Torbjörn Lindahl

kommer snart. På onsdag firar vi askonsdagsmässa. I år kommer jag dock inte att utlysa någon särskild bloggfasta. Jag tycker jag skriver så lite numera att det knappt finns något att fasta ifrån. Tycker inte jag kommit igång med bloggandet ordentligt sedan julbloggfastan upphörde. Ingen ide fasta från kött om man är vegetarian så att säga.

 

På lördag har vi årsmöte för Frimodig Kyrka i Luleå stift. Årsmötet kommer att hållas i Lycksele. Läs mer här.

 

En gammal kamrat som jag talade med i telefon* för någon dag sedan undrade om jag inte skulle skapa en ny katogori här på bloggen, typ "morfar funderar" el dyl, när jag nu fått barnbarn. Jag svarade att det kommer aldrig att ske.

 

Däremot funderade jag för en tid sedan om jag skulle starta en alternativ anonym blogg för än mer uppriktigt gnällande klarspråk än man kan ägna sig åt på en öppen blogg. Jag funderade på att kalla den "Gnällspiken". Men då jag som research googlade på det ordet fann jag antalet bloggar med gnällspik i namnet (eller åtminstonde bloggar där ordet frekvent förekom i texterna) vara så oräkneligt många att jag lade ner projektet. Dessutom känner jag mig numera, som jag tidigare antytt, inte tillräckligt gnällig. Beror det på åldern, på hormonförändringarna? Tänker på det jag hörde en gång på nyheterna om risken med att tillföra extra manligt könshormon (vilket vissa män gör för potensens skull). Detta kan ha sin risker då hormonet ifråga inte bara påverkar sexualiteten utan även aggressiviteten. Läkaren i intervjun berättade hur det skulle kunna gå om en 70-årig man har samma mängd manligt könshormon som en 18-åring: morfar spelar fia med 4-åriga barnbarnet och förlorar; ger barnbarnet en rak höger i nyllet.

 

Nu ska jag .... inte skriva något om barnbarnet som jag ännu inte sett.

 

---

*  jag erkänner att det ibland kan vara gott med gamla kamrater på andra orter som man telefonledes kan kontakta när man behöver ventilera den situation man befinner sig mitt i och har behov att få någon som ser med distans på ens egna göranden och låtanden.

skriver jag lite uppgivet efter att ha legat i influensa en vecka. Men det känns som om slutet närmar sig nu.

 

Skriver man med lite blandade känslor efter OS. Det har ju sammanlagt gått bra för de blå-gula men lite synd att medaljerna uteblev i alpint, skidskytte och på de sista längdsträckorna. Någon medalj här och där hade ju kunnat öka den sammanlagda skörden en hel del. Nu står sista hoppet till Tre kronor. Hockeyguld skulle ju vara en fin avslutning.

 

Säger jag glädjestrålande eftersom äldsta dottern fick en pojke* i torsdags kväll vilket förvandlar mig till morfar:) 

 

Hoppas jag tillfrisknar snabbt nu när jag fått något att glädja mig över. Då ska jag nog också snart finna något att gnälla över så kära läsarna återigen finner det mödan värt att söka sig till bloggen.

---

* 3890 gr  och 56 (!) cm lång. Inte underligt, fadern är också riktigt lång.

 

är det dags för nu här på bloggen. Länge nog har kära läsarna kunnat njuta av mina synpunkter på kommentarsfältets användning. Nu är det dags skriva något väsentligt. Men det dröjer ett tag. Jag ligger nämligen totalt däckad i influensa. Återkommer när krafterna åter står mig bi.

Eftersom jag nu - och inte bara en gång utan vid några tillfällen i snabb följd - underlåtit att publicera några kommentarer som influtit så vill jag återigen ge min syn på hur jag vill att kommentarsfältet till denna blogg ska användas.

 

1. Jag tillåter helt klart att kommentatorer framför åsikter som är i strid med vad jag skriver.

 

2. Men jag vill - som jag tidigare skrivit flera gånger - inte ha kommentarer som "mer är ett uttryckande av starka känslor än verklig argumentation".

 

3. Jag vill att kommentatorer citerar mig korrekt och inte lägger sina egna ord och tankar i min mun eller i mitt knä!.

 

4. Jag publicerar ogärna kommentarer där jag upplever att kommentatorn ägnar stort utrymme åt att argumentera mot en uppfattning som vederbörande missförstått att jag skulle omfatta. Ibland kan jag tålmodigt gå in i ett sådant samtal men ibland så "ids jag inte" (som vi norrlänningar säger) ägna en massa energi åt att rätta missförstånd innan vi ens kan börja samtala som folk.

 

5. Samtalet i kommentarsfältet till denna blogg ska kort sagt vara lungt och sakligt. För jag vill inte medverka till den totala brist på hyfs och kultur som ofta förekommer på nätet. Och i det fallet så "stämmer jag hellre i bäcken än i ån".

