Jag ids inte

(som det heter i Luleå) skriva nästan exakt samma sak som min gamle kamrat redan skrivit på sin blogg. Istället ger jag en länk till hans skriverier som handlar om hur fyra nästan jämngamla präster som är uppvuxna på Örnäset här i Luleå i lördags tillsammans for till Hortlax utanför Piteå och besökte Ove Moren som var vår ungdomspräst åren strax före och efter 1970. Ove är nu 81 år gammal. När han kom till Örnäset 1968 var han knappt 33. Men för oss likväl en auktoritet. 
 
Jag har hela mitt liv kommit ihåg hans synnerligen lutherska undervisning om hur Anden verkar genom ordet  och sakramenten. Det är det som gjort att jag senare i livet aldrig förstått den "lutherska" kritik som funnits mot konsekrationsepiklesen i nyare nattvardsböner. Jag menar: om vi tror att den Helige Ande verkar genom ordet, varför skulle vi då inte få be att han gör det? Tvärtom! När jag som ung ny präst fick börja fira mässa enligt 76 års försöksordningar så fann jag direkt min glädje i att be om den Helige Ande över brödet och vinet precis före jag läser instiftelseorden. Tack Ove för det! 
 
Vad Ove i övrigt betydde för oss i sin roll som ungdomspräst kan läsas på min gamle kamrats blogg. Bara en sak ska jag tillägga. Jag minns när Ove som nybliven Örnäspräst var hembjuden till mina föräldrar. Han satt i en* av gungstolarna** och vi pratade om ungdomsgruppen han nu skulle ta ansvar för. "Ni uttrycker väl tydligt att det viktiga är att alla kommer till tro på Jesus?" Lätt pinsam tystnad.
 
Men ett visst allvar planterade han i oss. Och i lördags fick fyra präster tacka för det som gavs oss genom Ove. Och troligen för sista gången fick vi fyra samtidigt ta emot välsignelsen av vår ungdomspräst.
 
Läs och se mer här!
 
- - - - -
* jag tror aldrig att jag någon annstans än i mitt föräldrahem sett två gungstolar i vardagsrummet. Båda finns nu hos mig - om än just nu i olika rum
 
** jag tror att han hade sin äldste son i famnen. En son som nu i sin roll som journalist på Kyrkans Tidning i flygplan fått hälsa på påven. Jag har via yngre bror fått se ett facebookklipp.

Missionsprovinsen

besökte jag under söndagen. Jag tog bilen och en god vän med mig och for till Korpilombolo gudstjänstgemenskap. Snöigt värre var det. Och det hade tydligen också många andra tyckt och därför var det inte så många med på gudstjänsten som det brukar vara. Men gudstjänsten var det inget fel på. Oklanderligt enligt svenska kyrkans ordning, 1986 års handbok. Och uppbygglig, innehållrik predikan. Kyrkkaffe efteråt med fina andliga samtal.
 
Efter allt var slut så blev vi hembjudna till gudstjänstgemenskapens präst på mer kaffe och prat och mat och till sist ännu mer kaffe. Sen for vi hem. Då snöade det också men lite mindre så det gick bra att se med helljusen påslagna. Men det myckna körandet i snö gjorde tydligen att det gick åt mycket mer bensin än normalt för färddatorn började plötsligt signalera att soppan skulle tryta redan några mil före Luleå trots att den på morgonen sagt att vi med råge slulle klara oss hem. Tack alltså för macken i Töre. Jag höll på att säga Shell som det varit i årtionden. Nu är det OK.
 
Hem kom vi lyckliga och glada. Som vanligt en stor glädje få möta pastor Anders. Så klart räknar jag en Missionsprovins-präst som vilken kollega som helst.

Frimodig kyrka

i Luleå stift - i vart fall dess styrelse plus några sympatisörer - har varit samlade.
 
På EFS-Sundet utanför Luleå. Fredag kväll och hela lördag. Fredag kväll mer fria samtal och mässa som avslutning på kvällen. Lördagen mer arbete med genomgång av valplattformen och lite strategifunderingar  inför nästa års kyrkoval. Naturligtvis röstar alla på Frimodig kyrka i kyrkomötesval och stiftsfullmäktigeval och i de lokala kyrkofullmäktigeval där vi ställer upp. Att Frimodig kyrka är det enda verkliga alternativet blir allt tydligare.
(Dessutom har vi roligast. Men det vet du ju redan!)

