Frimodig dag i västerbotten
Idag har jag varit i västerbotten. Närmare bestämt i Ånäset mitt mellan Skellefteå och Umeå. Vi hade ett möte där vi samlade alla från Västerbotten som kandiderar på någon av våra listor, till kyrkomöte eller stiftsfullmäktige. Mötet inleddes med högläsning från min gamle kamrats blogg om kyrkovalet i ankeborg. Därefter läsning ur Josuas bok kapitel ett där man har ordet frimodig tre gånger på nio verser och en bön. Vi fick några timmar tillsammans på eftermiddagen där vi fick prata igenom valfrågor, vad vi med våra obefintliga resurser kan göra i valrörelsen, hur vi ska fortsätta bygga upp vår organisation mm. Riktigt trevligt var det. Och givande.
Särskilt roligt är det att vi i vår krets har två personer som innevarande mandatperiod är förtroendevalda för socialdemokraterna men bestämt sig för att gå över till Frimodig kyrka. Det är alltså uppenbarligen inte för sent att komma till en sann insikt.
På vägen hem tog jag med en av deltagarna som skulle till Älvsbyn. Det innebar att jag fick ta en liten omväg, men vad gjorde väl det när det innebar att jag kunde smita in en kort stund hos min gamle kamrat och hans hustru och få en kopp te och surra lite, fr a försöka ta grillena ur huvudet på min gamle kamrat att han inte skulle rösta i kyrkovalet. Givetvis ska han det - om inte annat så för gammal vänskaps skulle (se'n 1962!) röstar han givetvis på Frimodig kyrka.
På vägen genom Piteå tittade vi in hos medlemmen som igår gjort en insats på ett av stadens torg. Det hade varit kul, tyckte hon. Många som inget visste om Frimodig Kyrkas existens fick sig en tankeställare. Några som engagerats för POSK sa att om dom istället fått förfrågan från oss hade dom givetvis istället valt alternativet Frimodig kyrka. För dom insåg att det är mycket bättre.
Väl hemma i Luleå for jag förbi min kyrkstuga med några saker jag haft i bilen. När jag väl kom hit så tyckte jag, som vanligt, att det är så mysigt att jag överväger sova över. Alltså har jag slagit på alla båda elementen på max, tänt 15 levande ljus och fyra glödlampor och tagit på mig en tjock tröja, allt i akt och mening att få det så varmt som möjligt så fort som möjligt.
FRIMODIGKYRKAFRIMODIGKYRKAFRIMODIGKYRKAFRIMODIGKYRKAFRIMODIGKYRKA
Särskilt roligt är det att vi i vår krets har två personer som innevarande mandatperiod är förtroendevalda för socialdemokraterna men bestämt sig för att gå över till Frimodig kyrka. Det är alltså uppenbarligen inte för sent att komma till en sann insikt.
På vägen hem tog jag med en av deltagarna som skulle till Älvsbyn. Det innebar att jag fick ta en liten omväg, men vad gjorde väl det när det innebar att jag kunde smita in en kort stund hos min gamle kamrat och hans hustru och få en kopp te och surra lite, fr a försöka ta grillena ur huvudet på min gamle kamrat att han inte skulle rösta i kyrkovalet. Givetvis ska han det - om inte annat så för gammal vänskaps skulle (se'n 1962!) röstar han givetvis på Frimodig kyrka.
På vägen genom Piteå tittade vi in hos medlemmen som igår gjort en insats på ett av stadens torg. Det hade varit kul, tyckte hon. Många som inget visste om Frimodig Kyrkas existens fick sig en tankeställare. Några som engagerats för POSK sa att om dom istället fått förfrågan från oss hade dom givetvis istället valt alternativet Frimodig kyrka. För dom insåg att det är mycket bättre.
Väl hemma i Luleå for jag förbi min kyrkstuga med några saker jag haft i bilen. När jag väl kom hit så tyckte jag, som vanligt, att det är så mysigt att jag överväger sova över. Alltså har jag slagit på alla båda elementen på max, tänt 15 levande ljus och fyra glödlampor och tagit på mig en tjock tröja, allt i akt och mening att få det så varmt som möjligt så fort som möjligt.
FRIMODIGKYRKAFRIMODIGKYRKAFRIMODIGKYRKAFRIMODIGKYRKAFRIMODIGKYRKA
En dag i bönhuset
Idag har tillbringat i stort sett hela dagen i bönhuset på Örnäset (var även där en kort stund igår kväll). Nå, jag kom lite för sent till morgonens första predikan men hann höra slutet och sedan en till före mitt-på-dagen-kaffe-paus. På eftermiddagen två predikningar. Middagspaus och sedan en predikan till. Efter en hel dag nedanför predikstolen är det lite svårt minnas vem som predikade när men vid ett tillfälle fick man uppleva att predikanten berättade att han strax innan predikan beslutat att predika över en annan text än han tidigare tänkt för att få en naturligare koppling till föregående predikan. Kanske inte helt ovanligt i laestadianska sammanhang. Har själv gjort det någon gång.
När jag predikade så talade jag dock över en text som jag tänkt på ända sedan förra söndagen. Det var vid kvällens nattvardsgudstjänst (laestadianer använder inte så gärna ordet "mässa"). Den var förstås inte i bönhuset utan i kyrkan som ligger strax bredvid. Mycket folk, stora skaror ungdomar. Något som vi i svenska kyrkan numera ser alltför sällan. Kan inte förneka att jag trivs att predika i detta sammanhang. Dock skulle man önska att man fick chans att fostra de laestadianska vännerna lite mer i liturgiskt agerande. Men sannolikt är det enklare att vända en atlantångare!
Efter kvällskaffe var det dags för den traditionsenliga sångaftonen. Den hölls i bönhuset och eftersom domkyrkoorganisten är medlem i Fridsförbundet så blev det vackert spel* till sångerna med härliga improvisationer som preludier.
Samma känsla som tidigare drabbat mig återkommer vid mina besök i bönhuset: var är församlingen egentligen? Den officiella kyrkan har pengar, kyrkopolitiker och anställda, men det troende folket finns till stor del någon annanstans.**
Givetvis passade jag på att i samband med pålysningarna vid mässan uppmana alla att rösta i kyrkovalet. Bland laestadianer finns ju mycket ungdom och eftersom rösträttsåldern är 16 år så finns många möjliga röstare. Som präst bör jag ju dock hålla mig neutral så jag sa inte vad man borde rösta på. En av vännerna som är aktiv i Frimodig kyrka tyckte dock att jag gott och väl kunde ha sagt vad man borde rösta på. "Vår predikant hemma i byn brukar minsann väldigt detaljerat säga vad vi ska göra", tyckte hon. Alltså gör jag det nu, men kära läsarna vet det ju redan. Vet att det verkliga alternativet i kyrkovalet heter Frimodig kyrka.
*jag tror inte att dom som spelat vid dagens övriga gudstjänster tar illa upp att jag skriver så.
** men jag får väl ändå konstatera att för att vara en liten distriktskyrka i Luleås utkanter så går det förhållandevis bra med folk i Hertsökyrkan. Mellan 15 och*** 20 på veckomässan i torsdags.
***jag kan själv läxan, vilket Father Brown med tillfredställelse noterar.
Frimodig MC-känsla
Nu är MC-känslan tillbaka. Ja, så tänkte jag faktiskt idag. På vägen hem från Piteå i dag på aftonen så tänkte jag så. Och jag kände mig inte rädd längre heller. Nä, det har jag väl inte gjort dom senaste gångerna jag kört heller, men det var en annan känsla idag.
Kanske beror det på att möjligheten till MC-tur liksom skänktes mig från ovan utan min förskyllan eller värdighet. Det var en av våra medlemmar i Frimodig Kyrka i Piteå som ringde mig och berättade att hon uppsnappat att det skulle vara någon slags kyrkovalsinformation på Byxtorget (heter det så eller hörde jag fel?) i Piteå i morgon (lörd 29 aug) kl 11-13*. Hon ville gärna ha lite material att försöka sprida bland folk som är där. Sagt och gjort. Jag tog hojen och drog fram och tillbaka till Piteå på nolltid med lite valmaterial och en banderoll att bära på sig. Eventuella Pitekommunfirmodigkyrkasympatisörer som inte har annat för sig i morgon kan ju titta dit och hjälpa till att se ut som om vi är jättemånga som gillar Frimodig kyrka. Och det är vi ju. Fast en del vet inte om det än.
Hur många som gillar motorcykelkörning vet jag däremot inte. Men en vet jag. Han och jag skulle ha tagit en tur i våras. Kanske ska jag ringa honom och se om vi kan få till en tur innan sommaren är slut.
I morgon kväll kl 18 leder jag (precis som förra året) och predikar vid en nattvardsgudstjänst i Örnäsets kyrka i samband med Luleå Fridsförbunds höstmöte. Be för mig.
* OBS! att en dylik tidsangivelse ska skrivas
11-13 ("elva till tretton")
eller
mellan 11 och 13 ("mellan elva och tretton")
inte (som dom flesta skriver)
mellan 11-13 (mellan elva till tretton) (hur skulle nå'nting kunna vara mellan nå'nting-till-nå'nting annat?
Kanske beror det på att möjligheten till MC-tur liksom skänktes mig från ovan utan min förskyllan eller värdighet. Det var en av våra medlemmar i Frimodig Kyrka i Piteå som ringde mig och berättade att hon uppsnappat att det skulle vara någon slags kyrkovalsinformation på Byxtorget (heter det så eller hörde jag fel?) i Piteå i morgon (lörd 29 aug) kl 11-13*. Hon ville gärna ha lite material att försöka sprida bland folk som är där. Sagt och gjort. Jag tog hojen och drog fram och tillbaka till Piteå på nolltid med lite valmaterial och en banderoll att bära på sig. Eventuella Pitekommunfirmodigkyrkasympatisörer som inte har annat för sig i morgon kan ju titta dit och hjälpa till att se ut som om vi är jättemånga som gillar Frimodig kyrka. Och det är vi ju. Fast en del vet inte om det än.
Hur många som gillar motorcykelkörning vet jag däremot inte. Men en vet jag. Han och jag skulle ha tagit en tur i våras. Kanske ska jag ringa honom och se om vi kan få till en tur innan sommaren är slut.
I morgon kväll kl 18 leder jag (precis som förra året) och predikar vid en nattvardsgudstjänst i Örnäsets kyrka i samband med Luleå Fridsförbunds höstmöte. Be för mig.
* OBS! att en dylik tidsangivelse ska skrivas
11-13 ("elva till tretton")
eller
mellan 11 och 13 ("mellan elva och tretton")
inte (som dom flesta skriver)
mellan 11-13 (mellan elva till tretton) (hur skulle nå'nting kunna vara mellan nå'nting-till-nå'nting annat?
Jag och madrassen
Vi var i TV! Jag och en uppblåsbar madrass alltså.
Nu missade jag kanske något ur Aktuellts reportage igår men jag hann i alla fall se madrassen som vi från Hertsökyrkan lånat (+ flera till) till de på Kronan (dvs gamla Lv7-området) i sporthallen därstädes samlade thailändska bärplockarna. Som inte just nu plockar några bär eftersom det inte lär finnas några.
Våra diakoner + andra anställda har tillsammans med kommunens representanter m fl jobbat med att få fram det som behövs för att de strandsatta ska få möjlighet sova äta och duscha. Min egen insats inskränkte sig till att frakta dit lite av det vi har i Hertsökyrkan för dylika situationer. Men faktum är att flera av våra madrasser och sängar fortfarande finns hos en familj som fick sin lägenhet utbränd vid ett pyromandåd i våras.
Men dessutom syntes jag (givetvis) i TV. I Nordnytts reportage* kunde man se mig i bakgrunden** och det var väl rätt eftersom min insats i sammanhanget var mycket bergränsad.
* jag förutsätter att det bara var en ren försummelse från redaktionen att dom inte ifrågasatte att kyrkoanställda och frivilliga som varit mer eller mindre aktiva i "den omdiskuterade OAS-rörelsen" (det var fler än jag) får vara med och skänka kläder och bära madrasser och koka ris åt trötta och hungrande thailändare.
**dock så tydligt att församlingens informatör lagt märke till mig. Jag ber er notera att jag hade nya tjänstevästen på mig med svenska kyrkans nya logga på ryggen. Genom detta - genom att bära den nya loggan alltså, inte genom våra insatser - har jag alltså bidragit till att förstärka svenska kyrkans kärnvärden:
öppenhet, närvaro och hopp.
Nu missade jag kanske något ur Aktuellts reportage igår men jag hann i alla fall se madrassen som vi från Hertsökyrkan lånat (+ flera till) till de på Kronan (dvs gamla Lv7-området) i sporthallen därstädes samlade thailändska bärplockarna. Som inte just nu plockar några bär eftersom det inte lär finnas några.
Våra diakoner + andra anställda har tillsammans med kommunens representanter m fl jobbat med att få fram det som behövs för att de strandsatta ska få möjlighet sova äta och duscha. Min egen insats inskränkte sig till att frakta dit lite av det vi har i Hertsökyrkan för dylika situationer. Men faktum är att flera av våra madrasser och sängar fortfarande finns hos en familj som fick sin lägenhet utbränd vid ett pyromandåd i våras.
Men dessutom syntes jag (givetvis) i TV. I Nordnytts reportage* kunde man se mig i bakgrunden** och det var väl rätt eftersom min insats i sammanhanget var mycket bergränsad.
* jag förutsätter att det bara var en ren försummelse från redaktionen att dom inte ifrågasatte att kyrkoanställda och frivilliga som varit mer eller mindre aktiva i "den omdiskuterade OAS-rörelsen" (det var fler än jag) får vara med och skänka kläder och bära madrasser och koka ris åt trötta och hungrande thailändare.
**dock så tydligt att församlingens informatör lagt märke till mig. Jag ber er notera att jag hade nya tjänstevästen på mig med svenska kyrkans nya logga på ryggen. Genom detta - genom att bära den nya loggan alltså, inte genom våra insatser - har jag alltså bidragit till att förstärka svenska kyrkans kärnvärden:
öppenhet, närvaro och hopp.
Jag säger bara
Jag säger bara (I) läs Dag Sandahls blogg (länk finns här på sidan) hans inlägg från 22 augusti med titeln Äcklet (fritt efter Sartre).
Jag säger bara (II) så går det med politiseringen i kyrkan.
Jag säger bara (III) rösta* i kyrkovalet 20 september på det enda verkliga alternativet - FRIMODIG KYRKA
Jag säger bara (IV) när det ser som mörkast ut är möjligheterna som störst
* kom ihåg att i kyrkovalet får man kryssa tre namn. En helt okryssad valsedel innebär inte - vilket många tror - "automatiskt kryss" till dem som står först. Så om man vill stödja listan "i befintligt skick" bör man kryssa de tre främsta.
