Fastlagssöndag

var det igår. Själv var jag ledig men infann mig - givetvis! - ändå i kyrkan. Bosse ledde gudstjänsten. Lila skrud. Så har vi då varit inkonsekventa och haft grön liturgisk färg under förfastans två inledande söndagar och lila under den tredje. Tur att ingen liturgisk expert finns i närheten.
 
Dock kom jag försent* och missade inledningspsalmen Se, vi går upp till Jerusalem. Men det tog jag igen under eftermiddagen då jag besökte mamma och vi ordnade lite kyrkkänsla genom att tillsammans sjunga både 135 och 137 och be och läsa ur evangelieboken. Det är fantastiskt vad psalmerna betyder. Vilket privilegium att ha blivit  fostrad i psalmsjungandets ädla konst. Hoppas någon vill komma och sjunga gamla psalmer med mig när jag en gång sitter på "hemmet", tillräckligt klar för att uppskatta psalmsång och bibelord men alltför virrig för att själv kunna ta initiativet.
 
Efter kyrkkaffet igår tog vi åter upp våra samtal från förra året utifrån Carl-Eric Sahlbergs bok Miraklet S:ta Clara. Vi uppehöll oss väl denna gång mest kring de delar som handlade om gemenskapen och bönen. Några tankar föddes till gemensamt handlande i gudstjänstgemenskapen:
1. En bönestund före varje högmässa. Vi börjar på söndag kl 10. Hjärtligt välkommen.
2. Vi försöker göra en lista över alla som vill uppfatta sig som lemmar i gudstjänstgemenskapen. Så att alla kan lära sig vad alla heter och var dom bor. Ett första steg till mer gemenskap med och bön för varandra.
 
Det kan väl noteras att både gårdagens samtal och de flerfaldiga kyrkkaffesamtalen förra året i samma ämne, har tillkommit helt på initiativ av gudstjänstfirare. Här kan alltså konstateras att något skett i en svenskkyrklig gudstjänstgemenskap utan initiativ av präst eller annan kyrkoanställd. Ja, t o m utan att saken ens varit diskuterad på ett kollegium eller skrivits ner i en församlings mål eller nämnts i av kyrkorådet fastställd verksamhetsplan.
 
Det är ju nästan så man börjar tro på den Helige Ande. Vore jag inte "statskyrkopräst" med alla de begränsningar och hämningar det innebär, så skulle jag knappast kunna hindra ett högljutt halleluja!
 
- - - - - -
 
* orsaken till min sena ankomst var glömda hörapparater. I rondellen nedanför Kronan (gamla Lv7) fick jag vända och åka hem igen. Annars hade jag varit i god tid.

Undervisning

Ikväll hade vi Alpha och fortsättningsgrupper igen. Denna termin leder jag "mellangruppen". Hittills har vi talat om evangelierna och lite om apostlagärningarna. Det är fantastiskt roligt att få undervisa om bibeln och hjälpa människor att tränga in i bibelns budskap.
 
Nästa onsdag blir det inte alphakväll i Hertsökyrkan för då firar vi Askonsdagsmässa kl 19. Den leds av Bosse. Själv celebrerar jag i Örnäsets kyrka på morgonen. Om någon ännu inte gått på en Askonsdagsmässa, vill jag rekomendera att göra det. Det kan vara en fantastisk upplevelse som start på fastetiden.

Helgen började bra

Om man tänker på den rent världsliga biten alltså. Hockey igår och Luleå vann mot Frölunda med 4-2. 
 
Och det fortsatte bra. Jag menar, det kan väl aldrig vara dåligt när man får vara med om en komplett högmässa. Men lite färre var vi idag än vi varit de senaste söndagarna,  "bara" tjugo. 
 
Dopsamtal blev det sedan hos invandrad familj som inte haft möjlighet döpa sina yngsta barn. Kanske blir det dop av tre barn vid ett och samma tillfälle. Två av barnen är enäggstvillingar.  Hur ska jag klara det? Nå, jag har ju gjort det förr, inser jag.

