Torbjörn Lindahl

På TV alltså. Såg först lite nyhetsinslag om hans ankomst till landet. Sedan ett, ja vad ska jag kalla det? Snarast något slags -fördriva-tiden-i-vantan-på-gudstjänsten. Och naturligtvis handlade det om en liten minoritet inom katolska kyrkan. Eller några små minoriteter. Givetvis kan SVT inte undvika att någon gång ge vinkligen att katolska kyrkan är stor och stygg och förtryckande.

 

Sedan såg jag ekumenisk gudstjänst från Lunds domkyrka. Är det någon som minns att det idag är 499 år sedan Luther spikade upp något på kyrkporten i Wittenberg? Inte jag. Men påven kommer jag minnas. Man undrar om påven vill nå't med sitt besök eller om han bara insåg att om han själv dök upp istället för bara någon kardinal med ekumenikansvar skulle han själv ta all uppmärksamhet och det lutherska helt glömmas bort? 

En anledning god som någon för en påve?

 

Under gudstjänsten satt jag och konstaterade att alla som satt framför centralaltaret var män! Jag tänkte att här kommer det att bli kritik. Men, se, just då blev det evangelieprocession, och vem fick gå i den och läsa evangeliet en bit ner i kyrkan? Antje Jackelen! Ser man på. Frågan blir om det är en tillräckligt stor mumsbit för eventuella kritiker att dom inget förmår säga eller kommer dom likväl att av allt som fanns att skåda fortsatt notera att Jackelen satt på en sidoplats i koret?

 

Det som jag var mest nervös för var att något av de fem barnen som varligt gick fram med tända ljus skulle gå för fort så lågan slocknat. Vad hade man gjort då? Som tur var gick det bra. Yngsta flickan som gick först hade tydligt instruerats att gå på luciavis det syntes tydligt, dvs att mycket kort dröja på stegen så ljuslågan regelbundrt hinner resa sig, men några av de senare barnen gjorde mig riktigt nervös.

 

Nervös blev jag dock inte av de fem förpliktelserna. Snarast var det självklarheter. Att tala väl om varandra, inte fokusera på det vi är oeniga om utan på det vi delar osv. Knappast kontroversiellt och då också utan revolutionerande sprängkraft.

 

Roligt se gamla studiekompisen Stefan Holmström (nu EFS' missionsföreståndare) i rutan. Förutom påven och Jackelen den enda i rutan jag mött i verkligheten. Nej, fel. Även kungen och drottningen och Alice Bah Kunke har jag sett i kyrkomötet. Och Anders Arborelius på Oas-möten. 

 

Undrar hur många av kära läsarna som tänker: "han som skriver alla dom här dumma inläggen, honom har jag mött i verligheten."

 

Frågan kvarstår: fick påven i verligheten möta några riktiga lutheraner?

Dvs en söndag då det inte ingår i tjänstgöringen att leda eller medverka i någon gudstjänst. På förmiddagen gick jag i Hertsökyrkan. Mässan och predikan av Bosse. Sin vana trogen tog han sin utgångspunkt i dagens psaltarpsalm till beredelseordet. Det är säkert som Amen i kyrkan. Lika säkert som att jag tar min utgångspunkt i någon strof ur ingångspsalmen.

 

Vi var några vänner som möttes igår kväll. Jag föreslog då att vi borde lura de trogna gudstjänstfirarna genom att göra tvärtom: han utgår från psalmen och jag från psaltarpsalmen. Men inte idag tydligen. Förmodligen ansåg käre kollegan att en sådan ändring av något som folk varit vana vid i flera år vore något fullständigt "nytt i kristendomen". Och det vore det ju. Bäst hålla sig vid det gamla.

 

Höll mig till det gamla gjorde jag väl också senare under eftermiddagen då jag i bönhuset sjöng ur gamla psalmboken. I predikan försökte jag dock något väcka till insikt om den nya tid vi nu sedan länge lever i: en tid där kunskapen om kristendom, utanför de aktiva troendes led, är mycket begränsad. Innan jag själv predikade fick jag också lyssna till en god och frimodig och lärorik predikan. Givande.

