31 oktober
En kollega SMS:ade mig i morse och påminde om att denna dag (31 okt) var den dag då Luther spikade upp sina 95 teser på slottskyrkans port i Wittenberg.
-Halleluja, SMS:ade jag tillbaka.
Denna händelse brukar ju betraktas som starten på reformationen. Luther var ju inte den ende på den tiden som ansåg en reformation av den dåvarande romersk-katolska kyrkan vara nödvändig. Men av olika skäl - politiska, kulturella mm - så blev han den tändande gnistan till det skeende vi kallar reformationen. Får erkänna att jag inte är särskilt duktig på reformationshistorien. När jag läste kyrkohistoria tyckte jag hela tiden att dels fornkyrkan och dels väckelsetiden på 1800-talet var mycket intressantare. Luther har jag alltid tyckt är lite småtråkig. Skam för en luthersk präst att erkänna detta, men jag gör det ändå. Sedan får jag väl erkänna att jag har något slags principiellt problem med varför just Luther - av alla i den långa raden av evangelister, apostlar, kyrkofäder, kyrkohistoriska portalgestalter m fl - skulle ha en sådan särställning. Måste bero på att han är så luthersk. Kan inte komma på något annat skäl :)
Som sagt, att en genomgripande reformation för att rensa upp i det medeltida kyrkoförfallet var nödvändigt kan knappast betvivlas. Nu hör jag - som kära läsarna vet vid det här laget - till dem som anser att den romerska kyrkan i allt väsentligt har städat upp på det sätt som reformatorerna krävde. Jag hör alltså till dem som tror att det idag inte finns ett "katolskt" avfall att ta spjärn emot som är av den graden att det som reaktion skulle kunna väcka en modern luthersk reformation.
I en prästerlig debattgrupp på nätet som jag är med i togs för någon dag sedan initiativ till en debatt om bla Missionsprovinsen. Jag skrev ett kort inlägg, men har sedan pga ett drygt dygns bortovaro inte kollat hur debatten utvecklat sig. Jag varnade för risken att Missionsprovinsen i vissa avseenden kan bli för "trång" och för "smal". Jag syftade bla på ett dokumnet om skapelsen som finns på dess hemsida. Idag fick jag dock veta att även om dokumentet ifråga utarbetats av missionsprovinsens läronämnd så har det inte antagits av provinsen som helhet. Alltid en tröst. Frågan som ställdes i debatten var om Mpr till slut är det vettiga alternativet för dem som vill bevara svenska kyrkans genuina andliga arv vidare genom denna tid av andlig och kyrklig substansförlust. Snart ska jag kolla vad övriga bröder skrivit om saken.
Sedan igår eftermiddag har jag alltså varit borta fram till niotiden ikväll. Var? På Kyrklig Samlings samarbetsråd som möttes i Stockholm. I ett inlägg i samtalet där sades att de som idag vill bevara katolsk tro (OBS inte romersk-katolsk!) får numera göra det på ett protestantiskt sätt (genom att bilda egna grupper som bevarar hela det stora arvet.
Hmmm....!?
-Halleluja, SMS:ade jag tillbaka.
Denna händelse brukar ju betraktas som starten på reformationen. Luther var ju inte den ende på den tiden som ansåg en reformation av den dåvarande romersk-katolska kyrkan vara nödvändig. Men av olika skäl - politiska, kulturella mm - så blev han den tändande gnistan till det skeende vi kallar reformationen. Får erkänna att jag inte är särskilt duktig på reformationshistorien. När jag läste kyrkohistoria tyckte jag hela tiden att dels fornkyrkan och dels väckelsetiden på 1800-talet var mycket intressantare. Luther har jag alltid tyckt är lite småtråkig. Skam för en luthersk präst att erkänna detta, men jag gör det ändå. Sedan får jag väl erkänna att jag har något slags principiellt problem med varför just Luther - av alla i den långa raden av evangelister, apostlar, kyrkofäder, kyrkohistoriska portalgestalter m fl - skulle ha en sådan särställning. Måste bero på att han är så luthersk. Kan inte komma på något annat skäl :)
Som sagt, att en genomgripande reformation för att rensa upp i det medeltida kyrkoförfallet var nödvändigt kan knappast betvivlas. Nu hör jag - som kära läsarna vet vid det här laget - till dem som anser att den romerska kyrkan i allt väsentligt har städat upp på det sätt som reformatorerna krävde. Jag hör alltså till dem som tror att det idag inte finns ett "katolskt" avfall att ta spjärn emot som är av den graden att det som reaktion skulle kunna väcka en modern luthersk reformation.
I en prästerlig debattgrupp på nätet som jag är med i togs för någon dag sedan initiativ till en debatt om bla Missionsprovinsen. Jag skrev ett kort inlägg, men har sedan pga ett drygt dygns bortovaro inte kollat hur debatten utvecklat sig. Jag varnade för risken att Missionsprovinsen i vissa avseenden kan bli för "trång" och för "smal". Jag syftade bla på ett dokumnet om skapelsen som finns på dess hemsida. Idag fick jag dock veta att även om dokumentet ifråga utarbetats av missionsprovinsens läronämnd så har det inte antagits av provinsen som helhet. Alltid en tröst. Frågan som ställdes i debatten var om Mpr till slut är det vettiga alternativet för dem som vill bevara svenska kyrkans genuina andliga arv vidare genom denna tid av andlig och kyrklig substansförlust. Snart ska jag kolla vad övriga bröder skrivit om saken.
Sedan igår eftermiddag har jag alltså varit borta fram till niotiden ikväll. Var? På Kyrklig Samlings samarbetsråd som möttes i Stockholm. I ett inlägg i samtalet där sades att de som idag vill bevara katolsk tro (OBS inte romersk-katolsk!) får numera göra det på ett protestantiskt sätt (genom att bilda egna grupper som bevarar hela det stora arvet.
Hmmm....!?
