Torbjörn Lindahl

har jag befunnit mig idag. Vad som bakades av den...?

 

En stor hop präster och diakoner var samlade i Skellefteå för att välja präst/diakon till domkapitlet och ytterligare präst därstädes som biskopens och domprostens ersättare.

 

Vid pläderingarna tog jag chansen framföra min principiella syn att det bör vara en präst. Att sitta i domkapitlet är nämligen i grunden ett läroansvar och ett sådant ansvar har präster i sin vigning lovat att ta. "Karaktärslöftet" * i prästvigningen lyder nämligen:

 

Här är en tydlig förpliktelse till Skriften och vår kyrkas bekännelse. Ett dylikt löfte saknas i diakonvigningen. Där lyder "karaktärslöftet" * istället:

 

 

Ett fint och viktigt löfte i sig, men inte alls läroansvarspräglat på samma sätt som prästernas. För att prästerna ska kunna fylla sin roll så kräver vi av dem en teologisk utbildning av helt annan typ och omfattning än den som diakoner får.

 

Principiellt anser jag alltså att man sedan ett antal år tillbaka gjort en ovis sammanblandning av de två rollerna präst och diakon. Bara för att båda numera kallas "vigningstjänst" så kan de ändå inte ersätta varandra. Jag tog alltså chansen argumentera för att en präst skulle väljas in som ordinarie. Enklast var då att till ordinarie föreslå den föreslagna ersättaren Åke Lundgren. Men vem vänder ett slagskepp i sista minuten? Diakon Eva Magnusson blev ordinarie (enligt valberedningens förslag) och Kh Åke Lundgren blev ersättare. Till ersättare för biskop/domprost valdes en kvinnlig präst. Var det hon-vad-hon-nu-hette eller hon-vad-hon-nu-hette, frågar sig en förvirrad sextioåring.

 

Naturligtvis borde jag komma ihåg, jag som var en av rösträknarna. Tillsammans med kollegan Bo Nordin blev jag föreslagen tjänstgöra i presidiet. Roligt få det förtroendet, och få sitta vid biskopens sida. Jag kände mig givetvis välsignad!

 

I en kort paus fick jag chansen tala med biskopen om gårdagens hockeymatch och om den vi ska se tillsammans i januari. Att hans personliga sympatier finns hos Luleå råder ingen tvekan om även om han i sin officiella biskopsroll måste förhålla sig neutral mellan de två Lulestiftslagen.

 

På kvällen var det alpha som vanligt. En försenad gratulationsdikt fick jag av en av deltagarna.

 

Liten kommentarstorm blev det till föregående inlägg. Läs gärna mitt svar till Stig Sundströms kommentar.

---

* mitt påhittade uttryck och det syftar på vigningens karaktär inte präst- eller diakonkandidatens

Avdelning sorger:

1. Luleå hockey förlorade mot Skellefteå med 0-3. Nå, man kan inte få allt här i livet. Och ingen salighetssak är det ju heller.

 

Träffade en kristen broder på bussen hem och vi talade lite om Fridsförbundets församlingsdagar till helgen. Gudstjänster i bönhuset fred 18, lörd 13 och 16 och söndag 13. Då en av de kallade predikanterna fått förhinder så har en del lokala talare fått ställa upp. Själv har jag blvit tilldelad lörd kl 16. Jag berättade att prof Ingemar Öberg - salig i åminnelse - aldrig brukade gå på bön när det var på söndagar kl 13. Sådana söndagar kom han alltid till högmässan och sa med sin ljudliga stämma "så har det förr aldrig varit i Torne och Kalix älvdalar" (dvs att laestadianerna haft gudstjänster så tidigt på söndagseftermiddagar att det upplevts konkurrera med högmässan i kyrkan). Men nu är den tiden förbi. Han dog för drygt åtta år sedan och med honom kanske en del av den sista resten av laestadianers "kyrklighet".

 

I Hertsökyrkan däremot är det gudstjänst lörd 11 och Mässa söndag 18. Och då brodern på bussen berättade att Fridsförbundet velat boka en mässa i Örnäskyrkan lörd kväll men fått nej pga minnesgudstjänsten så sa jag att då kan ju de fridsförbundare som vill deltaga i en nattvardsgudstjänst under helgen avsluta genom att komma till Hertsökyrkan sönd kl 18. Sprid det vidare, ni som läser det här!

 

2. En annan allvarligare sorg än hockeyförlust har kanske mer med väckelsen och kyrkan att göra. Fick under matchen ett SMS från en dyr broder som meddelade att han nu lämnat svenska kyrkan. Hans upplevelser förstår jag. Vad ska man säga? Bara sorgligt att ytterligare en person ger upp med vår kära kyrka. Ärkebiskopsvalet blev droppen. Själv kommer jag - åtminstone! - att vara kvar i svenska kyrkan så länge den betalar mig lön. Men jag säger det rent ut: svenska kyrkan styrs av en främmande regim.* Jag känner inte längre någon som helst lojalitet mot det yttre kyrkosystemet (det av politiker dominerade), annat än mot enskilda individer. Svenska kyrkan är ockuperad. Jag skäms inte ett dugg för att ge mitt stöd till "motståndsrörelsen" eller till "de Gaulle" där han frimodigt står i London tillsammans med sina "fria franska styrkor" och säger "Frankrike - det är jag".

