Diskriminering

talade vi om på jobbet i onsdags. På vårt storkollegium där all personal är samlad. Med regelbundenhet ska det undervisas om saken och påminnas om att diskriminering, kränkning, övergrepp av vad slag det vara må, inte får förekomma. Inte från arbetsgivaren mot anställd. Inte anställda emellan. Inget fel i det.
 
En grupp som kan bli diskriminerad är inte dom som har en funktionsnedsättning, fick vi lära oss, för det uttrycket får inte användas, för ledet ned kan uppfattas som om det är sämre eller mindre värt. Däremot kan dom som har en funktionsvariation bli diskriminerade.
 
Alltså insåg jag att jag inte har en höselnedsättning utan en funktionsvarierad hörsel.  Alltid kul lära sig något nytt. Och den enda variation jag upplever är inte att jag ibland hör bättre och ibland sämre utan att det hela tiden blir sämre.
 
Och när man hör sämre så förskjunker man ibland i egna tankar när man inte orkar anstränga sig för att höra allt; och då tänkte jag att jag har väl blivit utsatt för kränkande särbehandling eftersom jag flera gånger under flera år till olika personer påpekat det svåra i att alltid höra allt som sägs just på storkollegier, utan att någon förbättring skett; och borde jag därför vara berättigad till ett skadestånd från arbetsgivaren.
 
Naturligtvis!
 
Alltså tycker jag - så här när vi just valt vår första kvinnliga biskop i Luleå stift - att arbetsgivaren borde utbetala det skadeståndet i form av att den funktionsvarierade på arbetsgivarens bekostnad får bjuda alla sina arbetskamrater på en öl på Bishops Arms.*
 
- - - - -
 
* om det är för att fira eller dränka sorgerna är upp till var ock en att själv bestämma. Här tvingar vi minsann inte in folk i något fack där alla måste tycka lika. Nej, vi gillar olika, som bekant. Något annat vore kränkande särbehandling.

Mitt fel - eller tack vare mig?

 
Alltså att biskopsvalet gick som det gick? När det slutliga resultatet av gårdagens biskopsval i Luleå stift idag presenterades efter kontrollräkning på stiftskansliet, så stod sig det preliminära resultatet från igår. Det betyder att rösträknarna ute i kontrakten varit kompetenta och noggranna. 
 
Åsa Nyström blev vald med bara en röst tillgodo för att ta sig över ribban 50% av rösterna. Om bara en (1) väljare röstat på någon annan så hade hon med en tiondels procents marginal inte kommit upp till 50% av rösterna. Och den rösten kunde varit min! Eller i ärlighetens namn någon annan av de ca 70 röstberättigade som inte infunnit sig i sin röstlokal (Varav tre kollegor från domkyrkoförsamlingen).
 
Men jag hade tänkt vara där. (I Boden för Luleå kontrakts del.) Men missade det pga rent slarv. Av någon oförklarlig anledning hade jag för mig att valet var under eftermiddagen och att gemensamma bussen från Luleå skulle avgå kring lunch. Fel! Den skulle gå tillbaka kring lunch. Men när jag pga min vantro valde infinna mig på exp knappt två timmar före lunch så uppdagades att bussen gått redan för en dryg timme sedan. Vad göra? Första möjliga buss hem hade gett mig möjlighet hoppa i bilen ca kl 11.12 och då hade jag kunnat vara i Boden ca 30 min senare. Och valet skulle pågå till kl 12 (eller var det inklusive rösträkning så själva valmöjligheten stängts så fort alla närvarande röstat?
 
Äääh! Jag ids int som vi norrlänningar säger. Ids inte chansa. Så blev det då mitt fel att Åsa vann eller tack vare mig som hon vann direkt i första omgången och vi slapp en kostsam andra valomgång.*
 
Nu är frågan: borde stiftsorganisationen prisa mig för mitt slarv som gjorde att en ny valomgång, med slukande av personella och ekonomiska resurser på både lokal- och stiftsnivå, inte behöver genomföras? Vad är jag värd? 10% provision? Eller åtminstone en blomma?
 
