Söndag ännu en gång

har det varit idag. Hur många söndagar har gått sedan Kristi uppståndelse? Vem räknar ut det?
 
Två gudstjänster blev det idag. Bosse tjänstgjorde i högmässan tillsammans med prästpraktikant från Finland som skaffar sig lite vana för att kunna börja jobba i Sverige. Själv var jag "bara" (?) gudstjänstdeltagare. Frågan är om jag då blev förvandlad till volontär och hamnar dubbelt i statistiken. Jag sjöng ju alla psalmer helt frivilligt.
 
 
Volontär måste jag dock absolut ha varit senare på eftermiddagen då jag predikade i bönhuset. Dock inplanerad denna gång. Jag talade om Josuas bok. Efter mig predikade Erling om Job. Inte jobbigt alls. Lärorikt och lättlyssnat.

Några böcker jag läst

ska jag berätta om. Jag gör ju det ibland.
 
Rykande vekar heter boken jag avslutade för en tid sedan. Flera olika artiklar om reformationstiden. Både i Sverige och utomlands. Men mer ur ett katolskt perspektiv. Intressant. Om vilken förstörelse av mångfaldiga uttryck för det andliga som reformationen innebar. Ska vi söka tröst i det faktum att allt ändå bara var falskt? Den som vill kan ju det. Om han lyckas är en annan fråga. Men lite (kyrko-) historiskt intresse behövs nog om man ska uppskatta boken. 
 
Lite modernare historia var det i den bok jag för några dagar sedan avslutade. Den tyske officerens hustru. Gripande personligt vittnesbörd av en judinna som överlevde nazisttiden i Tyskland under falsk identitet och först sammanboende, sedan gift med en tysk man som i slutet av kriget inkallas till tjänstgöring i arme'n. Fruktansvärd press att under många år leva med risk att bli avslöjad. En lite rolig passage är dock att samma nazistiske byråkrat som inför hennes giftermål stämplar och godkänner hennes handlingar som äkta arier, senare, efter kriget - då i ockupationsmaktens tjänst -  får ge henne nya identitetshandlingar med hennes äkta judiska identitet. Som Bob Dylan sa The times they are a'changing.
 
Ännu lite senare historia i allra senaste boken, färdigläst igår. r soldaterna kom handlar om de allierade soldaternas massvåldtäkter mot tyska kvinnor under slutet av andra världskriget och tiden efter, ockupationstiden. Att ryska soldater uppförde sig som svin har vi lärt men att de amerikanska i princip var likadana har ofta inte framkommit i västerländsk debatt. Förklaringen som ges till detta i boken är att kriget snabbt avlöstes av den nya öst-väst-konflikten med dess behov framställa västerlänningarna som goda och ryssarna onda.
 
Många försök har gjorts att räkna ut hur många soldatvåldtäkter som begicks efter (och under slutskedet av) kriget. Med högst skilda resultat. Denna bok hamnar på obegripliga 860000! (Du läser rätt: åtta hundra sextio tusen. Våldtäkter alltså!) Några tydliga order att begå massvåldtäkter fanns inte. Däremot kanske en framställning i arme'ernas propaganda att den tyska kvinnan skulle vara soldaternas belöning efter väl förrättat värv.
 
När man läser om de grymheter som soldater kunde utsätta kvinnor - från barn till åldringar - för, så undrar man hur män så totalt kan tappa sin moraliska kompass. Ett möjligt svar som ges i boken är att om man under flera år lever starkt i en miljö där det som normalt är helt oacceptabelt - att döda- blir tillåtet (och oftast: ju fler desto bättre!) Så är det kanske inte underligt att rätt och fel vänds upp och ner. 
 
Utan tvekan en gripande bok. Och självklart förföljs de våldtagna tyska kvinnorna av det som även drabbar våldtäktsoffer i civila sammanhang: ett ifrågasättande av deras moral och en undran om dom inte i själva verket uppfört sig så att dom inbjudit till gärningen.
 