Nej, inte riktigt slut
- med Kyrkstugan alltså. För den här säsongen. I fredags åkte yngste sonen och jag till Boden för att hälsa på äldsta dottern. Då passade vi på att titta till stugan på vägen, och plötsligt kände vi båda att det var så mysigt där att vi fick för oss att vi skulle vara där en stund på lördagen. Alltså slog vi på värmen och på hemvägen från Boden drygt tre timmar senare kollade vi att temperaturen redan stigit med tio grader. I bordshöjd. Knappast på golvet, men där har jag ingen termometer. Vi tänkte att fortsätter det så här så kan man ha en mysig lördagskväll i stugan. Men ack vad vi bedrog oss. Natten mot lördag var riktigt kall så trots att elementen jobbat stenhårt så var det ändå väl kyligt i stugan. Nå, vi åt vår nyinköpta mat, pizza resp hamburgare, men sedan for vi hem så fort vi klarat disken. Törs jag lova nu att det är slut med stugbesök för säsongen? Man vet aldrig. Så fort snön kommer och lägger sig som ett täcke runt torpargrunden så kan det bli väl så bra.
Två gudstjänster blev det idag. Först söndagsgudstänst i Hertsökyrkan. Som vanligt var det bara drygt tio personer som kommit då trettio sekunder återstod till klockringningen, men innan första psalmen var färdigsjungen var vi ca trettiofem. Utan att pika någon annan - jag är själv exakt likadan - så undrar jag vad det är som gör att man kommer några minuter för sent till kyrkan, men inte några minuter för sent till tåget när man ska på semester med hela familjen och redan betalt biljetterna?
På kvällen var det gudstjänst igen. Denna gång lovsångsmässa. Nu kom ingen i sista minuten tror jag, men då hade vi ju fikat före gudstänsten, som vi brukar ha på lovsångskvällarna och en stor del av deltagarna var där ännu tidigare för alpha-ledar-träning. I den gruppen såg vi en video om förbönstjänst. Mycket fin undervisning. Mässan innehöll givetvis lovsång men även kort predikan av undertecknad och tillfälle till förbön i samband med kommunionen. Roligt att få introducera några nya personer i förbönstjänsten.
Sedan jag skrev sist har jag alltså fått ny telefon. Lediga stunder de senaste dagarna har jag använt till att försöka lära mig hur den fungerar. I vart fall har jag lärt mig välja ringsignal. Givetvis valde jag motorcykel - en lisa för själen att höra det brummande ljudet så nu kommer jag troligen att överleva vintern - så nu kan Ann O Nym skänka mig extra glädje genom att bara kort ringa mitt tjänstenummer. Således inte riktigt slut på MC-säsongen heller.
Två gudstjänster blev det idag. Först söndagsgudstänst i Hertsökyrkan. Som vanligt var det bara drygt tio personer som kommit då trettio sekunder återstod till klockringningen, men innan första psalmen var färdigsjungen var vi ca trettiofem. Utan att pika någon annan - jag är själv exakt likadan - så undrar jag vad det är som gör att man kommer några minuter för sent till kyrkan, men inte några minuter för sent till tåget när man ska på semester med hela familjen och redan betalt biljetterna?
På kvällen var det gudstjänst igen. Denna gång lovsångsmässa. Nu kom ingen i sista minuten tror jag, men då hade vi ju fikat före gudstänsten, som vi brukar ha på lovsångskvällarna och en stor del av deltagarna var där ännu tidigare för alpha-ledar-träning. I den gruppen såg vi en video om förbönstjänst. Mycket fin undervisning. Mässan innehöll givetvis lovsång men även kort predikan av undertecknad och tillfälle till förbön i samband med kommunionen. Roligt att få introducera några nya personer i förbönstjänsten.
Sedan jag skrev sist har jag alltså fått ny telefon. Lediga stunder de senaste dagarna har jag använt till att försöka lära mig hur den fungerar. I vart fall har jag lärt mig välja ringsignal. Givetvis valde jag motorcykel - en lisa för själen att höra det brummande ljudet så nu kommer jag troligen att överleva vintern - så nu kan Ann O Nym skänka mig extra glädje genom att bara kort ringa mitt tjänstenummer. Således inte riktigt slut på MC-säsongen heller.
Nu är det absolut dags att skriva nå't
inser jag när jag ser att det snart gått en vecka sedan senaste inlägg. Då skrev jag om att jag städade och stängde kyrkstugan för säsongen eftersom det blivit så kallt. Men där blev jag lurad. I helgen var det sol och fint, man hade mycket väl kunnat vara där några dar till. Nå, gjort är gjort.
Men vad ska man skriva om? När jag inte skriver på några dagar betyder det att jag inte har något att skriva om. Alltså kan jag skriva om det jag tidigare skrivit om. Ett av de förra inläggen har resulterat i en osedvanligt lång kommentarsväxling med några kommentatorer. Till slut har jag helt förlorat förståndet om vad det egentligen är vi diskuterar - eller inte diskuterar. Bäst ta det muntligt någon gång när vi möts.
Läsarna är ändå förvånansvärt trogna trots att jag inte skriver något. Minst sextio läsare per dag den sista tiodagarsperioden (som mest 78 och idag hittills 64).*
Har man inget annat att skriva om kan man ju alltid berätta om vad man gjort under dagen:
7.58- Buss till jobbet. Träffade på bussen från sta'n till Örnäset arbetskamrat som också var på väg till jobbet
8.30-10.30 samling för all personal med bla kyrkorådsordförandens redovisning av en undersökning som en konsult gjort för att ta reda på hur personalen uppfattat pågående organisationsförändringar. Resultatet berättar jag dock inte här.
10.45 apt, dvs arbetsplatsträff med ett av församlingens arbetslag
LUNCH, vilken intogs å trevlig restaurang i stadens centrum i sällskap med kollega i församlingen och annan prästkollega
14.00**-16.30 deltagande i en arbetsgrupp som fått i uppdrag utföra ett arbete, vilket i ock med detta sammanträde slutfördes.
