Torbjörn Lindahl

Har jag varit på i dagarna tre. Övertorneå.

 

Åkte upp i fredags förmiddag tillsammans med god vän härifrån som deltar regelbundet i gudstjänsterna i Hertsön. Ambitionen var att delta hela tiden men när det närmade sig slutet beslöt vi (nåja, beslutet var mitt, min passagerare hade inget val) att smita från de två sista predikningarna för att inte komma hem för sent.

 

Programmet för dessa mötesdagar var konsekvent tightare än vanligt, två predikningar på en och en halv timme istället för två timmar. Det betyder att alla predikanter borde korta ner sina respektive predikningar till 45 min (inklusive tolkning, psalm och pålysningar). Få lyckades. Allra minst jag. Särskilt i går då jag höll på en timme och en kvart. 

 

Viss inspiration således. Men jag överlåter jag åt andra att "pröva allt och behålla det gott är". Mina tre predikotexter var ur 2 Mos 40, 1 Petr 1 och ur Josua kapitel 1. Av de predikningar jag själv hörde uppskattade jag nog mest de två som hölls av min ungdomsvän och prästvigningskamrat Timo Saitajoki. De var klara, tydliga och undervisande. 

 

Att vi fick predika på samma stormöte var riktigt roligt. Det har vi faktiskt gjort en gång förr. Det var 1975 (tror jag) i Överkalix. Då var vi båda ganska färska präststudenter och hade fått i uppgift att hålla varsin morgonbön (vilket i dessa sammanhang betyder en lite kortare predikan än vanligt.) Det var då (eller var det året innan då jag fick hålla en morgonbön i Muodoslompolo?) jag råkade smälla till lampan på predikstolen (man hade den tidens traditionella skrivbordslampor) så att den gjorde något varv på predikstolen. Att gestikulera* har jag inte slutat med. Även denna helg fick lampan några törnar.**

 

Sista dagen blev det aningen dramatiskt. Ett kraftigt åskväder drog över bygden med åtföljande skyfall och regnsmatter på tältet som gjorde det svårt att höra, sedan blixtar och dunder varav en rejäl blixt upplevdes vara mitt över tältet. Elen slogs ut i omgångar och även ljudanläggningen. Då valde predikant och tolk att gå ner på marken och åhörarna uppmanades "flytta närmare" (gott om lediga platser). Denna uppmaning tog deltagarna ad notam. De inte bara sökte nya platser utan de även drog hela bänksektioner närmare altarringen. Det gjorde att när det blev min tur predika hade jag åhörarna betydligt närmare än normalt. Riktigt gemytligt. Faktiskt en god upplevelse trots allt.

 

Jag har förstått att åtminstone någon av mina predikningar ledde till viss diskussion, både positiv och negativ. Men eftersom jag fick grönt ljus av en av de äldre predikanter (dock ej predikande denna gång) som hör till dem jag känt ända sedan laestadiansk ungdomsväckelses tid på 70-talet så oroar jag mig ej.

 

F ö var vi nog minst fem deltagare på mötet som var mer eller mindre delaktiga i densamma ungdomsväckelsen på tiden då det begav sig.

 

Boende fick vi hos goda vänner som alltid visar stor gästfrihet och generositet.

 

Slutintrycket? Alltid trevligt.***Att möta goda vänner man lärde känna för redan över 40 år sedan ger alltid en extra dimension. Jag kommer gärna igen.

 

Men helt klart kan man säga att alla karaktärsdrag som någon gång skulle gett anledning kalla denna rörelse en väckelse - dom är nu borta. Nu är detta en vanlig kristen rörelse, men med sina särskilda kännetecken. Men ska rörelsen i huvudsak bara präglas av att det ska vara som det alltid varit - då kan man ju åtminstone göra det lite roligare och aningen vidga "verksamhetsutbudet" ****

 

- - - - - - -

 

*det är tydligen ärftligt. Även min farfar, som var präst, lär en gång i Norsjö kyrka (där han var kyrkoherde) ha slagit iväg blomvasen på predikstolen, men eftersom han var lång lyckades sträcka sig och nå vasen med ena handen och buketten med den andra medan vattnet for i nacken på kyrkvärden som satt nedanför.