De enda ljuspunkterna - om man nu kan tala om sådana i dylika grymma sammanhang - är kanske de kvinnor som trots allt medvetet väljer att föda barnet (dvs gjorde ingen abortansökan - enligt samma beräkningar som ovan var det ca 10% av de våldtäktsgravida som inte gjorde/fick abort) med motiveringen att barnet man bär trots allt är oskyldigt till sin tillblivelse. Vissa vittnesbörd finns också om att mödrar, när barnen väl fötts och börjat växa upp (oavsett om man nekats eller ej ansökt om abort) kunnat uppleva barnet som den enda glädjen i en i övrigt helt bedrövlig tid.  Ett gripande exempel är en kvinna som anmäler sitt barn till adoption (till faderns hemland, Frankrike, som var det land som tydligast beredde sig ta ansvar för sina soldaters barn) men som efter några veckor ångrar sig och behåller barnet med motiveringen att barnet bereder hennes mor och mormor så stor glädje att hon inte kan lämna bort det.
 
Ska man se det som ett tecken på livets seger över döden och ondskan?
 
 

Idag

dvs andra söndagen i fastan var vi lite fler i högmässan än vi varit senaste söndagarna. Trettioåtta eller trettionio fick kyrkvärldarna det till. Jag hörde dem jämföra sina räkningar i sakristian men uppfattade inte vad dom stannade för. Kollega som fanns bland gudstjänstfirarna distribuerade.
 
Innan gudstjänsten var det bönestund precis som förra veckan. Då var vi åtta, idag tretton deltagare. Riktigt roligt. Fantastiskt att det fanns sådan längtan till gemensam bön. Hoppas det kan komma något gott ut ur detta. 
 
Vi tog idag även första steget mot att göra den lista över de regelbundna gudstjänstfirarna som vi talade om sist. Tjugo personer anmälde sig. Fortsättning följer. Inom svenska kyrkan har vi på många håll varit alltför vana att människor som samlas till gudstjänst bara är besökare som inte behöver ha något med varandra att göra. Dags att ändra det. 
 
I predikan idag lyckades jag på ett riktigt snyggt sätt få in Kristi tre ämbeten: profet, överstepräst och konung.
 
Efter lunch på liten eritreansk restaurang med två av gudstjänstdeltagarna for jag till bönhuset. Om jag tänkt mig att jag själv skulle få sitta i lugn och ro så bedrog jag mig. Ingen av inplanerade predikanter var där så då blev jag ombedd rycka in. Så kan det gå.
 
På kvällen blev det två av de förhållandevis få tv-serier jag följer; den svenska Innan vi dör och sedan Akuten från en akutmottagning i London. Varför gillar jag se sådant? Kanske för att jag själv blivit så väl omhändertagen efter hjärtinfarkt och ballongsprängningar och elkonverteringar av orytmiskt hjärta och slutligen MC-olycka. Känner inget obehag vid åsynen av sjukhusmiljön, tvärtom. Vänliga människor och lagad mat. Kan man ha det bättre?  Jag skulle hur lätt som helst kunna bli totalt hospitaliserad. 
 
Nu gäller det att sluta innan jag blir totalt bloggiserad.

Afrikansk tid

har jag efterlevt i helgen. Det gick till på följande sätt:
 
Igår skulle jag förrätta ett dop av tre bröder i en afrikansk flyktingfamilj. Tvillingarna Abraham och Eshaq (Isak) och den ett och ett halvt år yngre brodern - Teddy!
 
Dopet var bestämt till lörd kl 11. Dessutom hade dopfamiljen önskat bli insläppt redan 9.30 för att kunna ställa i ordning för mat och kaffe till dopgästerna. Sagt och gjort. Jag befann mig vid kyrkan strax före halv tio och väntade, och väntade och väntade. Och tänkte att jag har väl viss kunskap om att tidspassning i svensk variant inte alltid är afrikaners bästa gren så jag väntade...och väntade.
 
Tjugo i elva kom - församlingens diakon som också är bekant med familjen och inbjudits närvara. Några minuter senare infann sig en vän till dopfamiljen med en släkting och började bära in stora grytor i mängd. Sedan försvann dom. För att senare återkomma med både grytor och folk.
 
Fem i elva infann sig första dopgästerna, en man med sin lilla dotter. När han insåg att han var först på plan skrattade han och sa:
- Nu ska ni få lära er afrikansk tid!
(Av hans goda svenska att döma hade han bott här en tid och tydligen lärt en del om kulturella skillnader).
 
