Kvalitetsmätning
Det hela handlade om arbetslivet. Om hur man upplevde arbetsgivarens förmåga att inspirera och ge möjlighet till utbildning och om man har den kompetens som krävs för jobbet och om ens närmaste chef är bra och om man känner oro inför att gå till jobbet....
Varje fråga bestod av ett påstående där man skulle sätta in sig på en skala där tio var instämmer helt och 1 instämmer inte alls. Jag hamande oftast på övre halvan.
+ att det fanns ett antal enkla ja- och nejfrågor ihop med några om hur många dagar man varit sjuk senaste året, O, 1-3, 4-14 osv. Den svåraste att besvara var ju hur månge dagar man kommer att vara sjuk det närmaste året.
Tur att utfrågningen inte tog längre tid, för då hade jag missat gårdagens kvällspromenad och då hade jag kanske blivit sjuk av stillasittande. Det håller jag på att bli nu. Det regnar ute så det lockar inte med morgonpromenad. Då är frågan: ska man promenera inne på den införskaffade crosstrainern - kanske borde man det så man kan skryta inför goda vänner, tillika crosstrainerägare, när vi om en stund möts i högmässan i Hertsökyrkan - eller ska man hoppas på bättre väder för eftermiddagspromenad istället.
Bloggkollegan Stora syster i vassen andas viss uppgivenhet inför sitt bloggande. Hon tycks inte riktigt veta vad hon ska skriva om när det gäller det kyrkliga. Håller med. Därför blir det bara totalt meningslösa inlägg av denna typ. Men kanske är något mer på G? Den som läser får se.
Morgonens stillasittande i kombination med bloggläsande gav ju också den slutliga informationen att det inte var bloggkompisen, prästen och gamle kamraten Strömbergsson som gav kristendomen gult kort.
Sent igår kväll kom äldste sonen från Stockholm. Han stannar över hela långhelgen. Idag kommer bror och svägerska från Umeå. Dom ska hälsa på föräldrarna - och jag får väl glädjen se dom en kort stund jag med.
Resten av våren och sommaren 2012
Inser att jag länge försummat att förnya kategorin Gudstjänstschema Hertsökyrkan. Har någon klagat?
Hur som helst, här kommer slutet av våren och sommaren 2012:
(tider kl 11 när ej annat anges)
Torsd 17 maj (Kristi himmelsfärds dag) Högmässa (Bo Nordin)
Sönd 20 maj kl 18 Psalmafton, fika o samvaro från kl 17 (Torbjörn, Tuula, Samuel)
Sönd 27 maj Pingstdagen Högmässa (Mats Reimhagen)
Månd 28 maj Annandag Pingst kl 19 Mässa (Torbjörn Lindahl)
Torsd 31 maj kl 19.30 Veckomässa (Torbjörn Lindahl)
Sönd 3 juni Högmässa (Mats Reimhagen)
Sönd 10 juni Högmässa (Bo Nordin)*
Torsd 14 juni kl 19.30 Veckomässa (Bo Nordin) (sista veckomässan för våren)
Sönd 17 juni Högmässa (Bo Nordin)
Från och med "Midsommarsöndagen" firar vi mässa varannan söndag kl 18 enligt följande:
Sönd 24 (Mikael Sundqvist)
Sönd 8 juli (Bo Nordin)
Sönd 22 juli (Torbjörn Lindahl)
Sönd 5 aug (Mats Reimhagen)
19 aug är det osäkert om mässan blir kl 11 el 18.
Reservation för att tjänstgörande präst kan ändras.
Fr o m 26 augusti gudstjänst söndagar kl 11.
Veckomässor torsdagar jämna veckor kl 19.30 med start torsd 23 augusti
* själv går jag på ledighet och semester i ock med denna helg (9-10 juni) och återkommer till jobbet 17 juli
Intensiv helg Bön & MC
Igår predikade jag över de tio buden (2 Mos 20 resp 5 Mos 5) (eller de tio orden som Göran Larsson lärt att judarna säger) även om jag inte så detaljerat gick in på varje bud utan mer talade om en del principiella frågor. Idag blev det nästan en slags fortsättning då jag predikade över Ps 32. Andre kallade predikanten var Birger Palo. Han predikade igår över Jesu översteprästerliga förbön (Jh 17) och idag över den kristnes vapenrustning (Ef 6).
Både Birger och jag (han idag, jag igår) nämnde och varnade för det inflytande som div new age-idéer alltmer tycks få även bland vissa kristna.
När jag utlade Ps 32:8 (Jag ska lära dig och undervisa dig om den väg du ska vandra) så talade jag en del om hur Gud leder oss - genom ordet, genom skeenden i livet som Gud kan ställa till rätta och genom direkta tilltal av den Helig Ande. Det sista försökte jag förklara en del då jag har på känn att det är något som inte betonas så tydligt i laestadianska sammanhang.
Givetvis var jag på gudstjänst i Hertsökyrkan också. Vi hade familjegudstjänst kl 11 idag. Hertsöns och Örnäsets gemensamma kör medverkade. Kyrkobönen genomförde vi på ett annorlunda sätt. Hoppas det upplevdes fungera. Predikan lurade jag en av närvarande präster att medverka i. Men då tar man en risk - han kan börja prata om nå't helt annat än man tänkt :)
Idag hade jag åkt motorcykel till både Hertsön och Sävast, så efter eftermiddagsbönen blev det en extra MC-tur. Körde efter gamla militärvägen mot Niemisel för att få lite kurvor. Hade nog tänkt köra ända till Morjärv men vände i tid då det började bli lite svalt. Ett kort ögonblick hann jag tänka att om jag kör ända till Morjärv så kunde jag lika gärna fortsätta till Juoksengi och värma mig i kollegas bastu, men jag övervann den frestelsen i tid. Knackade istället på hos annan vän utanför Råneå, men han var inte hemma.
Nu är jag hemma.
