Tankesmedja

har jag blivit inbjuden till. S k nätbaserad. Blev inbjuden av gammelsvåger.
 
Smedjan heter 4A. Det uttyds Arg  Allt och Alla Alltid.
 
Vi fär väl se när jag fått upp  värmen tillräckligt så det kan bli dags att börja smida.

Idag

har jag
 
1. Färdigläst en uppsats om diakonatet som jag fått av en god vän. Intressant. För att inte säga mycket intresssnt. Men eftersom författaren inte fått den godkänd än så får kommentarerna vänta.
 
2. Funderat en hel del över skillnaden mellan lutherskt/protestantiskt och katolskt. Skälet? De två senaste inläggen på Mikael Karlendals blogg, där jag blandat mig i kommentarsdebatten. Den som läser ser att vi båda uttryckt att vi borde tala direkt med varandra i telefon. Nu har vi gjort det. Synnerligen upplyftande.
 
Det är bara att erkänna: jag tror inte på sola scriptura (skriften allena). Jag tror inte att lutheraner i allmänhet gör det heller. Det är bara ett uttryck som man tar fram som tillhygge när man ska visa varför man inte är katolik.
 
Jag menar: när lutheranerna valde att behålla barndopet är det någon som tror att dom då rensade bordet totalt från alla traditioner och vanor och satte sig ner med uppslagen bibel vid ett fullständigt rent skrivbord och sade "nu ska vi utan några som helst bindningar till tidigare ordningar sätta oss och fullständigt förutsättningslöst, objektivt och utan några som helst hänsyn till tidigare praxis och kyrkofäders ord se vad bara bibeln säger." Tror någon det? Naturligtvis gjorde dom inte det. Så klart ärvde och övertog dom en gällande ordning (tradition) - trots att det inte finns ett enda exempel på ett spädbarnsdop i bibeln. Och det gjorde dom rätt i.
 
Eller i vår tid. När vi bekänner tron med nicenska trosbekännelsens ord (som vi gjorde idag); hur många lutheraner sätter sig först med trosbekännelsetexten bredvid sin bibel och kontrollerar att allt i bekännelsen stämmer med "skriften allena" innan man vågar instämma? 
 
Ingen. I praktiken instämmer man bara i det som Kyrkan alltid trott.
 
3. Varit i kyrkan. Bosse celebrerade. Det såg jag. Av predikan hörde jag dock inte ett smack. Jag hade glömt hörapparaten (den enda jag har hemma, den andra är på reparation.) På vägen till kyrkan funderade jag om jag skulle kliva av sju hållplatser tidigare och (inspirerad av debatterna enligt p 2 ovan) gå i katolska kyrkan. Jag gjorde det inte.
 
4 Funderat över den beställning av nya fönster till huset jag gjort i veckan. Jag kommer ta upp fler fönster i vardagsrummet och få ännu mer utsikt över vattnet. Men det dröjer nog till augusti innan saken är fixad.

När Gud sänder en väckelse

eller en förnyelse, som vi i vissa sammanhang föredrar att kalla ett skeende,* då gör Gud det på sitt sätt, genom de människor han utsett, och/eller genom de grupper/rörelser som han låter bli sina kanaler. Då får vi finna oss i det. Ta emot det andligt värdefulla - om vi nu vill ta emot det - på det sätt det kommer.
 
Det kom jag just att tänka på. Riktigt varför vet jag inte. Men så är det. Tänker jag.
 
Då duger det inte att tycka att kanalen som Gud just nu använder (personen, rörelsen) inte duger, så att man vill ta avstånd från den, men på något sätt vill ha själva innehållet. Det projektet går oftast inte. Vill man ha presenten får man ta emot den i det omslag som Gud slagit in den i. Tänk efter: om en god vän kommer med en present på ens födelsedag, då säger man inte: "tack så mycket, men jag tycker omslagspapperet var så fult, kan du vänligen byta det mot ett i annan färg, då ska jag gärna ta emot din present".
 
