Vän med fienden
heter en bok jag läst i helgen. Fick den från min bokklubb Svenskt Militärhistoriskt bibliotek. Skriven av Paul Briscoe. En självupplevd historia.
Handlar om hur han som engelsk pojke som blir boende i Tyskland under hela andra världskriget. Skälet är att hans mamma, som har journalist- och författarambistioner, reser runt på kontinenten i jakt på uppslag till artiklar som hon sedan försöker få publicerade hemma i England. Eftersom hon har klara faschistsympatier uppehåller hon sig gärna i Tyskland. Periodvis får sonen bo hos en tysk familj hon lärt känna så att han inte alltid måste hänga med i hennes kringflackande liv.
När hon då vid en av sina snabbturer hem till England blir kvar pga att kriget bryter ut - ja, då får mor och son tillbringa kriget på var sida om havet och fronten.
Sonen är bara fyra år 1939 och blir väl omhändertagen i en familj där makarna saknar egna barn. Hitlerjugend, glädjen över den tyska återfödelsen och allt som präglade tyska folket och ungdomarna påverkar också den unge engelsmannen som sakta smälter in. Så totalt smälter han in att när han efter kriget, 11 år gammal, tvingas flytta till sin mamma (som han inte längre känner) och till ett land han inte minns och ett språk han inte kan, då känner han verkligen att han vill "hem" till sin familj i Tyskland.
Sakta men säkert öppnas hans ögon så att han förstår vilka hemskheter som skett i naziriket under kriget. Han får också veta att hans mor under hela kriget haft nazistsympatier och även prövat sin lycka som spion, vilket inte lyckades så bra men gav henne två och ett halvt år i engelskt fängelse.
Alla människoöden är givetvis gripande, men en sak tog särskilt tag i mig: när han under ett av sina år i Tyskland tillsammans med en mobb av yngre och äldre drogs med i vandaliseringen av stadens synagoga. Han insåg att så här får man ju inte göra, men alla gör det ändå. Varför är det ingen vuxen som säger till ungdomarna? Nej, för dom deltar själv i vandaliseringen. Och snart är han lika engagerad som alla andra.
Några år senare ska han ta emot sin första kommunion i kyrkan (både hans engelska och hans tyska familj är katoliker) och då får han lära sig att bikta sig. Prästen undervisar om alla tänkbara synder som även en åttaåring kan ha begått. Och i boken skriver han att han nog bekände en mängd. Men en sak minns han att han inte bekände: vandaliseringen av synagogan. Den ingick uppenbarligen i något system och synsätt som då var så naturligt att han inte kom på tanken att det kunde vara en synd. Men när han skriver boken årtionen senare då bekänner han för läsarna den synden.
Man funderar: kan det vara så med oss också att vi är så inriktade på vissa synder att vi missar andra som borde vara helt uppenbara. Vad var det Frälsaren sa? Nåt't om grandet o bjälken? Eller var det sila mygg och svälja kameler?
Handlar om hur han som engelsk pojke som blir boende i Tyskland under hela andra världskriget. Skälet är att hans mamma, som har journalist- och författarambistioner, reser runt på kontinenten i jakt på uppslag till artiklar som hon sedan försöker få publicerade hemma i England. Eftersom hon har klara faschistsympatier uppehåller hon sig gärna i Tyskland. Periodvis får sonen bo hos en tysk familj hon lärt känna så att han inte alltid måste hänga med i hennes kringflackande liv.
När hon då vid en av sina snabbturer hem till England blir kvar pga att kriget bryter ut - ja, då får mor och son tillbringa kriget på var sida om havet och fronten.
Sonen är bara fyra år 1939 och blir väl omhändertagen i en familj där makarna saknar egna barn. Hitlerjugend, glädjen över den tyska återfödelsen och allt som präglade tyska folket och ungdomarna påverkar också den unge engelsmannen som sakta smälter in. Så totalt smälter han in att när han efter kriget, 11 år gammal, tvingas flytta till sin mamma (som han inte längre känner) och till ett land han inte minns och ett språk han inte kan, då känner han verkligen att han vill "hem" till sin familj i Tyskland.
Sakta men säkert öppnas hans ögon så att han förstår vilka hemskheter som skett i naziriket under kriget. Han får också veta att hans mor under hela kriget haft nazistsympatier och även prövat sin lycka som spion, vilket inte lyckades så bra men gav henne två och ett halvt år i engelskt fängelse.
Alla människoöden är givetvis gripande, men en sak tog särskilt tag i mig: när han under ett av sina år i Tyskland tillsammans med en mobb av yngre och äldre drogs med i vandaliseringen av stadens synagoga. Han insåg att så här får man ju inte göra, men alla gör det ändå. Varför är det ingen vuxen som säger till ungdomarna? Nej, för dom deltar själv i vandaliseringen. Och snart är han lika engagerad som alla andra.
Några år senare ska han ta emot sin första kommunion i kyrkan (både hans engelska och hans tyska familj är katoliker) och då får han lära sig att bikta sig. Prästen undervisar om alla tänkbara synder som även en åttaåring kan ha begått. Och i boken skriver han att han nog bekände en mängd. Men en sak minns han att han inte bekände: vandaliseringen av synagogan. Den ingick uppenbarligen i något system och synsätt som då var så naturligt att han inte kom på tanken att det kunde vara en synd. Men när han skriver boken årtionen senare då bekänner han för läsarna den synden.
Man funderar: kan det vara så med oss också att vi är så inriktade på vissa synder att vi missar andra som borde vara helt uppenbara. Vad var det Frälsaren sa? Nåt't om grandet o bjälken? Eller var det sila mygg och svälja kameler?
Senaste nytt
Håkan Juholt avgick alltså igår som ledare för socialdemokraterna. Av kvällstidningarnas löpsedlar att döma de senaste dagarna så var ju den händelseutvecklingen på G. Inte helt förvånande. Själv bryr jag mig kanske inte så mycket. Har väl aldrig riktigt definierat mig som sosse. Personligen tyckte jag kanske aldrig att Juholt var en särskilt bra partiledarkandidat. Typisk kompromiss känns det som.
Men det är väl inte lätt att vara offentlig person i dessa tider. Minsta felsteg sprids omedelbart i TV, radio, tidningar, bloggar, på Facebook... Av de senaste sosseledarna har jag väl haft viss personligt förtroende för några och mindre för andra. Palme gillade jag aldrig. Alldeles för etrig. Ingvar Carlsson gillade jag bättre. Lugn och saklig kändes det som. Göran Persson hade jag faktiskt också mer förtroende för. Gillade det där med att den som står i skuld är inte fri. Hans förvandling från förment buffel till mys-Persson hann jag dock inte uppfatta. Så väldigt bufflig tyckte jag aldrig han var. Mona Sahlin gillade jag aldrig, trots att hon är den enda av dessa som jag i verkligheten sett. Det var för ett kort ögonblick i riksdagshuset när dåvarande ledamoten härifrån Erling Wälivaara guidade mig runt en höstdag för drygt sex år sedan. Vi såg Mona just när hon var på väg in på toeletten! Det var nå´t med hennes dialekt som jag aldrig gillade. Att man bytte ut henne mot Juholt såg jag dock inte som någon vinst. Poängen med det ledarskiftet har helt gått mig förbi.
Partiet är i kris, uttalar nu den ene s-representanten efter den andra i TV-rutan. Kanske det. Opinionssiffrorna är låga. Jag kan förklara varför: den generation som personligen kunde säga "jag minns hur det var på trettitalet" - för att citera en gammal sosse som jag hörde i min ungdom - och som mangrant röstade på sossarna i vått ooch torrt - håller på att dö ut. Så enkelt är det. Samma skäl som gör att allt färre går i kyrkan. Kyrkfolksgenerationen håller på att dö ut.
Dock inte riktigt än. Idag var vi väl nästan trettio i Hertsökyrkan. Inte så totalt illa. Bortsett från att medelåldern på besökarna gärna kunde få vara lägre. Eftersom ledamot i Svenska Bibelsällskapets styrelse råkade befinna sig i kyrkan, bad jag honom säga några ord inför kollekten.
Lägre medelålder är det dock när man går på laestadianska gudstjänster. Gjorde det igår. Goda vänner ringde på eftermiddagen och undrade om jag skulle hänga med till Mariakyrkan i Sävast där Bodens Fridsförbund höll möte. Jag gjorde det. Fick lyssna till bröderna Harry Ylipää och Sören Ylipää, vika båda är predikanter. Trots sitt både andliga och jordiska släktskap har dom, minst sagt, ytterst olika predikostil.
Men åter till det här med åldrar. Kristen vän och jag satt och räknade hur många ålderspensionärer (över 65) det finns inom Luleå Fridsförbund, en församling som, alla barn inräknade, uppgår till närmare trehundra. Svaret var mellan femton och tjugo. Jag frågar - som så många gånger förr: när ska svenska kyrkan inse att det som är laestadianernas starkaste gren - att vara många - faktiskt också vore en värdefull resurs för svenska kyrkan. Kanske t o m så viktig att man kan våga (hemska tanke!) se genom fingrarna med att dom är "kvinnoprästmotståndare".