 

Sen det blev det kyrkkaffe hemma hos kristna vänner tillsammans med andra kristna vänner. Nu blir det dagarna två där man väl mest ska stirra på dumburken och se påven. Eller behöver man det? Jag har ju sett honom i verkligheten på bara något tiotal meters avstånd. Men det skulle ju vara kul att se om han så här på lutherjubileet får träffa några lutheraner. Dom måste väl vara från utlandet i så fall. I sverige finns det väl nästan inga. Och om det till äventyrs finns några som rimligen kan anses vara lutheraner så är dom väl knappast inbjudna.

Det pratas om det ibland. Och särskilt nu inför påvens besök i landet. Från mången s k "protestantiskt" håll ifrågasätts att katolska kyrkans nattvardsbord inte är öppet för alla. Önskningar framförs om att påven under sitt sverigebesök ska säga, eller åtminstone antyda, något som visar att en förändring är på väg. De delade (icke gemensamma)* nattvardsborden förklaras vara en anstöt för den icketroende världen. Det borde undanröjas.

 

Själv har jag aldrig riktigt förstått detta med önskan om gemensam nattvard. Jag har alltid tyckt att det mer är enhetens mål än dess medel.

 

1. Att just delat (alltså: i betydelsen "icke gemensamt" , snarast sönderdelat)** nattvardsbord skulle vara någon särskild anstöt förstår jag inte. Svenskar på många mindre orter i landet har redan i åtskilliga årtionden vant sig att å central plats i samhället se en lång anslagstavla uppdelad i sektioner där Svenska kyrkan, EFS, Filadelfia, Betel, Elim, Ebenezer och Frälsningsarmen var för sig annonserar Väckelsemöte  lörd 19 och Helgelsemöte sönd 11. Enda undantaget var Svenska kyrkan som hade helgsmålsbön lörd 18 och högmässa sönd 11. Om inte denna upplysande anslagstavla - och den verklighet den visar - är anstöt nog så spelar det väl ingen roll om de kristna bakom kulisserna firar nattvard var för sig eller tillsammans?

 

Alltså: så länge samfunden består - och vi vill fortsätta leva i dem! - så gör väl just splittrat nattvardsbord varken till eller från. Vill vi fira gemensam nattvard på söndagen så bör vi omedelbart på måndagen lägga ner de samfund som genom sin blotta existens är en splittring. Och  vill vi behålla samfunden, ja, då är det som det är.

 

2. Varför är så många "protestanter" så angelägna att bli godkända vid just katolska kyrkans nattvardsbord? Förstår inte det heller. I hela mitt liv har jag levt i vetskapen att jag som barndöpt inte är välkommen till nattvard i troendedöparförsamlingar. Jag har aldrig brytt mig. Aldrig längtat efter det. Vill dom ha det så är det deras ensak. Nöjd och glad tar jag emot Kristi kropp och blod i mitt eget samfund.

 

Alltså: vill man nu så nödvändigt kommunicera i katolska kyrkan så får man väl konvertera. Anser man istället sin samhörighet i det egna samfundet och det egna samfundets existens, vara så viktigt att det är värt ens engagemang då får man offra något annat. Den som gifter sig med flickan i grannhuset väljer faktiskt bort flickan på granngatan. Äta kakan och ha den kvar är dåligt handlingsmönster.

 

- - - - -

 

* och ** lägger till förklaringar inom parentes då jag uppmärksammades på det jag redan insett: det här blev språkligt otydligt. Se kommentar.

 

 

heter en internationell körfestival som just nu pågår i Luleå. Av en ren händelse fick jag nys om saken tidigare i veckan och igår morse kom arbetskamrater i alphaarbetslaget och berättade att en av våra fortsättningsgrupper beslutat infinna sig på onsdagskvällens konsert i domkyrkan. Sagt och gjort: vi inställde rubbet, beslöt flytta gårdagens alphaföredrag till annan kväll, och så infann vi oss alla i domen. Biten som jag blev gick jag även på kvällens konsert.