 

Avdelning glädje:

3. Största glädjeämnet som motsats: nu har vi börjat planera sommarens OAS-möte på Storstrand utanför Piteå 1-3 augusti 2014. Kom och upplev den äkta och levande svenska kyrkan! Ännu fri, icke-ockuperad och icke-kollaborerande zon.**

---

* skrev först "Quislingregim" men tyckte sedan det kanske vara onödigt provokativt uttryck. Vad jag vill säga är "en regim som saknar legitimitet i folkets ögon".

 

** att jämföra olika förhållningssätt till den "ockuperade" svenska kyrkan med olika förhållningssätt i Frankrike under kriget är en bild jag fått av Missionsprovinsens nuvarande biskop Göran Beijer (när vi lärde känna varandra på allvar för femton år sedan var vi båda dekaner i Synoden)

som en gammal kompis sa en gång för längese'n när något omskakande skett.

 

Det blev lite liv i kommentarsfältet efter mitt förra inlägg. Nå, det får stå som det står. Säger som Pilatus: "vad jag har skrivit det har jag skrivit".

 

Igår tog jag en ledig dag och flyttade bl a lite möbler i huset. Ska låta tapetsera om lite. Har i åratal gått och dragit på det och tänkt göra det själv men inser hur oerhört mycket fortare det går med ett proffs och då jag förra veckan på stan mötte en bekant som är i branschen och fick klart för mig hur pass billigt det är då tvekade jag inte längre. En riktig målare får komma hit och på en dag göra det som skulle ta mig själv flera veckor.

 

Idag var det högmässa i Hertsökyrkan som vanligt. Och som vanligt mellan trettio och fyrtio personer. Dock några besökare som ytterst sällan kommer, men några av de riktigt trogna saknades. Att en stor del av gudstjänstbesökarna kommer från andra områden i sta'n (och ibland även från grannkommunerna) fyller mig med med både glädje och sorg. Glädje för mig att det är förhållandevis många som vill komma, men sorgligt på sitt sätt att dom ska vara "tvugna" fara till Hertsön, att ett gudstjänstliv av önskad kvalité inte uppfattas finnas på annat håll. Eller ska vi helt acceptera - och driva ännu hårdare - att nu är det den fria marknaden som gäller även i andlig mening och folk väljer var dom vill vara med.

 

På eftermiddagen tog jag med mamma till konsert i Domkyrkan. Mozarts Requiem. Naturligtvis en fantastaisk upplevelse. På hemväg från stan mötte jag en gammal kompis som jag inte sett på flera år. Vi gick ut och tog en bit mat tillsammans så vi fick prata igen allt vi missat. Riktigt roligt även det.

Eller åtminstone: ber vi till samma Gud? T ex vi kristna å ena sidan och judar eller muslimer eller riktiga hedningar å andra sidan?

 

Någon av ärkebiskopskandidaterna påstod visst det. Kanske den som till slut blev vald? Jag minns inte. Yttrandet har lett till upprörda reaktioner från många kristna. Man ser det som om skillnaden mellan religionerna utplånas och att den enda frälsningsvägen fördunklas.

 

Men jag reagerar faktiskt inte. Däremot när man tvekar om huruvida Jesus är enda vägen till Gud och om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed - då blir jag ilsk. Men att vi ber till samme Gud, vad är problemet med det?

 

Ända sedan min ungdomstid har jag lärt mig - och trott:

 

- det faktum att det finns religiös tro i princip i alla kulturer vittnar om att även hedningar kan ana existensen av något slags högre makt. Om dom då "ber" till denne, vem ber dom då till? Det finns faktiskt ingen annan Gud än "Gud". I Rom 1.18-25 utreder ju Paulus hur Gud är känd genom sin skapelse även om hedningarna har en falsk bild av Gud och dyrkar honom på fel sätt.

- Paulus bekräftar ju detta när han till Athenarna säger (Apg 17:23) "vad ni alltså tillber utan att känna, det predikar jag för er."

 

Och judarna? Där kan det ju inte råda någon som helst tvekan om att vi "ber till samme Gud". Vi tror ju på samme Gud som uppenbarat sig för de heliga i gamla förbundet och som talat genom profeterna.

 

Och muslimerna? Islam skulle ju i praktiken kunna beskrivas som en avfallen judiskt/kristen sekt. När kan vi säga att dom upphört be till "samme Gud".

 

Kanske beror många kristnas rädsla för tanken att vi ber till samme Gud på att man blandar ihop "bön till Gud" med "frälsning" och "vägen till Gud". För där blir det en annan sak. Jesus säger att han är enda vägen. Jag påstår inte heller att alla hednatroendes böner "kommer fram" till Gud med samma säkerhet som bönen i Jesu namn. Men om vilken hedning som helst riktar sin bön mot det han svagt anar, varför skulle jag då behöva säga att den bönen inte riktas åt samma håll som när en kristen ber?

 

Att sedan alla hedningars bilder, beskrivningar, uppfattningar om Gud är otillräckliga, diffusa och till stora delar felaktiga och att den klaraste och tydligaste bilden av Gud målats i Bibeln och syns i Jesu person - det råder det ingen tvekan om. Inte heller får det råda någon tvekan om att den enda väg som leder till verklig gemenskap med Gud är den som Jesus öppnat genom sitt enda evigt giltiga försoningsoffer och sin uppståndelse.

 

 

 

blev det i helgen.