 

Att några goda vänner redan för länge sedan uttryckt att jag därmed för en meningslös kamp mot ett numera vitt utbrett nät-ohyfs gör mig ingenting. Jag är van att stå ensam likt den ståndaktige tennsoldaten.

 

6. I några av de kommentarer som jag raderat har hänvisningar gjorts till kommentarsfältet på Dag Sandahls blogg. Det är just ett sådant kommentarsfält jag inte vill ha här även om jag i princip delar Dags syn att kommentarer kan vara "informationsbärande"..

 

7. Normalt vill jag inte ha anonyma kommentarer eller kommentarer bara med förnamn. Men i vissa fall släpper jag igenom kommentarer ändå, men ta det inte som en rättighet. (De flesta som kommenterar under signatur är ju kända för mig).

 

8. Kommentatorer som sett sina kommentarer förbli opublicerade ges nya chanser.

 

9.  Rekommendation till ivriga kommentatorer för att komma i rätt stämning för denna bloggs kommentarsfält: lugna dig en dag innan du skriver!

 

Torbjörn Lindahl

 

PS. Jag vill inte ges något som helst ansvar för vad människor som - på inte helt klara grunder - betraktas som mina "vänner" skriver i kommentarsfältet på Dag Sandahls blogg.

 

 

Har just sett dokumentärfilmen på TV med det namnet. Filmen om den första kvinnliga prästen i Växjö stift. Ett tragiskt levnadsöde. Hon dog alkoholiserad redan i 50-årsåldern.

 

Berodde hennes alkoholism på det motstånd hon mött från "kvinnoprästmotståndarna"? Ja, det låg väl som en antydd underförstådd förutsättning under hela programmet, men det leddes väl knappast i bevis och vem skulle kunna bevisa ett sådant samband. Tragiskt levnadsöde i alla fall. Men som Dag Sandahl påpekade i programmet så var det naturligtvis helt oansvarigt av kyrkan att skicka ut henne i sin första tjänst på det sätt som skedde. Men omsorg om sina anställda har kanske aldrig varit de svenskkyrkliga stiftens bästa gren.

 

En av hennes studiekamrater, Peter Bexell, berättade att en grupp studenter försökt tala den kvinnliga teologen "tillrätta". Man fick nog intrycket att han skämdes en aning för tilltaget då han beskrev det som utfört i ungdomlig iver. Jo, visst kan saker ske i överdriven ungdomlig iver, men själva saken, att försöka tala någon tillrätta som man anser gå på fel väg? Är det fel?

 

Livet är väl snarare alltför fullt av människor som gör tokiga äktenskapsval, tveksamma yrkesval (tex pga anpassning till föräldraambitioner), som skiljer sig för lättvindigt eller som dricker för mycket. Vi borde snarare be om förlåtelse att vi alltför sällan tar oss för att - i kärlek givetvis! - tala människor till rätta. Snarare är det väl en plikt om man ska följa skriften?

 

I några fall har jag själv ägnat viss tid och kraft åt att framställa det - i mina ögon - tveksamma och oriktiga i att kvinnor blir präster för kvinnor som själva funderat i de banorna. Jag skäms faktiskt inte ett dugg för det. Och skulle någon av dem bli alkoholist så kommer jag inte att ta på mig något ansvar. Var ock en är själv ansvarig för sina livsval, både för yrkesval och dryckesval. Säger jag som just nu har en kopp te bredvid mig trots att andra alternativ finns i huset!

De flesta bland läsarna torde väl veta vad OAS-rörelsen är. Om inte kan man man ju kolla in länken jag just gav. Ikväll har vi varit en liten grupp som har telefonsammanträtt för att besluta mer inför sommarens OAS-möte på Storstrand, Piteå den 1-3 augusti. Temat blir Se, jag gör allting nytt och medverkande blir bla Hans Weichbrodt Oas-rörelsen, Torkel Lindahl Umeå och Matias Gädda från Finland (Helsingfors, tror jag).

 

Vill bara återigen påminna om saken så att du skriver in det i din almanacka (vägrar ordet kalender!). Prioritera att åka dit. Jag vill särskilt uppmuntra just dig här i norr som aldrig förr varit på ett OAS-möte, som har din bild av OAS genom rykten, andrahandsberättelser, fantasier och skakiga yuotube-klipp. Kom och se med egna ögon! Våga! OAS-rörelsen utgör enligt min ringa mening en av de få bäckfåror i den i övrigt till stora delar uttorkade svenskakyrkliga flodfåran där det fortfarande rinner levande vatten.

