Luleå tog SM-GULD

Damlaget i  ishockey alltså. På hemmaplan igår kväll och jag var där och upplevde segeryran.
 
Nu gäller det bara att även herrlaget gör sin plikt och till att börja med besegrar Växjö Lakers i kvartsfinalserien som börjar ikväll.

Lagen om tji

För en amatörastronom. Lyder som följer:
Stjärnklaraste kvällen på flera veckor och då är det (nästintill) fullmåne, så då ser man ändå inga stjärnor på stora delar av himlavalvet
 
Suck. Men jag tog ut teleskopet en liten stund i alla fall. Och tittade på - månen. Får erkänna att jag tycker om att studera månen trots allt. Får en svag känsla av att det påfallande ofta är klart väder vid fullmåne. Är det så eller är det minnet som spelar spratt?

Falskt alarm

heter en bok jag nu precis tagit mig igenom.*
 
Författad av en Prof em Gösta Pettersson som skriver att han började bli tveksam till klimatalarmismen när han fann att talet om en människopåverkad global uppvärmning och de "bevis" som presenterades till stöd för den tanken, inte stämde inom områden som han specialiserat sig på under sin forskartid. Han beslöt då försöka sätta sig in i frågan ur en mångfald synvinklar. Resultatet finns i boken.
 
Jag kan inte annat än uppmana kära läsarna att ta del av den även om jag glatt erkänner att för mig som inte är naturvetare fanns det väl resonemang här och där som gick en bit över mitt ringa förstånd. Men skam den som ger sig.
 

 
* den kan beställas billigt från hemsidan med samma namn men även laddas ner gratis

Ända till idag

dröjde det innan jag läst klart den bok jag fick i julklapp av äldsta dottern. Leif GW Perssons bok o.m sitt yrkesliv, Wille vingmutter, mästerdetektiv. Måste haft annat att fylla fritiden med. Såsom att fundera över när jag ska gå i pension (vilket jag till sist lyckats bestämma, det blir i samband med sommarens semester) eller titta på nätet efter ytterligare astronomiprylar som jag kan behöva för att på allvar inträda i amatörastronomernas skara.
 
Men till slut bestämde jag mig för att ta itu med boken. Jag läste hans förra självbiografi, Gustavs grabb, med mycket igenkännande. Han är visserligen sju år äldre än jag, men nog fanns många bardomserfarenheter han beskrev som man kunde känna igen.
 
Med den senare boken var det lite mindre av den varan. Min erfarenhet från insidan av polishus inskränker sig till en veckas pryo i årskurs åtta.
 
Erkänner att jag alltid gillat Leif GW. Måste vara den totala självklarhet med vilken han alltid vet bäst som tilltalat mig. Tyvärr då att den stora succén Veckans brott i SvT, som jag knappt missade ett enda avsnitt av under alla år, blivit två halvmessyrer; i SvT med utmärkta programledaren Camilla Kvartoft, men med ointressantare bisittare  och i TV 4 med experten GW men sämre programledare. Aldrig får man vara glad. Inget nöje i någondera kanalen.
 
Roligt dock att läsa i denna senare självbiografi att Leif GW uttalar sig - visserligen kanske i en prästs ögon aningen svagt och trevande men likväl - innerligt och positivt om kristen tro.

Men idag tog jag den

Chansen att fara ut och vara amatörastronom alltså.
 
Hela eftermiddagen var det klart väder och skulle det bara hålla i sig så...
 
För tidigt om aftonen ville jag inte fara. Tillräckligt mörkt skulle det vara. Kring 19 började jag förbereda mig, bl a ringde jag gammal kunnig ungdomskompis och bad om förslag på lämpliga objekt att rikta teleskopet mot. Sen iväg. Till stället jag funnit en bit bort från stan. När jag klev ur bilen och blickade uppåt så var det den stjärnklaraste kväll jag upplevt sedan jag köpte teleskopet. Men vad händer? Med fart så snabb börjar molnen täcka himlen och efter ca tjugo minuter var det bara att packa ihop. Vad kallar man sånt? Osis? Eller "Det är så det är för en amatörastronom"?
 
Suck!
 