Jag säger bara (II) så går det med politiseringen i kyrkan.
Jag säger bara (III) rösta* i kyrkovalet 20 september på det enda verkliga alternativet - FRIMODIG KYRKA
Jag säger bara (IV) när det ser som mörkast ut är möjligheterna som störst
* kom ihåg att i kyrkovalet får man kryssa tre namn. En helt okryssad valsedel innebär inte - vilket många tror - "automatiskt kryss" till dem som står först. Så om man vill stödja listan "i befintligt skick" bör man kryssa de tre främsta.
Tolvstegsprogrammet
Har just läst en bok om och av en person som blivit befriad från ett mycket destruktivt missbruk genom denna metod. Det är Mia Törnblom som berättar sin historia i sin självbiografiska bok Så dumt!
I tio år hade hon varit knarkare och ordentligt kriminell som en följd av det. Efter sin upprättelse har hon ju blivit känd som vägledare och föreläsare i personlig utveckling. Hon har varit i TV flera gånger. Skrivit böckerna Självkänsla nu! och Mera självkänsla, böcker jag dock inte läst - ännu.
Att läsa ett personligt vittnesbörd av denna typ är alltid gripande, tycker jag. Tänk att det finns en möjlighet att en människa kan bli så totalt förvandlad. Verkligen något att vara tacksam för. Det påstås i vissa sammanhang att tolvstegsprogrammet är det mest effektiva rehabiliteringsprogrammet som finns. Ändå är det bara en minoritet av dem som börjar programmet som blir långsiktigt drogfria. Så svårt är det alltså. Tolvstegsprogrammet utvecklades inom Anonyma Alkoholister men senare har det utvecklats många fler grenar: Anonyma Narkomaner mfl. Jag känner personligen, eller känner flyktigt eller har har hört talas om flera personer som blivit fria från olika former av missbruk genom detta program. Men jag vet också om många som inte blivit det. I nämnda bok sägs att det var 12 personer i den grupp som författarinnan ingick i. Terapeuten sa att statistiskt sett blir fyra av er drogfria, fyra återvänder till drogerna och fyra dör en mycket för tidig död. När boken skrevs ca 10 år efteråt var tre drogfria (varav en tagit ett återfall, alltså bara två helt drogfria), fyra var redan döda och fem var tillbaka i missbruket.
Utan att avslöja några förborgade själavårdshemligheter kan jag väl berätta att i mitt arbete som häktespräst har jag mött många som gått igenom programmet men uppenbarligen fallit tillbaka. Varför? Jag tror (efter att ha hört både lyckade och misslyckade personliga vittnesbörd) - och jag tycker det framgår i boken också - att man verkligen måste ta det på allvar om det ska fungera. "Tror" man inte på det så funkar det inte, om man inte kommit till sin personliga botten där man verkligen erkänner hur illa det är ställt så fungerar det inte. Om man inte gör de olika stegen grundligt så fungerar det inte. Men om man tar det på allvar - då funkar det!
Många har ju - från olika utgångspunkter - lite svårt med tolvstegsprogrammets andliga eller religiösa sida, talet om Gud mm. I det religionsfobiska sverige så verkar det som om många som är engagerade försöker att så mycket som möjligt tona ner den andliga sidan av rädsla för att andra ska tycka att det är för mycket religion (när man gör det så tror jag man förlorar en del av kraften). De tolv stegen är inget annat än en grundlig* bättring (omvändelse). Dess ursprung finns i den s k Oxfordgrupprörelsen där den personliga rannsakan och den konkreta syndabekännelsen var grundläggande hörnstenar. Själv har jag även läst en bok som heter Steg in i livet** som tydligt visar på tolvstegsprogrammets andliga - kristna! - ursprung och författaren (amerikan med kristen bakgrund) vänder sig å andra sidan till de kristna som tycker att det allmänna talet om Gud och högra makt är lite för diffust för en kristen. Han säger att man ska ta det lungt; även om man i början har ett dörrhandtag som sin högre makt så visar det sig - oftast! - att den Gud man börjar tro på - om det verkligen är en totalt älskande Gud - sakta men säkert får allt större likhet med den Gud som visat sig i Jesus Kristus. Den nämnda boken Steg in i livet visar hur de tolv stegen även kan vara ett mönster för det kristna livets andliga tillväxt.***
* hur många i våra andliga kretsar som menar sig ha "gjort bättring" har tagit sig tid att skriva ner namnet på alla personer man under sitt liv sårat eller skadat, även om det blir tiotals A4-sidor och sedan börjat gottgöra dem alla så långt det är möjligt utan att man sårar eller skadar dem igen.
**J Keith Miller: Steg in i livet. Tolvstegsprogrammet som modell för andligt växande. Libris.
En bok jag starkt rekommenderar.
*** De tolv stegen i Anonyma syndares tappning:
Vi erkände att vi var maktlösa inför synden ... istället för alkoholen...osv. I övrigt precis som Anonyma Alkoholisters tolv steg: överlåtelse till Gud, rannsakan, syndabekännelse (inför Gud och en medmänniska), bön om att Gud ska avlägsna alla ens brister, gottgörelse, fördjupad kontakt med Gud osv
I tio år hade hon varit knarkare och ordentligt kriminell som en följd av det. Efter sin upprättelse har hon ju blivit känd som vägledare och föreläsare i personlig utveckling. Hon har varit i TV flera gånger. Skrivit böckerna Självkänsla nu! och Mera självkänsla, böcker jag dock inte läst - ännu.
Att läsa ett personligt vittnesbörd av denna typ är alltid gripande, tycker jag. Tänk att det finns en möjlighet att en människa kan bli så totalt förvandlad. Verkligen något att vara tacksam för. Det påstås i vissa sammanhang att tolvstegsprogrammet är det mest effektiva rehabiliteringsprogrammet som finns. Ändå är det bara en minoritet av dem som börjar programmet som blir långsiktigt drogfria. Så svårt är det alltså. Tolvstegsprogrammet utvecklades inom Anonyma Alkoholister men senare har det utvecklats många fler grenar: Anonyma Narkomaner mfl. Jag känner personligen, eller känner flyktigt eller har har hört talas om flera personer som blivit fria från olika former av missbruk genom detta program. Men jag vet också om många som inte blivit det. I nämnda bok sägs att det var 12 personer i den grupp som författarinnan ingick i. Terapeuten sa att statistiskt sett blir fyra av er drogfria, fyra återvänder till drogerna och fyra dör en mycket för tidig död. När boken skrevs ca 10 år efteråt var tre drogfria (varav en tagit ett återfall, alltså bara två helt drogfria), fyra var redan döda och fem var tillbaka i missbruket.
Utan att avslöja några förborgade själavårdshemligheter kan jag väl berätta att i mitt arbete som häktespräst har jag mött många som gått igenom programmet men uppenbarligen fallit tillbaka. Varför? Jag tror (efter att ha hört både lyckade och misslyckade personliga vittnesbörd) - och jag tycker det framgår i boken också - att man verkligen måste ta det på allvar om det ska fungera. "Tror" man inte på det så funkar det inte, om man inte kommit till sin personliga botten där man verkligen erkänner hur illa det är ställt så fungerar det inte. Om man inte gör de olika stegen grundligt så fungerar det inte. Men om man tar det på allvar - då funkar det!
Många har ju - från olika utgångspunkter - lite svårt med tolvstegsprogrammets andliga eller religiösa sida, talet om Gud mm. I det religionsfobiska sverige så verkar det som om många som är engagerade försöker att så mycket som möjligt tona ner den andliga sidan av rädsla för att andra ska tycka att det är för mycket religion (när man gör det så tror jag man förlorar en del av kraften). De tolv stegen är inget annat än en grundlig* bättring (omvändelse). Dess ursprung finns i den s k Oxfordgrupprörelsen där den personliga rannsakan och den konkreta syndabekännelsen var grundläggande hörnstenar. Själv har jag även läst en bok som heter Steg in i livet** som tydligt visar på tolvstegsprogrammets andliga - kristna! - ursprung och författaren (amerikan med kristen bakgrund) vänder sig å andra sidan till de kristna som tycker att det allmänna talet om Gud och högra makt är lite för diffust för en kristen. Han säger att man ska ta det lungt; även om man i början har ett dörrhandtag som sin högre makt så visar det sig - oftast! - att den Gud man börjar tro på - om det verkligen är en totalt älskande Gud - sakta men säkert får allt större likhet med den Gud som visat sig i Jesus Kristus. Den nämnda boken Steg in i livet visar hur de tolv stegen även kan vara ett mönster för det kristna livets andliga tillväxt.***
* hur många i våra andliga kretsar som menar sig ha "gjort bättring" har tagit sig tid att skriva ner namnet på alla personer man under sitt liv sårat eller skadat, även om det blir tiotals A4-sidor och sedan börjat gottgöra dem alla så långt det är möjligt utan att man sårar eller skadar dem igen.
**J Keith Miller: Steg in i livet. Tolvstegsprogrammet som modell för andligt växande. Libris.
En bok jag starkt rekommenderar.
*** De tolv stegen i Anonyma syndares tappning:
Vi erkände att vi var maktlösa inför synden ... istället för alkoholen...osv. I övrigt precis som Anonyma Alkoholisters tolv steg: överlåtelse till Gud, rannsakan, syndabekännelse (inför Gud och en medmänniska), bön om att Gud ska avlägsna alla ens brister, gottgörelse, fördjupad kontakt med Gud osv
Svininfluensa
Nu gäller det att passa sig. När skolorna börjar och alla barn i landet möts och stöts och blöts - då britser det ut! Ja, man vet inte riktigt. Många påstår ju att vi är lite hysteriska. Att det är en överdriven oro. Att fler människor dör i cykelolyckor (OBS! inte ens motorcykelolyckor!) varje år än det antal döda vi ens med värsta scenario har anledning frukta som resultat av svininfluensan.
Men på jobbet har vi fått lite order: lokalvårdarna ska tvätta dörrhandtagen dagligen, men så mycket mer är det inte. Kanske bör vi inte heller ta ihand. Kanske kommer västlaestadianerna att klara sig bättre, dom som redan tidigare inte hälsar genom handslag utan genom att ta varandra i underarmen. Tänk om vi alla börjar hälsa så, har vi då alla blivit västlaestadianer? Det vore ju kul. Men det känns väl lite som att smita in i bröllopssalen utan bröllopskläder att ta en sådan genväg in i den enda sanna församlingen.
Vid kollegiet i veckan så pratade vi om vad det hela kan få för följder för församlingens verksamhet. Måste vi ställa in allt? Utom gudstjänster tänker någon för det är ju viktigast. Eller allt utom begravningar för det kan ju inte bli överfullt i bårhusen. Eller allt utom dop eftersom vi inte kan undanhålla barnet det välsignade salighetens sakrament. Ja, vad är viktigast i en kristid? I samhället diskuteras just nu om man först ska vaccinera riskgrupper och sjukvårdspersonal eller först skolbarn och deras familjer vilka antas vara de värsta smittspridarna.
Själv tänker jag: tänk om vi får order att inställa höstens kyrkomöte för att inte i onödan ordna folksamlingar. Då kan vi inte i höst ta beslut om enkönade äktenskap. Alltså måste nästa års kyrkomöte ta ställning till förslaget och då har Frimodig Kyrka blivit så stor nomineringsgrupp (pga jordskredsseger i kyrkovalet) att förslaget avvisas. Tänk vad Gud skulle kunna vända ont till gott.
Men på jobbet har vi fått lite order: lokalvårdarna ska tvätta dörrhandtagen dagligen, men så mycket mer är det inte. Kanske bör vi inte heller ta ihand. Kanske kommer västlaestadianerna att klara sig bättre, dom som redan tidigare inte hälsar genom handslag utan genom att ta varandra i underarmen. Tänk om vi alla börjar hälsa så, har vi då alla blivit västlaestadianer? Det vore ju kul. Men det känns väl lite som att smita in i bröllopssalen utan bröllopskläder att ta en sådan genväg in i den enda sanna församlingen.
Vid kollegiet i veckan så pratade vi om vad det hela kan få för följder för församlingens verksamhet. Måste vi ställa in allt? Utom gudstjänster tänker någon för det är ju viktigast. Eller allt utom begravningar för det kan ju inte bli överfullt i bårhusen. Eller allt utom dop eftersom vi inte kan undanhålla barnet det välsignade salighetens sakrament. Ja, vad är viktigast i en kristid? I samhället diskuteras just nu om man först ska vaccinera riskgrupper och sjukvårdspersonal eller först skolbarn och deras familjer vilka antas vara de värsta smittspridarna.
Själv tänker jag: tänk om vi får order att inställa höstens kyrkomöte för att inte i onödan ordna folksamlingar. Då kan vi inte i höst ta beslut om enkönade äktenskap. Alltså måste nästa års kyrkomöte ta ställning till förslaget och då har Frimodig Kyrka blivit så stor nomineringsgrupp (pga jordskredsseger i kyrkovalet) att förslaget avvisas. Tänk vad Gud skulle kunna vända ont till gott.
Ytterligare MC-tur
Ja, det blev det i helgen. För hojen hade med nöd och näppe hunnit kallna efter lördagens tur till västerbotten så bar det på söndagsförmiddagen av norrut. E4 till Töre och sedan mot Överkalix. Och sedan vägen mot Övertorneå. Efter en liten bit på Övertorneåvägen stannade jag bara på en parkringsplats mitt i en by där jag tyckte det var mycket vackert och där drack jag mitt kaffe och åt medhavd smörgås. Då hade solen också gått högre upp på himlavalvet och spred mer värme så jag kunde minska lite på mina klädsel. Väl framme i Övertorneå tog jag norrut. Inte mig emot: Tornedalen är oerhört vackert. Målet för resan var Svanstein där jag gick i högmässa i kyrkan, celebrerad av gode vännen Stefan Aro. Givetvis bad han mig hjälpa till i gudstjänsten och det är ju alltid roligt. Alltid en glädje också att få hälsa på gamla kristna systern Ester Aasa som jag träffade första gången redan 1973. Att hon råkat berätta för någon annan vid kyrkkaffet att hon träffat mig redan när jag var barn, får jag väl överse med (jag var i tjugoårsåldern. men allt är ju relativt. Och nu tycker jag väl själv knappast att tjugoåringar är annat än snorungar!)