Nä, man säger inte så.**
 
När jag ser tillbaka på mina snart 40 prästår (och några år före dess) så tycker jag mig kanske kunna igenkänna ett antal skeenden där människor försökt göra det jag i grunden inte tror fungerar: försöka få gåvan utan paketet i vilken den levereras. 
 
Man ser alltså tillbaka och begrundar. Fanns det något av detta försöka-skilja-på-paket-och-innehåll-beteende under det skeende på sjuttiotalet som präglade ungdomsvärlden här i stiftet?*** Det fanns det säkert. Och även kan man nog se tendens till samma beteende gällande den kyrkliga (läs: liturgiska) förnyelsen. Under senare år (-tionden) tycker jag mig kanske mest ha sett det i förhållande till den karismatiska förnyelsen.
 
Inom svenska kyrkan (och det är nu enbart detta, mitt eget samfund, jag här talar om) fick den karismatiska förnyelsen sin förblivande ingång (efter några punktvisa tydliga landningsförsök) genom OAS-rörelsen. Densamma rörelsen har senare ordnat sommarmöten i många år och kurser för präster och kyrkoanställda. Och här är nu verkligheten att det finns dom som av olika skäl vill markera ett avstånd mot rörelsen ifråga**** men försöker (t ex i snarlikt verk i egen regi) få själva saken som den upplevs representera.
 
- Vi kan väl gära det lika bra som dom. 
 
Men erfarenhet av dylika försök: det fungerar inte.
Andlig väckelse och förnyelse kan man nämligen inte imitera. Den måste man bli delaktig av. Och då finns ingen annan väg än att ödmjuka sig till emottagande just där Gud i denna tid behagar utföra sitt verk. Man måste alltså våga ta i omslaget för att komma åt presenten.
 
- - - - -
 
* Mitt ordval: väckelse är när hittills icke-bekännande människor blir kristna; förnyelse är när redan kristna får del av ett djupare eller vidare andligt arv: nådegåvor, personlig bön, fördjupad bibelinsikt osv
 
** sedan är det också sant att om man sparar omslaget för framtida bruk så kommer man efter en tid att inse att det inte har samma värde som själva presenten
 
*** senare, i en uppsats vid Umeå universitet, kallad "Laestadiansk ungdomsväckelse"
 
**** oftast med argument som har har med oenigheten om ämbetet att göra

Trefaldigt roligt

har det varit i helgen.
 
Först for jag snabbt på söndag morgon till Arlanda och hann med drygt tio minuters marginal till högmässa i St Stefanus koinonia (en av gudstjänstgemenskaperna inom Missionsprovinsen.) Skälet till min snabba visit var att deltaga när min sedan många år gode vän, (missionsprovins-) biskopen Göran Beijer firade 50-årsdagen av sin prästvigning. Jag hoppas några yngre kollegor vill vara med och fira när jag når samma jubileum, men först har jag 40-årsdagen, 2019.
 
Fin gudstjänst och roligt få vara med och koncelebrera.* I predikan, som givervis var god och uppbygglig, gav b Göran också ett kort vittnesbörd om en av orsakerna till hans val av prästämbetet och sin kyrkliga inriktning. (Eftersom han sade det i en offentlig predikan så är det väl tillåtet upprepa.) Han hade till ett av sommarloven under läroverkstiden blivit lovad ett sommarjobb. Tyvärr kunde han inte påbörja det pga en rejäl förkylning. Fick därför lite oplanerad ledighet senare under sommaren. Hur utnyttja den? Han nappade på ett erbjudande från en vän att följa på besök hos Fader Gunnar (Rosendahl) i Osby. Detta möte med f Gunnar och hans kyrkliga vision blev avgörande. Där ser man vad en förkylning kan betyda. Eller kanske: hur Gud kan använda t o m en förkylning för sina planer.
 Jubilaren och undertecknad
Bildbevis alltså, om någon vill domkapitelsanmäla mig pga Missionsprovinssamröre. Nu tror jag visserligen inte att vänskap är straffbart inom svenska kyrkan. Men helt säker kan man inte vara. När jag blir pensionär ska jag berätta om ett tillfälle när en av mina kyrkliga förmän talat till mig i förmanande tonfall pga min vänskap med en prästkollega.
 