- - - - - -
 
* hela detta resonemang förutsätter dock att jag lättar på valhemligheten och avslöjar att jag inte skulle röstat på Åsa Nyström. Nej, Leif Nordenstorm var min kandidat.

Nån där uppe måste gilla mig

Så heter en inte alltför tjock bok. 174 sidor och bara 100 kr dyr. Jag köpte den i bönhuset ikväll (alltså fredag kväll) och läste ut den direkt jag kom hem.
 
Skriven av f d kr-riksdagsmannen, tillika predikanten och för mig även kristne brodern och vännen Erling Wälivaara. En memoarbok kan man väl säga. Om allt från barndom och uppväxt, skola och yrkesliv. Minnen från politiken och även från rollen som predikant i den laestadianska rörelsen.
 
Den som vill se lite naturlig insida av laestadianismen läser boken. Likaså den som vill se lite insida från politikens värld och kristdemokratiska partiet läser boken.
 
Flera av berättelserna i boken har jag hört direkt av Erling. Men ändå värdefullt få läsa dem. Särskilt att ta del av hur den laestadianska själavårdstraditionen kan fungera i praktiken. Bl a hur det som ur ett pastoralteologiskt perspektiv kunnat kallas bikt inte alltid är det utan snarare ofta ett sätt att personligt tillämpa evangeliet på den enskilde. Därför blir det även så att också i konkreta situationer som är verklig bikt och avlösning så talar laestadianer ofta inte om avlösning utan om att "predika evangeliet". Jag tror att många som kommer ur andra traditioner skulle bli berikade av att ta del av Erlings vittnesbörd.
 
Att se in bakom draperierna i den politiska världen var också intressant. Från kommunpolitiken i Luleå och från riksdagen och från kristdemokratiska partiet.* Allt ur en kristen persons synvinkel.
 
Boken rekommenderas. Väl värd ta del av. Och du läser ju den så fort att den knappast kan sägas stjäla onödigt mycket tid från annat nödvändigt.
 
- - - - -
 
* om detta inte är tillräckligt för att öka läsarnas nyfikenhet så kan jag berätta att man i boken kan finna ett citat av ett f d socialdemokratiskt kommunalråd som är av den karaktären att om jag skrivit det på min blogg skulle jag definitivt kunnat bli anmäld till domkapitlet. Och vad det var som gjorde f d riksdagsmannen Wälivaara så besviken på sin partiledning att han en tid lämnade partiet. Likaså kan man ta del av hur Göran Persson reagerade när Erling inför deras sista avsked av varandra i riksdagen önskade att dom skulle ses i himmelen.
 
- - - - - - 
 
Bor du för långt bort för att besöka Luleå fridsförbunds bönhus på Örnäset i Luleå och där införskaffa ett exemplar så får du försöka med förlaget, Biblioteca Laestadiana, Haparanda eller direkt från författaren i Luleå. Adress el tel får du googla fram själv.

Biskopshearing

var jag på tisdag eftermiddag. Kulturens hus Luleå. De fem kvarvarande kandidaterna intervjuades en halvtimme var. Jag måste säga att jag nästan var mest imponerad av utfrågarna som lyckades få varje intervju att ta nästan på minuten exakt 30 minuter. Ordningen hade lottats och kandidaterna fick inte lyssna på varandra. Varje intervju började med att vi sjöng respektive kandidats favoritpsalm.
 
1. Leif Nordenstorm
Psalm: Jesus från Nasaret går här fram.
Den ende av kandidaterna som tydligt andades något av traditionell kyrkokristendom. Det givna valet för kristna väljare?
 
2. Kennet Nordgren
Psalm: Blott i det öppna*
Utan tvekan den som kändes tryggast och mest personligt kompetent. Den av kandidaterna som kunde använda ett mindre traditionellt kyrkospråk utan att flumvarningsflaggan omedelbart måste hissas. Hade han svarat ja tidigare så att han ordentligt hunnit lanseras tror jag han varit ett starkt kort. Ingav förtroende.
 
