Tillbaka

i den s k selen igen. Efter några dagars frihet. Dock innebär ju inte friheten från anställningens gudstjänstarbete att man befriar sig från gudstjänsten. Tvärtom. Påsken firas bäst i kyrkan.* Skärtorsdag t o m Annandag blev det nio gudstjänster. Andligt innehållsrika gudstjänster påverkar på samma sätt som bruk av ordet och bönen: man hungrar efter mer.
 
Apropå bön, föresten. I torsdags fick jag telefon av en koptisk kristen från Egypten som bor i stan. Och som ibland dyker upp med familjen i gudstjänsterna. Han ville veta Långfredagens gudstjänsttid(er). Men ställde frågan sålunda:
- När ska ni samlas i Hertsökyrkan på Långfredagen för att be?
 
Intressant, tyckte jag. Att se bönen som det bärande i gudstjänsten. Inte - som i våra låg- och väckelsekristna sammanhang - att det är predikan och att liturgin mest blir (det i värsta fall upplevt onödiga) "före och efter predikan". Jag kan bara vittna om att efter det att jag anammat seden att stå upp under hela nattvardsliturgin (fr o m "Upplyft era hjärtan" t o m "O Guds Lamm"); stå upp och blunda och lyssna koncentrerat på prästens ord och tyst följa med i bön; då får hela mässan en fantastiskt fördjupad dimension.**
 
Man inser vilket elände kyrkbänkar är för ett levande gudstjänstliv. Jag läste för en tid sedan en artikel i vilken det hävdades att det först var på 1100-talet som kyrkbänkar började göra entre i västerlandet. Ortodoxa kyrkor saknar fortfarande normalt bänkar, som bekant. I min ungdom lärde jag mig att i svenska kyrkor började bänkar bli allmänna först på 1600-talet.
 
Men, nu förirrade jag mig tydligen iväg någonstans i tanken. Det här inlägget skulle ju handla om att vara tillbaka i selen igen. Dvs i det vanliga vardagsarbetet. Men som tur var handlade det delvis om gudstjänst det också. Igår var jag i Björkskatan och höll ett föredrag vid Tisdagscafe om nattvarden och påsken och hur de två hör ihop. Roligt träffa vänner även i den kyrkan. 
 
Annat ingår också i jobbet. Men de delar av arbetet som inte är offentligt hamnar inte på bloggen. I kväll blir det Alpha.
 
- - - - -
 
* törs jag ens nämna den blogg på vilken jag läst detta uttryck? Bäst att inte ta några onödiga risker.
 
** till min stora glädje noterade jag att stor del av församlingen stod upp under hela nattvardsliturgin under påskdagshögmässan på Fridhem. Inte normal tradition, sa goda vänner. Men kanske var det gästande personer som hade traditionen med sig och satt så synligt att dom drog övriga med sig?
 

Gudstjänster

Länge sedan jag skrev regelbundet i denna kategori. Alltså gudstjänster i Hertsökyrkan.
Men variationen är inte så stor numera;
 
 
Högmässa varje söndag kl 11.
Två gånger i månaden är prästen Bosse och två gånger i månaden är det undertecknad. Liturgin genomför vi i stort sett likadant och kan ni höra den enes predikningar så kan ni höra den andres.
 
Tacokvällar o enkel familjegudstjänst, vissa fredagar kl 17:
Nu på fredag (21/4). I princip för sent att anmäla sig , men kolla med Ingela om det ev finns plats kvar.
Fred 12 maj kl 17. Anmälan senast fredagen före till Ingela 264915.

Ovanlig påskhelg

har det varit för mig. Jag har nämligen varit borta. Sista gången (flera år sedan) jag var hemifrån en påskhelg var det året det var direktsänd radiogudstjänst från den kyrka i Umeå där bror och svägerska går. Jag lyckades övervinna frestelsen att mitt under sändningen ropa högt: "hej, alla i Luleå!"
 