 

** dock var det i Muodoslompolo som jag råkat uttrycka mig på ett sätt som uppfattades vara felaktigt, för vilket jag mycket vänligt och omtänksamt förmanades av både Olle Aasa och Roland Wälivaara, vilka dock även tagit mig i försvar inför andra kritiker och sagt att det bara var ungdomlig obetänksamhet som gjort att jag uttryck mig aningen inkorrekt. I en predikan senare på dagen hade dock predikanten Alex Snellman tagit upp saken, utan tydlig hänvisning till mina ord, men genom att flera gånger uttrycka saken såsom den borde uttryckas.

 

*** utom en detalj i lördagens sångkväll i kyrkan: kantorn spelade mördande sakta. Laestadianska ungdomar kan sjunga betydligt snabbare! Det vet jag.

 

****exakt vad man skulle kunna göra (enligt min tanke) kan jag berätta om någon frågar. Men det känns lite sorgligt när man gång efter annan erfar att i enskilda samtal kan många enstaka personer ge uttryck för en längtan efter förnyelse i olika former, men gemensamt och kollektivt är det ingen som orkar, vill eller vågar föreslå eller driva någon som helst förändring.

Min sedan många år gode vän Andreas skrev en kommentar till föregående inlägg. Full av väl så intressanta tankar. Ändå valde jag inte publicera den eftersom den (som ofta) präglades av fenomenet att apropå någon enstaka tanke i mitt inlägg föra in resonemang som - i mina ögon - ligger en bra bit utanför det jag avser behandla. Det fenomen som min gamle kamrat brukar kalla "att kidnappa en blogg".

 

Nå, vad var det nu egentligen jag tänkte skriva om? Jo, först nämna att biskop Göran skrev en mycket lärorik kommentar till mitt förra inlägg; om reformationshistorien i Sverige. Läs.

 

Själv har jag alltid känt att jag vill stå på den Augsburgska bekännelsens grund. Där sägs mot slutet:

 

"Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår, att den icke innehåller något som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan eller den romerska kyrkan, så långt den är känd genom de gamla författarna". Och vidare: "Hela meningsskiljaktigheten gäller några få missbruk, som utan stöd av tillförlitlig auktoritet insmugit sig i kyrkorna"

(Svenska kyrkans bekännelseskrifter, tredje upplagan  sid 66-67.)

 

Men att sen göra den "lutherska tron" till en egen konfession vilken det finns ett egenvärde att slå vakt om för all framtid och fortsatt kontinuerligt vaka över att motsättningen till katolska kyrkan består...varför det? säger jag bara.

 

Idag blev det prommenad efter långa Björsbyrundan. Då man går efter Oppibysvägen. Det ni sörlänningar, det är ett vägnamn som heter duga. Sen blev det utfärd till morfar (mina barns) i hans torp utanför Töre. Svägerska och svåger från Uppsala är där en vecka och dom hämtar svärfar från "hemmet" varje dag så han får komma ut till sitt gamla hem. Näst äldsta dottern med sin assistent var med. En trevlig eftermiddag. Kvällsbesök hos mamma, så var den dagen slut.

 

Nu blir det annat.

Hav tröst, kära läsare! Jag kommer inte att hålla på med dessa föga upphetsande inläggsrubriker hela semestern.

 

Men vad gör man en onsdag i första semesterveckan?

 

Infinner sig tidigt i bilverkstad för att få bilen servad. Hann precis promenera hem och äta frukost och dricka kaffe på altanen så kom SMSet att bilen var klar.

 

Väl hemma igen blev det att fylla bilen med diverse som ej längre ska användas och åka till återvinningen. Där såg jag en man som förgäves försökte stuva in en köpt fåtölj i sin lilla bil. Lyckades ej. Jag erbjöd mig då köra hem den åt honom. Väl i grannstadsdelen kunde jag ju lika gärna titta upp till näst äldsta dottern, och se, då var äldsta dottern där och yngsta barnbarnet. Det kallar jag slå flera flugor i en smäll.

 

Nåt liknande tycke även näst äldsta dottern när hon hörde om mina tidigare bravader. Och vips var jag uppe i hennes vindsförråd och bar ut div som hon ej ville ha kvar. Och så blev det en sväng till återvinningscentralen igen.

 

Tur att man har semester så man har tid göra allt som pockar på.

 

Idag skrev bloggvännen Karlendal äntligen på sin blogg igen och berättade hur det kändes nu då han varit katolik en månad. Bra är väl en lämplig sammanfattning av hans känsla.