På eftermiddagen när Stefan hade en annan gudstjänst - på finska! - å annan ort i församlingen passade jag på att ta en liten tur i bygden med hojen. Upp till Pello, över bron till Finland, Ner på finska sidan och tillbaka till Sverige vid Övertorneå. Efter tankning på OK norrut igen och då såg jag en stor grupp människor samlade till friluftsgudstjänst vid ett stort kors t h om vägen vid älven. Det lär vara årlig tradition att Övertorneå församling har en friluftsgudstjänst vid gamla kyrkplatsen. Men jag stannade inte, Jag hade ju redan varit på en gudstjänst. Åter norrut som sagt (för andra gången samma dag på den sträckan!) och till Juoksengi för mat, intressanta samtal och bastu hos kollegan Stefan.
På morgonen var det svalare så man fick ta på sig allt i klädväg. Förbi förs exp i Övertorneå för att kontant få utlovad reseersättning för min insats i församlingen i maj månad, Vilken summa ansvarig person på sagda exp flerfaldiga gånger försökt sätta in på mitt konto utan att lyckas och till slut av min bank fått svaret att det kontonumret finns inte trots att jag regelbundent får min ordinarie lön dit varje månad. Jag tänkte: tänk om någon dator börjat bestämma att jag inte längre finns och börjar plocka bort mig bit för bit med början med mitt konto. Tur att jag i alla fall finns på bloggen.
Forsatte söderut - Tornedalen är fortfarande vackert, något år måste jag köra den av tornedalska MC-entusiaster organiserade gränsälvsrundan! - och hamnade till slut vid Kukkolaforsen. Eftersom jag kände mig extra rik efter besöket i Övertorneå bestämde jag mig för lunch trots att den kostade 125 kr. Men kul var det att sitta och käka och samtidigt se folk på båda sidor älven stå och håva sik. Dom fick några också! Eftersom jag kände mig lika rik när jag betalade så köpte jag även en stor rökt sik + en god limpa (vilket jag tänkte köpa redan när vi var med alla personal vid forsen i våras men då hade ivriga arbetskamrater handlat upp hela lagret innan jag hann fram).
Vidare ner till Haparande. På vägen genom Vojakkala funderade jag på vad som är sant i den kända historien därstädes vilken journalisten Zaremba på DN gett en alterativ syn på i våras (men det har jag skrivit om tidigare). Väl i Haparanda övervann jag den kortvariga frestelsen att gå på IKEA. Varför ska man det och i all synnerhet när man kommer med MC och i packväskan inte skulle rymma mer en "halv kopp" kaffe. Vid Seskarökorsningen funderade jag ett tag på om jag skulle fara ut till Seskarö lägergård. Vore kul se den igen - nu är det många år sedan jag hade konfirmandläger där (14-15 år?). Det skulle också kunna vara lite häftigt att i full fart köra över bron md MC. Bron svänger ju samtidigt som den når sin högsta punkt. Men den frestelsen övervann jag. Övervann även frstelse att ringa bekanta och kolla om dom som av en händelse skulle råka vara i sin stuga i Kalixtrakten, vilken (stugan alltså) jag aldrig sett, men tänkte att vännerna ser jag nog ofta i Luleå. Prioriterade andra vänner som jag inte ser lika ofta: blogg-grannen Hanna med make i Kalix. Stötte just på maken när han stod på stegen med färgpyts och pensel i högsta hugg (kan alltså intyga att dom har målat om huset vilket jag tror att Hanna förutspådde på sin blogg tidigare i år). Men han tog sig tid för en kaffepaus. Unde kaffepausen förutsätter jag att jag hann överyga Hanna om att rösta på Frimodig Kyrka i kyrkovalet!
Givetvis kan jag inte passera Töretrakten utan att hälsa på hos min svärfader. Han höll just på med middagen så med hjälp av ytterligare några färskpotatisar direkt från landet och min rökta sik från Kukkola så blev vi båda mätta. Vi brukar också försöka mätta oss andligt innan vi skiljs genom psalmsång och bön. Så även denna gång.
När jag närmade mig Råneå så planerade jag köra min favorit(kurviga)väg över Sundom. Alltså tog jag av vid Råneå N, men väl kommen genom samhället så tappade jag lusten ta Sundomvägen, alltså for jag fortsatt söderut, men precis vid utfarten på E4 kom jag på att åtminstone en gång per år brukar jag (med MC:n) hälsa på gamle kompisen Björn i Prästholm. Sagt och gjort. Han var hemma och vi fick en lång, mycket fin kväll med intressanta samtal. Och precis när jag skulle gå så blev samtalet ännu intressantare så då blev jag där ännu senare.
Så när jag väl for därifrån så körde jag försiktigt i mörkret, men väl ute på E4 i skydd av viltstängslen drog jag (givetvis) upp hojen i 110. Härligt köra i mörker. En speciell känsla.
Nu är jag hemma och har kollat e-posten och bloggat. Då är dagens förpliktelser avklarade. Återstår aftonbön och god natt!
På eftermiddagen när Stefan hade en annan gudstjänst - på finska! - å annan ort i församlingen passade jag på att ta en liten tur i bygden med hojen. Upp till Pello, över bron till Finland, Ner på finska sidan och tillbaka till Sverige vid Övertorneå. Efter tankning på OK norrut igen och då såg jag en stor grupp människor samlade till friluftsgudstjänst vid ett stort kors t h om vägen vid älven. Det lär vara årlig tradition att Övertorneå församling har en friluftsgudstjänst vid gamla kyrkplatsen. Men jag stannade inte, Jag hade ju redan varit på en gudstjänst. Åter norrut som sagt (för andra gången samma dag på den sträckan!) och till Juoksengi för mat, intressanta samtal och bastu hos kollegan Stefan.
På morgonen var det svalare så man fick ta på sig allt i klädväg. Förbi förs exp i Övertorneå för att kontant få utlovad reseersättning för min insats i församlingen i maj månad, Vilken summa ansvarig person på sagda exp flerfaldiga gånger försökt sätta in på mitt konto utan att lyckas och till slut av min bank fått svaret att det kontonumret finns inte trots att jag regelbundent får min ordinarie lön dit varje månad. Jag tänkte: tänk om någon dator börjat bestämma att jag inte längre finns och börjar plocka bort mig bit för bit med början med mitt konto. Tur att jag i alla fall finns på bloggen.
Forsatte söderut - Tornedalen är fortfarande vackert, något år måste jag köra den av tornedalska MC-entusiaster organiserade gränsälvsrundan! - och hamnade till slut vid Kukkolaforsen. Eftersom jag kände mig extra rik efter besöket i Övertorneå bestämde jag mig för lunch trots att den kostade 125 kr. Men kul var det att sitta och käka och samtidigt se folk på båda sidor älven stå och håva sik. Dom fick några också! Eftersom jag kände mig lika rik när jag betalade så köpte jag även en stor rökt sik + en god limpa (vilket jag tänkte köpa redan när vi var med alla personal vid forsen i våras men då hade ivriga arbetskamrater handlat upp hela lagret innan jag hann fram).
Vidare ner till Haparande. På vägen genom Vojakkala funderade jag på vad som är sant i den kända historien därstädes vilken journalisten Zaremba på DN gett en alterativ syn på i våras (men det har jag skrivit om tidigare). Väl i Haparanda övervann jag den kortvariga frestelsen att gå på IKEA. Varför ska man det och i all synnerhet när man kommer med MC och i packväskan inte skulle rymma mer en "halv kopp" kaffe. Vid Seskarökorsningen funderade jag ett tag på om jag skulle fara ut till Seskarö lägergård. Vore kul se den igen - nu är det många år sedan jag hade konfirmandläger där (14-15 år?). Det skulle också kunna vara lite häftigt att i full fart köra över bron md MC. Bron svänger ju samtidigt som den når sin högsta punkt. Men den frestelsen övervann jag. Övervann även frstelse att ringa bekanta och kolla om dom som av en händelse skulle råka vara i sin stuga i Kalixtrakten, vilken (stugan alltså) jag aldrig sett, men tänkte att vännerna ser jag nog ofta i Luleå. Prioriterade andra vänner som jag inte ser lika ofta: blogg-grannen Hanna med make i Kalix. Stötte just på maken när han stod på stegen med färgpyts och pensel i högsta hugg (kan alltså intyga att dom har målat om huset vilket jag tror att Hanna förutspådde på sin blogg tidigare i år). Men han tog sig tid för en kaffepaus. Unde kaffepausen förutsätter jag att jag hann överyga Hanna om att rösta på Frimodig Kyrka i kyrkovalet!
Givetvis kan jag inte passera Töretrakten utan att hälsa på hos min svärfader. Han höll just på med middagen så med hjälp av ytterligare några färskpotatisar direkt från landet och min rökta sik från Kukkola så blev vi båda mätta. Vi brukar också försöka mätta oss andligt innan vi skiljs genom psalmsång och bön. Så även denna gång.
När jag närmade mig Råneå så planerade jag köra min favorit(kurviga)väg över Sundom. Alltså tog jag av vid Råneå N, men väl kommen genom samhället så tappade jag lusten ta Sundomvägen, alltså for jag fortsatt söderut, men precis vid utfarten på E4 kom jag på att åtminstone en gång per år brukar jag (med MC:n) hälsa på gamle kompisen Björn i Prästholm. Sagt och gjort. Han var hemma och vi fick en lång, mycket fin kväll med intressanta samtal. Och precis när jag skulle gå så blev samtalet ännu intressantare så då blev jag där ännu senare.
Så när jag väl for därifrån så körde jag försiktigt i mörkret, men väl ute på E4 i skydd av viltstängslen drog jag (givetvis) upp hojen i 110. Härligt köra i mörker. En speciell känsla.
Nu är jag hemma och har kollat e-posten och bloggat. Då är dagens förpliktelser avklarade. Återstår aftonbön och god natt!
Det blev Stefanosgården
Just det. Jag körde faktiskt motorcykel fram och tillbaka. MC-åkandet var kul men lite känns det som att det förvandlats från njutning till fortskaffningsmedel.
Dock var jag lite seg på morgonen så jag missade Anders Perssons första bibelförklaring som handlade om treenigheten. Den bibelförklaring jag fick lyssna till handlade om Maria, både som föredöme för oss personligen och som förebild för Kyrkan. Jag tycker att Anders balanserade bra på den smala lina som det innebär att å ena sidan säga allt som vi lutheraner kan tro och tänka om Maria (vilket många av oss till stora delar tror att vi inte får tänka) och det som kanske blivit för mycket spekulation i viss tradition och som vi därför kan markera viss distans emot. Men det märktes i frågorna och samtalen att många "protestanter" är så vana vid att allt som på minsta sätt har med Maria att göra är "katolskt" och därmed felaktigt. Så är det alltså icke! Luther var betydligt mer "katolsk" än vi tror - men det har jag ju undervisat kära läsarna om redan tidigare.
Att träffa och höra Anders Persson är som sagt alltid kul. Jag framförde hälsning från Sigrid L och redan när jag sade att jag hade hälsning från någon han delat lägenhet med i studentkollektiv så sade han "är det Sigrid?"
Träffade också en bekant som konstaterade att jag var på Stefanosgården och inte på Klippan och hörde Sievert Öholm tala om Israel. Undrar om hon läser min blogg och ser alla tips jag får av kära läsarna. Tänk vilken insats jag gjort för den mentala hälsan i landet genom att jag for dit jag for. Tänk om jag berättat att jag hört ett föredrag om Israel; nästan vad jag än refererat så hade det resulterat i ett mentalt basebollträslagsmål i cyberrymden. Nu kan kära läsarna somna i frid och i morgon använda sin energi till något nyttigare.Det tänker jag också, men vad det berättar jag en annan gång.
Träffade också en person jag mött i min prästtjänst i Nederluleå för 26 år sedan då jag begravde hennes far. Faktiskt en av de begravningar jag minns. Men det beror nog på att fadern (och modern) var trogna gudstjänstbesökare som jag ofta träffat. Verkligheten för en "statskyrkopräst" är annars (i alla fall i en stor(?) stad) att man aldrig träffat de personer man får begrava.
Träffade också en gammal skolkamrat från högstadiet. Hon berättade att vi som var kristna* i skolan försökte evangelisera och påverka henne och hennes kamrater att bli kristna. Det hade ingen framgång - då. Men 12-14 år senare blev hon kristen. Tänka sig. Om sedan den Helige Ande på något sätt kunde använda sig av våra bristfälliga evangelisationsförsök eller om han klarade det på hela på egen hand det får väl den dagen utvisa.
* hon nämnde även min gamle kamrat och min bror
Dock var jag lite seg på morgonen så jag missade Anders Perssons första bibelförklaring som handlade om treenigheten. Den bibelförklaring jag fick lyssna till handlade om Maria, både som föredöme för oss personligen och som förebild för Kyrkan. Jag tycker att Anders balanserade bra på den smala lina som det innebär att å ena sidan säga allt som vi lutheraner kan tro och tänka om Maria (vilket många av oss till stora delar tror att vi inte får tänka) och det som kanske blivit för mycket spekulation i viss tradition och som vi därför kan markera viss distans emot. Men det märktes i frågorna och samtalen att många "protestanter" är så vana vid att allt som på minsta sätt har med Maria att göra är "katolskt" och därmed felaktigt. Så är det alltså icke! Luther var betydligt mer "katolsk" än vi tror - men det har jag ju undervisat kära läsarna om redan tidigare.
Att träffa och höra Anders Persson är som sagt alltid kul. Jag framförde hälsning från Sigrid L och redan när jag sade att jag hade hälsning från någon han delat lägenhet med i studentkollektiv så sade han "är det Sigrid?"
Träffade också en bekant som konstaterade att jag var på Stefanosgården och inte på Klippan och hörde Sievert Öholm tala om Israel. Undrar om hon läser min blogg och ser alla tips jag får av kära läsarna. Tänk vilken insats jag gjort för den mentala hälsan i landet genom att jag for dit jag for. Tänk om jag berättat att jag hört ett föredrag om Israel; nästan vad jag än refererat så hade det resulterat i ett mentalt basebollträslagsmål i cyberrymden. Nu kan kära läsarna somna i frid och i morgon använda sin energi till något nyttigare.Det tänker jag också, men vad det berättar jag en annan gång.
Träffade också en person jag mött i min prästtjänst i Nederluleå för 26 år sedan då jag begravde hennes far. Faktiskt en av de begravningar jag minns. Men det beror nog på att fadern (och modern) var trogna gudstjänstbesökare som jag ofta träffat. Verkligheten för en "statskyrkopräst" är annars (i alla fall i en stor(?) stad) att man aldrig träffat de personer man får begrava.