Äntligen

tog Luleå tre poäng. Det lär inte ha skett sedan november*, sa min hockeykompis, den pensionerade kyrkoherden, som har sin plats strax framför mig. Kaffe i pausen brukar vi ta tillsammans och finns det lediga platser på endera raden så brukar vi "flytta ihop" till andra eller tredje perioden. Många gånger har vi alltså denna säsong suckat över Luleås förlorade tredjeperioder. Så ej ikväll. Men nära var det kanske. 2-1 ledde Luleå med inför tredje. Utökade till 3-1 men målet blev bortdömt och till råga på allt fick Luleå utvisning. Riktig vad som hände uppfattade jag inte. Men det blev visselkonsert som heter duga. När Örebro sedan utnyttjade sitt övertag till att göra 2-2 -  blev det visselkonsert. Videogranskning och målet blev bortdömt. Domaren vågade nog ej annat, sa folk omkring mig, eftersom han nyss dömt bort ett Luleåmål. Jag hinner ju inte riktigt med, men upplevde kanske att det blev slutgiltigt rättvist.
 
Två vänner från Fridsförbundet mötte jag i kaffepausen. Så fick jag säga Guds frid  i ishallen också.
 
Nu återstår fem hemmamatcher i grundserien. Frölunda - Djurgården - Rögle - Leksand - Rögle. Frölunda blir givetvis en rejäl nöt att knäcka, men dom övriga matcherna "ska" Luleå vinna. Lulesegrarna mot Rögle kommer dock att innebära sorg hos kär gammal FK-vän. Men det är smällar man får ta. Inför kyrkovalet står vi sida vid sida! 
 
- - - - - - -
 
* rättelse(?) dagen efter: inte sedan slutet av december, stod det i tidningen idag

Kampen för gudstjänsten

Gudstjänster hör till ett kristet - i vart fall kyrkokristet - liv. Vad vill man då ha när man går i gudstjänst? 
 
En präst som man uppfatter som riktig präst. Här kan människor ha lite olika önskningar. Somliga tycker att prästen i enlighet med ursprunglig tradition bör vara man, precis som Jesus och de första apostlarna. Andra tycker (också) att prästen bör stå i en vigningssuccesion som går tillbaka till apostlatiden. 
 
En liturgi som i huvudsak är i överensstämmelse med den som råder i alla de historiska kyrkorna världen över.
 
En predikan som man kan uppfatta som en naturlig fortsättning på de lästa bibeltexterna, dvs som Guds ord.
 
Nattvardselement som man kan uppfatta vara äkta. Bröd och vin. Inte saft (om än gjord av druvor). Många anser också att bröden ska vara av vete. 
 
Nå, om man nu önskar något av detta, får man då det? Om man önskar flera av ovanstående villkor, eller rent av alla? )Detta som för några årtionden sedan var mer eller mindre självklart nästan överallt.) På hur många ställen kan man då gå idag? Det är bara att konstatera att det finns allt fler som åker miltals varje söndag för att få en gudstjänst som dom känner sig trygg med. Och det trots att närmaste kyrka ligger på bekvämt promenadavstånd. Och det tragiska är att det är många av svenska kyrkans mest trogna och hängivna medlemmar som på detta sätt inte upplever sig få den grundläggande "service" som dom både har rätt till och genom sin kyrkoavgift betalar för.
 
I alla andra sammanhang där man betalar för sig men inte får den vara eller tjänst som man uppfattar sig blivit lovad, där kräver man pengarna tillbaka!  Är det dags börja kräva pengarna tillbaka även i kyrkliga sammanhang om ens lokala församling inte levererar (som det numera alltid heter)?
 
En god vän föreslog en ordning där man vid varje helg, där högmässa enligt kriterierna ovan inte levererats i egna kyrkan, skickar en räkning till hemförsamlingen på 100 kronor. Naturligtvis kommer man inte att få några pengar, men det viktiga är ju att visa sin önskan.
 