PAUS i arbetet. Buss hem, koll av posten, en stunds vila på soffan
17.45 bilfärd till Hertsökyrkan
18.00- i Hertsökyrkan för kvällens alpha med fortsättningsgrupp. I fortsättningsgruppen där jag är med varannan vecka talar vi om innehållet i Gamla testamentet. Avsluta med disk.
Se'n hem och blooggande. Både jag och kära läsarna nöjda och glada!
Men vad ska man skriva om? När jag inte skriver på några dagar betyder det att jag inte har något att skriva om. Alltså kan jag skriva om det jag tidigare skrivit om. Ett av de förra inläggen har resulterat i en osedvanligt lång kommentarsväxling med några kommentatorer. Till slut har jag helt förlorat förståndet om vad det egentligen är vi diskuterar - eller inte diskuterar. Bäst ta det muntligt någon gång när vi möts.
Läsarna är ändå förvånansvärt trogna trots att jag inte skriver något. Minst sextio läsare per dag den sista tiodagarsperioden (som mest 78 och idag hittills 64).*
Har man inget annat att skriva om kan man ju alltid berätta om vad man gjort under dagen:
7.58- Buss till jobbet. Träffade på bussen från sta'n till Örnäset arbetskamrat som också var på väg till jobbet
8.30-10.30 samling för all personal med bla kyrkorådsordförandens redovisning av en undersökning som en konsult gjort för att ta reda på hur personalen uppfattat pågående organisationsförändringar. Resultatet berättar jag dock inte här.
10.45 apt, dvs arbetsplatsträff med ett av församlingens arbetslag
LUNCH, vilken intogs å trevlig restaurang i stadens centrum i sällskap med kollega i församlingen och annan prästkollega
14.00**-16.30 deltagande i en arbetsgrupp som fått i uppdrag utföra ett arbete, vilket i ock med detta sammanträde slutfördes.
PAUS i arbetet. Buss hem, koll av posten, en stunds vila på soffan
17.45 bilfärd till Hertsökyrkan
18.00- i Hertsökyrkan för kvällens alpha med fortsättningsgrupp. I fortsättningsgruppen där jag är med varannan vecka talar vi om innehållet i Gamla testamentet. Avsluta med disk.
Se'n hem och blooggande. Både jag och kära läsarna nöjda och glada!
* Detta påpekar jag givetvis bara för att skryta inför min gamle kamrat. Jag brukar ofta ha fler läsare än han har. Det förvånar mig. Han skriver ändock då och då om högst seriösa saker som mellanösternkonflikten, de kristnas situation i Egypten, kampen för demokrati i Liberia mm. Jag ägnar mig ju mest åt att växla mellan gnäll och skämt. Men kanske är mina högre läsarsiffror ett tecken på att jag lyckats förvärva den för en gammal "statskyrkopräst" så viktiga egenskapen att kunna tala så det kliar folk i öronen.
** Nej, fel. jag kom nästan tjugo minuter försent till sammanträdet eftersom jag ägnade en stund hos telefonansvarig arbetskamrat för att få byta tidigare tjänstetelefon (Eriksson-Naite) till en ny sk Aj-fån. Kul grej som jag försökte lära mig på bussresan hem. Dock onödigt stor och tung tycker jag som - fortfarande :) - tror att telefoner är till för att tala i.
** Nej, fel. jag kom nästan tjugo minuter försent till sammanträdet eftersom jag ägnade en stund hos telefonansvarig arbetskamrat för att få byta tidigare tjänstetelefon (Eriksson-Naite) till en ny sk Aj-fån. Kul grej som jag försökte lära mig på bussresan hem. Dock onödigt stor och tung tycker jag som - fortfarande :) - tror att telefoner är till för att tala i.
Nu är det slut
med boendet i Kyrkstugan för den här säsongen.
Sista två veckorna har jag haft värmen påslagen och bott där till och ifrån sedan fredag före Mikaelihelgen. Sov där även i natt. Eftersom jag är ledig i helgen hade jag tänkt vara där, men när jag sov där inatt så kände man hur kylan betydligt mer än tidigare började krypa in över golvet. Golvet är ju inte isolerat så det är alltid kallare i golvhöjd än högre upp i rummet.
I morse städade jag ur, skurade golvet, bytte sängkläder och handdukar mm. Så när jag kommer dit till våren och vill sova över så finns allt på plats. Ingen förberedelse behövs. Det enda som fattas är att tvätta bordsduken och lägga den tillbaka. Sedan är allt klart.
Mysigheten, lugnet och ron kvarstår. Ser fram mot att få njuta av den igen till våren.
Sista två veckorna har jag haft värmen påslagen och bott där till och ifrån sedan fredag före Mikaelihelgen. Sov där även i natt. Eftersom jag är ledig i helgen hade jag tänkt vara där, men när jag sov där inatt så kände man hur kylan betydligt mer än tidigare började krypa in över golvet. Golvet är ju inte isolerat så det är alltid kallare i golvhöjd än högre upp i rummet.
I morse städade jag ur, skurade golvet, bytte sängkläder och handdukar mm. Så när jag kommer dit till våren och vill sova över så finns allt på plats. Ingen förberedelse behövs. Det enda som fattas är att tvätta bordsduken och lägga den tillbaka. Sedan är allt klart.
Mysigheten, lugnet och ron kvarstår. Ser fram mot att få njuta av den igen till våren.