 

Igår var jag, som jag redan berättat, i Kustkyrkan i Jävre söder om Piteå och var med i ett samtal om OAS-möte på Storstrand till sommaren. Kustkyrkan är en "ekumenisk" kyrka, en sammanslagning mellan en EFS-förening och en frikyrkoförsamling. Jag samtalade med två av medlemmarna, vilka jag ofta mötte för några år sedan i samband med förberedelserna för OAS-mötena på Pite havsbad 2003 och 2004. De berättade lite om den fleråriga process som kunde leda fram till sammanslagningen av de två församlingsgemenskaperna. Riktigt exakt hur dom klarat ut de läromässiga olikheterna fick jag väl inte klart för mig. Jag noterade dock att gudstjänstlokalen hade dopgrav, men ingen (synlig) dopfunt. Tvingas väl erkänna min allmänt kyrkliga konservatism. Hur trevligt det än är och hur mycket gemenskap vi än kan känna inför predikan, undervisning, lovsång och förbön så skulle det nog för mig vara svårt att kontinuerligt vara med i en gemensam församling av dylik typ. Jag fruktar att det som jag värderar i ämbetet och sakramenten skulle få stryka på foten.

 

Dock var det glädjande få lyssna till två föredrag av Berit Simonsson.

 

Idag blev det dock mer sakramentalt när jag firade högmässa i Hertsökyrkan. Kollegan Bosse predikade. Riktigt roligt få vara två präster tillsammans.

 

Eftermiddagen avslutade jag med att själv predika i bönhuset tillsammans med en av de nyinsatta yngre bröderna. Roligt höra honom och roligt att själv få tala där.

 

Men ska jag till slut försöka bestämma vilken bit ur påsen med gott och blandat som var godast, så får jag nog säga att en fullständig högmässa med predikan, bön och nattvard är det som numera fyller mig med mest verklig andlig mättnadskänsla. Inget fel i de andra alternativen, men inget går upp mot en riktig tre-rätters andlig måltid.

För en tid sedan kom en förfrågan från förståndaren på Storstrand, Piteå, till OAS-rörelsen om det skulle kunna arrangeras ett OAS-möte där sommaren 2014. Frågan har under några veckor bollats mellan OAS-rörelsens ledning och några här i norr som under åren varit engagerade i de norrländska OAS-mötena.

 

Idag om eftermiddagen var några av oss samlade i Kustkyrkan i Jävre där OAS-rörelsens inspiratör Berit Simonsson medverkade med bibelstudier och föredrag under helgen. Slutsatsen i samtalet blev att vi rekommenderade ett OAS-möte 1-3 augusti 2014 på Storstrand. Nu behöves dock ett formellt bekräftande beslut i OAS' styrelse eftersom rörelsen ska stå som ekonomisk garant. Men jag tror att du kan skriva in dagarna i din almanacka* redan nu.

 

En programkommitté och ansvarig för lokalgrupp utsågs också. Men det berättar jag mer om när det även är 100-%-igt helt klart.

---

* vägrar konsekvent använda modeordet kalender. Den enda kalender jag känner till är adventskalendern som nu knappast längre existerar utan har blivit julkalender.

 

(Kan du skillnaden? En (riktig!?) adventskalender går från 1:a sönd i advent - oavsett om dagen infaller i slutet av november eller några dagar in i december och går t o m Juldagen 25 dec. Antalet luckor i kalendern varierar alltså från år till år. En julkalender startar alltid på datumet 1 december och slutar (oftast) 24 dec.

Vad ska man skriva om idag då? Nå't måste man skriva om så man inte tappar läsare. Känner mig som en facebook:are. Skriver bara lite lätt om vad jag gör utan att skriva nå't väsentligt.

 

Idag hade jag som sagt två begravningar. Helt olika karaktär. Efteråt var jag helt slut. Mentalt, inte fysiskt. Hade ursprungligen haft för avsikt att avsluta kvällen genom att fara på Bibeltimme i bönhuset, vilket jag gjort de senaste veckorna utom de gånger jag firat födelsedag eller varit på kyrkomöte. Men jag kände att jag inte orkade. Men efter en stunds vila på soffan återkom krafterna sakteliga. Fick en stund lust göra något helt avkopplande. Övervägde då åka till ishallen och se om det fanns kvar någon biljett till kvällens match mellan Luleå och AIK. Men då insåg jag att om jag berättade att jag farit på hockey istället för bibelsamtal så skulle jag kunna få kritik för ofromhet och jag skulle inte kunna upprätthålla min rena rättfärdighet att jag aldrig prioriterat hockey före Guds ord. Alltså blev jag tvungen ligga kvar på soffan och göra ingenting hela kvällen. Då kan jag inte kritiseras.

 

Pratade dock även med god vän i telefon. Bl a om läget i kyrkan. Känner man sig less nu på ett kyrkosystem som man under hela sin prästtid bara upplevt bli värre och värre? Hela det organisatoriska systemet, på alla nivåer, styr mot alltmer centralstyrning och likriktning. Prästernas förkunnelse blir tunnare och tunnare. Alltfärre präster prästvigs som på djupet är fostrade i och framväxta ur den goda andliga mylla som en gång vara svenska kyrkans. De väckelserörelser som fortfarande skulle kunna ge liv i kyrkan trängs alltmer ut i marginalen. Och detta för att svenska kyrkan velat betona en enda sak som viktigare än allt annat. Och ni vet väl vad som varit svenska kyrkans främsta trosartikel i 50 år...?

 

Nä, nu håller jag tydligen på att bli gnällig. Hade kanske varit bättre att gå på hockey. Då hade jag blivit uppmuntrad. Luleå vann med 5-2 har jag just sett.

