glädjande. Lyckseleanknytning fanns även genom assisterande präst då hans hustrus brorsson är präst där.

 

Efter högmässan tog jag en tur neråt västerbotten. Dock inte ända till Lycksele utan bara till Byske där jag hälsade på gamla goda vänner som jag känt sedan årtionden tillbaka men numera inte ser så ofta. Men en gemenskap i Anden finns och samtalen blir givande och uppbyggliga. Efter viss tvekan i valet mellan att sova över eller fara hem valde jag det senare.

---

* koll i släktregistret dagen efter visar att det var farfars morfars farfar som var kyrkoherde och prost i Lycksele

Nu är det dags skriva något så besöksstatistikkurvan inte dalar för mycket. Sista veckorna har dagliga besökstalet pendlat kring hundra. Vilka läser egentligen denna ringa blogg? Idag träffade jag helt oplanerat två unga män som tillfälligt befann sig i Luleå. Åtminstone den ene erkände sig skyldig till att ha läst här på bloggen. Alltid utmanande när man inser att det finns konkreta personer som läser det man skriver. Den "tänkte läsaren" som jag någonstans inom mig annars manar fram en bild av är nog en person här i nordligaste norrland, förankrad i det andliga livet här. Och så min gamle kamrat förstås.

 

Idag har jag haft två dop, båda i Björkskatakyrkan. Inför första dopet skrev jag först fel i både dop- och fadderbrev. Det blev Mjölkuddskyrkan som dopplats kanske pga att jag just kom däriftån efter att ha hämtat handbok och almanacka som blev kvar efter gårdagens begravning. Som tur var upptäckte jag felet i tid.

 

Dopen gick bra och barnen var söta. Vid dopsamtal hade jag lovat att under själva dopet tycka att detta är världens sötste barn men att jag omedelbart efter hemkomsten skulle återgå till gällande ordning i det avseendet: barnbarnet är sötast. F ö fick jag sms av tvillingbrodern att hans yngsta dotter fått en flicka.

 

På Dag Sandahls blogg (som väl alla läser som är intresserade av vad som verkligen sker i det som synes ske i det kyrkliga) pågår just nu en debatt om/med anledning av det som Dag uttryckt visst "raseri" över: det svekfulla sätt på vilket kvinnoprästsaken drivits igenom i kyrkan med "lögnen som vapen och sveket som verktyg" och sveket att många "anständiga kristna" inte protesterar mot "lögnväsendet"

 

Radikalt och provokativt skrivet som vanligt men också tyvärr - jag kan inte säga annat - sant. När man börjat uppnå den aktningsvärda ålder som jag nått då minns man ju tider som yngre kollegor bara kan få höra talas om och möjligen i framtiden läsa om. Många som idag enkelt och naturligt - givetvis utifrån personlig uppriktighet och ärlighet - stöder kvinnoprästsaken borde någon gång våga tillåta sig fundera över varför, och hur det påverkat att den drivits igenom med delvis så rostiga vapen.

 

Dag Sandahls kapitel i boken "Värstingkristna i drevet" (Artos) kan bidraga till att öppna några ögon i denna sak.

I afton fick jag slutgiltig förfrågan om att leda nattvardsgången på sommarens laestadianska stormöte här i Luleå efter att vissa preliminära sonderingar gjorts tidigare.

 

Av tradition - som nog bara har med den praktiska frågan att göra att förr måste alla präster vara hemma i sina församlingar på söndagen - så hålls nattvardsgången på lördag kväll. En gång förr har jag tillfrågats om att leda den i sin helhet  (både predika och celebrera) men då var jag tvungen tacka nej pga sjukdom i familjen. Däremot har jag predikat en gång och celebrerat en annan gång. Distribuerat har jag gjort många gånger.

 

Nu återstår bara att se om ansvariga lyckas skrapa ihop åtta präster till distributionen. Ofta är ju lekmän med numera men visst vore det högtidligt med bara präster - och vackert! Inte att förakta. Jag menar det är vackert med en större grupp personer klädda i alba och stola. Tänk på ett OAS-möte där det kan var 30-40 stycken. Är det viktigt hur det ser ut? Självklart är det så. Gudstjänsten (mässan) är en avglans av himmelen och ingen kan väl säga annat än att det blir vackert i himmelen.