 

Själv har jag just fått kallelsen medverka vid stora OAS-mötet i Kungälv som pågår veckan innan, tisd-lörd. Själv ska jag tala fred 25 juli på förmiddagen. Läs om alla årets OAS-möten på OAS' hemsida, använd länken ovan.

 

Lite märkligt kanske: i mer officiella kyrkliga sammanhang (och då menar jag inte stora och märkvärdiga, utan bara att det är "svenska kyrkan" som står bakom) har jag inte blivit kallad särskild mycket (vid sidan av församlingstjänsten) under mina prästår, men i lite mer halvinofficiella sammanhang har jag kallats många gånger i hela landet och någon gång även utomlands (Finland). Kanske är detta faktum ägnat ge mig en insikt om var jag hör hemma. Eller är det kanske en del av kallelsen att följa frälsaren som dog utanför stadsmuren?

 

För första gången i mitt liv har jag senaste månaderna börjat känna mig en aning uppgiven över svenska kyrkan. Att vår kyrka gjort flera olyckliga kyrkopolitiska vägval, att kyrkan ofta representerats av div synnerligen svaga/luddiga/ teologiskt oklara personer - det har jag kunnat leva med. För kyrkans grund har likväl varit 1) bekännelsen 2) den faktiska allmänkyrkliga tradition vi stått i. Men nu börjar även detta senare vackla. När Antje Jackelén blir ÄB och börjar viga biskopar som i sin tur ska viga präster då blir det ytterligare en förtunning i det arv som ligger, inte bara i de enskilda representanternas personliga tro - sådant kan ju "enkelt" åtgärdas genom att personerna blir omvända, utan i själva kyrkostrukturen, själva skelettet så att säga.

 

Vad betyder det? På lite längre sikt - och då menar jag inte till hösten eller nästa vår, och i vårt stift knappast så länge nuvarande biskop är kvar - så måste människor som vill fortsätta att leva i allmänkyrklig tradirtion hitta en plats där det arvet kan föras vidare. Alternativet kan vara Missionsprovinsen eller att konvertera. Tro nu för all del inte att jag genom dessa skriverier uppmuntrar vänner i de lågkyrkliga leden att bara så där gå ur svenska kyrkan. Bort det! (som Paulus säger). Man MÅSTE tillhöra en riktig kyrka. Så länge det kan vara svenska kyrkan så ska det vara det, men går det inte längre så måste man välja en annan. Riktig kyrka alltså. Att bara tillhöra en "väckelserörelse" utan gediget ämbete och sakrament duger inte (anser jag).

 

Och därmed erkänner jag - till vissa läsares glädje och andra läsares stora sorg! - hur katolsk jag numera blivit . Dock inte romersk (om nu kära läsarna förstår skillnaden!)

 

 

 

Pratade just med arbetskamrat idag som sa att han inte ids läsa bloggar där folk bara skriver vad dom gör utan att diskutera nå't vettigt. Inte undra på att besökstalet på bloggen minskat sista dagarna då jag bara bloggat om att jag sett en motorcykel. Inte ens Ann O Nym har reagerat. Illa.

 

Ikväll undervisade jag i fortsättningsgruppen på Alpha om Bibeln. Mest sådant som man kan uppleva som rätt basic men jag tror det var uppskattat av flera. Saker kan inte tas för givna.

 

Några ytterligare nya kom till alphagruppen utöver dem som varit på introduktionsträffarna. Bl a några som jag hade att göra med under min tid som präst på Porsön för ca 25 år sedan. Roligt återse dem. Men påminnelse om hur länge man varit präst vid det här laget och därmed ännu allvarligare påminnelse om hur gammal man hunnit bli.

 

I morse på storkollegiet fick jag även chansen att berätta om alpha-arbetet. Roligt det med.

 

I närbelägen (dock inte grann- ) församling (där Frimodig kyrka har säte i kyrkorådet) ska strax behandlas förslaget  att församlingen ska låta sig hbt-cerifieras. Av vem kan man undra? När frågan diskuterades i kyrkomötet så var RFSL enda certifierare som nämndes i utskottsbetänkandet men i plenum uttrycktes likväl att det bara var exempel. Men vem mer finns som ägnar sig åt dylikt? Ingen officiell myndighet väl? Så varför skulle kyrkan inordna sig under en privat lobbyorganisations ambitioner?

 

Jag föreslår istället en kristendomscertifiering:

- söndaglig mässa

- alphagrupp

- alla präster visar tillräcklig kunskap i Svenska kyrkans bekännelseskrifter

- alla förtroendevalda och anställda är regelbundna gudstjänstfirare och kommunikanter

- samt har klarat prov på Luthers förklaringar till Lilla Katekesen (= konfirmandnivå för 40 år sedan)

 

Inte ute på den snöiga och isiga vägen dock utan i ett garage. En av gudstjänstfirarna i Hertsön är motorcyklist och han har just köpt en ny. Givetvis var jag nyfiken se den så vi tog en promenad efter kyrkkaffet. Inte riktigt den typ av hoj jag skulle köpa men snygg var den. Spana här.