 

Två fantastiska upplevelser. Igår kväll en grupp från Tahiti och en ungdomskör från New Orleans. Ikväll en körgrupp från Palestina och en kör med mer blandade åldrar från Sydafrika. Ångrar inte att jag gick.

 

Körerna medverkar även i konsert i Kulturens hus på lördag 19.30 och i gudstjänsten kl 11  på söndag i Domkyrkan. Klart rekommendabelt.

Mötte jag i kyrkan idag. Och det blev intressanta samtal vid kyrkkaffet. Många av denna ringa bloggs läsare vet nog vem kristdemokraternas talesperson här i kommunen är. Hon har nu figurerat både i lokalmedia och vissa riksmedia pga sitt ifrågasättande av det aningslösa sätt på vilket div från österlandet komna tekniker - mindfullness, yoga mm - införs i skolvärlden.

 

Att bli sanningssägare är inte alltid (oftast inte!) något man medvetet väljer, istället är det en roll som bara blir en given, ofta helt oväntat. Det enda som krävs är att man står fast och inte viker ner sig inför det som "alla" tror, tycker och tänker eller förväntas tro, tycka och tänka. Sådana sanningssägare ska vi vara rädda om och stötta och be för, särskilt dom som agerar utifrån kristen grund. Tänk på att den som på detta sätt kliver fram agerar även för dig så du själv slipper stå mitt i stormen.

 

Vid högmässan var vi många, ca 45 sa kyrkvärdarna. Jag hade kommenterad högmässa eftersom konfirmander var inbjudna. Men jag hoppas även de vuxna uppskattade det hela.

 

På olika ställen har det annonserats att jag predikar i bönhuset (Luleå fridsförbund) idag men det är fel. Det är Erling idag. Vi har bytt så det blir min tur kommande söndag. Jag gör strax något annat. Vad berättar jag sen.

Efter en dag i vanligt arbete, bl a sjukkommunion och famljekväll i kyrkan med både mat och familjegudstjänst - jag vill ge en stor eloge till mina arbetskamrater för deras sätt att levandegöra gågna söndags evangelieberättelse om Jesu möte med Sackaios - så var jag idag åter i Töre och bidrog till urstädningen av svärfars torp.

 

Idag blev jag satt att gå igenom bokhyllorna. Eftersom svärfar är präst* ansågs det att jag möjligen skulle ha bäst förstånd att avgöra vad av kyrklig och teologisk litteratur som bör sparas och vad som kan slängas. Om det var något jag ville överta fick jag göra det. 

 

En lustig bok som jag slängde på elden var ett exemplar av den provutgåva av psalmboken som Verbum gav strax innan nya psalmboken kom för trettio år sedan. I sagda utgåva var det bara text på några uppslag sedan var det blanka sidor bara för att folk skulle få känna på hur nya psalmboken skulle bli med sina svagt gulaktiga sidor vilket då sades skulle vara läsvänligare än traditionella vita sidor. I senare utgåvor tror jag verbum återgått till vita sidor. Man skulle ju kunna tänka sig att om Kyrkomötet inte beslöt om nya psalmböcker och evangelieböcker stup i kvarten, med åtföljande nyinköp i församlingarna, utan lät de inköpta vara kvar i åtskilliga årtionden så skulle dom gulna av sig själv. Nå, mötet med denna bok igen (mitt eget av Verbum tillskickade exemplar slängde jag redan för trettio år sedan) gav upphov till eftertänksamma tankar om den kyrka vars rikedom gör det möjligt trycka en bok med blanka sidor i tusentals exemplar. De flesta av våra medkristna i världen skulle kanske tycka att om man väl producerar en bok på över 1000 sidor för distribution till landets alla församlingar så borde det kanske stå något i den. Eller ska vi tolka det så att med böcker från Verbum gäller numera samma omdöme som en släkting (på annan ort än där jag bor!) gav om nykommen präst i församlingen:

- I bästa fall säger hon ingenting!