Men det är väl inte lätt att vara offentlig person i dessa tider. Minsta felsteg sprids omedelbart i TV, radio, tidningar, bloggar, på Facebook... Av de senaste sosseledarna har jag väl haft viss personligt förtroende för några och mindre för andra. Palme gillade jag aldrig. Alldeles för etrig. Ingvar Carlsson gillade jag bättre. Lugn och saklig kändes det som. Göran Persson hade jag faktiskt också mer förtroende för. Gillade det där med att den som står i skuld är inte fri. Hans förvandling från förment buffel till mys-Persson hann jag dock inte uppfatta. Så väldigt bufflig tyckte jag aldrig han var. Mona Sahlin gillade jag aldrig, trots att hon är den enda av dessa som jag i verkligheten sett. Det var för ett kort ögonblick i riksdagshuset när dåvarande ledamoten härifrån Erling Wälivaara guidade mig runt en höstdag för drygt sex år sedan. Vi såg Mona just när hon var på väg in på toeletten! Det var nå´t med hennes dialekt som jag aldrig gillade. Att man bytte ut henne mot Juholt såg jag dock inte som någon vinst. Poängen med det ledarskiftet har helt gått mig förbi.
Partiet är i kris, uttalar nu den ene s-representanten efter den andra i TV-rutan. Kanske det. Opinionssiffrorna är låga. Jag kan förklara varför: den generation som personligen kunde säga "jag minns hur det var på trettitalet" - för att citera en gammal sosse som jag hörde i min ungdom - och som mangrant röstade på sossarna i vått ooch torrt - håller på att dö ut. Så enkelt är det. Samma skäl som gör att allt färre går i kyrkan. Kyrkfolksgenerationen håller på att dö ut.
Dock inte riktigt än. Idag var vi väl nästan trettio i Hertsökyrkan. Inte så totalt illa. Bortsett från att medelåldern på besökarna gärna kunde få vara lägre. Eftersom ledamot i Svenska Bibelsällskapets styrelse råkade befinna sig i kyrkan, bad jag honom säga några ord inför kollekten.
Lägre medelålder är det dock när man går på laestadianska gudstjänster. Gjorde det igår. Goda vänner ringde på eftermiddagen och undrade om jag skulle hänga med till Mariakyrkan i Sävast där Bodens Fridsförbund höll möte. Jag gjorde det. Fick lyssna till bröderna Harry Ylipää och Sören Ylipää, vika båda är predikanter. Trots sitt både andliga och jordiska släktskap har dom, minst sagt, ytterst olika predikostil.
Men åter till det här med åldrar. Kristen vän och jag satt och räknade hur många ålderspensionärer (över 65) det finns inom Luleå Fridsförbund, en församling som, alla barn inräknade, uppgår till närmare trehundra. Svaret var mellan femton och tjugo. Jag frågar - som så många gånger förr: när ska svenska kyrkan inse att det som är laestadianernas starkaste gren - att vara många - faktiskt också vore en värdefull resurs för svenska kyrkan. Kanske t o m så viktig att man kan våga (hemska tanke!) se genom fingrarna med att dom är "kvinnoprästmotståndare".
Prästmöte
Kändes det nästan som idag. Jag gick i Hertsökyrkan på högmässa ledd av kollegan Bosse. Vi var fyra övriga präster i gudstjänstförsamlingen. Det måste nästan vara rekord. Ska man känna sig glad över det? Spontant kan man ju tänka att präster är lite kräsna när det gäller gudstjänster (åtminstone vill dom att det ska vara lika "bra" som när dom själv firar gudstjänst). Då är det väl rätt goda recensioner om präster kommer till en viss kyrka? Eller är det tecken på att kyrkan ifråga är totalt insnöad? Men om två veckor är vi kanske ännu fler. Då kommer ett gäng gäster söderifrån. Det är styrelsen för Kyrklig samling som kommer att hålla ett styrelsemöte i Luleå. En av de besökande - prof em Bengt Holmberg - kommer, som jag tidigare nämnt, att predika i Hertsökyrkan den 29 januari.
Efter gudstjänsten hade vi kyrkvärdsträff och planerade lite för vårens gudstjänster.
På kvällen hade jag minprästmöte igen, hemma. Kollega var på middagsbesök. Tillsammans med honom tände jag de levande ljusen i granen för sista gången denna julhelg. Nej, jag städade inte ut julen på Tjugondedag Knut, berättar jag nu så behöver ingen fråga. Men efter det att gästen gått så klädde jag av granen och slängde ut den. Inga problem att förhindra barr i hela nedervåningen när man bar ut granen; några lätta touchar mot grenarna så hade alla barren fallit av på julgransmattan. Hög tid slänga ut den alltså. Men något år har jag haft tur och fått gran som inte barrat. Då har jag haft den kvar ända till Kyndelsmässodagen. Jag tycker det är lite tråkigt att alltid städa bort julen så snabbt när man haft sånt besvär med att få fram den.
Men nu är det i princip jul-slut. Återstår bara att bli av med röda gardiner och övriga julprydnader i huset. Men dom barrar ju inte så dom kan jag ta eftersom under de närmaste veckorna.
Efter gudstjänsten hade vi kyrkvärdsträff och planerade lite för vårens gudstjänster.
På kvällen hade jag minprästmöte igen, hemma. Kollega var på middagsbesök. Tillsammans med honom tände jag de levande ljusen i granen för sista gången denna julhelg. Nej, jag städade inte ut julen på Tjugondedag Knut, berättar jag nu så behöver ingen fråga. Men efter det att gästen gått så klädde jag av granen och slängde ut den. Inga problem att förhindra barr i hela nedervåningen när man bar ut granen; några lätta touchar mot grenarna så hade alla barren fallit av på julgransmattan. Hög tid slänga ut den alltså. Men något år har jag haft tur och fått gran som inte barrat. Då har jag haft den kvar ända till Kyndelsmässodagen. Jag tycker det är lite tråkigt att alltid städa bort julen så snabbt när man haft sånt besvär med att få fram den.
Men nu är det i princip jul-slut. Återstår bara att bli av med röda gardiner och övriga julprydnader i huset. Men dom barrar ju inte så dom kan jag ta eftersom under de närmaste veckorna.
Världsliga nöjen
har jag mest ägnat mig åt idag. Får man göra det som kristen? Vad menar vi f ö med världsligt? Är det bara det vanliga, mänskliga, samhälleliga, borgerliga, kroppsliga...? Eller är det det onda, gudsfrånvända, andligt upproriska? Vad är vad? I vart fall har jag inte varit i kyrkan eller i bönhuset. Det är kanske det jag menar med världsligt.
På morgonen var jag på styrelsemöte med motorcyklisterna i norrbotten. Representant för riksstyrelsen (SMC - se länk här på sidan) var närvarande. Han kunde berätta lite om motorcyklisternas och organisationens historia i landet. Av mina kamrater fick han höra att jag som ende präst i styrelsen anses vara ansvarig inför vädrets makter att vi har fint väder på första maj-rundan. En av styrelsekompisarna hade noterat att de två år då jag var sekreterare hade vi utmärkt väder. Se´n tänkte jag tagga ner mitt engagemang och blev suppleant; då var det regn och urkallt. Sedan petade valberedningens ordförande in mig som ordinarie igen då blev det bättre väder förra året. Jag är ju fortfarande ordinarie så man får se hur det blir i år.
På eftermiddagen for jag och simmade en sväng på badhuset. I bastun fick jag höra ett samtal om hockey och blev varse att det var hemmamatch ikväll. Alltå for jag förbi Coop Arena och fixade biljett.
Luleå- Frölunda, 2-1 efter straffar. Matchvärd för kvällen var Handelsbanken så bankdirektör Jörgen Eriksson - f ö en kristen broder - fick ta emot en tröja av lagkaptenen Chris Abbott (som f ö i slutet av andra perioden fick en smäll så han utgick resten av matchen). I en av pauserna blev Eriksson sedan intervjuad och fick då chans att reklamera lite för sin bank och säga att undersökning visar att denna bank har de mest nöjda kunderna. Det kan jag inget säga om men jag är själv kund i banken, och jag är nöjd.
Alltså var vi minst två* kristna på hockey ikväll. Om vi blir kritiserade för det så kan Jörgen åtminstone skylla på att han var där å arbetets vägnar. Vad ska stackars jag skylla på?
Jag får väl citera en kristen vän och tidigare arbetskamrat som en gång avgav ett vittnsebörd om hur han - uppvuxen i ett kristet hem - under stora delar av ungdomstiden liksom haltat på båda sidor med "en fot i världen och en en fot i Guds rike". Men "nu" hade han kommit till en ny stabilitet och verklig omvändelse så nu stod han med båda fötterna - i världen, och hjärtat i himmelen.
