Torbjörn Lindahl

har det varit.

 

Enligt nuvarande svenskkyrkliga evangeliebok Midsommardagen igår och Johannes döparens dag idag. Och enligt tidigare evangelieböcker skulle det varit Johannes döparens dag tillika Midsommardagen igår och Fjärde söndagen efter Trefaldighet idag. Och till yttermera visso skulle det före senaste kalenderreform - det var väl på 50-talet? -  inte varit något av detta just vid någon helg alls  utan fasta datumet 24 juni hade varit Johannes döparens dag, också kallad Midsommardagen.

 

Inte undra på att man blir snurrig.

 

Att man i senaste evangelieboksreform valde skilja Midsommardagen från Johannes döparens dag anses ju vara en eftergift för folkfromheten som vill kunna koncentrera sig på sommaren och dess sköna psalmer utan att behöva engagera sig i det teologiskt något svårare ämnet att förstå Johannes döparens roll i frälsningshistorien.

 

Sett som eftergift för folkligheten måste jag naturligtvis vara mot förändringen, men tanken att ha en Skapelsens söndag och att det  lämpligen skulle kunna vara just midsommardagen är något jag faktiskt diskuterat en gång i tiden i det som då var Nederluleå församlingsblad  Kyrknyckeln.

 

Snurrig x 2.

 

Men inte så snurrig att jag glömde gå i kyrkan. Bosse ledde mässan igår och Johan Marklund idag. Men hur kul är det på en skala med mässa på kvällarna? Om det nu finns något seriöst skäl att inte ha 11-gudstjänst i Hertsökyrkan sommartid - enda skälet måste väl vara prästers och musikers semestrar - vore väl kl 9 roligare. Säger jag som dels börjar få gammelmansvana att stiga upp tidigare på dagarna, som inte leder gudstjänst och därför inte behöver uppladdningstid på söndag förmiddag, och inte har en massa småbarn som man ska hinna få med sig.

 

Men sen återstår ju frågan (som den unge nyprästvigde och jag diskuterat redan för ett halvår sedan):

- en man som prästvigs av biskopsvigd kvinna, blir han verkligen en riktig präst? Är det av samma väsen eller bara av liknande väsen?

 

Det är frågan.

lär vi ha nu.

 

Är läget allvarligt?

 

I vart fall var jag så gripen av saken att jag bänkade mig framför Tv:n i går förmiddag och upplevde det historiska.

I grunden har jag väl alltid varit mer politiskt borgerlig men tvingas erkänna att det oftast känns rätt tryggt med en socialdemokratisk statsminister. Då är det som det alltid har varit.Och alla som känner till mina kyrkliga preferenser vet att dylikt är något jag lätt faller för.*

 

Var då misstroendet mot Löven nödvändigt? Knappast.

 

 V: Jag kan ha viss förståelse för Vänsterns agerande om jag försöker se saken ur dess perspektiv. Partiet ger sitt stöd åt Löven - som det oftast gjort till s-regeringar de senaste 100 åren - men får i praktiken ingenting för det. S litar alltid på deras lojala stöd eftersom alternativet för V är värre.

 

Att V till slut får nog kan man förstå. Dom måste för sin egen självkänslas skull visa att partiet inte kan bli överkört hur länge som helst.

 

C: har ju gått genom mandatperioden och hållit fast vid januariavtalet. Har givetvis ingen anledning rösta ner Löven.

 

L: likaså, även om dom nu passar på byta sida. Sedan länge har det ju varit känt att Sabuni redan från början var tveksam till Januariavtalet, 

 

KD & M: (inte Kr  som jag först skrev. Se Ann O Nyms kommentar).  Varför ville dom fälla Löven? Att dom inte gillar en s-regering kan man förstå. Men dom kan väl lungt finna sig i att vara i opposition fram tills väljarna sagt sitt i nästa val. Man får väl acceptera spelets regler. Man kan ju inte hålla på och väcka misstroendeförklaringar stup i kvarten bara för att man är i opposition.

 

Att dom är besvikna på C och L som klev över blockgränsen efter senaate val kan man förstå, men varför ta ut irritationen på Stefan Löven? Han har ju bara varit helt förutsägbar och gjort det som socialdemokrater alltid sägs göra: kämpa för att 

1. Ta makten

2. Behålla makten

 

Jag delar visserligen Kristerssons och Busch' uppfattning att denna regering aldrig borde tillträtt.

 

1. Den bygger nämligen på en ytterst ohelig allians mellan partier som i väsentliga delar har så olika uppfattningar att det inte framstår som riktigt ärligt. Och att bara till gemenskapsgrund ha något man är emot är i längden aldrig tillräckligt hållbart.