 

Hans katolska funderingar ska jag inte kommentera. Hellre något annat. Han skriver om de andliga traditioner han förut befunnit sig i. Varit pastor i pingstförsamling, men i grunden haft mer evangelikal och allmänt reformert teologi. Och skriver att det varit svårt få ihop desss olika traditioner. Jag inser att jag inte riktigt hänger med. Min kunskap om denna den samfundsmässiga och teologiska kartans vänsterflygel består nog mest av en vit fläck inser jag. Och inser dessutom att allt det Mikael nämner, "reformert", "evengelikal", "pingstvän" mm i mina ögon i grunden varit "samma skrot och korn", i bästa fall "tema med variationer".  Men så är jag ju lutheran (dvs "katolik") också.* Och var befinner vi lutheraner oss? Tryggt i världens centrum givetvis.

- - - - - -

* när jag kallar mig själv lutheran/luthersk så syftar det mest på att jag tillhör ett samfundssammanhang som räknats som lutherskt. Min personliga identitet som lutheran är ganska svag. Hellre känner jag att min identitet är svenska kyrkan eller som det förr hette Guds församling i Sverige, dvs den kyrka som alltid funnits i landet. De flesta gånger jag argumenterar utifrån luthersk tro och lära är nog när jag talar med laestadianer som börjar bli så smalspåriga att ett anammande av det äkt-lutherska i hela sin bredd skulle bli ett under av allmänkyrklig (katolsk) öppenhet och vidsynthet

 

 

Börjar nästan bli en semesterdagbok det här. Men vad ska man annars skriva om? Jag har ju under mina dryga åtta bloggår - att det är så länge! - betat av det mesta.

 

1. Svenska kyrkan. Inget hemlighet att jag under åratal ansett att hela systemet i flera fall slår in på felaktiga vägar. Det sörjer jag över. Men det som jag genuint uppfattar som svenska kyrkans andliga arv och tradition uppskattar jag fortfarande. Och jag har alltid levt i det jag som ung läste i en av Bo Giertz böcker: svenska kyrkan är en av de andligt rikaste.

 

2. Katolska kyrkan. Den hyser jag respekt för. Och för länge sedan har jag kommit över den ultraprotestantiska tron att det inte är en kristen kyrka. Men jag är inte på väg att konvertera - trots att jag lyckönskat konvertiten och vännen Mikael Karlendal på hans blogg.

 

3. Laestadianismen. Är en mångfacetterad rörelse som inte kan dras över en kam. Men många delar av det andliga arv som funnits i rörelsen har betytt mycket för mig. Inom den gren av rörelsen som är den enda jag på riktigt allvar mött (den svenska tornedalsgrenen) har jag många vänner.

 

4. Missiosprovinsen. Har jag inte någon formell koppling till. Men flera vänner även där. Jag hörde till de tveksamma inför dess bildande - alla organisatoriska brytningar med kyrkan bör undvikas, har varit min linje. Men ju längre tiden går så undrar jag alltmer om den inte behövs. Det finns ett aktivt troget, troende kyrkfolk som svenska kyrkan försummar eller rent motarbetar. (Den åsikten står jag för!) Är det att undra på om vissa av dem anser sig tvugna ta hand om sig själva?

 

Eftersom svenska kyrkans överklgandenämnd för en tid sedan gett Göteborgs domkapitel bakläxa i tre fall och därmed fastslagit att det inte är otillåtet för en präst i svenska kyrkan att ha samröre med Missionsprovinsen så törs jag här på bloggen 

 

a) erkänna att jag lär ha varit den första prästen i svenska kyrkan som låtit en Missionsprovins-präst distribuera vid en vanlig högmässa i svenska kyrkans officiella regi.*

 

b) lägga ut en bild från det tillfälle för något år sedan då jag koncelebrerade ihop med Missionsprovins-biskopen Göran Beijer.

 

5. Motorcykel. Har jag ingen sedan olyckan i augusti i fjol. Tänkte då att nu är det färdighaft med motorcyklar. Men oj, vad det kliat i fingrarna under försommaren och oj så nära jag varit att köpa en ny.

 

6. Barnbarn. Har jag två. Men dom skriver jag inte så mycket om.

 

7. Mitt hus. Bor jag kvar i och avser inte att sälja (den närmaste tiden).

 

8. Kyrkstugan. Är  kvar men det för något år sedan påbörjade renoveringsprojektet har avstannat. Kanske förvandlas det till pensionärsprojekt.