Men inte tog  eländet slut där. Plötsligt insåg jag under hemkörningen att jag lagt planisfären på biltaket. Hade jag kommit ihåg lägga den i bilen före avfärd? Snabb koll. Nej! Alltså återfärd till observationsplatsen. Tur att planisfären är inplastad så den ska tåla utomhusliv. En stund i den mjuka snön var inte till någon fara.
 
Men skam den som ger sig. Nu väntar vi på nästa stjärnklara kväll....
 
.....Och den verkar redan ha infunnit sig ser jag nu när jag tittar ut genom fönstret efter idogt bloggande. Blir man sugen fara ut igen? Utan tvekan! Men nu är det för sent. Det är ju arbetsdag i morgon. Och trots att jag redan mentalt pensionerat mig måste jag kanske göra någon nytta...
 
 

Jag missade chansen

Eller snarare: jag tog inte vara på möjligheten.
 
Att lägga teleskopet i bilen och fara ut till relativt öppen plats utsatt för betydligt mindre light pollution än det som finns i stan.
 
Redan igår (lördag alltså) visade väderleksprognoser att söndag kväll skulle det vara klart. Och så var det när jag om aftonen kom hem efter en full dag som inneburit både högmässa (som jag lett) och kyrkkaffe och restaurangbesök med kristna vänner och deltagande i bönhusgudstjänst med två predikningar och kaffe med hembakade semlor.
 
Klart väder alltså. Möjlighet till astronomiska observationer således. Men jag iddes inte. Valde favoritfåtöljen och ömsom TV-tittande och ömsom läsande om Leif GW Perssons liv som mästerdetektiv.
 
Alltså har jag syndat mot amatörastronomietiken ännu mer än när jag tittade med teleskop genom fönsterruta; att inte observera alls trots att chansen fanns.
 
Fy skäms!

2 x Fridsförbundet

blev det detta veckoslut.
 
I fredags kväll var jag kallad till Fredagstimmen där jag undervisade i vuxengruppen om sakramenten. Jag talade både om den lutherska grundsynen att det för ett sakrament ska finnas en tydlig befallning av Jesus, ett jordiskt medel och det ska ge en andlig gåva. Då blir det dop och nattvard som egentliga sakrament. Även nämnde jag att man i luthersk tradition understundom också kan betrakta avlösningen som ett sakrament pga Jesu tydliga ord och den klara gåvan, syndernas förlåtelse, trots att det yttre medlet saknas; eller så räknar man handläggningen som det yttre medlet.
 
Kort genomgång också av de sju sakramenten enligt de äldre kyrkornas tradition: dop, konfirmation, bikt, nattvard, äktenskap, prästvigning, sista smörjelsen (de sjukas smörjelse). Allt detta finns ju också i vår kyrka även om det inte kallas sakrament.
 
I Fredagstimmen deltar ofta några familjer ur den grupp av koptiska kristna som finns i staden, och som ibland lånar våra kyrkor. Deras synpunkter berikar samtalen.
 
Fridsförbundet 2 blev igår kväll då jag hjälpte Bosse med den mässa i Örnäskyrkan som han celebrerade efter önskemål av Fridsförbundet som hade församlingshelg. 
 
Men det var väl egentligen en helt normal svenskkyrklig mässa, bara att de flesta deltagare var Fridsförbundare. Då kan jag samtidigt räkna det som helgens kyrka 1. Och då blev dagens högmässa i Hertsökyrkan helgens kyrka 2 (två mässor på 16 timmar alltså. Det kan aldrig bli för mycket mässa!) I går efter nattvardsgången i Örnäskyrkan så jag till Bosse " nu får du se till att ha en helt ny predikan till i morgon."
- Ingen fara, det finns ju två nästan helt orörda texter kvar för helgen, blev svaret.
 
Ett drygt trettiotal var vi väl i Hertsökyrkan idag. En av dem var mamma som jag hämtat på hennes boende. Då jag skjutsat hem henne övervägde jag för en stund att övervara eftermiddagens gudstjänster i bönhuset. Men möjligheten att genom bloggande få känna gemenskap med kära läsarna vägde tyngre. Eller var det fåtöljen och vackra vårvinterutsikten genom vardagsrumsfönstren som lockade mer?
 