 

Ofta är det ju Löven m fl som fått erkänna att S tvingas föra en politik dom inte vill. S verkar var det parti som kompromissat mest. När hörde man ett liknande erkännande från C eller L?

 

2. Regeringsbildningen bygger på svek, däri har Ebba Busch rätt. I valet fanns fem partier som tydligt sa att dom ville byta statsminister. Sen ändrade sig två. Hur ärligt är det mot väljarna?

 

SD: att det partiet är emot Löven kan man förstå. Dom har väl aldrig varit goda vänner. Så deras misstroenderöster förvånar inte.

 

SD är ju orsaken till hela den sista mandatperiodens cirkus pga att "alla" har enats om att man inte kan tala med det partiet och inte på minsta sätt vara beroende av dess röster. Säkert finns motiv för en sådan hållning som kan beskrivas som ädla. Men hur länge kan man göra så med ett parti som har närmare 20% av rösterna? 

 

SD beskrivs ofta som en del av en allmän europeisk högervridning. Men man får det att framstå som om denna högervridning plötsligt fallit ned från himmelen utan att någon har en aaaaaning om var den kommer från. Verkligheten är ju att SD är 20% av väljarna, dvs knappt 20 % av hela befolkningen.

 

Vilka är då dessa väljare? Ett gäng hemska rasister? Jag tror inte det. Undersökningar har ju visat att SD:s väljare ofta är utanförskapsmänniskor. Men inte från storstädernas s k utanförskapspmråden utan lika mycket från landets mindre orter där arbeten och samhällsservice försvinner eller monteras ner utan att någon tycks bry sig.

 

Dessutom är en stor del av SD-väljarna f d socialdemokrater. Varför? Nyblivna rasister? Knappast. Snarare av arbetarrörelsens värderingar präglade människor som fortsätter kämpa för det som alltid stått högst på arbetarrörelsens agenda: våra jobb. Och om - jag säger: om - man nu upplever ett nytt hot mot våra jobb i form av invandrare så vänder man sig mot detta hot på samma naturliga sätt som arbetarrörelsen alltid bekämpat allt hot mot våra jobb. Att "arbetarrörelsen" skulle ha någon naturlig självklar inneboende solidaritet med fattiga och utsatta som inte naturligt hör "till oss" - det har jag aldrig trott.

 

Vad ska då komma ur denna regeringskris. Jag såg V-ledarens pressträff en stund efter omröstningen. Betydligt mer dämpad än före. Jag tyckte hon nästan såg ledsen och gråtfärdig ut när hon önskade att Stefan Löven skulle komma tillbaka.

 

 

* däremot ska socialdemokraterna (som parti och politiker) inte blanda sig i kyrkan. Där betraktar jag dem nämligen helt ogenerat som ockupanter.

 

Helgen börjar som bekant redan vid helgsmål. Och det gjorde den tydligt för mig också. Jag var på gudstjänst i Juoksengi.

 

Redan när jag läste predikoturerna för helgen för att se hur länets församlingar agerar nu när restriktionerna lättat, såg jag att Stefan Aro skulle leda mässa i Juoksengi kyrka. Direkt tänkte jag att det hade varit roligt fara dit. Men kan man ge sig ut på resa 34 mil t o r "bara" för en mässa? Nej, tänkte jag och förberedde mig för att ägna afton och kväll åt fotboll på TV. Men när timmarna framskred började jag alltmer känna en oemotståndlig lust att fara och med minsta möjliga tidsmarginal satte jag mig i bilen.

 

Och det ångrade jag inte. Fin mässa och alltid en glädje möta fader Stefan som på många sätt är en verklig broder både i ämbetet och i tron. Att han även bjöd på kyrkkaffe i sin blå villa gjorde inte saken sämre. Roligt också få samtala med de två av hans barn som var hemma. 

 

Då inställer sig sedan frågan om jag därmed kan anse mig ha uppfyllt min söndagsplikt så jag inte behövde gå på gudstjänst på söndagen? Men nu är jag sedan barnsben van vid att alltid gå på gudstjänst söndagar - och jag går med glädje om det finns en genuin gudstjänst. Alltså gudstjänst igen.

 

Men nu har det blivit sommartid i församlingen så mässan i Hertsökyrkan är kl 18. Alltså kunde söndagen inte få den normala formen gudstjänst först och avslappnad stillhet sedan som man är van vid. Alltså måste man göra något hela dagen i väntan på mässan. Och då for yngre son och jag till kyrkstugan och åt pizza. Alltid trevligt vara där även om renoveringsbehovet blir alltmer tydligt. Vi försökte se vad man bör göra och föreställa oss hur det skulle kunna bli.