Helgens andra glädje var besöka svägerska och svåger utanför Uppsala. Fick även tvåfaldigt ta del av svågerns matlagningskonst. Kanske ska jag också börja beställa Linas matkasse eller vad den nu heter. Att besök hos släktingarna kunde kombineras med att se Tre kronor vinna VM-guld i ishockey gjorde ju inte saken sämre.
 
Tredje glädjen - men då var helgen redan över och det var måndag förmiddag - var att tillsammans åka med svågern och titta på motorcykel. Klart intressant objekt. Nu återstår bara frågan: ska jag eller ska jag inte?
 
- - - - -
 
* till alla som någon gång uttryckt eller tänkt att det är för "högkyrkligt" gudstjänstliv i Hertsökyrkan säger jag bara: ni har intet upplevt

Sverige är bäst

I ishockey. Det betyder att det inte blir någon söndagsblogg ikväll. Tiden då jag brukar blogga gick åt framför TV:n.
 
Jag återkommer.
 
Grattis Tre kronor!

Konfirmationshelg

har det varit.
 
För tredje året i rad har jag fått uppgiften konfirmera Fridsförbundets konfirmander. Liten grupp detta år. Bara nio konfirmander varav åtta flickor och en pojke. Några av konfirmanderna har jag döpt (och minns fortfarande dopet "som om det var igår".)
 
Nå, fin dag var det. Precis som tidigare: högmässa med konfirmation på lördag. Enklare ha allt gemensamt och tydligen enklast ha det på lördag - för tillresta släktingars skull, gissar jag. Lugn och fin grupp och lätt att öva in konfirmationsagerandet då det inte var så många.
 
Alla konfirmander fick en uppgift var: två bar nattvardskärlen, två bar evangelibok och missale, en bar korset och fyra tog upp kollekt. Tillsammans sjöng konfirmanderna även psalmen Gud i dina händer (769). Notera alltså att laestadianska ungdomar sjunger ur nya psalmboken! Och vid samkvämet efteråt i bönhuset sjöng dom Jag vill ge dig o Herre min lovsång. Det är som jag sagt många gånger förr: den (öst-)laestadianska församlingen tenderar alltmer att bli den verkliga "kyrkoförsamlingen".
 
Smörgåstårta och vanlig tårta blev det alltså efter gudstjänsten. Vid detsamma fikat hamnade jag bredvid en av predikanterna som sitter i styrelsen för ett av kommunens bolag. Det gör han bl a tillsammans med politiker som tillika var den kyrkopolitiker som anmälde mig för domkapitlet. Världen är liten.

Bara försvinna

Det händer ju att människor gör det. Men hur kan en liten resväska bara göra det?
 
Jag äger en svart s k cabinväska. Nu är den borta. Bara borta. Jag har letat egenom huset. Lyst med ficklampa under alla sängar. Tittat i alla garderober. Letat i utrymmet under trappen som är plataen där jag normalt skulle förvarat den. Kollat på vinden
Den finns inte. Vart har den tagit vägen? Man undrar.
 
Jag måste vända mig till mina vänner och fråga: har någon sett mig komma dragande med den? Har jag haft den med till dig och glömt den så du har en främmande väska i hallen eller annars i (gästrum i) huset? 
 
Det låter otroligt att jag skulle haft den på någon resa och glömt den eftersom det jag alltid skulle ha med på en resa med övernattning (bl a mobilladdare och liten necessär) finns här hemma. Om jag inte tänkt klara mig utan laddare och slängt tandborsten direkt i väskan...?
 
Eller har någon varit in och knyckt den. Eller tog dottern och (olovandes) lånade den till sin Rom-resa?
 