* nej, minst tre för jag träffade en till i hallen efter matchen
På morgonen var jag på styrelsemöte med motorcyklisterna i norrbotten. Representant för riksstyrelsen (SMC - se länk här på sidan) var närvarande. Han kunde berätta lite om motorcyklisternas och organisationens historia i landet. Av mina kamrater fick han höra att jag som ende präst i styrelsen anses vara ansvarig inför vädrets makter att vi har fint väder på första maj-rundan. En av styrelsekompisarna hade noterat att de två år då jag var sekreterare hade vi utmärkt väder. Se´n tänkte jag tagga ner mitt engagemang och blev suppleant; då var det regn och urkallt. Sedan petade valberedningens ordförande in mig som ordinarie igen då blev det bättre väder förra året. Jag är ju fortfarande ordinarie så man får se hur det blir i år.
På eftermiddagen for jag och simmade en sväng på badhuset. I bastun fick jag höra ett samtal om hockey och blev varse att det var hemmamatch ikväll. Alltå for jag förbi Coop Arena och fixade biljett.
Luleå- Frölunda, 2-1 efter straffar. Matchvärd för kvällen var Handelsbanken så bankdirektör Jörgen Eriksson - f ö en kristen broder - fick ta emot en tröja av lagkaptenen Chris Abbott (som f ö i slutet av andra perioden fick en smäll så han utgick resten av matchen). I en av pauserna blev Eriksson sedan intervjuad och fick då chans att reklamera lite för sin bank och säga att undersökning visar att denna bank har de mest nöjda kunderna. Det kan jag inget säga om men jag är själv kund i banken, och jag är nöjd.
Alltså var vi minst två* kristna på hockey ikväll. Om vi blir kritiserade för det så kan Jörgen åtminstone skylla på att han var där å arbetets vägnar. Vad ska stackars jag skylla på?
Jag får väl citera en kristen vän och tidigare arbetskamrat som en gång avgav ett vittnsebörd om hur han - uppvuxen i ett kristet hem - under stora delar av ungdomstiden liksom haltat på båda sidor med "en fot i världen och en en fot i Guds rike". Men "nu" hade han kommit till en ny stabilitet och verklig omvändelse så nu stod han med båda fötterna - i världen, och hjärtat i himmelen.
* nej, minst tre för jag träffade en till i hallen efter matchen
Biskopen har inte ringt
Vilket han hade sagt att han skulle göra. Istället har han mailat och beklagat att han inte hunnit ringa. Den ursäkten är mottagen och accepterad. Jag vet nämligen vad han sysslat med under veckan: tagit emot den Ingermandländska kyrkans biskop Kuukauppi med delegation. Att ägna sig åt det är väl så viktigt som att ringa till en vanlig komminister kan jag tycka. Jag har själv lyssnat till biskop Kuukauppi vid ett tillfälle, nämligen vid ett av de av biskop Bertil Gärtner initierade Linköpingsmötena. Biskop Kuukauppi känner sig nämligen hemma i de andliga sammanhang som samlades under Bertil Gärtners andliga paraply.
Kopplingen till Ingermanländska kyrkan och dess biskop kan på sikt ge vissa intressanta öppningar. Biskop Kuukauppi är biskopsvigd via den finska lutherska kyrkan och har därmed ett biskopsämbete av samma "kvalité" som vår kyrka. Dock skulle han kanske kunna beskrivas som något "konservativare" eller mer "traditionalistisk" än den nuvarande härskande regimen inom svenska kyrkan. Bl a så viger han inte kvinnor till präster. Denna hans hållning har också inneburit att hans kyrka tagit emot prästkandidater från sverige vilka här nekats prästvigning pga sin hållning i ämbetsfrågan. De har i några fall blivit prästvigda i den Ingermanländska kyrkan och sedan fått tjänstgöra där. Hur många det är fråga om vet jag inte, men några namn känner jag till. Några har också återkommit och finns nu i Sverige, bla i Missionsprovinsens arbete.
Hela detta skeende är ju intressant. "Kyrkodiplomati" är intressant. OM vår biskop kan står i gemenskap med biskop Kuukauppi, vilket han kan, då gör i någon mening hela vårt svenskkyrkliga biskopskollegium det. Och då står även vår biskop (och i någon mån genom honom övriga svenskkyrkliga biskopar) i gemenskap med de präster som biskop Kuukauppi prästvigt - även dem som kommer från Sverige och som nu finns i Missionsprovinsens sammanhang och genom dem övriga biskopar och präster i Missionsprovinsen. Och alla vi vanliga präster följer ju med vår biskop likt en svans genom hela kedjan....
DET tycker jag är intressant, tankeväckande, och utmanande för framtiden. Alltså är det följdriktigt och helt i enlighet med biskopens eget handlande att jag vid minst fyra tillfällen stått sida vid sida med en präst i Missionsprovinsen i samband med nattvardsutdelande.
Dylikt argumenterande och handlande som jag här just gett exempel på brukar kallas att "testa/tänja gränser". På det kan man bli uppburen och världsberömd konstnär. Jag tror en ny karriär väntar runt hörnet.
- - - -
Vad gäller den fråga som biskopen och jag mailat om - den pensionerade prästen som fick viss (enligt biskopen "mild") kritik för att han avsagt sig sin statliga vigselrätt, så anser biskopen fortsättningsvis att Domkapitlets handlande var OK efterom det var i linje med andra Domkapitels handlande i det som anses vara liknande fall och eftersom Luleå Domkapitel lagt sig på en lägre nivå genom endast "mild kritik" istället för det mer profilerade och tydliga "erinran".
Min åsikt är dock att problemet är just detta att Domkapitlet handlat i linje med andra Domkapitel för då har man även på denna sistuation tolkat in att avsägelsen av vigselrätten skulle vara någon slags vilja till kyrkopolitisk opinionsbildning, viket det inte finns några tecken på i detta fall. Jag tycker att t o m ordet "kritik" var obehövligt och i det avgörande Domkapitelsbslutet finns inte bara det ordet utan det talas även - i förbigående snarast men likväl - om "hans illojalitet", viilket syftar på att den 81-årige sjukpensionerade prosten em avsagt sig den av staten givna rätten att utföra vigslar.
Sedan finns ju i hela detta ärende mycket annat. En lång rad brev- och mailväxlingar - inklusive det öppna julbrev som fäste min uppmärksamhet på saken - mellan å ena sidan biskopen/stiftsjuristen/domkapitlet och å andra sidan prosten själv och några av hans anhöriga. Detta material innehåller en mängd av sakpåståenden, tolkningar, anklagelser, förklaringar och försvar. Biskopen har hittills inte velat ta initiativ till att diskutera detta i sin helhet och inte jag heller. Men jag kan ju säga att där finns mycket som kan diskuteras, analyseras och bedömas. Om inte annat skulle det vara både kyrkopolitiskt, pastoralt och själavårdsmässigt nyttigt, rannsakande och lärorikt att gå igenom hela detta material i ett avspänt samtal. Har biskopen lust och tid med det så ställer jag upp.
Men min grundhållning kvarstår: Domkapitlets beslut i mars 2011 var onödigt. Alltså bör det upphävas och ersättas med ett stilla konstaterande att prosten avsagt sig sin vigselrätt, men att Domkapitlet önskat att han haft den kvar men att det inte är något att bråka om eftersom han är gammal, sjuk och i praktiken oförmögen leda en normal vigselgudstjänst. Till handlingarna!
PS. Så fort biskopen finns i rubriken brukar besökstalet på bloggen skjuta i höjden. Jag brukar ju skämta om att det är någon på stiftskansliet som tipsar kamraterna vid förmiddagskaffet. Men kanske kommer dom snart på ett sätt att lura mig: någon kopierar in texten i ett gruppmail. Men vem på stiftskansliet har det skämtlynnet?
Kopplingen till Ingermanländska kyrkan och dess biskop kan på sikt ge vissa intressanta öppningar. Biskop Kuukauppi är biskopsvigd via den finska lutherska kyrkan och har därmed ett biskopsämbete av samma "kvalité" som vår kyrka. Dock skulle han kanske kunna beskrivas som något "konservativare" eller mer "traditionalistisk" än den nuvarande härskande regimen inom svenska kyrkan. Bl a så viger han inte kvinnor till präster. Denna hans hållning har också inneburit att hans kyrka tagit emot prästkandidater från sverige vilka här nekats prästvigning pga sin hållning i ämbetsfrågan. De har i några fall blivit prästvigda i den Ingermanländska kyrkan och sedan fått tjänstgöra där. Hur många det är fråga om vet jag inte, men några namn känner jag till. Några har också återkommit och finns nu i Sverige, bla i Missionsprovinsens arbete.
Hela detta skeende är ju intressant. "Kyrkodiplomati" är intressant. OM vår biskop kan står i gemenskap med biskop Kuukauppi, vilket han kan, då gör i någon mening hela vårt svenskkyrkliga biskopskollegium det. Och då står även vår biskop (och i någon mån genom honom övriga svenskkyrkliga biskopar) i gemenskap med de präster som biskop Kuukauppi prästvigt - även dem som kommer från Sverige och som nu finns i Missionsprovinsens sammanhang och genom dem övriga biskopar och präster i Missionsprovinsen. Och alla vi vanliga präster följer ju med vår biskop likt en svans genom hela kedjan....