Nå'n på Kyrkokansliet har "tänkt till"
I Uppsala alltså. På Kyrkans "nationella nivå".*
Jag har skrivit förut att någon därstädes måste ha tänkt till. Att två gånger på kort tid påstå att någon på svenska kyrkans "nationella nivå" har "tänkt till" är ytterst berömmande tycker jag. I alla fall för att komma från mig. Förra gången gällde det det nya sättet att budgetera och bokföra en församlings pengar. Nu har jag stött på nationella nivåns tankeverksamhet en gång till. Bakgrunden är följande:
Idag krånglade datorn. Senare fick jag veta att alla datorer i Kyrkans hus i Luleå krånglade och att saken felanmälts till kanslistöd på nationella nivån. Men innan jag visste detta så trodde jag bara att det var min dator som krånglade. Alltså ringde jag till kanslistöd för att anmäla saken. Då kommer man till en telefonsvarare (ringde sent på em) som ger två alternativ: tryck "1" om man vill veta vilka fel som denna dag är kända i datasystemet. Gjorde det och fick veta att det var fel på "Kbok" (där man skriver in födslar och dödslar mm) under förmiddagen men att det torde vara igång efter lunch. Jag ringde som sagt betydligt senare på em. Testade då alt "2" där man skulle få veta kanslistöds öppettider. Men vad får man höra då: jo, en trevlig röst som säger att kanslistöds öppettider kan man få veta genom att läsa på intranätet.
!!! ???
Alltså! Tänk er! Man har fel på datorn. Så ringer man för att få hjälp. Och hänvisas att kolla på datorn om när man kan ringa för att få hjälp.
Den på Kyrkokansliet - på svenska kyrkans Nationella nivå - som tänkt ut detta ytterst intelligenta sätt att kommunicera med de stackars medarbetarna ute på de lägre kyrkliga nivåerna kan väl ge sig tillkänna. När jag nästa år besöker Uppsala under kyrkomötesveckorna skulle jag gärna vilja bjuda på tårta som uppmuntran.
* som jag väl tidigare påpekat så existerar en kyrkas "nationella nivå" bara som ett reellt politiskt fenomen. De verkliga andliga storheterna i Kyrkan är församlingen, stiftet, världskyrkan.
Jag har skrivit förut att någon därstädes måste ha tänkt till. Att två gånger på kort tid påstå att någon på svenska kyrkans "nationella nivå" har "tänkt till" är ytterst berömmande tycker jag. I alla fall för att komma från mig. Förra gången gällde det det nya sättet att budgetera och bokföra en församlings pengar. Nu har jag stött på nationella nivåns tankeverksamhet en gång till. Bakgrunden är följande:
Idag krånglade datorn. Senare fick jag veta att alla datorer i Kyrkans hus i Luleå krånglade och att saken felanmälts till kanslistöd på nationella nivån. Men innan jag visste detta så trodde jag bara att det var min dator som krånglade. Alltså ringde jag till kanslistöd för att anmäla saken. Då kommer man till en telefonsvarare (ringde sent på em) som ger två alternativ: tryck "1" om man vill veta vilka fel som denna dag är kända i datasystemet. Gjorde det och fick veta att det var fel på "Kbok" (där man skriver in födslar och dödslar mm) under förmiddagen men att det torde vara igång efter lunch. Jag ringde som sagt betydligt senare på em. Testade då alt "2" där man skulle få veta kanslistöds öppettider. Men vad får man höra då: jo, en trevlig röst som säger att kanslistöds öppettider kan man få veta genom att läsa på intranätet.
!!! ???
Alltså! Tänk er! Man har fel på datorn. Så ringer man för att få hjälp. Och hänvisas att kolla på datorn om när man kan ringa för att få hjälp.
Den på Kyrkokansliet - på svenska kyrkans Nationella nivå - som tänkt ut detta ytterst intelligenta sätt att kommunicera med de stackars medarbetarna ute på de lägre kyrkliga nivåerna kan väl ge sig tillkänna. När jag nästa år besöker Uppsala under kyrkomötesveckorna skulle jag gärna vilja bjuda på tårta som uppmuntran.
* som jag väl tidigare påpekat så existerar en kyrkas "nationella nivå" bara som ett reellt politiskt fenomen. De verkliga andliga storheterna i Kyrkan är församlingen, stiftet, världskyrkan.
Ibland börjar man tänka
1. När jag skrev förrförra inlägget började jag göra det. Då påminde jag mig div händelser i min ungdom relaterade till sporthallen i Luleå.
2. Min gamle kamrat hakade på på sin blogg och skrev ett inägg där han påminde mig om hur vi i vår ungdom ordnade en skoldans där intäkterna fick gå till nödhjälp i Biafra.
3, Tänk, tänker jag...vilket engagemang. Nu var det väl ingen stor grej att ordna en skoldans på Norra Örnässkolan när vi gick högstadiet. Det gjordes regelbundet. En eller två per år ordnades av elevrådet och sedan tog alla avgångsklasser chansen att ordna (minst) en var för att få pengar till kommande skolresa.
Och så ett gäng grabbar ur Kyrkans ungdom med kompisar. Om jag minns rätt så skänkte vi pengarna till Lutherhjälpen som kanaliserade hjälpen till de svältdrabbade. Från Lutherhjälpens kansli hade vi också fått låna diabilder, så medan skolkompisarna svängde runt på dansgolvet projicerade vi bilder av svältande barn på matsalsväggen!
Man kommer osökt att tänka på den gamla kyrkliga traditionen att låta kyrkvigsel omedelbart följas av begravning i kyrkan, så att när brudparet glada i hågen kom ut på kyrktrappen så skulle de nygifta omedelbart möta en kista; här gäller det att betänka livets allvar. Nå, vi som i ungdomen präglades av det utgående 60-talets starka insikter om orättvisorna i världen har väl alltid burit det arvet med oss. Det var inte bara ett mode när man en stor del av úngdomstiden gick i gamla nötta jeans som lappats i flera lager. Det var också moral: så länge brallorna höll ihop så var det omoraliskt att "lyxa sig" med nya i en värld där miljoner var fattiga.
4. En liknande tanke verkar "M" (Besviken Hertsöbo) ha varit inne på när hon/han (?) kommenterade mitt glasögonval. Är manliga präster fåfänga var frågan. Naturligtvis säger jag. Präster är likadana som alla andra.