 

Idag tyckte vi det var som bäst få slänga saker på elden. På bilden ses jag slänga en bok. Givetvis blev det massor ur svärfars bibliotek jag ej kunde förmå mig slänga. Så nu är jag ännu längre från uppfyllandet av mitt löfte att inte lämna efter mig massor som mina barn ska bli tvugna slänga. Den sista bok jag tog ur den gamles bokhylla för flytt till min egen var Himlarnas drottning - Guds moder i Guds ord  av Scott Hahn. Den tar jag mig an med stort intresse.

blev det idag. Jag bad om en semesterdag, vilket beviljades, och for till Töre och mötte svåger och svägerska från Uppsala vilka är i trakten för att tömma svärfars torp (som han inte bott i på 3-4 år mer än någon kort period per sommar) och nu ska sälja. 

 

Svägerskan plockade mest bland grejer i boningshuset medan svågern och jag bar iväg diverse som fanns i och runt lagår'n och eldade upp det ute på ängen. Grejer av trä alltså. Åtta stolar och en stor påse med kläder fick jag med i bilen. Det hamnar på second hand-butik i morgon.

 

Jag kommer nog sammanstråla med dem ytterligare minst en gång under den tid dom är här uppe. Mycket att göra. Finns det litet boningshus med övervåning,  bagarstuga, ladugård, garage, snickarbod, friggebod och två lador så finns det gott om plats där diverse samlats under årens lopp. 

 

Återigen uppenbaras det som blev tydlligt när vi städade bort allt efter pappa: så länge man orkar leva sitt liv som förr så vill man inte slänga det man tycker sig vilja använda, och när man inte orkar använda det längre så orkar man inte heller slänga det.

 

Kommer jag själv lära mig läxan? Den som lyder: släng själv i tid så barnen slipper.

 

 

Var det i natt. Som tur var inte i något boningshus utan i ett till respektive radhus hörande förråd. Det var i förmiddags när jag gick ut som jag såg det. Under natten hade jag ingenting märkt. Vare sig av branden eller släckningsarbetet. Branden skedde i ett av förråden till husen i raden framför. Bara 7-8 meter från min ytterdörr. Vi får vara tacksamma att inget boningshus tog skada.

 

borde man kanske skriva något om nu när han blivit nobelpristagare. Han diskuterades i något TV-program i afton. Men jag såg bara en del. Sen bytte jag över till slutfinalen i genikampen.

 

Vad nobelpristagaren beträffar så har jag mest relation till  60-talsDylan. Min äldre systers dåvarande pojkvän hade en bunt Dylan-LP (alla som utkommit i slutet av 60-talet?). Det var högtidsstunder när han i perioder lät dom ligga invid grammofonen i mitt föräldrahem. Senare har jag även tagit till mig en del av dessa låtar i Hollies-versionen.

 

Det är alltså till största delen ganska gamla Dylanlåtar jag lärde mig och uppskattade. Att Knocking on heavens door är en Dylanlåt dröjde det länge innan jag fattade när mina ungar spelade den i Guns and Roses-version. Dylans religiösa period har jag helt missat - tillsammans med alla andra perioder efter ca 1969-70.

 

Personligen har väl Bob Dylan för mig varit mer musiker än poet. Den av hans låtar jag mest uppskattat - just som låt! - är kanske Don't think twice it's allright. En annan storfavorit - och där är ju texten minst lika viktig - är The times they are a'changing.

 

Tiderna förändras. Inget förblir som det är just nu. Vi som upplevde Berlinmurens fall vet ju detta blott alltför väl. "The first one now will later be last...". "The looser now will be later to win". Jag erkänner att jag upplevt tider även i det kyrkliga då dessa och liknande ord upplevts riktigt trösterika.