 

Igår var jag på hockey. Riktigt roligt. Luleå vann över Linköping med 6-0. Linköping är ett sådant där lag som jag undrar vad det har i en hockeyliga att göra. Precis som jag tänker om Malmö och HV och Växjö. Tacka vet jag Kiruna och Luleå och Modo och Timrå. Det är riktiga hockeylag.

 

Idag på förmiddagen firade jag givetvis högmässa i Hertsön. Just en person om vilken jag igår kväll råkat tänka att han inte besöker högmässorna riktigt lika ofta numera som för ett antal år sedan, råkade vara där. Vi skojade med varandra att det kanske var tankeöverföring. Eller kanske var det som med Simeon i dagens evangelium "ledd av Anden kom han till templet".

 

Lite eftersnack blev det efter kyrkkaffet med några få personer om hur man ska se på den kyrkliga tillhörigheten på sikt. Som aningen "konservativ" (i telologisk, inte politisk mening) präst är man ju numera i praktiken beroende av "beskydd" av sin kyrkoherde för att få utrymma fungera i frihet. F n har jag det. Men jag finns inte kvar i evighet. Hur blir framtiden? Dag Sandahl har ofta på sin blogg återkommit till svårigheten att på acceptabelt avstånd finna acceptabelt regelbundet mässliv. Kommer jag uppstämma i liknande klagolåtar när jag blir pensionär?

 

Nä, nu ska jag sluta gnälla. Jag har ju annat på G att glädja mig över....

Tro det eller ej, men detta är exakt vad denna bloggpost ska handla om.

 

I onsdags kväll hade vi information (för andra veckan i rad) om vårens alpha-kurs som börjar kommande onsdag kl 18.30 i Hertsökyrkan. Båda gångerna har det kommit intresserade så det verkar bli en grupp även denna termin. Detta är något som faschinerar mig, att det kommer nya deltagare varje gång. Gud tycks ha hur många människor som helst i beredskap att komma "under ordets hörande". Vi borde givetvis vara ännu ivrigare att fiska upp dem.

 

Jag påstår - igen! - att den statistiska erfarenheten säger att det inte finns någan annan verksamhet i församlingen som långsiktigt och kontinuerligt ger lika många personer som blir bekännande kristna och regelbundna gudstjänstfirare. Andra alternativ vi brukar tro på (när det gäller att nå vuxna) är ju tex körsång, att vi når dem via barnen osv. Inget av det har tillnärmelsevis samma statistik, påstår jag. Varför satasr vi inte inom kyrkan på mer medveten evangelisation riktad till vuxna?

 

Idag hade jag två begravningar med åtföljande minnesstunder. Så idag fick jag jämföra en hemgjord smörgåstårta med en från Gammelstads konditori. Den förra var nog godare faktiskt. Men upplevelsen kan ju bero på att det var dagens första.

 

Den första minnesstunden hölls i Hertsökyrkan och där känner man sig ju alltid hemma. Den andra i katolska kyrkan. Kanske var det det enkla faktum att serveringspersonalen tilltalade mig "fader" som gjorde att jag kände mig så hemma? För faktum är att jag gjorde det, trots att det är länge sedan jag var i byggnaden. Kanske är det min ande som längtar till ett stabilare kyrkligt sammanhang. För att uppväga katolikkänslan i magen var jag tvungen avsluta kvällen med besök i östlaestadianska bönhuset. Där samtalade vi om Predikaren.

 

Där erbjöds möjligheten att skriva på en lista för Kristna Värdepartiet. Inte för att jag har någon stor tro att dom ska lyckas och inte för att jag kommer engagera mig i partiet och tveksamt om jag skulle rösta på dem. Men bara deras eventuella existens innebär en viss spark i ändan på Kristdemokraterna. Det kan dom behöva. Läste för någon dag sedan i Dagen en debattartikel av någon kristdemokrat. Han hävdade att Kristdemokraterna försvarar kvinnors rätt till legala och säkra aborter. Blev tvungen läsa deras principprogram i denna del för att fördjupa min kunskap. Där var resonemanget en aning mer komplicerande, och det är givetvis bra. Men om de invecklade krumbukterna likväl i praktisk politik formuleras som ett försvar för rätten till abort, då tycker jag att Kristdemokraterna förlorat så mycket av sin ursprungliga kärn-ideologi att det är tveksamt om man som kristen längre har skäl stödja dem (om man nu någonsin gjort det, vill säga).

 

Och efter detta relativt långa inlägg så får vännen Per-Eric låta sig nöja och inte klaga på att jag bloggar för lite (vilket han gjorde när vi möttes i bönhuset :)