Första semesterhelgen nu över

Är det skönt eller skönt att vara ledig? Men om det varit min uppgift att predika på Kristi förklarings dag så hade jag förmodligen gjort det med glädje. Istället fick jag höra en präst som också tycks finna glädje i predikan. Jag gick nämligen i Domkyrkan nu på ledig dag. Ingen tvekan om att domkyrkoförsamlingen begåvats med en god talare i nye domkyrkokaplanen. En gång i tiden var vi kollegor i samma församling, i Nederluleå under någon del av 80-talet, minns ej exakta år. Sedan har han i många år varit i Älvsbyn, men nu kommit åter till Luleå. 
 
Får väl vara rättvis och även nämna hur många präster som var närvarande. Tre utöver celebrant-predikant.
 
Nya handboken följdes i liturgin. Det innebär några små detaljer* som jag ifrågasätter/ogillar/tycker är helt fel. Dock krävs det sannolikt ett tränat teologiskt öra för att uppfatta dessa detaljer och ännu mer för att förstå varför det kan ifrågasättas.
 
Direkt efter högmässan (ja, t o m innan den var helt slut, så jag missade välsignelsen)** for jag till järnvägsstationen för att möta äldste son som kom upp från mellansverige för en tids norrlandsvistelse.
 
Senare blev det final i fotbolls-VM på TV och sen midag och promenad.
 
Och givetvis - bloggande! Man kan ju inte svika kära läsarna.
 

* att  kyrie (Herre förbarma dig) kallas Kristusrop; Kristus istället för Herre (i salutationen före kollektbönen); två Gud istället för han (i gloria och i församlingssvaret i Sursum corda)
 
Allt detta medvetna förändringar i nya handboken för att så långt det rimligen är möjligt få bort ord och uttryck som kan ge manliga associationer till Gud.
 
Dessutom användes en av de nya nattvardsbönerna. I den uppsjö av nattvardsböner som nu finns är de flesta av de nya påtagligt tunna, och innehåller understundom formuleringar som är tveksamma/otydliga - så den bön som användes idag.
 
** jag gick under kommunionen så jag missade den också. Normalt skulle jag betrakta ett dylikt avvikande från mässan ett helt oacceptabelt beteende, men idag gjorde det ingenting (för mig) av tre skäl:
1) när man känner tveksamhet inför någon formulering i liturgin (fr a i nattvardsbönen) så man inte till riktigt 100% känner sig ett med det som sker, då är det inte kul kommunicera
2) det används som helhet (vad jag vet) s k glutenfria oblater bakade av potatisstärkelse och guarkärnmjöl. Är det "giltig materia" för nattvard (i Hertsökyrkan har vi "riktiga" veteoblater)
3) jag har under sista arbetsveckans arbetsdagar (tisd-fred) firat en hem-mässa/sjukkomunion varje dag och således fått mitt eget nattvardsbehov väl fyllt
 

Nu är det slut

med avlönat arbete för den här gången. Semester alltså. Inte utan att det känns skönt. Men viss trötthet beror inte på för mycket arbete sista tiden. Snarare tvärtom. Av senaste nästan tre veckornas sju begravningsjourer blev ingen bokad. Och denna vecka inte ens en veckomässsa och inte heller högmässa. Vad gör man då?
 
1. Läser någon god bok, som i alla fall kan anses ha någon anknytning till någon av de teologiska discipliner som man kontinuerligt borde förkovra sig i.
 
2. Sitter vid tjänstedatorn och rensar Outlooks mappar inkorgen och skickat
 
Läsning kanske jag ägnar någon tid även under semestern, men tjänstedatorn tänker jag inte vara i närheten av även om jag befinner mig i staden och understundom t o m besöker kyrkan för en gudstjänst. Städning av skrivbord är ju annars en lagom årlig syssla dagarna före semestern. Normalt brukar mitt skrivbord innehålla ca en decimeter papper över hela ytan efter ett normalarbetsår. Detta är dock ytterst sällan papper som jag någonsin brytt mig om utan sådant som andra gett med förväntan att jag någon gång skulle bry mig om den på desamma arken tryckta textmassorna. Men lusten ägna sig åt detta infinner sig sällan. Alltså årligt rensande före semestern. Dock icke i år.
 
Det mest dominerande på mitt skrivbord f n är några travar gamla konfirmandböcker som någon vänlig själ (läs: arbetskamrat - jag har en svag känsla av att detsamma lästa ordet borde uttolkas församlingspedagog) placerat på mitt skrivbord med förväntan att jag borde uppskatta/ta hand om/använda dem. I övrigt är mitt skrivbord, och min bokhylla och skrivbordslådorna förhållandevis tomma på sådant som direkt bör kopplas till mig. Det var för en tid sedan som jag gjorde en jätterensning på min arbetsplats med syftet att jag när som helst - om jag fick för mig att konvertera eller gå i pension - skulle kunna skiljas från mitt skrivbord med omnejd på högst några timmar. Men för närvarande har jag inga sådana planer. Min tanke nu är att jobba minst ett år till. Sen får vi se.
 
Den just begynta semestern innebär dock icke frihet från prästerliga uppgifter. Även under semestern får man vara präst på riktigt.
 