I år var jag på hemmaplan skärtorsdag t o m påsklördagens gudstjänst. Sedan åkte jag en bit söderut. Påskdagens högmässa firade jag på Fridhem i Vännäs, ett ställe jag länge vetat om, ofta velat besöka men först nu kommit till. Betydligt mer folk än en vanlig söndag förstod jag. Men så var det också något slags påskläger i flera dager. Stället i fråga drivs av ELM (BV) (googla om förkortningarna är obekanta). Prästen som är knuten till platsen är vigd av Missionsprovinsen. Vi har mötts några få gånger och jag ser fram emot att möta honom igen.
 
Högmässan var fin. Högtidligt men ledigt genomförd. Något lite gammaldags kanske, utan div finesser som nuvarande handbok kan öppna för. Precis som i ens barn- och ungdomstid alltså. Men det jag tänkte mest på under gudstjänsten var "kom inte och säg att inte barn kan delta i en vanlig högmässa". Här var det ca 35 barn (uppskattade jag) som deltog i barnkör. Två pojkar spelade fantastiskt fint på trumpet. Riktig "familjegudstjänstkänsla" trots att det var en helt vanlig högmässa med riktig predikan. Jag får vatten på min kvarn: det som gör en högmässa barnvänlig är inte en massa barnvänliga påhitt utan att det är barn där.
- Låt barnen komma till mig, säger även den Jesus som är med i högmässorna.
 
Stor glädje!
 
Om bara präst och församling tillsammans kunde övervinna den sista resten av viss (onödig) konservatism och genomföra 86 års handbok rakt av och positivt utnyttja de möjligheter den ger (+ allt det som är genomförbart redan med gamla handboken) då skulle det blott bli ännu roligare, vackrare och med mer tillbedjan.
 
Efter middag blev det ytterligare en predikan. Om möten med den uppståndne. Tre bibelpassager behandlades. Om Maria Magdalenas, Emmausvandrarnas och hela lärjunga- (apostla?) skarans möte med Jesus på påskdagens afton. Det sista ur Joh 20. Men där läste predikanten bara t o m orden "Som Fadern har sänt mig så sänder jag er". Avstod alltså från orden om hur Jesus andades helig Ande på lärjungarna och lovade dom att Guds förlåtelse skulle följa deras förlåtelse. Jag hann tänka: "i ett laestadianskt sammanhang skulle ju en sådan textkapning vara fullständigt otänkbar". Så olika kan det alltså vara, väckelsetraditioner emellan. I den här frågan är jag nog trots allt norrbottning. Det finns i den laestadianska traditionen, med dess betoning av att förlåtelsen ges  församlingen, från person till person, ett slags sakramentalt drag  - om än i lågkyrklig form - som jag alltid upplevt saknas (i vart fall aldrig betonats) i den evangeliska väckelsen. 
 
Roligt var det också att på Fridhem träffa vänner från förr. Några jag träffat här i Luleå och en jag mötte första gången redan i Uppsala för drygt 40 år sedan.
 
På vägen till och från Fridhem fick jag också vara med och fira mässor i andra mindre sammanhang. Både påsknatt och Annandag. Även köksbord kan fungera som altare. Kanske bör vi bereda oss på att detta kan bli vår naturliga situation i framtiden. När vi inte längre har råd med (stora) kyrkobyggnader.
 
Snabbesök i Umeå hos bror och svägerska (dom var ju här i Luleå förra helgen så jag slösade inte alltför mycket tid på dem). Istället hemma i tid på Annandagens afton för att träffa vännerna i Hertsökyrkan vid Bosses kvällsmässa därstädes.

Kristus är uppstånden!

Alltså det kristna sättet att säga Glad påsk. Eller är det "glad påsk" som är det sekulariserade sättet att säga Kristus är uppstånden?  Bäst säga bådadera. Men utförligare skriverier får anstå till i morgon.

Biskopen i tidningen

i lördags. NSD. Två uppslag, men då var det sammanlagt mer bild än text. Ska det uppfattas som att det blir allt mindre av lokalproducerad journalistik? Att större delen av intervjun - vart fall det som presenterades på tidningssidorna - handlade om den s k resa som biskopen gjort; dvs att han har ändrat uppfattning om huruvida kvinnor ska kunna vara präster eller ej - det kan kanske biskopen inte rå för. Ibland kan ju en tidning ge allra största uppmärksamhet åt något som bara avhandlats en kort stund i intervjun. Men visst vore det roligt om media någon gång skulle tillåta honom få säga något annat. Nå't om Jesus till exempel.
 