3. Anders Göransson
Psalm: Gud från vårt hus vår tillflykt du oss kallar*
Goda meriter bl a från missionstjänst i södra Afrika. Men i mina ögon sjönk han lite under intervjun. Hur intresserad är han egentligen?
 
4. Gunnar Sjöberg
Psalm: Gud i dina händer
Utan tvekan den scen- och kommunikationsskickligaste av dem alla. Men vad sa han egentligen? Inför Gunnars framträdande väcktes minnen från min tidigare prästtid då det kunde hända att folk kom att tackade för "en fin predikan". Jag tänkte ibland: "har dom verkligen hört vad jag sagt eller har dom bara bländats av en som kan tala en bra stund utan manus och utan att staka sig?" Den fråga jag skulle ställt till Gunnar om man fått möjlighet, är - med Jesu ord - kommer biskopen att "bära sitt kors"?
 
Åsa Nyström
Psalm: Nå't på 800. Om att sitta på en strand och Gud finns i närheten, typ.
Klar flumvarning. På psalmen alltså. Om jag minns rätt så var "samtal" i någon form svaret på nästan alla.
frågor.
 
Man noterar att Leif och Gunnar var de enda som valt en psalm som innehöll namnet Jesus. Dessutom hade Leif modet nämna att evangeliet måste tas emot; "öppna ditt hjärta i bön och bot...".
 
Noterbart var också att ingen av kandidaterna ännu vigt något s k samkönat par.** Det betyder att sossarnas vilja att det ska råda vigseltvång i denna fråga är ett fullständigt slag i luften. Det flesta präster i vårt land kommer aldrig få möjlighet förrätta en sådana vigsel, hur gärna dom än skulle vilja
 
Sen återstår frågan: spelar det någon roll vem som blir biskop? 3-4 månader efter det att nya biskopen tillträder så fyller jag 65. Kommer jag överhuvudtaget hinna träffa biskopen innan jag går i pension?
 
- - - - - -
 
* möjligen kan jag ha blandat ihop psalmerna här, men jag tror inte det
 
** jag skriver "s k samkönat" av det enkla skälet att samkönat rent språkligt borde betyda att könen är samman, dvs man och kvinna tillsammans. Jfr med det gamla ordet "samrealskola". Det var en skola där flickor och pojkar gick tillsammans, inte en skola där alla hade samma kön
 
 

Tv-Gudstjänster

- jag höll på att säga "i parti och minut" - var det idag. Jag blev tipsad om den senare av min moster. Den skulle vara från Arvidsjaur. Nyfiken slår jag på TV:n och hinner se slutet av den förra. Den från Uppsala Domkyrka. Precis hinner jag med att se när Antje och biskop Anders* välsignar i korus. 
 
Sen började jag titta på den andra. Besvikelse att den inte var från Arvidsjaurs kyrka, där mina föräldrar gifte sig och där jag varit så ofta och där jag själv lett gudstjänst min sista tjänstebiträdessommar 1978. Nej, istället hade man byggt ett slags mega-lappkåta där gudstjänsten firades. Tyvärr lyckades jag inte bli helt gripen då allt var på samiska så jag surfade ibland över till annan kanal och såg match om tredje pris i årets upplaga av TV-pucken. Dock såg jag min f d komministerkollega Birgitta Simma celebrera. Och såg en massa biskopar läsa välsignelsen (dock ej i korus denna gång) på finska, svenska och samiska (flera olika dialekter?)
 
Det kan inte hjälpas att jag inte känner mig ett med dylika gudstjänster. Och nu tänker jag på dem båda. Först den katolsk-lutherska och sen den samiska.  Jag kommer aldrig överens med gudstjänster som är mera - eller åtminstone lika mycket - manifestationer, för eller emot det ena eller det andra, som verkliga gudstjänster. Jag erkänner: jag känner mig obekväm (och väljer hellre hockey). Ska det vara gudstjänst så ska vi komma bara för att ta emot Guds nåd i ord och sakrament och för att tjäna Gud med våra böners och lovsångers offer. Så fort man blandar in nå't annat då man ska markera eller signalera eller i första hand göra det för någon viss kategori människor... nej! Inför Guds tron utan sidoblickar. En gudstjänst är en gudstjänst, inte en proklamation eller ett ställningstagande eller en sympatiyttring eller en markering.
 