DET tycker jag är intressant, tankeväckande, och utmanande för framtiden. Alltså är det följdriktigt och helt i enlighet med biskopens eget handlande att jag vid minst fyra tillfällen stått sida vid sida med en präst i Missionsprovinsen i samband med nattvardsutdelande.
Dylikt argumenterande och handlande som jag här just gett exempel på brukar kallas att "testa/tänja gränser". På det kan man bli uppburen och världsberömd konstnär. Jag tror en ny karriär väntar runt hörnet.
- - - -
Vad gäller den fråga som biskopen och jag mailat om - den pensionerade prästen som fick viss (enligt biskopen "mild") kritik för att han avsagt sig sin statliga vigselrätt, så anser biskopen fortsättningsvis att Domkapitlets handlande var OK efterom det var i linje med andra Domkapitels handlande i det som anses vara liknande fall och eftersom Luleå Domkapitel lagt sig på en lägre nivå genom endast "mild kritik" istället för det mer profilerade och tydliga "erinran".
Min åsikt är dock att problemet är just detta att Domkapitlet handlat i linje med andra Domkapitel för då har man även på denna sistuation tolkat in att avsägelsen av vigselrätten skulle vara någon slags vilja till kyrkopolitisk opinionsbildning, viket det inte finns några tecken på i detta fall. Jag tycker att t o m ordet "kritik" var obehövligt och i det avgörande Domkapitelsbslutet finns inte bara det ordet utan det talas även - i förbigående snarast men likväl - om "hans illojalitet", viilket syftar på att den 81-årige sjukpensionerade prosten em avsagt sig den av staten givna rätten att utföra vigslar.
Sedan finns ju i hela detta ärende mycket annat. En lång rad brev- och mailväxlingar - inklusive det öppna julbrev som fäste min uppmärksamhet på saken - mellan å ena sidan biskopen/stiftsjuristen/domkapitlet och å andra sidan prosten själv och några av hans anhöriga. Detta material innehåller en mängd av sakpåståenden, tolkningar, anklagelser, förklaringar och försvar. Biskopen har hittills inte velat ta initiativ till att diskutera detta i sin helhet och inte jag heller. Men jag kan ju säga att där finns mycket som kan diskuteras, analyseras och bedömas. Om inte annat skulle det vara både kyrkopolitiskt, pastoralt och själavårdsmässigt nyttigt, rannsakande och lärorikt att gå igenom hela detta material i ett avspänt samtal. Har biskopen lust och tid med det så ställer jag upp.
Men min grundhållning kvarstår: Domkapitlets beslut i mars 2011 var onödigt. Alltså bör det upphävas och ersättas med ett stilla konstaterande att prosten avsagt sig sin vigselrätt, men att Domkapitlet önskat att han haft den kvar men att det inte är något att bråka om eftersom han är gammal, sjuk och i praktiken oförmögen leda en normal vigselgudstjänst. Till handlingarna!
PS. Så fort biskopen finns i rubriken brukar besökstalet på bloggen skjuta i höjden. Jag brukar ju skämta om att det är någon på stiftskansliet som tipsar kamraterna vid förmiddagskaffet. Men kanske kommer dom snart på ett sätt att lura mig: någon kopierar in texten i ett gruppmail. Men vem på stiftskansliet har det skämtlynnet?
Titta här
på TV alltså. På lördag i TV 2, tror det var 10.35, går repris av ett mycket fint program jag såg i onsdags kväll. Det heter Fotbollsdoktorn. Handlar om en läkare - sitt smeknamn fick han för sitt engagemang i fotbollsklubben Elfsborg - som efter sin pensionering, tillsammans med sin hustru av en ren slump blir engaerad i ett arbete i en fattig del av Kenya. Först i att bygga upp sjukvården, sedan i ett barnhem för flickor och sedan i arbetet mot könsstympning av flickor (det som felaktigt brukar benämnas kvinnlig omskärelse).
Jag blev själv väldigt gripen (men jag är ju extremt lättrörd) av att se hur dessa två genom sitt engagemang kunnat till stor del vända opinionen i fråga om denna gamla (barbariska) sedvänja. Nog kan en människas engagemang göra skillnad i denna världen.
Se, och bli gripen. Vilken är den livsgärning som väntar på någon av oss?
Jag blev själv väldigt gripen (men jag är ju extremt lättrörd) av att se hur dessa två genom sitt engagemang kunnat till stor del vända opinionen i fråga om denna gamla (barbariska) sedvänja. Nog kan en människas engagemang göra skillnad i denna världen.
Se, och bli gripen. Vilken är den livsgärning som väntar på någon av oss?
Några nyheter
Skrev "några" i stället för siffra då jag inte vet hur det hela ska sluta.
1. Bengt Holmberg predikar i Hertsökyrkan Söndag 29 januari.
Han är i staden i annat ärende och har då tackat ja till min förfrågan om att predika. Bengt har varit professor i Nya testamentet i Lund. Jag har själv hört honom predika och tala i olika andliga sammanhang (Linköpingsmötena, Kyrkhelg i Karleby, aKF, OAS) och kan därför garantera att ni som tar er till Hertsökyrkan den söndagen får höra en riktigt bra predikan.
2. Frimodig kyrka i Luleå stift
kommer att ha sitt årsmöte i Norra delen av Övertorneå församling (Juoksengi/Svenstein) en av de två sista lördagarna i mars. Årsmöteshelgen kommer även att fyllas ut med ytterligare andligt innehåll så man kan vara där fred kväll - söndag. Lite detaljer fattas innan helgen definitivt spikas. Mer info kommer.
3. Min gamle kamrat har på sin blogg antytt att han eventuellt ska sluta blogga.
Det ska han sluta med! Sluta tänka på att sluta alltså!
1. Bengt Holmberg predikar i Hertsökyrkan Söndag 29 januari.
Han är i staden i annat ärende och har då tackat ja till min förfrågan om att predika. Bengt har varit professor i Nya testamentet i Lund. Jag har själv hört honom predika och tala i olika andliga sammanhang (Linköpingsmötena, Kyrkhelg i Karleby, aKF, OAS) och kan därför garantera att ni som tar er till Hertsökyrkan den söndagen får höra en riktigt bra predikan.
2. Frimodig kyrka i Luleå stift
kommer att ha sitt årsmöte i Norra delen av Övertorneå församling (Juoksengi/Svenstein) en av de två sista lördagarna i mars. Årsmöteshelgen kommer även att fyllas ut med ytterligare andligt innehåll så man kan vara där fred kväll - söndag. Lite detaljer fattas innan helgen definitivt spikas. Mer info kommer.
3. Min gamle kamrat har på sin blogg antytt att han eventuellt ska sluta blogga.
Det ska han sluta med! Sluta tänka på att sluta alltså!
Vi hamnade - i Boden!
Det var julllovshemmavarande sonen som tyckte vi skulle välja högmässan i Överluleå så kunde vi sedan passa på att hälsa på hans äldre syster som bor i staden. Det gjorde vi också. Fick kaffe och en trevlig stund och som hjälpsam fader passade man på att skotta fram dotterns bil ur den djupa snöhög under vilken den blivit dold, då hon inte använt den under sista tidens snöväder. Det tog faktiskt en bra stund innan jag var helt säker på att det var rätt bil jag höll på att skotta fram.
Högmässan klart godkänd. Om Kh Hans Johansson predikar på detta sätt så kvalar han in i kategorin präster som "utan risk kan höras". Absolut inget att anmärka på rent läromässigt.* Somligt t o m osedvanligt tydligt och klart för att vara i denna tid. Noterar dock att konsekrationsklockorna som användes under förre kyrkoherdens tid nu inte hördes. Hade jag haft tid stanna en stund så skulle jag frågat Kh Johansson om dom slutat användas. I så fall kunde vi ju få köpa dem till Hertsökyrkan!**
Noterar också att i Överluleå kyrka används ljusbäraren flitigt, särskilt av invandrare. Jag tycker det är fint att bjuda dessa våra vänner - som kanske har svårt att rent språkligt tillgodogöra sig allt i gudstjänsten - en möjlighet att konkret uttrycka sin bön och sin vilja till delaktighet i den andliga gemenskapen.