Tag och läs

Även om du normalt inte läser BloggarDag så måste du läsa dagens inlägg (tisd 29 november)* som heter Saklig oenighet i tio punkter. Där avslöjar han fullständigt kyrkostyrelsens förste v ordf, tillika f d LO-ordf. Vad ska man säga när hon som, som sagt är, är kyrkostyrelsens vice ordförande talar om "vi" i förhållande till "kyrkan". Vilka "vi" undrar man stilla? Ockupanterna?
 
- - - - 
 
* jag erkänner öppet: jag rekommenderar Dag Sandahls blogg. Förstår att detta kommer att ge mig en ny domkapitelsanmälan.

Bildbevis

kommer här att jag även mötte vännen och kollegan Hanna när jag var i Töre. Henne lärde jag känna när hennes man, Mattias, var pastorsadjunkt hos oss i Örnäset någon gång kring (strax före?) millenieskiftet. Jag fick vara hans handledare större delen av året. Om jag lärde honom något kan väl diskuteras, men det kan jag berätta att en liten detalj i högmässofirandet lärde han mig - och det tillämpar jag fortfarande.
 
Hannas avgörande betydelse för mig - och för kära bloggläsarna! - är att hon var en av två (den andre var min gamle kamrat) som aktivt inspirerade mig att börja blogga. Om hon därför ska prisas eller beklagas finns det nog olika åsikter om bland denna ringa bloggs läsare och icke-läsare. När hon försökte övertyga mig om bloggandets enkelhet så föreslog hon att man dels kan skriva lite div ditt och datt och sen "bara publicera dina predikningar". Det förra har jag väl åtlytt men inte det senare. Dels tror jag att mina predikningar är bättre (=mindre dåliga?) i hört skick än i läst; dels följer jag principen "allt vad ni vill..." - när t ex min gamle kamrat låter ett blogginlägg nästan helt fyllas av en nyss avhållen predikan ,så erkänner jag att jag scrollar förbi tämligen kvickt; dels (OBS! "för det tredje" - nästan som en predikan!) har jag aldrig mina predikningar helt utskrivna, än mindre i dataskick. Alltså skull det kräva orimligt mycket onödigt jobb få dem bloggpublicerbara.
 
Allt detta bara för att jag mötte en gammal vän!
 
 
OBS! att denna bild är en s k selfie  som Hanna tog med sin mobil. Det är andra gången i livet jag finns med på en sådan. Några dylika av mig med Eiffeltornet, Peterskyrkan, pyramiderna eller liknande i bakgrunden finns inte. Bakgrunden på denna selfie är en del av församlingshemmet i Töre. Hur många av kära läsarna kan skryta med att dom varit där?

Det blev Töre

Ja, det blev det. Känner mig som sagt ganska hemma i den kyrkan och församlingen också. Mest beroende på de otaliga besök vi gjort hos svärföräldrarnas - först sommarställe och sedan åretruntboende, och i samband därmed gått många gånger i Töre kyrka. Under flera år efter sin pension arbetade svärfar i församlingen och kontraktet och då bad han mig ibland komma och hålla högmässa - även någon gång i Kalix och Morjärv. Jo, i Töre kunde jag nog varit präst. Erkänner att jag i samband med kyrkoherdebyten övervägt söka tjänst där. Men så blev det icke. Kanske lika bra det.
 
Jag minns första gången jag predikade där. Det var väl 1979 som jag påstod i förra inlägget. Ivart fall var det i samband med Stiftelsen Carex teologiska dagar. När vi fått lov av dåvarande kh att hålla dagarna i församlingen så beslöts att jag skulle predika i högmässan. Pastor loci skulle celebrera. Men tydligen blev han lite sur när han ej ombetts predika; på annat sätt kunde jag inte tolka det när han skriftetalade i 25 min utgående från dagens evangelietext vilken han i sin helhet läste.! Jag satt och tänkte att nu kan jag säga i predikan att vi har ju redan hört en predikan så nu räcker det med amen. Men skam den som ger sig (jag var ju ung o nitisk) så jag predikade ännu längre över samma text. Om inte annat är det ett tecken på rikedomen i ordet att två präster vid samma tillfälle kan utlägga samma text utan några störande upprepningar.
 
Så gick det då. Den här gången var jag givetvis inte alls inplanerad men då ansvariga mitt under gudstjänsten kom på att det nog borde vara en utdelningsstation till så kom kyrkoherden smygande och frågade viskande om jag kunde distribuera tillsammans med honom. Sagt och gjort. Biskopen celebrerade och predikade.
 