Jag är förföljd av mysterier. Jag har just kommit över mysteriet med sängmotorn som inte funkade och började funka igen, då kommer mysteriet med den försvunna väskan. Upplösningen emotses med spänning!

Jag är helt ute!

Absolut helt ute. Det insåg jag idag. Och det är inte för att jag inte är med på Facebook, nej det är långt värre än så. Insåg det idag under ett arbetspass framför datorn på expeditionen. Det är ytterst sällan jag utför något jobb framför datorn, kan bara sägas så där som info. Nu menar jag alltså dator på jobbet. Hemdator använder jag i stort sett bara när jag betalar månadens räkningar, bloggar gör jag från telefonen. Men nu var det alltså datorn på jobbet. Den mesta tid jag sitter framför datorn på jobbet är nog när jag fyller i månadens tidrapport och när jag rensar inkorgen från gamla mail. 
 
Men nu skulle jag alltså för en gångs skull göra något s k arbete framför datorn. Göra årets upplaga av agenda för kommande mässa med konfirmation för Fridsförbundets konfirmander.
 
Men nu är det hela konstruerat så att när man loggar in då hamnar man på intranätet. Och där fanns en liten undersökning om vad man tyckte om intranätet.  Typ om man lätt hittar det man söker. Jo, det gör man väl om man aldrig söker nånting. Sen kom till slut en fråga om vilka olika verktyg (eller vad det nu kallades) man använde sig av. Jag tror det var ca 10-12 olika namn som kom upp.
 
Inte nog med att jag inte använde något av dem. Det är inte det som gör mig ute. Nej, verkligheten är att jag inte ens kände till namnet på något av dem. Jo, ett: Facebook. Kände man sig ute? Totalt! Kanske var det därför som jag senare på aftonen (efter möte med två sorgehus) dröjde mig kvar på expen och läste tidningen i pappersformat!
 
Så kommer man hem och vittjar brevlådan. Senaste numret av OAS-bladet. Där kan man läsa om Youngsters (dvs Barn-Oas). Hanna Simonsson (26) skriver om hur hon kände sig helt ute när hon satt tillsammans med ett syskonbarn som undervisade henne om alla nya appar och andra moderniteter som hon kände sig stressad över att hon inte kunde eller kände till.
 
Då föll liksom en sten från mina axlar. Om en 26-åring (två år äldre än min yngste son) börjar känna sig för gammal för att hänga med ordentligt då är det helt acceptabelt om det gäller mig.
 
Att jag i vissa kyrkliga och teologiska frågor inte anses hänga med min tid måste bara bero på att jag inte lyckats ta hem den nyhets-app där dessa nyheter offentliggjorts:)

Sola scriptura

Dvs Skriften allena verkar vara diskussionsämnet för dagen. Det började med att Stefan Gustafsson (avgående gen.sekr för Svenska evangeliska alliansen) skrev en artikel. Mikael Karlendal (numera katolik, f d frikyrklig och pingstpastor) skrev ett inlägg om Gustafssons artikel på sin blogg och menade att Gustafsson har fel. Då kom Lars Borgström (lutheran, präst i Lutherska församlingen) in i kommentarfältet och argumenterade mot katoliken Karlendal. Sedan har dom utbytt tankar några varv.
 
Jag tvingas erkänna att för mig blir dylikt tröttande. Min upplevelse av debatten kan sammanfattas enligt följande:
 
Borgström:
- Eftersom Karlendal är katolik så måste han ha fel och han har verkligen fel. Och han har fel därför att han är katolik.
 
Karlendal:
- Eftersom Borgström är protestant så måste han ha fel och han har verkligen fel. Och han har fel därför att han är protestant.
 
Inte ens västfrontens skyttegravar under första världskriget kunde vara djupare.
 
Är det underligt att man längtar ut på en MC-tur?
 
I ursprungsartikeln nämner dock Stefan Gustafsson en intressant sak; sola scriptura riskerar ofta bli solo scriptura.
 