Berättar sen 🙂
 
Och ständigt, oavsett om man arbetar eller har semester, gäller att evangeliet är en Guds kraft till frälsning för var ock en som tror.

Några korta snuttar från Almedalen

har jag råkat se på TV. Antingen om det kommit i nyhetssändning eller om det varit paus i fotbollen och man kunnat zappa runt bland kanalerna för att kolla läget. Några minuter har jag sett från några olika partiledartal. Ebba Bush Thor, Jan Björklund och Jimmie Åkesson. Jag får nog säga att Kr-ledaren upplever jag som bäste talaren av dessa tre. Då syftar jag inte på innehållet, utan på förmågan att uppträda och hålla tal med bra flyt. Av de ännu kortare snuttar jag sett av uppföljningar där partiledare blivit intervjuade tycker jag att Björklund framträder som en som är duktig på att argumentera för sina ståndpunkter. Detta har alltså inget att göra med om jag delar hans synpunkter eller inte. Karaktären av missnöjespolitiker framträder, i mina ögon, alltmer hos Åkesson. Jag förstår att han lockar anhängare. Men hans förslag till lösningar framstår ofta som lättvindiga. Däremot har jag svårare uppfatta någon tydlig rasism i det han säger.
 
Nå, detta var inledningen. Precis som med mina predikningar; den allra första delen av predikan som i mitt manus ofta bara motsvaras av en kort formulering, typ "inledning om bakgrunden till texten" el dyl, tenderar ofta bli väl så lång som predikans huvuddel. Men då står jag å andra sidan i god tradition från de gamla postillorna, dessa predikosamlingar som skrevs medan det bara fanns en årgång texter så man skulle predika över samma evangelietext varje år. För att predikanten skulle få någon variation så skapades predikomönstret där man inledde med exordium dvs en startpredikan över ett egenvalt kort bibelord (inte sällan ur GT) innan man kom till saken och predikans huvudämne med utläggning av evangelietexten. Och denna inledning kunde ofta bli nästan lika lång, (i enstaka fall t o m något längre) än själva predikan.
 
Nå, så till saken. Jag råkade också se en kort stund av en debatt mellan SD-representant och miljöpartist (uppfattade ej namnen) om svenska värderingar. Vad detta är skulle utredas. Debattörerna lyckades inte under den korta stund jag hade ork att följa samtalet. SD:aren kunde inte få fram mer än att vi i Sverige är artiga. Kändes kanske lite tunt. Min ringa erfarenhet från resor även utanför Norden säger mig inte att människor annorstädes skulle vara mindra artiga än svenskar. I vissa fall snarare tvärtom. Men jag får ju reservera mig för att "sverigevännen" * kom med något mer substantiellt senare under samtalet.
 
Men det som mest förvandlade mina ögon och öron till frågetecken var miljöpartistens ord. När hon skulle nämna "svenska värderingar" så blev det jämställdhet HBTQ-personers rättigheter och fri abort. Hur svenskt är detta frågar jag mig verkligen.
 
Jämställdhet? Förr talade man oftare om jämlikhet. Det uppfattades ha mer med lika rättigheter att göra. Sen kantrade det mer mot jämställdhet som har mer med lika möjligheter att göra. Och numera ligger fokus på utfallet. Riksdagen får bli exempel. En gång räckte det för jämlikheten att både män och kvinnor hade rösträtt och att båda hade rätt kandidera. En sådan formell jämlikhet anses idag helt otillräcklig, idag ska utfallet bli 50-50 vad mandaten beträffar. Och denna förskjutning från jämlikhet/rättighet till jämställdhet i betydelsen faktiskt utfall är i vår samhällsdebatt en förhållandevis modern företeelse.** Har den verkligen hunnit sjunka så djupt i den svenska myllan att den inte bara är något uppskattat, eller eftersträvansvärt (om det nu är det) utan att det har hunnit bli (genuint) svenskt?
 
Aborträtten likaså är inte heller gammal. Det är inte århundraden sedan 1 januari 1975. Jag minns de intensiva debatterna på samhällskunskspslektionerna under min gymnasietid (gick ut 1972). Nä, ska jag hänga med på att något är svenskt så tycker jag det åtminstone bör ha funnits redan när jag var liten. Ett bättre exempel vore väl allemansrätten. 
 
Med HBTQ-rättigheter detsamma. Här har ju skett en oerhörd omsvängning i folkopinionen på bara några årtionden. Rätt eller fel kan man givetvis ha olika åsikter om. Men att hela detta komplex skulle vara betjänt av omdömet (typiskt) svenskt?
 
???
 
Lite historiskt perspektiv tycker jag saknas. Ska man i djupare mening tala om vad som är svenska värderingar så kan man inte komma undan vår kulturs och vår historias förankring i den kristna etiken. Sådana värderingar som är lika gamla som granarna och tallarna i skogen, som kungahuset och svenska flaggan, sådana värderingar vore värda kallas svenska. Men fri abort- hur utmärkande just svenskt är det på en skala?
 

sverigevänner var ett tilltal till åhörarna som Åkesson flera gånger använde
 
** det var väl ännu på 60-talet som dåvarande statsministern Tage Erlander (s) yttrade nå't i stil med att vi kommer naturligtvis i framtiden få se en ökande andel bemärkta kvinnor som riksdagsledamöter, men den helt övervägande delen kommer givetvis alltid att vara män (fritt ur minnet). En politiker som yttrade sig så idag skulle ju erfara att hans politiska karriär var avslutad ca 30 sekunder senare.