Begravning
Jag lärde känna Gunnar i mitten av åttiotalet då han med sin familj kom till Gammelstad. Vi blev kollegor och han och familjen flyttade in i ett hus på samma gata där vi bodde. Eftersom våra tre barn var i ungefär samma ålder så hade vi en del med varandra att göra även privat.
I några år arbetade Gunnar i församlingen (Nederluleå) men när sjukhusprästtjänsten vid lasarettet i Boden blev ledig så sökte han den. Jag kom att sakna Gunnar som nära kollega men han anförtrodde mig att det var sjukhusprästtjänsten han redan tidigare haft siktet inställt på. Han hade ju även tidigare haft sådant arbete söderut.
Gunnar med familj flyttade till Boden och därmed fick vi mindre med varandra att göra.
När sjukhusen i Luleå och Boden stängdes så flyttade sjukhuskyrkan till det nya gemensamma lasarettet i Sunderbyn och Gunnar flyttade givetvis med och blev återigen präst i Nederluleå. Men då hade jag redan slutat i församlingen så vi har inte varit nära kollegor på senare år, men vi har setts i olika sammanhang.
För ett drygt år sedan då jag låg en vecka på sjukhuset fick jag besök av Gunnar två gånger. Han var då redan märkt av sin sjukdom men jobbade fortfarande. Därefter har jag mött Gunnar två gånger, den ena vid en gudstjänst i Rörvikskyrkan den andra gången när jag hälsade på hemma hos honom och Lena. Vi fick då be tillsammans.
Många är det som bett för Gunnar under hans sjukdomstid, många med bön om ett helande. Nu blev det inte så. Varför? hör kanske till de frågor som en gång blir besvarade. Tröst får vi söka i det faktum att det största helandet ligger i att gå döden till mötes i tron på sin Frälsare.
Vila i frid till uppståndelsens morgon!
Crosstrainer
Övervägde slå på värmen så man om någon dag kan vara där någon gång, men tvekade. Det är ju fortfarande lite småkallt.
Crosstrainern hade dock vissa likheter med mig: en skruv lös, men fungerar hjälpligt ändå och den saken är lätt att fixa. I crosstrainerns fall alltså. Hur det går i mitt fall kan jag inte bedöma.
Det där ordet crosstrainer skulle man ju kunna göra något uppbyggligt av. Får se om jag kan klura ut något till predikningarna i helgen då jag ska vara på Fridsförbundet i Boden (Mariakyrkan, Sävast). Med stöd av kära läsarnas trogna böner ska nog något lämpligt ord ges.
- - - -
Fel: den hade inte en skruv lös utan det var ju en skruv (bult) som fattades. Tur att jag inte bara har en skruv lös utan i förrådet har en massa lösa skruvar. Nu är det fixat.
Tjugoårsfirande
Efter högmässan, då jag tillsammans med kyrkvärdarna ägnade mig åt div i sakristian, blev jag ombedd komma till köket. Döm om min förvåning - och glädje - som kom över mig då jag på serveringsbänken såg den tårta som Ingela gjort (hon är utbildad konditor). Den gesten uppskattade jag.
Ett trevligt kyrkfika blev det. De tjugo åren syftar ju på den tid som gått sedan jag började i Örnäsets församling. Men eftersom jag började i Hertsökyrkan först 1999 så kan vi ju snart ha en 15-årstårta också :)
När jag ändå håller på och laddar upp bilder i bloggen så kan jag ju också passa på att visa hur det numera ser ut i Hertsökyrkan efter den sista ommöbleringen, vilken jag tidigare omtalat.
När kyrkan invigdes stod möbleringen snett i rummet med altaret framför det hörnfönster som anas i bildens högra del. Det ändrades ganska fort eftersom gudstjänstfirarna blev bländade alla soliga söndagar och prästen stod i motljus och såg ut som en mörk skugga i ansiktet. Under många år var altaret vid södra väggen, men vid sista renoveringen placerade vi det åt rätt håll - öster.* Nu väntar vi bara på den stora ikon som är på väg att färdigställas för att placeras på väggen bakom huvudaltaret och kanske får vi bestalla fyra, fem till, i mindre storlek, så blir nog kyrkorummet ganska komplett. Korset bakom altaret är ett av Eva Spångbergs, ett processionskors som tillhör OAS-rörelsen.
Sedan söder-tiden finns ett kors på södra väggen som under många år upplevts som helt omotiverat utslängt, men nu fixade vi ett litet bönealtare där och placerade ljusbäraren bredvid. Inte så illa tycker jag själv. På nedre bilden ser man även i södra väggens innersta del en bit av den väggmålning som fungerade som altartavla i kyrkorummets ursprungliga användning.
* återigen? Har hört glunkas lite svagt att det ska ha prövats östriktning på kyrkorummet under någon tidigare period mellan "snett" och "söder". Men det var i så fall långt före min tid.
Tjugo år
Nu har jag varit tjugo år på samma jobb. Eller kan man säga det? Jag har bytt område inom församlingen och arbetsgivaren har blivit ny, fastän samma, då Luleå Kyrkliga samfällighet upphörde och Örnäsets församling blev en del av Luleå Domkyrkoförsamling igen. Nå, jag anser att jag varit på samma jobb i tjugo år. Det var nämligen den första maj 1992 som min anställning i Örnäsets församling (Luleå kyrkliga samfällighet) startade.