Men eftersom svenska kyrkan på alla nivåer (med enstaka undantag) är okänslig för önskemål från traditionellt sinnade kristna men desto mer känslig för ekonomiska realiteter så skulle man kanske pröva ett annat sätt att visa sin önskan.
 
Strax före 1 november varje år skickar man in begäran om utträde ur svenska kyrkan och några dager efter 1 nov (när man fått bekräftelse på sitt utträde strax före 1 nov) så begär man inträde igen.  Ett sådant handlande skulle få effekten att man inte betalar kyrkoavgiften följande år och därmed påverkar ekonomiskt men som medlem under större delen av året har man rätt till alla kyrkliga tjänster.*
 
Dock är det viktigt - oavsett om man ger sin vilja till känna genom faktura- eller utträdesmodellen - att man tydligt skickar med en förklaring att handlingen beror just på församlingens brist på leverans av acceptabel gudstjänst. **
 
Skulle det fungera? Givetvis. Jag tänker på filmen Nyckeln till frihet där den livstidsdömde som fått ansvar för fängelsebiblioteket bestämmer sig för att förnya bokbeståndet och förverkligar det genom att  under åratal regelbundet terrorisera berörd myndighet med brev i ärendet tills böcker levereras. Ni vet, ungefär som den fattiga änkan i Jesu liknelse, som får rätt mot den orättfärdiga domaren bara pga sitt tjat. Eller, för att nu tänka ekonomiskt, minns hur de svarta i amerikanska södern lyckades få bort segregeringen på bussarna genom total bojkott.
 
Kanske borde varje sådan faktura eller utträdesansökan skickas med kopia till biskopen i stiftet, eftersom det är på högre nivåer än församlingsplanet som de beslut fatta(t)s som nu gör att bristen på goda riktiga präster blir allt större.
 
- - - - - - -
 
* det enda man får passa sig för är att råka dö under den korta period man icke är medlem får då har de anhöriga inte rätten på sin sida om dom skulle önska kyrklig begravning
 
** detta kan inte nog betonas. Utträden som viljemarkeringar är verkningslösa om det inte tydligt framgår varför man handlar som man gör

Förfastan

börjar nu. Septuagesima. Som vanligt hamnar man i frågan vilken liturgisk färg man ska ha. Det traditionella svenska blått/violett eller det mer katolskinspirerade grönt? Den gamla kyrkokalendern säger violett, så även den moderna som varje år sprids i församlingarna. SPT skrev "grön el violett/blå". Artos' Missale, som jag använder, menade att båda alternativen är möjliga men menade att man bör ha samma färg varje söndag under förfastan. Så börjar man med grön så ska det bytas till violett först på Askonsdagen. 
 
Och här blir problemet för mig. Septuagesima och Sexagesima har jag gärna grön liturgisk färg. Det känns lite tidigt med violett. Men Fastlagssöndagen? Visst har jag ibland varit konsekvent och haft grönt även då, i en vilja att markera att Fastan börjar först på Askonsdagen, men lite ovant känns det för den som under hela sin uppväxt i praktiken fostrades till att tänka att fastan börjar på fastlagssöndagen.
 
Nå, den dagen den sorgen. För dem som tjänstgör den dagen. Det gör inte jag.
 
I dagens högmässa fick jag hjälp med distributionen av min tvillingbror. Han och hustrun var kvar i stan sedan gårdagens FK-årsmöte. Dom hade tagit med mamma till kyrkan. Det var roligt. Ca 35 var vi väl i gudstjänsten. Sju av åtta kyrkvärdar närvarande , precis som förra veckan. Vi ställde oss frågan om Hertsön möjligen är den kyrka i församlingen där flest kyrkvärdar kommer även när dom inte tjänstgör? Roligt med det gudstjänstintresset.