Att biskopen undviker ta ställning mellan hockeylagen Luleå och Skellefteå genom att hålla på Asplöven, det förstår vi väl. Men jag skriver som jag gjort förr: jag som suttit bredvid honom på en match mellan Luleå och Skellefteå, jag vet att han håller på Luleå. Så var det med. Och här ska det inte bli någon resa. 
 
En resa gjorde jag i fredags när jag förrättade en begravning i Tärendö. Några, för mig lite ovanliga, inslag, hade lagts in i ordningen, men sammanlagt blev det en mycket fin stund. Tacksam att jag fick förtroendet.
 
Det fick jag även vid en begravning på torsdagen trots att den var i Nederluleå. Men där visade det sig att jag hade varit väl bekant med den avlidnes svärföräldrar under min prästtid i Nederluleå på 80-talet. Så kan det gå när man varit präst i samma kommun hela sin tid.
 
Högmässan idag fick jag fira tillsammans med vår prästpraktikant från Finland. Han var liturg och jag predikade. Blir han i framtiden präst i stiftet så välkomnar jag honom. Men Litanian fick jag sjunga. Till åtminstone en gudstjänstfirares glädje, vilken efteråt berättade att hon alltid blir rörd till tårar när den sjungs. Vad de övriga gudstjänstfirarna - en bit över 50! -  tänkte om Litanian vet jag ej.
 
Mer och mer känner jag dock vilken fantastisk välsignelse en riktig komplett högmässa är. Oslagbar!
 
Nu kommer påsken med dess gudstjänster. Men det blir ett extra inlägg undet kategorin Gudstjänstschema Hertsökyrkan.
 
 

Jobb men ledig

Lite så känns det idag. Arbetsdag men jag ledde inte högmässan och predikade inte. En kollega som redan inträtt i de pensionerades skara hade huvudansvaret i högmässan. Själv var jag medhjälpare. Fick koncelebrera och lyssna till god predikan. Enda felet med att leja bort även liturgin så här i fastetid är ju att man inte får sjunga litanian. Men kommande söndag får jag det. Ca fyrtio gudstjänstfirare . Flera barn.
 
Före högmässan hade vi vår bönestund som vi nu haft söndagligen i ca en månad. Detta var femte gången. Åtta deltagare var vi denna gång. Fint initiativ, säger jag och skickar en tacksamhetens tanke till vem det nu var som kom med förslaget om dessa söndagliga bönestunder.
 
Efter kyrkkaffet höll jag - återigen- föredrag om bikten, villet jag snart hållit i större delen av landet och stiftet.* Till midsommar håller jag det i södra delen av Växjö stift.
 
På vägen hem for jag förbi mamma. Såg lite konståkning. Men det verkade mest vara uppvisning. Och nog saknar man Sven Plex Petterssons (eller var det Bengt Grive? undrar jag nu, dagen efter. Se kommentar nedan!) fantasifulla benämningar av färgerna på de kvinnliga åkarnas dräkter. Men det var ju så klart på svartvita tv-bildens tid. Idag var det lila skrud igen i kyrkan, efter förra helgens vita avbrott vid Jungfru Marie Bebådelsedag.
 
Igår em hade jag ett flera timmar långt besök av kristna vänner. Då pratade vi också om Maria och varför vi i protestantisk kristenhet har så svårt ge Maria den plats hon verkligen borde ha om vi skulle vara bibliska. Av gästerna fick jag både ett gott** vin och en uppmuntrande hälsning i gästboken.
- - - - -
* utom i nybildat storpastorat i södra stiftshalvan, där kyrkoherden tyckte att jag - inte ämnet eller min förmåga tala om detsamma - var olämplig. 
 
(Att jag understundom fortsätter skämta om detta - och om domkapitelsanmälningarna mot mig under 2015 - beror på att jag med emfas vill deklarera: jag skäms inte för att jag är den jag är och jag skäms inte för de åsikter jag omfattar.)
 
** jag vet för jag har smakat det hos dem. Det jag fick sparas till efter fastan

Oj då!

