Ett mirakel

har skett.
 
Inte ett sådant som då vår frälsare sade till den lame "stå upp, ta din säng och gå". Utan hellre att någon sade "lägg dig ner i din säng och sov bekvämt".
 
Sådan är bakgrunden:
För en tid sedan köpte jag en ny säng. En sån där med motor så man kan höja och sänka fot- och huvudände. Allt gott och väl. Men efter ett tag slutade höj- och sänkfunktionen fungera. Efter en tids egna försök få det att fungera, koll att alla elsladdar var anslutna osv blev det konsultation med Sova-butiken. Det tog väl ett tag innan jag kom mig för åka dit. Sängen är bekväm nog i plattläge så jag var rätt nöjd ändå, tydligen. Eller - sannolikare - är det bara ett tecken på min allmänna oföretagsamhet. Nå, till slut befann jag mig åter på platsen för köpet. Koll med fjärrkontrollen mot sängar i butiken visade att felet inte låg där. Noggrann undervisning om hur jag bör se till att fjärrkontroll och sängmotor har riktig kontakt med varandra. Idoga försök hemma och återbesök med rapport: inget funkar! Alltså kontaktades generalagenten som skulle skicka någon att kolla, eventuellt byta motor. 
 
Denne någon har ännu inte varit här. Men döm om min förvåning. Igår kväll fungerade sängmotorn. Jag noterade att fotänden var obetydligt upphöjd. Rent spontant grep jag efter fjärrkontrollen som ligger på nattygsbordet. Och när jag tryckte på sänk-fotänden-knappen så sänkte den sig så ljuvligt stillsamt.
 
!!! och ???
 
Och hur kom det sig att fotänden av sängen var lite höjd? Vem har tidigare fått det att fungera? Får kolla med näst äldsta dottern som var här några nätter före jul och pga sitt rörelsehinder inte tar sig upp på övervåningen och då fick låna sängen på nedre plan.
 
Kanske var det vår Herre som tänkte på hennes bekvämlighet eftersom hon har höj- och sänkfunktion på sin egen säng, och sen lät välsignelsen stanna kvar?
 
Vem vet?
 
Nu säger någon att det var väl bara elsladden som var glapp eller dåliga batterier i fjärrkontrollen. Jo. Det har jag kollat "hundratals gånger" utan resultat. Och så ...plötsligt...
 
Ja, roligt var det i alla fall.

Helg igen

I fredags var detTjugonde dag Knut och fredag den trettonde samtidigt. Nå, inget farligt eller oturligt hände. Däremot började jag arbetet med att få undan julsakerna. På lördagen blev jag bjuden till goda vänner på julbaksplundring. Det var något nytt. Det är jag gärna med om igen.
 
Idag ledde jag återigen högmässa i kyrkan som inte är min men där jag känner mig som hemma. En bra bit över trettio var vi väl. Hur många präster som var bland gudstjänstbesökarna berättar jag givetvis inte men jag kan avslöja att två av dem var missionsprovinspräster och att en av dem hjälpte mig med distributionen.* Kan väl även passa på berätta att vi har tre rullstolsburna bland de regelbundna besökarna. 
 
Nu kommer jag inte (om planeringen står sig) att hålla gudstjänst de två kommande helgerna. Men sen blir det tre på raken.
 
Senare under eftermiddagen gick jag även på gudstjänst i bönhuset och fick höra en fin predikan med god undervisning.
 
Efter snabb middag och skjuts av gästande präst till flygplatsen blev det tv-tittande. Bl a ett sånt där dokumentärprogram från akutavdelning på Londonsjukhus. Såna program - ur real life - tycker jag är intressanta. Både att få följa de sjuka/skadade och att få höra intervjuer med anhöriga. Men frågan är om det var rätt eller fel att se en ung kvinna som i mc-olycka förlorat sitt ena ben; jag menar, nu då man inser att om några få månader är det dags dregla över en ny hoj (har redan på blocket utsett den jag skulle vilja köpa.)
 
- - - - - -
* nu tänker kanske någon att man inte får engagera en missionsprovinspräst i svenskkyrklig gudstjänst. Det får man visst, säger jag. Av tre skäl:
a) missionsprovinsprästerna är riktiga präster, oklanderligt vigda av biskopar som står i svenskkyrklig succesionstradition via lutherska kyrkorna i Tanzania och Kenya
b) om man ändå inte anser dom vara riktiga präster eftersom dom saknar den formella rätten utöva prästämbetet inom svenska kyrkan då blir dom ju hips vips lekmän och eftersom lekmän får distribuera i svenska kyrkan, vad är problemet?
c) redan för flera år sedan lät jag densamme missionsprovinsprästen distribuera, vilket jag ganska direkt efteråt berättade för biskopen. Han kritiserade mig inte
Alltså!