Men oundvikligen tänker man lite vemodiga tankar. När jag på allvar började lära känna församlingen (knappt 40 år sedan) så tyckte redan då många bland gudstjänstfirarna att numera går det ju inte så många i kyrkan (jämfört med det som då var förr, kan jag tänka). Fler går det inte nu. Idag framstår det ju som nästintill obegripligt hur man för 80 år sedan kunde bygga en så pass stor kyrka i ett så pass litet samhälle. Men det var väl andra tider. I dag skulle ju en liten "distriktskyrka" - t o m betydligt mindre än Hertsökyrkan - räcka gott och väl.
 
Satt under gudstjänsten även och besåg predikstolsklädet. Jag tänkte om det månne hade varit ett passande ord för Ulf Ekman.
 
 
 

Adventstiden

har börjat nu då första söndagen i advent gått in. Adventsstjärnor och adventsljusstake har på sedvanligt sätt tagits fram. Det första ljuset i den senare tändes i gemenskap med näst äldsta dottern som nu bor här en tid pga reparationsarbeten i hennes egen lägenhet. Vi sjöng även några adventspsalmer tillsammans. Tänk så mycket det betyder att få inleda adventstiden på exakt samma sätt som man gjort ända sedan sin barndom.
 
Dagen i övrigt har varit arbetstyngd. Äntligen har jag kommit mig för att göra det som jag borde gjort en längre tid: målat div ytor i köket. Nu är det snyggt och fint.
 
I morgon blir frågan var man går i kyrkan. Grundtips är ju alltid Hertsökyrkan men jag har även blivit inbjuden av svärfar att komma till Töre. Där firas i morgon kyrkans 80-årsjubileum med deltagande av biskopen. Eftersom jag predikade där första gången redan som ny präst för 37 år sedan och senare gått i kyrkan många gånger och även lett gudstjänst några gånger, så känner jag mig väl hemma där. Nästan som en andra hemkyrka, men just nu känner jag mig lite för trött för en dryg tiomilafärd. Den som lever får se.
 
Och när jag nu ändå håller på och skriver  så kan jag berätta från fjärde bandet av Pehr  Stenbergs Lefwernes Beskrifning hur man artigt undertecknar ett brev år 1800. Huvudpersonen och tillika författaren berättar om ett brev han fått från en god vän (en s k gammal kamrat!) som utöver namn undertecknar sålunda:
Framhärdar med all vänskap
Min Högt älskade Broders
Upriktige Vän och ödmjuke Tjenare
 
Så ska det låta! Några ytterligare detaljer ur verkets del IV kan jag ännu inte lämna eftersom min yngre bror - som för första gången inte ligger 1-2 band före mig i läsningen, utan efter mig! och tillika är (åtminstone sporadisk) läsare av denna ringa blogg - strängeligen förbjudit mig att avslöja något av innehållet.

Ska man ta kyrkomötet på allvar?

Naturligtvis ska man inte det. Inte ens de åtta år jag själv satt där gjorde jag det. Det är nämligen inte ett kyrkomöte - om man nu skulle ge det ordet en något så när rimlig betydelse. Det är en partipolitisk kongress för diskuterande av diverse kyrkligt anstrukna samhällsfrågor. Eller finns det någon bättre definition?
 
Denna kongress har nu på sitt bord haft frågan om man borde införa ett ytterligare krav på dem som vill bli prästvigda, nämligen att de utan all diskussion ska vara beredda att i äktenskap sammanviga personer av samma kön. Motionen med den önskan blev nedröstad. Med stor marginal. Men den stora övervikten nejröster berodde nog på att då jasägarna insåg att dom skulle förlora så lade dom (nästan kuppartat) ett alternativt tilläggsförslag med innehållet att en utredning istället skulle göras för att se vilka åtgärder - inklusive de i den nedröstade motionen föreslagna - som behöver vidtagas för att tillse att inget s k diskriminerande sker.
 
Århundradets mest onödiga beslut! Jag träffade idag min vän och chef, domprosten. Hon berättade att det i Luleå Domkyrkoförsamling förekommit en (1) vigsel av enkönat par sedan saken blev tillåten i mars 2010. Ett tillfälle på drygt sex och ett halvt år alltså! Eftersom vi är tolv präster kommer det med nuvarande takt att ta långt över 70 år innan alla ens fått chans till en sådan vigsel. Och om man t o m skulle tänka sig att alla tolv "vägrade" viga enkönat så skulle många av oss varit döda i årtionden innan vi ens hunnit "vägra" en enda gång.
 