Gilla oss på Facebook

Känt uttryck. Alla möjliga näringsidkare brukar ha med den uppmaningen i sin reklam. Jag har alltid tyckt att det är löjligt. Vaddå "gilla oss" - "på Facebook"??? Hur vettigt är det på en skala? Vore väl bättre gilla affären, restaurangen eller vad det nu är i verkligheten så att man tar del av dess tjänster och erbjudanden. Eller...?
 
Så har jag alltså tyckt (måste bero på mitt eget icke-Facebookande) - fram till idag. Ty fr o m idag gäller: Gilla oss på Facebook! Och det som ska gillas är alltså Frimodig kyrka i Luleå stift vars styrelse kan ses på bild tagen utanför EFS i Luleå där vi idag hade årsmöte. Bara några minuter efter att vi lagt ut bilden var den gillad. Först av Dag Sandahl. Det tackar vi för. Under eftermiddagen blev det fler gillanden.
 
Inte undra på det. Frimodig Kyrka är ju det enda alternativet i kyrkovalet. Det är bara att ta hjälp av Google en stund och leta lite och sen jämföra Frimodig kyrkas program med de övriga partiernas kyrkovalsprogram. Du inser direkt vilken som är den kristna nomineringsgruppen. Kom ihåg det på (kyrko-)valdagen också, i september.

Fyrtio dagar

efter jul blir det Kyndelsmäss. Noga räknat i torsdags men vi firar det närmast kommande söndag.  Då är julen riktigt slut. Hade man inte slängt ut granen vore det kanske läge nu.
 
Två gudstjänster. Två predikningar. Först högmässan i Hertsön där jag celebrerade och predikade. Jag valde tala över tredje årgångens episteltext ur Apg 2. Du vet, texten om de "fyra b:na".  Jag gillar nya folkbibeln som jag dagligen använder. Där översätts det grekiska koinonia med "gemenskap" rätt och slätt. Klart bättre än 1917:s brödragemenskap eller Bibel 2000:s "den inbördes hjälpen" . Jag la till tre ben till för det stadiga bordet, dvs för ett stabilt församlings- och kristenliv. Att ta emot ordet och att låta döpa sig (versen innan episteln) och att Gud lät nya människor sluta sig till församlingen, dvs att det finns en fungerande evangelisation/mission.
 
På eftermiddagen var jag uppsatt att predika i bönhuset. Det gjorde jag gärna. Det skulle varit två predikningar, men predikantkollega var frånvarande (av hälsoskäl sades det). Alltså blev jag ensam predikant. Jag talade inte över någon text med särskild anknytning till Kyndelsmäss utan över 1 Mos 22, där Gud sätter Abraham på prov genom att befalla honom offra Isak. Textvalet är ju fritt.
 
Det är alltid roligt att predika i bönhus- och väckelsemiljö. Varför känner man sig alltid friare i såna sammanhang än i kyrkan? Det kan man fråga sig.
 

Inget att fira

Att Luleå Hockey två gånger på tre dagar förlorat mot Brynäs. Då är det bättre att fira reformationsjubileum (som det rätteligen borde heta enligt trogne vännen Andreas, och inte lutherjubileum, som jag rubricerade föregående inlägg.) Dock är kanske högtidlighållande lämpligare än firande  precis som Populisten föreslog.
 
Reformations- eller Lutherjubileum gör dock knappast någon skillnad vad gäller min brist på påtaglig entusiasm. Jag känner ungefär som det sägs att prof. Harald Riesenfeldt ska ha sagt mot slutet av sitt liv "den lutherska reformationen har gått över".* Om det dessutom är så som påstods i Andreas' kommentar att påven Franciskus i Lund uttryckte  tacksamhet över att reformationen gett Skriften en mer central plats även i katolska kyrkan, ja, då är det ju bara att acceptera att reformationens innehåll nu till stora delar blivit "allas" egendom. Alltså blir det än mer onödigt med ett "firande" som markerar skillnader eller den enes egenart i förhållande till den andre.
 