Nu (2)

blir det vinter. Vore det i södra sverige vore det väl något slags SMHI-klass-ett-varning. I norrland heter det bara: det snöar. Men roligt är det att det blir vinter lite mer ordentligt. Man önskar att snön får ligga kvar i lugn och ro ett tag nu och att vi slipper töväder som bara gör det halt och blött.
 
Igår afton var jag på hockey. Den bästa match jag sett hemmlaget göra på länge. Bra fart och passningarna gick hem. Likväl blev det oavgjort vid full tid och Skellefte vann bonuspinnen efter straffar. Två onödiga utvisningar för Luleå gav Skelet chans göra två mål.
 
Annan vinst var jag dock nära göra. Man kan köpa lotter till stöd för ungdomsverksamheten. Jag köpte en. Var fem nr ifrån att vinna 18000:-. Visade min lott för grannen i bänkraden. 
- Jag har varit ett nummer från vinst, sa han.
 
Nära skjuter inga harar, som bekant. Varken på eller vid sidan av isen. Det lärde väl Lulespelarna också, som nära nog krossade västerbottningarna - om man ser till skottstatistiken.
 
Träffade som vanligt pensionerad kollega som har sin plats två rader framför mig. Mötte även min gamle kamrat med hustru. Dom hade visst något slags gemensam personalaktivitet från församlingen i norrbottens pärla. Även vi två talade om att vår pension stundar. Vi blir ju sextiofem samma år. Han kommer dock att med ca tio dagars marginal ha gjort sin fyrtioåriga prästerliga "...."(?)- vandring vid sextiofemårsdagen. Jag kommer att behöva knappt en normal graviditetstid till efter min födelsedag för att nå det magiska årtalet.
 
Men innan vi når dit ska väl Luleå ha hunnit vinna över Skellefteå några gånger.

Nu

har det kommit igång på allvar känns det som efter jul-, nyårs- och trettondedagstiden. Oxveckorna, som de kallas, har börjat. Två arbetsvardagar har gått. Idag med kollegium, för alla anställda i församlingen,* och apt ** för de olika arbetslagen var för sig. Så var förmiddagen slut. Ja, det började med mässa också. Lunch med kollega. 
 
Märkligt att det är först när man haft ett personalkollegium som man på allvar tycker att jobbet är igång. Att man arbetat med gudstjänst på Trettondedag och söndag märks liksom inte. Men det beror väl på att det är en sån självklarhet att infinna sig till gudstjänst att när "man ändå är där" så spelar det inte nån större roll om man också predikar och celebrerar.
 
Efter lunch blev det psalmval och inledande predikoförberedelse inför helgens gudstjänst.
 
På aftonen fick jag besök av prästkollega från sydligare nejder som har ärende i Luleå några dagar och behov sova några nätter någonstans. Som tack för min ytterst ringa gästfrihet fick jag den mycket fina - och som det verkar mycket intressanta boken - Kyrkornas mysterium (Artos) av Peter Bexell. Den boken ska jag med nyfikenhet och intresse ta del av.
 
När man får en prästkollega på besök blir det givetvis alltid intressanta samtal. Nu ber vi strax kompletorium innan det är dags stega mot sängen.
 
F ö så undrar jag vilka det är som kan ha intresse av att läsa denna ringa blogg. Trots att jag tycker att jag skriver inget vettigt så ökar läsarnas antal sakta men säkert. Tack för den troheten!
 
- - - - - - 
 
* då passade jag på att göra upp med domkyrkokaplanen Anna-Stina om att det föredrag om bikten som jag (i lite olika varianter) hållit i Älvsby församling,  på åtskilliga OAS-möten, på prästkollegium här i domkyrkoförsamlingen, i alphaarbetets fortsättningsgrupper, men inte i sydligare församling i stiftet - det ska jag hålla vid kyrkkaffet i Diakonins hus efter högmässan i Domkyrkan den 5 mars.
 
**arbetsplatsträff. Då pratar man arbetsmiljö. Inte verksamhetsplanering.

Ett litet ryck

fick jag idag. OBS! ett litet. Stora ryck får jag sällan numera. Detta lilla ryck bestod i att åka med lite skräp till återvinningen på Kronan. När jag ändå var i närheten av kommunens second hand så inspirerades jag besöka både Röda korsets och Frälsningsarmens dito i stan resp på Storheden. Jag letar nämligen en lämplig fåtölj, men inget napp.
 
På den sista av dessa affärer träffade jag dock en gammal ungdomsvän (som jag även mött tidigare i samma ärende) ute på jakt efter gammalt eller nytt. Han samlar nämligen på snapsglas! Kan man tänka! Lite ovanlig hobby onekligen. Han har redan 4000 anförtrodde han mig. Olika sorter, alltså! Och så 12 st av varje sort. Det blir en samling.
 