Träffade också en gammal skolkamrat från högstadiet. Hon berättade att vi som var kristna* i skolan försökte evangelisera och påverka henne och hennes kamrater att bli kristna. Det hade ingen framgång - då. Men 12-14 år senare blev hon kristen. Tänka sig. Om sedan den Helige Ande på något sätt kunde använda sig av våra bristfälliga evangelisationsförsök eller om han klarade det på hela på egen hand det får väl den dagen utvisa.
* hon nämnde även min gamle kamrat och min bror
Om vigselrätten och (lite om) Frimodig kyrka
Kyrkomöteskollegan Irene Gustafsson (s) från Boden, har i sin NSD-blogg skrivit om vigselrätten. I sammanhanget nämner hon Frimodig kyrka varför jag känner mig manad gå i svaromål.
För det första upprepar Irene Gustafsson diffusa påståenden om att Frimodig kyrka skulle vilja skapa någon slags kyrka som inte är öppen för alla som vill komma. Givetvis är det helt fel. Jag har mycket svårt att tro att Irene Gustafsson inte vet det. Likväl framhärdar hon i att upprepa dylika påståenden. Sannolikt av politiskt-polemiska skäl där framställandet av den egna åsikten i mer positiv dager är viktigare än sanningen. Men eftersom vi båda är bekännande kristna Irene, så borde sanningen ha högsta prioritet!
Så till frågan om vigselrätten. Det diskuteras om svenska kyrkans kyrkomöte i höst ska besluta om att behålla vigselrätten eller inte. Nu är detta en förenklad beskrivning av händelseförloppet. Verkligheten är att svenska kyrkan kommer att förlora vigselrätten i sin nuvarande form (alla svenska kyrkans präster - inklusive icke-anställda och pensionärer - har automatiskt kyrklig vigselrätt.) Vad kyrkomötet kan besluta om (som brukar beskrivas med uttrycket "behålla vigselrätten") är att svenska kyrkan beslutar hos statlig myndighet ansöka om att få vigselrätt enligt de villkor som tidigare gällt frikyrkor dvs att man lämnar in listor på alla präster för vilka kyrkan ansöker om vigselrätt. "Behålla" är alltså en förenklad beskrivning av ett betydligt mer komplicerat - och principiellt förändrat - förfarande.
Att frågan om vigselrätten väcks nu beror givetvis på att det statliga beslutet att utsträcka äktenskapsbegreppet även till enkönade relationer innebär en så stor principiell förändring av samhällets äktenskapssyn att det kan finnas skäl att stanna till och tänka på hithörande frågor i hela deras bredd. Många - inklusive jag själv - trodde nog att en förändring av kyrkans vigselrätt skulle kommit vid millenieskiftet när statskyrkosystemet (i tidigare form) upphörde.
Ett system med obligatorisk civil(borgerlig) vigsel finns i många europeiska länder och fungerar utmärkt. Brudparet kan antingen "civilviga " sig någon dag före kyrkbröllopet (då får de det datumet i sina officiella papper) eller fara förbi rådhuset (motsvarande) på vägen till kyrkan och sedan komma till bröllopet och väntande gäster. Då får dom samma datum i officiella handlingar som bröllopsdagen, vilket de flesta torde föredra. Bröllopsgudstjänsten blir alltså i sådant fall utan den juridiska kraften men kan i övrigt innehålla allt som en kyrkvigsel traditionellt innehållit.*
Varför är då ett sådant system att föredra även för en kyrka? Jo, därför att vi då slipper statlig kontroll av samfunden! Om statlig myndighet ska bestämma vilka samfund som ska ha vigselrätt och vilka tjänsteinnehavare i respektive samfund som ska ha det så blir det otvivelaktigt en statlig värdering. Hur många tror att staten vill ge friförsamlingen i Knutby vigselrätt? Varför ska staten bestämma över och pröva vilka samfund som är tillräckligt organisatoriskt stabila, demokratiska, värderingsmässigt tillräckligt main-streaminga osv? Redan nu är det så att vissa invandrarsamfund inte har vigserlrätt eftersom dom (ännu) saknar den stabila organistaion som gör att staten med säkerhet vet vem man ska förhandla med. Låt oss slippa hela denna statliga inblandning i samfundens yttre och inre liv!. Obligatoriskt civiläktenskap, sedan får var ock en komplettera vigseln enligt vilken religiös eller annan cermoni som helst!
Sannolikt kommer vi (ganska snart) att gå mot en sådan utveckling. Många politiker i våra partier i riksdagen tycker så redan idag men känner sig tvungna just nu behålla ett system med möjlig vigselrätt för samfund för att undvika upplevelsen att de homosexuella ges skulden för förändringen. OK då, men jag är säker på att förändringen kommer. Om inte annat så av ekonomiska skäl: staten kommer att ha mer nytta av pengarna inom vård, skola och omsorg än till en myndighet som (helt i onödan) ska sitta och administrera samfundens vigselrätt.
Att frågan om vigselrätten inom de kyrkliga samfunden (inte bara svenska kyrkan, OBS!) aktualiseras just nu beror som jag tidigare nämnt givetvis också på att beslutet om enkönade äktenskap innebär en förändring av samhällets äktenskapssyn i riktning från det som varit gemensam kristen syn. Vissa, i vissa samfund hänger med förstås, men de grupper (hela eller delar av samfund) som inte gör det är så markanta att det inte längre går uppehålla skenet av att kyrkor och samhälle har samma äktenskapssyn (den "enigheten" har påfrestats redan i synen på skilsmässa, omgifte, relationen till barnen mm). Här har vi alltså nu kommit till en gräns där det finns anledning låta staten sköta sitt och kyrkorna sitt.
* i anvisningarna i svenska kyrkans handbok står det för närvarande att vid välsignelse av borgerligt ingånget äktenskap ska man "bara" läsa bibelorden och be bönerna men hoppa över det som konstituerar själva vigseln, dvs frågorna och de ömsesidiga löftena. Dock tror jag att de flesta präster redan nu ( jag har gjort det varje gång en sådan situation varit förhanden) använder hela vigselritualet. Så sker nog i de länder som har obligatorisk civilvigsel och det är rimligt eftersom brudparet givetvis vill avge sin löften även inför Gud och den kristna försmlingen.
För det första upprepar Irene Gustafsson diffusa påståenden om att Frimodig kyrka skulle vilja skapa någon slags kyrka som inte är öppen för alla som vill komma. Givetvis är det helt fel. Jag har mycket svårt att tro att Irene Gustafsson inte vet det. Likväl framhärdar hon i att upprepa dylika påståenden. Sannolikt av politiskt-polemiska skäl där framställandet av den egna åsikten i mer positiv dager är viktigare än sanningen. Men eftersom vi båda är bekännande kristna Irene, så borde sanningen ha högsta prioritet!
Så till frågan om vigselrätten. Det diskuteras om svenska kyrkans kyrkomöte i höst ska besluta om att behålla vigselrätten eller inte. Nu är detta en förenklad beskrivning av händelseförloppet. Verkligheten är att svenska kyrkan kommer att förlora vigselrätten i sin nuvarande form (alla svenska kyrkans präster - inklusive icke-anställda och pensionärer - har automatiskt kyrklig vigselrätt.) Vad kyrkomötet kan besluta om (som brukar beskrivas med uttrycket "behålla vigselrätten") är att svenska kyrkan beslutar hos statlig myndighet ansöka om att få vigselrätt enligt de villkor som tidigare gällt frikyrkor dvs att man lämnar in listor på alla präster för vilka kyrkan ansöker om vigselrätt. "Behålla" är alltså en förenklad beskrivning av ett betydligt mer komplicerat - och principiellt förändrat - förfarande.
Att frågan om vigselrätten väcks nu beror givetvis på att det statliga beslutet att utsträcka äktenskapsbegreppet även till enkönade relationer innebär en så stor principiell förändring av samhällets äktenskapssyn att det kan finnas skäl att stanna till och tänka på hithörande frågor i hela deras bredd. Många - inklusive jag själv - trodde nog att en förändring av kyrkans vigselrätt skulle kommit vid millenieskiftet när statskyrkosystemet (i tidigare form) upphörde.
Ett system med obligatorisk civil(borgerlig) vigsel finns i många europeiska länder och fungerar utmärkt. Brudparet kan antingen "civilviga " sig någon dag före kyrkbröllopet (då får de det datumet i sina officiella papper) eller fara förbi rådhuset (motsvarande) på vägen till kyrkan och sedan komma till bröllopet och väntande gäster. Då får dom samma datum i officiella handlingar som bröllopsdagen, vilket de flesta torde föredra. Bröllopsgudstjänsten blir alltså i sådant fall utan den juridiska kraften men kan i övrigt innehålla allt som en kyrkvigsel traditionellt innehållit.*
Varför är då ett sådant system att föredra även för en kyrka? Jo, därför att vi då slipper statlig kontroll av samfunden! Om statlig myndighet ska bestämma vilka samfund som ska ha vigselrätt och vilka tjänsteinnehavare i respektive samfund som ska ha det så blir det otvivelaktigt en statlig värdering. Hur många tror att staten vill ge friförsamlingen i Knutby vigselrätt? Varför ska staten bestämma över och pröva vilka samfund som är tillräckligt organisatoriskt stabila, demokratiska, värderingsmässigt tillräckligt main-streaminga osv? Redan nu är det så att vissa invandrarsamfund inte har vigserlrätt eftersom dom (ännu) saknar den stabila organistaion som gör att staten med säkerhet vet vem man ska förhandla med. Låt oss slippa hela denna statliga inblandning i samfundens yttre och inre liv!. Obligatoriskt civiläktenskap, sedan får var ock en komplettera vigseln enligt vilken religiös eller annan cermoni som helst!
Sannolikt kommer vi (ganska snart) att gå mot en sådan utveckling. Många politiker i våra partier i riksdagen tycker så redan idag men känner sig tvungna just nu behålla ett system med möjlig vigselrätt för samfund för att undvika upplevelsen att de homosexuella ges skulden för förändringen. OK då, men jag är säker på att förändringen kommer. Om inte annat så av ekonomiska skäl: staten kommer att ha mer nytta av pengarna inom vård, skola och omsorg än till en myndighet som (helt i onödan) ska sitta och administrera samfundens vigselrätt.
Att frågan om vigselrätten inom de kyrkliga samfunden (inte bara svenska kyrkan, OBS!) aktualiseras just nu beror som jag tidigare nämnt givetvis också på att beslutet om enkönade äktenskap innebär en förändring av samhällets äktenskapssyn i riktning från det som varit gemensam kristen syn. Vissa, i vissa samfund hänger med förstås, men de grupper (hela eller delar av samfund) som inte gör det är så markanta att det inte längre går uppehålla skenet av att kyrkor och samhälle har samma äktenskapssyn (den "enigheten" har påfrestats redan i synen på skilsmässa, omgifte, relationen till barnen mm). Här har vi alltså nu kommit till en gräns där det finns anledning låta staten sköta sitt och kyrkorna sitt.
* i anvisningarna i svenska kyrkans handbok står det för närvarande att vid välsignelse av borgerligt ingånget äktenskap ska man "bara" läsa bibelorden och be bönerna men hoppa över det som konstituerar själva vigseln, dvs frågorna och de ömsesidiga löftena. Dock tror jag att de flesta präster redan nu ( jag har gjort det varje gång en sådan situation varit förhanden) använder hela vigselritualet. Så sker nog i de länder som har obligatorisk civilvigsel och det är rimligt eftersom brudparet givetvis vill avge sin löften även inför Gud och den kristna försmlingen.
I himlarummet*
I väntan på norrsken.
Här ser ni en bild från släktträffen i Lycksele. Det är min yngre bror Erik till vänster, jag i mitten och min tvillingbror Torkel till höger. Vi sitter i det sk Himlarummet vid "Robinson-Kents" (Kent Larsen) anläggning i en gammal miltäranläggning i ett berg i närheten av Lycksele. I detta rum får man se ett vackert bildspel/fim med norrsken projicerat i taket. Sagolikt vackert. Enligt beräkningarna så är det norrskensår igen år 2011.
Men gladast är jag att jag lyckats lägga in en bild i bloggen. Man lär så länge man lever. Och helt utan hjälp av min gamle kamrat också!**
* bilden är hämtad från ett bildspel som en av de avlägsna släktingarna lagt in på släktföreningens hemsida. Jag försökte fixa en direktlänk till bildspelet men lyckades inte. Istället får du en länk till hemsidan. Klicka på Släktträffar, sedan på 2009 så kan du sedan där starta bildspelet. Jag inser att en massa bilder på okända släktingar till mig är ointressant för de flesta läsare (även för mig - dom enda jag känner förutom mig själv är mina två bröder på bilden ovan). Att jag ändå dristar mig hänvisa till bildspelet beror på att det innehåller en stor mängd mycket vackra bilder från Lycksele, bla den sk Gammplatsen och kyrkan. Den avlägsna släktingen är en mycket skicklig fotograf! (Man får även se en bild på den mugg i trä som ägts av prosten Erik Lindahl i Lycksele på 1700-talet - utomordentligt intressant! - nu i min fars ägo!)
** men någonstans i bakhuvudet har jag givetvis ett svagt minne av att han instruerat mig någon gång - en kunskap som legat och mognat i väntan på denna dag. Det är exakt som i det andliga livet: du äger kunskapen någonstans i ditt inre pga det andliga arv du bär och plötsligt en dag så kommer den Helige Ande och gör ordet levande och får dig att ta det avgörande steget och väcker tron i ditt hjärta.
Bibelhelg på Stefanosgården
Eftersom Lelle i Luule tyckte att ett besök på Stefanosgården till helgen kunde vara en bra motvikt till Livets ords-surr, så berättar jag gärna mer om vad det är för ställe och vem talaren är. Stefanosgården ligger inom Byske församling (några mil norr om Skellefteå) men är helt fristående från Svenska kyrkans organisation. Det är en liten kurs/lägergård uppbyggd med några sovstugor, matsal mm kring en gammal västerbottensgård* med ett annat gammalt mindre hus (f d bagarstuga?) på gården. Den drivs av Hans och Åsa Degerman som håller den igång under större delen av sommarhalvåret. Mer information kan du få på hemsidan som jag länkar till.