Besöksstatistiken för dagen har redan skjutit i höjden. Kära läsarna väntar på söndagsinlägget således.
 
Morgonens korta påminnelse om sommartiden räcker inte som veckans inlägg. En del som idag såg mig komma in i kyrkan en bra stund försent trodde nog att jag själv glömt bort sommartiden. Så var inte fallet. I god tid var jag hos mamma för att ta med henne till kyrkan. Men hon mådde inte tillräckligt bra för att följa. Men på vägen vidare mot kyrkan insåg jag att hörapparaterna var hemma. Kort diskussion med mig själv: komma i tid och inget höra, eller komma lite försent och kunna höra. Jag valde det senare och fick göra återsväng förbi hemmet
 
Efter kyrkkaffet (med våfflor!) for jag till mamma så hann jag träffa henne en stund lite mer ordentligt. Hon börjar bli gammal nu. Hon säger ofta att livet närmar sig slutet. På kvällen for jag åter till kyrkan och lyssnade på en fin enmans*-konsert. Det spelades på fyra olika instrument (dock ej samtidigt!): violin, viola, piano och orgel. Vilsamt att få sitta och lyssna. Efteråt fixade vi lite fika och satt och pratade en stund. Musiker och lyssnare.
 
Under lördagen var jag på den årliga turen till Skellefteå för årsmöte med Änkans skärv. Den tappra lilla föreningen har jag skrivit om förr (leta här på bloggen) så det upprepar jag inte.
 
I samband med besöket i schtaaan gjorde vi även visit hos mor, tre barn (alla födda i sverige) och farmor i invandrarfamilj som bott långt över tio år i Sverige utan att få uppehållstillstånd. Denna lilla rara ytterst skötsamma familj skulle vara ett rent plus för samhället. Fadern har i flera år redan arbetat inom offentliga sektorn i ett bristyrke där man skriker efter folk med hans kompetens. Men arbetstillstånd prövas inte med mindre än att han flyttar till hemlandet och ansöker därifrån. vilket han just nu gör. Vi ber att det ska gå bra och beviljas. När så sker blir det fest! Det lovar jag.
 
I frdags kväll hade vi månadens tacokväll med familjegudstjänst. Rolig tillställning. 
 
 
- - - - - -
* jag skriver så fast det var en kvinna som musicerade, så visar jag därmed hur totalt ute jag är rent språkligt. Väntar bara att någon ska domkapitelsanmäla mig för språklig kvinnodiskriminering. Snart två år sedan jag sist anmäldes. Inte undra på att tillvaron börjar bli lite enformig och tråkig

Sommartid

Du har väl kommit ihåg att ställa fram klockan en timme så du inte missar högmässan.

Söndag ännu en gång

har det varit idag. Hur många söndagar har gått sedan Kristi uppståndelse? Vem räknar ut det?
 
Två gudstjänster blev det idag. Bosse tjänstgjorde i högmässan tillsammans med prästpraktikant från Finland som skaffar sig lite vana för att kunna börja jobba i Sverige. Själv var jag "bara" (?) gudstjänstdeltagare. Frågan är om jag då blev förvandlad till volontär och hamnar dubbelt i statistiken. Jag sjöng ju alla psalmer helt frivilligt.
 
 
Volontär måste jag dock absolut ha varit senare på eftermiddagen då jag predikade i bönhuset. Dock inplanerad denna gång. Jag talade om Josuas bok. Efter mig predikade Erling om Job. Inte jobbigt alls. Lärorikt och lättlyssnat.

Några böcker jag läst

ska jag berätta om. Jag gör ju det ibland.
 
Rykande vekar heter boken jag avslutade för en tid sedan. Flera olika artiklar om reformationstiden. Både i Sverige och utomlands. Men mer ur ett katolskt perspektiv. Intressant. Om vilken förstörelse av mångfaldiga uttryck för det andliga som reformationen innebar. Ska vi söka tröst i det faktum att allt ändå bara var falskt? Den som vill kan ju det. Om han lyckas är en annan fråga. Men lite (kyrko-) historiskt intresse behövs nog om man ska uppskatta boken. 
 
