Talman

skulle man inte vilja vara i dessa dagar. Inget avundsvärt jobb. Men kanske är det dags nu att leta mer noggrant i den s k verktygslådan. Redan när han beslöt föra fram Kristersson i riksdagen tyckte jag att han borde radat upp fyra statsministerkandidater och aviserat en omröstning i veckan. Då hade alla partier i förväg vetat att dom måste släppa igenom en. Annars blir det extraval och eftersom opinionsundersökningar visar att det är SD som sannolikt skulle vinna på det, så vill ingen annan ha extraval.
 
Alltså!
 
Man kan ju antingen lotta den lnbördrs ordningen eller ta de mest sannolika kandidaterna eftet partiernas storlek:
 
v. 1 Löfven 
v. 2 Kristersson
v. 3 Lööf
 
Och sist det ultimata hotet: Åkesson.
 
Eller någon annan lämplig ordning som av något skäl anses vettigare eller rent av lottas fram. Det viktigaste är att alla partiledarna på en gång får veta hela framtidsscenariot så att dom inser att en av dessa måste vi rösta på eller åtminstone avstå från att rösta emot.

Farväl DDR

heter en bok jag ännu inte läst men just fått. Att jag sviker min princip att berätta om vissa böcker jag läst och istället berättar om en jag bara fått, beror på att denna bok blir mitt avsked till upplevelseklubben (den kallar sig så lika mycket som bokklubb) SMB (Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek). Skälet till mitt avslutande av medlemsskap är inte besvikelse eller missnöje. Snarare tvärtom.
 
För något år sedan tänkte jag att jag skulle summera hur mycket jag handlat för under åren. Alla gamla följesedlar är sparade. Men när jag kommit upp i flera tusen och ändå bara hunnit igenom en bråkdel av hela bunten då gav jag upp. Jag vill inte veta, tänkte jag. Åtskilliga gånger har jag tänkt att nu får det vara färdigköpt med böcker, och utöver det även tröjor, underkläder, multiverktyg, ficklampor, väskor, ryggsäckar och - det som nästan blivit något av en samlar-hobby - knivar. Men så har det i nästa eller näst-nästa nummer av klubbens tidning Pennan & Svärdet dykt upp något intressant och lockande. Återstod till slut bara en sak; avsluta medlemsskapet.
 
Nu är det väntan på pensionärstiden som gäller. Då ska jag läsa alla de böcker bland de inköpta som ännu är olästa.

Branden

heter en  TV-dokumentär i fyra delar som sänts i SVT. I går eftermiddag (ledig dag) hade jag tid se igenom de sammanlagt två timmarna. Handlade alltså om den s k diskoteksbranden i Göteborg för tjugo år sedan då 63 ungdomar omkom. Berättande avsnitt och klipp ur dåtida nyhetssändningar varvades med nutida intervjuer med fyra drabbade; en av festens arrangörer, en mor som förlorade sin dotter, en kvinna som förlorade två systrar och en kvinna som mot alla odds överlevde.
 
Hos mig väckte filmerna - med åtskilliga visningar av fastigheten där katastrofen skedde - många minnen, men av annat slag. Ca 3-4 år senare befann jag mig nämligen kortvarigt utanför den aktuella byggnaden. Ett visst igenkännande blir det ju när man inser att där har jag varit, om än inte just vid olyckstillfället.
 
Det var vid ett av de två tillfällen under 2002 då dottern var tvungen besöka Sahlgrenska sjukhuset. Vi skull flyga ambulansflyg från Säve flygplats tillbaka till Umeå. Dottern på bår hade just blivit inlyft i ambulansen då bud kom att flyget skulle bli 1-2 timmar försenat. "Vad ska vi göra då?" frågade ambulansmännen och fick till svar från ledningscentralen att ni får väl bjuda flickan på lite sightseeing. Sagt och gjort, Göteborg runt i ambulans. Sjukvårdaren som satt i bakre delen uppmanade dottern att se ut genom fönstret "hur alla glor" bara för att det är en ambulans. Han som körde liknade Glenn Hysen tyckte jag. Kunde det varit en bror? Jag frågade aldrig.
 