 Högtidlighållande var alltså ordet. Ja, på många ställen högtidlighåller man ju även Invasionen i Normandie, trots att den ledde till döden för tusentals civila och soldater vilka sannolikt skulle levt om man låtit nazisterna i lugn och ro fortsätta att ockupera Frankrike och Beneluxländerna.
 
I Luleå högtidlighåller  vi väl Luleå Hockeys första final i dåvarande Elitserien. Trots förlust mot - Brynäs.
 
- - - - - 
 
* jag har bara hört detta muntligt i andra (eller tredje, fjärde...? hand, så jag garanterar inte citatets äkthet, men håller med om innehållet, så jag kan vid behov göra innehållet till mitt.

Lutherjubileum

är det visst i år. Med ordet "visst" vill jag markera exakt det som den uppmärksamme läsaren redan anat: det engagerar mig inte.
 
Nej, inte. Det väcker ingen som helst spontan glädje, entusiasm eller engagemangslusta hos mig. Varför? Jag vet inte. Kanske för att jag för en tid sedan läste en artikel av en författare som undrar vad vi egentligen firar i lutherjubileet? Att resultatet bl a blivit krig och ömsesidiga blodbad där protestanter och katoliker dödat varandra i tusental?
 
Ofta upplever jag att alla som vill försöka göra något ordentligt av Luther hamnar i ett av följande två diken:
1. Det konfessionella diket.
Där ägnar man sig åt att odla teologiska motsättningar som för länge sedan förlorat sin kraft, som numera bara innebär att man gräver och förstärker gamla skyttegravar.
 
Jag undrar: vem kan idag då sekularisering breder ut sig i hela västvärlden, då radikal islamism på många ställen utgör det största hotet mot kristna, då mer moderat islam även den flyttar fram sin positioner på en räddhågad och hukande kristendoms bekostnad; hur kan man då hänge sig åt att uppleva att katolicismen är den hemskaste fiende som vi ständigt måste ägna all vår uppmärksamhet för att bekämpa?
 
2. Det "liberala" diket. Man känner (eftersom man är formell lutheran) att man måste göra något positivt av Luther. Men eftersom man i grunden känner sig främmande inför mycket av det som drev Luther, t ex kärleken till Guds ord och viljan ge allt Guds ord auktoritet; människans totala hjälplöshet i synden och därav följande behov av gudomlig frälsning; så måste man göra Luther till något annat än han egentligen är. Alltså blir Luther istället en som vågade tänka fritt (fast Luther egentligen villa ha sin tanke bunden vid Guds ord) och en som vågade opponera sig mot auktoriteter osv.
 
Jaha, säger jag. I ingetdera diket vill jag kräla. Alltså går jag min egen väg rakt fram.

Skidsäsong

börjar nu! För mig. När jag idag äntligen kom mig för att hämta skidorna från garaget och ta en tur på isen, så tyckte jag att det var fantastiskt att jag åkte skidor redan i januari. Jag brukar ju annars hävda att skidsäsongen i Luleå (för s k vanligt folk) varar från andra veckan i februari (före dess är de ljusa stunderna på dagen för korta) fram till mitten av mars (då har dagsmejan börjat och man drömmer redan om första MC-turen ca tre veckor senare). Men i år blev det alltså start redan i januari. Rekord! tänkte jag meddela kära läsarna, men tänkte för säkerhets skull kolla i bloggarkivet om det finns något från ifjol. Och jag trodde inte mina ögon när jag såg att förra året var jag ute på skidorna redan elfte januari. Inte riktigt klokt. Plötsligt var jag mer normal  i år. Ser man på, om man är extrem eller normal beror bara på vad man jämför med.
 
Gäller väl även i det andliga kan jag tänka. Är man liberal eller konservativ (i teologisk mening alltså, inte politisk) det beror mest på bakgrunden (omgivningen).
 