I tisdags kväll fick jag frågan om jag ville predika i bönhuset (Fridsförbundet) på söndag em. Då passade jag själv på att under onsdagens lunch fråga kollegan Bosse om han ville predika i kyrkan på högmässan som jag leder. "Jag är ju ändå där" brukar han svara när man frågar. Alltså får vi fira gudstjänst tillsammans igen.

 

I går kväll fick jag i alpha-gruppen lyssna till kollegan Anna-Stinas föredrag om bönen. (Jag har hört det förut.) Hon talar om bönen utifrån fyra ikoner av Maria. Mycket fint, innerligt och sant uppbyggligt.

 

I morse höll jag på att fara i diket när jag med sommardäck tog bilen in till den ekumeniska pastorssamlingen som denna gång hölls i Frälsningsarméns lokaler. Vi diskuterade bl den ekumeniska vinterveckan i januari. Domprost Charlott framkastade tanken att jag skulle vara liturg vid den avslutande gudstjänsten i Domkyrkan. Jag tackar - uppriktigt! - för det förtroendet. Hur många årtionden det är sedan jag tillfrågades om en roll i dylikt (något så när) större kyrkligt sammanhang kommer jag inte ihåg. Men när hon blivit nog varm i kläderna så blir hon nog upplyst om att det inte är nyttigt för den kyrkliga karriären att ha för mycket med Torbjörn Lindahl att göra.*

 

I kväll firade vi mässa i Hertsökyrkan och i bibelsamtalet efteråt bestämde vi oss för att börja gå igenom Romarbrevet. Förra gången avslutade vi Josua som vi hållit på med ett bra tag.

 

Väl hemkommen fann jag i inkorgen i datorn ett uttalande av Kyrklig samlings ordförande Yngve Kalin med anledning av ärkebiskopsvalet. Rekommenderas!

 

I morgon blir det två begravningar. Efter den första minnesstund på Gyllene Kronan där det alltid är trevligt. Den andra är en av de jämförelsevis få begravningar jag haft där jag träffat den avlidne i livet åtskilliga gånger

---

* detta är dagens sanning. En kollega i stiftet som för många år sedan sökte en tjänst fick i intervjun veta att chanserna få jobbet skulle öka om vederbörande vore beredd markera lite distans mot mig.

 

 

 

 

Exakt så. Och i den ordningen också.

 

Börja dagen med att tillsammans med vaktmästaren i Hertsökyrkan guida besökande Hertsöns PRO. Några av deltagarna kände jag och har träffat förut. Några ansikten nya. Vi fick chans berätta lite om kyrkan, dess historia och dess verksamhet förr och nu. Ett påtagligt intresse när vi berättade om alpha-gruppen. Kanske får vi några PRO-are som deltagare kommande terminer. Några av besökarna ställde också rannsakande frågor till sig själva "varför går man inte (oftare) i högmässan?" Flera verkade ha kyrklig bakgrund. En berättade att kyrkobesöken var sällsynta men att han alltid lyssnade till gudstjänsten i radio.

 

Senare under dagen blev det ett antal hembesök på olika platser i staden. Vid ett av dem (i en villa) såg jag plötsligt något som rörde sig utanför fönstret. En älg, nej tre. En ko med två kalvar. Husets invånare blev dock inte så upphetsade. "Dom är ofta här" fick jag höra. När jag avsåg smyga mig ut till bilen såg jag älgfamiljen tvärs över gatan, fridfullt promenerande på granntomterna.

 

På kvällen deltog jag i Samtalskväll i (östlaestadianska) bönhuset. Dylika sammankomster ordnas när styrelsen känner anledning diskutera något med en större grupp medlemmar.Nu gällde frågan bl a om det ska kallas predikant från USA till sommarens stormöte och vem som kan tänkas få ansvaret för nattvardsgången. Den som lever får se. Själv fick jag frågan om jag ville predika på söndag, då en av ordinarie predikanter är borta. Det accepterade jag. Ska jag hålla samma predikan på eftermiddagen som i högmässan? Då behöver ju de 5-10 besökare som ibland går på båda gudstjänsterna bara gå en gång. Eller ska jag ta chansen predika över vad jag vill. Svår fråga!

 

Hem i tid till nyheterna för att se intervjun med nyvalda ärkebiskopen Antje Jackelén. Givetvis försökte hon uttrycka sig något ortodoxare än tidigare bl a genom att nämna den heliga Treenighetens alla personer. Men faktum kvarstår. Hon har i intervjuer uttryckt sig på ett sätt som vore fullständigt oacceptabelt för några år(tionden) sedan.

 

Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed? Svaret är JA - inget annat!

 

Man ska inte bara lyssna till vad folk säger i en tillrättalagd hyllningsintervju med chans att förbättra sig utan till det som far ur munnen spontant och (något så när) oreflekterat.

 

Lite zappande mellan kanalerna dock så jag fick se min favorit Leif GW Persson. Hans totala brist på all folklighet, tillvändhet, artighet är i dessa tider riktigt befriande. Zappade även till TV4 där Sverige mötte Tyskland.

1-0 första gången jag kikade in. 2-0 lyckades jag se. Såg även några av Tysklands mål. Vid 2-4 gav jag upp. Hur det slutade vet jag inte.

 

Hur det slutar för svenska kyrkan vet jag inte. Själv har jag sista dagarna haft mailkontakt med Missionsprovinsens biträdande biskop Göran Beijer (som jag väl känner sedan den tid då vi båda var dekaner i Synoden). Vi har preliminärt avtalat att ses i samband med novembersessionen av 'kyrkomötet'. Kanske lutar det åt att jag går med i S:t Sigfrids trosgemenskap (betyder inte att man lämnar svenska kyrkan eller prästämbetet).