Lite modernare historia var det i den bok jag för några dagar sedan avslutade. Den tyske officerens hustru. Gripande personligt vittnesbörd av en judinna som överlevde nazisttiden i Tyskland under falsk identitet och först sammanboende, sedan gift med en tysk man som i slutet av kriget inkallas till tjänstgöring i arme'n. Fruktansvärd press att under många år leva med risk att bli avslöjad. En lite rolig passage är dock att samma nazistiske byråkrat som inför hennes giftermål stämplar och godkänner hennes handlingar som äkta arier, senare, efter kriget - då i ockupationsmaktens tjänst -  får ge henne nya identitetshandlingar med hennes äkta judiska identitet. Som Bob Dylan sa The times they are a'changing.
 
Ännu lite senare historia i allra senaste boken, färdigläst igår. r soldaterna kom handlar om de allierade soldaternas massvåldtäkter mot tyska kvinnor under slutet av andra världskriget och tiden efter, ockupationstiden. Att ryska soldater uppförde sig som svin har vi lärt men att de amerikanska i princip var likadana har ofta inte framkommit i västerländsk debatt. Förklaringen som ges till detta i boken är att kriget snabbt avlöstes av den nya öst-väst-konflikten med dess behov framställa västerlänningarna som goda och ryssarna onda.
 
Många försök har gjorts att räkna ut hur många soldatvåldtäkter som begicks efter (och under slutskedet av) kriget. Med högst skilda resultat. Denna bok hamnar på obegripliga 860000! (Du läser rätt: åtta hundra sextio tusen. Våldtäkter alltså!) Några tydliga order att begå massvåldtäkter fanns inte. Däremot kanske en framställning i arme'ernas propaganda att den tyska kvinnan skulle vara soldaternas belöning efter väl förrättat värv.
 
När man läser om de grymheter som soldater kunde utsätta kvinnor - från barn till åldringar - för, så undrar man hur män så totalt kan tappa sin moraliska kompass. Ett möjligt svar som ges i boken är att om man under flera år lever starkt i en miljö där det som normalt är helt oacceptabelt - att döda- blir tillåtet (och oftast: ju fler desto bättre!) Så är det kanske inte underligt att rätt och fel vänds upp och ner. 
 
Utan tvekan en gripande bok. Och självklart förföljs de våldtagna tyska kvinnorna av det som även drabbar våldtäktsoffer i civila sammanhang: ett ifrågasättande av deras moral och en undran om dom inte i själva verket uppfört sig så att dom inbjudit till gärningen.
 
De enda ljuspunkterna - om man nu kan tala om sådana i dylika grymma sammanhang - är kanske de kvinnor som trots allt medvetet väljer att föda barnet (dvs gjorde ingen abortansökan - enligt samma beräkningar som ovan var det ca 10% av de våldtäktsgravida som inte gjorde/fick abort) med motiveringen att barnet man bär trots allt är oskyldigt till sin tillblivelse. Vissa vittnesbörd finns också om att mödrar, när barnen väl fötts och börjat växa upp (oavsett om man nekats eller ej ansökt om abort) kunnat uppleva barnet som den enda glädjen i en i övrigt helt bedrövlig tid.  Ett gripande exempel är en kvinna som anmäler sitt barn till adoption (till faderns hemland, Frankrike, som var det land som tydligast beredde sig ta ansvar för sina soldaters barn) men som efter några veckor ångrar sig och behåller barnet med motiveringen att barnet bereder hennes mor och mormor så stor glädje att hon inte kan lämna bort det.
 
Ska man se det som ett tecken på livets seger över döden och ondskan?
 
 

Idag

dvs andra söndagen i fastan var vi lite fler i högmässan än vi varit senaste söndagarna. Trettioåtta eller trettionio fick kyrkvärldarna det till. Jag hörde dem jämföra sina räkningar i sakristian men uppfattade inte vad dom stannade för. Kollega som fanns bland gudstjänstfirarna distribuerade.
 
Innan gudstjänsten var det bönestund precis som förra veckan. Då var vi åtta, idag tretton deltagare. Riktigt roligt. Fantastiskt att det fanns sådan längtan till gemensam bön. Hoppas det kan komma något gott ut ur detta. 
 