 

Ett steg på vägen

På den amatörastronomiska vägen alltså. Har jag idag tagit. Ett litet steg alltså. 
 
Fick paket från Stjärnhuset i Kivik innehållande bl a den hållare med vilken man kan fästa mobilen vid okularet på teleskopet och ta kort; en sådan hållare som jag skulle behövt när jag för en månad sedan försökte fota fullmånen. Synd att den inte kom igår så jag då om kvällen kunnat fota den ytterst vackra månuppgången. Idag fick jag testa och inviga tingesten genom att fota några villor/fritidshus (?) vid Sinksundet ca 3 km bort. 50x förstoring.
 
Så småningom ska jag väl lyckas få korn även på några astronomiska objekt.
 
 
Jag säger som tidigare. Är det roligt eller roligt. Barn på julafton är modellen.

Nu är det sagt

i prästkollegier och sedan till vissa andra arbetskamrater, det som kära läsarna redan vet: att jag går i pension till sommaren. När domprosten berättade för kollegorna att hon läst min tidigare bloggpost om pensionerandets vedermödor började hon skratta så hon knappt kunde fullborda meningen. Det gläder mig att jag kan bereda min chef sådan glädje.
 
Jag blev tvungen säga mina kära kollegor att vi har ju så roligt i prästgemenskapen att man nästan får lusta ta tillbaka sin pensionsanmälan. Men så blir det inte. Pilatus' ord gäller, vad jag har skrivit det har jag skrivit. Vid (alpha-)arbetslagets summering av alphakvällen frågades "men du kommer väl fortsätta hålla gudstjänst ibland?" Jag fick då nicka över bollen till Bosse som tar över gudstjänstansvaret i Hertsökyrkan efter mig. Det beror väl på om han vill ha alla mässor själv eller kan tänka sig dela någon med gammal pensionerad kollega.
 
Alphakvällen var fin. Själv höll jag föredraget Varför måste Jesus dö? * Fint samtal sedan.**
 
Dagen började med storkollegium där vi fick en genomgång av en massa nya funktioner i våra tjänstetelefoner och uppmaning trycka div knappar i telefonen för att få allt fungera. Det lyckades jag inte med. Så om någon av kära läsarna försöker nå mig på min tjänstetelefon och inte kommer fram, eller talar in ett meddelande som jag aldrig tycks reagera på så ring församlingens växel  och säg att Torbjörn omedelbart borde gå i pension eftersom han uppenbarligen inte vet hur en (modern) telefon fungerar. Det är helt tillåtet lägga till det påstående jag under mitt snart 40-åriga prästliv stött på många gånger:
Han verkar ju leva på 1800-talet!
 

* ny kurs alltså inser alla som kan inbördes ordningen på alphaföredragen.
 
** Lite skrytigt kanske att säga att det blev en fin kväll när man själv höll huvudföredrag, men det var åtskilliga andra som bidrog till att det blev en sammanlagt värdefull kväll.
 

Det blir nog ingen pension

Inte pga pensionsprognosen. Den här jag för länge sedan försonat mig med. Dvs insikten att pension innebär omedelbar personlig konkurs. Nej, hindret är krånglet. Först ska man anmäla till arbetsgivaren. Det har jag gjort. Sen ska man anmäla till Pensionsmyndigheten för att få ut sin allmänna pension. Det har jag ännu inte gjort. Dessutom ska man (som präst och kyrkligt anställd) anmäla till Kyrkans pensionskassa för att få ut sin avgiftsbestämda tjänstepension och sin premiebestämda tjänstepension och sin förmånsbestämda tjänstepension och sin intjänade pensionsrätt. Nej, nu ljuger jag; en av dessa behöver man inte själv ansöka om för det gör arbetsgivaren. Men vilken av dom var det? Kanske bäst ansöka om alla för säkerhets skull. Om arbetsgivaren även anmäler kanske man får en av tjänstepensionerna dubbelt (hoppas det blir den som ger mest!) - eller så blir man anmäld och dömd för bedrägeriförsök. Och då förlorar man ju kragen så då blir det pension oavsett om man ansöker om det eller inte.
 