Själv samlade jag i min ungdom på olika tändsticksaskar. Men jag nådde knappast längre än 40-50 olika. Målet för min väns samlande är att få ihop 12 st av varje sorts snapsglas som någonsin tillverkats i, eller importerats till - Sverige. När samlingen blir komplett blir nästa steg en bok med bilder, fick jag veta. Jag lovade på stört att jag köper ett exemplar.
 
Läsarna kan vara lugna: samlaren har inte provdruckit alla glas!
 
Efter detta mycket intressanta samtal var det några andra ärenden att uträtta på olika affärer. Sen hem. 
Jag skulle önska att jag fick fler ryck där jag rensar bland diverse och slänger bort mer. Hur länge dröjer det till nästa ryck?

Söndag igen

Första efter Trettondedagen denna dag. Högmässa som vanligt. Kändes som att vi var få idag, men det är alltid några som slinker in på slutet så några över trettio var vi enligt kyrkvärdarnas räkning. Vid kyrkkaffet fick jag en mild förmaning av en av de trogna för att vi inte hade någon mässa under nyårshelgen. Uppehåll från annandagen till trettondedagen! Jag förstod att det uppfattades som ren andlig svältkost.
 
Vid ett annat kaffebord talade vi om skillnaden mellan gudstjänter i kyrkan och bönhuset när det gäller hur barn uppfattas störa. I bönhuset är folk helt klart mer vana vid barn och deras ljud och låter sig därför inte lika lätt störas. Det ser man tydligt från predikstolen. Om det blir högljutt barnskrik i bönhuset så berör det bara det stackars barnets föräldrar. Övriga håller blicken lika koncentrerat på predikanten. Men i kyrkan räcker det med att en napp tappas i golvet för att minst hälften av gudstjänstfirarna snabbt ska vrida på huvudet och den stackars talaren för ett ögonblick få ställa sig frågan:
- Var tog alla lyssnare vägen?
Lösningen? Fler barn i kyrkan så folk vänjer sig!
 
Predikan var väl knappast olidligt lång idag. Men jag minns en gång i min ungdom (dvs då jag var under trettio) då jag i Stadsökyrkan denna söndag talade så länge att jag fick förkorta ritualet efter predikan och ta bort en psalm och be lätt om ursäkt. Jag blev ursäktad.
 
Lite svagt i bakhuvudet fanns tanken att senare under eftermiddagen gå i bönhusgudstjänst men det blev inte så. Div arbete vid datorn upptog min tid. Och faktum är ju att en komplett högmässa med predikan ger en sådan andlig mättnadskänsla att mer behövs icke. Men två gånger under våren är jag inplanerad som bönhuspredikant såg jag i Fridsförbundets gudstjänstschema. Det ska jag väl kunna klara.
 
Om jag någon gång yttrat (vilket jag gjort) att jag understundom kan lockas/frestas (?) göra ett vägval i livet som innebär att min roll som präst upphör (vilket kan ske med mig ibland när tanken på allt dumt som vår politiserade, liberaliserade kyrka hittar på); räcker det att jag för ett ögonblick gör tjänst vid altare och predikstol för att alla sådana tankar ska flyga sin kos.
 
Vid ett fikabord talade vi också om hur stora familjer vi kommer från. En gudstjänstfirare hade en mormor som fött 18 barn. Vid ett annat fikabord beslöts ordna en resa till Israel. Vid ett ytterligare fikabord var vi några som satt kvar eftet det att de flesta gått, och talade om hur viktigt det är att vi ser varandra och särskilt bryr oss om dem som är nya i gemenskapen. Tänk så mycket som händer bara för att det blir kyrkkaffe. Vi vädjar nu om att fler ska vilja dela på ansvaret ordna fika när församlingsvärdinnan inte är i tjänst.
 
Väl hemma bjöd jag min hyresgäst (trevlig ung student från  Tyskland) på ostbricka och ett glas vad-det-nu-var-för-någonting att dricka. Trevlig kväll. 
 
Som vanligt är det redan imorgon innan jag bloggat klart.

Trettondedag jul

Då har det strax gått två veckor från jul. Oj, vad tiden går fort. Och en bit in i 2017 är vi också. Året då vi firar 400-års-"jubileet" av när det blev dödsstraff på att bli katolik här i landet. En av reformationens positiva effekter kan man tänka. Eller...? Kan ju vara bra minnas det om man får lust beskylla katolikerna för kättarbål och spanska inkvisitionen. 
 
