Torbjörn Lindahl

gjorde jag idag. Firade högmässa med grön skrud. På självaste Kristi förklarings dag. Ändå nämnde jag i predikan att detta är en av festerna under den festfattiga halvan av kyrkoåret. Tur att jag inte tillade "därför är den liturgiska färgen vit". Måste dock erkänna attt vaktmästaren gjort rätt: det var vitt kalkkläde framtaget. Ändå väcktes ingen korrigerande tanke i mitt inre. Tog bara den skrud som hängde längst fram i skrudskåpet. Måste mentalt ha befunnit mig någon helt annanstans.

 

Detta är nu andra veckan i rad jag firat högmässa i Örnäset och använt mina "riktiga" veteoblater från Hertsön. Ingen har efterfrågat glutenftitt. så varför ska vi i alla kyrkor (utom Hertsön) tvinga alla att inte få traditionella oblater?

 

På aftonen ledde jag Sommarkväll i Andreaskyrkan som är en del i vårt samarbete med baptistförsamlingen. När jag under förberedlsen gick runt och tittade på lokalerna fann jag på en vägg ett vackert standar som tydligen en gång tillhört Malmbergets baptistförsamlings söndagsskola, men felstavat babtist. Ser man på. Trevlig samvaro i den kyrkobyggnad som lika gärna kunde varit svenska kyrkans distriktskyrka i området. Men det blir kanske att vi samarbetar alltmer i densamma nu när Björkskatakyrkan ska läggas ner.

 

Nu gäller det att se hur spelarna i respektive Frankrike och England samarbetar på en fotbollsplan någonstans i Nederländerna.

har jag idag (alltså lördag 29 juli).. Femtio år sedan jag konfirmerades. T o m på min namnsdag. För tio år sedan firade jag 40-årshögtiden i Västerlanda (Göteborgs stift) där vännen och kollegan Kai då var präst. Fick t o m vara med om en friluftsmässa vid en St Olofs källa som fanns där.

 

Jag konfirmerades således 1967. På ett (scout)*-konfirmandläger i Harsprånget, i den kyrka som fanns i det då ännu existerande, men tomma, f d vattenrallarsamhället. I samband med avvecklingen av det lilla samhället flyttades kyrkan till by i Nederkalix.

 

Lägret var kanske inte riktigt så "fromt" och inriktat på konfirmandernas personliga tillväxt i tron, men undervisningen var utan tvekan god och gedigen. 

 

Idag har sonen och jag varit i Arvidsjaur och besökt släkt i släktsommarstugan byggd av morfar, nu ägd av moster med make.Och eftersom densamme lagar ytterst god mat så kan det i efterhand gälla som firande. Naturligtvis blev det även besök i samhället för att bese släktgårdar och gravvårdar. Även obligatorisk tur upp på Vittjåkk så klart.

 

Konstaterar slutligen att vi två gångrr passerat Älvsbyn utan att titta in hos min gamle kamrat. Men tiden räckte inte till. Kanske får vi snart andra möjligheter till ordentligt snack.

 

- - - - - - -

 

* att vara scout var inte obligatoriskt för att vara med men lite scoutaktigt friluftsliv ingick. Några ledare var aktiva scoutledare. De flesta konfirmerades iklädda scoutskjorta. (Det var innan kåpornas tid; på hemmaplan var det vit skjorta el vit klänning som gällde.)

 

har jag nu. Av äldste sonen som normalt befinner sig i mellansverige. Han kom i går (torsdag) och stannar till kommande fredag. En dryg vecka alltså. Roligt att ses här i Luleå igen. Annars har det blivit i samband med mina resor söderut. Besök hos syskon och andra släktingar står också på programmet för hans del.

 

Idag, då hans far var på arbetet, tog han även initiativ till mattskakning och dammsugning(!). Synnerligen välbehövligt. Även har jag fått nyttja honom som möbleringsrådgivare nu när jag rivit en vägg och får lite annat utseende på huset.

- Måste du ha så mycket böcker, var hans fråga efter en snabbtitt in i mitt arbetsrum.

 

Vad svarar man på det?

Jag är INTE diskriminerande mot kvinnor genom att anse damfotboll vara för värdelös för att slösa tid på.

 

Tvärtom!

 

Jag har nog tittat på de flesta matcher som gått på TV från fotbolls-EM för damer i Nederländerna. Ingen ide anmäla mig till domkapitlet således. Hugade anmälare göre sig sålunda icke besvär.

 

Jag är ett under av jämställdhet!