Senare delen av eftermiddagen och aftonen ägnade äldre sonen och jag åt att gå ut och äta. Vi brukar göra det sista kvällen han är hemma på jul- eller sommarlov. I morgon flyger han tillbaka till Stockholm. Han lurade med mig på sportbaren All Stars så fick vi samtidigt se Södertälje vinna över Malmö i allsvenskan i hockey.***
* i en fråga var dock predikanten tvungen välja väg (vet ej om han är medveten om den andra möjliga vägen). Det gäller synen på Johannesdopet kontra det kristna dopet. Johansson valde den syn som gällande översättning av dagens epistel förutsätter: det är frågan om två olika dop. Detta är nog en syn jag delar. Men för kännedom, kan nämnas, så finns det i lutherskt ortodoxa kretsar även en annan syn: det är fråga om samma dop. Då får man tolka episteln på lite annat sätt. När det talas om att "de" lät döpa sig i "Jesu namn" så tolkas det som en del av Pauli ord om Johannes tid, inte som en del av Lukas berättande om Paulus. Alltså syftar det inte på de personer Paulus möter utan på dem som Johannes predikade för och döpte. Men de som Paulus mötte får sedan Anden genom hans handpåläggning, men han döper dem inte, vilket gällande översättnings tolkning förutsätter. Denna fråga kan vara lämpligt ämne för en intressant teologisk diskussion, men jag är som sagt böjd gå på samma linje som dagens predikant (så gör även min, i många frågor, store auktoritet Bo Giertz, medan G A Danell tex, hade den andra synen - om det nu intresserar någon.
** till vissa gudstjänstfirares outsägliga glädje vet jag, men jag fruktar möjlien till andra regelbundna gudstjänstfirares ogillande, men vet ej säkert. I vissa kretsar har ju konsekrationsklockor ansetts som "katolskt" (vilket det är) och därmed axiomatiskt felaktigt. Själv har jag dock inhämtat att det även finns övertygat lutherskt konfessionella kretsar där konsekrationsklockor används och där man snarare menar att det är riktigt lutherskt att använda dem eftersom det menas ha varit ett reformert inflytande som en gång avskaffade dem. Om inte annat så är konsekrationsklockorna ett sätt att markera realpresensen (= "verklig närvaro") dvs tron att brödet och vinet ÄR Kristi kropp och blod - och det är lutherskt.
*** svårt dilemma för en norrlänning. Vilket lag ska man heja på? Grundregel är ju att om ena laget är ett Stockholmslag (vilket Södertälje får anses vara) då hejar en norrlänning ALLTID på det andra laget. Men Malmö?
Är det ens vettigt att spela hockey där nere i sydeuropa? Det faktum att Södertälje tränades av förre Lulespelaren Johan Strömvall - en av två som fått sin tröja upphissad i ishallen i Luleå - och det faktum att Södertälje en gång besegrat Djurgården (ännu mer Stockholmslag) i SM-final (jag minns den finalen mycket väl, jag gjorde "repmånad" då och vi hade inget annat för oss på kvällarna än se på TV) tillika med det faktum att Södertälje två gånger under matchen låg under (man har någon slags kristlig (?) tycka-synd-om-sympati för det lag som ligger under) och på ett fantastiskt sätt lyckades kvittera 15 sek för full tid med målvakten i båset och sex man på plan; allt detta gjorde att sympatierna sakta gled över till Södertälje.
Högmässan klart godkänd. Om Kh Hans Johansson predikar på detta sätt så kvalar han in i kategorin präster som "utan risk kan höras". Absolut inget att anmärka på rent läromässigt.* Somligt t o m osedvanligt tydligt och klart för att vara i denna tid. Noterar dock att konsekrationsklockorna som användes under förre kyrkoherdens tid nu inte hördes. Hade jag haft tid stanna en stund så skulle jag frågat Kh Johansson om dom slutat användas. I så fall kunde vi ju få köpa dem till Hertsökyrkan!**
Noterar också att i Överluleå kyrka används ljusbäraren flitigt, särskilt av invandrare. Jag tycker det är fint att bjuda dessa våra vänner - som kanske har svårt att rent språkligt tillgodogöra sig allt i gudstjänsten - en möjlighet att konkret uttrycka sin bön och sin vilja till delaktighet i den andliga gemenskapen.
Senare delen av eftermiddagen och aftonen ägnade äldre sonen och jag åt att gå ut och äta. Vi brukar göra det sista kvällen han är hemma på jul- eller sommarlov. I morgon flyger han tillbaka till Stockholm. Han lurade med mig på sportbaren All Stars så fick vi samtidigt se Södertälje vinna över Malmö i allsvenskan i hockey.***
* i en fråga var dock predikanten tvungen välja väg (vet ej om han är medveten om den andra möjliga vägen). Det gäller synen på Johannesdopet kontra det kristna dopet. Johansson valde den syn som gällande översättning av dagens epistel förutsätter: det är frågan om två olika dop. Detta är nog en syn jag delar. Men för kännedom, kan nämnas, så finns det i lutherskt ortodoxa kretsar även en annan syn: det är fråga om samma dop. Då får man tolka episteln på lite annat sätt. När det talas om att "de" lät döpa sig i "Jesu namn" så tolkas det som en del av Pauli ord om Johannes tid, inte som en del av Lukas berättande om Paulus. Alltså syftar det inte på de personer Paulus möter utan på dem som Johannes predikade för och döpte. Men de som Paulus mötte får sedan Anden genom hans handpåläggning, men han döper dem inte, vilket gällande översättnings tolkning förutsätter. Denna fråga kan vara lämpligt ämne för en intressant teologisk diskussion, men jag är som sagt böjd gå på samma linje som dagens predikant (så gör även min, i många frågor, store auktoritet Bo Giertz, medan G A Danell tex, hade den andra synen - om det nu intresserar någon.
** till vissa gudstjänstfirares outsägliga glädje vet jag, men jag fruktar möjlien till andra regelbundna gudstjänstfirares ogillande, men vet ej säkert. I vissa kretsar har ju konsekrationsklockor ansetts som "katolskt" (vilket det är) och därmed axiomatiskt felaktigt. Själv har jag dock inhämtat att det även finns övertygat lutherskt konfessionella kretsar där konsekrationsklockor används och där man snarare menar att det är riktigt lutherskt att använda dem eftersom det menas ha varit ett reformert inflytande som en gång avskaffade dem. Om inte annat så är konsekrationsklockorna ett sätt att markera realpresensen (= "verklig närvaro") dvs tron att brödet och vinet ÄR Kristi kropp och blod - och det är lutherskt.
*** svårt dilemma för en norrlänning. Vilket lag ska man heja på? Grundregel är ju att om ena laget är ett Stockholmslag (vilket Södertälje får anses vara) då hejar en norrlänning ALLTID på det andra laget. Men Malmö?
Är det ens vettigt att spela hockey där nere i sydeuropa? Det faktum att Södertälje tränades av förre Lulespelaren Johan Strömvall - en av två som fått sin tröja upphissad i ishallen i Luleå - och det faktum att Södertälje en gång besegrat Djurgården (ännu mer Stockholmslag) i SM-final (jag minns den finalen mycket väl, jag gjorde "repmånad" då och vi hade inget annat för oss på kvällarna än se på TV) tillika med det faktum att Södertälje två gånger under matchen låg under (man har någon slags kristlig (?) tycka-synd-om-sympati för det lag som ligger under) och på ett fantastiskt sätt lyckades kvittera 15 sek för full tid med målvakten i båset och sex man på plan; allt detta gjorde att sympatierna sakta gled över till Södertälje.
Sista dygnet
blev det mycket hockey. Som jag tidigare berättat så drog hemmavarande sonen med mig på Luleå-Skellefteå i går kväll. Spännande match. Luleå vann, men inte under ordinarie tid utan med straffläggning. Johan Harju satte tre straffar. Riktigt imponerande att se.
I natt gick finalen i juniorvärldsmästerskapet på TV. Jag sa åt sonen att om det fortfarande var spännande när det återstod tio minuter av tredje persioden kunde han väcka mig. Så blev det. Såg alltså sista dryga 8 minuterna av slutperioden och sedan förlängningen som Sveriga vann. Roligt med guld.
Men givetvis blev det högmässa också. I Hertsökyrkan som vanligt. Med körsång och kyrkkaffe. Som vanligt intressanta samtal vid kaffet. Vi är ett gäng som funderat på att bilda en ny kyrka. Just nu är arbetsnamnet Det levande Ordets sanna sakramentala kyrka. "Levande Ordet" för att passa väckelsekristna lutheraner, "sanna sakramentala" för att passa katoliker. Jag jobbar bara med att få in något om Ande i namnet också så att den nya kyrkobildningen även kan passa karismatiker. Några förslag? Någon ytterligare som vill gå med? Den trosgrundval som man måste ställa upp på för att kunna bli medlem är givetvis - som i de flesta nya kyrkobildningar genom historien - att man är emot alla andra. Det bygger på en flerhundraårig andlig insikt: det är mycket lättare att hålla samman om man gemensamt är emot någonting (ju mer desto bättre) än om man är för någonting.
En sjukkommunion och lite annat hanns även med under eftermiddagen.
Kommande två dagarna är jag ledig. Det betyder valfrihet till helgen. Mycket finns att välja på, både bönhus och kyrka. Men som tur är ingen distraherande hockeymatch. Hemmalaget spelar i Övik i morgon. Får se var man hamnar till sist.