Annars var ju min tanke att inför denna massiva och ogenomträngliga byråkratimassa helt enkelt ge upp och inte förmå mig ansöka om någon pension och således sitta sysslolös på jobbet till 67 ock därför i praktiken ha pension fram till dess att någon inser att jag inte får vara kvar längre och förbarmar sig över mig och gör alla ansökningar åt mig bara för att äntligen bli av med mig.
 
Slutet gott, allting gott.
 

68-kyrkan

heter boken som jag denna dag äntligen läst ut. Först i höstas köpte jag den, en bok som "alla" då redan läst och diskuterat för länge sedan. Men först nu, drygt fyra månader efter inköpet har den blivit klarläst*.
 
Något annat måste ha kommit emellan.T ex tittande på nätet på teleskop och tillbehör som man kan köpa eller spanande genom teleskop som jag faktiskt köpt, på lämpliga objekt både på himlavalvet och på jorden, eller idogt funderande över lämplig tid för pension. 
 
Eller så körde jag fast när jag fått nog av präster och teologer (varav några senare blev biskopar!) som på 60- och 70-talen kunde ägna sig åt att prisa Maos Kina och andra kommunistiska diktaturer samtidigt som jag fått personliga vittnesbörd från Kina om personer som ännu årtionden senare kunde plågas av minnet av den tortyr dom utsattes för under kulturrevolutionen
 
Men efter flerfaldiga tappra insatser lyckades jag ta mig till slutkapitlen där man måste ta sig igenom berättelsen om hur en svenskkyrklig biskop in i det sista - som ordförande Vänskapsförbundet Sverige - DDR - kunde försvara Östtyskland.
 
Genom hela boken här jag avstått min vana vid dylika böckers läsande; att stryka under. Varför vet jag ej. Är det insikten att jag nu är så gammal att jag aldrig kommer att titta i boken igen? Nå, det höll till näst sista sidan. Där diskuterades hur det kommer sig att religioner så lätt politiseras och blir stöd till div samhällspolitiska agendor. Och jag kunde inte låta bli markera citatet av Alastair Kee:
 
Religion is the most powerful instrument of legitimation, because ut presents the things of this world as if they were the things of God.**
 

 
tänkte skriva färdigläst men automatiska "rättstavningen" (!) valde oupphörligt färdigköpt eller färdigfärdigfärdig (=??)
 
** fundera även hur några av 68-rörelsens barn (olika miljörörelser, hbtq) också önskar och gläder sig över kyrklig legitimitet (och blir mäkta irriterade när någon uppfattas inte oreserverat ge den)

För första gången (!)

har jag idag till min arbetsgivare skriftligt inlämnat uppsägning fr o m 1 juli och avsikt att samtidigt gå i pension.
 
Det har varit en stor vånda för mig att komma fram till vad jag till slut vill göra. Redan i höstas, före min 65-årsdag, anmälde jag min avsikt arbeta kvar på min tjänst åtminstone fram till sommaren.* Men vad skulle hända sen? Fortsätta som nu? Deltid? Hel pension? 
 
Till slut blev saken klar. Och nu är det så.Två gånger idag har jag firat denna tilldragelse (dvs det fantastiska att jag till slut lyckats bestämma mig); dels då jag under lunchtid stämde möte med god vän och tog en kaffe på Espresso House, dels när jag om aftonen tog med sonen på en av stadens restauranger.
 
Tur att det nu är Bosses tur hålla högmässa de närmaste två söndagarna. Så får jag smälta det hela. Men när det sen blir min tur på Fastlagssöndagen och jag får sjunga Litanian då får jag väl en total sorgechock. Och söndagen därefter, då skulle jag kanske plocka fram mitt gamla predikomanus från 1980 i Nederluleå kyrka. Det är faktiskt en av alla predikningar jag hållit vars innehåll jag fortfarande - åtminstone till en del - kommer ihåg. Jag frestas ta fram almanackan och räkna hur många högmässor (huvudgudstjänster) jag har kvar. Ca ett dussin uppskattar jag, utan almanacka.
 
Vi ses!
 