På kvällen var jag i kyrkan. Utan sidoblickar. En vanlig mässa. Därifrån gick jag uppbyggd och förnyad. 
 
- - - - 
 
* den nitiske läsaren anmäler mig till domkapitlet för att jag inte skrev Anders och biskop Antje.

Umeå

är en trevlig stad. Ännu trevligare för mig eftersom mina två bröder med sina fruar bor där. Då och då far jag dit i något ärende och bor då ibland hos tvillingbrodern och ibland hos yngre brodern. Nu har jag varit där igen. Bodde hos nästan jämnårige* brodern denna gång.
 
Skälet till besöket var att (något försenat) fira födelsedagar. Att tvillingbrodern och jag fyller år samma dag är kanske inte så konstigt, men att yngre svägerska har födelsedag samma dag är ju bara roligt. De försenade födelsedagarna firades å trevlig restaurang där man fick äta trerättersmiddag med 3-4 alternativ per rätt och där det till varje alternativ serverades ett speciellt vin utvalt för just den rätten. Roligt och spännande - och trevligt, givetvis. Dagen efter samlades vi åter alla fem men hemma hos tvillngbror och äldre svägerska denna gång. Min yngre bror planerar Luleåbesök om två veckor så släktträffen fortsätter. Att ha syskon är verkligen en välsignelse att glädja sig över. 
 
Idag for jag hem. Lyckades passa tiden så att jag kunde stanna till och gå i kyrkan i Skellefteå. Strax norr om sagda stad mötte jag en motorcyklist på E4. Torr vägbana. Oj, vad det kliade i fingrarna. Men när jag närmade mig Luleå var vägen fuktigare och det såg ut som isfläckar på sina ställen. MC-drömmarna snabbt bortblåsta.
 
En dag återstår av helgen. Då blir det mässbesök (i Skellefteå St Olov var det bara söndagsgudstjänst). Kanske ska jag säga att det troligen blir i Bosses kyrka eftersom han numera har gudstjänst i min kyrka lika ofta som jag?
 
- - - - -
 
* det skiljer 30 min

De 95 teserna

borde man ju bry sig om idag. 500 år efter att dom spikades upp. Om dom nu spikades upp, vilket tydligen anses historiskt osäkert.
 
Nå, i vårt fall googlade jag fram dom idag och läste dom. Dom flesta förstår jag inte - eller kanske snarare att dom känns så inaktuella - eftersom vår tid är fullständigt främmande för den situation där teserna uttalades. Men helt obildbar och okunnig är ju inte så nog skulle man väl i de flesta fall kunna bena ut vad som avses. Kan väl göra det tillsammans med min gamle kamrat om vi någon gång förverkligar hans idé att tillsammans tillbringa en vecka på trevlig ö i grekiska övärlden.
 
Alltså läste jag Luthers 95 teser idag. Alltså är jag oklanderligt luthersk. 
 
Igår läste jag en insändare i NSD av två sosse-kyrkopolitiker, Maria Johansson Berg (f d domkapitelsanmälare mot mig) och Yvonne Stålnacke (nu kommunalråd och f d ungdomskompis till mig, hon hette Öberg då). Tänk så olika det kan vara med sossar; en har man varit kompis med och en blir man anmäld av. Det är därför det är så riskabelt att rösta på sossarna i kyrkovalet. Man vet aldrig vad man får. Luther har jag varken blivit anmäld av eller varit ungdomskompis med. Kanske lugnast så.
 