Nå i vart fall har det blivit mildare temperatur idag efter två riktigt kalla dygn. Idag celebrerade och predikade jag som vanligt i Hertsökyrkan. Roligt att mamma var med, tillsammans med bror och svägerska som är uppe från Umeå. Annars "bara" knappt trettio personer. Märkligt i en kyrka där förra distriktsprästen i slutet av 90-talet på fråga om hur många som regelbundet kom till gudstjänsterna, svarade: "kyrkvärdarna" (8 st!) "som går på varandras gudstjänster."
 
Idag var åtta nuvarande kyrkvärdar också med. Vi hade kyrkvärdsträff efter kyrkkaffet och slutjusterade det föreslagna tjänstgöringsschemat och diskuterade en del andra frågor.
 
Efter avklarad kyrkvärdsträff for jag till moster o morbror dit bror och svägerska redan farit med mamma. Där blev det lunch. Till släktlunchen dök även yngre kusin med make upp. Den enda av oss kusiner på mammas sida som fortfarande bor kvar i släktkommunen, Arvidsjaur. Trevligt var det möta dom.
 
Sen hem och koppla av ett tag. På kvällen middag ute med brodern och svägerskan. Och nu är snart kvällen slut. En dag närmare till Herrens återkomst.

En lagom liten bok

har jag läst i under senaste dagarna. Det är en äldre svensk Katolsk Katekes, ursprungligen utgiven i tre upplagor på 20-, 30-, respektive 40-talet. Men nu har andra upplagan utgetts på nytt i faksimil av Svenska Katolska Akademien som ägnar sig åt att nyutge "äldre särskilt värdefulla och eftersökta svenska katolska skrifter som sedan länge varit ur tryck." Själv beställde jag den via Bokus.
 
Att läsa ur en katekes är ju utan tvekan igenkännandets glädje för en lutheran. Frågor och svar i mängd. Frågorna ställda precis så att exakt rätt svar kan ges - på samma sätt som i vår kyrkas katekesutveckling.
 
Och inte bara den yttre formen känner man igen. Även innehållet till stora delar. Och kan ansluta sig till. Utan tvekan. Och konstigt vore det väl annars, trosbekännelsen är ju densamma, de tio buden och Fader vår likaså. Det är väl när man kommer till de konkreta tillämpningarna av buden och kristenlivet; och hur man får ett regelbundet fungerande böneliv, som den katolska katekesen blir mer detaljrik. Men oftast inte så att man blir främmande för innehållet. Det mesta kan man helt stå bakom. Jag menar: vilken lutheran håller inte med om att man söndagligen bör gå i gudstjänst (även om det här är just katolska mässan som avses) dagligen be morgon- och aftonbön och före och efter varje måltid tacka Gud? Och när man läser genomgången av högmässan så inser man hur oerhört "katolska" vi svenskkyrkliga lutheraner är.*
 
Det som är mest ovant i boken är nog det som har med avlaten och skärselden att göra. Mest kanske för att man inte riktigt begriper det som tycks förutsättas. Men av en del förklarande formuleringar att döma så tycks författarna förutsätta att inte heller alla katoliker riktigt begriper. Men dessa korta avsnitt kan man ju lätt hoppa över och ta till sig det sannskyldigt goda.
 
Eftersom jag alltid sett det som en av mina livskallelser att göra folk förvånade, att riva ner cementerade (felaktiga) tankebyggnader och utmana fördomar, så håll till godo med tre avnitt ur Katolsk Katekes:
 
1. I förklaringarna till första budet talas om "tro, hopp och kärlek" som vårt sätt att ge Gud den ära som tillkommer  honom. Och det vi framför allt ska hoppas av Gud är att "få våra synders förlåtelse, hans nåd och den eviga saligheten". Och därefter ges kommentaren:
"Av egen kraft kunna vi aldrig ernå de himmelska tingen."
 
Man får nästan för sig att Luther var katolik när han i sin katekes inleder förklaringen till tredje trosartkeln med orden "Jag tror att jag av min egen kraft och förnuft icke kan tro..."
 
2. Om att vörda helgonen.
Det ska vi göra "emedan Gud själv har förhärligat dem." Och vidare: "Om vi i sanning älska och ära Gud , då skola vi även älska och vörda hans vänner". (Vem kan säga emot det?)  Och sedan ett svar på en tänkt invändning:
"Därmed synda vi icke mot första budet, emedan vi icke tillbedja dem."
 
Var det någon som trodde annat?
 
3. Avlaten är kanske det mest missförstådda av alla katolska löror och bruk. Låt oss därför ta del av hur Katolsk Katekes undervisar. I två punkter kommenteras vanliga missuppfattningar:
 
"Felaktig är den meningen att avlaten skulle vara detsamma som syndernas förlåtelse."
och
"Det är förtal, att kyrkan skulle sälja avlat för penningar eller förlåta t.o.m. ännu icke begångna synder."
 