Jag har svårt att helt komma från tanken på ny motorcykel. S k anabol moped som min gamle kamrat brukar uttrycka det. I ett år har jag nu regelbundet tittat på annonser på nätet. Några gånger har jag varit riktigt sugen. Några har jag ringt på. En har jag tittat på. Ofta har jag också tänkt (i alla fall försökt tänka) att nu är det färdig-haft med motorcykel. Men så kommer längtan tillbaka. Jag menar, tänk om man aldrig mer får stå på Storgatan i Älvsbyn och ljuga en stund med sin gamle kamrat under första majrundan. Hur kul vore det på en skala? Inte kul alls. Och tänk nu när man snart blir pensionär och själv styr sin sommartid; att kunna ta en tur söderut och besöka OAS-möte varje sommar. Ja, tänk att bara kunna fara hemifrån helt utan vettig anledning och komma bort från alla funderingar om det eventuellt är dags att dammsuga.

 

Och dessutom skulle det få mycket positiva andliga följder. Alla mina vänner skulle börja be intensivare :)

Av ens prästgärning alltså. Det är en fråga som min gamle kamrat snuddar vid på sin blogg när han konstaterar att kommande verksamhetssäsong blir sista varvet inför pensionen.

 

Samma fråga måste jag ställa mig, givetvis, även om jag har ett drygt varv kvar.*

 

Först ska man dock konstatera att pensioneringen inte innebär att prästämbetet upphör. Ämbete och anställning är inte samma sak.** Det innebär att man visst kan fortsätta fungera som präst efter pensionsavgången. Många präster gör det också.. Men kanske oftast som vikarier vid vakanser och semestrar. Men vad vi borde ha mer av inom svenska kyrkan det är att räkna med emeritipräster som en del i kollegiet även om dom inte har ett tjänsteförordnande. Om en pensionerad präst finns med i en gudstjänstgemenskap regelbundet så bör han också regelbundet fylla prästerliga funktioner. Sådant är vi ofta dåliga på. Men det beror kanske på att de flesta svenskkyrkliga församlingar, vad all verksamhet beträffar, i praktiken styrs från de anställdas kollegier och inte utifrån det som verkligen borde betraktas som församlingen:  gudstjänstgemenskapen. Man får kanske hoppas på OAS-rörelsen eller laestadianerna eller Missionsprovinsen eller Kyrkliga förbundet om man inte vill bli sysslolös.

 

Så till saken. Utvärderingen av prästtjänsten. Första frågan måste vara (Grundtvigs?); har jag erfarit det som är prästämbetets absoluta minimum, att föra åtminstone en  vuxen*** människa till personlig kristen tro?

 

Några vuxna har jag döpt. Det kanske räknas. Några vuxenkonfirmerat också. Det har varit som en del i vägen till personligt bekänd kristen tro. Dessa fall kan kanske räknas? Jo, jag har nog stått med invid olika skeenden. Även vandrat en bit tillsammans med människor. Men jag upplever aldrig att jag vid något tillfälle varit den mest betydelsefulla länken i kedjan när en person tagit det avgöeande steget som svar på en erfaren kallelse från Gud. Skulle Grundtvig vara nöjd med mig? - om det nu var han som skulle bli nöjd.

 

Ungdoms - och konfirmandarbete hade jag nog hoppats mer av. Särskilt duglig ungdomspräst har jag aldrig upplevt mig vara. De absolut roligaste konfirmandåren var nog 1980-82 då jag hade sommargrupper i Gammelstad tillsammans med PerJönsson. Roligast är dock kanske inte nödvändigtvis detsamma som (på längre sikt?) mest fruktbärande.

 

Distriktspräst (med övergripande ansvar och åtminstone gudstjänstansvar) har jag varit på tre ställen; Porsön (Nederluleå församling) 80-talet, Örnäsets kyrka (dåvarande Örnäsets församling) 90-talet och Hertsön (först Örnäsets församling och fr o m pastoratssammanslagning Luleå Domkyrkoförsamling) från millenieskiftet. På samtliga ställen har jag försökt förverkliga mina visioner vad gudstjänsten beträffar: ökad mässefrekvens, en församling aktiv i liturgin och gemenskap mellan gudstjänstfirarna.

 

Hur har jag lyckats? Ingen tvekan om att jag i någon mån kunnat sätta önskad prägel på de sammanhang där jag verkat. Hur mycket som varit tillräckligt djupt förankrat för att bestå efter mig kan givetvis diskuteras. Så här i efterhand kanske jag tycker att jag i vissa fall kunnat vara tydligare. Pekat lite mer med hela handen som det brukar uttryckas. Uttalat min egen vision tydligare och i vissa fall drivit den mer bestämt men samtidigt haft större förmåga att med vänlighet förklara vad jag vill och därmed kanske lättare kunnat övervinna viss opposition från kollegor, arbetskamrater och lokala traditioner. Då hade vissa utvecklingar kanske gått lite snabbare. Men i det arbete jag haft verkligt (eget) ansvar för där har jag nog hela tiden närmat mig (om än ibland sakta) det som varit mitt långsiktiga mål.