Kommande helg 15-16 augusti är det alltså Bibeldagar med Anders Persson från Umeå. Bara talaren gör att jag nästan skulle vara beredd ändra alla planer för att deltaga. Anders lärde jag känna under mitt första studieår i uppsala 1973-74. Han prästvigdes och tjänstgjorde i Gällivare, Piteå och Sävar. Under några av åren då han var i Piteå kom han med sin hustru till oss flera påskaftnar i rad och delade först vardaglig gemenskap kring påskbordet och sedan andlig gemenskap kring nattvardsbordet när han firade mässa tillsammans med mig vid påsknattens gudstjänst i Nederluleå kyrka (första åren på åttiotalet). Sedan började han ägna sig åt litteraturstudier och har doktorerat. Han har alltså världsligt yrke numera men "frilansar" lite som präst då och då. För några år sedan (ja, det börjar väl vara tio år vid det här laget!) hörde jag honom vid två tillfällen hålla bibelförklaringar om försoningen. Helt fantastiskt att lyssna på. Jag gör alltså gärna reklam för dessa dagar. Är han sig lik så blir du inte besviken. Exakta tider för bibelföredragen, och hur du hittar till platsen, kan du läsa på hemsidan. Möjlighet finns säkert att sova över om man vill och anmäler sig. Du som hungrar och törstar efter god andlig undervisning har inget att skylla på om du stannar hemma.
* exakt detsamma som en norrbottensgård med den enda skillnaden att den flyttat en bit söderut!!
Kommande helg 15-16 augusti är det alltså Bibeldagar med Anders Persson från Umeå. Bara talaren gör att jag nästan skulle vara beredd ändra alla planer för att deltaga. Anders lärde jag känna under mitt första studieår i uppsala 1973-74. Han prästvigdes och tjänstgjorde i Gällivare, Piteå och Sävar. Under några av åren då han var i Piteå kom han med sin hustru till oss flera påskaftnar i rad och delade först vardaglig gemenskap kring påskbordet och sedan andlig gemenskap kring nattvardsbordet när han firade mässa tillsammans med mig vid påsknattens gudstjänst i Nederluleå kyrka (första åren på åttiotalet). Sedan började han ägna sig åt litteraturstudier och har doktorerat. Han har alltså världsligt yrke numera men "frilansar" lite som präst då och då. För några år sedan (ja, det börjar väl vara tio år vid det här laget!) hörde jag honom vid två tillfällen hålla bibelförklaringar om försoningen. Helt fantastiskt att lyssna på. Jag gör alltså gärna reklam för dessa dagar. Är han sig lik så blir du inte besviken. Exakta tider för bibelföredragen, och hur du hittar till platsen, kan du läsa på hemsidan. Möjlighet finns säkert att sova över om man vill och anmäler sig. Du som hungrar och törstar efter god andlig undervisning har inget att skylla på om du stannar hemma.
* exakt detsamma som en norrbottensgård med den enda skillnaden att den flyttat en bit söderut!!
Livets Ord
Två gånger bara har jag varit där. En gång för många år sedan, bara på kort visit för att se på lokalerna. Sedan en kväll förra året (eller var det två år sedan?- åren går så snabbt) då vi var ett gäng som åkte från kyrkomötet en kväll för att höra när Ulf Ekman intervjuade katolske biskopen Anders Arborelius.
Däremot har jag sjungit om Livets ord. En gång under det glada åttiotalet när det stormade som bäst omkring Livets ord; och jag upplevde att många Livets ord-kritiker inte bara var mot det som var felaktigt från det hållet utan också i själva verket var emot all personlig väckelsekristendom - då alltså, fick jag för mig att jag i smyg skulle visa lite andra sympatier. Alltså höll jag en gudstjänst där psalmerna var så valda att alla innehöll formuleringen livets ord. Det är lättare än man tror.
Dig vare pris för livets ord... (42:4)
En Fader oss förenar...ett frälsningens och livets ord...(60:1)
Var Herre själv oss nära din kraft gör spord. Förklara nya vidder av livets ord... (65:2)
...Nära kommer livets ord, tar gestalt på denna jord (123:2) OBS! julpsalm!
Käre Jesus vi är här för att livets ord få höra (406:1)
En herde för sin kära hjord, du leder oss med livets ord (474:3)
Det finns nog några till tror jag, men kommer ej ihåg dem just nu. Kanske var det bara en helgsmålsbön så jag inte hade så många psalmer, för julpsalmen var inte med! Kanske var det på gamla psalmbokens tid.
Förutom en hos mig välutvecklad förmåga att alltid vara tvärtemot det som "alla" tror (just då!) så har jag alltid haft en positiv grundinställning till Ulf Ekman eftersom vi var goda vänner under studietiden. Varje gång då vi hastigt träffats på senare år har vi sagt att vi borde få tid att sitta ner lite ordentligt. Kanske kan det bli i samband med höstens kyrkomöte?
Tills vidare får jag nöja mig med att se och lyssna på Livets Ords web-TV. Jag började ett nytt liv när jag för några veckor sedan lyssnade från OAS-mötet via nätet. Inspirerad av det fortsatte jag veckan efter att lyssna från Livets Ords europakonferens. Vissa yttre likheter finns mellan dessa två: lovsångare och talare på ett stort podium. Långa predikningar med avslutande förbön i någon form. Men där tycker jag att likheterna tar slut. OAS-mötena känns så oerhört mycket friare! Större variation i samlingarna, framförallt i avslutningarna. Friare, som sagt. På livets Ord är det mycket mer kommenderande: stå upp! sitt ner! Lite rörigare under förkunnelsen också på Livets ord när talaren kutar omkring på scenen. T o m Hans Weichbrodt blev påverkad av stilen när han talade där. Hans är klart bättre på ett OAS-möte. Behåll din egen stil, Hans! Ulf Ekman är surrig! Jag tyckte det redan när jag hörde honom från OAS-mötet och likadant var det på deras egen konferens. På de tre gånger jag hört honom på nätet så tycker jag aldrig han sagt något som är fel, men så surrigt, osammanhängande och rörigt. Det måste vara något annat än predikningarna som gjort att Ulf Ekman kunnat bygga upp en så stor rörelse som han gjort (när han var i Boden i april var han betydligt mindre surrig, klart bättre).
Livets ords Europakonferens hade många talare. Jag tänker lyssna på dem alla. Hittills har jag (förutom Ulf Ekman och Hans Weichbrodt) hört Kong Hee (särskilt hans andra predikan innehöll mycket tänkvärt tyckte jag) och den katolske karismatikern Charles Whitehead. Den senare har jag hört på OAS-möten Både i Hässleholm och Boden. Han är väl värd lyssna på.
Hur ska man då se på Livets ords roll i svenska kristenhet? Ingen tvekan om att pastor Ulf på senare år styrt sin rörelse i riktning mot ett närmande till de traditionella kyrkorna och de äldre frikyrkorna. På OAS-mötet i Borås bad Ulf om förlåtelse för sådant som var fel från Livets Ords sida på 80- och 90-talen, sådant som han själv sade sig vara ansvarig för. Det var bra. Och jag tror många blev glada för det steget. Jag har tidigare efterlyst att han säger "jag", att han inte bara säger det "blev fel" el dyl. Ett steg i rätt riktning således. Nu väntar vi bara på sista steget i den sanna bättringen: synder som har namn ska med namn bekännas.* Konkret måste det bli, annars gills det inte.
* laestadianskt favorituttryck som betyder att synder som är så konkreta för mitt medvetande att jag kan namnge dem måste jag också klart nämna i syndabekännelsen. I princip helt riktigt, tror jag. (Det finns mycket mer att säga om var, när och hur man ska bekänna synder. Kanske återkommer jag till ämnet.)**
** men jag har ju också lovat en genomgång av partiernas kyrkopolitiska program. När ska jag hinna det? Snart får jag själv bikta brutna löften!
Däremot har jag sjungit om Livets ord. En gång under det glada åttiotalet när det stormade som bäst omkring Livets ord; och jag upplevde att många Livets ord-kritiker inte bara var mot det som var felaktigt från det hållet utan också i själva verket var emot all personlig väckelsekristendom - då alltså, fick jag för mig att jag i smyg skulle visa lite andra sympatier. Alltså höll jag en gudstjänst där psalmerna var så valda att alla innehöll formuleringen livets ord. Det är lättare än man tror.
Dig vare pris för livets ord... (42:4)
En Fader oss förenar...ett frälsningens och livets ord...(60:1)
Var Herre själv oss nära din kraft gör spord. Förklara nya vidder av livets ord... (65:2)
...Nära kommer livets ord, tar gestalt på denna jord (123:2) OBS! julpsalm!
Käre Jesus vi är här för att livets ord få höra (406:1)
En herde för sin kära hjord, du leder oss med livets ord (474:3)
Det finns nog några till tror jag, men kommer ej ihåg dem just nu. Kanske var det bara en helgsmålsbön så jag inte hade så många psalmer, för julpsalmen var inte med! Kanske var det på gamla psalmbokens tid.
Förutom en hos mig välutvecklad förmåga att alltid vara tvärtemot det som "alla" tror (just då!) så har jag alltid haft en positiv grundinställning till Ulf Ekman eftersom vi var goda vänner under studietiden. Varje gång då vi hastigt träffats på senare år har vi sagt att vi borde få tid att sitta ner lite ordentligt. Kanske kan det bli i samband med höstens kyrkomöte?
Tills vidare får jag nöja mig med att se och lyssna på Livets Ords web-TV. Jag började ett nytt liv när jag för några veckor sedan lyssnade från OAS-mötet via nätet. Inspirerad av det fortsatte jag veckan efter att lyssna från Livets Ords europakonferens. Vissa yttre likheter finns mellan dessa två: lovsångare och talare på ett stort podium. Långa predikningar med avslutande förbön i någon form. Men där tycker jag att likheterna tar slut. OAS-mötena känns så oerhört mycket friare! Större variation i samlingarna, framförallt i avslutningarna. Friare, som sagt. På livets Ord är det mycket mer kommenderande: stå upp! sitt ner! Lite rörigare under förkunnelsen också på Livets ord när talaren kutar omkring på scenen. T o m Hans Weichbrodt blev påverkad av stilen när han talade där. Hans är klart bättre på ett OAS-möte. Behåll din egen stil, Hans! Ulf Ekman är surrig! Jag tyckte det redan när jag hörde honom från OAS-mötet och likadant var det på deras egen konferens. På de tre gånger jag hört honom på nätet så tycker jag aldrig han sagt något som är fel, men så surrigt, osammanhängande och rörigt. Det måste vara något annat än predikningarna som gjort att Ulf Ekman kunnat bygga upp en så stor rörelse som han gjort (när han var i Boden i april var han betydligt mindre surrig, klart bättre).
Livets ords Europakonferens hade många talare. Jag tänker lyssna på dem alla. Hittills har jag (förutom Ulf Ekman och Hans Weichbrodt) hört Kong Hee (särskilt hans andra predikan innehöll mycket tänkvärt tyckte jag) och den katolske karismatikern Charles Whitehead. Den senare har jag hört på OAS-möten Både i Hässleholm och Boden. Han är väl värd lyssna på.
Hur ska man då se på Livets ords roll i svenska kristenhet? Ingen tvekan om att pastor Ulf på senare år styrt sin rörelse i riktning mot ett närmande till de traditionella kyrkorna och de äldre frikyrkorna. På OAS-mötet i Borås bad Ulf om förlåtelse för sådant som var fel från Livets Ords sida på 80- och 90-talen, sådant som han själv sade sig vara ansvarig för. Det var bra. Och jag tror många blev glada för det steget. Jag har tidigare efterlyst att han säger "jag", att han inte bara säger det "blev fel" el dyl. Ett steg i rätt riktning således. Nu väntar vi bara på sista steget i den sanna bättringen: synder som har namn ska med namn bekännas.* Konkret måste det bli, annars gills det inte.
* laestadianskt favorituttryck som betyder att synder som är så konkreta för mitt medvetande att jag kan namnge dem måste jag också klart nämna i syndabekännelsen. I princip helt riktigt, tror jag. (Det finns mycket mer att säga om var, när och hur man ska bekänna synder. Kanske återkommer jag till ämnet.)**
** men jag har ju också lovat en genomgång av partiernas kyrkopolitiska program. När ska jag hinna det? Snart får jag själv bikta brutna löften!
Hemma igen
I kommentar till föregående inlägg har Kyrksyster frågat hur det egentligen förhöll sig med kyrkoherde Lindahls i Lycksele möte med Laestadius. Sålunda: det år Laestadius gjorde sin berömda visitationsresa genom lappmarken (1843-44) var det ( vad jag vet) ingen Lindahlare som var präst i Lycksele, men väl i Åsele. Det har jag skrivit om i ett tidigare inlägg förra året så jag hänvisar dit.
Nå, nu är jag hemma från släktträffen. Åkte* på söndag förmiddag från Lycksele till Vindeln för att få deltaga i en högmässa ledd av min tvillingbroder (vik Kh där under två veckor). Vindelns kyrka är stor, mycket stor. Inte så vacker utifrån men en fantastiskt vacker inuti. Att den visst för något år sedan blivit framröstad som en av Sveriges vackraste kan jag förstå. Men om man haft kvar den mörka interiören från tiden före sista restaureringen så hade det varit andra bullar tror jag. När jag satt och begrundade den vackra kyrkan (rymmer 850 pers) så tänkte jag att det här skulle kunna vara platsen för ett norr-OAS-möte. När jag sedan träffade en andlig broder som menade sig ha fått en budskap från Gud där han sett kyrkan fylld kväll efter kväll, då kan man ju börja undra...eller syftar det på den kommande väckelsen i landet?
Besök sedan hos mina båda bröder i Umeå och möten med delar av deras respektive familjer och sedan så kom jag hem idag på aftonen. En trevlig tur, annat kan man inte säga. Efter att ha avslutat kvällen med en stunds samtal i telefon med min gamle kamrat så känns dagen givetvis fullkomlig.
Men innan jag slutar så vill jag berätta något annat från Lycksele. Första kvällen, när jag mött min föräldrar på en restaurang med uteservering kom jag senare på kvällen i samspråk med dem som drev restaurangen. Det var ett gäng från Syrien och Libanon. Vi hade en mycket trevlig stund tillsammans. Och när jag skulle gå så bad dom mig - som ortodoxa kristna ofta gör när dom möter en präst - att be för dem och be för restaurangrörelen. Givetvis välsignade jag med stort korstecken. Det är första gången jag välsignat en pizzeria. Som om du någon gång vill ha en matbit i Lycksele så ska du stanna till på Golden bar efter Blå vägen och njuta av maten och känna välsignelsen.
* saknade motorcykeln på dom fina vägarna, i det vackra vädret!!!