Så här på söndagsafton brukar jag ju berätta lite om vad som sig tilldragit haver under helgen. Jag predikade och celebrerade i Hertsökyrkan. Som vanligt, höll jag på att skriva trots att vi sedan något år tillbaka har en ordning i församlingen där de flesta präster är i tjänst "bara" två av fyra söndagar. Förhållandevis bra med folk, bortåt 35 tror jag. Pensionerad kollega som fanns i församlingen hjälpte till med distributionen. Frivillig person hade fixat kyrkkaffet. Noterar även att sju av kyrkans åtta kyrkvärdar var närvarande trots att bara två var i tjänst. Det tycker jag är positivt.

 

Efter kyrkkaffet följde jag med några av deltagarna till Diakonins hus i stan där Per Åkerlund höll ett föredrag om Franciskus. Alltså fick jag inte bara tala denna helg utan även lyssna. Intressant, givande och gripande. Kunde även berätta för f d förlagschefen att jag nu med stor glädje läser en, av förlaget Artos utgiven, bok. Lite prat blev det också om det skeende jag beskrev i inlägget "Stordriftens nackdelar" för en tid sedan. Suckade vi eller suckade vi djupt, det är frågan.

 

Nu blir det kaffe på maten. Och det är ingen fråga. Det är ett faktum. Och kaffet kommer att avnjutas utan suckar.

har jag varit på ikväll. Det kan man väl säga. Mötte gammal vän som blev präst fyra år efter mig. Dock jobbade han inte som präst så väldigt många år. Han lämnade prästjobbet och svenska kyrkan och blev katolik och sedan katolsk präst. 

 

Nu är han i Luleå och ledde lördagskvällens mässa i katolska kyrkan. Alltså var jag där. Mer för hans skull än för mässans, tvingas jag erkänna. Men mässan var fin att vara med på och en tänkvärd predikan. Att vi uppmanades be om ett visst helgons förbön störde mig inte. Om sagda helgon vill be för mig får hon gärna göra det.

 

Men huvudsyftet var alltså att träffa vännen prästen så efter mässan promenerade vi till liten trevlig eritreansk restaurang (tidigare omnämnd på bloggen) och åt en bit mat och drack något gott till. Och samtalade! Det var ju det huvudsakliga ändamålet med vårt möte. Mycket om gemensamma erfarenheter och vänner. Och om läget i kyrkan, mest om svenska kyrkan.

 

Vi försökte också (på mitt förslag) jämföra våra kyrkors tro och själavårdspraxis genom följande tänkta exempel:

Man får som präst kallelse till en människas sjuk-(döds)bädd. En människa som är döpt kyrkomedlem vill förbereda sig för evigheten efter ett liv utan särskilt aktiv tro. Vad skulle vi göra?

Min katolske väns svar: ta emot den sjukas bikt, ge förlåtelse och erbjuda kommunion (nattvard). Och eventuellt de sjukas smörjelse.

Mitt svar: ta emot bikt, ge förlåtelse och ge nattvarden.

 

Den viktigaste skillnaden oss emellan var att han skulle ha med ett redan konsekrerat nattvardsbröd och ge kommunion utan helt mässfirande; jag skulle ha med bröd och vin och fira en enkel mässa. Men i princip samma sak: syndabekännelse, förlåtelse och nattvard.

 

Så vad är egentligen den avgörande skillnaden mellan våra kyrkor? Vad är det som gör att vi "protestanter" så tålmodigt och uthålligt måste hålla fast vid vi-har-rätt-och-ni-har-fel i förhållande till katoliker trots att vi i det avgörande läget erbjuder människor exakt samma sak?

slut för den här omgången. Nu har jag undervisat tre gånger på Fridsförbundet, vilket jag tidigare berättat om.

 

Första gången gick vi igenom de ställen i bibeln som talar om nattvarden. Instiftelseorden i de synoptiska evangelierna och 1 Kor 11 och de ställen i Apostlagärningarna som berättar hur brödet bryts. Kapitel två och tjugo var det väl. Och i det senare stället berättar författaren Lukas att det var "första veckodagen". Här ser vi början till vårt söndagliga gudstjänstfirande.