 

Men eftersom det i dagens prästerskap i svenska kyrkan finns många med mycket olika inriktning så är det allom bekant att det som en under mycket slit och släp byggt upp (oavsett inriktningen) lätt och snabbt kan raseras om efterträdaren drar åt helt annat håll.

 

Har jag strängt taget gjort någon väsentlig nytta under mina snart 40 prästår? Domen är Guds. Han får först bedöma om jag byggt på den enda grund som är lagd: Kristus? Sen om jag byggt med ädla byggvaror eller med trä, gräs eller halm? Har man inte gjort det förra så ligger man illa till. Har man felat i det senare kan man åtminstone, enligt Paulus i 1 Kor 3, bli frälst, om än det sker "som ur eld" (=skärseld??).

 

- - - - - - 

 

* dvs ett drygt år kvar till 65-årsdagen

 

** om några av mina domkapitelsanmälare 2015  - i all synnerhet kyrkofullmäktigeordföranden Maria Johansson Berg (s) - varit kunniga om detta elementära faktum då hade i alla fall en anmälan kunnat undvikas eller åtminstone fått en sakligt korrekt rubricering

 

*** jag har alltid uppfattat att där inte ska medräknas konfirmander och tonåringar och tänker inte heller på eventuell nära-döden-själavård utan vuxna "mitt i livet"

blev det igår.* Men det beror på att det är semestertider. Då får man ha två gudstjänster. Vilket jag absolut inte har något emot. Kl 11 i Örnäsets kyrka och kl 18 i Hertsön. Ungefär lika många deltagare (ca 20) på båda ställena. 

 

I Örnäset var en av gudstjänstdeltagarna en av domkapitlets ledamöter. Undrar om han var ute för att utöva den fortsatta tillsyn över mig som utlovades i domkapitlets friande beslut i december 2015? Jag har svårt tänka mig att han fann något att anmärka på. I Hertsön fick jag träffa en person som jag inte sett på länge. Det var riktigt roligt. Dessutom tre som jag kanske inte kommer att se på länge. Dom flyttar söderut och vi fick därför ha en liten avtackning med förbön efter gudstjänsten. Sen gick vi ut och åt tillsammans. Trevligt det med.

 

Det man frågar sig när man dubblerar gudstjänst och predikan är vilken gudstjänst (och predikan) blir bättre? Den första eftersom man då ger järnet och den andra bara blir en avslagen repris? Eller den andra eftersom den första bara är uppvärmning och det blir den andra som gäller på riktigt?

 

Det är frågan. Den enda (förutom prästen och förhoppningsvis den Helige Ande) som var med båda gångerna var kantorn. Alltså är hon den som möjligen kan sitta inne med svaret.

 

Kommande söndag blir det för mig bara Örnäset kl 11. Då avser vi hålla till i stora kyrkorummet, inte i det lilla Mariakoret.

 

- - - - - - 

 

* och ingen av dem var katolska kyrkan

efter semestern var det idag. Lite administration och rensande bland eposten stod på programmet. Plus kontakt och möten med några sorgehus. Arbetet igång direkt således.

 

Men jag hann även med annat. Kikade in på en för ändamålet lämplig affär för att se mig om efter ny mobil. Privat har jag nu Samsung; i tjänsten är det I-phone. Det blir nog fortsättningsvis Samsung. Jag tycker den är både användarvänligare och allmänt trevligare. Givetvis försökte säljaren lura* på mig ett nytt abonnemang hos annan operatör vilket skulle vara både förmånligare och ge mig telefonen billigare.

- Nej, inte lura, sa försäljaren. Bara erbjuda dig något du tjänar på.

Problemet är ju att jag är Teliakund.

- Och man lämnar inte Telia. Det gör man bara inte, sa jag till säljaren. Och tänkte att det är ju som att lämna statskyrkan, det gör man heller bara inte (jag hade prästkragen på).

 

Viss kvällskonsultation med äldre bror som kan allt som är väsentligt mycket bättre än jag** gjorde att jag fick alternativen tydligare framför mina ögon.

 

Nu återstår bara att se.

 

I tidningen Dagen som kom i brevlådan idag såg jag en artikel av representanter för Frimodig Kyrka. I jämförelse med Frimodig kyrka ter sig ju de flesta övriga nomineringsgrupper som i bästa fall ett skämt.