I svenska kyrkan alltså. När någon av de fem kandidaterna ska väljas till ärkebiskop? Kommer vi att få en ärkebiskop som inte klart kan säga att Jesus ger en sannare bild av Gud är Muhammed? I så fall säger jag: den kyrkan tillhör jag inte.

 

Redan sedan ett antal år tillbaka undertecknar jag i vissa kyrkliga sammanhang med förkortningen e.s.i. efter mitt namn. Det ska uttyrdas Ecclesia Suecana Invariata* (den oförändrade svenska kyrkan). Alltså inte den av div kyrkopolitiker fördärvade och förvanskade.

 

Nu får saken ökad aktualitet. Om vi får en ärkebiskop som inte tydligt kan stå upp för Jesus kommer jag inte att tillräkna vederbörande någon som helst auktoritet i andliga frågor.

---

* fick idén från en äldre pensionerad kollega för några år sedan. Vet inte om han tillämpar det själv

Nu är det dags berätta lite vad som timat sedan sist.

 

Det ramlade in lite brev och SMS i förra veckan med anledning av högtidsdag. Min tvillingbror uttryckte i sitt grattis-SMS att nu har han t o m ett "småsyskon" som är 60. Oj, så mycket yngre jag plötsligt blev, tänkte jag. För mig kommer det att dröja nästan fem år innan jag har ett småsyskon som är 60. Ett kort var just från fem år yngre systern o svåger i Borås. Dom har varit i Tyskland. Tydligen även på någon Lutheraanknuten ort. Svågern (som också är präst) kunde alltså leverera div Lutherscitat.

 

 

Så sant som det är sagt. Alltså firade jag i lördags med en trevlig fest tillsammans med släkt och vänner. Men på fredag tog jag motorcyklen till Töre och hälsade på svärfar en stund. Vi hann också sjunga psdalmen "Jag kan inte räkna dem alla" som vara stående födelsedagspsalm i mitt föräldrahem. Väl hemma gick mamma och jag ut och åt en bit på trevlig restaurang. Det var den egentliga högtidsdagen men det stora firandet fick anstå.

 

På lördagen kom mina två bröder med fruar upp och vi hade ett gemensamt firande hos mamma. Yngre broderns hustru fyller också samma dag som vi tvillingbröder så det blev ett rejält gemensamt firande under några timmar.

 

Men på kvällen hade jag min egen riktiga fest för div släkt och vänner. Roligt träffa alla, men roligast var givetvis att se äldsta dotterns alltmer synliga tecken på ankomsten av en lilleman. Återstår bara att öva sig att bli lika tokig som andra far- och morföräldrar i bekantskapskretsen.

 

Tur att svågern i Borås skickat ytterligare ett Luthercitat:

 

 

Alltså åt och drack vi gott i lördags med gott samvete. En luthersk präst kan ju inte handla mot lärofaderns anvisningar. Ej heller mot Skriftens ord "ett gott vin ger glädje åt hjärtat."  Kristligt sinnade läsare kan dock vara helt lugna. Ingen bröt mot den apostoliska förmaningen i Ef 5:18.

 

Söndagen ägnade jag o syskon o svägerskor åt att städa festlokalen och sedan for vi hem till mig och åt upp (delar av) resterna. Äldre syrran som hade flyg först om aftonen var kvar under eftermiddagen så vi fick prata en stund, bl a om gamla minnen från vår barndom i Jämtland. Vi funderade bl a över varför vi växte upp med känslan att vissa familjer i grannskapet betraktades som en aning skumma. Var det kanske för att dom vara socialdemokrater?

 

Syskonens och svägerskornas idoga insats räckte dock inte för att göra av med alla rester av mat och tårta så på kvällen efter Bosses mässa i Hertsökyrkan kunde jag bjuda in ett nytt gäng på liten trevlig kvällsupé med kaffe och tårta. Och jag har fortfarande mat och tårta kvar! Tårtan till kalaset har f ö bakats av en ung invandrarkvinna i Skellefteå som vi lärt känna. Tårtan Var fantastiskt god och vacker. Så jag var helt nöjd trots att min normala tårtbakerska befinner sig i Israel. Någon av gästerna skickar nog ett kort på tårtan som jag kan lägga ut på bloggen.

 

Nu försöker jag återhämta mig efter en ytterst trevlig helg. Återstår att ta hand om presenterna; köpa nåt nyttigt på Intersport, ta del av ett äventyr, läsa böcker, bygga en legomotorcykel, dricka upp lite gott vin och vattna blommor och sätta in pengar på OAS-rörelsens och Martyrkyrkans Vänners konton.

 

Stort tack till alla som bidrog till att göra det till en glädjedag för mig.

har vi pratat lite om i Hertsökyrkan. Jag utlyste för en dryg månad sedan att vi skulle kunna använda några torsdagskvällar för detta. Inte så många har kommit så det har inte blivit så mycket prat. Och förra gången då kollegan Bosse fick leda samtalet eftersom jag var i Uppsala så for samtalet mest iväg till annat, enligt den info som nått mig. Det var dock inte Bosses fel!