Nå, i vart fall; tillsammans menar dom i debattartikel att valresultatet visar att folk vill ha mer politik i kyrkan. Det kallar jag tolkning av valresultat. Kanske ska vi även tolka Luther på det sätt som är på modet i denna tid: det är rätt att göra uppror mot den kyrkliga överheten. Kanske rktigt bra tolkning nu när (s) fått över 60% i lokala kyrkofullmäktigevalet? 

Vilken tabbe.

av Tobbe😀
 
Åt palt till lunch. Två st Strömlida - den godaste palt man kan köpa. Inget fel i det.
 
Nej, tabben var en annan. Ända sedan jag var barn har har jag haft följande princip:
- första palten äts med smör (motsvarande)
- andra palten äts med lingonsylt.
Så här jag gjort exakt varenda gång jag ätit palt så länge jag kan minnas.*
 
Men inte idag. Vilket oacceptabelt brott mot den tro och ordning som alltid gällt. Vad hände? När jag tagit första palten ur grytan så sträckte jag mig i tanklöshet efter lingonsyltsburken som jag just tagit ur kylen och ställt på bordet. Och vips så var palten översållad med sylt. Första palten!
 
Sådant får bara inte hända! Ett misstag som inte kan utplånas genom ett enkelt tryck på delete-knappen. Allt förlorat. Ingen idé kämpa för några högre ideal. 
 
Nu kan jag lika gärna sluta vara kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* också. Och lika gärna rösta på sossarna i kyrkovalet. Allt är ju ändå förstört.
 
- - - - - - 
 
* skulle jag till äventyrs någon gång tidigare här på bloggen skrivit om att jag av misstag svikit mina principer i detta avseende, så visar det bara ännu tydligare hur traumatiskt detta är för mig; ev tidigare syndafall är helt förträngda!

Biskopsval

var det idag. Dvs det s k nomineringsvalet.
 
Präster, diakoner och lekmannaelektorer var samlade ì Kulturens hus i Luleå. Information, pläderingar, val och rösträkning. Själv blev jag vald till rösträknare och fick sitta vid det bord där västerbottningarna röstade. Hedrande bli vald till en uppgift. Men lite straffkommendering eftersom man blev kvar långt efter det att de röstande farit hem. Först rösträkning och sen justering av protokollet på stiftskansliet.
 
Resultatet:*
Åsa Nyström 44%
Anders Göranzon 20%
Leif Nordenstorm 10%
Gunnar Sjöberg 7%
Kenneth Nordgren 6%
Övriga tillsammans ca 13%
 
Är saken därmed redan avgjord? På intet sätt. Det finns exempel på att det blivit stora omkastningar mellan nomineringsval och det riktiga valet. Det är ju 56% som inte röstat på segraren. En klar majoritet således. Frågan är hur väljarna kommer att resonera. Det märker vi i mitten av november.
 
T ex dom som i grund ifrågasätter kvinnor i präst- och biskopsroll. Bör dom jobba för att en man får majoritet? Jag menar, spelar det nu längre någon roll? Om en man vigs till biskop av kvinnlig ärkebiskop kommer han då att stå i rätt apostolisk tradition?**
 
Att träffa kollegor och elektorer*** från hela stiftet innebär också möjlighet träffa gamla vänner. Min gamle kamrat hann jag dock inte surra med. Får bli en annan gång. En av västerbottenselektorerna hade också med sig mjölk och vanilj-hjågghurt (!) till försäljning från sin eko-gård.**** Det tackar jag för. Varje gång lika gott!
 
- - - - - -
 
* avrundade tal. Exakta siffror på stiftets hemsida
 
**observera frågetecknet. Jag påstår alltså inget i denna sak. Man vill ju inte ge domkapitlet mer arbete i ett anmälningsärende. Särskilt inte idag då jag i min rösträknarroll haft så gott och trevligt samarbete med domkapitlets lagman. Jag noterar bara att det finns vissa som skulle tvivla här. Så t ex katolska kyrkan i förhållande till den anglikanska vilken godkänt kvinnor som biskopar..
 