I övrigt tycker jag Karlendal har en poäng: det faktum att den delen av kristenheten som sagt sig sätta Skriftens auktoritet högst, den evangeliska/protestantiska, har blivit splittrad i tusentals grupper som alla vill leva enligt bibeln men likafullt inbördes är till många delar oense om vad skriften verkligen säger. Jag har ytterst svårt se detta faktum som det ovedersägliga beviset för att Skriften allena-principen fungerar.
 
Som väckelserop i en andligt förfallen tid - ja. Som allmängiltig förblivande kyrkobyggnadsprincip - nej.

Jag trodde

att jag hade kommit över min längtan efter en ny motorcykel. Jag trodde det när den som jag ett tag tittat på försvann (från blocket-annons). Men så visade sig inte vara fallet. Jag har inte kunnat låta bli leta igen bland annonserna och i eftermiddags sa jag för mig själv
- Om det nu finns en hoj som jag är beredd köpa då tar jag den.
Och det fanns det. Bara några mil från min gammelsvåger som jag ska snabbesöka i början av nästa vecka. Vad säger man då?

Idag jobbade jag inte

Men var likväl i kyrkan. Samma kyrka som vanligt. Bosse celebrerade och predikade. Ett trettiotal deltagare var vi väl. Varav tre i rullstol. En av dem var mamma och jag åkte med i Hk-bussen från hennes boende.
- Det är många som vi skjutsar till den kyrkan, sa chauffören.
Så väldigt många olika är det väl inte, tänkte jag men i vart fall en kommer väldigt ofta. Densamma personen och mamma har varit bekanta länge, så det var roligt att de fick mötas igen.Roligt att se hur mamma levde upp när hon fick träffa människor hon kände igen och få deltaga i något hon känner sig hemma i - gudstjänsten.
 
Till min stora glädje erfar jag att gudstjänstgemenskapen i Hertsön fungerar allt bättre. Folk är aktiva i liturgin och synes ta något mer ansvar för varandra under kaffegemenskapen. Det senare lika viktigt.
 
Några av gudstjänstdeltagarna beslöt tillsammans gå ut och äta lite senare. Jag hängde på efter jag följt mamma tillbaka. Vid den gemensamma lunchen blev det samtal bl a om skärseldens eventuella existens och dess i så fall möjliga innebörd.  Jag tvingas erkänna att jag trots mitt lutherska prästämbete inte kände anledning fördöma de tankegångar som framfördes. Bara påpeka att inte heller enligt katolsk tro (som jag förstått den) är skärselden något slags extra frälsningsväg för dem som här i jordelivet varit utan Kristus.
 
I gårdagens inlägg berättade jag att jag varit med avfall till återvinningscentralen. Det var det som blev över då två snickare i fredags fm var här och monterade ny ytterdörr och altandörr. Den förra med fönster, vilket jag inte haft. Blev mycket ljusare och finare i hallen. Den senare med glas hela vägen ner. Det var jag först tveksam till men säljaren övertygade mig. Det gjorde han rätt i. Tjusigt när man har utsikt mot naturen. Tänk när jag kan sitta i fåtöljen och se mina sommarblommor vid altankanten.
 
 
 

Kyrkorummets och kyrkobyggnadens betydelse

 Man brukar säga att ett kyrkorum predikar även när det inte används. Altare, predikstol och dopfunt (och oftast knäfall) finns alltid där. Och talar tyst om ordet och dopet och nattvarden.* Skillnad mot missionshus och bönhus där det oftast bara funnits predikstol. Där blir ordet i centrum men sakramenten bortglömda eller åtminstone undanskymda. Som i ett av de EFS-bönhus där jag under mina första prästår ofta firade gudstjänst; när det var nattvardsgudstjänst plockades knäfallen tillfälligt in i "stora salen" (gudstjänstrummet) från sin normala plats i en skrubb innanför "lilla salen" (rummet för kaffe, syföreningar, barn- ungdomsgrupper).
 