 

- - - - -

 

* min broders varnande uttryck när vi i helgen diskuterade mitt behov av ny mobil

 

** allt utom Laestadius levnadshistoria. Den kan jag bättre. Men det har jag ingen nytta av i denna situation

blev det också. För jag for inte hem igår. Efter besöket hos yngre bror med familj blev det åter till äldre bror för god middag och intressanta samtal. Och det var trevligt för även om jag bott där har vi knappt setts pga våra skilda engagemang under OAS-dagarna. Till middag åt vi lax och drack något gott till det. Vad ska jag givetvis inte berätta men det gav anledning till ett samtal om olika viner. Ett stort privilegium att ha syskon med familjer.

 

Födelsekalaset blev på hemvägen. Vi åkte till Vebomark och fick uppvakta Kh i Burträsk-Lövånger Åke Lundgren som fyller 60. Där träffade man också en massa folk varav alla var trevliga och många kända sedan många år tillbaka, bl a komminister em Bengt Block som flera gånger ledde bibelstudier på KU- och KGF-läger under min gymnasietid i början av 70-talet. Dem minns jag med glädje; alltid gedigna och givande.

 

Sist blev jag avsläppt vid busshållplatsen i Ånäset och sen buss hem. Händelserik och givande vecka. Nu gäller det att börja orka jobba imorgon.

blev det idag igen. Denna gång på Fridhem i Vännäs. Jag stannade alltså kvar i Umeå till idag (söndag) efter OAS-mötets slut på lördagen. Vi var tre oasare som lockats av goda vänner i Vännäs att komma dit till söndagens högmässa. Andra gången jag var där. Första gången var i påskas. Samma upplevelse som förra gången: absolut ett ställe som jag skulle kunna ha som min regelbundna gudstjänstgemenskap. Återigen får man upplevelsen att det man igenkänner som genuint svenskkyrkligt numera i allt större utsträckning förverkligas utanför svenska kyrkans officiellt organiserade sammanhang. Samma upplevelse av liturgin som i påskas: eftersom man redan "moderniserat" liturgin (i grunden 1942 års ordning) på några punkter så finns inget egentligt skäl att inte också sjunga de liturgiska partierna helt enligt gällande handboks (1986) text- och musikalternativ.

 

God predikan också - givetvis! Roligt att predikanten (prästen Gunnar Andersson) citerade samma avnitt ur bekännelseskrifterna - om "evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete" - som jag citerat i min predikan på lördagen. Vi läste ju samma evangelietext, men för GT-text och epistel följde Gunnar förra evangelieboken som generellt är lite mindre "pk"-tillrättalagd än nuvarande.

 

Eftermiddagen blev det besök hos yngre bror där vi firade äldste sonen som just tagit sin examen vid - ja, hur var det nu, var det Oxford eller Cambridge? Det förra va? Roligt även träffa densammes flickvän från Ryssland. Så duktig hon redan var på svenska trots att hon bara övat via internet!

 

Idag har jag även suttit med äldre bror och lärt mig massor om dator- och telefonanvändning och allt som därtill hörer.

- Snart blir jag en modern människa, sa jag till sist.

- Det tror jag när jag ser det, sa svägerskan.

 

Vänta bara! Snart kanske jag har både mobilt Bank-id och Swish.

 

Men oroa er inte för moderniteternas intåg i mitt liv. Kv*nn*pr*st-f*r*spr*k*r* blir jag aldrig. Ej heller Facebookare.

har jag varit på under dagarna fyra. Kom dock försent på onsdag kväll pga begravningen i Piteå. Men jag hann ändå uppfylla mitt löfte att vara biktpräst under senare delen av kvällsmötet. Två gånger till medverkade jag som biktpräst. Det är i OAS-rörelsen man tar emot bikt. Två gånger medverkade jag även i ett av omsorgsteamen (präst-diakon-läkare) vid helandegudstjänst. En fin uppgift. Märkligt att dom roligaste prästerliga uppgifterna utför man under semestern.

 

Huvudtalare vid mötet var en biskop från England. Jag uppskattade mycket hans undervisning om hur ordet och Anden hör ihop. 

 

I lördagens festhögmässa fick jag förtroendet predika. Eftersom det var apostladagen så handlade en del av predikan om ämbetet (evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete). När jag sa att prästämbetet är som skelettet i kroppen (Kristi kropp) så kan jag väl erkänna att jag här står i tacksamhetsskuld till biskop Göran som i kommentar på blogg (som jag dock inte kan rekommendera) uttryckt densamma tanken. Även det något skämtsamma att en kropp utan skelett blir en amöba var biskopens. Tack för det.

 

Alltid roligt och välsignat på OAS-möte. God undervisning och gamla vänner ska inte föraktas. Inte heller att själv bli förnyad genom bikt och förbön.

var jag på igår. Det var vår f d ungdomspräst Ove Moren som begravdes i Piteå kyrka. Officiant var förre biskopen Rune Backlund. Av hans ord i griftetalet framgick att han och Ove växte upp tillsammans i Skellefteå och att dom delat åtskilligt under livet. Bl a rum under studietiden på Johannelund. Att de varit så "tighta" visste jag inte.