Sjätte efter Trefaldighet

En vecka in i juli redan. Snart är vi inne i andra halvan av sommaren och inte har man börjat semestern ännu. 
 
Söndagarna tickar dock på som vanligt. Idag, som sagt sjätte efter Trefaldighet. Det fanns en gång ett förslag att vi skulle göra som vissa andra kyrkor och stället räkna söndagar efter Pingst, alltså flytta numreringen en vecka, men det gick inte igenom. Jag minns en artikel jag läste där författaren ivrigt argumenterade mot ide’n. En smålänning måste det varit eftersom ett av hans argument gick ut på att i (delar av?) Småland firades viss trefaldighetssöndag som Sellergrens dag. Och hur skulle man då göra, behålla firandet på rätt söndag och hålla reda på att den söndagen nu hade nytt nummer, eller behålla numret och alltså i praktiken flytta en söndag. Hur man än skulle besluta att göra skulle det bli för krångligt för smålänningarna förstod jag. Vi norrbottningar har ju inte dylika problem. De enda ”helgondagar” vi skulle kunna fira är väl Laestadius födelse- och dödsdag och dom ligger ju i januari och februari.* Nu genomfördes inte den ändringen. Lite synd kan jag tycka. Jag skulle inte haft något emot att räkna sommarens och höstens söndagar som ”.... söndagen efter Pingst. Pingst är ju en biblisk bemärkelsedag, Trefaldighet (Guds treenighet) är ju inte en händelse som man i tiden kan befinna sig före eller efter, utan ett läromässigt uttryck för en verklighet i Guds väsen som Gud genom sitt ord uppenbarat för oss.
 
Sjätte efter Trefaldighet alltså. Högmässa celebrerade jag i Örnäset kl 11. I mindre Mariakoret denna gång. Versus populum alltså. Ett trettiotal gudstjänstfirare, varav ca ett halvdussin som jag mer känner från gudstjänstlivet i Hertsökyrkan. Predikan handlade om drt som brukar kallas lagens tre bruk, även om denna teologiska term inte nämndes, men själva saken beskrevs.
 
Bland gudstjänstfirarna även en gammal kompis** som jag lärde känna redan i KU i Örnäset för ca 50 år sedan, tillsammans med sin hustru. Kärt möte och vi konstaterade att även om vi inte ses så ofta nu förtiden så gäller att gammal vänskap rostar inte så det är bara att ta vid där man slutade.
 
Efter lite vila och ett kort besök hos mamma blev det Hertsön och förberedelse inför kvällsmässan kl 18. I grunden samma predikan som kl 11. Vanliga frågan: vilken version blev bättre? Frågar jag som alltid bara predikar med hjälp av stolpar så möjlighet till förkortning, variation  och utvikning blir stor. Knappt 20 deltagare och enkelt fika som vi intog utomhus vid kyrkans trädgårdsmöbler som vi bar ut. 
 
 Nu blir det vila eftersom måndagen är ledig. Det  finns ingen stund i veckan då man känner sig så avslappnad och beredd sjunka in i vilan som söndag eftermiddag/kväll efter väl förrättat värv, dvs gudstjänst och predikan.
 

 
* Lars Levi Laestadius f 10/1 1800, d 21/2 1861
 
 ** uttrycket gammal kamrat är ju, som kära läsarna väl vet, redan reserverat
 

Bara ett (1) kors

Lördagen är numera stora dödsannonsdagen i dagstidningen som regelbundet dimper ner i brevlådan: NSD. Under en tid har jag roat mig (?) med att studera vilka symboler som förekommer i dödsannonserna. Och fr a notera hur andelen kors stadigt minskar. Idag var det alltså bara 1 kors - i 18 dödsannonser. Av de avlidna var 6 födda på 20-talet, 7 födda under 30- och 40-talen och 5 senare. Åtminstone åtskilliga i de äldre grupperna är väl uppväxta och präglade av den tid då kors i dödsannons var det naturliga. Men deras barn, de som oftast har ansvaret för annonsens utformning?
 
Nu vill jag med detta inte rikta någon kritik mot enskildas val,* bara ställa frågan vad detta uttrycker. 
 
För många människor har korset sannolikt blivit en symbol just för döden. Inte så underligt om det nästan bara är i dödsannonser som man hittills sett kors. Då kan man väl förstå om människor vill välja annan symbol som mer påminner om det man i framtiden hellre vill minnas, nämligen den avlidnes liv. Men korset är ju mer - och fr a något helt annat - än en dödssymbol. Det är en trosbekännelse.** Och då blir frågan: vad säger detta om kristendomens ställning i folkdjupet när denna, en av de sista och kanske en av de mest seglivade, rest av synlig kristen trosbekännelse är på väg bort?
 
- - - - - 
Har jag skrivit om detta förr? Ursäkta upprepningen i så fall. Men jag får ju lov leva upp till mitt rykte att ha "upprepandets nådegåva"
 

* kanske bäst att vara tydlig med detta så ingen domkapitelsanmäler mig för att ha kränkt människor som väljer annat än kors som dödsannonssymbol!
 