Så var det med det! Kommentarfältet fritt för vänner som känner behov frälsa mig från den katolska faran genom att nämna något negativt i historisk eller nutida katolsk lära eller praxis:) En särskild utmaning skulle det vara om någon kunde nämna något som jag inte hört redan för trettio år sedan. Själv försöker jag bara följa den första av de fem ömsesidiga förpliktelser som antogs vid mötet i Lund för två månader sedan: att mera se till det som förenar än det som skiljer.
 
- - - - - -
 
kyrkliga lutheraner alltså. Dom som (bara) är "bönhuslutheraner" känner sig kanske aningen främmande, men då är dom nog något främmande även för svenska kyrkans traditionella högmässa"

En viss dag

som kan göras synnerligen trevlig firades i kväll. Eller exakt: igår kväll eftersom det redan blivit imorgon. God vän tillika kollega och jag stämde träff å trevlig lokal i staden och åt räkmacka och drack något gott därtill. Eller var det så att vi drack något gott och åt en räkmacka när vi blev hungriga? Jag minns inte så noga. I vart fall firade vi en dag som årligen nämns på en blogg som jag dock inte kan rekommendera eftersom det kan ge mig en ny domkapitelsanmälan. Och det vore ju onödigt om hela högvördiga domkapitlet med biskopen och lagmannen och sekreteraren och hela gänget skulle bli tvungna dra allt ett varv till bara för att sedan frikänna mig. Alltså får kära läsarna sväva i ovisshet.
 
Domkapitlets lagman hälsade jag för övrigt på under nyårsdagen då vi möttes vid högmässa i Domkyrkan, han kyrkvärd, jag gudstjänstbesökare. Mässan leddes av kollegan Mats som numera finns mest i domkyrkan efter att förr varit mest i Örnäset och Hertsön. Trevligt råkas igen. Fint genomförd gudstjänst.
 
Nu är det 2017. Då blir det snart 100 år sedan ryska revolutionen. Och mindre än två år innan man blir pensionär. Bäst att lägga på ett kol så man hinner åstadkomma den där väckelsen som absolut hade varit ett faktum för länge sedan om inte en massa om och men hade varit. 
 
Men nya bloggilägg blir det. Om vi får leva.
 
Gott nytt år alla kära läsare!

Stenberg IV

Alltså fjärde delen (nu utgivna tryckta utgåvan) av 1700-tals-Umeåprästen Pehr Stenbergs Levernesbeskrivning är nu av mig färdigläst.* Nästan lite abstinenskänsla att skiljas från den man vars öden och äventyr varit en regelbunden följeslagare under ett drygt år. Fyra stora tjocka böcker.
 
 
Tyvärr dock, sista delen är lite tråkigare än de tidigare delarna. Första delen uppväxten. Andra delen studietiden i Åbo. Tredje delen första prästtiden i Umeå. Och så fjärde delen fortsättning av prästeriet fram till dess han flyttar från Umeå stad till landskyrkan. **
 
Mest spännnde är väl del två och tre där en stor del av hans uppmärksamhet ligger på att finna en livskamrat. Men nu sedan han hamnat i äktenskapets trygga famn och barnen kommer prydligt i rad så blir det ju lite "volvo, villa, vovve" över det hela. Fast i 1700-talstappning, förstås.
 
Eftersom jag vid redogörelse för de tidigare delarna av verket försökt finna något att återberätta så ska jag göra det även nu. Jag väljer då att dela med mig av den för mig nya kunskapen att prästerna alltid träffades och lyckönskade varandra den första maj. Och det hade ingenting med vare sig arbetare eller (det i mina ögon något krystade helgonet) St Josef arbetaren att göra. Nej, anledningen var en helt annan. I not nr 94 förklaras det hela sålunda:
 
Det ecklesiastiska året började i maj. Första maj firades därför internt som prästernas nyårsdag, då man önskade gott nytt år.Bakgrunden till firandet var delvis av ekonomisk art, då man gratulerade till att ha överlevt första maj. Om en präst avled strax före första maj fick änkan försörjning tills nästa präst tillträdde första maj, men om en präst dog efter första maj fick änkan fördelaktigare villkor med försörjning till nästa första maj; därtill kom i båda fallen ett eventuellt nådår.
 
En anledning så god som någon till internt prästerligt gratulerande och firande. Att den ursprungliga firningsanledningen sedan länge försvunnit hindrar inte att firandet består.
 