De tog oss bl a till havet där dom vände bilen och öppnade bakluckan så dottern insvept i filt kunde beskåda den vackra utsikten.  Även färd förbi ett köpcentrum där jag kunde köpa en CD-skiva som uppmuntringspresent till dottern. Det blev Sara Brightman.
 
Men åter till branden. Det var dottern som ville se platsen för diskoteksbranden. Så befann vi oss en stund vid Backaplan på Hissingen. 
 
Att något väcks inom mig vid berättelsen om alla döda och sörjande beror på att vi det året vid några tillfällen (särskilt ett) allvarligt fruktade för vår dotters liv. Hon överlevde. Och lever än.
 
Programmen om branden var gripande givetvis. Det jag fick veta, som jag inte visste, var att de allra flesta döda dog av rökgasförgiftning, inte att dom brändes ihjäl. Berörande också att några av de intervjuade kunde uttrycka en vilja förlåta dem som orsakade branden eller åtminstone gå vidare utan bitterhet. Här finns mycket att lära.
 
Redan vid tiden för branden funderade jag utifrån frågan "varför gjorde Gud ingenting?" Om han nu är så mäktig. Jag svarade då mig själv med dessa tankar. Det hade varit 399 personer i lokalen. 63 dog. Det betyder att 336 kom levande ut. Lokalen var godkänd för ca 150 personer. Det innebär att om man följt brandskyddsreglerna så hade sannolikt alla överlevt. Gud är kanske lutheran? Han verkar och härskar även genom det världsliga regementet, dvs samhällets myndigheter. Så när brandmyndigheterna en gång godkände lokalen för ca 150 så var det Gud som sa: följ den regeln så går allt bra. Efter 1998 har jag flera gånger kämpat för begränsat antal elever (och anhöriga) vid skolavslutningar så att vi inte tar in fler än tillåtet i våra kyrkor.
 
Men en sorglig händelse var det. Och visst kan man bli gripen fortfarande efter tjugo år.
 
Herre, förbarma dig över alla sörjande och låt ditt ljus lysa över alla döda.

Mera altarflytt

Men nu i tyngre och större format läste jag om i tidningen i morse. Och inte bara ett altare ska flyttas utan en hel kyrka. Malmbergets kyrka. För andra gången. 1974 invigdes den på sin nuvarande plats efter ca 30 år på sin ursprungliga plats. Orsaken till flytten denna gång densamma som sist, gruvdriften och utvidgandet av det s k rasriskområdet.
 
Förra gången flyttades kyrkan inom det befintliga Malmberget, men nu när Malmberget är på väg att helt försvinna ska kyrkan flyttas till Koskullskulle dit redan många av de gamla typiska Malmbergshusen flyttats.
 
Malmbergets kyrka är på många sätt en fin kyrka tycker jag. Väl värd att bevara. I vart fall av kyrkoantikvariska och kulturhistoriska skäl. Hur mycket den i framtiden kommer att behövas av gudstjänstskäl, nu när den kommer närmare Gällivare där tillräckligt stor kyrka redan finns, det är en annan fråga. 
 
Tänk om man i samband med flytten - då kyrkan ändå ska rivas ner och byggas upp igen - kunde vara modig nog - och av antikvariska myndigheter få tillåtelse till - att bygga om kyrkan invändigt, typ
- minska kyrkorummets längd
- utnyttja bakre delen, tillsammans med utrymmet på och under läktaren till ändamålsenliga församlingslokaler i två våningar (då behövs inte separat församlingshem, och expeditionslokaler finns tillräckligt i Gällivare)
- ta bort läktarorgeln, inköp ev en ngt större kororgel och bered plats för den
 
Typ, alltså.
 