Så alla som till äventyrs tycker att denna ringa blogg är alltför provocerande och bör anmälas till domkapitlet behöver bara snabbt jämföra med andra bloggar i vårt avlånga land för att omedelbart inse hur snäll, vänlig och oförarglig denna blogg är.

Nu vilans dag förflutit

Igår afton var jag på hockey. Luleå spelade bra tycker jag men hade ändå bara oavgjort efter full tid. Vann dock straffläggningen efter mållös förlängning.Motståndet stod Växjö för. Gillar inte publiken smålänningar eller hur ska vi annars förklara de många tomma platserna på läktarna.
 
Idag blev det besök i bönhuset på eftermiddagen. Gudstjänst både 13 och 16 med två predikningar vid vardera tillfälle och middag emellan. Vid måltiden blev jag erbjuden sitta vid seniorbordet trots att jag inte är pensionär ännu. En 63-åring hör till de äldre! Då förstår ni att det är en ung församling.  
 
Telefonmöte på kvällen med styrelsen för Frimodig kyrka i Luleå stift. Nu börjar arbetet inför kyrkovalet i september. Bara en sak behöver du komma ihåg: rösta på på Frimodig kyrka överallt där det är möjligt.

Tänk om...

...Donald Trump skulle visa sig bli en riktigt bra president
 
...påven med sin ofelbarhet plötsligt skulle godkänna att kvinnor blir präster och biskopar
 
...socialdemokraterna plötsligt skulle bestämma sig för att lämna kyrkopolitiken
 
...det visar sig att människornas göranden och låtanden inte påverkar klimatet
 
...Luleå hockey skulle besegra Växjö Lakers på lördag
 
Ja, tänk!
 
Och tänk om jag skulle köpa en ny motorcykel!

Gudstjänstresa

Trogne kommentatorn Ann O Nym skrev "Ekumenisk?" efter föregående inlägg. Det var nog ett svar på min fråga var jag borde gå i gudstjänst. Idag (läs: igår) var det nämligen ekumenisk gudstjänst i Örnäsets kyrka som avslutning på ekumeniska vinterveckan i staden.
 
Nej, jag var inte där. Länge har jag haft i tanken att nyttja* helgens långledighet till en några dagar lång bortovaro. Nyttigt med lite luftombyte, du vet! Men när helgen närmade sig insåg jag att jag inte orkade. Så blev jag hemma och ekumeniska gudstjänsten framstod som ett av några alternativ för söndagen. Men när söndagsförmiddagen kom riktigt nära (läs: söndag morgon) så återkom den tidigare lusten att fara någonstans som skulle vara längre bort än en dryg halvmil. Alltså tog jag bilen och stack.
 
Och hamnade åtskilliga mil norrut där jag varit två ggr förra månaden (både som besökare och som celebrant/predikant) och deltog i högmässa i Korpilombolo gudstjänstgemenskap, ledd av dess präst, kollegan och vännen Anders.
 
Och återigen får jag anledning tala om Missionsprovinsen. Ibland tror jag nästan att jag for dit bara för att få anledning kvällsblogga om densamma, utan att det skulle vara alltför krystat. Jag erkänner öppet: jag känner stor samhörighet med Missionsprovinsen. Av flera skäl.
 
1. Därför att det nog kan sägas vara inom Svenska kyrkans fria synod som tankarna på något slags fritt stift (fritt från kyrkans politiserade beslutsapparat) på allvar började ta form. Och de diskussionerna var jag med om under min tid som dekan i slutet av 90-talet.
 
2. Därför att jag är personligt bekant med ett antal biskopar, präster och andra inom den sagda organisationen.
 
3. Därför att den är den naturliga fortsättningen på svenska kyrkan. Jag vägrar betrakta Missionsprovinsen som i första hand en opposition, utbrytning eller liknande. Nej, rätteligen tycker jag den ska betraktas som den (alt: en av?) naturliga kanalen för fortsatt genuint svenskkyrkligt andligt liv nu när den officiella apparaten svenska kyrkan blivit ockuperad av främmande politiska krafter som styr dess "inre" och formellt självständiga beslut på ett sätt som gör att den inte längre har full frihet leva ut sitt äkta andliga liv. Att låta sin kallelse förverkligas genom Missionsprovinsen är enligt min ringa mening att vara äkta svenskkyrklig.
 