 

 Gudstjänst sen i vanliga. kyrkan. Mässan ledd av Bosse men predikan av Johan Marklund. Ytterst trevlig gosse.

 

 

sedan vännen Mats prästvigdes var det igår.

 

Det firade vi med middag med grillning här hos mig tillsammans med två vänner, varav den ene representerade Mats ungdomstid genom att de gått i skola och konfirmerats tillsammans och den andra hans yrkestid genom att de arbetat tillsammans både i Nederluleå och Gällivare pastorat.

 

Synnerligen trevlig och givande kväll med goda samtal. Och eftersom vi var två präster närvarande som nu klarat 40 år så uppstod frågan vilken kallelsen för oss nu är. Min fråga: ska man vara beroende av den yttre kyrkans behov av vikarier och inhoppare för att kunna göra något prästerligt, eller kunna ta egna initiativ "utanför ramarna"?

 

Lite samtal blev det också som ledde fram till lite läsning ur Laestadius posillor, bl a ur det exemplar jag ägde redan under min studietid och ur vilket vi flerfaldiga gånger högläste när vi samlades till Bön i uppsala.

.........

 

var det i torsdsgs.* En partiell sådan (vilket är det man i vardagligt tal brukar avse då man säger solförmörkelse) dvs där månen bara skymmer en del av solen. Ser ut ungefär som om någon tagit en rejäl tugga av en kaka. Vi tittade på fenomenet på det klassiska sättet genom sotade glas.

 

För att få en bild att dela med kära läsarna måste jag dock vända mig till min gamle vän Thommy Bäckström i Umeå som har ordentlig utrustning i sitt observatorium vid sommarstugan.

 

 

 Foto: Thommy Bäckström 

Jämteböle Space Obervatory, Vännäs

Torsdag 10 juni 2021 kl 12:46

 

 

* att solförmörkelsen var just på 42- årsdagen av min prästvigning var ju också en anledning till firande

Gick i 9-mässan idag. Nästan 30 gudstjänstfirare. Kl 12 hade det varit 17 berättade Bosse senare under eftermiddagen. Över 45 sammanlagt. Inte så illa och bekräftar kanske Bosses och mina tankar att vi gått förhållandevis oskadda genom pandemins restriktioner. Nästa söndag börjar sommarreglerna, då blir det mässa kl 18 pålyste Bosse.

- Blir det för många får vi börja dubblera.

 

När jag hade kört en bit på väg mot kyrkan fick jag telefon från goda vänner som undrade om jag var på väg och om jag i så fall kunde hämta upp dem. Ok. Måttlig omväg. Och vad gör man väl inte för vänner som skjutsat mig så många gånger under åren (särskilt när jag hamnat på lassa) att jag redan för många år sedan tappat räkningen på deras insatser. Och ännu mer särskilt när dom råkat ladda ur bilbatteriet genom att glömma kupebelysningen på under natten.

 

Väl framme i kyrkan var det som vanligt fin mässa. För att vara fin behöver en mässa inte vara speciell eller påhittad på något sätt utan bara exakt så som den alltid är - när man följer en genuin liturgi. Därtill värdefull predikan. Och det kan man oftast räkna med när Bosse står i ambon. Noterade att denna söndag med samma evangelietext var den jag fick predika över vid min första högmäsdogudstjänst i Nederluleå kyrka efter min prästvigning för drygt 42 år sedan.

 

Efter mässan och hemskjutsning av goda vänner blev jag inbjuden på kyrkkaffe och erbjöds sedan via dator följa prästvigningsmässa från domkyrkan. Som ofta när jag iakttar andra prästers agerande uppstår understundom tankar av av typen "men varför göra så?", eller där kunde man gjort si". 

 

Men varje gång dylika frestelser uppstår känner jag ex-hustruns vassa armbåge i sidan tillsammans med ett viskande var inte så kritisk. Alltså säger jag inget och får fundera i ensamhet om de frestande tankarna uppstod pga nya handboken, eller corona-anpassning eller gudstjänstledarens* kön  eller bakgrund i det (normalt) mindre liturgiskt präglade EFS.