 

Många präster, som det ofta brukar vara när en prästkollega begravs. Bl a fem som mindes Ove från vår ungdomstid i Luleå. Sedan även flera som haft mer med Ove att göra sedan han med familjen flyttat till Piteå.

 

Ove kom till Örnäsets församling 1968 och verkade där till 1980. Under tiden i Örnäset var han KU-präst för flera "generationer" ungdomar.*

 

Själv fyllde jag femton det år Ove kom och jag minns särskilt första gången Ove med hustru Ingegerd och äldste son (då tre år) var hembjudna på kyrkkaffe hos oss. Det var klart då att Ove skulle bli undomsansvarig och när han då fick chans möta några av oss i KU så ville han orientera sig om läget.

- Ni är väl tydliga i ungdomsgruppen att det viktiga är att undomarna kommer till tro på Jesus?

 

Vad ska jag säga? Lite pisam fråga? Hur som helst bidrog nog Ove till allvaret och stabiliteten i gruppen. Ett av hans ord som etsat sig fast hos mig är att "Anden verkar genom ordet och sakramenten." Det ordet bär jag fortfarande med mig.

 

Min gamle kamrat har ofta uttryckt att "Ove hade inte en röd tråd i sina predikningar, utan en röd tross." Den trossen var nog: tro på Jesus och undvik ett liv i synden.

 

Som sagt, ur min KU-generation kom flera präster, och även församlingspedagog, diakon och kyrkorådsordförande. Visar det kanske värdet av att präster finns med i ungdomsarbetet?

 

Efter det att Ove flyttat till Piteå (först kh i Hortlax, sen i Pite stad) kallade han mig vid några tillfällen att komma och predika i Hortlax kyrka under påskhelgen (jag blev ju präst 1979).

 

Som gymnasist, och när mina egna prästplaner börjat klarna tror jag att jag ofta iakttog Ove, både som predikant och liturg. Kanske är det Oves förtjänst att jag kunde sjunga Litanian utantill redan långt innan jag prästvigdes. Att se Ove (lång och reslig som han var) stå framför altaret i Örnäsets kyrka iklädd den röda skruden, var en fröjd för ögat. När jag själv senare på 90-talet också fick göra det så var det verkligen känsla (!) av "apostolisk succession." 

 

Roligt vid begravningen igår var även att träffa biskop em Rune Backlund. När vi möttes sa Rune "Torbjörn, jag måste få ge dig en kram." Och det gjorde han. När vi skildes frågade han lite om mitt arbete och jag berättade att jag var kvar i Hertsön. Då sa han: "det är bra, du behövs".

 

Uppmuntrande.

 

 

 

- - - - - -

 

* i ungdomssammanhang är ju en "generation" ofta högst fem år

känns det som att jag blev då jag avslutat läsningen av den stora och tunga dubbeltegelstenen Katolska Kyrkans Katekes. Inte pga innehållet egentligen utan därför att läsningen tagit så mycket av min uppmärksamhet. Läsning plus funderande över det jag läst. Och naturligtvis! - funderande över hur jag, för kära läsarnas skull, ska blogga om det jag läst och funderat över.

 

Nu funderar jag mest på annat. Igår tog jag mig för att fara och titta på ett fritidshus till salu. Fint vid en av de stora norrlandsälvarna. (Vill man ha stuga vid vatten är det bäst välja älv eller sjö eftersom havsvikar har en tendens försvinna i takt med landhöjningen.) Som sagt, fin stuga men kanske önskar jag mig något enklare.

 

När jag ändå var ute med bilen passade jag på ta en tur och hälsa på svärfar. 

 

När jag kommit hem och sitter och funderar varför jag egentligen skulle vilja ha en liten stuga så är svaret: för att kunna koppla av en stund. Men då inser jag hurusom jag lika mycket kopplar av med en tur med motorcykeln. Alltså kan det lika gärna bli MC istället. Tillbaka på ruta ett.

Två dagar tidigare än planerat har jag kommit till slutet av Katolska kyrkans katekes. Äntligen får jag väl säga, den har nog funnits i bokhyllan i 10-15 år.

 

Vad har då kommit inför mina ägon dessa sista ca 140 sidor. Undervisning om 6-10:e buden och om bönen inkl Fader vår. Det innebär att jag ingenting skrev om genomgången av femte budet som jag läste förra omgången. Det var väl inget som var kontroversiellt i en traditionalistisk kristens ögon. Men man kan säga att katolska kyrkan är befriande klar och tydlig om både abort och eutanasi.