*** denna gång tillät jag inte rättstavningsprogrammet att skriva elektroner
  
****Nylidens ekogård
 

Idag

är det något slags gemensam dag för präster och diakoner i stiftet. Jag är inte där. Efter sjukskrivning med viss förblivande trötthet känns det inte som läge att fara iväg och jobba på ledig dag.
 
Igår däremot arbetade jag. Högmässa först. Något färre än senaste veckorna, bara 22 inklusive personal och kyrkvärdar.* Något referat av predikan blir det som vanligt inte. Den som vill ta del får infinna sig. Trots mitt bloggande har jag alltid upplevt mig som mer talare än skrivare.
 
Eftermiddag: sjukkommunion. Jag firar numera rätt ofta sjukkommunion hos olika personer. Att få fira mässa med dem som av olika skäl har svårt ta sig till gudstjänstgemenskapen har jag alltid upplevt som en av prästämbetets finaste uppgifter.
 
I morgon samlas präster och diakoner (förmiddag) till val av ledamot i domkapitlet. Naturligtvis är jag även här helt stenålders eller i bästa fall "från 1800-talet" när jag framhärdar i att det  bör vara en präst som är vigningstjänstens representant i domkapitlet. Att vara ledamot av domkapitlet är i princip ett lärouppdrag. För att kunna fylla ett sådant får präster dels skaffa sig en teologisk utbildning dels avlägga ett vigningslöfte om trohet mot den Heliga Skrift och vår kyrkas bekännelseskrifter. Några sådana "krav" läggs aldrig på diakoner. Det är alltså en avgörande principiell skillnad mellan präster och diakoner helt oavsett att båda nu inräknas i begreppet vigningstjänsten. Men det är klart; den avgörande skillnaden mellan präster och diakoner är även i övrigt på väg att utplånas eftersom det är allt fler bland präster och blivande präster som beskriver kärnan i sitt uppdrag som "att jobba med människor" (ev med tillägget "i glädje och sorg") vilket knappast kan ses som annat än en diakonuppgift. Jag förnekar inte att prästers och diakoners uppgifter i mångt och mycket kan överlappa varandra, men det viktiga är vad som är "karaktärsuppgiften". Diakon: omsorg om människor, präst: förkunna Guds ord och förvalta sakramenten.
 
Eftermiddagen imorgon samlas även utsedda elektroner (tillägg senare: här ägnade automatstavningen sig åt ett spratt, men roligt blev det ju 😊) och det skall hållas nomineringsval till biskop. Bryr jag mig? Knappast jättemycket. Redan i 50-60 år vid det här laget har man ju levt med att många av dom biskopskandidater som präster och kyrkfolk verkligen velat ha inte kunnat bli utnämnda; först p g a den socialdemokratiska regeringens tydliga styrning av utnämningspolitiken, sedan p g a reglering i kyrkoordningen. Hur länge ska man spela med i elakt spel? Det är en fråga jag länge ställt mig.
 
Om politiseringen av kyrkan gått snabbt - t ex genom främmande makts totala ockupation av landet, med åtföljande utbyte av hela biskopskollegiet mot biskopar lojala med de nya makthavarna - då hade många reagerat. Men nu har det hela gått "lugnt" och sakta tillväga med tilltagande anpassning från all opposition enligt tron "det kan inte bli värre än så här" - men det blir hela tiden värre.
 
Att det skulle finnas bättre och sämre bland de kandidater som från olika håll förs fram förnekar jag inte. Men allt är relativt.
 
- - - - -
 
* sammanlagt fem kyrkvärdar närvarande trots att bara två tjänstgjorde. Jag har uttalat det förr och gör det gärna igen: det är roligt ha kyrkvärddsr som är trogna gudstjänstfirare utöver sin tjänst. 

En blandad dag

blev det idag.
 