Vad ska jag fokusera på när jag ser tillbaka? Människor jag mött? Massor givetvis, men det är bara att erkänna att jag börjar uppleva samma sak som andra begynnande åldringar: man minns gamla tider bättre än de senare. Antalet konfirmander, dopföräldrar, sörjande m fl som jag mött under åren kan jag inte hålla reda på. När man tjänstgjort så länge på samma ort blir det givetvis många människor som man möter i flera sammanhang. Och då folk i familjer ogenerat flyttar över församlingsgränserna kan det ju hända att man i Örnäset vigt någon som man döpte i Nederluleå på 80-talet.*
Det jag dock skulle vilja slå fast efter alla år är vikten av lokal anknytning. Under många år har vi inte orkat med att förverkliga det i alla dessa avseenden. Mina klara minnen från dylikt kommer istället från Nederluleå på 80-talet. Under några år drev vi hårt att distriktsprästerna i de flesta fall skulle vara dopförrättare för familjer inom distriktet. Innebar att man omöjligt kunde ha speciella "jourhelger" för prästerna. Ofta kunde alla präster jobba samma lördag och ha ett dop var. En ordning som ur arbetssynpunkt till slut blev orimlig. Men ur kontaktsynpunkt var det ovärderligt. Det innebar tex att jag döpte nästan alla dopbarn på Porsön födda 1983. När vi sedan flyttade till området så kunde min äldste son en gång glatt rapportera: "pappa du har ju döpt nästan alla i min klass".
En annan dylik lokalanknytning som vi hade i Nederluleå var utdelandet av julblommor till de äldre. År efter år besökte man hem i samma byar och träffade både äldre och yngre.
Läsarna noterar att jag här ger exempel på det jag sade tidigare: man minns gamla tider bättre. Den mest tydliga lokalanknytningen under Örnästiden har ju varit konfirmanderna, där vi tidigare haft grupper i alla distrikt, ledda av respektive präst. Nu när konfirmanddeltagandet sjunkit har grupperna i varje distrikt tyvärr försvunnit. Att försöka ha lokalanknytning i samband med begravningar är ju alltid svårare. Vem ska man ta sikte på? Den avlidne? Knappast så stor idé om kontakt ska knytas för framtiden. De anhöriga? De kan ju lika gärna bo i annan del av församlingen eller i grannförsamling.**
En viss sorg kan jag känna över att hela svenska kyrkan just nu - och vår enskilda församling glider med i samma skeende - är inne i en process som drar mot stordrift, centralisering, rationalisering. Jag beklagar det. Verkligt församlingsliv - som är något annat än av anställda producerad verksamhet - kommer alltid att byggas nerifrån med de lokala gemenskaperna som bas.
Eller ska jag fokusera på mina arbetskamrater?
Vilka är det som finns kvar (om jag räknar gamla Örnäsdelen av vår nuvarande hopslagna storförsamling) som jobbade redan när jag började våren 1992?
Ingela - nu arbetskamrat i Hertsökyrkan
Kent - outtröttlig i berättandet av dåliga historier
PeO - vem vet vad han egentligen heter bakom förkortningen?
Lena - trotjänare i Björkskatan
Kerstin - detsamma, gammal kamrat från ungdomstiden
Har jag glömt någon? Tvingas inse att jag nu själv är en av de gamla, jag som alltid tyckt att det var "nyss" jag började.
Eller ska jag fokusera på kyrkoherdar jag haft? (med början i Örnäset, återvänder i den exposén inte till Nederluleåtiden)
Jan, Karin, Olof, Anna-Stina och nu dompr Peder.
Jan och jag hade mötts i ungdomsarbetet redan många gånger under 70- och 80-talen och jag kände stor glädje när det var klart att han blivit kyrkoherde. Karin och jag hade varit studenter samtidigt under några år och mötts bl a i teologgruppen och sedan varit kollegor i samma stad. Vi hade båda varit studentpräster, hon först, jag några år senare (knappt två år mellen Nederluleå- och Örnästiden). Olof var en gammal KU:are från Nederluleå som jag mött redan som ung präst och även haft lite handledning för under en av hans praktikperioder. När vi i efterhand träffas så konstaterar vi alltid att vi fanns så nära varandra under hans kyrkoherdetid men sågs så lite. Anna-Stina hade ju varit komminister i församlingen innan hon blev kyrkoherde. Vi brukar ömsesidigt reta varandra, den ene för att den andre är för gammal, den andre för att den ene är för ung. Vem som retar vem på vilket sätt får ni gissa! Peder: vi har under åren inte haft så mycket med varandra att göra, men så har han ju större delen av sin prästtid varit i Piteå - en stad som Lulebor sorgfälligt undviker så länge det är möjligt.
Ska jag skriva något om de stormar som varit kring min person?
Kulmen var ju 96-97 då Kuriren första året haft en reportageserie om Synoden, vilken jag var medlem i, och andra året skrev mycket om mig då jag tagit rollen som dekan i den lokala avdelningen. Det första året var väl OK men det andra...
När jag i tidningen omtalats som dekan i Synoden*** - vilken "alla" visste var något ytterst skumt trots att ingen egentligen visste vad det var - så drabbades jag under fr a några veckor på våren av en storm av kritik och avståndstagande som är det värsta jag varit med om i hela mitt liv: flera kritiska tidningsartiklar,**** massor av negativa insändare, konfirmandföräldrar dök upp i kyrkan och skällde ut mig efter noter för att jag haft mage att - dom ovetande - ha en så fördärvlig åsikt och likväl ta mig friheten att undervisa deras ungdomar i ett helt år utan lov; konfirmander bytte grupp till andra änden av stan; konfirmander målade djävulshorn med rött på min bild i tidningen och lade den på kyrkbänken; högstadiets elevråd ställde ultimatum till skolledningen att jag inte fick ha skolavslutningen; en samtals-och gemenskapsgrupp i en bostadsförenings regi vägrade längre vara i församlingshemmet (jag hade personligen inget med gruppen att göra); stora mängder människor som mött mig i fullt förtroendfull relation i åratal var plötsligt jättekritiska; under en studieresa för gymnasister till Auschwitz som skedde samma vår uttryckte flera av ungdomarna rakt ut att jag inte borde få vara med på resan - för att nu nämnda de viktigaste och mest påtagliga händelserna.
Men det hela vände i sina radikalaste former ganska snabbt. Redan på den nämnda studieresan, när vi satt på tåget hem från Stockholm hamnade jag i samma kupé som två av de tidigare mest kritiska tjejerna. En av dem uttryckte: "du har verkligen under dessa dagar rivit ner många av mina fördomar om präster". Den nämnda gemenskapsgruppen var - med lite skammens rodnad på deltagarnas kinder - tillbaka i församlingshemmet redan efter sommaren osv.