Och lära gjorde vi. Omkring halv tolv började gästerna och familjemedlemmar att anlända i olika omgångar. Strax efter kl 12 var alla samlade och kvart över tolv kunde dopakten börja. Minsta ord av beklagande av förseningen? Icke. Det var helt som den naturligaste sak i världen. Som att "12.15" var den mest exakta uttydningen av det svenska begreppet "kl 11".
 
Dopet blev fint. En glädje särskilt för modern att få se sina barn äntligen döpta då det av olika skäl ej kunnat ske i hemlandet.
 
Och sen blev det mat och kaffe. Det senare tillrätt genom att kaffebönorna rostades över gasollåga i liten gryra så jag fruktade att brandlarmet skulle gå. Men gott var det.
 
Dagens gudstjänst blev högmässa som vanligt. En stund före högmässan hade vi en bönestund vilket vi beslöt om förra veckan. Som mest var vi åtta bedjare. Inte så illa. Hoppas det fortsätter i samma goda anda. Kyrkaffet i Hertsön skippade jag och drog till Diakonins hus i stan där Domkyrkans gudstjänstfirare drack kyrkkaffe. När det var klart höll jag för de intresserade ett anförande om bikten och det blev fina samtal efteråt. Ytterligare arbete sedan av icke bebloggningsbart slag.
 
Besök hos mamma så var den dagens väsentligheter över.
 
 

Fastlagssöndag

var det igår. Själv var jag ledig men infann mig - givetvis! - ändå i kyrkan. Bosse ledde gudstjänsten. Lila skrud. Så har vi då varit inkonsekventa och haft grön liturgisk färg under förfastans två inledande söndagar och lila under den tredje. Tur att ingen liturgisk expert finns i närheten.
 
Dock kom jag försent* och missade inledningspsalmen Se, vi går upp till Jerusalem. Men det tog jag igen under eftermiddagen då jag besökte mamma och vi ordnade lite kyrkkänsla genom att tillsammans sjunga både 135 och 137 och be och läsa ur evangelieboken. Det är fantastiskt vad psalmerna betyder. Vilket privilegium att ha blivit  fostrad i psalmsjungandets ädla konst. Hoppas någon vill komma och sjunga gamla psalmer med mig när jag en gång sitter på "hemmet", tillräckligt klar för att uppskatta psalmsång och bibelord men alltför virrig för att själv kunna ta initiativet.
 
Efter kyrkkaffet igår tog vi åter upp våra samtal från förra året utifrån Carl-Eric Sahlbergs bok Miraklet S:ta Clara. Vi uppehöll oss väl denna gång mest kring de delar som handlade om gemenskapen och bönen. Några tankar föddes till gemensamt handlande i gudstjänstgemenskapen:
1. En bönestund före varje högmässa. Vi börjar på söndag kl 10. Hjärtligt välkommen.
2. Vi försöker göra en lista över alla som vill uppfatta sig som lemmar i gudstjänstgemenskapen. Så att alla kan lära sig vad alla heter och var dom bor. Ett första steg till mer gemenskap med och bön för varandra.
 
Det kan väl noteras att både gårdagens samtal och de flerfaldiga kyrkkaffesamtalen förra året i samma ämne, har tillkommit helt på initiativ av gudstjänstfirare. Här kan alltså konstateras att något skett i en svenskkyrklig gudstjänstgemenskap utan initiativ av präst eller annan kyrkoanställd. Ja, t o m utan att saken ens varit diskuterad på ett kollegium eller skrivits ner i en församlings mål eller nämnts i av kyrkorådet fastställd verksamhetsplan.
 
Det är ju nästan så man börjar tro på den Helige Ande. Vore jag inte "statskyrkopräst" med alla de begränsningar och hämningar det innebär, så skulle jag knappast kunna hindra ett högljutt halleluja!
 
- - - - - -
 
* orsaken till min sena ankomst var glömda hörapparater. I rondellen nedanför Kronan (gamla Lv7) fick jag vända och åka hem igen. Annars hade jag varit i god tid.

Undervisning

Ikväll hade vi Alpha och fortsättningsgrupper igen. Denna termin leder jag "mellangruppen". Hittills har vi talat om evangelierna och lite om apostlagärningarna. Det är fantastiskt roligt att få undervisa om bibeln och hjälpa människor att tränga in i bibelns budskap.
 