 

När det sen gäller sjätte budet så står ju kk upp profilerat för äktenskapet. Att det i princip bara finns ett äktenskap per person är inget jag ifrågasätter.* Men  visst kan den ortodoxa kyrkans syn och praxis upplevas både mer kärleksfull och realistisk. Att frånskilda omgifta inte får kommunicera kan givetvis ses som i någon mening konsekvent men upplevs ju i praktiken alltmer orimligt och jag tackar Gud att jag inte är påve och ytterst ansvarig för att finna en lösning.

 

Den fråga som de flesta brukar reta sig på gäller ju synen på barnbegränsning. Det är väl bara att konstatera att de flesta katoliker i västvärlden tycks strunta i vad påven säger. I vart fall om man ska döma efter det faktum att katolska Italien har ett av europas lägsta födelsetal (eller också är italienarna sällsynt skickliga på att tillämpa den tillåtna s k naturliga familjeplaneringen.

 

Men om den katolska tron här hävdar att sexualliv och möjlig barnalstring inte får åtskiljas, så håller man ju konsekvent på den synen även i andra flanken; det är inte tillåtet med någon som helst artificiell befruktning för att hjälpa ett barnlöst par, ens inom ett äktenskap. Ska det vara konsekvent så ska det.

 

Att katolska kyrkan anser att "homosexuella handlingar i sig själv är felaktiga." Och "kan aldrig i något fall godkännas" (2357) var väl bara vad man väntade.

 

Det som stod om resten av buden och om bönen var väl bara att ta emot. Intressant om Gud som "Fader" i (2779): Innan vi kan rätt be till vår Fader måste vi "ödmjukt rena våra hjärtan från vissa falska bilder som kommer från 'denna värld'."...."Gud vår Fader överstiger den skapade världens kategorier. Att flytta över på honom - eller mot honom - våra föreställningar på detta område skulle vara att tillverka avgudar som man antingen faller ned inför eller bekämpar."

 

Då återstår frågorna: skulle man kunna bli katolik? Eller är det något som är så avgörande (och dominerande) felaktigt att det under inga förhållanden skulle kunna accepteras ?

 

Mina svar blir:

1: ja

2 nej

 

Beror mina svar på att de problematiska frågorna visar sig vara mindre svåra än man trodde (när man lär sig se saker från ett annat håll och inte "förutsätter" att katolska kyrkan har fel) eller att de svåra frågorna upptog så liten textmassa (sammanlagt högst några sidor) att man glömde bort dem eller att man fuskar och ser genom fingrarna?

 

Det är frågan.

 

- - - - - -

 

* den praxis som blivit rådande, att kunna ogiltigförklara tidigare äktenskap för att kunna bereda väg för omgifte, tycket jag har många tveksamheter (om detta stod dock inget i katekesen)

I en blogg som jag för säkerhets skull inte ens nämner och under inga förhållanden rekommenderar  har det skrivits om MTD. Vilket uttydes Moralistisk Terapeutisk Deism. Det skulle vara religionen för dagen. Den som sakta, och för många oförståeligt , tar över västerlandets kyrkor. Jag motsäger inte detta påstående. Det finns alldeles för mycket moralism och terapi och allmän Gudstro (utan profilerad Jesustro) i det som sägs vara kristendom.

 

Men varför MTD? Kunde vi inte istället kalla det TDM  - Terapeutisk Deistisk Moralism? Då skulle det nästan låta som Yamaha-motorcykelmodellen TDM 900. Jag menar det är ju nästan terapi att köra MC. Det har jag påstått många gånger. När man känner vinddraget så är det som om alla bekymmer flyger bort. Bättre terapi finns inte. 

 

Och god moral måste man ju ha som MC-förare. Så man inte kör för fort eller kör ihjäl någon. Och Guds beskydd behöver man.

 

TDM. Den nya religionen. Och inte mer än rätt att vi ger Yamaha lite smygreklam. Dom tillverkar ju både pianon och flyglar - som finns i många kyrkor.

 

TDM 900 är faktiskt en modell jag funderat på - vid sidan av Honda Transalp (som jag hade förut) eller Suzuki V-Strom. Undrar hur vi ska få dom motorcyklarna att bli religiösa?

Jag lovade i inlägg sent på kvällen den 18 juni att när jag läst ytterligare 200 sidor i KKK så skulle jag återkomma. Nu är det betinget avklarat. Med lite råge. Hoppas kära läsarna inte väntat ihjäl sig. Jag var ju borta i nästan tio dagar kring midsommar och då släpade jag inte den tunga boken med mig. Knappast hade jag heller haft så många lediga stunder att läsa ur den. Och kanske hade det även varit konfliktfyllt ha med sig katolsk katekes när man var ute för att tjäna Kyrkliga förbundet för evangelisk-luthersk tro.