Så var det med detta onödiga beslut. Nästa fråga blir ju vad det kostat kyrkoavgiftsbetalarna:
Två timmars debattid i plenum. 251 ledamöter + sannolikt några tiotal tjänstemän (sekreterare, kanslister, ljudtekniker, vaktmästare och serveringspersonal. Toalettstädarna inte att förglömma. Multiplicera med timlön. Därtill beredningstid i utskottet. Fjorton ordinarie ledamöter och fjorton ersättare. Och naturligtvis pappars- och kopieringskostnader då motion och betänkanden ska spridas till alla ledamöter.
 
Och allt detta bara för att några politiket som nästlat sig in i kyrkan tycker det är så ytterst angeläget att det inte ens finns en teoretisk chans att det skulle finnas någon präst som avböjer en vigsel till förmån för en kollega (som det snarast finns överskott på) som gärna genomför den. 

Roligt och tråkigt

Firade högmässa idag. Domssöndagen. Som vanligt i Hertsökyrkan. Ovanligt mycket folk. 43 personer. (Hur många präster som var där ska jag inte nämna för då kan jag ju bli kritiserad. Men en av dem hjälpte mig distribuera). Ett antal personer som kommer ganska sällan råkade vara där samtidigt. Fylld av glädje och uppmuntran gick jag ur kyrkorummet således.
 
Men efter gudstjänsten erfor jag något som också berör gudstjäntgemenskapen men som snarare gjorde mig ledsen och bedrövad resten av dagen. Men det tar jag inte på bloggen. Men ett böneämne är det. Kanske framförallt ett samtalsämne för berörda regelbundna gudstjänstdeltagare.

Ska man bli upprörd?

Jag menar pga av den videosnutt från moderat expedition som i nyhetssändningar nått ut över landet? Är det någon som tror att detta är första gången som dylika (som skämt avsedda!) ord och meningar uttalas i sammanhang som avses vara interna? Är det någon som tror att andra partier går totalt fria från dylikt i sina mer ungdomliga sammanhang? Är det någon som tror att ens landets största, periodvis näst intill statsbärande parti, och dess ungdomsorganisation, går fria? (3 ggr "tro't den som vill"!) Tänk om vi under några årtionden skulle haft dolda kameror och mikrofoner på alla partiers och deras ungdomsorganisationers expeditioner; hur många partiledare skulle vilja att allt som där uttalats och raljerats skulle ocensurerat spelas upp i Rapport och Aktuellt?
 
Naturligtvis "måste" (m):s partisekreterare rycka ut och fullständigt ta avstånd från berörda. Det fungerar ju så i dessa tider när allt som uppspelat sig framför en påslagen kamera kan spridas över världen på nolltid. Men blir själva handlingen värre bara för att den blir allmänt känd? Vad hade resultatet blivit om yttrandet fällts före videokamerornas tid? Om yttrandet bara genom hörsägen kommit till partisekreterarens kännedom utan att någon inspelning funnits? Hade han avskedat "tjänstemannen"? Naturligtvis inte! Antingen hade han gjort ingenting, eller så hade han tagit "tjänstemannen" i örat och sagt:
- Skärp dig, grabben!
 
Men nu, då allt på nolltid blivit känt? Då "måste" han reagera. Och avskeda! Men har tjänstemannen på ett ögonblick förlorat all den kompetens som en gång gav honom jobbet? Icke! Och t o m statsministern "måste" reagera och - som av en händelse! -därmed få sitt eget parti framstå i bättre dager.
 
Nä, jag tror jag ogillar denna snabba, definitiva och kollektiva massfördömelse lika mycket som detta - helt internt, skämtsamt avsedda! - yttrande. Tar jag då saken i försvar? Absolut inte! Jag kan på heder och samvete säga att jag aldrig kallat en flicka eller kvinna för "hora", alltså skulle jag med all rätt kunna kasta första stenen. Men jag avstår. Beror mitt ställningstagande på att den felande är borgerlig, att jag skulle reagerat mer om det varit en sosse? Absolut inte! Jag reagerade med samma ogillande av det drev som drabbade Mona Sahlin pga en Toblerone och ett paket blöjor.
 