** att Jesu död är en försoningsdöd. Att döden är besegrad. Att man kan ha hopp inför evigheten

Idag blev det MC-tur

Igen! Jag var ju fram och tillbaka till Boden igår. Men den resan kom mer oplanerat. Idag blev den tur av som jag föreslagit mig själv i flera dagar. I dagarna tre har jag haft lust ringa min gamle kamrat och säga att tre ovedersägliga fakta just den dager möter mig (sönd: gäller eftermiddagen):
- jag är ledig
- jag har en bok som du vill ha (så jag kan få mina 200 kr!), nämligen Dag  Sandahl: En annan Kyrka
det är så pass fint väder att det lockar att ta ut motorcykeln
 
och fråga honom om han ser någon möjlighet sammanföra dessa ovedersägliga fakta i en harmonisk enhet. Kunde han det? Vet ej. Istället får jag genom bloggläsande igår ta del av ett ytterligare faktum som han lägger på brasan:
- han är nu pensionär - på riktigt, första dagen igår - och sitter hemma och vet inte vad han ska ta sig till, och skulle därför (det säger ju sig självt även om han inte uttryckligen nämner det) uppskatta besök av god vän, tillika erfaren själasörjare och god lyssnare, som kunde höra hans klagan, dela hans nöd och ge lämpliga goda råd.
 
Sagt och gjort, idag ringde jag och föreslog ett besök. Vi siktade på att jag skulle infinna mig allra senast till Brasilien-Mexico. Men först skulle jag förbi Piteå MC & Motor och köpa en "pakethållare" för att kunna montera topbox på motorcykeln. Sidofästen för packväskor finns redan.  Och jag har fyra Givi sidoväskor. Två hade jag med gamla hojen som jag kraschade och två följde med den nya. Alltså kan jag ha två och en tredje som toppbox. Så var planen. Men det var lite lättare sagt än gjort, eftersom en extra Givi-platta skulle behöva monteras på Honda-fästet och då jag istället blev erbjuden köpa en dammig Honda Topbox (har länge varit ur originalförpackningen och saknade dessutom några av de spännband som hör till inredningen) som efter idogt letande återfanns i något förråd och dessutom erbjöds få allt, grundfäste, montering och topbox till ett så facilt pris att det kändes som att jag fått den nästan gratis så slog jag till. 
 
- Nu har du värvat en trogen kund sa jag när jag betalade det ytterst måttliga priset.
- Det är du väl redan, blev svaret.
 
Topbox med ryggstöd - om nu någon av kära läsarna skulle vilja med på en tur.
 
Men allt tog längre tid än beräknat så jag missade första perioden av matchen hos min gamle kamrat men hann se andra  perioden och det var ju där målen kom.
 
Hemvägen åkte jag Klöverträsk-Avan och hann precis till färjan. Finns något njutbarare än en MC-tur? Tror inte der.
 
Väl hemma bänkar jag mig för Belgien-Japan men just när jag går till garaget en kort stund för att kunna bjuda läsarna en bild av underverket, då gör japsarna både 1-0 och 2-0. Och just när jag ska skriva om detta och dessutom jobbar på att få in bilden i bloggen då passar belgarna på att både reducera och kvittera. Om inget händer inom några minuter så blir det förlängning. 
 
Men något hände. Med bara sekunders marginal gör Belgien 3-2. Dags för klyscha, en match är inte slut förrän slutsignalen ljudit.
 
Och en motorcykel är inte komplett förrän den har en fin topbox.
 
 

Apostladagen

firar vi idag (eller snarare igår eftersom midnattstid redan passerats). Petri och Pauli dag. Den som har sitt ordinarie datum 29 juni men som vi flyttat till femte söndagen efter Trefaldighet. Vi har ju haft lite pippi på att flytta datumbundna helgdagar till närmaste söndag.* Ännu finns ju några datumbundna helger kvar att flytta. Eller varför inte också ge sig på veckodagsbundna helgdagar. Som finnarna gjort som flyttat Kristi himmelsfärd från torsdag till söndag. Eller damma av 1700-talsförslaget att flytta långfredag till närmaste söndag! Det vore nå't. Allt för att vi ska ha mindre ledigt och jobba mer. Ära vare tilllväxten och bruttonationalprodukten.
 
Nå, denna synnerligen strålande dag firade jag högmässa i Örnäset. Ca 25 deltagare, varav sju som nog hellre gått i Hertsökyrkan om vi haft mässa där.
 
I Örnäsets kyrka kan man välja vara i stora kyrkan, vid huvudaltaret. Då blir det ad orientem, eller längst ner i lilla Mariakoret. Där blir det versus populum. Nu har jag två söndagar i rad lett högmässa från stora altaret så jag gör det väl på söndag också. Men kommande söndag blir det även mässa på kvällen i Hertsön. Och där blir det versus populum.
 