Vill man lyssna på ett radioprogram (ca 25 min) där några av dem som arbetat med verkets utgivning intervjuas (varav en är ättling till Pehr Stenberg) kan man även få höra högläsning av en duktig uppläsare. I programmet påpekas också hur unikt detta verk är. Det finns ytterst få självbiografiska verk av detta omfång från äldre tider. Radioprogrammet klart värt att lyssna på.
 
Man inser när man läser: förhållandena skiftar men människan är sig ganska lik. Ja, ni förstår att jag inte ångrar köpandet och läsandet av detta verk.
 
- - - - 
* det kommer även ett femte band, men det lär vara en ren registerdel; ingen mer berättande text
 
 ** i bokens sista not (128) förklaras: "Här slutar framställningen mitt i 1807 års händelser. Av tidigare notis framgår att Stenberg skrivit detta under sitt sista levnadsår, d.v.s. 1824....sjukdom och död har satt punkt för projektet."
 
Till detta kan ju en sentida läsare bara beklaga att Stenberg inte fick tid och kraft att berätta om kriget 1808-09.

Filotea

heter en bok jag just läst ut. Ett kapitel om dagen från början av september t o m annandagen. Utgiven av Artos men skriven för flera hundra år sedan. Författaren? Den katolske biskopen Frans av Sales 1567-1622 som verkade i Geneve. Typ av bok? Ja, vad ska man säga? Uppbyggelsebok. Fördjupning. Andlig vägledning.
 
I vart fall är det inte en bok för sträckläsning. I genomsnitt är nog kapitlen två-tre sidor, så den lämpar sig väl för daglig läsning, ett avsnitt om dagen. Författaren rekommenderar att man läser på morgonen så kan man meditera över det lästa under dagen.  Men kanske borde man ta dubbelt så lång tid på sig; läsa varje kapitel två dagar i rad och verkligen låta det sjunka in?
 
Man uppfattar de olika kapitlen som en själasörjares/andlig vägledares brev till sin konfident/lärjunge. Den mottagande tilltalas just Filotea, vilket betyder en som älskar Gud. Skrivsättet ger en nära och personlig ton och man upplever sig själv tilltalad.
 
Syftet med skriverierna är givtvis att mottgaren ska fördjupas i sin tro och sin gudsgemenskap. Medlen och vägarna som rekommenderas är i princip desamma som vi skulle ge på reformatorisk grund: ta vara på ordet, gå ofta i kommunion, uppehåll ett regelbundet böneliv, bruka bikten och var varsam med ytliga och flyktiga nöjen som kan locka åt fel håll. Särskilt när det gäller det sista finns en ton och en attityd jag uppskattar. När det gäller förhållandet till nöjen, spel, ägodelar, alkohol, fina kläder, dans osv så finns inget av den typ av kategoriskt syndakatalogande som ofta funnits i våra traditioner. Nej, hellre upplever jag Paulus: "allt är lovligt men allt är inte nyttigt." Ständigt uppmanas Filotea ge akt på sitt hjärta, vara vaksam så att inget får ta den plats i hjärtat som Gud ska ha.
 
Boken är alltå skriven för människor som lever i världen, inte till munkar och nunnor som lever skyddade bakom höga klostermurar.
 
Även om författaren är katolik - och en av de mest omtalade när det gäller att få människor som "avfallit" till protestantisk tro att återvända till katolska kyrkan - så skriver han ofta på ett sätt som även en lutherskt-pietistiskt kristen kan känna igen sig i. När han t ex talar om att "få en försmak av himmelens goda" då får ju även en halvlaestadian som jag igenkännande vibrationer.*
 
Och riktigt lutherskt blir det ju när han skriver om farisen och publikanen. "Den högmodige farisen höll tullindrivaren för att vara en stor syndare, kanske till och med för att vara tjuv, horkarl eller bedragare. Men han bedrog sig ordentligt, för just i det ögonblicket blev denne rättfärdiggjord"  (min kurs.).**
 
Boken rekommenderas utan tvekan.
- - - - -
 
*Laestadius skriver ju ibland om en "försmak av himmelens glädje"
 
** Att rättfärdiggörelsen sker fullkomligt på ett ögonblick, är det inte det som är vår lutherska specialitet? Och var det inte detta som tridentinska konciliet fördömde? Så, blev författaren då fördömd av katolska kyrkan (frågar jag retoriskt)? Tvärtom! 1665 blev han helgonförklarad och 1877 utsedd till kyrkolärare.

Annandag jul

eller den Helige Stefanos dag. Och idag hade jag lovat lämna förslag på ett samtalsämne som biskopen och jag kan samtala om i full uppriktighet den dag då vi båda blivit pensionärer. Ämnet är Missionsprovinsen. Idag har jag nämligen haft med den att göra. Och inte bara träffat någon representant för densamma, inte heller bara deltagit i en gudstjänst i någon av dess gemenskaper; nej, jag har själv lett högmässa och predikat i den enda Missionsprovinsgemenskap som, mig veterligen, finns i norrbottens län!
 