Arbetsdag blev det idag fast det i grundplaneringen var lagt lediga dagar måndag-tisdag. Men jag bytte en dag och tog ledigt i fredags när yngre brodern var här. Så fick denna dag istället användas till sorgehusbesök och dopsamtal och lite planeringsjobb. Dristade mig t o m att kolla in predikotexten för kommande söndag - så'nt brukar sällan bli av förrän i slutet av veckan - och läste en kommentar och äntligen efter snart 40 års återkommande möten med orden om människosonen som förhärligas och snart ska förhärligas och Gud i honom och han i Gud och förhärligas igen - äntligen fick jag lite ordning på dom orden. Ursäkta om jag låter lite raljant, det är inte avsikten. Stort tack till en gammal bibelkommentar från 1800-talet. Om det bli någon ordning i predikan får den som lever (och tar sig till Hertsökyrkan) se - eller snarare höra. Om inte predikan huvudsakligen kommer att handla om textens andra del, att älska varandra. Även den delen fick kommentaren lite struktur på.

 

Hört gårdagens predikan hade domprosten gjort. Hon uttryckte sin uppskattning när vi möttes på expeditionen idag. Första gången i mitt liv som jag fick domprostlig uppskattning för en predikan var på 80-talet då dåvarande dompan farit ut till Gammelstad en ledig söndag.

- Det märktes att predikan var väl förberedd, sa han

- Du skulle bara veta hur totalt oförberedd och improviserad den var, tänkte jag och rodnade inombords upp över öronen.

 

Det här med predikoförberedelse är ju annars ett särskilt kapitel. Ibland kan det hända att man kommer på något som man säger i predikan, men tanken känns likväl inte riktigt färdigtänkt. Så kan den fortsätta att bearbetas i tanken för att senare - ibland flera år senare - blomma ut på allvar i predikan eller föredrag.

 

Ibland händer det - under bibelläsning eller funderande över något "Guds ords-ställe" * att jag samtidigt med tanken förnimmer fysiskt i kroppen - ungefär som att det kittlar i magen - att nu "tankar" jag in den Helige Andes inspiration. Sedan gäller det bara att frimodigheten återkommer vid predikotillfället, som kan vara det tillfälle jag själv i förberedelse har i åtanke, eller ett annat tillfälle som jag just då inte vet om. Och då kan orden och tankarna komma tillbaka igen, välsorterade och med flyt utan att jag skrivit någonting.

 

För ett antal år sedan drabbades jag av en dylik "tankning" på ett OAS-möte i södra sverige när jag satt och lyssnade till OAS' inspiratörer. Flera år senare dök ett tillfälle upp på en OAS-helg här i Luleå och jag höll den predikan.

 

Men när man på detta sätt bekänner sin tro på den helige Andes inspiration så ska man inte tro att det finns någon genväg förbi arbete. Kyrkoherde Östen Tano - som stod i den laestadianska tradition där man förväntas predika fritt och inspirerat utan manus - sa en gång "den Helige Ande påminner mig i predikosituationen aldrig om ett bibelord som jag inte själv någon gång läst i Bibeln".

 

Men för att inspiration ska bli ett faktum krävs också öppna, längtande, mottagliga, bedjande hjärtan i församlingen.

---

* vanligt uttryck i tornedalska predikningar. En (alltför) ordagrann översättning av något (tornedals-) finskt som jag inte kan. Men någon i läsekretsen kan säkert informera. 

 

 

Lärorikt 1

Träffade yngre bror med hustru under begynnelsen av helgen. Vi möttes i fredags, delvis tillsammans med mamma. Trevlig dag.