Att det hela blev en total chock för många av mina arbetskamrater inser jag väl: att plötsligt se en arbetskamrat beskrivas i media i ytterst kritiska ordalag och få massor med frågor om sådant man inte vet ett smack om, det var naturligtvis väldigt påfrestande för många. Men jag får erkänna att jag var lika oförberedd. De åsikter jag har i olika kyrkliga frågor har jag haft unde hela min prästtid, och aldrig tidigare råkat ut för något dylikt. Men det som drabbade mig personligen (och därigenom även min familj) under några påfrestande vårveckor, var av en karaktär och en (omotiverad?) intensitet som gör det mycket svårt (för mig) att förstå och förklara utan att ta till tankar av typen "ondskans andemakter i himlarymderna".
Nå, nu har det lugnat sig sedan länge och vi jobbar vidare. Min glädje över att få fira mässa och predika är lika stor som förr. Känner ingen saknad över att aldrig ha blivit kyrkoherde eller annan typ av "byråkratpräst".
Nu har jag drygt 6 år kvar till pension. Om jag inte går över två år, vilket alla i vår ålder lär behöva om dom ska få någon vettig pension efter det att fyrtitalisterna gått före (som vanligt) genom samhällssystemet. Jag lär väl bli kvar. Är det efter 25 år man får en klocka? Vilken annan församling skulle annars vilja ha mig? Borde jag de sista åren återvända till min "första kärlek", Nederluleå. Kh därstädes får väl höra av sig om han är intresserad värva mig. Kanske får jag nöja mig att ha vissa kurviga vägar inom Nederluleå som hojvägar för trevliga kvällsturer och välsigna människorna från MC:n.
* korrekt ska kanske i ett sådant fall vara att man möter människorna pga att dom bor i Örnäsets församling (nuv Luleå Domkyrko), men om dom ursprungligen kommer från Nederluleå är chansen stor att vigseln blir där, den nuvarande boendeanknytningen till trots.
** just i denna text fokuserar jag på de prästerliga kontaktytorna genom bla kyrkliga handlingar mm. En församling har ju också andra stora kontaktytor genom diakonin, skolarbetet mm
*** och det kopplats ihop med ett yttrande av Dag Sandahl inför vigningen av Sveriges första kvinnliga biskop
**** dagen efter den värsta artikeln - med krigstidsrubriken "vi vill slippa ha med denna man att göra" över ett helt uppslag - mötte jag Kurirens kulturredaktör på sta'n (vi kände varann då vi hade barn i samma klass). Hon rusade mot mig över gatan och uttryckte i praktiken en ursäkt å tidningens vägnar med orden: "Tobbe, du ska veta att det är inte alla på tidningen som tycker likadant". Det har jag alltid med tacksamhet och glädje burit med mig.
- - - - - -
Rättelse: jag noterade vid en extra genomläsning (jag korrekturläser ofta min inlägg en extra gång efter en tid, då ser man lättare felen) att jag felstavat ordet kyrkoherdar. Det hade blivit kyrkhoredar. Vad menas med det? :)
Våren är här...
...även om det inte riktigt märks på vädret. Nu har nämligen de tre viktigaste vårtecknen skett:
1. Fyrverkeriet vid majbrasan vid Högskolan
2. Första maj-rundan för motorcyklar
3. Lunds studentsångare på TV
Viktigast är dock givetvis MC-rundan. I år var vi ganska många, men om man ska gissa utifrån hur lång bit av Älvsbyns Storgata vi lyckades proppa igen med motorcyklar så var vi en bra bit under rekordet på ca tusen. Men någon officiell siffra har jag inte hört. Bilden - just från Älvsbyn - är beviset för att jag var med.
Detta är sjunde gången jag kör majrundan. Under alla år utom det första har jag varit aktiv att sälja våra pins -ett nytt för varje år - varje åkares bevis på deltagande och en nödvändig inkomstkälla för SMC Norrbotten, om vi ska kunna hålla arrangemanget igång. Men jag måste nog erkänna att jag blivit sämre säljare för varje år. Det beror sannolikt på att för varje år blir det fler som man känner igen som man måste surra med en stund. I Luleå fastnade jag också en lång stund med en hojägare som har just den modell som jag erkänt visst lust att köpa: Yamaha TDM 900. Vi snackade så länge att hade vi fortsatt en kvart till så hade det blivit affär. Han var nämligen på väg sälja sin och byta till Triumph Tiger 1050. Eftersom han också hade en kompis som var på jakt efter en Honda Transalp så lyckade vi nästan sy ihop ett triangeldrama - av helt dygdig sort, dock!
En typisk märkesförsäljning kan te sig ungefär sålunda:
- Tjäna ungdomar, har ni fått chansen köpa Första maj-märket?
- ??? (= offrens ansiktsuttryck)
- !!! (= mitt ansiktsuttryck)
- Nä!
- Då får ni chansen nu!
- Nä, jag tror inte det.
(Pinsam tystnad under vilken psykologin verkar till min fördel)
- Det var inte det svar jag ville höra.
- Det säger du?
- Ja, det säger jag
- Vilket svar ville du höra då? (den potentielle köparen är redan besegrad, men det vill han inte erkänna än)
- "Givetvis!!! Självklart ställer vi upp och stöder SMC, så att vi har råd fortsätta denna fantastiska tradition! Vi vill naturligtvis inte vara några snyltare som plockar russinen ur kakan och låter andra stå för fiolerna."
- (Leende) Du ger dig inte du.
- Nej, det gör jag inte.
Börsen plockas fram och affären är i hamn. 30 kr till SMC Norrbotten och 10 kr till SMC:s skadefond (där motorcyklister som skadats i olycka kan få hjälp till rehabilitering el dyl)
Men nu har jag nog tappat stinget en aning. Sålde bara 60-70 märken, mot första årets ca 150. kanske ska jag skylla på att jag i Älvsbyn inte alls förökte sälja utan ägnade hela pausen åt att surra med min gamle kamrat och hans hustru.