Men att tillåta ombyggnad av kyrkor till modern ändamålsenlighet är knappast riksantikvarieämbetets och länsstyrelsernas starkaste gren. Berörda ansvariga i pastorat, kommun och övriga myndigheter borde göra en studieresa till den kyrka i London vi besökte under vår personalresa från Örnäset hösten 1997. Vad den nu hette.  Holy Innocents Church? I England ligger dom ju långt före oss när det gäller ombyggnad av kyrkor.

Kontextuell

är vad jag är.
 
Det är ett sånt där begrepp som man ständigt fick slängt i ansiktet under studietiden. Ofta upplevdes nog ordet - av sådana som jag, min teologiska typ - stå för något som snarast snarast fylldes med ett teologiskt innehåll som stod (åtminstone uppfattades stå) i motsättning till rejäl traditionell teologi. Alltså inget man på den tiden gillade.
 
Men nu har jag själv blivit kontextuell. Saken är som följer. Innan jag lade mig igår (läs: mycket tidigt i morse) flyttade jag lilla husaltaret tillbaka till sin tidigare plats vid vardagsrummets norra vägg. Och då är jag kontextuell. Eller är det altaret som är det? Jag menar, om ett altare behagar inta sin plats i vanligt ordinärt möblerat vardagsrum så får det väl lov att ta hänsyn till kontexten, dvs den av rummets utseende och övriga möblering utgjorda omgivningen och inte bara stövla in i rummet helt okänsligt med sina traditionstyngda kyrkliga vädersträcksprinciper. 
 
Alltså kontextuell.
 
Vad som händer med det altarets placering i rummet om det någonsin åter kommer till användning - det är, som man säger, en helt annan sak.

Bra start

på dagen igår. Vänner från både när och mer fjärran infann sig i mitt hem om morgonen. Vi inledde gemenskapen med mässa vid mitt husaltare vilket jag tidigare omtalat. Så nu är det invigt också här på denna plats. "Jag säger aldrig nej till en mässa", som en kollega brukar uttrycka sig. Frukost sedan tillsammans innan vännerna for åt olika håll. Själv for jag något senare till möbelaffär ca två mil söder om stan där jag mötte yngre bror och svägerska för gemensam beställning av ny mer ändamålsenlig fåtölj till mamma. Besök tillsammans hos mamma sedan för kaffe.
 
Söndagen inledde jag med att flytta mitt lilla husaltare. Det har ju hittills stått vid norra väggen, mest av möbleringsskäl. Men jag fick en tankeställare igår, man kan inte ha altare mot norr, det är hedningariktning. Nu står det korrekt mot öster, men skymmer då en aning av utsikten i mina nya fönster. Dessutom ska man inte ha naturutsikt som "altartavla", enligt samme kollega som tidigare. Jag får väl skaffa gardiner som kan hängas upp vid behov av mässfirande. Sedan blev förmiddagen i princip likadan som lördagen: högmässa, men i kyrka denna gång. Då hade även tvillingbror med fru infunnit sig så han distribuerade med mig.* Riktigt roligt. Och många gudstjänstdeltagare, 51 sades det. Jag kunde inte låta bli att efter gudstjänsten uttrycka min glädje: "När jag tänker på div som pågår inom kyrkan så blir jag så less att jag har lust gå i omedelbar pension, men när jag möter er här i gudstjänsten blir jag så uppmuntrad att jag får lust jobba till 85". Stor gudstjänstglädje. En riktig högmässa med en aktiv församling är helt oslagbar. Glädje också att en f d arbetsledare, som för några år sedan lämnade domkyrkoförsamlingen för kyrkoherdetjänst en bit söderut, var deltagare i gudstjänsten.** Han uttryckte också glädje över det han just fått uppleva.
 