Nå, nu är jag hemma från släktträffen. Åkte* på söndag förmiddag från Lycksele till Vindeln för att få deltaga i en högmässa ledd av min tvillingbroder (vik Kh där under två veckor). Vindelns kyrka är stor, mycket stor. Inte så vacker utifrån men en fantastiskt vacker inuti. Att den visst för något år sedan blivit framröstad som en av Sveriges vackraste kan jag förstå. Men om man haft kvar den mörka interiören från tiden före sista restaureringen så hade det varit andra bullar tror jag. När jag satt och begrundade den vackra kyrkan (rymmer 850 pers) så tänkte jag att det här skulle kunna vara platsen för ett norr-OAS-möte. När jag sedan träffade en andlig broder som menade sig ha fått en budskap från Gud där han sett kyrkan fylld kväll efter kväll, då kan man ju börja undra...eller syftar det på den kommande väckelsen i landet?
Besök sedan hos mina båda bröder i Umeå och möten med delar av deras respektive familjer och sedan så kom jag hem idag på aftonen. En trevlig tur, annat kan man inte säga. Efter att ha avslutat kvällen med en stunds samtal i telefon med min gamle kamrat så känns dagen givetvis fullkomlig.
Men innan jag slutar så vill jag berätta något annat från Lycksele. Första kvällen, när jag mött min föräldrar på en restaurang med uteservering kom jag senare på kvällen i samspråk med dem som drev restaurangen. Det var ett gäng från Syrien och Libanon. Vi hade en mycket trevlig stund tillsammans. Och när jag skulle gå så bad dom mig - som ortodoxa kristna ofta gör när dom möter en präst - att be för dem och be för restaurangrörelen. Givetvis välsignade jag med stort korstecken. Det är första gången jag välsignat en pizzeria. Som om du någon gång vill ha en matbit i Lycksele så ska du stanna till på Golden bar efter Blå vägen och njuta av maten och känna välsignelsen.
* saknade motorcykeln på dom fina vägarna, i det vackra vädret!!!
Släktträff
Har varit i Lycksele på släktträff i helgen. Som jag kanske nämnt någon gång så härstammar jag genom min farfar från Olov Lindahl från byn Galagök* i Ångermanland, vilken senare blev präst i Umeå landsförsamling. Ättlingar till denne Olov Lindahl blidade på 50-talet "Släktföreningen Lindahl från Galagök". Ett antal släktmöten ordnades men sedan lades det hela i träda. På 90-talet var det ett antal entusiaster som återupplivade föreningen och har organiserat släktträffar både i Stockholm och i orter som har anknytning till släktens första generationer: Vilhelmina, Härnösand och nu Lycksele. Ursprungligen en prästsläkt men i nu levande generationer är det (vad jag vet) bara min tvillingbror och jag som är präster, men jag fann oväntat en av stiftets diakoner bland de avlägsna släktingarna. I äldre tider var det ju vanligt att prästbarn gifte sig med prästbarn så bland de avlägsna släktingarna fanns många som har andra kända norrländska prästsläktnamn i sina anfäderslistor, tex Grönlund, Sundelin, Grape mfl.
Hela tjocka släkten omfattar numera 7-8000 personer, tror jag, men på släktträffen var ca 2-300 närvarande. I min närmaste släkt (ättlingar efter min farfar) var vi bara fem närvarande + några "respektive". Ordförande i släktföreningen är (om vi lyckades utröna det rätt) en sonson till en kusin åt min farfar.
Hela träffen var mycket välorganiserad. När vi kom fick var och en sin namnskylt med sitt släktnummer; namnskylten i olika färg beroende på vilken gren av släkten man tillhör. Vi som tillhör grenen OL-1-4... (förklaring nedan) hade röda namnlappar. En individs personliga släktnummer (som är enligt något system som ofta används i släktforskningssammanhang) går ut på att man först har
OL efter Olov Lindahl (präst i Ume landsförsamling, född i slutet av 1600-talet)
sedan i mitt fall
1 efter dennes äldste son Erik (kyrkoherde i Lycksele)
4 efter dennes fjärde barn Christoffer
2 efter dennes andra barn Erik Anton (kyrkoherde i Fredrika)
8 efter dennes åttonde barn Olivia**
2 efter dennas andra barn Albert (präst i Kalvträsk, Lycksele och Norsöj, f 1893)
3 efter dennes tredje barn Arne (f 1926)
3 efter dennes tredje barn Torbjörn som är jag.
Summa: OL 1-4-2-8-2-3-3
Jag tillhör alltså den sjunde generationen efter Olov Lindahl. I andra släktgrenar har dom varit snabbare. Träffade bla en kvinna som tillhörde generation tio. Mina barn tillhör generation åtta och har alltså samma nummer som jag + en siffra till: 1 (Sara), 2 (Maria), 3 (Jonas), 4 (Simon).
På fredagen åkte jag bil*** till Lycksle och hann träffa mina föräldrar + en faster med man vilka redan satt och njöt av den sköna sommarkvällen på en uteservering. Själva släktträffen var på lördagen då man under dagen kunde välja ett antal olika aktiviteter. Jag var med om en busstur runt Lyckesle före lunch (där vi fick veta att det fortfarande finns bla "Lindahls åker" mm uppkallat efter kyrkoherden och prosten i gen 1 i min stamtavla ovan) och på eftermiddagen i "Robinson- Kents" Björngrotta i ett f d militärt bergsutrymme. Senare på eftermiddagen var det ett föredrag (lite om Kh Erik L ovan) men mest om utvecklingen av det samiska skriftspråket eftersom sagde Erik L varit medförfattare till det samiskt-svenskt-latinska Lexicon Laponicum****. Min pappa är ägare till ett ex och vi fick höra att ett dylikt exemplar numera betingar ett värde av 7-9000 kr. Pappa är också ägare till en mugg i mazurbjörk som ägts av densamme tidigare kyrkoherden. Hans namn E Lindahl är inristat tillsammans med titeln prowst orten Lycksele och årtalet 1784. Märkligt att det är så kul med gamla grejer och att det är så roligt att träffa folk som är så avlägsna släktingar att man i praktiken inte är släkt alls. Men många var artiga och vänliga: "kommer du förbi så bor vi där och där"...osv. På kvällen var det fin middag på Hotell Lappland, som ligger mycket vackert på en udde mitt i Umeälven. Sedan var den officiella delen av träffen slut.
* när min gamle kamrat hörde detta i sin barndom så tyckte han att bynamnat Galagök var så fåningt att han ständigt retade mig genom att kalla oss för Galagöks
** här går släktlnjen i mitt fall en gång på kvinnosidan och där skulle vi naturligen ha förlorat namnet Lindahl. Att vi fortfarande har det kvar beror på att Olivias son Albert Johansson (min farfar, vars far hette Johan August Nilsson) när han kom till Uppsala för att studera på Fjellstedtska skolan möttes av att det var så många som hette Johansson att rektorn befallde att någon (några?) måste byta namn. Då valde min farfar att plocka upp det gamla prästsläktnamnet, hans moders flicknamn. Av nuvarande släktingar är det bara en liten minoritet som längre heter Lindahl. Men dom övriga får vara med ändå!
*** givetvis var min avsikt att ta hojen. Men jag var lite stressad efter jobbet i fredags så jag bestämde mig för bilen. Nu ångrar jag det: i detta underbara sommarväder hade det varit roligt att fortsätta söderut på hoj några dagar
**** för mig är det kul att veta att Lars Levi Laestadius och han bror Petrus Laestadius båda fick varsitt exemplar av denna bok när dom klarat av prästexamen inför domkapitlet i Härnösand
Hela tjocka släkten omfattar numera 7-8000 personer, tror jag, men på släktträffen var ca 2-300 närvarande. I min närmaste släkt (ättlingar efter min farfar) var vi bara fem närvarande + några "respektive". Ordförande i släktföreningen är (om vi lyckades utröna det rätt) en sonson till en kusin åt min farfar.
Hela träffen var mycket välorganiserad. När vi kom fick var och en sin namnskylt med sitt släktnummer; namnskylten i olika färg beroende på vilken gren av släkten man tillhör. Vi som tillhör grenen OL-1-4... (förklaring nedan) hade röda namnlappar. En individs personliga släktnummer (som är enligt något system som ofta används i släktforskningssammanhang) går ut på att man först har
OL efter Olov Lindahl (präst i Ume landsförsamling, född i slutet av 1600-talet)
sedan i mitt fall
1 efter dennes äldste son Erik (kyrkoherde i Lycksele)
4 efter dennes fjärde barn Christoffer
2 efter dennes andra barn Erik Anton (kyrkoherde i Fredrika)
8 efter dennes åttonde barn Olivia**
2 efter dennas andra barn Albert (präst i Kalvträsk, Lycksele och Norsöj, f 1893)
3 efter dennes tredje barn Arne (f 1926)
3 efter dennes tredje barn Torbjörn som är jag.
Summa: OL 1-4-2-8-2-3-3
Jag tillhör alltså den sjunde generationen efter Olov Lindahl. I andra släktgrenar har dom varit snabbare. Träffade bla en kvinna som tillhörde generation tio. Mina barn tillhör generation åtta och har alltså samma nummer som jag + en siffra till: 1 (Sara), 2 (Maria), 3 (Jonas), 4 (Simon).
På fredagen åkte jag bil*** till Lycksle och hann träffa mina föräldrar + en faster med man vilka redan satt och njöt av den sköna sommarkvällen på en uteservering. Själva släktträffen var på lördagen då man under dagen kunde välja ett antal olika aktiviteter. Jag var med om en busstur runt Lyckesle före lunch (där vi fick veta att det fortfarande finns bla "Lindahls åker" mm uppkallat efter kyrkoherden och prosten i gen 1 i min stamtavla ovan) och på eftermiddagen i "Robinson- Kents" Björngrotta i ett f d militärt bergsutrymme. Senare på eftermiddagen var det ett föredrag (lite om Kh Erik L ovan) men mest om utvecklingen av det samiska skriftspråket eftersom sagde Erik L varit medförfattare till det samiskt-svenskt-latinska Lexicon Laponicum****. Min pappa är ägare till ett ex och vi fick höra att ett dylikt exemplar numera betingar ett värde av 7-9000 kr. Pappa är också ägare till en mugg i mazurbjörk som ägts av densamme tidigare kyrkoherden. Hans namn E Lindahl är inristat tillsammans med titeln prowst orten Lycksele och årtalet 1784. Märkligt att det är så kul med gamla grejer och att det är så roligt att träffa folk som är så avlägsna släktingar att man i praktiken inte är släkt alls. Men många var artiga och vänliga: "kommer du förbi så bor vi där och där"...osv. På kvällen var det fin middag på Hotell Lappland, som ligger mycket vackert på en udde mitt i Umeälven. Sedan var den officiella delen av träffen slut.
* när min gamle kamrat hörde detta i sin barndom så tyckte han att bynamnat Galagök var så fåningt att han ständigt retade mig genom att kalla oss för Galagöks
** här går släktlnjen i mitt fall en gång på kvinnosidan och där skulle vi naturligen ha förlorat namnet Lindahl. Att vi fortfarande har det kvar beror på att Olivias son Albert Johansson (min farfar, vars far hette Johan August Nilsson) när han kom till Uppsala för att studera på Fjellstedtska skolan möttes av att det var så många som hette Johansson att rektorn befallde att någon (några?) måste byta namn. Då valde min farfar att plocka upp det gamla prästsläktnamnet, hans moders flicknamn. Av nuvarande släktingar är det bara en liten minoritet som längre heter Lindahl. Men dom övriga får vara med ändå!
*** givetvis var min avsikt att ta hojen. Men jag var lite stressad efter jobbet i fredags så jag bestämde mig för bilen. Nu ångrar jag det: i detta underbara sommarväder hade det varit roligt att fortsätta söderut på hoj några dagar
**** för mig är det kul att veta att Lars Levi Laestadius och han bror Petrus Laestadius båda fick varsitt exemplar av denna bok när dom klarat av prästexamen inför domkapitlet i Härnösand
Storebror ser dig?
Jag prenumererar på tidningen Dagen. På baksidan av den är mitt namn och min adress tryckt. Givetvis, så brevbäraren ska veta vem i kvarteret som ska ha tidningen. Det märkliga är nu att bredvid denna namn- och adressangivelse står
TRANS
95-98
???
Förmodligen är det väl en förkortning av transport och siffrorna hänvisar till postnummerområden skulle jag tro. Men lite märkligt är det ju att se det ordet i kombination med de numren. Alltså, eftersom min motorcykel är en
TRANSALP -98
Lite märkligt som sagt. Hm! säger jag bara.
En annan gång när en liknande sak inträffade var på den tiden när jag regelbundet gav pengar till Svenska kyrkans mission* och fick inbetalningskort i kuvert en eller två gånger per år. På adressetiketten på kuverten stod ett nummer - exakt samma nummer som pinkoden till ett av mina kontokort. Var det Volvokortet eller Visakortet - minns ej. Hm! säger jag en gång till. Fast detta Hm! sa jag ju för länge sedan eftersom detta var för länge sedan.
När sådant här händer då börjar jag tänka en massa konspiratoriska tankar att det finns någon "storebror" dvs en gigantisk dator någonstans som håller reda på alla våra göranden och låtanden. En slags digital jättebläckfisk (man ska föreställa sig den blöt, äcklig och slibbig) som sträcker ut sina långa armar och infångar den han hittar; och som bara pga av lite virus i systemet ibland råkar släppa ut information av den typ jag redogjort för som visar att storebror har koll på alla delar av ens liv och kan se sambandet dem emellan.
Min äldste son som varit hemma under juli månad försökte (lönlöst - jag fattar ingenting!) förklara vad Facebook och Twitter är. Som exempel gav han att han kunde meddela ( om det nu var på Facebook eller Twitter eller om man twittrar på facebook eller... - ni ser hur fullständigt ute jag är!) ; nå i vart fall gav han som exempel att han kunde meddela "sitter i köket och dricker kaffe med pappa". Men han tyckte ju sen att det är lite onödgt att man ska behöva Facebooka och Twittra sådana saker som kan ske automatiskt. Man kunde ju ha en inbyggd GPS så om det via den registreras att vi båda går in i köket samtidigt och (tillägger jag för att visa hur inne jag plötsligt blivit i det tekniska) det samtidigt registreras att det går åt exakt så mycket extra elektricitet som det behövs för att driva kaffebryggaren när den brygger kaffe åt två personer, då skulle det ju automatiskt kunna skrivas in på våra respektive Facebooksidor:
Tobbe: dricker kaffe i köket med äldste sonen
Äldste sonen: dricker kaffe i köket med pappa.
Så slapp man skriva det själv alltså. Det brukar ju ibland berättas historien om fadern som säger till sin son: tänk, på min tid var man tvungen att resa sig ur soffan när man skulle byta mellan (de två!) TV-kanalerna (istället för att bara zappa med fjärren, alltså). Kanske kommer våra barn en dag att säga till sina barn: tänk, på min tid var man tvungen att själv skriva på Facebook vad man gjorde (i stället för att det skrivs automatiskt alltså).