Men M:s frågor och kommentarer väcker tankar - hos mig. Var går gränsen för acceptabel "fåfänga" - de flesta av oss kollar väl i alla fall i spegeln innan vi köper ett nytt klädesplagg? Vad kan man egentligen unna sig? Vad är moraliskt acceptabelt? Vi tidigare generationer svenska barn har ju uppfostrats med "tänk på dom stackars svältande barnen i afrika" så fort vi gnällt över livets realiteter, vare sig fula kläder eller dålig mat. Skulle vi ta den tanken på allvar så kan vi inte unna oss någonting. T o m de flesta av de "fattiga" ibland oss har det bättre än miljoner människor ute i världen. Påverkad som jag en gång blev av 60-talet har jag fortfarande svårt att acceptera för mycket lyx - i alla fall i vissa avseenden.
Vad får man unna sig? Förr kunde de tacksamma syndakatalogerna vara till viss hjälp. Nu gäller dom inte lika mycket. Nu får vi klara oss själva. Vad jag däremot inte gillar är när man låter en enda sak bli avgörande för gillande eller fördömande. Det är vad man i kristna sammanhang skulle kalla en "lagisk" mentalitet.
5. Nådatiden är inte förbi, tänker jag när jag nu, till tröst för Besviken Hertsöbo (och andra som känt oro över att jag hamnat i den fåfänga fällan), kan sägas att jag idag bytt till en annan båge. Jag kände mig hela tiden lite osäker inför den moderna konstruktionen på det par jag valt. Beställningen hade ännu inte skickats från optikern så den kunde ändras. Så är det också i det andliga: ännu kan besluten ändras, ännu kan man ångra sig, ännu kan man ställa till rätta det man gjort fel. Hade jag kommit tillbaka till affären någon dag senare hade det varit försent. En dag blir det försent också i det som är vårt livs viktigaste val: att välj Gud och förneka sig själv.
2. Min gamle kamrat hakade på på sin blogg och skrev ett inägg där han påminde mig om hur vi i vår ungdom ordnade en skoldans där intäkterna fick gå till nödhjälp i Biafra.
3, Tänk, tänker jag...vilket engagemang. Nu var det väl ingen stor grej att ordna en skoldans på Norra Örnässkolan när vi gick högstadiet. Det gjordes regelbundet. En eller två per år ordnades av elevrådet och sedan tog alla avgångsklasser chansen att ordna (minst) en var för att få pengar till kommande skolresa.
Och så ett gäng grabbar ur Kyrkans ungdom med kompisar. Om jag minns rätt så skänkte vi pengarna till Lutherhjälpen som kanaliserade hjälpen till de svältdrabbade. Från Lutherhjälpens kansli hade vi också fått låna diabilder, så medan skolkompisarna svängde runt på dansgolvet projicerade vi bilder av svältande barn på matsalsväggen!
Man kommer osökt att tänka på den gamla kyrkliga traditionen att låta kyrkvigsel omedelbart följas av begravning i kyrkan, så att när brudparet glada i hågen kom ut på kyrktrappen så skulle de nygifta omedelbart möta en kista; här gäller det att betänka livets allvar. Nå, vi som i ungdomen präglades av det utgående 60-talets starka insikter om orättvisorna i världen har väl alltid burit det arvet med oss. Det var inte bara ett mode när man en stor del av úngdomstiden gick i gamla nötta jeans som lappats i flera lager. Det var också moral: så länge brallorna höll ihop så var det omoraliskt att "lyxa sig" med nya i en värld där miljoner var fattiga.
4. En liknande tanke verkar "M" (Besviken Hertsöbo) ha varit inne på när hon/han (?) kommenterade mitt glasögonval. Är manliga präster fåfänga var frågan. Naturligtvis säger jag. Präster är likadana som alla andra.
Men M:s frågor och kommentarer väcker tankar - hos mig. Var går gränsen för acceptabel "fåfänga" - de flesta av oss kollar väl i alla fall i spegeln innan vi köper ett nytt klädesplagg? Vad kan man egentligen unna sig? Vad är moraliskt acceptabelt? Vi tidigare generationer svenska barn har ju uppfostrats med "tänk på dom stackars svältande barnen i afrika" så fort vi gnällt över livets realiteter, vare sig fula kläder eller dålig mat. Skulle vi ta den tanken på allvar så kan vi inte unna oss någonting. T o m de flesta av de "fattiga" ibland oss har det bättre än miljoner människor ute i världen. Påverkad som jag en gång blev av 60-talet har jag fortfarande svårt att acceptera för mycket lyx - i alla fall i vissa avseenden.
Vad får man unna sig? Förr kunde de tacksamma syndakatalogerna vara till viss hjälp. Nu gäller dom inte lika mycket. Nu får vi klara oss själva. Vad jag däremot inte gillar är när man låter en enda sak bli avgörande för gillande eller fördömande. Det är vad man i kristna sammanhang skulle kalla en "lagisk" mentalitet.
5. Nådatiden är inte förbi, tänker jag när jag nu, till tröst för Besviken Hertsöbo (och andra som känt oro över att jag hamnat i den fåfänga fällan), kan sägas att jag idag bytt till en annan båge. Jag kände mig hela tiden lite osäker inför den moderna konstruktionen på det par jag valt. Beställningen hade ännu inte skickats från optikern så den kunde ändras. Så är det också i det andliga: ännu kan besluten ändras, ännu kan man ångra sig, ännu kan man ställa till rätta det man gjort fel. Hade jag kommit tillbaka till affären någon dag senare hade det varit försent. En dag blir det försent också i det som är vårt livs viktigaste val: att välj Gud och förneka sig själv.
Tacksägelsehelg med MC-körning
Alltså har jag nu två helger i rad varit ute och kört MC. Det var igår som det var så vackert väder att jag inte kunde låta bli. Att Ann O Nym nu blir tvungen att återigen läsa om motorcyklar gläder mig lika mycket som själva körningen.