Förmiddagen närvaro på Mötesplatsen, som vi kallar en öppen gemenskap vi har i Örnäsgården. För ovanlighets skull en öppen samling med mest män. Inledning med sång, bibelläsning och bön nere i kryptan. Sen samtal kring kaffeborden. Några kom och några gick och några kom senare. Hur många vi sammanlagt var tappade jag räkningen på. Tvingas erkänna att för en person med dubbla hörapparater är en surrig miljö av denna typ inte idealet. Men trevligheten var det inget fel på. Fick t o m lite motorcykelsurr med en av besökarna.
 
På vägen hem på lunch slank jag in på Kronan. Där träffade jag kära kristna vänner som var i färd med att köpa två möbler. Eftersom min halvkombibil var mycket mer lämpad för möbeltransport än deras egen så fick jag ge en hjälpande hand. När jag berättade vad jag skulle göra på kvällen så beslöt dom på stående fot att infinna sig. Vilket dom också senare gjorde.
 
Eftermiddagen lite vila och förberedelse för nämnd kvällsaktivitet som handlade om att jag talade i vuxengruppen på Fridsförbundets Fredagstimme om 
Den kristens lidande.
 
Näst efter bikten är detta det ämne jag oftast hållit föredrag om. Vi planerade en fortsättning nästa fredag. Man får se om den planeringen håller. 
 
Nu blir det en ledig dag. På söndag högmässa i Hertsökyrkan.
 
 
 

Åter på jobbet

Efter två veckors sjukskrivning. Oj, så fort tiden går. Inledde arbetet med att i morse leda mässa vid personalsamling. Eftersom det var min födelsedag onsdag så valde jag skämta lite i psalmvalet.*
 
Efter mässan var det storkollegium med diverse information om nya administrativa rutiner. Jag tvingas erkänna att så här ett drygt halft dygn efteråt så är det inte mycket som finns kvar i skallen. Men det finns ju alltid vänliga själar att fråga.
 
Vid efterföljande apt för personalen inom område öst avslöjades en del personalnyheter, bl a att arbetskamrat avser gå i pension. Blev jag sugen göra detsamma? Det är frågan. Men på söndag är det min tur celebrera i kyrkan. När man närmar sig en mässa finns ingen längtan bort.
 
Fem arbetskamrater gick sedan och åt lunch tillsammans. Roligt. Sen för jag hem och vilade en stund eftersom arbetsdagen skulle bli sen.
 
Efter en stund till åter på jobbet för förberedelse av kvällens alphaarbete. I den fortsättningsgrupp jag leder talar vi om bön denna termin. Om Fader vår i kväll.
 
Så var den arbetsdagen slut.
 
- - - - - - -
 
* se kommentarer t föregående inlägg

Vad ska man skriva om?

När man tycker att man inte har något att skriva om.
 
Söndagen. Höll på att försova mig. Visar väl hur kraftlös jag fortfarande är. Men när jag kom till kyrkan bra många minuter försent så sjöng man ännu på den långa ingångspsalmen 168. Alla verser, så jag hann vara med på en och en halv vers på slutet. Ca 30 deltagare var vi. En av gudstjänstfirarna hade gjort fina prydnader tillsamman med ljus i olika storlekar, vilket vid kyrkkaffet såldes till förmån för Världens barn. Fint initiativ.
 
I övrigt försöker jag ta det lungt eftersom jag är sjukskriven t o m i morgon för att återhämta mig. Det hade jag iofs inte mycket för eftersom jag ändå skulle varit ledig lördag - tisdag.
 
Nåja, ett och annat måste jag väl göra så jag inte blir helt försoffad. Rev ner lite plattor från innertaket i vardagsrummet i fredags (inte särskilt tungt arbete, dom ramlar ju ner av sig själv) och körde dem till återvinningen i lördags. 
 
Nu sitter jag och tittar i taket och funderar hur stor del av isoleringen som måste bytas, anfrätt som den delvis är av tidigare års vattendropp från takkupan.
 
Och tittar jag inte på det så tittar jag ut genom mina nya fönster. Så fantastiskt se så mycket natur när man kikar ut, även om naturen mest består i en fjärd som håller på att växa igen. Än kan jag se en hel del vatten, men ack, hur länge.
 