Vid slutstationen Nolia i Piteå träffade jag förste ägaren till min hoj. Då han visste att hojen gått ca 8000 mil när jag körde omkull våren 2009 så fick han mig att inse hur lite jag kört de sista tre åren. Vägmätaren står nu på ca 8500, till vilket ska adderas de ca 100 mil jag körde ifjol med trasig väg- (och hastighets-!)mätare. I snitt ca 200 mil per år. Jag vet att många inte kör mer, vilket man kan se på blocket ibland där det kan säljas 5-6 år gamla cyklar som inte rullat mer är 1000 mil, men förr brukade jag vara uppe i den mängden innan maj månad var slut. Men det var väl nyhetens behag. Kunde dock vittna om att nu - efter några års partiell MC-fasta - känns det som att lusten börjat återkomma. Det tog han emot som ett tröstande ord. Kanske blir det en längre semester i år. Planen är att ta hojen till OAS-mötet i Kungsbacka.
På hemvägen från Piteå övervägde jag svänga förbi arbetskamrat i Klöverträsk som erbjudit mig komma förbi på en fika. Men det var redan lite för sent för den omvägen. Kanske hinner jag förbi en sväng vid senare tillfälle innan kakorna är slut.
Profetia
I gudstjänstens inledning fick vi lyssna till ett "budskap" som lästes upp av en äldre kvinna i församlingen. Hon hade i sin tur fått det från en frikyrklig broder och budskapet var ett sådant som spreds runt bland kristna, ursprungligen mottaget av någon kristen kvinna i västergötland, om jag minns rätt.
Budskapet var av den - ursäkta om det låter aningen nonchalant!* - "vanliga typen": Gud ska sända en väckelse över vårt land nu; den ska märkas av alla; stora skaror ska på ett genomgripande sätt beröras och allt i det kyrkliga och andliga som är trä, strå och halm, dvs som är skapat och bara organiserat av människor, ska brännas bort.
Om det senare sker skulle det ju vara en nyttig utmaning. Men hur mycket skulle då bli kvar i svenska kyrkan kan man undra. Får jag åka till kyrkomötet i höst?
Den andra lite kritiska frågan jag ställer mig är hur det ska tolkas när det sägs att Gud sänder en väckelse nu. Inom två veckor, ett halvår, ett år, fem år??? Hur länge dröjer det innan man kan säga att profetian är uppfylld eller inte?
Kanske tvingas jag erkänna att jag är aningen - jag vad är det nu jag egentligen känner?** - av nu-sänder-Gud-en-väckelse-över-vårt-land-budskap. Har hört åtskilliga sedan 70-talet.
Men som påminnelse om vad vi bör be om och om vad som bör vara i fokus för vårt kyrkliga arbete så var det nyttigt. och allra nyttigast blir det nog om var ock en av oss tar till oss ett dylikt budskap till egen prövning. Vad i mitt liv och verksamhet är bara trä, strå och halm? Kanske bör vi i församlingarna skriva att vi ber Gud bränna bort allt som bara är mänskligt, som inledningstext i våra församlingsinstruktioner och verksamhetsplaner?
* och ** här gör jag nu ett lite tillägg dagen efter. Skrev igår att jag kände aningen "trötthet" inför dylika budskap. Känner nu att det kanske var väl känslomässigt avvisande, så jag strök det. Övervägde ändra till det något sakligare tveksamhet, men det kändes för tydligt negativt. Hur ska jag uttrycka min känsla? Neutral och t v nollställd? Nej, jag är inte negativ men blir inte heller påtagligt entusiastisk.
Själva tanken, att Gud genom människor kan sända oss budskap och profetior, det bejakar jag fullt ut. Och därför tror jag det är nödvändigt att vi "övar" oss ta emot dylika budskap. Då blir jag glad över den kristna syster som ville ställa sig till förfogande och läste upp budskapet och glad att kollegan lät det ske i mässan. Utsläck inte profetian, men pröva allt.
Olika slags gudstjänster IV
Dock tror jag att mycket av det jag vill säga om detta redan blivit sagt, tex i vissa kommentarer till de föregående inläggen, och jag inser när jag kollar bakåt att en del blev nämnt redan i inlägget om Traditionell liturgi - hållbar än i dag, vilket jag skrev för en knapp månad sedan.
Men jag ska likväl försöka sammanfatta det hela:
1. Högmässan är de troendes gudstjänst. Den är högtidlig, fylld av liturgi, även estetiskt vacker - särskilt om den firas i ett smyckat gudstjänstrum - pga den liturgiska sången, de liturgiska kläderna mm. Skälet till att högmässan också ska vara vacker för örat och ögat (och gärna även för luktsinnet, om rökelse används!) är att den är biblisk, tar i anspråk alla de gudstjänstens uttryckssätt som vi kan se i Bibeln, men framförallt därför att den är en, visserligen svag och bristfällig, men dock, avglans av den eviga himmelska gudstjänst som är målet för vår pilgrimsvandring på jorden.
Att fira högmässa/liturgi är alltså ett sätt att "öva" sig inför himmelen. Gudstjänsten är då en försmak av det som i Skriften kallas både bröllop och måltid.
2. Det frikyrkliga/lågkyrkliga mötet/predikogudstjänsten är i grunden ett väckelsemöte som i princip lika gärna kunnat förekomma på gator och torg - gärna det, det är ju där som det väckande ordet ska höras - bland människorna! - men som sedan, i princip sekundärt, flyttat in i "lokalen" och blivit den nya väckelsens "huvudgudstjänst". Tyvärr bara då att den på vägen tappat så mycket av den ursprungliga kristna liturgin. Absolut inget fel på predikomöten och väckelsemöten - jag har otaliga gånger vittnat om hur jag känner mig lika hemma i sådana sammanhang och med glädje predikar där - men det blir en brist när detta i praktiken får ersätta den kompletta liturgin som den centrala gudstänstformen.