I många bönhus som jag under åren besökt (tillika med många frikyrkor) finns dock en möbel som skulle kunna uppfattas som altare, ett litet bord (ofta för litet om man bekvämt ska kunna fira mässa vid det) och någon tydlig predikan om nattvarden fick det inte utgöra eftersom det alltid låg en stor uppslagen bibel på det. Inget fel med biblar, men sakramenten hamnar i bakgrunden. Mässa blir något som firas undantagsvis.
 
Men det här var uppvärmningen. Det var om hela kyrkobyggnaden jag vill skriva. Skälet till att detta nu kommer i min tanke är att det just offentliggjorts att kyrkorådet lägger förslag att Björkskatakyrkan ska stängas. Slutligt beslut tas av kyrkofullmäktige inom någon vecka. Om fullmäktige bifaller förslaget så är kyrkan bara i bruk året ut. Den får alltså inte fylla sitt fyrtionde år.
 
Björkskatakyrkan var den sista i raden av fem s k distrikskyrkor som invigdes i Luleå (tre i Nederluleå och två i dåvarande Örnäsets förs.) under sjuttiotalet. **.
 
Distriktskyrkobyggandet i Luleå är väl en del av det som kallats småkyrkorörelsen. Insikten om att när nya stora stadsdelar växte fram runt våra städer så måste kyrkan ha en synlig närvaro även där. Inte bara en katedral i den gamla stadskärnan.
 
Det faktum att distriktskyrkorna på de flesta håll i landet byggdes och inreddes som riktiga kyrkor (med komplett inredning enligt ovan) är väl resultat av ett högkyrkligt opinionsarbete. Både ordet och sakramenten ska ha sin naturliga plats i byggnaden. Inte bara en församlingsgård för "verksamhet" eller ett bönhus för predikan.
 
Likväl blev distriktskyrkorna på många ställen inte riktigt kompletta kyrkor vad gudstjänstlivet beträffar - i vissa fall inte förrän långt senare. Livet i byggnaden kom många gånger att bäras av barntimmeverksamhet, miniorer och juniorer och konfirmander. Stora delar av de upplevda "församlingarna" utgjordes av föräldrar som kom för att lyssna och se på när deras barn medverkade i familjegudstjänsterna. Det "ordinarie" gudstjänstlivet kom aningen på sidan om. Sammanlysningar var frekventa bl a vid storhelger och under sommarlov (då "verksamheten"! låg nere) så ett helt fullödigt gudstjänstliv var ofta inte möjligt leva i en distriktskyrka. Detta är i alla fall min upplevelse här i staden och på de ställen där jag varit distriktspräst har jag envetet kämpat för att utöka gudstjäntfirandet och mässfirandet. Vissa gånger i opposition mot personal eller församlingsledning (inte alltför allvarligt dock).
 
Men nu ska alltså en kyrka läggas ner. De anförda skälen motsäger jag inte. Byggnaden är ett dåligt bygge. När det sägs att det skulle kosta oansvarigt mycket att reparera den till acceptabel standard så har jag inget att säga. Men vem vill överta byggnaden? Eller rivs den?***
 
Men åter till saken. Det var alltså en önskan att kyrkan skulle ha en närvaro i olika bostadsområden som drev fram småkyrkorörelsen. Nu försvinner den synliga kyrkliga närvaron i ett bostadsområde. Kan den finnas på annat sätt? Kanske dags att äntligen förverkliga det som diskuterats i snart 25 år: att dela lokal med baptisterna som har den riktiga distriktskyrkobyggnaden i stadsdelen.
 
Måste/bör svemska kyrkan ha någon form av kyrkolokal i alla (större) bostadsområden? Kan det räcka med betydligt mindre (källar-)lokaler?**** Ska man ha ett gudstjänstliv på en plats så måste det vara så komplett som möjligt. Tycker jag.
 