 
På eftermiddagen sedan samling hos mamma för firande av hennes 93-årsdag (hon fyllde tidigare i veckan). Förutom närmaste släkt också några av mammas gamla vänner som fortfarande är i livet (något yngre). Roligt att vi kunde ordna denna lilla enkla fest medan mamma fortfarande har möjlighet känna igen folk och förstå samtalen, även om hörseln och minnet sviker.
 
Avslutade dagens bortovaro med gudstjänst i bönhuset. "Bara" en predikan. Inget fel på den, men en enkel predikogudstjänst kan - enligt min ringa mening - inte på långa vägar konkurera med en fullständig innehållsrik högmässa.
 
Dags för middag.
 

* han avböjde dock erbjudandet om koncelebration (att präster tillsammans vid altaret högt läser instidtelseorden och gemensamt håller händerna över brödet och vinet under epiklesen, dvs bönen om Anden). Han måste givetvis avstå detta katolska påhitt för att leva upp till sin roll som den lågkyrklige i tvillingskaran. 
 
** så får jag osökt anledning nämna att vi alltså var sammanlagt fyra präster i gudstjänsten

Hörselrehabilitering

- i grupp. Har jag varit på under veckan. Sju personer har vi varit som tillbringat fem dagar (lite kortate än fulla arbetsdagar och halvdag fredag) på Pedagogiska hörselvården och undervisats av hörselpedagog, kurator, psykolog, läkare, teckenspråkslärare, skrivtolk, tekniker om allt som har att göra med hörselnedsättning*; från de rent medicinska felen i örat, till all hjälp man kan få rent tekniskt (enskilt, i hemmet och på arbetsplatsen) via alla upplevelser man kan ha då man hör dåligt, från utanförskap till trötthet, vilka strategier man kan ta till för att uppfatta saker bättre, och slutligen vilken ekonomisk hjälp man kan få av samhället vid behov.
 
Under torsdagen gjorde vi studiebesök på teatern och blev visade runt både i salong och back stage och fick samtidigt möjlighet pröva olika hörhjälpmedel som står till buds. Färden till teatern t o r gjorde vissa med bil och några gående och sen fick vi utvärdera hur det var kommunicera med varandra i bil respektive promenerande nära tät trafik. Även den dagens lunch fick vi inta i grupper å valfria restauranger och även där vittna om vilka strategier vad gäller restaurangval, bordsplaceringar mm som vi gjort för att underlätta vårt hörande. Intressant tänka efter även på sådant.
 
Korvstoppning var ordet för veckan. Men väldigt roligt och lärorikt. Vi sju deltagare blev ett sammansvetsat gäng under tiden. Vi sa till varandra flera gånger att tänk så mycket det fanns att veta om en hörselnedsättning. Vi trodde det enda man behövde veta var "jag hör dåligt och har hörapparat" men ack, vad man bedrog sig. Det är bara hörselnedsättningens lågstadiekursplan.
 
Kanske ska hela kursen sammanfattas sålunda:
om jag inte uppfattar vad du säger så är felet inte mitt och jag ska inte skämmas, utan det är du som ska tala tydligare och bättre använda utrustning som finns.** Och om du är arbetsgivarrepresentant se till att modern fungerande utrustning finns i alla lokaler.***
 
På teatern fick vi givetvis titta in i rekvisita- och klädförråd. Hörselpedagogernas erfarenhet från tidigare omgångar var att hattförrådet brukar uppfattas som roligast. Instämmer.
 
 
Tankeväckande också få exempel från skolans värld på hur fel en elev med hörselnedsättning kan uppfatta det läraren säger 
 
Läraren: Alla ska samlas på gården.
Eleven hör: Alaskas gamla dör på våren.
 

 
* vi kursdeltagare noterade med tillfredsställelse att orden hörselnedsättning och hörselskada konsekvent användes och inte det moderna meningslösa påhittet funktionsvariation.
 