 

Joh 6 hade jag också tänkt kommentera men hann bara ytligt beröra. Tvistefråga: när Jesus talar om att äta hans kött och dricka hans blod och att den som gör det har evigt liv; syftar han då på nattvarden eller ett andligt ätande genom tron?*

 

Andra gången stod olika nattvardsläror i centrum. Här gällde det att betona läran om realpresensen. Brödet och vinet är inte bara symboler.

 

Ikväll var det dags gå igenom högmässoritualet. Lite om dess bakgrund dels i synagoggudstjänsten (ordets gudstjänst) och i påskmåltiden (nattvardens gudstjänst).** Även en genomgång av hur mycket bibelord som finns med i en vanlig liturgi. Till sist min personliga favorit: att visa hur den kompletta högmässan gestaltar Jesu liv.*** Det har jag skrivit om här på bloggen för några år sedan. 

 

Roligt få undervisa. Men delvis lite märklig känsla i dessa sammanhang. Jag menar: många som finns med i laestadianskt församlingsliv glider ju sakta allt längre bort från kyrkligt nattvardsliv. Medan jag själv under åren vuxit in i det allt djupare och innerligare för varje år som gått. 

 

Hmm...?! Säger jag bara. Fortsättning kanske följer.

 

- - - - - 

 

* Kyrkor som ofta firar nattvard brukar hävda det förra, dom som sällan firar nattvard tror ofta det senare.

 

** Jag nämnde även att tempeltjänsten ju också måste vara en bakgrund till vårt nattvardsfirande eftersom vi kallar den möbel där man dukar upp nattvarden för altare .= offerplats. Men den offerplats vi tänker på är ju Golgata, där Kristus bar fram sig själv som ett offer.

 

*** I korthet:

Beredelsen = Johannes döparen

Gloria/laudamus= Jesu födelse

Evangelie- (procession och) -läsning= Jesu offentliga framträdande vid dopet

Predikan= Jesu offentliga verksamhet (undervisning och under)

Trosbekännelsen= Petri bekännelse vid Caesarea Filippi

Tillredelsepsalmen= "Se vi går upp till Jerusalem..."

"Välsignad vare han som kommer..." (i Helig)= Intåget i Jerusalem

Instiftelseorden=Golgata

(Epiklesen (bön om Anden)=Pingsten - här blir det, som den uppmärksamme noterar, lite "fel ordning")

Kommunionen= Den uppståndne bryter bröd i Emmaus på påskdagskvällen

Tacka och lova + välsignelsen= himmelsfärden (Lärjungarna tillbad, Jesus välsignade)

Alltså kunde jag gå i kyrkan var jag ville. Oftast går jag ju i  någon av församlingens kyrkor, dvs den församling där jag jobbar. Men ibland är det roligt pröva något annat. Övervägde att göra en utflykt till annan ort eller att gå i Nederluleå kyrka (huvudlyrka i församlingen där jag bor) för att få uppleva lite kyrkhelgskänsla. Jag deltog ju i många kyrkhelger under 80-talet då jag jobbade där (=här?).

 

Men till sist blev jag kvar i stan men valde annan kyrka; jag gick i katolska lyrkan. Jag gör det någon gång då och då. Dels känner jag ganska många som går där, dels är det roligt känna gemenskapen och uppleva hur lite som skiljer i våra sätt att fira högmässa.Värdefullt är det också att prova på det som vi i svenska kyrkan säger att man kan göra om man tycker att det är för ofta när nattvard firas söndagligen; man kan koncentrera sig på att se sakramentet och tillbe och lovsjunga. Två andra svenskkyrkliga präster mötte jag där.* En som deltog i mässan och en som kom efteråt för att träffa god vän.

 

Vad ska jag säga? Jag har väl skrivit det förr så jag behöver väl inte säga igen att jag inte har några problem känna mig hemma där.