Nästa onsdag blir det inte alphakväll i Hertsökyrkan för då firar vi Askonsdagsmässa kl 19. Den leds av Bosse. Själv celebrerar jag i Örnäsets kyrka på morgonen. Om någon ännu inte gått på en Askonsdagsmässa, vill jag rekomendera att göra det. Det kan vara en fantastisk upplevelse som start på fastetiden.

Helgen började bra

Om man tänker på den rent världsliga biten alltså. Hockey igår och Luleå vann mot Frölunda med 4-2. 
 
Och det fortsatte bra. Jag menar, det kan väl aldrig vara dåligt när man får vara med om en komplett högmässa. Men lite färre var vi idag än vi varit de senaste söndagarna,  "bara" tjugo. 
 
Dopsamtal blev det sedan hos invandrad familj som inte haft möjlighet döpa sina yngsta barn. Kanske blir det dop av tre barn vid ett och samma tillfälle. Två av barnen är enäggstvillingar.  Hur ska jag klara det? Nå, jag har ju gjort det förr, inser jag.

Äntligen

tog Luleå tre poäng. Det lär inte ha skett sedan november*, sa min hockeykompis, den pensionerade kyrkoherden, som har sin plats strax framför mig. Kaffe i pausen brukar vi ta tillsammans och finns det lediga platser på endera raden så brukar vi "flytta ihop" till andra eller tredje perioden. Många gånger har vi alltså denna säsong suckat över Luleås förlorade tredjeperioder. Så ej ikväll. Men nära var det kanske. 2-1 ledde Luleå med inför tredje. Utökade till 3-1 men målet blev bortdömt och till råga på allt fick Luleå utvisning. Riktig vad som hände uppfattade jag inte. Men det blev visselkonsert som heter duga. När Örebro sedan utnyttjade sitt övertag till att göra 2-2 -  blev det visselkonsert. Videogranskning och målet blev bortdömt. Domaren vågade nog ej annat, sa folk omkring mig, eftersom han nyss dömt bort ett Luleåmål. Jag hinner ju inte riktigt med, men upplevde kanske att det blev slutgiltigt rättvist.
 
Två vänner från Fridsförbundet mötte jag i kaffepausen. Så fick jag säga Guds frid  i ishallen också.
 
Nu återstår fem hemmamatcher i grundserien. Frölunda - Djurgården - Rögle - Leksand - Rögle. Frölunda blir givetvis en rejäl nöt att knäcka, men dom övriga matcherna "ska" Luleå vinna. Lulesegrarna mot Rögle kommer dock att innebära sorg hos kär gammal FK-vän. Men det är smällar man får ta. Inför kyrkovalet står vi sida vid sida! 
 
- - - - - - -
 
* rättelse(?) dagen efter: inte sedan slutet av december, stod det i tidningen idag

Kampen för gudstjänsten

Gudstjänster hör till ett kristet - i vart fall kyrkokristet - liv. Vad vill man då ha när man går i gudstjänst? 
 
En präst som man uppfatter som riktig präst. Här kan människor ha lite olika önskningar. Somliga tycker att prästen i enlighet med ursprunglig tradition bör vara man, precis som Jesus och de första apostlarna. Andra tycker (också) att prästen bör stå i en vigningssuccesion som går tillbaka till apostlatiden. 
 
En liturgi som i huvudsak är i överensstämmelse med den som råder i alla de historiska kyrkorna världen över.
 
En predikan som man kan uppfatta som en naturlig fortsättning på de lästa bibeltexterna, dvs som Guds ord.
 
Nattvardselement som man kan uppfatta vara äkta. Bröd och vin. Inte saft (om än gjord av druvor). Många anser också att bröden ska vara av vete. 
 
Nå, om man nu önskar något av detta, får man då det? Om man önskar flera av ovanstående villkor, eller rent av alla? )Detta som för några årtionden sedan var mer eller mindre självklart nästan överallt.) På hur många ställen kan man då gå idag? Det är bara att konstatera att det finns allt fler som åker miltals varje söndag för att få en gudstjänst som dom känner sig trygg med. Och det trots att närmaste kyrka ligger på bekvämt promenadavstånd. Och det tragiska är att det är många av svenska kyrkans mest trogna och hängivna medlemmar som på detta sätt inte upplever sig få den grundläggande "service" som dom både har rätt till och genom sin kyrkoavgift betalar för.
 
