Storkollegium (och julfunderingar)

hade vi idag på jobbet. Morgonen inleddes med mässa ledd av domprosten. Tyvärr kom jag några minuter för sent och missade lite av inledningsorden, men det jag hörde var riktigt fint. Sen blev det samling i Örnäsgårdens stora sal. Som vanligt hör jag dåligt* där, men huvudföredraget - en reseberättelse från Sydafrika - kompletterades med bilder och power-point så jag fick nog tillräckligt sammanhang ändå. 
 
Sen var det apt för de olika arbetslagen. Samlingen för oss i område öst leddes av domprosten och vi fick var ock en berätta våra upplevelser av julen och den senaste tiden. Några av vittnesbörden ledde till ett intresssnt samtal om hur vi kan återerövra adventstiden som förberedelsetid inför julen och stärka julfirandet under själva jultiden. Inte ta ut julen i förskott alltså.
 
Några förslag:
- alla julens-sånger-och-psalmer-gudstjänster läggs efter jul (inte i adventstid, inte ens nära före jul)
- alla konserter med något slags jultema läggs efter jul (men konserter med adventssånger går bra i advent)
- församlingens julfest för personalen läggs även den efter jul
- se till att konsekvent sjunga adventssånger (inte julsånger) vid barn- och skolsamlingar under
adventstiden
- lägg alla eventuella julfester i mellandagarna eller söndag efter jul eller rentav trettondedagshelgen
 
För mig känns många av förslagen bara som en återgång till uppväxtårens traditioner - och de ordningar jag upplevde under min första prästtid i Nederluleå. Själv har jag alltid allvarligt försökt skilja adventstid och jultid. I mitt eget hem - där bara jag bor numera, så önskad ordning är lätt följa - finns inte ens på en atlas över stjärnhimlen att det sjungs en enda julsång före julafton. Men som sagt, inte bara i samhället, utan även mångenstädes i kyrkan har förfallet blivit djupt senare årtionden. Här behövs reformation. 
 
Härmed spikas reformationsteserna upp:
1. Adventstiden bör återupprättas
2. Alla musik- och gudstjänst- och övriga församlingsaktiviteter (oavsett vilken ålder de riktar sig till) som har med jul att göra undviks helt under adventstiden (se ovan)
3. Församlingsarbetet bör läggas upp på ett sådant sätt att personalen kan använda adventstiden som vilo- och förberedelsetid och utvilad orkar deltaga ordentligt i julhelgens gudstjänster och jultidens övriga aktiviteter
4. Om julafton (rättat: inte juldagen, vilket jag först skrev) är söndag så firas dagen på förmiddagen med högmässa på fjärde söndagen i advent. Julböner firas under eftermiddagen eller aftonen
5. Församlingen gör en stor annonskampanj om allt detta strax före adventstidens början eller under dess inledning under temat Vi tjuvtittar inte på julklapparna
6. Domprosten låter sig intervjuas i lokalpressen och berättar om den nya reformationen
 
För en gångs skull känner jag mig på allvar som reformatorisk kristen!
 
- - - - -
 
* jag har ju som kära läsarna vet en funktionsvarierad hörsel. OBS! Inte hörselnedsättning
 
 

Liten insikt

bör väl kära läsarna få i hur det framskrider hemmavid. Idag blev innertaket monterat. God vän, tillika kollega infann sig i morse och började hjälpa mig. Framåt lunch dök oväntat ytterligare två goda vänner upp. Det innebar att vi dels fick dela måltids- och kaffegemenskap, dels att vi sedan kunde vara fler vid varje takbrädas upplyftande och fastsättande. I kombination med ökad kunnighet, vana och rutin allteftersom så gick arbetet allt snabbare under eftermiddagen och kl 18.50 var allt klart. 
 
Jag säger bara: pust så skönt.
 
 
 
Nu återstår bara sista elektrikerarbetena, tapetsering och förmodligen golvslipning och lackering (och så lite lister förstås, men det räknas ju nästan inte). Och sen finns i alla fall en hypotetisk möjlighet att jag bjuder hem lite vänner på mat eller fika 😊

Avtackning

hade vi i kyrkan idag. Av vår diakon som nu blivit pensionär lite i förväg (hon är yngre än jag). Arbetsledare och domprost var med och avtackade och slutligen fick vi be för vår diakon som nu flyttar till sin hemort i Finland.  
 
Men innan avtackningen hade vi haft en högmässa med ovanligt mycket folk, över 90 personer. Många ville givetvis komma och säga farväl men det var också körsång, vilket vi inte har så ofta. Även det drar extra folk.
 