 

Apropå katolskt så undervisade jag ju vidare om nattvarden i bönhuset i fredags. Ämnet för kvällen var "katolsk, luthersk och reformert nattvardssyn" **. Jag slog med emfas fast att vi lutheraner har mer gemensamt med  katolikerna (det är  Kristi kropp och blod som utdelas) än med de reformerta (brödet och vinet är bara symboler för Kristi kropp och blod). I sammanhanget citerade jag även Lutherorden: "jag äter hellre idel Kristi kropp och blod med papisterna än idel bröd och vin med svärmarna". Detta i samband med ett försök att enkelt och begripligt förklara skilladen mellan katolsk transsubstantiationslära och luthersk konsubstantiationslära. Sen kommer förstås följdfrågan: är det katolska sättet att förklara realpresensen så felaktigt att vi lutheraner från vår sida måste betrakta detta som en kyrkoskiljande fråga eller är det möjligt att se skillnaden oss emellan mest som en strid om ord: katolikerna var alltför beroende av Aristoteles och då blev det som det blev; det viktiga för oss är att vi är överens om Kristi verkliga närvaro i brödet och vinet, oavsett hur vi förklarar det? Jag erkänner: jag lutar åt den senare hållningen. Har jag därmed helt otillbörligt svikit min lutherdom?***

 

Fler och fler små saker stöter till som gör att främlingsskapet för "svenska kyrkan" (den ockuperade! Men inte för det genuina svenskkyrkliga) ökar. "När är måttet rågat?" tror jag att jag skrev i en kommentar på en blogg som jag iofs skulle våga rekommendera utan rädsla för domkapitelsanmälan, men du får leta själv. Om du finner någon vettig anledning till det och har någon aning om vilka bloggar jag läser (4 st väldigt regelbundet, 2 st då och då, övriga väldigt sällan eller aldrig).

- - - - - -

 

* plus ytterligare en anställd i svenska kyrkan. Vi hade nästan kunnat ha arbetskollegium där

 

** nu på fredag fortsätter föreläsningsserien om nattvarden. Då handlar det om högmässan, varför gör vi som vi gör i nattvardsgudstjänsten? Sen ska det vara slut, men jag upplever att så många frågor fortfarande hänger i luften att vi borde ha en eller två gånger till. Då kunde frågorna också bli mer personliga (efter det hittillsvarande som kanske upplevts som aningen teoretiskt) vad betyder nattvarden för mig? Hur påverkar det mitt andliga liv? osv. Är det någon som kan lova mig ytterligare två kvällar lite längre fram?

 

*** anmäl mig till domkapitlet i så fall 

 

För några veckor sedan fick jag en kallelse av en prästkollega att kommma och hålla föredrag om bikten. Det är ett ämne jag talat om många gånger. Första gången jag fick en kallelse i det ärendet var när min gamle kamrat (förra gången han var komminister i norrbottens pärla) bad mig komma och tala på en församlingshelg. Sen har det blivit åtskilliga gånger fr a i OAS-sammanhang. Det var väl där som någon hört mig och tyckte det vore värdefullt om församlingsbor och gudstjänstfirare i distriktskyrka i större stadsförsamling i nybildat jättepastorat fick chans ta del av undervisningen.

 

Sagt och gjort, distriktsprästen (tillika en av mina prästvigningskamrater) ringde och bad mig komma, vilket jag lovade. Allt gott och väl? Trodde du, ja.

 

Igår f m ringde kollegan och sa att det blir ingenting. Hans beslut hade nämligen överprövats och upphävts av församlingsherden och ytterst pastoratskyrkoherden. Den senare av dessa  hade dessutom längre fram under dagen även vänligheten ringa mig personligen och framföra motiveringen.

 

Nu ska jag inte här fördjupa mig i anledningen till varför en kyrkoherde skulle kunna anse att just jag inte bör komma till pastoratet, utan fokusera på den organisationsstruktur som överhuvudtaget gör en sådan överprövning möjlig.