 

Nå, ikväll gjorde vi i alla fall en snabb genomgång av förslaget till högmässa. Inte varenda alternativ gicks igenom, men det hela i stora drag. och situationen var den att deltagarna i samtliga fall valde de gamla alternativen istället för de nya. Inte bara pga gammal vana eller konservatism utan pga att de nya förslagen allmänt upplevs tunnare, sämre och i vissa fall helt felaktiga eller åtminstone ytterst ofullständiga. Den tendens som man märker ganska fort: att "Herre", "Fader", "son" och t o m "han" så ofta som bara möjligt undviks eller byts ut mot ett mer diffust "Gud" uppskattades inte.

 

Slutsats: det här vill vi inte ha. Summa sumarum:

- inget i det nya är klart bättre än nuvarande

- en del är klart sämre och i vissa fall helt oacceptabelt

- en liten del är i klass med det nuvarande, men då upplever man det bara klåfingrigt och onödigt att ändra det som folk just lärt sig utantill*

---

* i min morgonbön med hela personalkollegiet i morse så avslutade jag GT-läsningen med "Så lyder Herrens ord" varvid jag fick ett rungande "Gud vi tackar dig" till svar. Tänk nu om nya handboken gällt. Då kunde församlingen också ha svarat "Gud, gör ditt ord levande ibland oss". Vilket inte alls vore fel men hur skulle dom veta vilket dom skulle använda? Antingen fick man även för denna enkla morgonböns skull trycka en agenda med det rätta valet, eller så hade man i förväg fått "pålysa" alternativ. Båda sakerna riktiga andaktsstämningsförstörare.

 

PS. Läs gärna kyrkans Tidnings ledare idag om ärkebiskopsvalet. Riktigt bra. Detta är andra gången i historien som jag rekommenderar något jag läst i KT. Förra gången var hösten 1999 då Per Åkerlund sågat KG Hammar vid fotknölarna i en debattartikel.

Och när jag tackade biskopen fick jag säga det jag under tre dagar upplevt: den bästa biskopsvisitation jag varit med om (min tredje). Sedan har ju också div arbetskamrater bidragit på ett positivt sätt genom att på ett gediget sätt utföra de uppgifter som dom i sammanhanget blivt anförtrodda.

 

Sista förmiddagen inleddes med morgonbön ledd av undertecknad. och eftersom jag i min korta inledning i förrgår sagt att vi ofta i våra andakter ber för lite och talar för mycket så kände jag trycket att leva upp till mina egna ord. Alltså blev det bara bibelläsningar och bön. Ingen "predikan". Kanske vissa av mina lågkyrkliga vänner - särskilt de som är vana vid att "bön" i praktiken betyder predikan - nu tycker att jag tar bort allt väsentligt innehåll.

 

I övrigt så blev det sammanfattande ord av domprosten med tillhörande samtal - mest om hur vi ska använda statistiken! - och lite framtidstankar innan biskopen avslutade med bön (!) och välsignelse.

 

Dagens viktigaste händelse (!?) var dock att biskopen och jag fann ett datum att gå på hockey: 15 jan Luleå-Skellefteå. Och eftersom vi även i andra prästerliga sammanhang talat om att gå tillsammans så inbjöd jag snabbt några kollegor att följa. Sagt och gjort; fem biljetter inköpta så i januari får man se biskopen omgiven av fyra präster högt upp på C-läktaren. Dock finns en Skellefte-supporter i gänget. Men för oss blir det ett typexempel på vår annars välkänt stora förmåga att vara goda vänner trots allvarlig oenighet. Kul att få visa det utåt!

 

Kanske är det en förmåga som i särskild utsträckning nu behöver uppövas om Antje Jackelén blir ÄB, tänker man nu när nyheten kablas ut att prof Eva Hamberg ger upp med svenska kyrkan och lämnar både Läronämnden och svenska kyrkan och därigenom även prästämbetet

när vi möttes idag igen. Han går gärna på hockey. Men jag ska inte klandra honom om det i praktiken visar sig svårt att hitta en kväll som passar oss båda. Det är tanken som räknas.

 

Visitationen fortsatte alltså idag. Första halvan av förmiddagen samtalade vi med representanter för de olika samfunden i Luleå. Nå, alla var inte representerade, men kanske de flesta. Vi konstaterade att den breda "ekumeniken" (i organiserad form) nu mest är en årlig engångshändelse under vinterveckan i januari. Sedan finns div samarbete mellan olika församlingar, men mitt intryck var att de flesta på något sätt tycker att ekumeniken är på sparlåga och att den rätta glöden saknas. Lite samtal blev det också om en diskussion som förevarit under senaste två somrarna angående kyrkornas arbete under Lulekalaset/Hamnfestivalen. Det handlade om hur offentligt man ska erbjuda förbön. Ska man ha en bönefåtölj synligt på gatan eller erbjuda förbön inne i ett bönetält - tror jag det handlade om. Givetvis måste man finna former så det hela sker på ett värdigt sätt men i grunden tycker jag att vi som kristna måste våga demonstrera vår tro mer offentligt om det ska bli något vittnesbörd. Jag tror att förbön i dylika offentliga miljöer snarare bör betraktas som evangelisation än som själavård. Tänker jag nu, jag sa inget i samtalet idag då jag inte varit inblandad i saken.

 

Andra halvan av förmiddagen fick vi träffa representanter för olika samhällsaktörer: skolan, polisen, föreningslivet, äldreomsorgen mm och diskutera hur desamma relatarade till kyrkan. Intressant var särskilt närvarande polismans vittnesbörd om vilken hjälp det anses vara när präster tex är med vid dödsbud. Detsamma säger jag till polisen. Under mina första prästår gick jag ofta ensam på dödbud efter telefonkontakt från polisen. På senare år har man alltid gått tillsammans med polis. Det är bättre tycker jag att polisen får ge själva budet men att prästen är med - och kan stanna - som stöd.