 

Men i den egna fåtöljen kan man läsa. Vad har jag nu att berätta? Att vigning av kvinnor till präster inte är möjlig och att ingen människa har någon som helst rätt att bli präst (1577-78).*

 

Intressant var ju även (1753) - en del av utläggningen om ont och gott - där tanken att man skulle kunna göra något ont för att vinna något gott avvisades. Och så orden Ändamålet helgar inte medlen (min kurs.) Det var riktigt intressant, eftersom det är just detta som är en av de "sanningar" man fått sig anförtrodd ända sen skoltiden att katoliker (i vart fall jesuiter) tror just att ändamålen helgar medlen. Är katoliker lutheraner eller vad har hänt? När man sen som en del av undervisningen om fjärde budet läser att föräldrar bör inpränta hos sina barn vikten att alltid "följa Jesus" då undrar man om påven blivit pingstvän! (2232).

 

Sen finns mycket annat som är underbart att läsa, även för en lutheran med lätt pietistiska drag. En kristen människa står inför Gud inte "som en slav i trälaktig fruktan, inte heller som en köpman som söker efter vinst utan som ett barn som svarar på kärleken hos den som 'först har älskat oss' (1 Joh 4:19)" (1828). 

 

Knappast heller är det väl kontroversiellt att en kristen går i gudstjänst söndagligen (2181) - även om det här är just katolska mässan som avses. Att man inte ska "gå sin väg före utsändningen" (2178) är ju absolut något som en del av mina laestadianska vänner skulle behöva bli påminda om**

 

När man sedan läser att det är "förmätenhet" att "hoppas att få förlåtelse utan omvändelse" (2092), att alla i familjen "skall frikostigt och utan att tröttna ge varandra förlåtelse" (227) och att även föräldrar bör var goda exempel inför barnen genom att "erkänna sina egna tillkortakommanden inför dem" (2223) då blir man ju nästan säker på att det är en laestadiansk predikan man tar del av.

 

Men den som har en aning om innehållet i den dubbla "tegelsten" jag nu försöker ta mig igenom, vet att jag även har tagit mig igenom avsnittet om rättfärdiggörelsen. Där borde väl med säkerhet finnas någon snubbeltråd.

 

???

 

Nej, egentligen inte. För mig reduceras det hela i praktiken till en terminologisk fråga (en fråga om ord). Visst är det så att om man lägger valda avsnitt och meningar ur t ex Tridentinums formuleringar sida vid sida med motsvarande "lutherska" så är det klart att det synes motsägelsefullt. Men måste vi odla och uppehålla den motsättningen? Finns det inget sätt att  "tolka och tyda allt till det bästa"?

 

Jag citerar hela paragraf (1989):

Det första resultatet av den helige Andes nåd är omvändelsen som åstadkommer rättfärdiggörelse enligt Jesu förkunnelse i början av evangeliet: "Omvänd er. Himmelriket är nära (Matt.4:17). Under nådens inflytande vänder sig människan till Gud och bort från synden . Så tar hon emot förlåtelse och rättfärdighet från Gud. "Rättfärdiggörelsen omfattar alltså syndernas förlåtelse, helgelse och förnyelse av den inre människan."***

 

I paragrafens första del som beskriver omvändelsen är väl inget allvarligt att anmärka. Värre i sista delen, Tridentinum-citatet. Men kan vi inte bara helt enkelt lösa problemet genom att säga att lutheraner och katoliker använder ordet rättfärdiggörelse på olika sätt, med olika betydelser? Själva skeendet som vi menar att den helige Ande utför i en människa är ju detsamma: omvändelsen då människan dras från synden till Gud, tron och sen det förnyade/helgade livet. Om sen helgelsen ses som en del av rättfärdiggörelsen (katolskt) eller som en nödvändig följd av rättfärdiggörelsen (lutherskt) det är väl i princip just en terminologisk fråga. I vart fall har jag ytterst svårt att se den som en nödvändigt kyrkoskiljande fråga. Jag tänker i alla fall inte betrakta den så.

 

Om nu någon bland kära läsarna tycker att nu är jag inte längre "luthersk" då kommer jag bara säga: "jaha". Som jag tidigare skrivit: jag har aldrig upplevt mig ha en "luthersk" identitet. Och även om jag naturligtvis varit påverkad av det lutherska arv som finns i vår kyrka så har jag aldrig på allvar haft ambitionen vara just "lutheran". Nej, allmänkyrklig i den tradition som är svenska kyrkans, det är vad jag upplever mig vara.

 

- - - - - -

 

* alla hänvisningar gäller paragrafer, inte sidor

 

** sen medger jag gärna att man t ex vid stormötesnattvardsgångar kan organisera allt lite mer så går distributionen fortare och man orkar lättare sitta kvar. Skulle man t ex våga införa något "nytt i kristendomen" och ha utdelningsstationer även längst ner i tältet, där människor tar emot nattvarden stående?