 

Det lärorika bestod i att min bror instrurerade mig lite i användandet av modern mobiltelefon. Några detaljer ska jag inte plåga kära läsarna med men för att ni ska få en aning om läget kan jag återberätta en del av dialogen mellan mig och min bror:

Jag: skillnaden mellan mobiltelefoner och läsplattor och datorer och kameror börjar ju helt utplånas nu (jag hade i åtanke bl a det jag såg från MC-sadeln i torsdags under första maj-rundan: en person som filmade MC-kortegen med en läsplatta)

Brodern: börjar???!!! (hans ansiktsuttryck förrådde att han just skådade en stenåldersmänniska utkrypande ur sin grotta)

 

Lärorikt 2

Firade högmässa i Domkyrkan idag, Kunde konstatera att liturgin är istort sett exakt densamma som i Hertsön. Bara några små detaljer skiljer i det som står i agendorna. Så är det högkyrkligt i Hertsökyrkan så är det högkyrkligt i domkyrkan. Men jag vidhåller* att den stora skillnaden mellan kyrkorna är att liturgin fungerar bättre i ett mindre kyrkorum. Sedan är det ju roligt med folk som kan liturgin. Kanske det "högkyrkliga" består just i att folk går regelbundet i kyrkan?

 

Avslutade eftermiddagen med att gå i bönhuset. Där är det lågkyrkligt. Om inte trosbekännelse och gemensam inledande syndabekännelse är tillräckligt för att göra även det sammanhanget högkyrkligt?

---

* se förrförra inlägget. Läs även insiktsfulla synpunkter på min gamle kamrats blogg

På motorcykeln idag. Från det att jag tankade hojen på förmiddagen till dess att jag rullade in den i garaget. Men då har jag ju en knapp halvmil till Statoil där jag nollade tripmätaren så kanske var det närmare 23 mil från garage till samma garage.

 

Det handlar alltså om årets stora händelse för norrbottens(kustens) motorcyklister: första maj-rundan. Inte kanske världens bästa väder så det var nog en bra bit ifrån rekord i deltagande. Men roligt ändå. Några vänner jag lärt känna i Hertsökyrkan vid olika tillfällen under årens lopp mötte jag på samlingsplatsen i Luleå men en av dem valde partilojaliteten och första majdemonstration och struntade i motorcykeln. I Boden fick jag f ö en pratstund med min motorcykels förste ägare.

 

Vid några tillfällen under dagen lite snöblandat regn men bara ytterst korta stunder så det var ingen fara.

 

Min gamle kamrat mötte givetvis upp på Storgatan i Älvsbyn men vi var nog båda lite för frusna för att få riktig fart på snacket. Jag stod mest böjd så jag kunde värma mina kalla fingrar på motorn och han var nog lika glad när jag for så han fick gå hem till värmen igen. Han har dock utlovat bild av mig på sin blogg så läsarna ska få bildbevis att jag var med.

 

Efter avslutande sedvanlig palt, denna gång i Öjebyn, inte på Nolia som de senaste åren, tog jag vägen norrut från Norrfjärden och besökte arbetskamrat i Klöverträsk som har traditionen att bara baka kakor en gång om året, vid valborgsmäss. Alltså får man passa på under rätt dagar på året om man vill ha kaffe med kakor och inte bara kaffe. Synnerligen trevlig stund fick jag där även med arbetskamrats make (f ö var det jag som vigde dom för ca  30 år sedan, exakt årtal minns jag inte) och hemmavarande äldsta dotter. Nu är mitt kakbehov stillat för ett bra tag framöver.

 

Den kurviga vägen från Klövern till Avan alltid lika rolig. Den enda riktigt kurviga väg vi har i närheten av Luleå. Ja, kanske räknar vi även in vägen mellan Sundom och Råneå. Nå, på hemvägen just före Bredträskheden (?) kom jag in i ett litet snöoväder. Men ytterst lokalt för det upphörde efter några minuter. Så var asfalten torr igen och glädjen tillbaka. 

 

Färja över älven från Avan till Norra Sunderbyn, av från stora vägen vid Södra Sunderbyn och via Gammelstad-Rutvik hem.

 

Så var det med det. Nu är MC-säsongen invigd. Nu gäller det bara att få bra väder så det blir fler turer.