I går kväll var äldste sonen på hockey men jag blev hemma. Tog istället med mig ett par goda vänner till kyrkstugan där jag bjöd på fika innan vi tillsammans gick på lovsångsgudstjänst i Nederluleå kyrka med Bengt Johansson. Flera av Bengts sånger är väldigt fina och man har ju sjungit en del av dem många gånger på OAS-möten. Men när man hör Bengt själv så upplever man utan tvekan att han är mer uppträdande artist än lovsångsledare.
Lite märkligt känns det kanske också att sitta på ett försök till lovsångsgudstjänst i just Nederluleå kyrka när man vet hur medvetet församlingens officiella linje tidigare varit att utestänga den fromhetsådra (i praktiken OAS-rörelsen) där man verkligen kan den konsten. Jag säger bara: 4 Mos 13-14.
Roligt som sagt få sjunga några sånger, men när någon säger något i kyrkan så hör man inte ett smack. Konstaterar (återigen) att man under de dryga trettio år som gått sedan jag började som präst i Nederluleå 1979 flera gånger har ändrat ljudanläggningen, högtalarna, mikrofonerna; men sanningen består: så bra ljud som det var 1979 har dom senare aldrig lyckats åstadkomma. Ju förr desto bättre alltså. Som det ska vara i en kyrka:)
Två gudstjänster blev det idag, först högmässa i Hertsökyrkan, sedan kvällsmässa i Mjölkuddskyrkan där kören medverkade med sånger ur Nicaraguanska bondemässan. Medryckande melodier. Alltså fick man hålla samma (=likadan?) predikan - i stort sett - två gånger samma dag. Ibland blir den senare en blek avglans av den första andra gånger känns första tillfället som övning och uppvärmning och den andra blir bättre. Närvarande katolsk präst noterade att mässan var lång. "En katolsk mässa är aldrig över en timme", sa han. "Måste bero på att ni inte predikar ordentligt" kontrade vi närvarande lutheraner.
Katolske prästen ifråga, som är gammal ungdomskamrat till mig, hade tidigare å eftermiddagen hälsat på i mitt hem då han ändå var i sta'n för att deltaga i kyrkoherdeinstallation i katolska församlingen. Alltid roliga samtal när vi möts. På kvällen berättade han också att han just lärt sig att det finns pilgrimsleder även i Norrbotten: stigar som upptrampats av de fromma under vandringarna till och från västlaestadianska samlingar i Gällivare.
Dagen snart slut och middagen förtärd. Den bestod huvudsakligen av rökt regnbågsforell som dörrknackande försäljare sålt mig under eftermiddagen (en stor firre för hundra spänn!). Mmm, så gott. Undrar om jag får skäll av "M" för att jag njöt av rökta fisken också. Borde kanske nöjt mig med fiskbullar.
I går kväll var äldste sonen på hockey men jag blev hemma. Tog istället med mig ett par goda vänner till kyrkstugan där jag bjöd på fika innan vi tillsammans gick på lovsångsgudstjänst i Nederluleå kyrka med Bengt Johansson. Flera av Bengts sånger är väldigt fina och man har ju sjungit en del av dem många gånger på OAS-möten. Men när man hör Bengt själv så upplever man utan tvekan att han är mer uppträdande artist än lovsångsledare.
Lite märkligt känns det kanske också att sitta på ett försök till lovsångsgudstjänst i just Nederluleå kyrka när man vet hur medvetet församlingens officiella linje tidigare varit att utestänga den fromhetsådra (i praktiken OAS-rörelsen) där man verkligen kan den konsten. Jag säger bara: 4 Mos 13-14.
Roligt som sagt få sjunga några sånger, men när någon säger något i kyrkan så hör man inte ett smack. Konstaterar (återigen) att man under de dryga trettio år som gått sedan jag började som präst i Nederluleå 1979 flera gånger har ändrat ljudanläggningen, högtalarna, mikrofonerna; men sanningen består: så bra ljud som det var 1979 har dom senare aldrig lyckats åstadkomma. Ju förr desto bättre alltså. Som det ska vara i en kyrka:)
Två gudstjänster blev det idag, först högmässa i Hertsökyrkan, sedan kvällsmässa i Mjölkuddskyrkan där kören medverkade med sånger ur Nicaraguanska bondemässan. Medryckande melodier. Alltså fick man hålla samma (=likadan?) predikan - i stort sett - två gånger samma dag. Ibland blir den senare en blek avglans av den första andra gånger känns första tillfället som övning och uppvärmning och den andra blir bättre. Närvarande katolsk präst noterade att mässan var lång. "En katolsk mässa är aldrig över en timme", sa han. "Måste bero på att ni inte predikar ordentligt" kontrade vi närvarande lutheraner.
Katolske prästen ifråga, som är gammal ungdomskamrat till mig, hade tidigare å eftermiddagen hälsat på i mitt hem då han ändå var i sta'n för att deltaga i kyrkoherdeinstallation i katolska församlingen. Alltid roliga samtal när vi möts. På kvällen berättade han också att han just lärt sig att det finns pilgrimsleder även i Norrbotten: stigar som upptrampats av de fromma under vandringarna till och från västlaestadianska samlingar i Gällivare.
Dagen snart slut och middagen förtärd. Den bestod huvudsakligen av rökt regnbågsforell som dörrknackande försäljare sålt mig under eftermiddagen (en stor firre för hundra spänn!). Mmm, så gott. Undrar om jag får skäll av "M" för att jag njöt av rökta fisken också. Borde kanske nöjt mig med fiskbullar.
En ny erfarenhet
har jag fått ikväll. Var nämligen för första gången i livet på en basketmatch. I Pontushallen (Luleås sporthall). Jag minns när man som barn och ung var i sporthallen då tyckte man den var jättestor. Jag minns en gång när jag var där, det var på första maj någon gång i början av 70-talet. Sten Andersson var huvudtalare vid socialdemokraternas förstamajhögtid. Jag minns också att jag chockade några SSU-skolkompisar genom att högt och ljudligt sjunga med i Internationalen (dom visste att jag var aktiv i Folkpartiets Ungdomsförbund). Givetvis sjöng jag med. Jag gillar att sjunga. Texten behöver man inte bry sig om. Det finns så mycket folk som går i kyrkan "för musikens skull" utan att bry sig om det djupare innehållet så då kunde väl jag få göra detsamma. Dessutom hade jag väl en gammal kamrat med mig som var sosse men inte känd som storsångare. Man kan väl säga att jag sjöng för honom. God kristlig gärning att hjälpa en broder.