Vid kyrkkaffet fick jag en förmaning att välja enklare psalmer. Vi får väl se vilken nytta den förmaningen gör. En av gudstjänstfirarna, som satt ganska nära prästplatsen, så jag hörde honom väl, kunde dock den förment svåra 430 vars tredje och fjärde vers var slutpsalm. Han sjöng av hjärtans lust. Men han kommer ju från en gedigen kyrklig familj och har nog sjungit den förrut flera gånger.
 
Vid kyrkkaffet fick jag även chansen att prata en stund med författaren - jag får väl kalla henne så efter det att hon skrivit en bok på flera hundra sidor - Eine Johansson som skrivit boken Finnkärringen, finnpolisen.
 
Eine bor nära kyrkan och vi har mötts i olika sammanhang i och utom kyrkan. I onsdags var jag till henne och köpte ett exemplar av boken. Jag sa då att jag knappast hinner läsa den än på ett tag, men i fredags kväll var den färdigläst. När jag väl börjat titta i den var det svårt att sluta. Men det är väl så, när man något lite känner författaren/berättaren så blir den angelägnare.
 
Boken är i två delar. Finnkärringen (en knapp tredjedel av boken) beskriver hennes barndom i Finland, hur hon i två omgångar kom som krigsbarn till Råneå och hur hon sedan som 14-åring, två år efter krigsslutet, väljer att själv flytta till sina svenska föräldrar. Kanske tycker jag själv att denna första del av boken var den som mer grep tag i mig. Här handlar det ju om erfarenheter som jag personligen inte har någon egen aning om; barndomen i ett fattigt hem med tio barn, första resan redan i förskoleåldern till främmande land och helt nya människor.
 
Den längre andra delen - Finnpolisen - handlar om Eines liv och arbete som polis i Norrbotten, större delen i Luleå. Som första kvinnliga polis norr om Indalsälven fick hon ofta kämpa för sin rätt (både vad gäller tjänstetillsättningar och andra frågor) och sina möjligheter. Flera gånger fick hon i överklaganden föra sin talan både inför Länsstyrelsen och regeringen - och fick rätt.
 
Till slut blev det kanske lite svårt att hänga med i alla turer, men att vi haft en sådan jämställdhetens pionjär i vår lilla stad det visste jag inte.
 
Ett starkt kyrkligt intresse har Eine också haft. I samtalet avslöjade hon att en och annan skulle kanske tycka att jag predikade länge idag "men inte jag", och berättade att i ungdomen kunde hon höra predikan som, bara den, kunde vara två timmar i en vanlig högmässsa. Om den långpratande kyrkoherden var Byström i Råneå eller Ekman i Töre uppfattade jag inte. En gång i tiden hade även Eine tanken att bli präst, berättar hon i boken, men polis blev det.
 
Nå, kyrkkaffet (med hemgjorda tårtor av vår husmor) tog slut och då var vi fem arbetskamrater som gick ut på lokal och bjöd vår nypensionerade diakon på en god middag.
 
 
 
 
 

Jag har gjort det oförlåtliga

Jag har i hastighten råkat rekommendera den blogg som inte får rekommenderas. I två och ett halvt år har jag lyckats hålla mig nykter. Men nu tog jag ett återfall. Men det skedde så spontant och omärkligt att jag inte ens insåg det själv. Först igår, när jag skrev på bloggen och surfade runt lite i gamla inlägg för att påminna mig om vad jag tidigare skrivit, såg jag det. 
 
Alltså är det bara att vänta på ny anmälan till domkapitlet. Vem blir det som anmäler mig denna gång? En lokal kyrkopolitiker, eller en grannkyrkoherde som anser att jag ännu en gång varit ute på tassemarker, eller någon stiftsanställd som är trogen läsare av min blogg? Hjälpsamma personer är det ju gott om inom kyrkan.
 
Men nog tycker jag synd om biskopen. Nu när han har mindre än sex månader kvar av sitt episkopat, och vill börja trappa ner lite försiktigt och börja njuta av jordelivets sista vilotid; då ska han behöva ägna den sista biskopstiden åt ännu ett disciplinärende. 
 