Vi tog idag även första steget mot att göra den lista över de regelbundna gudstjänstfirarna som vi talade om sist. Tjugo personer anmälde sig. Fortsättning följer. Inom svenska kyrkan har vi på många håll varit alltför vana att människor som samlas till gudstjänst bara är besökare som inte behöver ha något med varandra att göra. Dags att ändra det. 
 
I predikan idag lyckades jag på ett riktigt snyggt sätt få in Kristi tre ämbeten: profet, överstepräst och konung.
 
Efter lunch på liten eritreansk restaurang med två av gudstjänstdeltagarna for jag till bönhuset. Om jag tänkt mig att jag själv skulle få sitta i lugn och ro så bedrog jag mig. Ingen av inplanerade predikanter var där så då blev jag ombedd rycka in. Så kan det gå.
 
På kvällen blev det två av de förhållandevis få tv-serier jag följer; den svenska Innan vi dör och sedan Akuten från en akutmottagning i London. Varför gillar jag se sådant? Kanske för att jag själv blivit så väl omhändertagen efter hjärtinfarkt och ballongsprängningar och elkonverteringar av orytmiskt hjärta och slutligen MC-olycka. Känner inget obehag vid åsynen av sjukhusmiljön, tvärtom. Vänliga människor och lagad mat. Kan man ha det bättre?  Jag skulle hur lätt som helst kunna bli totalt hospitaliserad. 
 
Nu gäller det att sluta innan jag blir totalt bloggiserad.

Afrikansk tid

har jag efterlevt i helgen. Det gick till på följande sätt:
 
Igår skulle jag förrätta ett dop av tre bröder i en afrikansk flyktingfamilj. Tvillingarna Abraham och Eshaq (Isak) och den ett och ett halvt år yngre brodern - Teddy!
 
Dopet var bestämt till lörd kl 11. Dessutom hade dopfamiljen önskat bli insläppt redan 9.30 för att kunna ställa i ordning för mat och kaffe till dopgästerna. Sagt och gjort. Jag befann mig vid kyrkan strax före halv tio och väntade, och väntade och väntade. Och tänkte att jag har väl viss kunskap om att tidspassning i svensk variant inte alltid är afrikaners bästa gren så jag väntade...och väntade.
 
Tjugo i elva kom - församlingens diakon som också är bekant med familjen och inbjudits närvara. Några minuter senare infann sig en vän till dopfamiljen med en släkting och började bära in stora grytor i mängd. Sedan försvann dom. För att senare återkomma med både grytor och folk.
 
Fem i elva infann sig första dopgästerna, en man med sin lilla dotter. När han insåg att han var först på plan skrattade han och sa:
- Nu ska ni få lära er afrikansk tid!
(Av hans goda svenska att döma hade han bott här en tid och tydligen lärt en del om kulturella skillnader).
 
Och lära gjorde vi. Omkring halv tolv började gästerna och familjemedlemmar att anlända i olika omgångar. Strax efter kl 12 var alla samlade och kvart över tolv kunde dopakten börja. Minsta ord av beklagande av förseningen? Icke. Det var helt som den naturligaste sak i världen. Som att "12.15" var den mest exakta uttydningen av det svenska begreppet "kl 11".
 
Dopet blev fint. En glädje särskilt för modern att få se sina barn äntligen döpta då det av olika skäl ej kunnat ske i hemlandet.
 
Och sen blev det mat och kaffe. Det senare tillrätt genom att kaffebönorna rostades över gasollåga i liten gryra så jag fruktade att brandlarmet skulle gå. Men gott var det.
 
Dagens gudstjänst blev högmässa som vanligt. En stund före högmässan hade vi en bönestund vilket vi beslöt om förra veckan. Som mest var vi åtta bedjare. Inte så illa. Hoppas det fortsätter i samma goda anda. Kyrkaffet i Hertsön skippade jag och drog till Diakonins hus i stan där Domkyrkans gudstjänstfirare drack kyrkkaffe. När det var klart höll jag för de intresserade ett anförande om bikten och det blev fina samtal efteråt. Ytterligare arbete sedan av icke bebloggningsbart slag.
 