** mitt enda fel är om jag ger upp och slutar tjata på dig
 
*** förutom traditionella hörslingor (som i många offentliga lokaler är gamla med dålig funktion) så finns tex sammanträdesutrustning (för lokaler utan installerad hörslinga där en eller flera mikrofoner ställs på bordet och den hörselskadade bär en mottagare som sänder till hörapparaten), mm, mm i (nästan) det oändliga.

Hm och glädje

Tänkte först skriva sorg och glädje men det lät så dramatiskt. Men det som idag gjort mig betänksam är flerfaldig erfarenhet att den kyrkliga seden och kontakten med folket tydligt minskar. Jag deltog idag i de två andakter vi sedan många år alltid har under Alla helgons dags eftermiddag ute i begravningskapellet på begravningsplatsen. Vid den första andakten var det fullsatt i Ljusets kapell, vid den senare endast några tiotal personer. För inte alltför många år sedan var det helt proppfullt vid båda andakterna. Senare ledde jag även minnesgudstjänsten i Örnäsets kyrka för de under året avlidna. Några (fler) tiotal deltagare även här. Enligt vaktmästarna har det väl varit drygt 100 under senare år. På 90-talet minns jag att kyrkan var i det närmaste fullsatt (den rymmer 540 personer). Hur  ska vi tolka alla dessa siffror? Trenden tydlig. Det är tydligt att den sista gudstjänstgenerationen nu dör undan i snabb takt. Och för varje gammal (åtminstone något så när regelbunden) gudstjänstfirare som dör så tappar vi inte bara en gudstjänstbesökare utan ibland flera. Även barn och barnbarn som ibland följt mamma/farmor/mormor* till kyrkan men som inte har intresse gå själva.
 
Även i Hertsökyrkan var vi få i högmässan idag. Men Alla helgons dag har alltid varit svag gudstjänstdag. Så detta tror jag inte är någon trend. Vi måste t o m stå ut med inomkristen konkurens eftersom Fridsförbundet har församlingsdagar och några av våra trogna säkert valde bönhus istället för kyrka.
 
Glädjeämnet var av helt annat världsligt slag. Luleå leder elitserietabellen efter seger över Skellefteå (!) - på bortaplan! Tur det finns något glädja sig över. Jag kan väl också ställföreträdande glädja mig över att Rögle* tagit några kliv uppåt i tabellen.
 
- - - - - 
 
* ingen ide' försöka vara könsneutral. Alla  vet ju ändå vilka som är flitigaste gudstjänstdeltagarna
 
** att jag försöker känna sympati även med detta för mig okända lag beror på
1) det är favoritlag för Frimodig kyrkas tidigare riksordf.
2) Chris o Cam Abbott spelade där innan dom kom till Luleå 

Ett illfundigt och fördärvat ting är hjärtat

Bibelordet från någon av profeterna kommer för mig när jag nu för andra gången på drygt två veckor fått vara in på akuten för att med hjälp av något slags dropp igen få ordning på mitt förmaksflimrande hjärta. Som vanligt tycker jag inte att det är särskilt dramatiskt. Jag har ju erfarit detta många gånger. Påtaglig rädsla känner jag inte. Nej, det är den medföljande tröttheten som är problemet. Trösterikt också att jag redan för många år sedan fått läkarord på att orsaken till dessa återkommande problem sannolikt mera finns i generna än i en stressig livs(arbets)situation. Om det senare varit felet hade jag varit tvungen känna skuld över att möjligen själv vara orsaken. Det slipper jag nu. 
 
På väg till sjukhuset i morse hann jag se flera blåljusfordon på Bodenvägen. En trafikolycka.
 
Strax efter lunch var jag på jobbet igen och kunde genomföra hembesök och inplanerade sjukkommunioner. Det är också vård av det illfundiga och fördärvade människohjärtat.
 