Hur kom jag in på det här? Jo, det var väl det här med storebror. Lite märkligt är det ju att jag som uppenbarligen får storebrorsfrossa av några fullt förklarliga bokstäver och siffror på baksidan av en tidning samtidigt ger hela världen chans att kontrollera (en del av) det jag gör och (mycket av) det jag tycker. Genom att jag bloggar alltså.
Hm! säger jag bara!
* det var alltså för länge sedan jag gav pengar regelbundet till Svenska kyrkans mission och det är redan nu länge sedan jag slutat. Det var när missionen bytte ut korset i sin logga mot en duva som jag gav upp. Då tyckte jag att om dom låter den kristna profilen vara så svag att inte ens ett kors kan ingå då får det vara nog för mig.** Sedan dess fortsätter jag dock att ge pengar till missionsarbete men ger det åt annat håll.
** i Frimodig kyrkas valplattform står följande om mission:
Mission - trons multiplicering
Mission är Jesus eget uppdrag till sin Kyrka i alla tider. Uppdraget, som aldrig kan väljas bort, gäller både i Sverige och utomlands. Fortfarande är det många människor över hela världen som inte hört evangeliet. Tyvärr har Svenska kyrkan kraftigt tonat ned sitt internationella missionsarbete. FRIMODIG KYRKA vill att Svenska kyrkan på nytt sänder ut missionärer för att evangelisera. Sanningsanspråket i kristen tro får inte sättas på undantag, samtidigt som det personliga mötet kräver att man möter andra människor med respekt. All mission bygger på att man ser hela människans behov. FRIMODIG KYRKA tror att en kyrka utan verklig mission är en tynande kyrka.***
*** att detta inlägg slutar som ett valtal för Frimodig kyrka är en ren oplanerad slump. Det bara föll över mig (fritt efter min gamle kamrat).****
****måste ju passa på att även här på min blogg gratulera min gamle kamrat till hans blivande farfarsskap****
***** jag ber kära läsarna notera denna nya litterära form att ha noter till noterna!
TRANS
95-98
???
Förmodligen är det väl en förkortning av transport och siffrorna hänvisar till postnummerområden skulle jag tro. Men lite märkligt är det ju att se det ordet i kombination med de numren. Alltså, eftersom min motorcykel är en
TRANSALP -98
Lite märkligt som sagt. Hm! säger jag bara.
En annan gång när en liknande sak inträffade var på den tiden när jag regelbundet gav pengar till Svenska kyrkans mission* och fick inbetalningskort i kuvert en eller två gånger per år. På adressetiketten på kuverten stod ett nummer - exakt samma nummer som pinkoden till ett av mina kontokort. Var det Volvokortet eller Visakortet - minns ej. Hm! säger jag en gång till. Fast detta Hm! sa jag ju för länge sedan eftersom detta var för länge sedan.
När sådant här händer då börjar jag tänka en massa konspiratoriska tankar att det finns någon "storebror" dvs en gigantisk dator någonstans som håller reda på alla våra göranden och låtanden. En slags digital jättebläckfisk (man ska föreställa sig den blöt, äcklig och slibbig) som sträcker ut sina långa armar och infångar den han hittar; och som bara pga av lite virus i systemet ibland råkar släppa ut information av den typ jag redogjort för som visar att storebror har koll på alla delar av ens liv och kan se sambandet dem emellan.
Min äldste son som varit hemma under juli månad försökte (lönlöst - jag fattar ingenting!) förklara vad Facebook och Twitter är. Som exempel gav han att han kunde meddela ( om det nu var på Facebook eller Twitter eller om man twittrar på facebook eller... - ni ser hur fullständigt ute jag är!) ; nå i vart fall gav han som exempel att han kunde meddela "sitter i köket och dricker kaffe med pappa". Men han tyckte ju sen att det är lite onödgt att man ska behöva Facebooka och Twittra sådana saker som kan ske automatiskt. Man kunde ju ha en inbyggd GPS så om det via den registreras att vi båda går in i köket samtidigt och (tillägger jag för att visa hur inne jag plötsligt blivit i det tekniska) det samtidigt registreras att det går åt exakt så mycket extra elektricitet som det behövs för att driva kaffebryggaren när den brygger kaffe åt två personer, då skulle det ju automatiskt kunna skrivas in på våra respektive Facebooksidor:
Tobbe: dricker kaffe i köket med äldste sonen
Äldste sonen: dricker kaffe i köket med pappa.
Så slapp man skriva det själv alltså. Det brukar ju ibland berättas historien om fadern som säger till sin son: tänk, på min tid var man tvungen att resa sig ur soffan när man skulle byta mellan (de två!) TV-kanalerna (istället för att bara zappa med fjärren, alltså). Kanske kommer våra barn en dag att säga till sina barn: tänk, på min tid var man tvungen att själv skriva på Facebook vad man gjorde (i stället för att det skrivs automatiskt alltså).
Hur kom jag in på det här? Jo, det var väl det här med storebror. Lite märkligt är det ju att jag som uppenbarligen får storebrorsfrossa av några fullt förklarliga bokstäver och siffror på baksidan av en tidning samtidigt ger hela världen chans att kontrollera (en del av) det jag gör och (mycket av) det jag tycker. Genom att jag bloggar alltså.
Hm! säger jag bara!
* det var alltså för länge sedan jag gav pengar regelbundet till Svenska kyrkans mission och det är redan nu länge sedan jag slutat. Det var när missionen bytte ut korset i sin logga mot en duva som jag gav upp. Då tyckte jag att om dom låter den kristna profilen vara så svag att inte ens ett kors kan ingå då får det vara nog för mig.** Sedan dess fortsätter jag dock att ge pengar till missionsarbete men ger det åt annat håll.
** i Frimodig kyrkas valplattform står följande om mission:
Mission - trons multiplicering
Mission är Jesus eget uppdrag till sin Kyrka i alla tider. Uppdraget, som aldrig kan väljas bort, gäller både i Sverige och utomlands. Fortfarande är det många människor över hela världen som inte hört evangeliet. Tyvärr har Svenska kyrkan kraftigt tonat ned sitt internationella missionsarbete. FRIMODIG KYRKA vill att Svenska kyrkan på nytt sänder ut missionärer för att evangelisera. Sanningsanspråket i kristen tro får inte sättas på undantag, samtidigt som det personliga mötet kräver att man möter andra människor med respekt. All mission bygger på att man ser hela människans behov. FRIMODIG KYRKA tror att en kyrka utan verklig mission är en tynande kyrka.***
*** att detta inlägg slutar som ett valtal för Frimodig kyrka är en ren oplanerad slump. Det bara föll över mig (fritt efter min gamle kamrat).****
****måste ju passa på att även här på min blogg gratulera min gamle kamrat till hans blivande farfarsskap****
***** jag ber kära läsarna notera denna nya litterära form att ha noter till noterna!
Om profetiors tolkning del II
I det föregående har jag försökt argumentera för några grundprinciper vid tolkning av profetior: dels att profetior i vissa fall kan syfta mot tider långt från profetens egen tid; dels att mångar profetior/förebilder vars uppfyllelse vi sett redan under NT:s tid visar sig vara mycket konkret uppfyllda; och slutligen att olika delar av samma profetia i vissa fall kan uppfyllas vid helt olika tillfällen.
Med detta som bakgrund vill jag nu ställa frågan om det kan vara så att det vi sett under senare tid, att judar i stor mängd kommer till det heliga landet kan betraktas som (en del av) uppfyllelse av profetior? OBS! att det är judars kommande till det heliga landet som jag tar som utgångspunkt för min fråga, INTE den moderna staten Israels grundande. Nu kan man hävda att dessa två hör intimt samman. Säkerligen. Man kan hävda att de för oss i praktiken inte kan skiljas åt. Kanske det. Men likväl är dessa två principiellt olika skeenden. Man kan notera att judar kommit till det heliga landet innan staten Isarael bildades.Och när man i vissa sammanhang uttrycker att profetior om Israel skulle syfta på den moderna staten Israel så bör man betänka att det väl inte var alldeles hundraprocentigt säkert att den nya statsbildningen skulle heta just Israel.* Tänk om den getts ett annat namn hur mycket sammanblandning av gudsfolket Israel och den moderna staten Israel hade vi då inte kunnat undvika. Någon har en gång uttryckt att Bibelns löften gäller folket och landet, inte (den moderna) staten. Även om det alltså i praktiken är svårt gör denna åtskillnad så menar jag att det kan vara en rimlig principiell utgångpunkt.
Profetior alltså. Profetior om återvändande, återsamlande. Naturligtvis är det också min grundutgångspunkt att det är återvändandet från Babylonien under perserkonungen Kores tid och därefter som är den första och tydligaste uppfyllelsen av återvändandeprofetiorrna. Men med beaktande av de tolkningsprinciper som jag ovan redogjort för så menar jag att det i vissa av dessa profetior finns formuleringar som ger ett innehåll som synes gå utöver skeendet vid detta första stora återvändande. Formuleringar som finns är att Gud ska hämta sitt folk från både öster och väster, från Egypten, havsländerna (Medelhavsländer), från många folk och många länder osv. Babylonien var ett land, det låg österut och det låg inte vid Medelhavet. Profetiorna har alltså ett lite vidare innehåll än bara Babylonien. Betyder det något eller spelar det ingen roll?
Det finns ju också en annan möjlighet och det är ju att man tolkar dessa profetior som gällde dom inte (bara) gudsfolket Israel utan även (alt. framförallt) kyrkan. Det är genom evangeliets predikan över hela världen, genom de kristnas inympande i israel (Romarbrevet) som detta återsamlande av hela Guds förlorade mänsklighet sker. I Apg 2 beskrivs ju hur folk är samlade i Jerusalem från "hela världen" och får se Andens under. Är detta ett svar på återsamlandeprofetior? Ja, jag skulle nog själv många gånger ha kunnat tänka i dessa banor. Alltså: så länge återkomsten från Babylonien och evangeliets samlande är det enda vi sett så är det klart att vi inte kan annat är tänka i endast dessa banor.
Men nu menar jag att just det har skett som min gamle kamrat på sin blogg uttryckt med orden"något som mer faller över en än något man kan räkna eller spekulera fram." I vår tid ser vi judar i en större mängd än någonsin förr komma från ett större antal länder än någonsin förr till det heliga landet och det blir genom detta skeende faktiskt möjligt att uppleva att tidigare (möjligen) ouppfyllda delar av återvändadeprofetior kan uppfattas som mer konkret uppfyllda eller på väg att bli det.
Om man menar att det är helt uteslutet att profetior kan ha något att göra med vår tids skeenden (så får man väl gärna ha den hållningen) men då svarar jag att jag tror att det inte grundar sig bara på ett seriöst bibelstudium, utan antingen på en rädsla för att Guds Ord ska bli för påträngande och att det ska bli för utmanande med en verklig levande och handlande Gud eller lika mycket på en av vanliga politiska skäl grundad kritisk hållning till staten Israel (vilket givetvis är en tillåten hållning när man anser sig ha skäl för den) vilket gör att man inte vill förknippas med ytterligheten att med Bibeln som grund försvara allt vad staten Israel hittar på.
Men vi skulle inte blanda ihop politik och Bibeln**! Lika fel som jag anser det vara att med Bibelns hjälp försvara israeliska dumheter och grymheter, lika fel anser jag det vara att med den politiska Israelkritiken som grund stänga dörren för tron att Gud i sitt ord talat något om det som sker i vår tid. Finns det möjlighet att gå någon gyllene medelväg? Somliga kommer säkert att mena att en dylik medelväg är omöjlig. Då gör jag som den berömda humlan som flyger trots att den inte kan flyga.
Om du tänker kommentera - vilket du är välkommen göra - så ber jag dig dock att försöka undvika att använda min blogg som arena för angrepp på verkliga eller tänkta meningsmotståndare (på vilken flank som helst) som hyser helt andra uppfattningar än det jag försöker ge uttryck för.
* detta är inget jag kan belägga utan bara något som jag har ett svagt minne av att någon som kan staten Israels historia bättre än jag någon gång sagt; att det alltså inte var helt självklart att statens namn skulle vara Israel.
** detta försök att inte blanda religion och politik är skälet till att jag i dessa två inlägg inte berör min syn på staten Israel; en syn som mer grundar sig på vanliga samhälleliga överväganden än bibeltolkning.
Med detta som bakgrund vill jag nu ställa frågan om det kan vara så att det vi sett under senare tid, att judar i stor mängd kommer till det heliga landet kan betraktas som (en del av) uppfyllelse av profetior? OBS! att det är judars kommande till det heliga landet som jag tar som utgångspunkt för min fråga, INTE den moderna staten Israels grundande. Nu kan man hävda att dessa två hör intimt samman. Säkerligen. Man kan hävda att de för oss i praktiken inte kan skiljas åt. Kanske det. Men likväl är dessa två principiellt olika skeenden. Man kan notera att judar kommit till det heliga landet innan staten Isarael bildades.Och när man i vissa sammanhang uttrycker att profetior om Israel skulle syfta på den moderna staten Israel så bör man betänka att det väl inte var alldeles hundraprocentigt säkert att den nya statsbildningen skulle heta just Israel.* Tänk om den getts ett annat namn hur mycket sammanblandning av gudsfolket Israel och den moderna staten Israel hade vi då inte kunnat undvika. Någon har en gång uttryckt att Bibelns löften gäller folket och landet, inte (den moderna) staten. Även om det alltså i praktiken är svårt gör denna åtskillnad så menar jag att det kan vara en rimlig principiell utgångpunkt.
Profetior alltså. Profetior om återvändande, återsamlande. Naturligtvis är det också min grundutgångspunkt att det är återvändandet från Babylonien under perserkonungen Kores tid och därefter som är den första och tydligaste uppfyllelsen av återvändandeprofetiorrna. Men med beaktande av de tolkningsprinciper som jag ovan redogjort för så menar jag att det i vissa av dessa profetior finns formuleringar som ger ett innehåll som synes gå utöver skeendet vid detta första stora återvändande. Formuleringar som finns är att Gud ska hämta sitt folk från både öster och väster, från Egypten, havsländerna (Medelhavsländer), från många folk och många länder osv. Babylonien var ett land, det låg österut och det låg inte vid Medelhavet. Profetiorna har alltså ett lite vidare innehåll än bara Babylonien. Betyder det något eller spelar det ingen roll?