Kyrkovalet kan man också skriva något om. Valet till kyrkomötet är inte helt färdigräknat. Mandatfördelningen är väl i princip klar  (vi i Luleå stift behåller vårt mandat) men hur kryssen slår vet man ännu ej säkert. Stiftsvalet är dock klart. Jag får en ordinarie plats denna gång. Efter Maria Andersson som stod etta på vår valsedel. Noterbart att Frimodig kyrka ökade med ca 500 röster i stiftsvalet.
 
Resultaten lokalt - Nederluleå, där jag bor och Luleå Domkyrkoförsamling, där jag är anställd - bryr jag mig inte så mycket om. De som hamnar i kyrkoråden kommer på sikt - om nuvarande medlemsutveckling håller i sig - mest att få administrera neddragningar. Några stora och tydliga profilerade nysatsningar finns det knappast längre utrymme för
 
Lycka till!

Ingen konfession

blev det i söndags.* Jag var nämligen lite krasslig så det blev inget gudstjänstbesök.Däremot har informationen nått  mig hur många som var i kyrkan, 30 pers. Och av dessa var en tiondel präster, gudstjänstledaren oräknad.
 
En av dessa präster passerade Luleå och Hertsökyrkan på väg till kyrkomötet. Det slår mig att det vore intressant få veta hur många av kyrkomötets ledamöter som gick i svenskkyrklig gudstjänst söndagen före kyrkomötet. Resultatet redovisat nomineringsgruppsvis.
 
Nu sjunger denna session av kyrkomötet på sista versen. Nu väntar vi spänt på rapporter om utskottsarbetet. Särskilt gudstjänstutskottet som behandlat handboksförslaget.
 
Eftersom det i vissas ögon synes så erbarmerligt viktigt att kyrkans förtroendevalda ska väljas utifrån politiska ideologier så undrar man hur de olika ideologierna tar sig uttryck i handboksarbetet.
 
Några förslag:
Laudamus:
Socialdemokratisk variant: Vi prisar dig, du välfärdens Gud...
Sverigedemokratisk variant: Vi prisar dig, du svenskarnas Gud...
Centerpartistisk variant: Vi prisar dig, du landsbygdens Gud...
 
För kyrkan "i tiden" alltså så kan t o m konungen bli nöjd.
 
- - - - - 
 
* detta skriver jag enbart för min gamle kamrats skull så han inte förgås i sin längtan efter nytt inlägg

Tre konfessioner

har jag mött idag 
 
Först den ortodoxa vid liturgin i Domkyrkan. Att uppleva den ortodoxa liturgin är alltid himmelskt. Många icke-ortodoxa var där och vad jag såg lyckades de flesta följa prästens uppmaning att stå hela liturgin. Bara under predikan fick man sitta. Inte undra på att vi lutheraner sitter så mycket; vi lyssnar ju så mycket. Sittande är lyssnadets kroppshållning, stående är bedjandets.
 
Sedan mötte jag katolicismen. Genom möte med god vän som jag känt sedan studietiden. Vi fick lunch tillsammans och goda samtal innan han återvände hemåt efter några dagar i Norrbotten. 
 
Sen blev det - ja, vad då? Lutherdomen? Eller svenskkyrkligheten? Eller den evangeliska katolicismen? I vart fall firade jag mässa i Hertsökyrkan. Förhållandevis många för att vara kvällsmässa, 25 personer. Särskilt roligt att just två av dem kom, båda rullstolsburna och blinda. Ibland har det varit fyra rullstolsburna personer samtidigt i kyrkan. Kanske är Guds tanke att även en del personliga assistenter ska få höra Guds ord.
 
Man vet aldrig vad Gud tänker. 
 
Eftersom jag ibland fått kritik för att jag nämnt hur många präster som varit i kyrkan så ska jag inte göra det idag. Däremot nämna att det var två diakoner (nej, tre, lägger jag till efter rättelse av Jocke. Se kommentar nedan).

RSS 2.0