Hittills har ju vi i svenska kyrkan kunnat handla enligt principen bygg en kyrka och erbjud gudstjänster och verksamheter som lockar människor som redan är troende eller åtminstone så positiva att dom kan tänka sig gå dit. Men hur länge kan det fungera? Dels är det ju en ekonomisk fråga. Hur länge kommer vi ha råd behålla alla våra kyrkor?Sen är det en fråga hur länge det i vårt sekulariaerade land kommer finnas människor som mer eller mindre av sig själva kommer att ansluta till verksamhet som vi erbjuder och annonserar om. 
 
Nu stänger vi kyrkan i ett av stadens större områden. Blir det bara en reträtt eller kan vi använda den nya situationen till ett aktivt nytänkande? Och nya utmaningar kommer. Idag var jag med avfall till återvinningscentralen på Kronan. Där byggs det. En stor skylt talade om att här byggs det för 7000 Lulebor. Om det hade varit på sextotalet eller sjuttiotalets början så hade självklart något slags kyrkolokal planerats. Sannolikt en tomt för en kyrka i  stadsplanen. Men nu, inte. Vad betyder det? Att vi gett upp ambitionen att ha ett ärende till människor överallt? Att vara verkligt rikstäckande. Eller anpassat oss till en ny tid där bilar, busslinjer och internet gör att man kan förväntas ha kontakt med kyrkan även om närmaste kyrkobyggnad finns en bit bort? 
 
Eller har vi av den Helige Ande inspirerats till ett helt nytt sätt att evangelisera - där (ambulerande) husförsamlingar (mässa vid köksbordet) blir modellen? Har inte hört nåt om att stod nåt sånt i senaste kyrkorådsprotokollet :)
 
En ny tid väntar. Hur ska vi undvika att backa in i framtiden utan istället möta den med kraft, strategi och frimodighet?
 
- - - - -
 
* hade vi på traditionellt katolskt vis även biktstolar i kyrkorna så skulle även bikten bli predikad.
 
** Den enda nya kyrkan i dåvarande domkyrkoförsamlingen kom redan 1969 men Mjölkuddskyrkan är kyrka av äldre typ, dvs i det avseendet att det är en relativt stor kyrkobyggnad med fristående församlingshem.
 
*** Björkskatakyrkan är inte en separat byggnad som övriga 70-talskyrkor i stan utan hopbyggd med skolan. (HIstorien bakom det tror jag att jag berört i en tidigare bloggpost någon gång).
 
**** Såna som vi tidigare haft men stängt redan för årtionden sedan (Burströmska Gärdan och Kallkällan).

Kyrkan - Guds gåva?

Så heter en liten bok (drygt 100 sidor) som vännen och prästkollegan nere i Växjö stift, Håkan Sunnliden, skrev redan 1989. På den tiden var han kyrkoherde i Hjälmseryd och församlingen präglades  då av ett väckelseskeende. Mitt i detta upplevde Håkan det som viktigt att få undervisa om Kyrkan och även säga några sanningens ord om vår nuvarande konkreta verklighet i svenska kyrkan.
 
I boken går författaren bla igenom de sju Kyrkans kännetecken (uttryck från Martin Luther) som jag själv undervisat om många gånger. Igenkännandets glädje således.
 
När han tycker att nuvarande svenska kyrkan är värd kritik så säger han det öppet. Men kan en reformation ske i vår tid? Ja, vill nog Håkan svara, men...
"...du måste förstå att det finns ett pris att betala. Det är omvändelsens, befrielsens och efterföljelsens pris. I den mån en präst, en grupp eller en hel församling vill gå den vägen och betala det priset tror jag Guds heliga kraft kommer över dem igen. Självklart innebär det att man kommer att avvika från systemet och systemets anhängare kommer inte att glädja sig över dem, utan tvärtom: först le och skratta, sedan förtala och hata. Hur kontrollapparaten sedan tar sig uttryck återstår att se.
Självklart kan du och jag på nytt ta emot den kallelse och det uppdrag vår Herre har gett oss. Och det är också varje kristen människas ansvar alldeles oavsett vilket sammanhang hon står i ."
 
Resten får du läsa själv när du beställt boken direkt från Håkan.
 
hakan.sunnliden@telia.com
 
100:- tar han för den. Vill du läsa Håkans egna ord om boken så spanar du in kan Sunnlidens blogg, bloggposten för 2 maj.