Jag säger bara:
- Kära läsare, förlåt mig att jag så lät mig gripas av kunnigheten och insikten i ett blogginlägg att jag glömde att densamma bloggen inte får rekommenderas. Jag ska komma ihåg det nu: det är  bättre att kyrkligt folk lever i okunnighet och utan utmaningar.*
 
- - - - 
 
* alltså att man inte behöver möta något som är så där lagom irriterande att man måste tänka efter ett varv till, som min gamle kamrat skulle ha sagt

Hypotetiska organisationsförändringar

Min gamle kamrat - vördad vän som understundom uttrycker sig även på denna ringa blogg - kommenterade mitt inlägg om organisationsförändring och undrade (som vanligt lagom irriterande så man tvingas tänka efter ett varv till!) om många gamla kyrkoanställdas upplevelse att organisationsförändringar sällan leder till verklig förnyelse möjligen kan bero på att det är dom själva som i egenskap av gamla stofiler i själva verket är dom som sätter sig på bakhasorna och stoppar all möjlig förnyelse. Ungefär så. Hans fråga återgiven med mina ord fritt ur minnet.
 
Utifrån min erfarenhet svarade jag i kommentars-kommentar "nej" på hans fråga. Jag erbjöd mig också utveckla saken - om han frågade efter det. Det har han inte gjort! Men nu har jag själv drabbats av fortsatt tankemöda så nu skriver jag ner några tankar (som kanske drar även åt lite annat håll) oavsett om någon frågar efter det eller ej.
 
Under 38,5 prästår (t o m längre än en viss stackare i Bibeln var förlamad innan Jesus kom och befriade honom) har jag, med undantag för knappt två läsår då jag var på högskolan, arbetat i Luleås församlingar. Först i stora gamla församlingen Nederluleå sedan i stadens yngsta, Örnäset och nu i Luleå domkyrko - pga församlings/pastoratssammanslagning, s k organisationsförändring; jag jobbar på exakt samma ställe som jag gjorde senast i Örnäsets församling.
 
Och då är jag redan inne på varför jag tror att div organisationsförändringar gör så liten skillnad för förnyelsen i själva arbetet/församlingslivet: det som benämns organisationsförändringar har med yttersidan att göra. Personal flyttas mellan olika arbetsplatser inom församlingen, viss arbetstagare får viss ny person som arbetsledare, viss person ges budget- och ekonomiansvar för visst verksamhetsområde osv. Om några dylika förändringar genomförs samtidigt för stora personalgrupper så kan det givetvis uppfattas som att något stort är på g, men vad gör det för djupgående skillnad i verkligheten, på det s k golvet?
 
 
 Oftast mycket liten. Och något annat är kanske inte avsett heller. Ofta synes det mig som att det önskade målet/resultatet av kyrkliga organisationsförändringar snarast är av ganska intern organisatorisk art: tydligare överblick för chef/ledning, enklare "kommando"- och informationsvägar mm.* 
 
(Några dagars paus)
 
Var var jag? Jo, jag tror att många kyrkliga s k organisationsförändringar har med den interna yttersidan** att göra. Så som jag försökt exemplifiera ovan.
 
Vad krävs då för att det ska vara verklig förnyelse? Att all personal blir andedöpt? Tänk er att alla på expeditionen inleder morgnarna med en stunds gemensam bön med lyfta händer och tungotal? Eller att domkyrkoprästerna börjar predika med sådan ande och kraft att människorna i den fullsatta domen högljutt börjar gråta över sina synder och sedan dansar på bänkarna i jublande glädje över sina synders förlåtelse på laestadianskt 1800-talsvis?
 
Nå, skämt - eller verkligt allvar?? - åsido. Vad krävs för att vi ska säga att det skett verklig förnyelse i en församling? Är förnyelse något som överhuvudtaget kan åstadkommas genom beslut som kyrkorådet eller kyrkoherden fattar? Öppna vägar genom att skapa förutsättningarna? Det är väl så vi ofta tänker. Att tillsätta skolkyrkopersonal och arbetslivspräster är kanske ett sätt att förnya genom att försöka nå ut till platser där många människor finns. Men om den enda förnyelse (eller yttre förutsättningar för önskad förnyelse) som en kyrkoförsamling kan besluta om, gäller personal och byggnader, då kommer här några tankar.
 