Nej, det är den snabba kollektiva fördömelsen jag ogillar. 

Tre föredrag

har jag varit med om idag. Ett höll jag själv och två har jag hört. Vi var dom i tur och ordning. Inte graderat efter angelägenhet utan i den ordning dom hölls. 
 
Under eftermiddagens prästkollegium höll jag en variant av det föredrag om bikten som jag hållit många gånger både i församlings- (Älvsbyn och Boden) och OAS-sammanhang och som jag för en halv månad sedan skulle ha hållit i församling i stiftet om inte kyrkoherden därstädes slutligen ansett mig som person vara så olämplig att han förbjöd saken trots att varken ämnet eller min förmåga tala om detsamma ifrågasattes. Men min chef domprosten var positiv. Och närvarande kollegor kom med intressanta och värdefulla kompletterande synpunkter. Kanske kommer jag även få hålla det offentligt här i domkyrkoförsamlingen.
 
På kvällen åhörde jag ett föredrag på Fridsförbundet av Gertrud Storsjö om yoga, mindfullness mm och dessa företeelsers rötter i österländska religioner. Mycket intressant. Av Gertrud Storsjö finns även böckerna Buddha eller Kristus och Ni ska bli som Gud. Om böckerna är lika intressanta som föredraget så kan dom rekommenderas. Föreläsningar av Storsjö finns även på nätet. Givetvis är det viktigt att vi lär oss genomskåda allt som numera sköljer över oss.
 
Föreläsaren hade även med sig en god vän (jag uppfattade inte namnet, halvdöv som jag är) som gav ett fylligt personligt vittnesbörd med insiderperspektiv. Också det mycket intressant.
 
Kvällen ordnades av vår kristdemokratiska lokalpolitiker Annette Asplund som varit milt sagt i blåsväder pga sitt ifrågasättande av yoga i skolan. Jag hoppas hon kände stödet från alla närvarande.
 
Närvarande var jag även på hockey i går (tisd) kväll. Roligt se Luleå ta sig samman och äntligen vinna efter fem förluster i rad.

Del 2-4

av det jag för en dryg vecka sedan hade lust men inte ork skriva om.
 
2. Jag tänkte skriva lite om Allhelgonahelgen som nu knappast alls har med helgon att göra utan som numera presenteras som en helg då vi saknar dem som dött. Sakna och sörja måste man visst få göra om man förlorat någon. Det är rätt och nödvändigt. Men synd att tanken på helgonen hamnat i bakgrunden.
 
Sedan är det ju märkligt att Alla helgons dag blev kvar i vår svenska lutherska almanacka trots reformationen. Kanske ett bevis på att vi i folkdjupet varit mycket mer katolska än vi tror.
 
3. Som tredje punkt tänkte jag skriva om yoga och mindfullnes och en massa annat österländskt som översvämmar västerlandet. Mina synpunkter:
a) dylikt österländskt har sina rötter i hinduism och buddhism
b) det är inte religiöst neutrala tekniker
c) att ägna sig åt sådant påverkar på sikt både människosyn och livssyn
d) kristna bör avstå dylikt
e) de som finns i Luleås närhet (eller även längre bort om man vill sitta timtals i bilen!) kan på onsdag 16 nov kl 18 komma till Luleå Fridsförbunds bönhus på Örnäset och höra Gertrud Storsjö tala om dessa viktiga frågor. Hon har skrivit boken Buddha eller Kristus.
 
4. Om Unesco-resolution skriver jag inget mer. Den debatt som blev i kommentarfälet till mitt inlägg 4 nov får t v räcka.
 
- - - -
 
Såja, nu är jag ifatt I skrivandet.

Jag hade lust skriva nå't 1

 Om påvens besök och om luthersk-katolskt.
 
Vad ska man säga? Att påven tog över reformationsjubileet? Synd för lutheranerna att dom kom i bakgrunden. Själva radikaliteten i det faktum att påven besöker ett lutherskt reformationsjubileum har trots allt lite svårt fastna i mig. Men det beror väl på att påven numera inte känns så främmande. Och inte skrämmande heller om någon nu tycker det.
 
Det som blir nästan komiskt nu när det katolska ska konfronteras med det "lutherska" är ju att det viktigaste i den senare traditionen nu sägs vara kvinnor som präster och äktenskap för enkönade par. Som om det är detta som påven ska behöva ta ställning till när han ska möta det "lutherska". 
 