Den stora vinsten och politiska segern var dock att vi FPU:are fick Sten Andersson att köpa ett Biafra-märke.* Det räknar jag fortfarande som mitt livs stora politiska trofé.
När jag nu återigen* var i sporthallen kändes den inte längre så stor. Ganska liten faktiskt. Kanske beror det på att jag många gånger suttit högt upp på C-läktaren i ishallen. Den är mycket större! Skälet till att jag var på basket var att äldste sonen är hemma över helgen och han bjöd mig som födelsedagspresent. Det kunde jag ju inte tacka nej till. Lite mer stressande att vara basketpublik än hockey-publik: det blev ju "mål" stup i kvarten. Under en hockeymatch kan man koppla av ibland då "ingenting" händer, men här fick man hänga med hela tiden.
Under några av pauserna delades det ut basketbollar till publiken. Det var Norrbottens-Kuriren som skänkt dom med anledning av att tidningen nu funnits i 150 år. Jag var nära att få tag på en av bollarna som kastades ut i publikhavet, men lyckades inte hålla den. Basketspelare är tydligen inte min grej. Kändes snarare som att jag var nära bryta vänstra lillfingret. Bänkgrannen fick bollen men han slängde den sedan vidare till en pojke några rader ner. Med tanke på att basketbiljetten bara kostar ca hälften av en hockeybiljett så får man kanske ompröva sitt idrottsutövande. Särskilt när man betänker följande:
Idag gjorde jag också något som jag gör så sällan att det kändes helt nytt: beställde nya glasögon. Förra gången var enligt optikern 2002 och jag har behövt det igen i säkert fyra år. Först synkontroll och sen val av bågar. Ett par billiga ur lågprissortimentet hade jag redan tidigare utsett, men lite svagt börjat tänka att satsar jag så mycket på glasen kan jag lika väl lägga en liten slant till på finare bågar. Alltså fick äldste sonen följa med som smakråd. Han sågade omedelbart dom billiga 500-kronorsbågar jag utvalt. Nå´t lämpligt i 900-nivån fanns inte, alltså var man snabbt på 1900-nivån. Där fanns några riktigt snygga som jag var nära att köpa men då kom expediten med ett par för 2700:- som ju både jag och sonen direkt insåg var dom snggaste jag provat...
För att lugna ner oss efter den affären var vi tvugna gå och ta en kopp kaffe innan vi for hem. Till Kyrkstugan for vi sedan och lagade mat och åt innan vi for för att se basketen. "Du lyckas alltid fixa nå't gott med enkla medel" berömde sonen när jag kokat spagetti och värmt en burk Bullens pilsnerkorv! En stund i Kyrkstugan återger alltid själsfriden. Endast MC-körning*** kan fungera lika lugnande.
Under dagen har jag även städat, vilket i mitt fall innebär att man plockar undan allt som ligger och dräller. Då fann jag en hög med urklipp ur Dagen där det under hösten pågått en debatt om synen på det judiska folket (och staten Israel). Det är en fråga där jag känner mig lagom osäker så med stort intresse tar jag del av olika synpunkter. Jag funderar på att göra ett referat av debatten här på bloggen.
Men jag är tveksam. När jag äntligen återfått själsfriden efter optikerbesöket ska jag då riskera trigga igång alla kommentatorer som reflexmässigt beskyller varandra för allt från Förintelsen till Hamas' raketbeskjutning av södra Israel så fort ordet Israel kommer på tal?
* för er som inte minns så pågick ett tragiskt inbördeskrig i Nigeria i slutet av 60-talet/början av 70-talet då den sydöstra provinsen under namnet Biafra ville bryta sig ur unionen. Biafra blev militärt helt avskuret med svår svält för befolkningen som följd. FPU engagerade sig mycket för Biafras sak. Om det var rätt eller fel kan man diskutera. I vart fall var det under en tid mycket tal om Biafra i media mm. Jag minns att min lillebror (f 1966) som tre-fyraåring kunde de geografiska storheterna Luleå, Sverige, Biafra.
** nåja, några gånger däremellan har jag varit där. Bla för knappt tjugo år sedan när några av äldre barnen dansade bugg och hade sin juluppvisning där
*** i sammanhanget helt onödig kommentar skriven bara för att Ann O Nym inte ska bli besviken
Den stora vinsten och politiska segern var dock att vi FPU:are fick Sten Andersson att köpa ett Biafra-märke.* Det räknar jag fortfarande som mitt livs stora politiska trofé.
När jag nu återigen* var i sporthallen kändes den inte längre så stor. Ganska liten faktiskt. Kanske beror det på att jag många gånger suttit högt upp på C-läktaren i ishallen. Den är mycket större! Skälet till att jag var på basket var att äldste sonen är hemma över helgen och han bjöd mig som födelsedagspresent. Det kunde jag ju inte tacka nej till. Lite mer stressande att vara basketpublik än hockey-publik: det blev ju "mål" stup i kvarten. Under en hockeymatch kan man koppla av ibland då "ingenting" händer, men här fick man hänga med hela tiden.