Varför tjatar jag så mycket om detta? Om vilken sida av altaret prästen ska stå? Jo, därför att jag under senare delen av studietiden - då jag mest gick i St Ansgar - blev helt präglad av den gudstjänstmodellen. Under hela min prästtid har jag känt mig som apostel för det nya gudstjänstfirandet. Och alltid gillat det. Men nu i dessa yttersta dagar har jag fått en kär kollega i min närhet som är övertygad om att den gudstjänstmodellen är principiellt helt fel. Jag brukar visserligen tänka att det är nyttigt med kill your darlings men dessa tankar är en utmaning för en gammal versus populum-fantast. Men i stora gudstjänstrummet i Örnäsets kyrka där församlingen är vänd mot den stora väggmosaiken av det himmelska Jerusalem där måste ju även prästen vara vänd i den riktningen.
 
I predikoförberedelsen träffade man på frågan om fiskafänget i Lk 5 tilldrar sig samtidigt som lärljungakallelsen enligt Markus? Problemet är att lärjungakallelsen enligt Markus sker före Jesu besök i Kafarnaum och botandet av Petri svärmor mm. Fiskafänget i Lk 5 kommer efter dessa händelser. Är det alltså skilda tider? Eller är det bara så att Lukas, där han finner det naturligt, bara följer Markus kronologi och sen bara "visst ja! Jag skulle ju ha med fiskafänget också!" Och så skriver han bara in det på "fel" plats? Jag borde kanske repeterat några av min gamle kamrats P minus nånting-blogginlägg så hade kanske ett frågetecken blivit ett utropstecken.
 
På eftermiddagen tog jag en motorcykeltur i det sköna vädret. På kvällen blev det fotboll. Spanien och Danmark utslagna.**
 

* Jungfru Marie bebådelsedag, Midsommardagen/Johannes döparens dag och Alla helgons dag. Och även Kristi förklarings dag?
 
** hoppas jag skrev rätt nu så inte besserwisser behöver inskrida till min hjälp

Kärt men kort

var ett besök jag helt oväntat fick igår kväll. En gammal kompis med fru tittade in då de befann sig i staden för att gratulera 90-årig moster.
 
Hur länge sedan de sist var här försökte vi reda ut men lyckades inte. Samtal blev det om motorcyklar och kikare och stjärnhimlen och om att göra bort sig inför amerikansk astronomiprofessor.
 
Till råga på allt innebar besöket att jag missade andra perioden av åttondelsfinalen Uruguay-Portgal (skrev först Colombia men fick hjälp av uppmärksam besserwisser) Men vad gjorde det? Portugal åkte ur.
 
Men trevligt värre med helt oplanerade besök. När man var ung hände sådant ofta, men sedan man blev äldre...* dvs fr o m ca trrttio års ålder upplever man inte så ofta sådant längre. Nu ska det alltid ringas och planeras och ho vet allt. Påminner mig om ett samtal som (av någon anledning) uppkom vid ett sorgehusbesök jag gjorde i Bensbyn under min tidiga prästtid. Frågan ställdes: när var det som den otvungna gdmenskapen där man bara oplanerat gick över till grannen och surrade en stund i köket upphörde? Svaret: när TV:n kom.
 
Apropå TV så är detta den andra besökaren på fem dagar som (antingen förtäckt eller öppet) tycker att jag borde förnya mig TV-mässigt och byta ut min 14-15 år gamla 20 tums tjock-TV mot en större modern tingest. Då kan man söka svar på frågan varför jag inte redan för länge sedan gjort det. Svaret kan vara: ids inte; tycker det är för dyrt (är för snål/har inte råd); ser så lite TV att jag inte bedömmer drt vara värt det; lever kvar i ungdomens "väckelse" över nöden i världen vilket fostrade till att man inte i onödan ska unna sig något man inte absolut behöver; av miljöskäl, jag menar, hur mycket växthusgaser släpps inte ut i naturen om jag avstår köpa en modern platt-TV.

Statskyrkodebatten

heter en bok som utkom redan några år in på 60-talet. Länge har jag velat läsa den eftersom det ofta hänvisats till den i andra sammanhang. Författare: Carl Arvid Hessler. Att läsa en bok som redan är över 54 år gammal kan ju upplevas som lite efter sin tid. Nåja, då förstärker jag ju bara mitt varumärke. Länge har jag letat efter den, då och då sökt på Bokbörsen och i våras fann jag den och då den ankommit tog jag genast itu med den. Sen blev jag avbruten av En annan (bok som handlar om samma) Kyrka. Men denna bok startar redan i 1800-talet.
 
Intressant att följa statskyrkodebtten under nästan hundra år. När boken avslutas har författaren följt debatten ända till dåvarande nutid, dvs början av 1964. Då vet ju alla att det dröjde nästan fyrtio år till innan kyrka-statfrågan fick sin (s k) lösning. Ingen tvekan om att den "frihet" från staten och politiken och partiernas inflytande som varit del av de grundläggande argumenten för kyrkans frihet under årtiondena, inte har uppnåtts. Många av dem som hoppades på kyrkans frihet under gångna decennier och hade en dröm om hur det skulle vitalisera kyrkan skulle ju antingen skratta på sig eller dö av skrämselhicka om dom såg resultatet.
 