 

Jag gissar att det församlingsdistrikt till vilket jag var kallad sannolikt har en befolkning som gör att det för några årtionden sedan lika gärna kunnat vara ett eget pastorat med mer än en präst. Särskilt om det legat på landsbygden och inte i större (med norrlandsmått mätt) stad. I så fall hade den nu aktuelle distriktsprästen varit kyrkoherde och ingen annan, vare sig grannkyrkoherde eller prost hade haft minsta anledning bry sig.

 

Men så icke nu. I den nya kyrkostruktur som nu växer fram (som en enskild kyrkoherde naturligtvis är helt oskyldig till) blir de organisatoriska enheterna allt större. Makten koncentreras och flyttas steg för steg uppåt och samlas i allt färre händer. Och de (den!) som äger dessa händer kommer naturligtvis inte att vilja/kunna avstå att bruka den makt som i händerna samlas. Den som makten haver kommer alltid att finna goda och välmotiverade anledningar bruka den. 

 

Den principiella organisatoriska frågan alltså! Kommer detta att fungera? Naturligtvis inte! Lika lite som sovjetkommunistisk planekonomi. Andlig förnyelse, väckelse och äkta församlingsbyggande har alltid börjat nerifrån. 

 

I det nu aktuella fallet råkar det dock finnas en äktenskapsunion mellan anställd i det distrikt som nu tvingas missa gediget, på allt sätt oklanderligt, lutherskt föredrag, och kyrkoherde i grannpastorat. Detta kunde ju möjligen innebära att sagde grannkyrkoherde kunde kalla ökänd norrbottenskomminister till en föredragseftermiddag och då kunde Guds-ord-hungrande  församlingsbor i missgynnad distriktskyrka på egen hand göra en trevlig utflykt.

 

Ty "Guds ord bär icke bojor" (Paulus).

 

- - - - - -

 

Eftersom jag i detta inlägg fokuserat på den principiella organisationsfrågan så kommer kommentarer som innehåller gissningar om vilket pastorat som är första anledning till dessa skriverier icke att publiceras.

Och just nu. När väggklockan slog sex på söndagskvällen. Ska jag säga att helgen liksom började i fredags då jag om aftonen var i bönhuset och undervisade om nattvarden? Vi säger det. Rolig kväll. Om kära läsarna har tur kommer kanske något av det jag sade att även komma på bloggen. Varje vecka eller när hela serien om tre delar är klar? Vem vet.

 

Lördag for jag till Töre och hälsade på hos svärfar. Svägerska från Uppsala är uppe och har hämtat honom från "hemmet" så han får vara några dagar i sitt lilla torp som han ännu har kvar men snart är på väg att sälja.

 

Åter i stan for jag om kvällen till par som bjudit mig på middag tillsammans med  två andra vänner. Trevlig kväll.

 

Idag följde jag med på församlingsresa t o r Övertorneå. Där fick vi deltaga i högmässan ledd av lokale kyrkoherden och höra predikan av vår medföljande domkyrkokaplan.* Efter gudstjänsten fick vi höra en guidning om kyrkan. Då insåg jag (1) hur värdefull den medeltida s k mantelmadonnan är. Det finns bara två bevarade exemplar i hela Sverige (det andra finns i småland) och bara tio exemplar i hela världen; (2) hur ful den vägg är som minskar koret, vilken först byggts och sedan rivits och sen byggts upp igen under 1900-talet. Man borde riva den igen och återgå till att ha sakristia under en av sidoläktarna. Noterade också att antalet gudstjänstfirare utöver en busslast från Luleå inte var så stort. Är gudstjänstfirarna normalt så få eller blev församlingsbor bortskrämda av budet att det skulle komma ca 55 lulebor? 

 

Middag i Hedenäset sen for vi hem. Jag följde med på resan utan att "jobba". Bara som vanlig deltagare.

- Jag måste ju börja vänja mig vid min kommande pensionärsroll, sa jag till några av övriga deltagare.

 

Hur som helst, trevlig dag.

 

- - - - - -

 

* andra gången på ett drygt decenium vi har en domkyrkokaplan med namnet Svedberg.