* och därmed  vara i tjänst över 10 juni som är 40-årsdagen av min prästvigning då jag får chans fira mässa på kvällen eftersom det är Annandag Pingst

För andra gången

på tre dagar var jag ikväll ute i naturen med teleskopet. Efter mulet och snöfall under förmiddagen klarnade det sedan upp ordentligt under det att jag satt vid skrivbord och dator och pensionsstädade.* Riktigt lika klart som det blev vissa stunder i tisdags kväll var det väl inte i afton, men tillräckligt. Ensam for jag denna gång men till samma plats som sist. Lika oplogat idag på lilla sidovägen men det går väl lika bra som i tisdags tänkte jag. Redan då kändes det svajigt köra på tillplattad snö. Idag var det värre. För mildgrader hade det blivit och då blir ju snön kompaktare. Allt svårare blev det komma fram och till sist var det bara att ge upp och backa tillbaka. Försökte följa spåren genom att kolla i vänster backspegel, men då vägen svängde hann jag inte riktigt med utan kom för nära drivan till höger. Och där satt jag. Men pga någon ingivelse hade jag tagit spade med mig. Tänkte kanske att det är bra vara bättre rustad när man är ensam.
 
Och norrlänning som man är vet man ju ända sedan barndomen på landsbygden i Jämtland att om man kör fast i snö ska man aldrig börja stå och slira utan gå ut och skotta. Ordentligt fri yta framför och bakom alla fyra däck och koll att ingen snösamling under bilen lyfter den så drivhjylen får sämre fäste.
 
Så efter en stund gick det komma loss. Fick alltså stanna på den upplogade planen nära E4. Störande med återkommande fordonslyktor förbisvepande en bit bort men jag hade min och teleskopets uppmärksamhet åt andra hållet.
 
Praktiskt även ha en vanlig fältkikare med. Jag har en med 15 x förstoring. Med den kan man först skaffa sig en överblick över aktuell del av stjärnhimlen innan man med större förstoring tittar på detaljer.
 
Är det roligt eller roligt?
 

* arbetslivets motsvarighet till privat- och familjelivets döstäda

Ett perfekt ställe

att titta på stjärnor har jag som sagt hittat.
 
Ikväll var jag där igen. Tillsammans med äldste sonen. Men det var på ett hår. Dels hade det det fina klara vädret hastigt börja övergå i mulet när jag vid åttatiden kom hem. Men sonen tyckte vi trots allt skulle fara. Alltid ser vi väl någon enstaka stjärna, typ. Så vi for iväg. Men värre blev det. Dels med molnen såg jag när jag stannade i Persön för tankning.  Och dessutom körde jag fel även denna gång så jag fick leta lite innan jag hittade det ställe som jag av en slump fann när jag förra gången körde vilse på väg till det ställe jag först hittat. Nå, detta andra ställe är en utmärkt observationsplats:
1. Tillgänglig med bil
2. Öppen plats med utsikt i alla riktningar
3. Ingen trafik
4. Inga synliga lampor
 
Vad mer kan en amatörastronom önska sig? Intet. Jo, en bättre montering till teleskopet så det håller sig ordentligt stilla. Och eftersom de hotfulla molnen tydligen tänkte sig vara på gott humör så avlägsnade dom sig så sakteliga så vi fick en riktigt fin stund. Med hjälp av medhavd  planisfär (belyst med rött ljus för mörkerseendets skull) kunde jag till min glädje konstatera att åtskilligt av det jag lärde mig om stjärnorna av min fader för över femtio år sedan fortfarande sitter kvar.
 
Fortsättning följer.
 
 
 

Från djurlivet

Ny arbetsledare har jag fått. Den tidigare har avslutat sin anställning i församlingen och bytt till annan yrkesverksamhet. Lite oväntat och snopet kanske. Men det är bara att önska lycka till.
 
Den nye i rollen är prästkollega sedan många år. Vi känner varandra. Likväl ville han träffa alla i sitt arbetslag och inbjöd var ock en till ett kort samtal. När han bad mig säga något fritt om hur jag upplevde läget i församlingen, min egen roll och tankar för framtiden, så tog jag två uttryck från djurlivet:
 
- Van häst hittar själv till stallet.
och
- Det går inte lära gammal hundar sitta.
 
Han förstod exakt vad jag menade. Vi kommer nog att komma bra överens🤣

RSS 2.0