Till veckan kommer jag att tala med biskopen om ärendet med den pensionerade prästen som fick en skrapa av domkapitlet för att han bett staten om befrielse från sin vigselrätt. Som jag väl nämnt har jag begärt alla handlingar i ärendet från stiftet - och läst dom. Lite mailväxling har jag haft med biskopen. Till veckan ringer han mig och vi ska tala om saken. Känns bra att vi kan skilja sak och person. Även om jag spontant var ytterst kritisk till domkapitlets agerande så är jag god vän med biskopen personligen (vi har känt varandra sedan tonårstiden)och vi har lätt att tala med varandra. Ser alltså fram mot hans samtal.
Nu har jag....
1.... sett den
Dvs filmen Gudar och människor , som jag skrev om redan i våras, eller kanske i början av sommaren. Det var äldste sonen som är hemma på jullov som hyrt fem dvd-filmer för en hundring, bla a denna. Givetvis var den klart sevärd, men efter det att jag gått havande med filmen och byggt upp förväntningar i 7-8 månader, och dessutom redan fått huvudinnehållet återberättat flera gånger, och dessutom bara fick se den på en 21 tums TV istället för på stor bioduk, så...men har du inte sett den tycker jag du ska göra det. Handlar alltså om en grupp munkar på kloster i Nordafrika som inför trycket från islamistiska terrorister överväger om dom ska fly eller, med risk för sina liv, stanna och fullfölja sin kallelse att vara den fattiga befolkningen till hjälp.
2.... varit inne på Facebook
Av misstag, dock. Jag satt och surfade en kväll på hemsidor som skrev om det sk Styckmordet, vilket jag berört i tidigare inlägg då jag läst Per Lindebergs böcker i ämnet. Då såg jag på nätet länk till den Facebook-grupp som bildats till stöd för de två oskyldigt utpekade Tomas Allgén (allmänläkaren) och Tet Härm (obducenten). Av någon anledning lyckades jag komma in på sidan trots att jag saknar Facebook-konto. Det visade sig sedan att jag var inne på äldste sonen sida. Han hade lämnat sin inloggning öppen på min dator. Givetvis snokade jag inte bland sonens vänner och bekanta men kunde inte undvika se en bild av min äldre syster.
Gruppen till stöd för de två oskyldigt mordanklagade kollade jag dock in. Några få bekanta fann jag, bla en präst aktiv i OAS-rörelsen och närmaste grannarnas två vuxna utflugna söner. Till min besvikelse fann jag dock att många av mina trogna bloggläsare, vilka jag vet har Facebook-konto, inte fanns med. Givetvis går ni med. Behöver ni veta mer om saken, läs här (börja med "Tio frågor om styckmålet" och bland artiklarna, Leif GW Perssons "Mordet som aldrig inträffat" och titta här (filmen, ca 1,5 tim lång, är uppdelad i 11 delar som du får klicka dig fram till eftersom.)
Det kliar i fingrarna ge mitt stöd till denna begärtansvärda sak. Varför ska man det? Därför att det är skandal att svenskt rättsväsende inte klarar påtryckningar från feministideologiskt präglad massmediastorm. Den intresserade läser givetvis Per Lindebergs böcker. Kanske bör jag gå med i Facebook bara för att kunna gå med i denna stödgrupp?
3.... bloggat nog länge
God natt!
Dvs filmen Gudar och människor , som jag skrev om redan i våras, eller kanske i början av sommaren. Det var äldste sonen som är hemma på jullov som hyrt fem dvd-filmer för en hundring, bla a denna. Givetvis var den klart sevärd, men efter det att jag gått havande med filmen och byggt upp förväntningar i 7-8 månader, och dessutom redan fått huvudinnehållet återberättat flera gånger, och dessutom bara fick se den på en 21 tums TV istället för på stor bioduk, så...men har du inte sett den tycker jag du ska göra det. Handlar alltså om en grupp munkar på kloster i Nordafrika som inför trycket från islamistiska terrorister överväger om dom ska fly eller, med risk för sina liv, stanna och fullfölja sin kallelse att vara den fattiga befolkningen till hjälp.
2.... varit inne på Facebook
Av misstag, dock. Jag satt och surfade en kväll på hemsidor som skrev om det sk Styckmordet, vilket jag berört i tidigare inlägg då jag läst Per Lindebergs böcker i ämnet. Då såg jag på nätet länk till den Facebook-grupp som bildats till stöd för de två oskyldigt utpekade Tomas Allgén (allmänläkaren) och Tet Härm (obducenten). Av någon anledning lyckades jag komma in på sidan trots att jag saknar Facebook-konto. Det visade sig sedan att jag var inne på äldste sonen sida. Han hade lämnat sin inloggning öppen på min dator. Givetvis snokade jag inte bland sonens vänner och bekanta men kunde inte undvika se en bild av min äldre syster.
Gruppen till stöd för de två oskyldigt mordanklagade kollade jag dock in. Några få bekanta fann jag, bla en präst aktiv i OAS-rörelsen och närmaste grannarnas två vuxna utflugna söner. Till min besvikelse fann jag dock att många av mina trogna bloggläsare, vilka jag vet har Facebook-konto, inte fanns med. Givetvis går ni med. Behöver ni veta mer om saken, läs här (börja med "Tio frågor om styckmålet" och bland artiklarna, Leif GW Perssons "Mordet som aldrig inträffat" och titta här (filmen, ca 1,5 tim lång, är uppdelad i 11 delar som du får klicka dig fram till eftersom.)
Det kliar i fingrarna ge mitt stöd till denna begärtansvärda sak. Varför ska man det? Därför att det är skandal att svenskt rättsväsende inte klarar påtryckningar från feministideologiskt präglad massmediastorm. Den intresserade läser givetvis Per Lindebergs böcker. Kanske bör jag gå med i Facebook bara för att kunna gå med i denna stödgrupp?
3.... bloggat nog länge
God natt!
Gott nytt år
får jag väl säga trots att det gott över ett dygn sedan nya året inträdde. Skälet till min något försena hälsning är frånvaro från datorn.
Som jag tidigare nämnt har jag alltså varit borta och predikat under nyårshelgen. Närmare bestämt i Juoksengi i norra delen av Övertorneå församling, f d Svansteins församling. På nyårsafton var det bön i Juoksengi kyrka med predikan av Harry Ylipää och undertecknad. På kvällen, efter kyrkkaffe blev det samvaro hos prästkollega i byn innan vi gav oss ut för att se fyrverkeri vid tolvslaget.
På nyårsdgaen fick jag predika i högmässan och på aftonen predika tillsammans med Harry igen. Däremellan samvaro med goda samtal hos mitt värdfolk och deras middagsgäster. Alltför sällan numera som man på detta enkla sätt får sitta tillsammans med kristna vänner och enkelt och prestigelöst tala om andliga ting. Alltid roligt vara i denna församling. Jag minns fortfarande med glädje när jag första gången var i Juoksengi kyrka en nyårshelg i mitten av 70-talet tillsammans med en stor skara ungdomar från Luleå. Jag tänker att det var nyåret 73-74 men det kan ha varit något år senare. Roligt vara där igen. Och det märkliga inträffar återigen att man känner sig piggare och mer upplyft efter tre predikningar än innan.
Både på vägen upp och idag på hemvägen (valde vänta med hemfärden för att slippa köra sent på kvällen) stannade jag till hos svärfar i hans stuga utanför Töre.
Nu tänker jag ha någon dags ledigt och pusta ut efter förra veckans sammanträden.
Som jag tidigare nämnt har jag alltså varit borta och predikat under nyårshelgen. Närmare bestämt i Juoksengi i norra delen av Övertorneå församling, f d Svansteins församling. På nyårsafton var det bön i Juoksengi kyrka med predikan av Harry Ylipää och undertecknad. På kvällen, efter kyrkkaffe blev det samvaro hos prästkollega i byn innan vi gav oss ut för att se fyrverkeri vid tolvslaget.
På nyårsdgaen fick jag predika i högmässan och på aftonen predika tillsammans med Harry igen. Däremellan samvaro med goda samtal hos mitt värdfolk och deras middagsgäster. Alltför sällan numera som man på detta enkla sätt får sitta tillsammans med kristna vänner och enkelt och prestigelöst tala om andliga ting. Alltid roligt vara i denna församling. Jag minns fortfarande med glädje när jag första gången var i Juoksengi kyrka en nyårshelg i mitten av 70-talet tillsammans med en stor skara ungdomar från Luleå. Jag tänker att det var nyåret 73-74 men det kan ha varit något år senare. Roligt vara där igen. Och det märkliga inträffar återigen att man känner sig piggare och mer upplyft efter tre predikningar än innan.
Både på vägen upp och idag på hemvägen (valde vänta med hemfärden för att slippa köra sent på kvällen) stannade jag till hos svärfar i hans stuga utanför Töre.
Nu tänker jag ha någon dags ledigt och pusta ut efter förra veckans sammanträden.
Nu har jag klarat av tre av fyra
sammanträdesförmiddagar under mellandagarna. Nu återstår bara en förmiddag till innan det blir välbehövlig nyårsvila. Den kommer jag dock att använda till att åka till annan ort för att predika. Men om den helige Ande i sin nåd behagar öppna ordet och ge kraft att tala så är det en ren vila och uppbyggelse att få stå som kanal i ett sådant skeende. Det är en nåd att stilla bedja om.