Under några av pauserna delades det ut basketbollar till publiken. Det var Norrbottens-Kuriren som skänkt dom med anledning av att tidningen nu funnits i 150 år. Jag var nära att få tag på en av bollarna som kastades ut i publikhavet, men lyckades inte hålla den. Basketspelare är tydligen inte min grej. Kändes snarare som att jag var nära bryta vänstra lillfingret. Bänkgrannen fick bollen men han slängde den sedan vidare till en pojke några rader ner. Med tanke på att basketbiljetten bara kostar ca hälften av en hockeybiljett så får man kanske ompröva sitt idrottsutövande. Särskilt när man betänker följande:
Idag gjorde jag också något som jag gör så sällan att det kändes helt nytt: beställde nya glasögon. Förra gången var enligt optikern 2002 och jag har behövt det igen i säkert fyra år. Först synkontroll och sen val av bågar. Ett par billiga ur lågprissortimentet hade jag redan tidigare utsett, men lite svagt börjat tänka att satsar jag så mycket på glasen kan jag lika väl lägga en liten slant till på finare bågar. Alltså fick äldste sonen följa med som smakråd. Han sågade omedelbart dom billiga 500-kronorsbågar jag utvalt. Nå´t lämpligt i 900-nivån fanns inte, alltså var man snabbt på 1900-nivån. Där fanns några riktigt snygga som jag var nära att köpa men då kom expediten med ett par för 2700:- som ju både jag och sonen direkt insåg var dom snggaste jag provat...
För att lugna ner oss efter den affären var vi tvugna gå och ta en kopp kaffe innan vi for hem. Till Kyrkstugan for vi sedan och lagade mat och åt innan vi for för att se basketen. "Du lyckas alltid fixa nå't gott med enkla medel" berömde sonen när jag kokat spagetti och värmt en burk Bullens pilsnerkorv! En stund i Kyrkstugan återger alltid själsfriden. Endast MC-körning*** kan fungera lika lugnande.
Under dagen har jag även städat, vilket i mitt fall innebär att man plockar undan allt som ligger och dräller. Då fann jag en hög med urklipp ur Dagen där det under hösten pågått en debatt om synen på det judiska folket (och staten Israel). Det är en fråga där jag känner mig lagom osäker så med stort intresse tar jag del av olika synpunkter. Jag funderar på att göra ett referat av debatten här på bloggen.
Men jag är tveksam. När jag äntligen återfått själsfriden efter optikerbesöket ska jag då riskera trigga igång alla kommentatorer som reflexmässigt beskyller varandra för allt från Förintelsen till Hamas' raketbeskjutning av södra Israel så fort ordet Israel kommer på tal?
* för er som inte minns så pågick ett tragiskt inbördeskrig i Nigeria i slutet av 60-talet/början av 70-talet då den sydöstra provinsen under namnet Biafra ville bryta sig ur unionen. Biafra blev militärt helt avskuret med svår svält för befolkningen som följd. FPU engagerade sig mycket för Biafras sak. Om det var rätt eller fel kan man diskutera. I vart fall var det under en tid mycket tal om Biafra i media mm. Jag minns att min lillebror (f 1966) som tre-fyraåring kunde de geografiska storheterna Luleå, Sverige, Biafra.
** nåja, några gånger däremellan har jag varit där. Bla för knappt tjugo år sedan när några av äldre barnen dansade bugg och hade sin juluppvisning där
*** i sammanhanget helt onödig kommentar skriven bara för att Ann O Nym inte ska bli besviken
Mikaelihelg med MC-körning
I helgen blev det lite MC-körning. Fram och tillbaka till Melderstein norr om Råneå där vi hade styrelsemöte med Motorcyklisterna i Norrbotten. Styrelsen brukar ha en arbetshelg varje höst och sista åren har vi haft den där. Övriga sov över till söndagen och fortsatte jobbet idag men jag for hem igår kväll då jag hade gudstjänst idag. Härligt MC-väder under lördagen. Tog givetvis kurviga vägen över Sundom på väg mot Råneå. Insåg att jag nog är lite ringrostig, det har ju varit begränsat med körningen de senaste åren. När jag skulle fara hem på kvällen var hojen svårstartad. Det är nog dags att byta batteriet så det blir fjutt. Men det får bli till våren.
På fredag och lördag var jag guide för en församlingsgrupp från Terjärv i Österbotten, ledd av min gamle prästvigningskompis Timo Saitajoki. På fredagen guidade jag dem i Domkyrkan och på lördagsmorgonen i Nederluleå, innan dom fortsatte söderut mot sin vänförsamling Bureå. Tänkt var att jag skulle låta dom se min kyrkstuga men tiden räckte inte. Men för ändamålet hade jag redan på fredagen slagit på värmen så för att inte slösa helt med ström har jag sovit över där två nätter. Mysigt som alltid. Värmen är ännu på, ska jag åka dit och sova när jag bloggat färdigt?
I morse som sagt gudstjänst, familjegudstjänst med utdelning av Barn-Bibel till hugade fyraåringar. Inte så många intresserade detta år. Vad beror det på? Intresset för en Barn-Bibel har sjunkit markant de senaste årtiondena. Beror det på att sekulariseringen tagit ytterligare ett "generationshopp"? Eller på att många av våra tidigare barngrupper försvunnit (fr a barntimmarna) vilket gör att det inte längre finns samma naturliga kontakt mellan hem och församling?
På eftermiddagen besök i (östlaestadianska) bönhuset lagom till middagen och i tid för de två sista predikningarna. Trevlig gemenskap som vanligt. God mat och gott fika.* En av predikanterna var en yngre broder som jag inte hört förut. Han berättade fint om en erfarenhet från sin hemby: hur äldre kristna i sina hem kunde ta emot barn och ungdomar och genom samtal och vittnesbörd utöva en stillsam men god påverkan. Detsamma upplevde jag i min ungdom. Man gläder sig när man ser en ny predikantgeneration fostras fram. Men skulle inte dessa yngre predikanter vara betjänta av viss teologisk skolning? Risken blir annars att predikningarna bara blir ett upprepande av lösryckta formuleringar - var för sig helt korrekta! - som man lärt sig alltifrån sin barndom.
* man noterar att i bönhusen kan det serveras mat och fika helt i enlighet med livsmedelslagen utan en enda anställd men massor med "frivilliga" (underbart kyrkligt ord!) i köket och serveringen. I kyrkan däremot synes på vissa håll saken så komplicerad att knappt någon får gå in i köken.