Missionsprovinsen har öppnat en möjlighet ta vara på prästkallelser som svenska kyrkan inte förmått (alt: inte velat) se och ta emot. För denna sin beredvillighet och öppenhet borde Missionsprovinsen prisas. Om ingen annan gör det så gör jag det. 
 
- - - - - - -
 
* inte "utnyttja" som jag först skrev. Se kommentar av Lennart Ö nedan

Att tänka på

Jag måste absolut skriva nåt inser jag. Om jag ska behålla kära läsarnas intresse. Problemet är att jag inte vet vad jag ska skriva. Känner trycket att jag borde vara seriösare men känner mig sällan på det humöret numera. Alltså återstår inget annat än att berätta vad som händer - göra en s k uppdatering! - så får vi se vart det kan leda.
 
Jag får börja med att återknyta till det i föregående inlägg refererade miraklet. Varje gång jag kommer i närheten av sängen måste jag ta fjärrkontrollen och kolla att det funkar.....och för att kära läsarna ska känna sig trygga så gjorde jag ett avbrott i bloggandet och gick och kollade. Jo, miraklet håller i sig.
 
Det kan ju även i s k seriösa sammanhang vara en intressant fråga att tänka på. Alltså om mirakler håller i sig. Tex när det varit någon form av karismatisk väckelse med många helanden. Personer som menar sig upplevt helande, hur har det gått med dem på sikt? Har förbättringen varit kvar efter ett halvår, ett år, fem år?
 
Själv har jag alltid haft en tendens att tänka att om helandet inte upplevs bestå under längre tid så var det inte äkta utan mer suggestion. Men när vi hade ett samtal om dylika frågar i alpha-arbetslaget så blev jag motsagd av en kollega som menade att så behöver man inte resonera. Allt helande är temporärt, sa han. Visst är det så inser jag att jag också tycker.* För hur helade vi än blir så ska vi likväl dö - om inte Herrens dag kommer före. Och innan vi dör så börjar kroppen brytas ner. Och vem kan förbjuda att den nedbrytningen av kroppen börjar just inom det livsområde där man tidigare erfarit helande. Tänker jag.
 
Tänk så mycket man kunde tänka bara för att man tänkte på en säng.
 
I eftermiddag var jag på hockey. Såg hemmalaget besegra Färjestad. Det kan väl inte någon bland kära läsarna ha något emot. Nästa lördag kommer Växjö Lakers på besök. Då blir det strid uti andanom mellan mig och sydländsk bloggare vars blogg jag dock icke kan rekommendera. Undrar vad han kommer att skriva när Luleå tvålat till hans favoritlag?
 
I morn är jag ledig. Återstår frågan: var går man då i kyrkan? 
 
Nå't annat jag ibland tänker på är att jag inte (ännu?) läst de två omtalade böcker som ska få oss protestanter/lutheraner att förbli vid vår läst och inte låta oss lockas av katolska kyrkan; nämligen Anders Gerdmars Guds ord räcker och Lars Borgströms Bibliskt och romerskt-katolskt - vari består skillnaderna?  Jag har alltså inte läst dem. Borde jag det? Behöver jag det? Det anser kanske en och annan bland kära läsarna som tycker att jag då och då under senare år flörtat lite för mycket med "katolismen" (som man säger på viss norrländska). Vill jag läsa dem? Lusten har uppenbarligen ännu inte infunnit sig. Vad beror det på?
 
Det tänker jag också på.
 
- - - - - 
 
* att hålla med senaste talare är ju en av mina bästa grenar, brukar jag säga

RSS 2.0