Besök hos mamma så var den dagens väsentligheter över.
 
 

Fastlagssöndag

var det igår. Själv var jag ledig men infann mig - givetvis! - ändå i kyrkan. Bosse ledde gudstjänsten. Lila skrud. Så har vi då varit inkonsekventa och haft grön liturgisk färg under förfastans två inledande söndagar och lila under den tredje. Tur att ingen liturgisk expert finns i närheten.
 
Dock kom jag försent* och missade inledningspsalmen Se, vi går upp till Jerusalem. Men det tog jag igen under eftermiddagen då jag besökte mamma och vi ordnade lite kyrkkänsla genom att tillsammans sjunga både 135 och 137 och be och läsa ur evangelieboken. Det är fantastiskt vad psalmerna betyder. Vilket privilegium att ha blivit  fostrad i psalmsjungandets ädla konst. Hoppas någon vill komma och sjunga gamla psalmer med mig när jag en gång sitter på "hemmet", tillräckligt klar för att uppskatta psalmsång och bibelord men alltför virrig för att själv kunna ta initiativet.
 
Efter kyrkkaffet igår tog vi åter upp våra samtal från förra året utifrån Carl-Eric Sahlbergs bok Miraklet S:ta Clara. Vi uppehöll oss väl denna gång mest kring de delar som handlade om gemenskapen och bönen. Några tankar föddes till gemensamt handlande i gudstjänstgemenskapen:
1. En bönestund före varje högmässa. Vi börjar på söndag kl 10. Hjärtligt välkommen.
2. Vi försöker göra en lista över alla som vill uppfatta sig som lemmar i gudstjänstgemenskapen. Så att alla kan lära sig vad alla heter och var dom bor. Ett första steg till mer gemenskap med och bön för varandra.
 
Det kan väl noteras att både gårdagens samtal och de flerfaldiga kyrkkaffesamtalen förra året i samma ämne, har tillkommit helt på initiativ av gudstjänstfirare. Här kan alltså konstateras att något skett i en svenskkyrklig gudstjänstgemenskap utan initiativ av präst eller annan kyrkoanställd. Ja, t o m utan att saken ens varit diskuterad på ett kollegium eller skrivits ner i en församlings mål eller nämnts i av kyrkorådet fastställd verksamhetsplan.
 
Det är ju nästan så man börjar tro på den Helige Ande. Vore jag inte "statskyrkopräst" med alla de begränsningar och hämningar det innebär, så skulle jag knappast kunna hindra ett högljutt halleluja!
 
- - - - - -
 
* orsaken till min sena ankomst var glömda hörapparater. I rondellen nedanför Kronan (gamla Lv7) fick jag vända och åka hem igen. Annars hade jag varit i god tid.

Undervisning

Ikväll hade vi Alpha och fortsättningsgrupper igen. Denna termin leder jag "mellangruppen". Hittills har vi talat om evangelierna och lite om apostlagärningarna. Det är fantastiskt roligt att få undervisa om bibeln och hjälpa människor att tränga in i bibelns budskap.
 
Nästa onsdag blir det inte alphakväll i Hertsökyrkan för då firar vi Askonsdagsmässa kl 19. Den leds av Bosse. Själv celebrerar jag i Örnäsets kyrka på morgonen. Om någon ännu inte gått på en Askonsdagsmässa, vill jag rekomendera att göra det. Det kan vara en fantastisk upplevelse som start på fastetiden.

Helgen började bra

Om man tänker på den rent världsliga biten alltså. Hockey igår och Luleå vann mot Frölunda med 4-2. 
 
Och det fortsatte bra. Jag menar, det kan väl aldrig vara dåligt när man får vara med om en komplett högmässa. Men lite färre var vi idag än vi varit de senaste söndagarna,  "bara" tjugo. 
 
Dopsamtal blev det sedan hos invandrad familj som inte haft möjlighet döpa sina yngsta barn. Kanske blir det dop av tre barn vid ett och samma tillfälle. Två av barnen är enäggstvillingar.  Hur ska jag klara det? Nå, jag har ju gjort det förr, inser jag.

RSS 2.0