I alla andra sammanhang där man betalar för sig men inte får den vara eller tjänst som man uppfattar sig blivit lovad, där kräver man pengarna tillbaka!  Är det dags börja kräva pengarna tillbaka även i kyrkliga sammanhang om ens lokala församling inte levererar (som det numera alltid heter)?
 
En god vän föreslog en ordning där man vid varje helg, där högmässa enligt kriterierna ovan inte levererats i egna kyrkan, skickar en räkning till hemförsamlingen på 100 kronor. Naturligtvis kommer man inte att få några pengar, men det viktiga är ju att visa sin önskan.
 
Men eftersom svenska kyrkan på alla nivåer (med enstaka undantag) är okänslig för önskemål från traditionellt sinnade kristna men desto mer känslig för ekonomiska realiteter så skulle man kanske pröva ett annat sätt att visa sin önskan.
 
Strax före 1 november varje år skickar man in begäran om utträde ur svenska kyrkan och några dager efter 1 nov (när man fått bekräftelse på sitt utträde strax före 1 nov) så begär man inträde igen.  Ett sådant handlande skulle få effekten att man inte betalar kyrkoavgiften följande år och därmed påverkar ekonomiskt men som medlem under större delen av året har man rätt till alla kyrkliga tjänster.*
 
Dock är det viktigt - oavsett om man ger sin vilja till känna genom faktura- eller utträdesmodellen - att man tydligt skickar med en förklaring att handlingen beror just på församlingens brist på leverans av acceptabel gudstjänst. **
 
Skulle det fungera? Givetvis. Jag tänker på filmen Nyckeln till frihet där den livstidsdömde som fått ansvar för fängelsebiblioteket bestämmer sig för att förnya bokbeståndet och förverkligar det genom att  under åratal regelbundet terrorisera berörd myndighet med brev i ärendet tills böcker levereras. Ni vet, ungefär som den fattiga änkan i Jesu liknelse, som får rätt mot den orättfärdiga domaren bara pga sitt tjat. Eller, för att nu tänka ekonomiskt, minns hur de svarta i amerikanska södern lyckades få bort segregeringen på bussarna genom total bojkott.
 
Kanske borde varje sådan faktura eller utträdesansökan skickas med kopia till biskopen i stiftet, eftersom det är på högre nivåer än församlingsplanet som de beslut fatta(t)s som nu gör att bristen på goda riktiga präster blir allt större.
 
- - - - - - -
 
* det enda man får passa sig för är att råka dö under den korta period man icke är medlem får då har de anhöriga inte rätten på sin sida om dom skulle önska kyrklig begravning
 
** detta kan inte nog betonas. Utträden som viljemarkeringar är verkningslösa om det inte tydligt framgår varför man handlar som man gör

Förfastan

börjar nu. Septuagesima. Som vanligt hamnar man i frågan vilken liturgisk färg man ska ha. Det traditionella svenska blått/violett eller det mer katolskinspirerade grönt? Den gamla kyrkokalendern säger violett, så även den moderna som varje år sprids i församlingarna. SPT skrev "grön el violett/blå". Artos' Missale, som jag använder, menade att båda alternativen är möjliga men menade att man bör ha samma färg varje söndag under förfastan. Så börjar man med grön så ska det bytas till violett först på Askonsdagen. 
 
Och här blir problemet för mig. Septuagesima och Sexagesima har jag gärna grön liturgisk färg. Det känns lite tidigt med violett. Men Fastlagssöndagen? Visst har jag ibland varit konsekvent och haft grönt även då, i en vilja att markera att Fastan börjar först på Askonsdagen, men lite ovant känns det för den som under hela sin uppväxt i praktiken fostrades till att tänka att fastan börjar på fastlagssöndagen.
 
Nå, den dagen den sorgen. För dem som tjänstgör den dagen. Det gör inte jag.
 