Övervägde på vägen hem stanna till vid ishallen och se hockey. Men då jag hade kommit lite sent så lockade det inte lika mycket. Men Luleå gjorde bra ifrån sig. Vände 0-2 till  3-2. Luleå nu tvåa i eltserietabellen. Det också kan få hjärtat hoppa av glädje. Hoppas det inte börjar hoppa för mycket.

Gudstjänstdag

Först högmässa som Bosse ledde. Bra med folk, tre duklag och Bosse distribuerade ensam. Vi har ofta diskuterat både präster emellan och med kyrkvärdar om vi oftare borde vara två som distribuerar. Om det är två präster är det nog mer för det interna prästerliga nöjets skull. Vad kyrkvärdarna beträffar har synpunkten flera gånger framförts att det inte gör något om högmässan blir några minuter längre. Själv fick jag lite OAS-möteskänsla när högmässan inte var slut förrän tjugo i ett. Men det ska väl skyllas mer på Bosses långa predikan som kändes ungefär som tre femtonminuters predikningar direkt efter varandra - en över var och en av texterna.
- Men vad ska man göra när det är så helt underbara texter, undrade han vid kaffet efteråt.
 
Inte vet jag. Själv tyckte jag att det var en fin gudstjänst. Roligt också med flera av våra invandrade vänner, både från Burma och Egypten. Och ingen hörde jag som klagade över att det blev för långt.
 
Efter gudstjänst och kyrkkaffe var vi några som gick på lokala pizzerian och käkade.
 
Efter dagens rejäla högmässa borde det kanske varit nog med gudstjänst, men då jag var uppsatt predika hos Fridsförbundet denna dag så blev det bönhusbesök kl 16. Även Mikael predikade. Ett antal deltagare från förmiddagens högmässa såg jag även i bönhuset. Dom hade tydligen utrymme ta in ytterligare predikan. Givande och ytterst intressanta samtal vid kaffet efteråt. Bl a om nådegåvorna (utifrån episteln 1 Kor 12 i evangelienboken i 37 års psalmbok och om behovet av även annan typ av undervisning än predikan; tex en bibel/undervisningslördag där man kunde undervisa mer om sådant jag kort nämnde i predikan då jag berörde frågan om nya testamentets tillkomst. En av mina samtalspartners vid kaffet berättade att hon redan under predikan googlat på 2 Petrusbrevet (från vilket jag tagit predikotext) och sett att det dröjt rätt länge innan det var accepterat som kanoniskt i hela kyrkan. Sådan kunskap som för några årtionden sedan i praktiken var exklusivt tillgänglig för dem som studerade teologi den är nu tillgänglig för vem som helst som har en smartphone. Det ställer nya krav och ger nya utmaningar.

Gripande en gång till

När jag ändå i föregående inlägg alldelse nyss berättat om givande undervisning vid bibeldag i Örnäsets kyrka, så kan jag berätta om något annat intressant också.
 
För några veckor sedan skrev jag om hur gripen jag blev när jag i Skavlan en fredagkväll såg hans samtal med den unga amerikanska kvinnan Amanda Knox som blev felaktigt dömd för mord i Italien och oskyldig fick sitta fyra år i fängelse och utstå ännu fler år av rättegångar och överklaganden innan hon slutligt blev helt fri. 
 
När jag på nätet såg att hon en kväll skulle intervjuas på Chinateatern i Stockholm uppfylldes jag av en oemotståndlig lust fara dit över kvällen. Sagt och gjort. Men inte så snabbt fram och tillbaka att jag inte hann med ett kort besök hos biskop Göran med givande samtal om kyrkligt ditt och datt. Men huvudärendet till huvudstaden som sagt ett annat.
 
Efter att ha hört Amanda Knox i Skavlan och även köpt och läst hennes bok, så var det väl inget innehållsligt nytt,  men roligt se henne med egna ögon och även få en kort pratstund efteråt.
 