Under en period av nio år, från 1969 till 1978 invigdes i Luleå sex distriktskyrkor: Mjölkudden, Stadsön, Hertsön, Bergnäset, Porsön och Björkskatan.*** Då, från slutet av 60-talet och tio år framåt var det självklart att ny stadsdel innebar ny kyrka. Men så icke längre. Varför inte? Ekonomiska skäl sannolikt. Hur kan jag så säkert säga att prncipen inte längre gäller? För att Björkskatakyrkan lagts ner? Kanske. Men framför allt därför att det just nu (har pågått flera år redan men ännu ej helt klart) byggs ett stort bostadsområde - Kronan - på (och vid?) Gamla Lv7-området, en ny stadsdel som enligt synlig skyltning kommer få ca 6000 (rättelse 13/1: 7000 såg jag igår att det stod på skylten vid återvinningscentralen) invånare. Men något om ny kyrka på platsen har inte hörts (jag hör iofs dåligt) eller setts. Innebär det att kyrkan fullständigt lämnar 6000 (7000) innevånare åt sitt öde? Iofs är det väl så att redan i de flesta stadsdelar där kyrka finns så är vår ambition att "nå" den stora gruppen människor mycket svag, men vi kan i alla fall trösta oss med att det finns en kyrklig närvaro genom en byggnad och Guds ord och sakrament och viss övrig verksamhet. Men hur visas kyrkans närvaro i ett nytt område där dessa yttre förutsättningar helt saknas?
 
Är det nu vi behöver det engelska konceptet  New expressions of the Church (Nya sätt att vara kyrka?) Exakt vad det konceptet kan innnebära vet jag inte i detalj, men så mycket tror jag mig förstått att det t ex kan handla om att bygga församling genom hemgrupper, cellgrupper osv utan att måsta samlas i en (stor?) kyrkobyggnad. Utan att nödvändigtvis tänka engelskt så har tanken slagit mig: avdela 2-3 anställda som får använda (nästan?) hela sin arbetstid till att göra vad dom vill (= upplever Guds kallelse till) i det nya stora området. Naturligtvis några som handplockas (rekryteras?), som känner den inre kallelsen! som samarbetar bra, som kan be tillsammans. Och församlingsledningens bud: "varsågoda, tiden är er, gör vad ni vill, vad ni upplever att Gud kallar er till". Visionen kan vara: om några år (eller årtionden, för Guds kvarnar mal långsamt) så finns kyrkan på Kronanområdet, inte därför att det finns en byggnad där, utan därför att det finns 5-10 hem/cellgruper som regelbundet samlas till bön och bibelundervisning och regelbundet får besök av prästen som firar mässa i hemmen.
 
Om personalen fick ett sådant bud då skulle jag möjligen tycka att det blivit en förändring värd namnet.
 
- - - - - 
 
* vad som är enklare är ofta en smak- eller modefråga. För några årtionden sedan var det små enheter som gällde. Närhet. T ex präst som arbetsledare i varje distrikt med högst ett drygt halvdussin i ett arbetslag. Nu tenderar arbetsledare snarast bli ett heltidsjobb med flera tiotals anstäĺlda i ett arbetslag.
 
 ** interna yttersidan - det är ju en språklig innovation som t o m min gamle kamrat måste imponeras av
 
*** senare kom ju även Sörbyakyrkan men dess bakgrundshistoria är något annorunda då den ligger i gamla byar med lång kristen verksamhet.
 

Dubbelhelg

har det varit som bekant. Både igår och idag har jag celebrerat och predikat. 27 var vi igår, en bit över 30 idag. Inte märkvärdigt många på något sätt, men inte helt illa jämfört med andra kyrkor i staden. Glädjande se några vänner som tidigare haft sin huvudsakliga gudstjänstgemenskap i Björx. Dom är hjärtligt välkomna till oss. Kyrkkaffe ordnat av en av gudstjänstfirarna - s k volontär, för att använda kyrkoorganisationsspråk. Roligt när gemenskapen kan förlängas en stund. Det högljudda pratet vid kaffeborden är lätt att tolka som att gemenskapen är god.
 
Kyrkvärdsträff var det sen. God samvaro och sammanhållning även i den gruppen.
 
Senare under eftermiddagen blev det för mig biltur en bit bort efter E4. Träffade återigen god vän som jag besökte även i torsdags (och som i sin tur besökte mig före jul.) Men denna gång var även hustrun hemma. Riktigt trevlig kväll som avslutades med bön och förbön. 
 
God helg!
 
 

Illa, illa

Idag kom årets första nummer av SPT. En tidskrift jag haft* sedan 1978**. Och att den kom i brevlådan var väl inget fel. Det fanns f ö en artikel jag fann mycket intressant (övriga är inte lästa - ännu?) nämligen Johan Thelins Den frånvarande prästen. Mycket tänkvärd nu i församlingssammanslagnings- och sammanlysningstider. Dessutom skrev Berit Simonsson en mycket tänkvärd Reflex som gav mig lite inspiration till morgondagens predikan.
 