Det finns ju också en annan möjlighet och det är ju att man tolkar dessa profetior som gällde dom inte (bara) gudsfolket Israel utan även (alt. framförallt) kyrkan. Det är genom evangeliets predikan över hela världen, genom de kristnas inympande i israel (Romarbrevet) som detta återsamlande av hela Guds förlorade mänsklighet sker. I Apg 2 beskrivs ju hur folk är samlade i Jerusalem från "hela världen" och får se Andens under. Är detta ett svar på återsamlandeprofetior? Ja, jag skulle nog själv många gånger ha kunnat tänka i dessa banor. Alltså: så länge återkomsten från Babylonien och evangeliets samlande är det enda vi sett så är det klart att vi inte kan annat är tänka i endast dessa banor.
Men nu menar jag att just det har skett som min gamle kamrat på sin blogg uttryckt med orden"något som mer faller över en än något man kan räkna eller spekulera fram." I vår tid ser vi judar i en större mängd än någonsin förr komma från ett större antal länder än någonsin förr till det heliga landet och det blir genom detta skeende faktiskt möjligt att uppleva att tidigare (möjligen) ouppfyllda delar av återvändadeprofetior kan uppfattas som mer konkret uppfyllda eller på väg att bli det.
Om man menar att det är helt uteslutet att profetior kan ha något att göra med vår tids skeenden (så får man väl gärna ha den hållningen) men då svarar jag att jag tror att det inte grundar sig bara på ett seriöst bibelstudium, utan antingen på en rädsla för att Guds Ord ska bli för påträngande och att det ska bli för utmanande med en verklig levande och handlande Gud eller lika mycket på en av vanliga politiska skäl grundad kritisk hållning till staten Israel (vilket givetvis är en tillåten hållning när man anser sig ha skäl för den) vilket gör att man inte vill förknippas med ytterligheten att med Bibeln som grund försvara allt vad staten Israel hittar på.
Men vi skulle inte blanda ihop politik och Bibeln**! Lika fel som jag anser det vara att med Bibelns hjälp försvara israeliska dumheter och grymheter, lika fel anser jag det vara att med den politiska Israelkritiken som grund stänga dörren för tron att Gud i sitt ord talat något om det som sker i vår tid. Finns det möjlighet att gå någon gyllene medelväg? Somliga kommer säkert att mena att en dylik medelväg är omöjlig. Då gör jag som den berömda humlan som flyger trots att den inte kan flyga.
Om du tänker kommentera - vilket du är välkommen göra - så ber jag dig dock att försöka undvika att använda min blogg som arena för angrepp på verkliga eller tänkta meningsmotståndare (på vilken flank som helst) som hyser helt andra uppfattningar än det jag försöker ge uttryck för.
* detta är inget jag kan belägga utan bara något som jag har ett svagt minne av att någon som kan staten Israels historia bättre än jag någon gång sagt; att det alltså inte var helt självklart att statens namn skulle vara Israel.
** detta försök att inte blanda religion och politik är skälet till att jag i dessa två inlägg inte berör min syn på staten Israel; en syn som mer grundar sig på vanliga samhälleliga överväganden än bibeltolkning.
Om profetiors tolkning del I
Min gamle kamrat har på sin blogg vänligen skrivit ett långt inlägg (under rubriken ja på båda) om hur man ska se på profetior, och det av det enda skälet att jag hade ställt några frågor. Vilken vänlighet! När jag läser min gamle kamrats svar så kan jag inte annat än instämma. Men jag vill tillfoga några kompletterande kommentarer. Jag tror att man om GT-profetior också kan säga följande fyra saker:
1. Det finns profetior i GT som redan i sin (sannolikt) mest avsedda syftning pekar mot en tid långt in i framtiden, sett ur den talande profetens perspektiv. Man kan nämna tex Betlehemsprofetian i Mika 5, vilken enligt förklaringen i NT syftar på Jesu fördelse i Betlehem många hundra år efter det att den uttalades. Ett annat exempel är Bileams profetia. Visserligen får Bileam senare i Bibeln det omdömet att vara en falsk profet men likväl var ju den profetiska anden så stark inom honom att han inte kunde motså att profetera det som Gud ville och han uttalar en profetia som kyrkan tolkat på Kristus: "Jag ser honom men inte nu, jag skådar honom, men inte nära..." (4 Mos 24:17).
2. NT säger att profeterna inte alltid var medvetna om vilken tid dom profeterade om men att dom blev medvetna om att det var "er" (dvs de som var samtida till den nytestamentlige brevförfattaren) dom tjände. Alltså långt in i framtiden sett ur profetens synvinkel. (1 Petr 1:10-12).
3. Profetior kan i samma sammanhang, ja, till och med i samma mening, innehålla förutsägelser som blir uppfyllda vid helt olika tider
4. Många av de profetior/förebilder som vi anser vara uppfyllda genom Kristus visar sig vara ytterst detaljerade; tex att soldaterna spelar tärning om Jesu kläder ("kastar lott om min klädnad") ner till enskild replik ("jag törstar") för att inte åter nämna att Kristus skulle födas just i den namngivna orten Betlehem.
Dessa fyra punkter som bakgrund. Innan jag går vidare vill jag skriva något om den tolkningstradition jag själv är skolad och uppvuxen i. Den går i stort sett ut på att "Kristus i Gamla testamentet" i praktiken är den enda tolkningsnyckeln till GT. Har man upplevt ett ord som profetia (i betydelsen förutsägelse om något kommande) men inte kunnat tillämpa det på Kristus så har man i praktiken inte vetat vad man ska göra av det. Alltså har man inte gjort någonting.
Den tolkningstradition år andra sidan som ser väldigt tydliga förutsägelser i Bibeln (i GT) om politiska och militära och andra skeenden i vår egen tid; är en uttläggningstradition som i större delen av mitt liv varit inte bara främmande utan till allra största del helt okänd för mig. På min gamle kamrats blogg har Egon Beglund gett exempel på sådan konkret tolkning när han nämner ord från Jesaja som påstås syfta på hur judiska invandrare kommer med flyg till Israel. Jag uppfattar att Egon är ganska van vid den typen av utläggning - och ganska less på den uppfattar jag nog också. Själv hade jag tänkt ge bla detta ställe som exempel. Jag kan inte vara less på dylikt - jag har nämligen inte på allvar mött det förrän för några år sedan. Att säga att det säkert är så -nej. Att säga det skulle kunna vara så - OK då. Att säga att det absolut inte kan vara så - nja. det blir väl lite för mycket åt andra hållet. I sammanhanget vill jag också påminna om det som Stig skrev nämligen att om man ibland upplever sig se en uppfyllelse av en profetia även i vår tid så är det "något som mer faller över en än något man kan räkna eller spekulera fram." Just precis så!
Jag är alltså i grunden präglad av ett sätt att läsa Bibeln där GT:s profetior huvudsakligen setts som uppfyllda genom Jesu liv på jorden och dom GT-profetior som på något sätt tyckts gå utöver detta har man till stor del bara låtir bli att bry sig så mycket om och liksom tänkt att "den som lever får se."
Första gången jag på allvar fick upp ögen för lite alternativa synsätt (nu är det länge sedan) var när jag fick återberättat en predikan av Levi Pethrus där han bla behandlade Jes 61, det avsnitt som Jesus citerar i Nasarets synagoga, återgivet i Luk 4. Det avsnitt som Jesus där citerar och tillämpar på sig själv slutar med orden att det ska komma ett "nådens år från Herren". Levi Pethrus påpekar (enligt referat) att därmed slutar Jesus mitt i meningen och utelämnar "och en hämndens dag från vår Gud." Varför? Jo, det är bara första delen av profetian som blir uppfylld i den tid där Jesus är. Men den senare delen "en hämndens dag från vår Gud" den kommer nästa gång Jesus kommer till jorden, alltså till den slutliga domen. Rätt eller fel? Den gången jag fick höra det så väckte det onekligen nya perspektiv hos mig.
Är detta riktigt så har vi därmed knäsatt som en möjlighet den tolkningsprincip jag angav under punkt 3. Ett sätt att förklara detta (att olika delar av samma profetia kan uppfyllas vid helt olika tider) är att tänka på hur det ser ut när man står på en fjälltopp (jag har skrivit detta tidigare någon gång): man ser först en fjälltopp en bit bort, strax bakom den (som det ser ut) ytterligare en bergskam osv. Så från min utsiktspunkt ser det ut som om de två andra begrskedjorna ligger ganska nära varandra medan det i själva verket kan vara mycket större avstånd mellan dessa två än avståndet från min plats till den första. Sålunda alltså: när profeten talar så synes det som om det han säger i meningens första och andra del ska komma direkt efter varandra medan det i själva verket kan vara en lång tid emellan.
Så börjar vi närma oss det som kanske var anledningen till min skriverier: frågan om huruvuda judars ankomst i stor mängd till Israel i vår tid kan anses vara en (del av) profetiors uppfyllelse. Men då tror jag det blir dags att ta ett nytt inlägg.
1. Det finns profetior i GT som redan i sin (sannolikt) mest avsedda syftning pekar mot en tid långt in i framtiden, sett ur den talande profetens perspektiv. Man kan nämna tex Betlehemsprofetian i Mika 5, vilken enligt förklaringen i NT syftar på Jesu fördelse i Betlehem många hundra år efter det att den uttalades. Ett annat exempel är Bileams profetia. Visserligen får Bileam senare i Bibeln det omdömet att vara en falsk profet men likväl var ju den profetiska anden så stark inom honom att han inte kunde motså att profetera det som Gud ville och han uttalar en profetia som kyrkan tolkat på Kristus: "Jag ser honom men inte nu, jag skådar honom, men inte nära..." (4 Mos 24:17).
2. NT säger att profeterna inte alltid var medvetna om vilken tid dom profeterade om men att dom blev medvetna om att det var "er" (dvs de som var samtida till den nytestamentlige brevförfattaren) dom tjände. Alltså långt in i framtiden sett ur profetens synvinkel. (1 Petr 1:10-12).
3. Profetior kan i samma sammanhang, ja, till och med i samma mening, innehålla förutsägelser som blir uppfyllda vid helt olika tider
4. Många av de profetior/förebilder som vi anser vara uppfyllda genom Kristus visar sig vara ytterst detaljerade; tex att soldaterna spelar tärning om Jesu kläder ("kastar lott om min klädnad") ner till enskild replik ("jag törstar") för att inte åter nämna att Kristus skulle födas just i den namngivna orten Betlehem.
Dessa fyra punkter som bakgrund. Innan jag går vidare vill jag skriva något om den tolkningstradition jag själv är skolad och uppvuxen i. Den går i stort sett ut på att "Kristus i Gamla testamentet" i praktiken är den enda tolkningsnyckeln till GT. Har man upplevt ett ord som profetia (i betydelsen förutsägelse om något kommande) men inte kunnat tillämpa det på Kristus så har man i praktiken inte vetat vad man ska göra av det. Alltså har man inte gjort någonting.
Den tolkningstradition år andra sidan som ser väldigt tydliga förutsägelser i Bibeln (i GT) om politiska och militära och andra skeenden i vår egen tid; är en uttläggningstradition som i större delen av mitt liv varit inte bara främmande utan till allra största del helt okänd för mig. På min gamle kamrats blogg har Egon Beglund gett exempel på sådan konkret tolkning när han nämner ord från Jesaja som påstås syfta på hur judiska invandrare kommer med flyg till Israel. Jag uppfattar att Egon är ganska van vid den typen av utläggning - och ganska less på den uppfattar jag nog också. Själv hade jag tänkt ge bla detta ställe som exempel. Jag kan inte vara less på dylikt - jag har nämligen inte på allvar mött det förrän för några år sedan. Att säga att det säkert är så -nej. Att säga det skulle kunna vara så - OK då. Att säga att det absolut inte kan vara så - nja. det blir väl lite för mycket åt andra hållet. I sammanhanget vill jag också påminna om det som Stig skrev nämligen att om man ibland upplever sig se en uppfyllelse av en profetia även i vår tid så är det "något som mer faller över en än något man kan räkna eller spekulera fram." Just precis så!
Jag är alltså i grunden präglad av ett sätt att läsa Bibeln där GT:s profetior huvudsakligen setts som uppfyllda genom Jesu liv på jorden och dom GT-profetior som på något sätt tyckts gå utöver detta har man till stor del bara låtir bli att bry sig så mycket om och liksom tänkt att "den som lever får se."
Första gången jag på allvar fick upp ögen för lite alternativa synsätt (nu är det länge sedan) var när jag fick återberättat en predikan av Levi Pethrus där han bla behandlade Jes 61, det avsnitt som Jesus citerar i Nasarets synagoga, återgivet i Luk 4. Det avsnitt som Jesus där citerar och tillämpar på sig själv slutar med orden att det ska komma ett "nådens år från Herren". Levi Pethrus påpekar (enligt referat) att därmed slutar Jesus mitt i meningen och utelämnar "och en hämndens dag från vår Gud." Varför? Jo, det är bara första delen av profetian som blir uppfylld i den tid där Jesus är. Men den senare delen "en hämndens dag från vår Gud" den kommer nästa gång Jesus kommer till jorden, alltså till den slutliga domen. Rätt eller fel? Den gången jag fick höra det så väckte det onekligen nya perspektiv hos mig.
Är detta riktigt så har vi därmed knäsatt som en möjlighet den tolkningsprincip jag angav under punkt 3. Ett sätt att förklara detta (att olika delar av samma profetia kan uppfyllas vid helt olika tider) är att tänka på hur det ser ut när man står på en fjälltopp (jag har skrivit detta tidigare någon gång): man ser först en fjälltopp en bit bort, strax bakom den (som det ser ut) ytterligare en bergskam osv. Så från min utsiktspunkt ser det ut som om de två andra begrskedjorna ligger ganska nära varandra medan det i själva verket kan vara mycket större avstånd mellan dessa två än avståndet från min plats till den första. Sålunda alltså: när profeten talar så synes det som om det han säger i meningens första och andra del ska komma direkt efter varandra medan det i själva verket kan vara en lång tid emellan.
Så börjar vi närma oss det som kanske var anledningen till min skriverier: frågan om huruvuda judars ankomst i stor mängd till Israel i vår tid kan anses vara en (del av) profetiors uppfyllelse. Men då tror jag det blir dags att ta ett nytt inlägg.
Den som väntar på nå't gott
På min gamle kamrats blogg har jag utlovat inlägg här å min egen blogg om frågor som har med tolkning av profetior att göra. Det blir (av läsbarhetsskäl) uppdelat i (minst) två inägg. Dessa är nu under utarbetande vilket tar ett tag eftersom jag inte har semester utan måste arbeta med mitt arbete också. Kommer så snart dom är klara.