Intressant är också författarens sammanfattning av biskoparnas ändrade syn på möjligheten till enskildas utträde ur kyrkan. Först (1800-tal och början av 1900-talet) är biskoparna emot det. Dom vill hålla koll på människorna. Sen börjar dom ana socialdemokraternas omsvängning i statskyrkofrågan (från principiell åtskillnad mellan kyrka och stat till vilja att kontrollera, styra och förändra kyrkan; eftersom alla i folket tillhör kyrkan så kan ju kyrkan betraktas som en del av statens verksamhet). Då blir biskoparna nervösa och motionerar tillsammans i 1929 års kyrkomöte om möjlighet till fritt utträde. Enligt författaren är dom alltså beredda att offra sin kontroll över den enskilde för att få behålla kyrkans frihet). Intressant analys. (s. 394-95).
 
Intessant är också att se omsvängningar i de frikyrkliges syn på statskyrkan. På 1800-talet och början av 1900-talet är det statskyrkan som är boven. Med alla medel ska den bekämpas eftersom den är ett hinder för den levande kristendomen. Men när man kommer fram till 50-talet och början av 60-talet då är det för flera frikyrkliga debattörer inte längre statskyrkan som är det stora hotet utan utan sekulariseringen. Då ska kristna inte längre bekämpa varandra utan tillsammans främja den kristna saken hos folket. Och då kan plötsligt t o m en statskyrka - vars historiska betydelse för kristendomens inflytande i landet man nu gärna medger - vara en bundsförvant. Alltså bör man inte "skilja kyrkan från staten" på ett så hastgt och olyckligt sätt att kristendomens ställning i hela samhället hotas.
 
Puh!
 
En tegelsten för närtidskyrkohistorienördar. Nu tar jag mig an en till i samma genre.* Berättar sen.
 

 
* så'nt här gillar jag lika mycket som min gamle kamrat uppskattar bräkande getter

Ingen skrivklåda

Inte på bloggen. Och ingen annanstans heller. Men när jag ser att besöksstatistiken på bloggen börjar dala då måste man ju skärpa till sig. Trots mitt periodvisa förhållandevis frekventa och uthålliga (över 10 år!) bloggande har jag i grunden alltid sett mig mer som läsare och talare än skrivare. T ex "skriva predikan" är ju aldrig nå't jag ägnat mig åt. Försöka komma på nå't vettigt att säga är däremot en sak jag understundom ägnar viss möda. Och när jag bloggar upplever jag alltid att jag "pratar" med kära läsarna. Jag bloggar nästan alltid med telefonen, sittande i favoritfåtöljen (som nu) eller liggande i sängen. Aldrig sittande vid skrivbord och dator. Och denna upplevelse av vardagsprat när man bloggar leder ju till att det ibland kan bli en lite skämtsam och självironisk ton i bloggandet som jag tänker att kära läsarna borde glädja sig över och skratta åt, som gode vännen Hans- numera f d biskopen - gjorde en gång. Men se, det hade man inget för. Istället blev man anmäld till domkapitlet. Jag säger bara: otack är världens lön.
 
Lön på riktigt fick jag igår. Mitt liv förlöper i två periodiciteter. 1. Från lön till lön (drygt fyraveckorsperioder). Undrar hur länge till? Innan det börjar bli från pension till pension.  2. I till-min-medicin-dosett-ask är tom = tvåveckorsperioder. Egentligen är Dosettasken för en vecka men då den rymmer tabletter för  fyra ggr/dag och jag bara tar två ggr/dag kan jag ladda den dubbelt. Ibland känns det som jag lever på tabletter.  Sex olika sorter och sammalagt sexrio i veckan! Om svenska läkemedelsföretag måste flytta utomlands för att överleva och svenska pillermakare därvid blir arbetslösa, så skyll inte på mig. Jag gör min plikt.
 
Bäst att ta sina piller så man överlever ytterligare någon tid. Hur skulle livet annars gestalta sig om jag plötdligt inte längre kunde skriva på denna ringa blogg?
 
 
 

Två mässor

fick jag leda igår, Joh. Döparens dag. Enligt gällande evangeliebok alltså, men egentligen Fjärde efter Trefaldighet fast riktigt egentligen Döparens dag eftersom dess rätta datum (innan vi började flytta datumbundna helgdagar till närmaste helg) var 2t juni.  Hur det kommer sig att Joh. Döparens dag ligger 24 juni och inte 25 juni när hans födelsedag ska firas ett halvår före Jesu födelsedag 25 december, förklarade jag för menigheten vid gårdagens kvällsmässa i Hertsökyrkan. Det beror på att man förr räknade månadens dagar bakifrån och då blir det skillnad på en dag eftersom december är 31 dagar men juni bara har 30 dagar.*
 
Knappt tjugofem gudstjänstdeltagare sammanlagt. Väl "lönt" med mässa således. Men det var andra gudstjänsten för dagen. Kl 11 högmässa i Örnäset. Knappt tjugo deltagare. Tillsammans knappt fyrtiofem längtande själar i församlingens östra del således. Tre av dem som ofta kommer till Hertsön var i Örnäset kl 11. Hade alla regelbundna hertsögudstjänstfirare kommit till Örnäset om vi bara firat en mässa? Tror inte det. Ju fler gudstjänster, desto fler gudstjänstfirare sammanlagt, det är min övertygelse. 
 
Efter kvällsmässan middag å lokal i staden tillsammans med en av gudstjänstfirarna under vilken middag frågan om predestinationen till salighet utreddes sorgfälligt. Väl hemma i favoritfåtöljen hann man se lite fotboll. Var det Colombia-Polen?
 