MEN...SPT har ändrat sig!
Inte i sin hållning i avgörande kyrkliga och kyrkopolitiska frågor. O, nej. Något mycket värre! Tidningen har ändrat format och utseende. Visserligen i det vällovliga syftet att göra tidningen mer läsvänlig. Beror det på att majoriteten av läsarna nu är pensionerade präster om vilka kan sägas som det sades om den gamle patriarken Isak: hans ögon var skumma? Jag tvingas erkänna (jag är ju också snart pensionär) att läsbarheten förbättrats. Papperskvaliten gjorde den också behaglig att hålla i.
 
MEN LIKVÄL: MAN FÅR INTE ÄNDRA!
För i så fall kan ju allting ändras. Grundvalarna vacklar. Om SPT kan ändras - och det bara genom ett enkelt beslut i redaktionen - då kan ju annat som funnits lika länge (60 år) också ändras. Tex kvinnors möjlighet att bli präster. Hemska tanke. Men vi tvingas inse sanningen. 60 år är ingen garant för att allt förblir som det "alltid" varit.
 
Tur för kära bloggläsarna att det finns en sak som består: mina fobier!
 
- - - - -
 
* många år har jag fått prenumerationen av arbetsgivaren, men inte nu längre.
 
** årgång 1977 köpte jag i en bunt, begagnad, på Myrorna i Uppsala

Organisationsförändring

var temat under förmiddagen då domprosten och de två verksamhetsledarna (arbetsledarna) samlat all GUDM-personal* till gemensam information. Delvis har omorganisationerna att göra med att Björkskatakyrkan lagts ned. Det innebär ju i praktiken att ett helt f d distrikt försvunnit (även om det var ett tag sedan det ordet användes). Personal flyttas och inordnas i nya grupper mm. Repetition av vad medarbetares och ledares ansvar innebär.
 
Orkar jag bry mig alltför mycket? Svaret är ("tyvärr" eller "förståeligt nog" - välj själv): nej. Och det beror inte på att det som sades och tänkts ut var fel. Nej, det beror på att jag varit med om så otroligt många liknande omorganisationer i de församlingar där jag arbetat sammanlagt snart 39 år - och i svenska kyrkan som helhet. Känner man igen förhoppningarna att nu ska det bli ordning och reda respektive nu ska vi satsa framåt? Svar: ja. Har man mångfaldig erfarenhet av allt för det mesta fortsätter ungefär som förut? Svar: ja.
 
Efter genomgången sa jag till några vänner att det som mest kom i min tanke under genomgången var detta år blir jag 65.
 
Nu tycker måhända någon att jag verkar uppgiven. Inget kan vara felaktigare. Jag känner exakt samma översvallande glädje som jag gör varje morgon när jag ser solen gå upp.
 
När jag berättade min tanke för domprosten, så sa hon:
- Då (alltså när jag blivit 65) kommer du känna hur bördan ramlar från dina axlar och du blir fri och orkar med jublande ton jobba flera år till.
 
Den som lever får se.
 
- - - - -
 
* personal som arbetar med den s k kärnverksamheten  dvs Gudstjänst,, Undervisning, Diakoni, Mission
 
 

Det var värst

- så många besökare det blev på bloggen. Kring hundra per dag är det nog oftast numera, men lika nära 150 som 100 kräver nått speciellt. Kan det vara läsarnas förhoppning att Flanellskjortans dag ska innebära ytterligare kyrkopolitiska utgjutelser.
 
Ok. Då kan jag väl berätta att idag vid lunch då jag promenerade mot med kollegor avtalat näringsställe så mötte jag kyrkorådets ordförande (s). Men nu nog med kyrkopolitik.
 
Istället ska det handla om huset. Idag besökte jag byggfirma och valde takpanel till vardagsrummet. Senare under eftermiddagen fick jag hjälp av god vän köra hem densamma. Lite bildbevis kommer här.
 
Först hur elementen i torsdags återmonterades av rörkrökare  då ytterväggens insida gjorts klar.
 
Sen hur taket ser ut nu.
 
Sen panelen som ska spikas upp.
 
Som man säger numera: jag ser ljuset i tunneln. Ser ljuset lite mer gör väl även näst äldsta dottern som i morse stack med sina personliga assistenter och för några timmar sedan sms:ade: Nu är jag i Malaga.
 

Flanellskjortans dsg

kommer idag att firas med lunch med goda vänner tillika prästkollegor.
 
F ö rekommenderas dagens blogg på Bloggardag. För den som vill veta något om sakernas sanna tillstånd alltså. Inte bara gissa eller önskedrömma.
 
F ö (II) var det igår, nyårsdagen, exakt 40 år sedan biskop Ingmar Ström höll den predikan* i Storkyrkan i Stockholm som på ett allvarligt sätt förändrade (läs: förstörde?) samarbetsklimatet inom svenska kyrkan.
 