I dagens högmässa fick jag hjälp med distributionen av min tvillingbror. Han och hustrun var kvar i stan sedan gårdagens FK-årsmöte. Dom hade tagit med mamma till kyrkan. Det var roligt. Ca 35 var vi väl i gudstjänsten. Sju av åtta kyrkvärdar närvarande , precis som förra veckan. Vi ställde oss frågan om Hertsön möjligen är den kyrka i församlingen där flest kyrkvärdar kommer även när dom inte tjänstgör? Roligt med det gudstjänstintresset.

Gilla oss på Facebook

Känt uttryck. Alla möjliga näringsidkare brukar ha med den uppmaningen i sin reklam. Jag har alltid tyckt att det är löjligt. Vaddå "gilla oss" - "på Facebook"??? Hur vettigt är det på en skala? Vore väl bättre gilla affären, restaurangen eller vad det nu är i verkligheten så att man tar del av dess tjänster och erbjudanden. Eller...?
 
Så har jag alltså tyckt (måste bero på mitt eget icke-Facebookande) - fram till idag. Ty fr o m idag gäller: Gilla oss på Facebook! Och det som ska gillas är alltså Frimodig kyrka i Luleå stift vars styrelse kan ses på bild tagen utanför EFS i Luleå där vi idag hade årsmöte. Bara några minuter efter att vi lagt ut bilden var den gillad. Först av Dag Sandahl. Det tackar vi för. Under eftermiddagen blev det fler gillanden.
 
Inte undra på det. Frimodig Kyrka är ju det enda alternativet i kyrkovalet. Det är bara att ta hjälp av Google en stund och leta lite och sen jämföra Frimodig kyrkas program med de övriga partiernas kyrkovalsprogram. Du inser direkt vilken som är den kristna nomineringsgruppen. Kom ihåg det på (kyrko-)valdagen också, i september.

Fyrtio dagar

efter jul blir det Kyndelsmäss. Noga räknat i torsdags men vi firar det närmast kommande söndag.  Då är julen riktigt slut. Hade man inte slängt ut granen vore det kanske läge nu.
 
Två gudstjänster. Två predikningar. Först högmässan i Hertsön där jag celebrerade och predikade. Jag valde tala över tredje årgångens episteltext ur Apg 2. Du vet, texten om de "fyra b:na".  Jag gillar nya folkbibeln som jag dagligen använder. Där översätts det grekiska koinonia med "gemenskap" rätt och slätt. Klart bättre än 1917:s brödragemenskap eller Bibel 2000:s "den inbördes hjälpen" . Jag la till tre ben till för det stadiga bordet, dvs för ett stabilt församlings- och kristenliv. Att ta emot ordet och att låta döpa sig (versen innan episteln) och att Gud lät nya människor sluta sig till församlingen, dvs att det finns en fungerande evangelisation/mission.
 
På eftermiddagen var jag uppsatt att predika i bönhuset. Det gjorde jag gärna. Det skulle varit två predikningar, men predikantkollega var frånvarande (av hälsoskäl sades det). Alltså blev jag ensam predikant. Jag talade inte över någon text med särskild anknytning till Kyndelsmäss utan över 1 Mos 22, där Gud sätter Abraham på prov genom att befalla honom offra Isak. Textvalet är ju fritt.
 
Det är alltid roligt att predika i bönhus- och väckelsemiljö. Varför känner man sig alltid friare i såna sammanhang än i kyrkan? Det kan man fråga sig.
 

Inget att fira

Att Luleå Hockey två gånger på tre dagar förlorat mot Brynäs. Då är det bättre att fira reformationsjubileum (som det rätteligen borde heta enligt trogne vännen Andreas, och inte lutherjubileum, som jag rubricerade föregående inlägg.) Dock är kanske högtidlighållande lämpligare än firande  precis som Populisten föreslog.
 
Reformations- eller Lutherjubileum gör dock knappast någon skillnad vad gäller min brist på påtaglig entusiasm. Jag känner ungefär som det sägs att prof. Harald Riesenfeldt ska ha sagt mot slutet av sitt liv "den lutherska reformationen har gått över".* Om det dessutom är så som påstods i Andreas' kommentar att påven Franciskus i Lund uttryckte  tacksamhet över att reformationen gett Skriften en mer central plats även i katolska kyrkan, ja, då är det ju bara att acceptera att reformationens innehåll nu till stora delar blivit "allas" egendom. Alltså blir det än mer onödigt med ett "firande" som markerar skillnader eller den enes egenart i förhållande till den andre.
 