I kväll firade vi veckomässa i Hertsökyrkan som fick ha temat från den i år uteblivna söndagen efter jul. Efter mässan samtalade vi om Apg kap 13 och 14. Där kan man se en tydlig skillnad på hur Paulus predikar för judar (kap 13) och för hedningar (kap 14). Judarna påminns om det de redan äger som Guds utvalda folk, om vad Gud har gjort för och med dem och om hur det löfte dom är medvetna om fått sin fullbordan i Kristus. Hedningarna däremot får höra att dom tror på fåfänga gudar, att dom bör vända sig till den ende sanne Guden, att dom hittills av Gud tillåtits gå sina egna vägar men att stunden nu kommit då dom måste omvända sig.
Ungefär så.
Jag brukar tänka att det kan lära oss något om hur vi kan predika för människor i vår tid. Det är skillnad på att predika för dem med tydlig kristen bakgrund. Då kan man påminna om det som personen ägt men slarvat bort. Talar man å andra sidan till, i subjektiv mening, verkliga hedningar då måste ingången vara en annan, tex att säga att den mening i livet som dom uppenbarligen söker i sin jakt på arbete, hälsa, utseende, framgång, den finns bara hos Gud, som möter oss i Kristus osv...
Törs jag berätta att jag också kopplat av från alla sammanträden genom att i går gå på hockey med äldste sonen och fick se Luleå tvåla till Färjestad med 5-3. Redan i tisdags bestämde vi oss att gå. Sonen fixade biljetter på nätet och när vi klätt oss för att fara kom vi på att matchen inte var på tisdag (som brukligt är) utan på onsdagen. Ja, ja. På väg till bilen mötte vi en av grannarna som stod med sin son och huttrade vid busshållplatsen. Vi gav dom lift hem.
Dock har jag ännu inte lyckats klura ut mysteriet med det försvunna blogginlägget på min gamla kamrats blogg. Jag kikar in på hans blogg stup i kvarten dygnet om för att få se svaret så fort det publicerats. Så nu måste han ha jättehög besöksstatistik.
I kväll firade vi veckomässa i Hertsökyrkan som fick ha temat från den i år uteblivna söndagen efter jul. Efter mässan samtalade vi om Apg kap 13 och 14. Där kan man se en tydlig skillnad på hur Paulus predikar för judar (kap 13) och för hedningar (kap 14). Judarna påminns om det de redan äger som Guds utvalda folk, om vad Gud har gjort för och med dem och om hur det löfte dom är medvetna om fått sin fullbordan i Kristus. Hedningarna däremot får höra att dom tror på fåfänga gudar, att dom bör vända sig till den ende sanne Guden, att dom hittills av Gud tillåtits gå sina egna vägar men att stunden nu kommit då dom måste omvända sig.
Ungefär så.
Jag brukar tänka att det kan lära oss något om hur vi kan predika för människor i vår tid. Det är skillnad på att predika för dem med tydlig kristen bakgrund. Då kan man påminna om det som personen ägt men slarvat bort. Talar man å andra sidan till, i subjektiv mening, verkliga hedningar då måste ingången vara en annan, tex att säga att den mening i livet som dom uppenbarligen söker i sin jakt på arbete, hälsa, utseende, framgång, den finns bara hos Gud, som möter oss i Kristus osv...
Törs jag berätta att jag också kopplat av från alla sammanträden genom att i går gå på hockey med äldste sonen och fick se Luleå tvåla till Färjestad med 5-3. Redan i tisdags bestämde vi oss att gå. Sonen fixade biljetter på nätet och när vi klätt oss för att fara kom vi på att matchen inte var på tisdag (som brukligt är) utan på onsdagen. Ja, ja. På väg till bilen mötte vi en av grannarna som stod med sin son och huttrade vid busshållplatsen. Vi gav dom lift hem.
Dock har jag ännu inte lyckats klura ut mysteriet med det försvunna blogginlägget på min gamla kamrats blogg. Jag kikar in på hans blogg stup i kvarten dygnet om för att få se svaret så fort det publicerats. Så nu måste han ha jättehög besöksstatistik.
Nu är glada julen slut...?
Nej, absolut inte. Det är ju bara Annandag. Julen har just börjat.
Idag blev det sovmorgon - jag hade ju gudstjänst först om aftonen. Tänkte framåt senare delen av förmiddagen ta en promenad, men det var så halkigt att jag gav upp och vände hem igen efter en kortare sväng i kvarteret.
Gudstjänst blev det alltså på kvällen i Hertsön. Får väl till tröst för vissa oroliga läsare vittna om att när jag på väg till kyrkan passerade isladan (Coop Arena) och såg alla bilar insåg jag att det var hemmamatch. Mitt sinne fylldes inte med ett uns av längtan utan var fortsatt orubbat inriktat på kyrkan och mässan!
Inte var vi så många i mässan men ett antal besökare från grannkommunen och julåtervändande sörlänningar gav extra glädje. Som sagt, fler har vi varit en annadagsmässa, men det är väl ett faktum att en del av dem som under många år varit trogna gudstjänstbesökare i Hertsökyrkan, nu är gamla och i några fall redan hemma hos Gud. Nej, vill man se yngre generationer då blir det bönhusbesök. Där finns det gott om barn och ungdomar. Till tröst för alla som fruktar att kristendomen är på utdöende.
I kvällens gudstjänst predikade jag om att vittna. Martyr betyder ju vittne. Jag sade att man kan vittna med sina ord, sitt liv och sin uthållighet.
Spelekvinna i gudstjänsten var en av församlingens musiker som normalt tjänstgör i annan kyrka. Hon gladdes över det sätt på vilket vi firade liturgin, med betydligt fler sjungna partier än brukligt.
Efter mässan for jag hem och tog emot gäster vilka jag bjudit redan tidigare. Ytterst trevlig kväll. Konstaterade dock att ingen av dem, trots att de alla är regelbundna gudstjänstfirare, förut sjungit psalm 430 "Var kristtrogen fröjde sig" vilken var stående jullovspsalm i mitt barndomshem.
Och nu när själva helgdagarna är över är det dags för spekulation!
Min gamle kamrat skrev på sin blogg att inlägget om Domkapitlet hade gett ett dagsfacit på 62 unika besökare. Det är tydligen ganska mycket. Även jag brukar märka att ibland skjuter besöksantalet i höjden. På denna blogg brukar det vara två ämnesområdan som uppenbarligen intresserar fler:
1. När jag skriver ordentligt om laestadianismen. Jag gissar att då går ryktet bland släktingar, vänner och trossyskon i Sverige och Finland.
2. När jag skriver kritiskt om stiftet eller biskopen. Jag brukar då - på skämt - tänka att nu är det någon på stiftskansliet som tipsat arbetskamraterna på fikarasten. Kan väl passa på att berätta att i en mailväxling med mig har biskopen erkänt att en del kritiska synpunkter jag framförde på min blogg förra året efter Framtidsforum i Piteå inte var helt fel. Det fanns "substans" i kritiken erkände biskopen. Trösterikt för mig få höra, jag som alltid är spak i benen när jag levererat kritik mot något.
Vad det var som fick gamle kamratens besöksstatistik att skjuta i höjden kan man bar gissa. Likaså vad det var som gjorde att han - tillfälligt får man hoppas - plockade bort inlägget. Direkt jag såg att han gjort det ringde jag givetvis upp honom och undrade vad som stod på. Han sa bara att hans läppar är förseglade (fast på engelska). Han erbjöd mig att gissa och lovade nicka om jag gissade rätt. Jag såg ingen nickning trots några gissningar, men det är ju å andra sidan inte så lätt att se en nickning i telefon. Efter att ha använt en del av helgen åt att fundera är jag beredd ställa ytterligare funderingar till läsekretsens förfogande. Jag kan tänka mig i princip fyra typer av anledningar till självcensuren på gamle kamratens blogg:
1. Han ångrar det han skrivit. Tycker han var för kritisk. Har insett att han har fel i sak. Fått påpekande att han ägnat sig åt personangrepp så han riskerar bli polisanmäld.....???? Jag håller inget av detta för särskilt troligt. Jag tror min gamle kamrat brukar vara noggrann med det han skriver och han brukar, likt Pilatus, stå för det: "vad jag har skrivit det har jag skrivit".
2. Något har hänt med någon av de inblandade, typ allvarlig sjukdom el dyl som gör det lite olustigt att just nu gräva i saken. Inget jag vet något om.
3. Han har fått kunskap om att det pågår någon form av försoningsprocess mellan de inblandade och han finner det bäst inte störa den. Roligt vore det ju i så fall.
4. Han har utsatts för någon slags påtryckning från någon att inte skriva så kritiskt. Vem skulle det vara som kom med en sådan önskan? Alla vet väl att vi lever i en demokrati och att svenska kyrkans grundläggande dogm är att den är demokratisk, och en av de absolut mest basala demokratifriheterna är yttrandefriheten. Nej, att någon skulle träda den för när skulle göra mig ytterligt besviken.