- - - - - 
* predikan som också är det direkta skälet till att traditionen Flanellskjortans dag uppstod.

Gott nytt år

är det väl dags säga nu när t o m nyårsdagen är förbi. Tre gudstjänster har det blivit denna helg (som jag själv lett) + ytterligare 1,5 där jag var åhörare, i bönhuset.
 
Lördag kväll lyssnade jag på två predikningar i bönhuset. Roland Wälivaara och Sören Ylipää var kallade predikanter. Roland försökte - också genom personligt vittnesbörd - förmedla frimodighet när det gäller bönens möjligheter. Kl 14 igår började det med "jobbet" för mig. Nyårsbön i Ljusets kapell på kyrkogården. Inte så många deltagare. Faktiskt "bara" 10. Nu tror jag det är åtskilliga år sedan jag sist hade den andakten, men mitt minne är att då var det betydligt fler. Vad har hänt? Är det bara det att den äldre kyrkogående generationen sakta försvinner, den generation där en äldre kvinna som ville gå på dylik andakt drog med sig dotter och svärson och två barnbarn. Men nu då hon är borta så kommer inte de övriga fyra heller?
 
En matbit hann jag sen få i bönhuset innan det var dags för dagens andra predikogudstjänst. Jag lyssnade dock bara till en predikan och gick sedan över till kyrkan för att förbereda inför kvällens mässa. Efter en stunds samvaro med knytkalas-sallad var det dags för de samlade bönhusdeltagarna att gå över till kyrkan. Kl 21 mässa. Vissa år har mässan varit tidigare på aftonen. Att förlägga den senare upplever jag vara för ungdomarnas skull. Det passar sannolikt sämre för barnfamljer. Men i år hade man inget för det. "Bara" ca 200 kommmunikanter och ovanligt få ungdomar. Många av Luleåungdomarna lär har varit bortresta och många av dom som tidigare år kommit från andra orter hade tydligen egna möten.
 
Nå, jag predikade och celebrerade. Ingen tvekan om att det är roligt predika i dessa sammanhang. Min vän Erling Wälivaara tolkade predikan till finska. Roligt med en tolk som man väl känner. Hans broder, prästen Roland, distribuerade med mig. Det var verkligen en stor glädje få tjänstgöra tillsammans med honom som betydde så oerhört mycket för mig i min ungdom.
 
Hembjuden blev jag sen till god vän och f d arbetskamrat tillsammans med andra goda vänner. Vi noterade tolvslaget men gjorde inte särskilt mycket av det. Såg dock lite fyrverkerier från grannskapet genom köksfönstret.
 
Idag fick jag vänta länge på mässan. Kl 18 hade vi mässa i Hertsökyrkan. Varför vi sedan flera år firar nyårsdagens mässa kl 18 finns det minst tre olika förklaringar till. Och här gäller inte den västerländska förnuftsregeln att om det finns flera tolkningar så kan bara en vara sann; nej, här gäller den judiska tolkningsprincipen (enligt Göran Larsson): om det finns flera möjliga tolkningar så är alla sanna. Då blir det mer djup i ordet.
 
Nästen 30 personer var vi. Inte så illa för nyårsdagens kväll. Flera vänner som man inte dagligen möter. Ser man olika tecken på att Gud håller på forma något nytt?
Några av dem som tidigare oftast firat gudstjänst i den nu nedlagda Björkskatakyrkan har börjat dyka upp i Hertsökyrkan. Om dom fortsätter med det kan det bli till välsignelse. Ju fler som deltager desto stabilare blir ju gemenskapen och ju större bredd den får (åldersmässigt, socialt, yrkesmässigt) desto större är också möjligheten att en ny besökare finner någon att relatera till och bli kompis med.
 
Domkyrkoorganisten Markus spelade. Han var väl värd den applåd han fick efter postludiet.
 
Av någon anledning lyckades jag få in en älg i predikan. Bland gudstjänstfirarna fanns en som haft verklig närkontakt med älg. Det gav anledning till samtal på kyrktorget.
 
Nu gäller det år 2018. Det år jag kommer att fylla 65 (om Gud vill och vi får leva). Men en helg som denna lockar inte pension. Det känns som att det är  nu det börjar hända.
 
 
 

Det rör 😃 på sig

Idag (dvs igår, torsdag) hade jag rörmokare i huset som återmonterade elementen i vardagsrummet. Det går alltså framåt. Nu är vardagsrummet "i princip" (viktigt uttryck) användbart. Men ännu återstår åtskilligt. Och det blir inhyrda hantverkare ytterligare några gånger. Då måste man vänta tills dom har tid i tur och ordning. Sen gäller det att få ordning på möbler mm. 
 