Nu har det varit helg igen

En så'n helg då man "jobbat", dvs lett gudstjänst. Lite konstgt känns det på nå't sätt att man säger att man "jobbat" bara för att man för en stund befinner sig på andra sidan altare och ambo än man gör när man annars går i kyrkan. Särskilt när man söndag efter söndag får dela samvaron i samma gudstjänstgemenskap. Om man sjunger prästpartierna eller församlingspartierna i liturgin känns inte som nå'n stor sak. 
- Jag är ju ändå där, som en kollega brukar säga.
Men om man oftast inte vore där när man inte "jobbar" då vore det annorlunda.
 
Jag började fundera: hur många sön- och helgdagar har jag "jobbat" sedan jag blev präst? Snabbt överslag, antal tjänsteår x helgdagar - (semesterveckor + lediga helger) = ca 1200. ??? Min fader, matteläraren, sa alltid att då man räknade något skulle man prallellt med den riktiga uträkningen göra ett överslag så man kunde bedöma om det svar man fick fram var rimligt. Men om den "riktiga" uträkningen bara är ett överslag, hur kontrollerar man då dess rimlighet?
 
Idag var vi många i kyrkan. 49 hade kyrkvärdarna noterat och det var riktig räkning, inget överslag. För en liten distriktskyrka i utkanten av det sekulariserade Luleå är det inte så illa. Den ganska nybildade Meänkööri medverkade och sjöng på meänkieli. Drygt halvdussinet sångare. T o m en så språklig amatör som jag kunde uppfatta att texten till  Maa on niin kaunis (Härlig är jorden) var annorlunda än på finska. Några personer som inte synts i gudstjänsten på ett tag dök upp. Roligt.
 
En av de stora sorgerna i gudstjänsten är ju att vid pålysningarna se skillnaden i antal mellan döpta och döda. Förra veckan var ett undantag, då gick vi nästan +-0, men idag var "ordningen" återställd: 14 döda, 2 döpta. Minus 12 alltså i medlemsstatistiken. 
 
Uppmuntande var dock att träffa god vän som lovade mig få spana in hans MC vid tillfälle. Den är just av den modell som jag kan tänka mig köpa om jag inte köper en likadan som jag hade förut. 
 
Kvar i kyrkan blev jag med olika uppgifter så länge att jag lika gärna kunde övervara kvällens musikgudstjänst/konsert. Fina sånger framfördes. Tyvärr uppfattar jag inte så mycket text, men väldigt vilsamt och rogivande var det. Fler kunde gärna ha kommit.
 
 

Två sorger

En allvarligare och en mindre allvarlig.
 
En person har dött. En person som jag visserligen aldrig mött men likväl haft mycket kontakt med. Vi har bara mötts på nätet. Utbytt många tankar i andliga frågor. En enstaka gång tror jag hon kommenterat här på bloggen. Annars har det bara varit mailkontakt.
 
Men nu är hon borta. Men hoppet är att hon är hemma.  
 
Vila i frid till uppståndelsens morgon.
 
- - - - - -
 
En blocket-annons på en motorcykel är borta. Förmodligen betyder det att hojen är såld. Och just som jag var på väg kontakta säljaren. Men kanske var det lika bra. Tycker säkert åtminstone några av mina vänner som inte vill att jag ska riskera köra ihjäl mig. Men hur ska jag då uppnå den stress-frihet som en tur med motorcykel skänker? Drömmen vore ju att ha tillgång till en motorcykel som man bara kunde använda då och då när lusten faller på, men  inte behöva äga (och betala!) inte heller behöva ansvara för dess vård i form av service mm. Dröm var ordet.
 
Nu blir  det dammsugning. Om jag inte lyckas ägna så lång tid åt att bära ut sopor, plocka bort allt som ligger och dräller mm, så att dagen är slut innan jag nått fram till dammsugaren.

RSS 2.0