Kvart över sju hämtade jag upp en god vän i stan och vi åkte tillsammans. Ca två timmar senare var vi framme och knappt 45 minuter senare var vi igång med gudstjänsten. Inte så väldigt mycket folk. Men så ligger ju platsen (sett ur en stadsbos perspektiv) mitt ute i ödemarken. Och ändå minns jag den tid då orten ifråga var centralort i eget pastorat och även den tid då den var centrum i egen kommun. Tänk vad norrlands inland avfolkas!
 
Nu undrar någon: får man som präst i svenska kyrkan fira gudstjänst i Missionsprovinsen? Svaret är högt och tydligt JA! Det fanns dock en gång (för inte allt för länge sedan) en biskop och ett domkapitel som trodde att det inte var tillåtet. Alltså avkragade dom tre pensionerade präster som lett gudstjänster inom Missionsprovinsen. Men det skulle dom inte gjort (i alla fall inte om dom är rädda om sin egen ära). Saken överklagades nämligen till Svenska kyrkans överklagandenämnd och densamma nämnden gav de klagande rätt och upphävde domkapitlets beslut.
 
Och eftersom överklagandenämnden i realiteten är att betrakta som svenska kyrkans högsta domstol så blir dess beslut i praktiken prejudicerande. Alltså måste det nu betraktas som tillåtet* för svenskkyrkliga präster att fira gudstänst i Missionsprovinsens gudstjänstgemenskaper. Alltså gjorde jag det.
 
Som sagt, när vännen och biskopen Hans och jag blivit pensionärer tycker jag att vi uppriktigt ska prata om Missionsprovinsen. Lämpliga delfrågor kan vara:
 
1 Varför känner sig svenska kyrkan tvungen att betrakta Missionsprovinsen som en fiende?
 
2. Varför inte istället se den som en hjälp och ett komplement
 
3. När nu gudstjänstseden i svenska kyrkans tradition på ort efter ort är nära kollapsa, varför inte glädja sig över att gudstjänster firas, oavsett vem som organiserar dem?
 
Inom det (nu bildade stor-) pastorat där jag idag firade högmässa finns  minst 5, 6 eller 7 kyrkor/kapell. Inte i en enda av dessa firades mässa under hela julhelgen (om predikoturerna i tidningen var korrekta). Se fråga två ovan.
 
En trevlig dag var det. Intressanta samtal vid kyrkkaffet. Så även vid den senare lunchen/middagen som vi blev bjudna på. På vägen hem passerade vi Töre och gick då in en sväng hos svärfar. Oerhört klar i tal och tanke trots sina 93 år.
 
- - - - -
 
* det faktum att viss biskop och domkapitelsledamöter blev så besvikna över att få en knäpp på näsan av överklagandenämnden att dom motionerade till höstens kyrkomöte och begärde en utredning om huruvida några ändringar behöver vidtagas i Kyrkoordningen för att precisera i vilka sammanhang en präst får fira gudstjänst (i klartext: inte inom Missonsprovinsen) gör ingen skillnad nu och knappast för mig i framtiden heller. Beslut i frågan kan tas tidigast i nov 2017. Eventuella nya mer begränsande regler kan då träda i kraft tidigast 1 januari 2018. Om jag passar på att  fira missionsprovinsgudstjänster under friåret 2017 och sedan håller mig i skinnet några månader och inte firar någon missionsprovinsgudstjänst förrän senare på våren så hinner i vart fall inte biskop Hans avkraga mig (och det är väl skönt för honom om han slipper avkraga en gammal ungdomskompis) eftersom han går i pension i början av sommaren 2018. Och eftersom högvördiga domkapitlet har ont om sammanträden sommartid så kommer eventuellt avkragningsbeslut först under hösten och då fyller jag ändå 65 och kan lika gärna gå i pension. Ha det så trevligt.
 

Juldag

och samtidigt söndag. Dubbelhelg alltså.
Alltså alla skäl gå i kyrkan. Det tyckte ca 26-27 ytterligare personer också. Inkl två små barn som knappast fått yttra sig i saken. Själv var jag fortsatt hes och rosslig i halsen.Talade lungt och försiktigt och avstod allt sjungande. Efter högmässan träffade jag kollega som nästan alltid "är där". Jag kunde gärna ha bett honom ta liturgin, tyckte han. "Det räcker ju med fem minuters förvarning", sa han.
 