Jag har redan funderat på om jag "i princip" ska möblera som förr eller ägna mig åt nytänkande. Svår fråga. Den som lever får se.

Var hör jag hemma?

Idag hade jag anledning göra ett tjänsteärende till en av byarna utanför staden. Från domkyrkoförsamlingen till Nederluleå församling således. En by som jag nog besökte ett antal gånger under mina elva (första) prästår i den stora landsförsamlingen. Bl a hade jag sommarkonfirmanderna från den byn under tre år. Under färden genom byn såg jag bl a ett firmanamn på en husvägg som påminde mig om att jag var på sorgehusbesök i densamma gården under mitt första prästår.
 
Osökt gick mina tankar till Nederluleåtiden. Ingen tvekan om att jag trivdes. Kanske blev det kontakterna med de äldre i byarna som jag uppskattade mest. Jag minns att jag på den tiden redan funderade över om jag mest hörde hemma i staden eller på landsbygden.
 
Jag bodde på landet mina första nio levnadsår. Men kanske inte som riktig lantis ändå. Vi bodde på folkhögsskola, som snarast kan betraktas som ett eget litet samhälle utslängt på åkern. Det var en gammal bondgård från början, av vilken man kunde se och ana tydliga tecken i och omkring en del av byggnaderna.
 
Sedan blev jag stadsbo, först i Luleå (mitt i stadens då mest illa beryktade område: Örnäset) och sedan under studietiden Uppsala. Så när jag som knappt 26-åring kom ut som präst så hade jag bott de senaste 17 åren av mitt liv i stadsmiljö. Inte undra på att jag ibland under Nederluleåtiden - trots att jag trivdes i byarna - ofta tänkte att jag är nog i grunden stadsunge.
 
Min tanke i den vägen förstärktes när jag en gång pratade med en något äldre (än mig) man i en av byarna. Vi hade blivit bekanta och hälsar fortfarande på varandra som vänner när vi då och då  ses. Nå, vi möttes en gång när han var på besök i ett hem där jag skulle lämna julblomma till äldre dam. Kaffe förstås och tid till kort samtal. Han sade då (hur vi kom in på det ämnet minns jag ej):
- Du som är stadspojke skulle aldrig klara att bo i en by. Du skulle inte kunna hantera det sociala spelet.
 
Och han förklarade ungefär sålunda:  Dvs veta att om jag hälsar på A så blir jag ovän med B eftersom deras farfäder var i luven på varandra och om jag låter mig bjudas på kaffe av C så måste jag snarast göra en kompensationsvisit hos D annars anses jag tagit parti för den förra släkten och kommer alltid att betraktas med misstro av den senare. Och så vidare i all oändlighet.
 
Och det var alltså inte jag som sa det. Så anmäl mig inte till domkapitlet för förtal av landsbygdsbor i allmänhet och Nederluleåbor i synnerhet. Orden (som här återgetts fritt ur minnet) är yttrade av äkta Nederluleåbo som även suttit i församlingens kyrkoråd.*
 
Frågan kvarstår: var hör jag hemma. Kanske var det de två tjänstebiträdessomrarna i Tornedalens sommarkyrka som gav mig kärlek till mindre orter och dess människor och att predika i hem och bönhus och inte bara i kyrkor. Felet i denna något mer rosenianskt präglade bygd var att bönhusen kallades missionshus. Det har jag aldrig kunnat förlika mig med. Kanske var det därför jag blev präst i stan? Profetisk aning? Här finns ju numera två rejäla laestadianska bönhus.
 
- - - - - 
 
* gardering, så jag inte anklagas för lögn: kanske var/är det "bara" kyrkofullmäktige

Tredjedag jul

idag. Aposteln och evangelisten Johannes dag. I vart fall har han namnsdag. Han är ju kärlekens apostel. Låter vänligt och snällt. Kontrast mot gårdagen, den helige Stefanos dag, martyrernas och blodsvittnenas dag. Visserligen var inte själva martyriet med i gårdsgens läsning ur apostlagärningarna. Fortsättningen kommer nästa år. 
- Det fortsätter jag med i predikan nästa år, utlovade den präst jag hörde predika igår. Bäst komma ihåg det till nästa år så vi planerar in honom på gudstjänst annandag jul.
 