 

Från kaffebord och dator till Mjölkuddskyrkan där en helt ung man - Johan Marklund - firade sin stora dag genom att bjuda familj och vänner på smörgåstårta. Givetvis vill jag visa min tacksamhet mot den som påpassligt befriade mig från 1,5 hyllmeter böcker när jag skulle flytta. Men visst hade det varit roligare för mig om akten i domkyrkan letts av en person som jag kunnat respektera som riktig biskop. Då hade det varit lättare veta vilka konsekvenser man ska dra av det skedda.

 

Och när jag ändå var på Mjölkudden blev det besök hos dotter. Kaffe på solbelyst balkong denna gång.

 

 

* "biskop Åsa" kommer jag (som tidigare meddelats) aldrig att kalla henne. Biskop förnamn var en hedersbetygelse som uppstod med biskop Bertil Gärtner från dem med vilka han delat smälek och lidande i kyrkokampen och bekännelsen, och för vilka han framstod som verklig vän och en sannskyldig fader i tron. Det är ett uttryck för starkt personligt förtroende som måste förtjänas. Inget man slänger omkring sig på gator och torg - eller ens i kyrkor.

fick jag idag.

 

Prästkollegan söderifrån som jag mötte igår kom förbi mig på förmiddagen och fick då se min lilla lägenhet. Han tänkte sedan fara och hälsa på gemensamma vänner några timmar så jag beslöt hänga med. Så mycket frimodigare gjorde jag det eftersom vännerna inte är kända för brist på kaffebröd.

 

Kaffe blev det två gånger och därtill mat. Men först mässa som kollegan ledde. Och det var det jag syftade på i rubriken. Samma enkla mässa, men med komplett nattvardsliturgi, som vi tillämpat i Hertsökyrkan i ett halvår. Sjukkommunion enligt Bosses definition för dom som blir andligt sjuka pga mässbrist.

 

Väl hemma blev kvällens behållning ett längre telefonsamtal med äldsta dottern. Klok 42-åring. 

 

Jag infann mig visserligen i kyrkan strax före kl 11 och hann prata lite med Bosse och några av gudstjänstfirarna. Och såg med glädje fram emot att få fira en fullständig högmässa för första gången sedan början av november och med fler än åtta deltagare dessutom. Men precis när högmässan skulle börja fick jag sms av min dotter som undrade om jag kunde komma och hjälpa henne då ingen assistent kunnat infinna sig på morgonen. Givetvis måste ett sådant behov prioriteras. Alltså snabbt iväg. Men precis när jag lyckats hjälpa henne från sängen till rullstolen så dök en av hennes assistenter upp. Tack och hej.

 

For tillbaka till kyrkan men just när jag klev in så uttalade Bosse avslutningsorden efter postludiet. Tack och hej x 2.

 

Anledningen till att jag for tillbaka trots att jag visste att jag inte skulle hinna var för att följa Mats och besökande kollega söderifrån ut till Mats stuga där det bjöds på lunch och givande samtal som oftast. Flera timmar blev jag kvar där. Vi hann även fira nationaldagen med ett dopp i viken. Det första för året. Dubbelburrr! Efter doppet sjöng vi Du gamla du fria... på stranden. Efter glass och dryck i solvärmen blev det tack och hej x 3.

 

 

 Trevlig dag alltså även om ingen gudstjänst blev av för mig. Men jag får väl anse mig ha uppfyllt all rättfärdighet genom min tydligt visade avsikt gå i mässan. Och den uppbyggelse som ligger i samtal med två goda kollegor ska inte hellet underskattas.

 

Idag har det varit kring 20° varmt. Simon (yngre sonen) och jag tog en promenad efter lunch, för första gången i år bara klädda i T-shirt,* utan att frysa i blåsten, snarare den ljumma brisen, när vi satt högst uppe på Mjölkuddsberget och tog vårt medhavda fika.

 

F ö har jag, med Simon som  vittne och kontrollant, antagit en egen utmaning att gå densamma turen flera gånger i veckan under sommaren och ta det som extra träning att inte bara promenera platt utan också gå upp och ner på berget. Idag gick vi upp och ner två gånger, vilket vi nu gjort några gånger Målet är att i slutet av sommaren dels orka gå fortare uppför, dels fler gånger per promenadtillfälle.

 

Nu är det vila i solstol på altanen med det ljuvliga ljudet av byggarbetsplats för den nya affären bara 50 meter bort. Tur att man hör dåligt. Och tur att man får affär nära inpå den dag man blir rollatorbunden.

 

Men bli inte missmodig av att ljusare tider kommer. Om tre vecket börjar det mörkna och om två månader kan man här i Luleå börja spana efter de första synliga stjärnorna, Vega och Deneb.😄

 

 

* vi hade givetvis byxor på oss också.😊