3. I mötet är man lyssnare/åhörare, i mässan/liturgin deltagare/gudstjänstfirare. Långa tider i svenska kyrkan - särskilt under 1800-talets förfallsperiod - skalade man dock bort så mycket av liturgins rikedom att man i praktiken gjorde om högmässan (som oftast dessutom firades utan nattvard) till en ren predikogudstjänst. Under 1900-talet har vi sedan i svenska kyrkan succesivt fått restaurera högmässan och återupprätta dess rikedom. Det är detta skeende som många upplevt som "katolskt". Själv ser jag det bara som en rikedom.
I ett möte är man alltså till allra största delen bara lyssnare. I vissa fall kan sedan någon form av respons erbjudas genom personlig förbön, eller som i laestadianska sammanhang att man ber varandra om syndernas förlåtelse. Allt gott och väl - jag uppskattar det också! - men i princip ändå helt ett producent (talare/ev sångare) - konsument (åhörarna)förhållande. I en komplett liturgi är man däremot deltagare/gudstjänstfirare i hela gudstjänsten.
4. Detta, att även vår högmässa under långa tider på många platser helt förfallit till att till största delen förpassa deltagarna till en passiv åhörarroll, gör att många som vant sig vid detta värjer sig inför att möta en liturgi där man förväntas vara aktiv.
5. Detta sista gör att jag i praktiken tror att högmässan/liturgin kan vara väl så utmanande för den enskilde som en aldrig så eldig väckelsepredikan. I liturgin utmanas man att bekänna sin tro inte bara i den högt lästa trosbekännelsen, utan i varje liturgiskt moment där den enskilde förvantas vara aktiv, ända ner till minsta, högt uttalade, Amen. I mötet däremot, kan man mycket lättare längre stunder sjunka ner i en passiv lyssnarroll.
6. Sedan kan man ju se att många av de rörelser (frikyrkliga/lågkyrkliga) som länge levt med det enkla mötet, senare, efter några generationer, sakta börjar restaurera sin gudstjänst efter mönster av högmässan (ibland vägen via söndagsgudstjänstens ordning). Det är som att högmässoliturgins form har en inneboende kraft som sakta tränger sig tiillbaka. Men o vilken onödig omväg att först slänga bort liturgin och sedan efter 3-4-5 generationer försöka återvinna den på nytt.
7. Alltså behåller vi liturgin. Som komplement till varandra fungerar dom bra: högmässan på förmiddagen och bönhuset på eftermiddagen.
Nu är det dags...
Idag hämtade jag under förmiddagen - jag är ledig idag - hojen från verkstaden hos Heds. Den har stått där hela vintern. Den i höstas beställda reparationen blev lite sen och av någon anledning missade jag verkstadens besked att det var dags hämta den, så det blev för sent ta hem den före vintern. Så den blev kvar. Men det har den inte mått illa av, tror jag.
Kort hemfärd. I princip raka spåret. Övervann frestelsen att ta en extra tur. Senare på eftermiddagen då jag prommenerade sista delen av vägen hem efter ett besök hos mamma var det finare väder. Då återkom frestelsen men den övervanns av visss trötthet när jag väl kommit hem.
I samband med verkstadsbesöket passade jag på kolla lite på begagnade hojar. Ett fint ex av Yamaha TDM 900 fick det att vattnas en aning i munnen. Tidigare i månaden har jag även använt del av ledig förmiddag till besök på både Hondacenter - Honda har ju några nya intressanta modeller - och Lindroths där man kunde beskåda både Suzuki V-Strom 650 och nya Triump Tiger 800. Hm...Nä, det slutar nog med att jag behåller min gamla Transalp (Honda). Men en något större hoj skulle vara roligt när man ligger efter landsvägen. En hoj med 21 tums framhjul behöver jag ju egentligen inte, jag som aldrig ger mig ut med hojen bland grönsakerna och sällan kör på grusvägar.
Nu gäller det att med några korta svängar under helgen öva upp känslan så man är fit for fight till maj-rundan på tisdag. Min gamle kamrat möter väl upp på Storgatan i Älvsbyn?
Olika slags gudstjänster III
Detta är alltså inte det ursprungligen tänkta inlägg nr tre i denna serie utan det som jag i kommentar till föregående inlägg kallade två och en halv. Den tidgare tänkta trean får bli fyra!
Innan jag kommer fram till att skriva det som ursprungligen gett denna inläggs-serie sitt namn Olika slags gudstjänster så måste jag skriva något om synen på liturgin och dess uppkomst överhuvudtaget.
Ibland tänker vi oss att det ursprungliga kristna gudstjänstsättet var helt fritt, kanske karismatiskt, men helt utan särskild högtidlighet, bestämda ordningar och liturgi. Liturgin och de mer fasta ordningarna anses enligt denna syn snarast vara resultatet av kyrkans förfall och förstelning. Dött, med andra ord.
Skälet till denna syn är att vi ofta uppfattar de första lärjungarna som helt obildade. Kanske hade dom inte gått i någon skola i modern mening, men det betyder inte att dom var totala religiösa analfabeter när dom kallades av Jesus. Vi tänker oss ofta lärjungarna - som framträder för vår inre bild på stranden vid Genesarets sjö med fisknät i händerna - som ett slags norrländska lekmannapredikanter, som möjligtvis deltagit vid en "söndagsbön" i ett hem, men aldrig sett något som liknar en stor kyrka och det gudstjänstliv som firas där.
Verkligheten var ju den att lärjungarna var troende praktiserande judar. Som sådana gick dom sannolikt varje vecka i synagogans gudstjänst (såsom hans sed var, står det ju även om Jesus själv). Synagogsgudstjänsten var på intet sätt liturgifri. Bokrullarna förvarades på sin särskilda plats, bars fram och behandlades med vördnad. texter reciterades, böner och psaltarpsalmer lästes.