 Högtidlighållande var alltså ordet. Ja, på många ställen högtidlighåller man ju även Invasionen i Normandie, trots att den ledde till döden för tusentals civila och soldater vilka sannolikt skulle levt om man låtit nazisterna i lugn och ro fortsätta att ockupera Frankrike och Beneluxländerna.
 
I Luleå högtidlighåller  vi väl Luleå Hockeys första final i dåvarande Elitserien. Trots förlust mot - Brynäs.
 
- - - - - 
 
* jag har bara hört detta muntligt i andra (eller tredje, fjärde...? hand, så jag garanterar inte citatets äkthet, men håller med om innehållet, så jag kan vid behov göra innehållet till mitt.

Lutherjubileum

är det visst i år. Med ordet "visst" vill jag markera exakt det som den uppmärksamme läsaren redan anat: det engagerar mig inte.
 
Nej, inte. Det väcker ingen som helst spontan glädje, entusiasm eller engagemangslusta hos mig. Varför? Jag vet inte. Kanske för att jag för en tid sedan läste en artikel av en författare som undrar vad vi egentligen firar i lutherjubileet? Att resultatet bl a blivit krig och ömsesidiga blodbad där protestanter och katoliker dödat varandra i tusental?
 
Ofta upplever jag att alla som vill försöka göra något ordentligt av Luther hamnar i ett av följande två diken:
1. Det konfessionella diket.
Där ägnar man sig åt att odla teologiska motsättningar som för länge sedan förlorat sin kraft, som numera bara innebär att man gräver och förstärker gamla skyttegravar.
 
Jag undrar: vem kan idag då sekularisering breder ut sig i hela västvärlden, då radikal islamism på många ställen utgör det största hotet mot kristna, då mer moderat islam även den flyttar fram sin positioner på en räddhågad och hukande kristendoms bekostnad; hur kan man då hänge sig åt att uppleva att katolicismen är den hemskaste fiende som vi ständigt måste ägna all vår uppmärksamhet för att bekämpa?
 
2. Det "liberala" diket. Man känner (eftersom man är formell lutheran) att man måste göra något positivt av Luther. Men eftersom man i grunden känner sig främmande inför mycket av det som drev Luther, t ex kärleken till Guds ord och viljan ge allt Guds ord auktoritet; människans totala hjälplöshet i synden och därav följande behov av gudomlig frälsning; så måste man göra Luther till något annat än han egentligen är. Alltså blir Luther istället en som vågade tänka fritt (fast Luther egentligen villa ha sin tanke bunden vid Guds ord) och en som vågade opponera sig mot auktoriteter osv.
 
Jaha, säger jag. I ingetdera diket vill jag kräla. Alltså går jag min egen väg rakt fram.

Skidsäsong

börjar nu! För mig. När jag idag äntligen kom mig för att hämta skidorna från garaget och ta en tur på isen, så tyckte jag att det var fantastiskt att jag åkte skidor redan i januari. Jag brukar ju annars hävda att skidsäsongen i Luleå (för s k vanligt folk) varar från andra veckan i februari (före dess är de ljusa stunderna på dagen för korta) fram till mitten av mars (då har dagsmejan börjat och man drömmer redan om första MC-turen ca tre veckor senare). Men i år blev det alltså start redan i januari. Rekord! tänkte jag meddela kära läsarna, men tänkte för säkerhets skull kolla i bloggarkivet om det finns något från ifjol. Och jag trodde inte mina ögon när jag såg att förra året var jag ute på skidorna redan elfte januari. Inte riktigt klokt. Plötsligt var jag mer normal  i år. Ser man på, om man är extrem eller normal beror bara på vad man jämför med.
 
Gäller väl även i det andliga kan jag tänka. Är man liberal eller konservativ (i teologisk mening alltså, inte politisk) det beror mest på bakgrunden (omgivningen).
 
Så alla som till äventyrs tycker att denna ringa blogg är alltför provocerande och bör anmälas till domkapitlet behöver bara snabbt jämföra med andra bloggar i vårt avlånga land för att omedelbart inse hur snäll, vänlig och oförarglig denna blogg är.

RSS 2.0