Igår hade jag kunnat gå på gudstjänst med densamme prästen (Bosse) både i Örnäset (11) och Hertsön (18). Hade jag följt mitt hjärta hade jag valt det senare alternativet. Men nu valde jag följa mamma från hennes boende och då var det enklast och bäst bara rulla rullstolen 500 m på dagtid. En glädje få ta med mamma till kyrkan. Men hur många gånger till kommer hon att klara det? Jag noterade att hon intog större delen av predikan i sovande skick, men det är hon väl inte den första som gör.
 
På kvällen hade jag förmånen ha en god vän på middag. Givande andliga samtal efter efterrätten.
 
Idag har vi i ledarstaben för alphaarbetet träffats och funderat lite inför framtiden. Kanske blir det vissa förändringar på sikt. Den som lever får se.
 

Juldagen

är över. Svaret på gårdagens fråga: jag öppnade julklapparna redan igår kväll. Roligaste julklappen utan tvekan en burk med pepparkakor som barnbarnen - enligt sin moder - bakat "själva". Så klart innebär det faktum att de små liven bidragit till bakandet att kakorna smakar minst dubbelt så bra. Redan nu ikväll, till kaffe på maten efter juldagsmiddagen, tog dom slut.
 
Högmässa i Hertsökyrkan idag kl 11. Tjänstgörande musiker hade tagit med sig trumpetare som medverkat vid julottan i Örnäset. Det var en positiv överraskning. Roligt med trumpet till Vår hälsad sköna morgonstund. Jag fann sedan anledning säga något om att den psalmen inte bara passar på julottor, för den "morgonstund" vi besjunger i psalmen är inte just den morgon då vi deltager i julottan utan den morgon då Kristus fötts till jorden. Och denna frälsningshistoriska händelse kan ju besjungas när som helst. Åtminstone en av gudstjänstfirarna erkände att hon inte ordentligt tänkt på detta. Så fick man i alla fall förmedla någon kunskap.
 
Lite frukt och godis fanns kvar efter julaftonsfirandet, så något fanns att snaska på även om det inte var kyrkkaffe.
 
Snabbtur förbi mamma och sen till ett annat äldreboende, där jag i många år haft ansvaret för gudstjänsterna. Där blev det julpsalmsstund.Jag fick ta det med gitarrens hjälp då musiker som lovat deltaga med pianospel blivit upptagen med annat. Borde jag inte snart få lönepåslag för min gitarrspelarkompetens?
 
Hemma och middag och sitta och titta på de tio levande ljusen i den lilla plastgranen (!) som nu står i rum på övervåningen då det blir spring av hantverkare i vardagsrummet.
 
 
 
Ibland tänker jag att jag borde skriva nåt mer seriöst än bara berätta vad som händer. Jag tror läsarna förväntar sig det. För när det en längre tid saknas inlägg om svenska kyrkan, kyrkomötet, biskopar och kyrkans politisering då sjunker besöksantalet.
 
Så ett försök till nytändning på bloggen så här i juletider:
1. Jag tycker illa om att politiska partier dominerar kyrkans beslutsapparat
2. En partipolitiskt dominerad beslutsförsamling i svenska kyrkan kan inte uppfattas som  "kyrkans röst"
3. Jag kommer förmodligen inte att gilla den nya handboken
4. Jag siktar därför på att fortsätta använda den jag har (Artos missale)
5. Jag gillar inte tendensen till stordrift inom svenska kyrkan. Ogillar alltså många av de församlings- och pastoratssammanslagningar som genomförts under senare år (och som planeras)
6. Jag tycker det är uppåt väggarna fel med de behörighetsregler för präst-och diakonvigning som antagits enbart med syftet bli av med kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*
7. Jag läser dagligen den blogg där nyss nämnda krångliga uttryck lanserats
8. Jag skulle utan vidare rekommendera densamma bloggen för daglig läsning om det inte vore för risken att bli anmäld till domkapitlet. Alltså gör jag det inte.
9.Jag står fortfarande för att det var fel av en förtroendevald och en arbetskamrat i arbetsledande ställning (båda inom den församlingsorganisation där jag jobbar) att var för sig anmäla mig till domkapitlet utan att först ha talat med mig (vilket hade varit både kristligt och arbetsrättsligt korrekt).
10. Jag tycker fortfarande att ordet fobi används slarvigt i många sammanhang (men jag avstår skämta om det).
 
Nu fick kära läsarna något att bita i.
 
F.ö. kan nämnas att jag i julklapp fick en bok som min gamle kamrat bloggat om. "Omgiven av idioter" hette den. Frågan blir då: kommer även gamla kamrater som känt varandra i 55 år att betrakta varandra som idioter efter bokens läsande, eller kommer dom snarare att upphöra att betrakta varandra som idioter?

RSS 2.0