Dessutom gick dom troligen, tillsammans med stora skaror ur befolkningen, upp till Jerusalem och till templet minst någon gång per år, kanske vid varje av de tre stora vallfärdshögtiderna. Vad såg dom där? Först och främst templet självt. En del av läsarna har, i verkligheten eller på bild, sett den muslimska Klippdômen (ofta felaktigt kallad klippmoskén - det är inte en moské) som nu reser sig på den gamla tempelplatsen. Det är en imponerande byggnad, men man ska då komma ihåg att det s k Herodes tempel (det tempel som fanns på Jesu tid) var betydligt större (högre).
Detta var alltså vad de till högtiderna vallfärdande såg. Och mer: stora skaror levitiska präster i sina prästerliga dräkter utföra sina liturgiska sysslor, djuroffren, rökelsen, hörde sången och psaltarpsalmerna. Och dom fylldes varje gång dom kom dit av den jublande glädje som kommer till uttryck i psaltarpsalmerna, "jag gladdes när man sade till mig: vi ska gå upp till Herrens hus". Den glädje som också fick lärjungaskaran att utbrista i sitt hosianna när Jesus sista gång var med dem.
Givetvis var lärjungarna också medvetna om Jesu ord "O att du idag ville förstå vad din frid tillhör" och "här ska inte lämnas sten på sten", men vad jag vill säga med denna redogörelse är att vi måste förstå vilken lärjungarnas religiösa och liturgiska bakgrund var. Det är ju alldeles tydligt att det är synagoggudstjänsten i kombination med offret (Kristi offer på Golgata, förebildat i tempelgudstjänsten) som bildat stomme - redan från första början - i det som blivit den kristna huvudgudstjänsten: högmässan.
Jag vill alltså bestämt motsäga den tanke som återkommande blommar upp så fort man diskuterar liturgi och gudstjänst: att lärjungarna skulle varit helt utan liturgiska ideal och föredömen. Så länge det var möjligt så deltog också de första kristna i det gudstjänstliv som firades i tex templet. Det står ju tex i apostlägarningarna att apostlarna gick till templet vid den bön som hölls vid nionde timmen (Apg 3:1). Och det var helt klart en liturgiskt styrd bön med en stomme av psaltarpsalmer. Och det var efter det att dom uppfyllts av den Helige Ande som dom gillade det :)
Olika slags gudstjänster II
Det finns, i den kyrkotradition som vi står i, två grundmodeller för mässans firande:
1. Det gamla sättet - Ad orientem (= mot öster)
Så har mässan firats under lång tid. Så sker fortfarande i den ortodoxa traditionen och så har katoliker gjort i alla tider (eller i vart fall länge). I de nordiska folkkyrkorna bevarade vi den modellen vid reformationen (ofta är vi inte medvetna om hur "katolska" vi egentligen är i svenska kyrkan). Altaret står längst fram i kyrkan (ända vid korväggen i de flesta fall) och prästen står framför altaret och vänder sig beroende på till vem han* talar. Vänd mot altaret när han, tillsammans med församlingen, ber till Gud, vänd mot församlingen när det är deltagarna som tilltalas.
Fördelar
a) prästen och församlingen har en gemensam böneriktning. Vända mot öster - om kyrkan på traditionellt sätt har koret i öster. Kyrkan har alltid riktat sin bön mot öster och haft sin förväntan att det är därifrån som Herren kommer vid sitt återvändande.
b) evighetsperspektivet blir tydligt. Vi tänker ju att evigheten (himmelen) symboliskt finns bortom altaret och korväggen. Vi brukar säga att altarringen osynligt har sin andra halva på andra sidan och att där deltager de heliga som är i härligheten hos Gud. Församlingens och prästens gemensamma riktning påminner om att vi är ett folk på vandring mot evigheten.**
Nackdelar
a) prästen kommer (särskilt om koret är långt och smalt) långt bort från församlingen och ingen ser vad han gör vid altaret. Prästens agerande blir lätt lite hokus pokus***
b) man kan få intrycket att prästen, som står långt framför församlingen, skulle ha någon slags större närhet till Gud än de övriga troende.****
2. Det nya sättet - Versus populum (= mot folket)
Ett sätt att gestalta mässan som började spridas på 60- och 70-talen och alla Luleås distriktskyrkor som är byggda från 1974 och framåt är byggda för att kunna användas på detta sätt. Altaret står fritt från väggen och prästen står bakom altaret, vänd mot församlingen.
Fördelar
a) pedagogiken. Mässfirandet blir mer begripligt och tydligt. Människorna ser vad prästen gör, "tog ett börd, tackade, bröt det..." det blir mycket bättre kontakt mellan präst och församling.
b) man får en tydligare upplevelse av nattvarden som en gemensam måltid omkring vilken vi är samlade
Nackdelar
a) prästen får fel böneriktning, han ber åt "fel håll"
b) det kan bli lite inomvärldsligt. Betoningen ligger på "Kristus mitt ibland oss", istället för på den Kristus som kommer till oss från evigheten. Evighetsperspektivet minskas genom att prästen "felvänd" "står i vägen"
Vad blir då slutsatsen? Vad ska man välja? Hur man än vänder sig (!) har man viss kroppsdel bak, som bekant. Fördelar och nackdelar med båda modellerna. Personligen har jag alltid upplevt att det pedagogiska överväger. Firar prästen mässan versus populum så ökar kontakten med församlingen och det är lättare få gudstjänstfirarna med sig i ett gemensamt agerande.
Men utvägen att plocka det bästa ur båda modellerna blir:
- prästen står bakom altaret under själva mässdelen, men bara då
- under "förliturgin" har prästen sin plats någonstans där han tillsammans med församlingen kan be i riktning mot altaret (öster), åtminstone snett mot altaret och kan vända sig snett mot församlingen vid tilltal, tex vid böneuppmaningar*****
Det är en sådan plats jag nu skapat i Hertsökyrkan genom att möblera om en anning. Prästens böneplats blir framför det högra bänk- (lösa stolar!)kvarteret. Inget märkvärdigt. Så har många kyrkor redan haft det i årtionden, men hos oss har jag hittills inte riktigt orkat (vågat) ta initiativ till de (små, men synliga) ommöbleringar som det kräver.