Funderar även på om jag nu i detta tidevarv av vurm för påven borde kontra med att läsa någon protestantisk/luthersk bok om skillnaden mellan lutherskt/protestantiskt och romersk-katolskt. T ex Gerdmars Guds ord räcker eller Lars Borgströms Bibliskt och romerskt-katolskt? Det är bara att erkänna att den typen av böcker inte längre lockar mig. Varför? Är det för att min en gång eventuellt existerande lutherdom snart är all? Jag vet inte. Jag har visserligen nog alltid känt mig (och gör det än!) som kristen "av Augsburgska bekännelsen" men "luthersk"?? Varför det? Och alla typer av "hela-konkordieboken"-kristendom har alltid kännts onödigt försnävande. Nej, snarare är jag allmänkyrklig " i den tradition som är svenska kyrkans" som bp Göran (om jag minns rätt) uttryckte det på den tid då vi båda var dekaner i Synoden. 
 
Men när jag nu råkar vara inne på olika grader av luthersk bekännelsetrohet, så ställer jag frågan sålunda:
Om man bekänner Confessio Augustana (Augsburgska bekännelsen) men inte "Hela Konkordieboken" på vilken punkt riskerar man då fara vilse? Dvs, i vilket avseende är Augsburgska bekännelsen så otydlig eller ofullständig att man kan åka så fel trots den att man riskerar sin salighet? Alltså: varför är "hela konkordieboken" nödvändig för den som redan står på Augustanas grund? Jag säger som improperierna: svara mig! För jag vet ärligt inte svaret på frågan sådan jag här formulerat den.
 
Det övriga jag hade lust skriva om någon gång får jag ta en annan gång.

Halva helgen

har bara gått ännu. Eller strängt taget har den ju just börjat. Nå i vart fall har det varit innehållsrikt i ett dygn. Vi har haft en helg för dem som går i alphagruppen + fortsättningsgrupper. Inte vanlig alpha-helg dock med det vanliga Helig Ande-innehållet. Det var flest deltagare ur våra fortsättningsgrupper. På fredag kväll fick dom höra det alphaföredrag som vi missade för en tid sedan då vi tog med alla på konsert i Domkyrkan. Det föredraget (om hur Gud leder) höll Ulrica (diakon). Idag är det jag som undervisat: om synden,* försoningen, bikten** och sist lite om nådegåvorna. Det var egentligen bikten som var huvudtemat. Lite om synden och försoningen mer som bakgrund. Om nådegåvorna senare på eftermiddagen enligt önskemål eftersom vi hade lite oplanerad tid över. Blandad kompott.  Sist hade vi en förbönsstund. Välsignat både att få be för människor och att få ta emot förbön. Själv blev jag rejält uppmuntrad efter förbön av kollegan Susanne.
 
Vill alltså bara dela med mig till kära läsarna att det varit ett fint och välsignat dygn. Nu blir nästa större händelse morgondagens högmässa.
 
- - - - -
 
* kommer att tänka på historien om en kyrkogångare som skulle referera predikan för en som varit tvungen vara hemma från gudstjänsten:
- Vad predikade prästen om idag, då?
- Om synden
- Vad sa han om den då?
- Han var emot den
 
** i huvudsak samma föredrag som jag pga ett kyrkoherdebeslut inte fick hålla i distriktskyrka i stor församling i större pastorat i stiftet för några veckor sedan. Noteras kan att på onsdag håller jag det - på domprostens kallelse! - för prästerna i Domkyrkoförsamlingen. Hur blir det om vi försöker tolka det som sker?
 
- - - - -
 
PS. Redan på förmiddagen igår råkade jag i ett helt annat kyrkligt sammanhang få min sittplats bredvid en kyrkopolitiker som för ett år sedan hade mig anmäld till domkapitlet; hon varken gratulerade eller kommenterade domkapitlets friande beslut från december i fjol. 

Nu har det hänt

Jag har i levande verkligheten sett ett sådant fall av särskrivning som man ibland brukar få exempel på. Kassa biträden istället för kassabiträden och rök fritt istället för rökfritt är ju klassiker.
 
Här kommer en till klassiker, dokumenterad med mobilkamera i den s k verkligheten. Så får jag därmed även bevisa att jag och mina åsikter befinner mig i densamma, vilket en del av läsarna under åren verkar haft svårt att tro.
 
Håll tillgodo!
 
 

RSS 2.0