Som jag skrev tidigare så är det kanske min fleråriga tjänst som fängelse- och häktespräst som gör att jag så kan känna med dem som varit inlåsta. När hon berättade att hon under fyra år inte öppnat en enda dörr själv så var igenkännandet stort även för en fängelsepräst. När man befinner sig inne på fängelset/häktet kommer man aldrig många meter utan att ha en följeslagare eller ringa efter någon som kommer och öppnar.
 
Det som kanske särskilt imponerat på mig är att hon tagit sig igenom denna period av både fängelsestraff och ytterst förnedrande negativ publicitet med värdigheten i behåll. Hon kunde ju lika gärna ha blivit en förgrämd, bitter person full av hämndlystnad. Så icke. Det var det som var roligt att möta. 
 
En annan sak hon uttryckt handlar om detta att tvingas bli någon annan än den man egentligen är. Hon blev ju i skvallerpressen utmålad som något hon absolut inte var. Och både under fängelsetiden och sedan i sitt arbete bland oskyldigt dömda har hon mött flera som bokstavligt fått sina liv stulna och porträtterats som monster. Hur lätt är det inte att vi gör människor till "dom andra". Och när vi gjort det tar oss den självklara rätten att bedöma och värdera (och förkasta) dem.

Intressanta föredrag

har jag åhört.
 
Idag var det en en församlings-/bibeldag i Örnäsets kyrka som domprosten tagit initiativ till. Förste talare var Bengt Pohjanen som fått ämnet Kyrkan, änka eller brud? och talade om att den kyrka som gifter sig med tidsandan snabbt blir änka. Intressant var också tanken att orden om Visheten i Ordspråksbokens kap 8 (också?) kan handla om kyrkan, inte bara om Sonen. Jag tvingas erkänna att den tanken har jag inte mött. Men säger inte emot.
 
Dagens andre talare var Per Åkerlund som givits ämnet Ett tveeggat svärd. Intressant om Guds ord.
 
Sist på dagen, när kyrkklockorna redan ringt in helgen, berättade Bengt om senaste delen av sin självbiografi Gränsgångare 68. Den har jag redan läst. Det kanske låg lite utanför en bibeldags tema. Men mycket av det som behandlas i boken är ju andliga sķeenden under hans prästtid, så ok då. Och Bengt är ju en fantastisk berättare som alltid är rolig lyssna på. Han utlovade även en fjärde del av sina memoarer. Ser fram emot den också.
 
I morgon är det ledig söndag. Bosse leder högmässan i den kyrka där jag oftast går. Men helt predikolös blir jag inte. På eftermiddagen predikar jag i Fridsförbundets bönhus. Två gånger per termin brukar jag bli uppsatt på predikolistan förutom de tillfällen jag leder mässor i sammanhanget.

När jag var i kyrkan i söndags

samtalade jag en stund med en av våra regelbundna gudstjänstfirare. Han hade också sett senaste numret av Vårt Luleå. När han läst om nya stadsdelen Kronan hade han tänkt precis detsamma som jag: här planeras allt in, men inte en kyrka. Han uttryckte väl i fortsättningen detsamma som jag gjorde i tidigare inlägg i ämnet, att det inte är självklart att det längre överallt ska byggas distriktskyrkor av sjuttiotalsmodell, men när det inte gör det så borde något annat kyrkligt planeras. En hyrd lokal i stadsdelcentrum, eller en lägenhet eller (tillägger jag) åtminstone att en präst och en diakon avdelas att ha ansvar för området - med tillåtelse att ägna märkbar del av sin arbetstid åt att "bara" (?) finnas i området och bedja. Men inget av detta har hörts varken på storkollegier eller områdeskollegier eller prästkollegier. 
 
Alltså finns frågan inte? 
 
Bäst att tänka själv då.
 
Kanske.
 
 

Arbetssöndag

Men det gör ingen större skillnad om man arbetar eller inte. I kyrkan går man i vart fall. Enligt tjänstgörande kyrkvärd var vi 49 i gudstjänsten idag. Inte illa faktiskt, ändå saknades några av dem som nästan alltid kommer + ytterligare ett antal av dem som ibland kommer. Men å andra sidan var några andra på plats av dem som bara ibland kommer. 
 