Det innebär att man får tre tydliga platser i kyrkorummet. Var ock en med sin egen liturgiska funktion: ambon (och/eller predikstolen): ordet; altaret:****** nattvarden; sediljan (prästens böneplats): bönen.
Så är det tänkt. Kom och se med egna ögon!
* notera: han, inte hen :)
** ett perpektiv som blir underbart tydligt i Örnäsets kyrka där en stor del av korväggen upptas av den 100 kvadratmeter stora mosaiken av det himmelska Jerusalem.
*** ordet hokus pokus kommer från den latinska mässans Hoc est curpus meum som betyder detta är min kropp
**** Och kanske ännu mer: prästen kan upplevas som en slags medlare mellan Gud och människor på ett sätt som kunnat föra tankarna fel. Det var väl bla detta som de lutherska reformatorerna tyckte sig ha upplevt då dom reagerade mot den medeltida tillämpningen och tolkningen av begreppet mässoffer. F ö är det ju intressant att det i vår kyrka ofta blivit konservativa lutheraner som starkast försvarat detta gamla sätt att fira mässa trots att det samtidigt är den gestaltning av mässan som är lättast att förena med tanken på mässoffer.
***** flera alternativa lösningar finns:
- fira förliturgin från ambon. Dåligt alternativ. Då blir man lätt vänd i fel riktning. Ambon (predikstolen) är ju platsen för tilltal till församlingen, inte en böneplats
- stå bakom altaret hela tiden. Så har jag gjort i över tio år i Hertsökyrkan, men alltid upplevt det som en nödlösning
- stå framför altaret fram till tillredelsepsalmen och sedan bakom altaret. Lite "halvfärdigt", kan jag tycka
****** sedan kan man ju funder mycket mer över vad altaret ska symolisera och påminna oss om. Det är värt att notera att vi i svenska kyrkan valt att fortsätta att kalla denna möbel för altare och inte, på lågkyrkligt och frikyrkligt vis bara för nattvardsbord. Ett altare är platsen för ett offer. Det betyder att altaret dels är platsen för de kristnas böners och lovsångers offer men också att det inte bara ska påminna oss om bordet vid den första nattvarden, utan om Golgata, där Kristus en gång för alla frambar sig själv som ett offerlamm. Och det är ju frukterna av Kristi offer på Golgata- försoning genom hans utgivna och utgjutna kropp och blod - som vi blir delaktiga av i nattvarden. Verkligt delaktiga, inte bara påminda om!
Olika slags gudstjänster I*
Efter gudstjänsten talade jag lite om sättet att fira liturgin, det gamla ad orientem (prästen står framför altaret) och det nya*** versus popululm (prästen står bakom altaret). Jag ska referera vad jag sa i ett kommande inlägg. Vi fick också se ett förslag till ikon som en av församlingens präster erbjudit sig måla för kyrkan. Senare på eftermiddagen besökte jag - som ofta - östlaestadianska bönhuset. Två personer talade, först en yngre broder som ombetts bekänna sin tro**** och sedan predikan av en av de ordinarie predikanterna. Fick också uppleva den nya gudstjänstordningen med både syndabekännelse, kollektbön och delar av gamla introitus "Såsom hjorten trängtar..." (läst givetvis, inte sjunget!).
Ingen tvekan om att de två gudstjänsterna har helt olika karaktär. Men, som jag sagt många gånger, jag trivs i båda sammanhangen. Och fr a är det skönt att ibland själv lyssna och inte predika. Och lyssna är ju det man mest gör i en bönhusgudstjänst, till skillnad från en liturgi där man själv är mer aktiv. Jag får utveckla det i ett annat inlägg.
* sätter ett nummer på detta inlägg eftersom jag avser låta det följas av två inlägg om det jag antyder i detta inlägg: dels skillnaden mellan de två sätten att fira liturgin och dels skillnaden mellan en liturgi och en bönhusgudstjänst
** kalla det bara inte dialogpredikan för då ger det mig samma modernitetsångest som gudstjänstverkstad och workshops!
*** nytt och nytt. Tidsprespektivet är Kyrkans, som famnar århundraden, inte den enskildes som möjligen famnar årtionden. Det "nya" har ju redan tillämpats i distriktskyrkor i staden (mer eller mindre konsekvent och genomtänkt) i snart fyrtio år.
**** innebär i tornedalslaestadianismens sammanhang att man får tala en stund utan allvarliga krav och förväntningar. Ett sätt för församlingen att pröva om detta kan bli en framtida predikant.
Mer sådant, biskopen
Där berättar han om Skärtorsdagsmässan i Mariakyrkan i Sävast, vid vilken biskop Hans Stiglund medverkade med predikan. Uppenbarligen en god och gripande predikan. Inget som förvånar oss som känt Hans ända sedan tonårstiden och som åtskilliga gånger hört honom predika.
Här har vår biskop utan tvekan en av sina absolut starkaste sidor. Dock upplever jag ibland när jag hört biskopen i mer officiella kyrkliga sammanhang att han något taggar ner sin predikoprofil och blir lite mer anpassad och till lags och "inkluderande". Svår balansgång visserligen, det ska erkännas. Jag kan nog inte heller svära mig fri från att ibland låta svärdet krokna. Så jag ska absolut inte ägna mig åt stenkastande i glashus.
Vill bara säga att jag gläder mig över Per-Erics vittnesbörd.* Kanske är det dags att biskopen och jag försöker få till ett tillfälle då han kommer till Hertsökyrkan och predikar. För några år sedan försökte vi det, men det hela rann ut i sanden då vi inte fann ett lämpligt datum.
* gläder mig också över att Per-Eric talar så positivt om det liturgiska skeendet i skärtorsdagsmässan där man klär av altaret. Även liturgin kan predika! Nu fattas bara att övriga bland våra laestadianska vänner upptäcker det.