 

Lunch blev det sedan på äldreboendet Örnen. Så vi vänjer oss innan vi hamnar där, skojade vi med varandra vid mitt bord. Efter lite avslutande sammanfattande samtal var dagen slut. Men sista delen var givande. Det blev bl a ett samtal - som några av oss fortsatte vid kaffebordet - om hur man leder människor till tro/vidare på trons väg, särskilt vid dödsbäddar. Riktigt fint och innerligt samtal. Rent kristerligt - i svenska kyrkan!

 

Men det var ju på basplanet, inte på kyrkans "nationella nivå"!

 

Intrycket kvarstår: den bästa biskopsvisitation jag varit med om hittills.

gick jag på hockey ikväll. Jag kände mig välsignad eftersom jag hamnade bredvid en trevlig äldre (nåja, fem år äldre än mig) man från biskopens hemförsamling. Han berättade att han var skolkamrat med kh Roland i Övertorneå. Världen är liten. Men tydligen glömde biskopen välsigna själva matchen, för Luleå förlorade med 4-5. Jag får väl göra som biskopen önskade: ringa någon gång och boka in så vi går på en match tillsammans och välsignar gemensamt. 0-3 i baken efter två perioders dåligt spel, men i tredje blixtrade det till och Luleå gjorde tre mål på ca fem minuter. Nu blir det seger, hann man tänka, men Örebro kom igen med två mål och sedan orkade Luleå bara med ett till. Två mål av Cam Abbott och två av gamle kämpen Per Ledin.

 

Roligt med mål så man går inte helt missnöjd trots förlust och direkt får jag sanningen bevisad i mina ord från dagen där jag i ett anförande jämförde gudstjänster med ishockey. Dels: det kan ha varit givande även om man går därifrån utan en ytlig lättillgänglig glädje. Dels: när man väl går på hockey vill man att det ska vara elit, inte gärdsgårdsserie. Och det gäller även om man endast är sporadiskt i publiken. Detsamma gäller, menar jag, gudstjänster. Även de som går sällan vill ha kvalite när de väl går.

 

Skälet till mitt anförande om gudstjänst och anledningen till dagens möte med biskopen var biskopsvisitation. Får väl erkänna att jag infann mig i Örnäsgården med högst måttliga förväntningar. Har varit med om visitationer förr...men det här upplägget var bättre än tidigare och en stor eloge till alla arbetskamrater som ansvarade för de olika inledningarna inför diskussionerna om de skilda prioriterade områdena enligt biskopens planering. Faktiskt intressanta och givande samtal. Känner mig inte less och utmattad inför morgondagen, en känsla som annars understundom infinner sig.

 

Trösterikt var det också att höra att domprost Charlott i en paus berätta att hon skrattat gott när hon läst mitt inlägg här på bloggen om hur jag tänkte slippa jobba till 65 och hur hon betonade att det kan jag se i stjärnorna efter för hon ska se till att jag har jobbet kvar intill sista dag. Trösterikt, som sagt, för jag får erkänna att redan för drygt 16 år sedan, när jag i flera dagar varit utpekad och starkt kritiserad i media, tänkte jag tanken att jag knappast kommer att få vara kvar till slutet. Skönt känna stödet.

 

Till vår kyrkorådsordförande (s), som jag hade viss kyrkopolitisk debatt med utanför (s) valstuga strax före valet, fick jag också chansen att mer eller mindre allvarligt säga "tur att kyrkovalet är över så vi kan vara vänner igen." Hon tyckte dock att vi aldrig varit ovänner. Och det har vi ju inte heller. Att (s) sedan representerar en kyrkopolitik som under årtionden beslutsamt syftat till att de andliga traditioner som på djupet bär mig och alla personer som delar dem på sikt ska försvinna från allt avgörande inflytande i kyrkan - det får väl i sammanhanget bara anses vara en liten marginalnotering som vi inte ägnar någon avgörande uppmärksamhet. För "vi är vän med alla på jorden må ni tro."

 

 

Jag firade högmässa i Hertsökyrkan som vanligt. Inte riktigt lika många deltagare som förra söndagen men snudd på. Kollegan Bosse ställde upp och koncelebrerade och distribuerade. Alltid roligt med en god broder vid sin sida. Inget kyrkkaffe i kyrkan men god vän bjöd hem mig och ett gäng andra goda vänner. Jag faschineras alltid av folk som alltid har fikabröd hemma så dom nästan hur enkelt som helst oplanerat kan bjuda hem ett gäng. Jag har aldrig fikabröd hemma och om jag hade det skulle jag frestas äta upp det så då skulle jag ändå inte ha något.

 

Nå, trevligt var det som alltid, men samtalen blir nu allt allvarligare. Hur blir framtiden i svenska kyrkan? Är vi överhuvudtaget längre ett med det som officiellt exponeras i svenska kyrkans namn? Nej. Likväl känner man sig på djupet fortfarande så totalt ett med det som man just på djupet uppfattar som svenskkyrkligt andligt arv. Hur ska man lösa denna konflikt? När det känns som att rövare kidnappat det svenskkyrkliga. Vart ska man ta vägen på sikt?