 
* nu har du fått ta del av, för det dagliga livet helt onödig, Wikipediakunskap som du lätt kunnat skaffa dig själv bara du är i besittning av s k smarttelefon

"Mohammedaners och hedningars dop"

På en blogg som jag dagligen läser, men sedan flera år inte rekommenderar utan bara helt neutralt refererar, uppstod för en tid sedan under ett av inläggen (som jag just nu inte lyckas hitta igen) en debatt i kommentarfältet om huruvida kristna och muslimer ber till "samma Gud" eller inte. 
 
Personligen har jag inget problem med tanken att vi ber till "samma Gud". Det synes mig som om många som vill förneka det fruktar att den tanken skulle leda till att religionerna som helhet likställs eller rentav anses utbytbara. Så behöver det givetvis inte bli. Och så ska det inte bli. Centrum för oss kristna är alltid Jesus som Vägen, Sanningen och Livet; enda vägen till Gud. Men att den Gud som vi (med våra skilda utgångspunkter) trots allt vill tro på och vill leva i gemenskap med skulle vara samma, vad är problemet med det? Även om vi kristna tror att vår väg till Gud (=Jesus) är den rätta och enda möjliga.
 
På den orekommendabla bloggen gav en av de flitiga kommentatorerna en tänkvärd liknelse (hoppas jag minns någotsånär rätt):
Två syskon vars far dött. Det äldre syskonet som minns fadern från många år har en mer komplett bild av faderns liv och gärning; det (betydligt?) yngre syskonet som bara minns fadern från några få barndomsår har givetvis en mer fragmentarisk bild, rent av så ofullständig att den snarast blir felaktig i jämförelse med äldre syskonets bild. Men likväl: när de två syskonen sedan jämför sina olika, delvis motsägelsefulla minnen av sin far, talar dom ändå inte om samme far? Givetvis gör dom det!
 
Jag blandade mig i debatten och påstod att jag i bokhyllan har en gammal kyrkohandbok efter min farfar (från 1917 visar det sig)  enligt vilken (som jag minns det) olika dopritual för vuxendop skulle uttrycka att man förutsatte någon kännedom om den levande Guden hos muslimer jämfört med övriga hedningar, alltså olika dopritual beroende på dopkandidatens andliga bakgrund. 
 
Jo, de olika ritualen fanns, ser jag vid förnyad koll, men i övrigt har jag nog förbättrat det hela en aning i mitt minne.
 
Följande gäller i 1917 års handbok.
I densamma handboken finns fyra dopritual:
1. Barndop
2. Nöddop
Vuxnas dop:
3. Av kristna föräldrar födda vuxnas dop
4. Judars, Mohammedaners och hedningars dop
 
Och i det sista ritualet finns olika varianter beroende på om det är en israelit (jude) som döps, då talas bara om att personen "lärt känna" sanningen; och "erkänner" Jesus som Frälsare; eller om dopkandidaten är "mohammedan eller hedning", då nämns ovan sagda likadant men först sägs att personen "blivit från det mohammedanska (hedniska) mörkret och villfarelsen omvänd till Guds sanna dyrkan".
 
Skillnad på israeliter (judar) å ena sidan och "mohammedaner och hedningar" å den andra alltså. Men ingen tydlig ritualskillnad mellen "mohammedaner" och "hedningar" (vilket jag trodde). Men det som jag tydligen en gång noterat (och lite "förbättrat" i min tanke) är nog detta att mohammedaner (muslimer) och hedningar i några rubriker omtalas som olika grupper. Varför är muslimer något annat än (riktiga!?) hedningar?
 
Jag kan svårligen tolka det på annat sätt än att muslimerna anses äga någon större gudskunskap än "hedningar". Har jag fel?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Sedvanlig sommarutfärd

till malmfälten blev det under midsommarhelgen. Åkte torsdag eftermiddag efter jobbet. Med motorcykel! Lite hade jag tvekat både pga utlovad temperatur som inte skulle vara alltför hög och pga utlovat eventuellt regn som dock inte skulle vara alltför ymnigt. Men till slut bestämde jag mig för att köra motorcykel istället för att åka plåtlåda.
 
Det ångrar jag inte. Ångrar man någonsin en MC-tur? Inte ens om man bromsar omkull sig och hamnar fjorton dar på lassaretet, säger jag av egen erfarenhet. Men på nya hojen har jag ABS så en likadan olycka som den förra kan inte inträffa.
 
Men kallt var det. I Boden satte jag in fodret i jackan när jag stannade och tankade. Vid Vuollerim var det dags dra på sig regnjacka för att minska vinddraget och i Porjus blev det extra tröja under jackan. Vid två tillfällen under färden upplevde jag att det blev tydligt svalare; dels vid gränsen till Lappland och dels vid odlingsgränsen. Tog alltså västra vägen. Vackrare och roligare, tycker jag nog. Men trots extrakläder var det skönt få värma sig med bastu senare efter framkomsten.
 
Under fredagen blev det prommenad med kaffetermos till den s k blå lagunen 
 
som är ett gammalt vattenfyllt dagbrott högst upp på malmberget Malmberget. Både lite fotboll och sedvanlig midsommarmat gjorde sedan att dagen närmade sig jordisk fulländning.
 