Är det någon som sett min gamle kamrat nicka? Berätta för mig i så fall. Är det någon som har någon ytterligare spekulation?
Nu börjar mellandagarna. Prästernas favoritjul brukar vi ju kalla detta då Juldag och Nyårsdag är söndagar. Det blir minimalt med predikningar. Men det gäller vanliga präster. Inte arbetsledare. Här blir det sammanträde varje förmiddag.
Fin julheg
har det varit. Hittills. Och inget ger vid handen att inte resten ska bli likadan.
Julaftonen var alla de tre äldre barnen här. Äldste sonen i Stockholm brukar alltid komma hem på lite längre jullov. Då brukar han också passa på att dra med mig på hockey. Biljetter till matchen mot Skellefteå är fixade men det är ju först om en och en halv vecka.* Näst äldsta dottern kom kvällen före julafton och åkte juldagen på eftermiddagen. Dvs det var jag som skjutsade henne båda vägarna. Korta stunder morgon och kväll har även några av hennes personliga assistenter kommit till hjälp. Äldsta dottern - som f ö arbetar på den firma som anställt yngre dotterns assistenter! - kom julaftons morgon och for även hon idag.
Som alltid inleder vi julaftonens morgon genom att för första gången tända ljusen i granen (levande ljus) och sjunga "Fröjdas vart sinne..." Till lunch hämtade jag även mina föräldrar som stannade några timmar. När det var dags för dem att återvända hemåt skjutsades pappa hem direkt men mamma och jag gick på julbönen i Domkyrkan, ledd av biskopen. Vacker sång. Stämningsfullt. Och givetvis med råge så mycket folk att det kan sägas var "lönt" ha denna gudstjänst. Till tröst för mig som i prästkollegiet hörde till förespråkarna** när en annan grupp i kollegiet ville nöja sig med julbönen kl 11 i Domkyrkan, levande julkrubba.
Denna dag, Juldagen, gick jag i högmässa i Hertsökyrkan ledd av kollegan Bosse. Alltid roligt med riktig högmässa - numera tycker jag knappt det är lönt gå i kyrkan om det inte är mässa*** - och en fin predikan som gjorde det nyfödda barnets närvaro påtaglig. Givetvis förmedlades också en insikt om skillnaden mellan Marias agerande och de senare lärjungarnas, vilken visade att Maria inte bara var någon vanlig människa**** utan en människa påverkad och fostrad av den Helige Ande.
Som tidigare sagt, det kliar i fingrarna att börja spekulera om varför min gamle kamrat - tillfälligt? får man hoppas - raderat sitt inägg om Domkapitlets agerande. Men jag skall vänta med det till efter morgondagen. Nu behöver jag koncentrera mig på Annandagspredikan, som jag inte håller förrän kl 18 i morgon. Även då firar vi mässa i Hertsökyrkan.
* det har nått mina öron att det finns en och annan som störs av att jag här på bloggen berättar att jag då och då kan gå på hockey. Risken skulle vara att jag förleder särskilt ungdomar att välja ett intresse som kommer att gå före tron och Guds ord. Till det vill jag svara att gränsen mellan det tillåtna och det otillåtna i den kristnes värld inte är så enkel att dra. Det finns säkerligen mycket i livet som andra kristna unnar sig som jag aldrig ens skulle drömma om. Men för säkerhets skull: det skulle aldrig hända i mitt liv att ett besök i hockeyarenan skulle få gå före gudstjänsten och Guds ord!
** givetvis måste detta betonas eftersom jag har rykte om att vara motståndare till allt som rör sig i kyrkan!
*** däremot går jag då och då - som läsarna vet - rätt gärna till bönhusets enkla samlingar. Men det är något annat. I grunden är det ett möte. Det kan fungera som komplement. Och det kan vara givande ur andra synvinklar. Men om det skulle vara mitt dominerande, regelbundna gudstjänstliv då skulle det kännas som att leva på en kost bestående av potatis och bröd.
**** detta skriver jag bara för att lite vänligt reta annan god vän i prästkollegiet. God jul Micke!
Julaftonen var alla de tre äldre barnen här. Äldste sonen i Stockholm brukar alltid komma hem på lite längre jullov. Då brukar han också passa på att dra med mig på hockey. Biljetter till matchen mot Skellefteå är fixade men det är ju först om en och en halv vecka.* Näst äldsta dottern kom kvällen före julafton och åkte juldagen på eftermiddagen. Dvs det var jag som skjutsade henne båda vägarna. Korta stunder morgon och kväll har även några av hennes personliga assistenter kommit till hjälp. Äldsta dottern - som f ö arbetar på den firma som anställt yngre dotterns assistenter! - kom julaftons morgon och for även hon idag.
Som alltid inleder vi julaftonens morgon genom att för första gången tända ljusen i granen (levande ljus) och sjunga "Fröjdas vart sinne..." Till lunch hämtade jag även mina föräldrar som stannade några timmar. När det var dags för dem att återvända hemåt skjutsades pappa hem direkt men mamma och jag gick på julbönen i Domkyrkan, ledd av biskopen. Vacker sång. Stämningsfullt. Och givetvis med råge så mycket folk att det kan sägas var "lönt" ha denna gudstjänst. Till tröst för mig som i prästkollegiet hörde till förespråkarna** när en annan grupp i kollegiet ville nöja sig med julbönen kl 11 i Domkyrkan, levande julkrubba.
Denna dag, Juldagen, gick jag i högmässa i Hertsökyrkan ledd av kollegan Bosse. Alltid roligt med riktig högmässa - numera tycker jag knappt det är lönt gå i kyrkan om det inte är mässa*** - och en fin predikan som gjorde det nyfödda barnets närvaro påtaglig. Givetvis förmedlades också en insikt om skillnaden mellan Marias agerande och de senare lärjungarnas, vilken visade att Maria inte bara var någon vanlig människa**** utan en människa påverkad och fostrad av den Helige Ande.
Som tidigare sagt, det kliar i fingrarna att börja spekulera om varför min gamle kamrat - tillfälligt? får man hoppas - raderat sitt inägg om Domkapitlets agerande. Men jag skall vänta med det till efter morgondagen. Nu behöver jag koncentrera mig på Annandagspredikan, som jag inte håller förrän kl 18 i morgon. Även då firar vi mässa i Hertsökyrkan.
* det har nått mina öron att det finns en och annan som störs av att jag här på bloggen berättar att jag då och då kan gå på hockey. Risken skulle vara att jag förleder särskilt ungdomar att välja ett intresse som kommer att gå före tron och Guds ord. Till det vill jag svara att gränsen mellan det tillåtna och det otillåtna i den kristnes värld inte är så enkel att dra. Det finns säkerligen mycket i livet som andra kristna unnar sig som jag aldrig ens skulle drömma om. Men för säkerhets skull: det skulle aldrig hända i mitt liv att ett besök i hockeyarenan skulle få gå före gudstjänsten och Guds ord!
** givetvis måste detta betonas eftersom jag har rykte om att vara motståndare till allt som rör sig i kyrkan!
*** däremot går jag då och då - som läsarna vet - rätt gärna till bönhusets enkla samlingar. Men det är något annat. I grunden är det ett möte. Det kan fungera som komplement. Och det kan vara givande ur andra synvinklar. Men om det skulle vara mitt dominerande, regelbundna gudstjänstliv då skulle det kännas som att leva på en kost bestående av potatis och bröd.
**** detta skriver jag bara för att lite vänligt reta annan god vän i prästkollegiet. God jul Micke!
Spännande utveckling - men ändå frid
Min gamle kamrat har på sin blogg raderat sitt senaste inlägg om den gamle prosten som blev klandrad av domkapitlet för att han avstod sin vigselrätt. Detta kamratliga handlande lämnar fältet fritt för spekulationer. Jag ska dock inte ta dom nu även om det kliar i fingrarna. Återkommer - kanske - till ärendet efter jul. Nu blir det julefrid. Bara en O-antifon återstår innan julhelgen.
Igår mailade jag stiftet och begärde kopior på alla handlingar i samma ärende. Redan idag hade jag epost i hemdatorn med en rejäl mängd bilagor. Snyggt jobbat, stiftet! Återkommer även här efter jul med mina slutsatser även om det här också kliar i fingrarna. Jag har redan läst alltihop.
Men nu är det jul. T o m första världskrigets skyttegravssoldater kunde ju ha julefrid. Då ska även jag och domkapitlet ha det.
Igår mailade jag stiftet och begärde kopior på alla handlingar i samma ärende. Redan idag hade jag epost i hemdatorn med en rejäl mängd bilagor. Snyggt jobbat, stiftet! Återkommer även här efter jul med mina slutsatser även om det här också kliar i fingrarna. Jag har redan läst alltihop.
Men nu är det jul. T o m första världskrigets skyttegravssoldater kunde ju ha julefrid. Då ska även jag och domkapitlet ha det.