 

Efter kyrkkaffet promenerade jag till bönhus. Dock inte det östlaestadianska som jag oftast går till som ligger mer västerut i församlingen utan till det västlaestadianska som ligger mer österut i församlingen bara några hundra meter från Hertsökyrkan. Inte så remarkabelt många deltagare (drygt 60) men som alltid trevligt. Träffade bl a vänner som jag känt ända sedan begynnelsen av min prästtid i Nederluleå för 34 år sedan.

 

Lite MC har det också blivit i helgen. Tog hojen igår då jag skulle sammanträffa med kvinnlig kollega* i församlingen för att planera en samtalsinledning som vi gemensamt ska ha vid biskopsvisitationen till veckan. I samtalet framgick även att kollegan tyckte det var "hädelse" när man i någon nattvardsbön som understundom används i kyrkan kallar Jungfru Maria en "vanlig kvinna". Givetvis är det så. Maria var alls inte vanlig. Sannolikt "framfostrad" i generationers verk av den helige Ande för att kunna bli den som säger sitt "ja" till Guds kallelse genom ängeln Gabriel. Uppmuntrad av denna glädje tog jag en lite längre MC-tur, men bara lite, i alla fall över älven med färjan och hem via Bälinge - Gäddvik.

 

Även idag tog jag motorcykeln till kyrkan. Dock var det lite regn när jag körde hem, men bara lite. Väl hemma såg jag att grannar tänt på den stora rishög, typ majbrasa, som legat i utkanten av av radhusområdet i flera år och som pga blöta bara delvis kunde nedbrännas vid valborgsmässofirandet tidigare i år. Nu var det bara en glödhög kvar och jag passade på slänga lite ris jag hade nedanför gården. Vackert med eld och glöd i mörkret.

---

* särskilt Irene Gustafsson (s) i Boden borde notera detta samarbete :)

Att jag stod långt ner på vår valsedel i kyrkomötesvalet betydde att jag inte ville bli inkryssad. Det blev istället Stefan Aro som varit min ersättare under två mandatperioder. Han blir från kommande år ordinarie i kyrkomötet från Luleå stift då han gick förbi Gunvor Vennberg som blir ersättare.

 

I valet till stiftsfullmäktige fick FK in två* personer: komminister Henrik Berglund, Lycksele (södra valkretsen) och diakon Maria Andersson, Övertorneå (norra valkretsen). Ersättare blev undertecknad i norra delen och Gunvor Vennberg i södra delen.

 

Kommer jag att sakna kyrkomötet? Egentligen inte. Risken är ju att man bara bygger upp sitt ego när man går där i Universitetshuset i Uppsala och inser att det bara är en ytterst liten grupp som överhuvudtaget fattar någonting** och att man råkar tillhöra denna exklusiva skara. För helgelsen var det nog lika bra att man slutar. Annars är det ju just den egna nomineringsgruppen (den som har roligast) som man kommer att sakna. Men nu återstår novembersessionen innan det blir definitivt tack och adjö till svenska kyrkans "nationella nivå".

 

Annars trivs jag rätt bra med den roll jag i övrigt har i Frimodig Kyrka här i stiftet och som blir tydligast i varje valrörelse: att vara inspiratör och bollplank för de övriga valarbetarna och kandidaterna. Nu siktar vi redan på nästa val.

 

F ö var jag på Bibeltimmen i bönhuset ikväll och fick deltaga i bibelstudium om Hebréerbrevet. Där träffade jag annan FK:are som påpekade att på vår kyrkomötesvalsedel var sju av de första tio namnen kvinnor! Detta borde få även den jämlikhetssträvande kämpen Irene Gustafsson (S) att häpna! Matcha det ni socialdemokrater med ert "varannan damernas"!

 

I trevligt samtal kom jag även fram till hur jag ska bära mig åt för att få gå i pension lite tidigare än vid 65.

1. Nya handboken ska enligt plan antas av kyrkomötet hösten 2015

2. Torde betyda att den tas i bruk 1:a sönd i Advent samma år

3. Då är jag 62

4. Jag blir i sinnet "västlaestadian" och vägrar använda nya handboken (men jag ligger en omgång efter de riktigt rättrogna)

5. Jag hamnar under ett års tid i strid med arbetsgivaren pga arbetsvägran. Då har jag hunnit bli 63

6. Innan arbetgivaren och facket lyckats förhandla fram en god lösning har det gått ett halvår till

7. Då har jag bara ett och ett halvt år kvar så då kan arbetsgivaren köpa ut mig med ett rejält avgångsvederlag.

 

Och då, på våren 2017 är det precis dags att fastställa valsedlarna till det årets kyrkoval. Som just nybliven pensionär får jag kanske lust och ork att engagera mig igen...?

- Kyrkomöte, here I come!

 * nuvarande mandatperiod har vi tre, men misnkningen beror på att stiftsfullmäktiges storlek minskats från 67 till 51. I både faktiskt röstetal och  procent har FK ökat i stiftsvalet

 

** den lilla skaran är dock något större än Frimodig Kyrkas kyrkomötesgrupp

 

 

Tänker man när man i Kyrkans Tidning läst ärkebiskopskandidaternas svar på några frågor.

 

En fråga löd: Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed? Här kommer svaren. Vad hade du svarat?

 

Ragnar Persenius:

 

Cristina Grenholm:

  

 Johan Dalman:

 

 

Mitt förslag:

 

Givetvis borde jag bli ärkebiskop. Varför har ingen kommit på att lansera mig? Det är bara en fråga som kastar lite grus i mitt valmaskineri: tillhör jag överhuvudtaget samma kyrka som det kyrkoetablissemang som kunnat vaska fram det här gänget ärkebiskopskandidater?