Fredsljuset från Betlehem befann sig i kyrkan.Tidigare hade det varit i Björkskatakyrkan över julafton och julotta. Nu får det stå i Hertsökyrkan över den Helige Stefanos dag. Sedan blir det Örnäsets kyrka t o m Trettondedagen.
 
Vad gäller den privata sidan så ägnade jag en stund av morgonen åt att tindra med ögonen inför de levande ljusen i granen. På eftermiddgen  några timmar hos mammas syster och svåger dit jag även tagit med mamma.
 
Om aftonen blev det lite "jobb" igen då jag for på en sjukkommunion. Men kan det egentligen någonsin vara "jobb" att fira mässa? Snarare är det väl livet.
 
 

Julafton

är det nu. Helgen påbörjad.
 
Men innan helgen kom var det lite förberedelser. Jag hade veckolediga dagar torsdag och fredag och då kunde tiden användas till det som behöver göras. Nu ska jag villigt erkänna att det är inte så mycket.
- 45 min på stan, besök i två affärer för julklappsköp
- skrivning och postning av julkort (skedde torsdag. Jo, åtminstone en del av dem har kommit fram, enligt reaktioner jag fått)
- inslagning av några julklappar
- snabbtur förbi dotter här i stan o till barnbarnen i Boden för avlämnande av julklappar
- förbi Kvantum för inköp av nödvändig mat
- framplockande av lite julprydnader (dom har sedan åratal så fasta platser att jag skulle kunna ställa ut dom med förbundna ögon)
- klädande av gran
- byte av några gardiner och dukar
 
Hur lång tid tog det? Några timmar på torsdag och några timmar på fredag (inkl en tur till mamma på äldreboendet) och en liten stund i förmiddags. Nej, det där med en massa stress före jul har jag aldrig begripit. (Men det är väl bara att erkänna: jag är inte kvinna och tyngs inte av några som helst krav på matlagning och bakning. Skulle hela min familj vara här så skulle enda skillnaden vara att jag köpte lite mer mat och dukade fram fler tallrikar.)
 
Sen blev det julafton. På morgonen tände jag granen första gången (levande ljus) och sjöng, enligt tradition från mitt föräldrahem, "Hell dig du härliga julfton klara..."
 
Ja, sjöng och sjöng...? kraxade är kanske ordet. Lite rosslig i halsen.  Men dopp i grytan + lite av min minimala julmat gick ner ändå. Och mätt blev jag med råge. Och hjälpligt tog jag mig genom julbönen i Hertsökyrkan. Med hjälp av regelbundet hostande och vattendrickande. Rätt bra med folk, men knappast fler än en handfull av dem som är regelbundna söndagsbesökare. Hoppas dom firar kristlig jul någon annanstans. Julen är ju bäst i kyrkan (som en bloggare vars blogg jag inte kan rekommendera, brukar säga). Men om bara tre släkter (familjer) ändrade sina julaftonsvanor så skulle vi vara betydligt färre. Men nu var där t o m folk från amerika. Jag läste inte julevangeliet (har aldrig gillat att läsa det vid julbönen - även om jag givetvis ofta gjort det - eftersom det ska läsas i kyrkan på juldagen).  Istället uppmanade jag människor att göra det i sina hem.
 
Förbi mamma sen och vi for tillsammans till julbönen i domkyrkan. Så fick hon också ett kyrkobesök. Där träffade vi biskopen med hustru (även hon gammal ungdomsvän). Biskopen och jag konstaterade att vi kanske går i pension samma år, nu när han beslutat gå redan vid 63. (Om inte jag går till 67!). Då får vi se till att börja träffas, tyckte han. Och då när vi båda är pensionärer kan vi ju tala helt uppriktigt, tänker jag. Ett ämne för uppriktigt samtal ska jag f ö lämna här på bloggen på annandagens kväll.
 
Sedan några timmar är jag hemma. Julgröten äten. Morgondagens predikotext något genomfunderad. Predikan blir i tre delar! Ni trodde väl inget annat.
Ämne: Dagens predikotext
1. Maria
2. Josef
3. Jesus
 
Ps. Just när jag avsåg lämna vardagsrummet efter att en stund beskådat den tända granen igen, så insåg jag: 
- Jag har ju inte öppnat julklapparna. "...då fick han så bråttom..."  Stort tack till alla givare!

Mot ljusare tider

går vi nu.
 
Vid 11-tiden idag vände det, enligt en uppgift som gavs i kvällens aktuellt. Det var ju tur att man fick den nyheten. Annars var man nästan på väg att misströsta. Men nu kan man börja betänka att den norrbottenskustliga MC-säsongen bara ligger ca fyra månader bort.Helt otroligt. Men först får det lov att bli skidsäsong. Den börjar när solen på allvar börjar kika fram. Om si så där en och en halv månad.

RSS 2.0