Lördagen följde jag med god vän och ett gäng församlingsbor till gudstjänst i Kaitums kapell. Det är ett ställe jag sett på kort och hört talas om många gånger, men aldrig tidigare besökt. Ligger mitt ute i ödemarken till Dag Hammarskölds minne.
 
Eftet återkomst till Malmberget och snabb middag blev det sedan MC hem. Kort paus på Vippabacken, som alltid när man passerar den vägen. Men nu var jag förståndig och satte på alla kläder direkt innan start.
 
Nu nedsjunken i favoritfåtöljen för att tillsammans med besökande yngre bror och svägerska se Sverige-Tyskland.
 
 

Hur kunde jag tveka?

När jag i eftermiddags kom hem? 
 
Jag hade hämtat mamma och tagit med henne till kyrkan. Bosse celebrerade och predikade.* Kyrkkaffe sen.
 
Efter gudstjänsten skjutsade jag hem mamma och innan jag hunnit från äldreboendet så kom min moster och morbror på besök. Så fick man hälsa på dom också.
 
Men hur kunde jag tveka när jag kom hem? Tveka att fara ut en stund med med kära motorcykeln. Av samma skäl som igår: när man sjunkit ner i favoritfåtöljen så ids man inte som vi säger i Luleå. Men om Mexico kan besegra Tyskland i VM så borde jag kunna besegra min lättja. Och till slut lyckades jag. 
 
Norrut även idag. Men lite längre än igår. Kurviga vägen över Sundom och sen hem från Råneå. Lite teknikövning som vanligt å större parkeringsplats. Det behöver jag definitivt mer av.  Hem via Örarna- Bensbyn.
 
Jag säger det igen: så avstressande att vara ute med MC! Det är nästan så att man skulle kunna få ett infall att vända hojen söderut, stanna till vid lämplig mack och köpa en tandborste och ringa en av sina bröder i Umeå och säga: "jag kommer om tre timmar". Det sista vore dock en överloppsgärning eftersom yngre bror ringde mitt under Tyskland-Mexico-matchen och planerade in ett besök kommande lördag-söndag.
 
Mässa, MC och fotboll på TV.** Vad fattas?
 

 
* detta var sista gången för sommaren vi har 11-gudstjänst i Hertsökyrkan. Kommande söndag är det mässa kl 18 och räknat därifrån är det varannan söndag kl 18 t o m 19 augusti. Fr o m 26 aug är det återigen sön- och helgdagligen kl 11.
 
**  prioritering i nämnd ordning

Jag kör för lite motorcykel

Skrev först "åker för lite". Helt fel. Man åker bil, men kör motorcykel. I åtskilliga dagar har jag längtat ut på en tur. Hur många vet jag inte. När man har denna längtan i kroppen blir dagarna så tråkigt innehållslösa att man snabbt tappar räkningen.  Flera gånger när jag farit från jobbet och det varit soligt så har jag tänkt "ikväll..." Men så har det kommit en regnskur eller så har jag blivit fast med posten en stund och så har det blivit lite sent och så ids man inte dra på sig hela utrustningen och så blir man hemma och så blev det ingenting.
 
Men ikväll blev det äntligen av. Hemkommen efter dop blev det fotboll på TV. Danmark-Peru. Kul att grannlandet vann. Men när det sen efter ca en timme började match mellan Kroatien och Nigeria då tänkte jag att nu får det vara med fotboll en stund. En måttligt lång MC-tur blev det. Ut på E4, norrut till Smedsbykorningen där jag övade lite manövrar i låg fart på parkeringen. Tillbaka mot Rutvik, av mot Gammelstad och in mot stan och mot Porsön vid rostbollen.
 
Eftersom matchen fortfarande pågick när jag kom hem såg jag del av andra perioden. Jag erkänner att jag gärna ser fotboll på TV. VM och EM är höjdpunkter. 
 
Men när jag nu sjunkit ner  i favoritfåtäljen efter MC-färd så känner jag hur oerhört avstressande det är med en MC-tur. Har jag skrivit det förr? Skriver det igen.
 
Bland mina vänner finns vissa som gläder sig över att jag skaffat ny MC, tänker tydligen att det är rätt av mig göra något jag tycker om, men åter andra som tycker att jag borde låtit bli. Dom fruktar kanske att jag ska köra ihjäl mig. Men idag slog mig tanken: är det värre att köra ihjäl sig än att dö sovande i sin säng? Jag menar död som död. Nu hör jag någon av läsarna säga "prata inte så där". Varför inte? Är det större chans att jag dör om jag nämner döden? Kan man betvinga döden genom att inte tala om den? Tror inte det. Antingen är människor rädda för döden. Det behöver en kristen inte vara. Eller så är dom skrockfulla och tror att döden infinner sig lättare bara för att man nämner den. Men skrock är faktiskt en oerhört subtil form av avgudadyrkan. Det bör en kristen inte heller ägna sig åt.
 
Så jag fortsätter att köra motorcykel. På fullt allvar ska jag köra försiktigt och göra allt för att inte köra ihjäl mig. Men om jag till äventyrs kör ihjäl mig, så kom ihåg: jag hade i alla fall roligt. Och att jag dör med evighetshopp.
 

RSS 2.0