 

*** citatet i slutet av paragrafen är från Tridentinska konciliet

Idag var läget sådant att jag inte fann någonstans att gå i kyrkan där det stämde med mina önskemål. Alltså fick man gå någon annanstans. Och då blir det understundom katolska kyrkan. Jag kommunicerade ju på stormötet lördag kväll så det kunde accepteras att sitta i bänken under kommunionen. Men att bara få lyssna till en riktig liturgi och få be med i gudstjänstens böner, vilken rikedom! Jo, mässfirare är nog numera mer min titel än gudstjänstfirare.

 

Men lite försent kom jag efter att första ha varit till Mjölkudden och lånat ut bilen till dottern. Missade rätta bussen och fick ta en annan. 

 

Efter mässan blev det promenad till stan för gemensam lunch med god vän, sen promenad tillbaka för besök hos mamma. Då vädret var fint tog jag med henne på rullstolsrally runt en del av Skurholmen. Vi tittade även in hos en av hennes gamla vänner (tillika prästkollega och f d chef till mig) och fick en pratstund. Bl a pratade vi om en annan prästkollega, tillika min (och andras) ungdomspräst i Örnäset i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Senare på em fick jag ett mail av yngre bror att han fått meddelande om att densamme prästen tidigare idag avlidit.*

 

Del av kvällen ägnades åt finalen Confederations Cup. Det gick som det brukar: Tyskland vann! Tur att dom började med den vanan först efter världskriget.

 

I  övrigt tänker jag så: är det någon som fortfarande  inte anser att svenska kyrkan är ockuperad? Jag menar efter intervjun med Stefan Löven och Sverigedemokraternas storsatsning inför kyrkovalet. Jag kommer i fortsättningen inte att ta något beslut av kyrkomötet på minsta allvar. Det har jag visserligen deklarerat många gånger redan. Nu gör jag det igen!

 

- - - - -

 

* jag nämner inget namn innan saken offenrliggjorts men det finns väl vissa bland läsarna som anar vem som åsyftas

Men efter bara en halv dsgs bortovaro denna gång.

 

Jag besökte stormötet i Haparanda tillsammans med goda vänner från Luleå som i sin tur hade med sig god vän från Kalix.

 

Ett tag har jag burit på tanken besöka stormötet. Men inte ensam. Så igår ringde jag i tur och ordning två vänner i det ärendet. Den ene tackade nej den andra nådde jag ej. Men rätt som jag idag i slutet av förmiddagen satt och läste så ringde andra vänner och undrade om jag skulle med. Dom befann sig visserligen i stugan men bara jag gav mig ut på E4 en bit så kunde vi mötas och jag få skjuts en del av vägen.

 

Sagt och gjort. Allt gick enligt plan. Väl framme hann jag höra två predikningar före middagspausen. Särskilt uppskattade jag den andra där predikanten talade över Mark 2 där Jesus förlåter och botar den lame. Det uppmuntrande var att höra ord som helt bekräftade min egen undervisning om bikt och förlåtelse förra helgen.

 

Under middagspausen blev jag anmodad hjälpa till i mässan (jo, jag hade för säkerhets skull tagit alba med). Till min glädje fick jag distribuera i par med Missionsprovinspräst* som varit min parhäst i dylika sammanhang flera gånger.

 

Dock gillar jag inte att man även i dessa laestadianska sammanhang understundom kan byta konsekvent till glutenfria oblater. Att man har en extra skål för den som önskar må möjligen accepteras men att tvinga alla nattvardsgäster avstå från det som historiskt är en riktig oblat, dvs av vete - det gillar jag inte. Ska man behöva bli katolik också av detta skäl? Tur att det var riktigt (=alkoholhaltigt) vin så det i alla fall var någon ordning.

 

Att glutenfritt (och på sina håll alkoholfritt) numera sprider sig som en löpeld tror jag beror på att man i allt fler familjer vänjer sig vid att det i förskolor, skolor och sjukhus är en fullständigt självklar "rättighet" för var och en att vid behov få specialanpassad kost. Så tar man med sig den attityden till kyrkans gudstjänster och tror att det helt naturligt skulle vara samma sak där.

 

Men, notera: inför Gud har vi människor inga rättigheter. Jo, en, rätten (makten) att bli Guds barn. (Joh 1:12). Men sen är det slut. Nå, denna sak kan vi diskutera en annan gång. Kanske borde det bli ett eget inlägg?

 

En stunds paus i goda vänners stuga innan hemresa. Men då hann det ju bli i morgon också.

 

- - - - - -

 

* så det är fritt fram om någon vill domkapitelsanmäla mig för Missionsprovins-samröre.