I högmässan idag var en koptisk familj fr Egypten närvarande (familjen hör till dem som kommer ibland). De större barnen har alltid kommunicerat helt självklart men det några månader gamla, döpta, spädbarnet gav jag välsignelse. Efteråt noterade jag att familjen stod kvar utanför knäfallet och fick hjälp av diakonen påkalla min uppmärksamhet. När jag steg fram mot dem sa fadern, med en gest mot spädbarnet i moderns famn: "han ("hon"?-hörde ej tydligt) ska också ha blod"  och förklarade hur jag ska doppa fingret i kalken och låta barnet suga på fingret. Efter gudstjänst och kyrkkaffe fick jag ännu noggrannare undervisning om exakt hur det ska utföras. "Om barnet är sjukt och behöver medicin, tar barnet själv? Nej, det är föräldrarna som ger". Slutsatsen lika klar som enkel: det är föräldrarnas ansvar se till att barnet får sakramentet. En annan sak jag noterat med dessa vänner är att dom aldrig omtalar nattvardselementen med orden bröd och vin utan dom säger alltid kropp och blod.
 
Jag säger bara: kära invandrade vänner från andra traditioner, välsignade är ni!
 
 - - - - 
 
Tankar från föregående inlägg - och diskussion med min gamle kamrat? - fortsätter i en senare bloggpost. Nu är det nog sent gå till bädd.

Funderingar

ägnar jag mig väl åt ibland. T ex kan jag fundera över  det kyrkliga livets olika aspekter. Och hur dess nuvarande dylika skiljer sig från min ungdoms- och studietids motsvarande.
 
En sak fick jag anledning fundera över när kommunens lilla reklamtidskrift Vårt Luleå damp ner i brevlådan. Eller för att vara exakt, det var ju inte just i stunden den damp ner som funderandet började utan senare när jag fiskat upp den ur brevlådan och börjat titta i den. På mittuppslaget handlade det om kommunens nya stora bostadsområde. Så skapar vi livskvalite på Kronan löd rubriken. Och sedan uppräkning och tecknade färgbilder av allt som ska iordningställas, skola, äldreboende, sporthall, kommundelscentrum på 3000 m2 och mycket mer.
 
Nå't som fattas? Tydligen inte enligt nutidens samhällsplanerare. Men hade detta varit under 70-talet då hade en distriktskyrka definitivt planerats in. Och hade så inte skett i första läget så hade kyrkoråd definitivt protesterat. Varför inte nu?
 
Nu skyller jag inte på samhällsplanerarna. Hellre på kyrkans företrädare. Varför säger ingen någonting? Varför har ingen några visioner för verksamhet och evangelisation i ett nytt bostadsområde?
 
Vad har hänt med den kyrka som för 50 år sedan var angelägen att ha en närvaro i alla stadsdelar, men som nu tydligen inte har visioner för någonting.
 
Jo, jag är medveten om att det inte går kopiera gårdagens verksamheter. Att många av tidigare existerande förutsättningar inte längre finns, t ex barntimmearbetet som var en stor kontaktyta och även i övrigt en större grupp människor i samhället som kände sig mer aktivt befryndade med kyrkan. Men likväl, det är väl när alla dylika förutsättningar saknas som det är dags att tänka evangelisation och Nya sätt att vara kyrka. Jag påstår absolut inte att det måste finnas just en distriktskyrka av 70-talsmodell. Tvärtom är jag kanske hellre kritisk när jag hör om kyrkoförsamlingar som i nutid binder upp sig i stora byggnadsprojekt som vi i framtiden möjligen kan få komma att uppfatta mest som ekonomisk börda. Men varför tänker vi inte ens någonting? 

RSS 2.0