 

Allt detta har jag väl redan berört till leda. Så vad återstår? Berätta vad semesterdagarna fylls med!

 

Denna dag:

- besök på vårdcentral för provtagning

- besök på bilverkstad för bokning av dragkroksmontering

- promenad en bit ut på landet

- hjälp till grannarna med lite arbete med deras terassmarkis.

 

Så var den dagen slut.

 

- - - - - 

* att jag gjort detta berättade jag för biskopen ganska direkt efteråt. Han klandrade mig inte. 

 

Bildbevis (undertecknad t h i bild)

 

 

 

Och lite annorlunda väder. Det fanns en del molnskyar på himmelen och ibland skymdes solen av moln. Några grader lägre temperatur. Bara skönt.

 

Morgonens promenad blev upp på Berget - som ett villakvarter här på Porsön kallas eftersom det ligger på högsta höjden av det som en gång kallades Lill-Porsön. Storporsön ligger ju en bit bort, närmare Gammelstadsviken. Namnen skvallrar om att det fanns en tid då landhöjningen inte gjort sitt, då nuvarande höjder i terrängen var just öar. 

 

Jag brukar gå upp på berget fyra gånger och gå var ock en av de fyra villagatorna. Det blir lite varierad motion istället för att bara gå platt runt Björsbyn.

 

Dagens insats blev gräsklippning. Jag är nu ingen flitig gräsklippare. Fem gånger per sommar brukar vara minimumm. Två gånger i juni och sedan en gång i månaden t o m september. Vid eventuella anfall av överdrivet nit kan det bli fler gånger. Det tror jag möjligen att det blivit i år. Jag köpte ny gräsklippare för en tid sedan och detta var definitivt andra gången med nya klipparen. Två gånger klippte jag även med den gamla. Alltså redan fyra gånger - minst. Vilken total omåttlighet.

 

Var går morgondagens promenad och vad blir morgandagens jobb?

 

Jag ber kära läsarna - för vilken gång i ordningen? - notera att det går hur bra som helst att uppdatera - dvs bara berätta om vardagslivets meningslösheter utan att vara på Facebook.

 

F ö skrev en krönikör i dagens NSD att hon och hennes syster visst tänkte hoppa av Facebook. Det blev visst för ångestframkallande att läsa alla andras uppdateringar om deras fantastiska liv och alltför prestationsångestskapande att försöka vara så spirituell och vitsig i sina formuleringar att man får tillräckligt många likes.

 

Nä, tacka vet jag en gammaldags blogg. Där behöver man inte jaga likes det räcker att bli anmäld till domkapitlet då och då.

 

Då vet man att man lever.

 

Då blev det inget arbete. Inget som har med vanliga jobbet att göra. Det är ju semester. Och inget av typen gräsklippning eller slyröjning eller ens dammsugning, eftersom det är söndag. Min barndoms fostran sitter djupt: man jobbar inte på söndagar.

 

Vad har jag då gjort idag?

 

1. Promenerat en runda som jag gått oräkneliga morgnar under senaste dryga tio åren. Genom Björsbyn, ut till gamla E4, längs densamma till Aurorum och hem via Högskolan och Porsö centrum. Oftast har jag promenerat denna runda på lördagar och söndagar eftersom det var så mycket trafik på gamla Haparandavägen på vardagmorgnar. Sedan några år finns nu en cykel- och gångväg längs stora vägen så det skälet gäller inte riktigt längre. Men vanan att gå denna strecka på helger och ta andra vägar på vardagar finns kvar. Låter nästan lite andligt: traditioner finns kvar även sedan dom förlorat sin motivering.

 

2. Läst mer i del två av Folke Olofssons Credo.

 

3. Varit i kyrkan

 Hertsökyrkan, där mässa celebrerades av Mats och Sommarkyrkan medverkade med sång.

 

4. Suttit med telefonen i hand och läst en massa sex år gamla blogginlägg. Tänk vilka intressanta inlägg som finns i detta bloggarkiv. Fann bl a ett som det förvånar mig att ingen av fjolårets anmälare riktade strålkastarljuset mot. Gjorde verkligen kära anmälarna sitt jobb ordentligt? Det kan man undra.

Idag. Men redan igår eftermiddag infann sig semesterkänslan. Nu gör man exakt vad man vill. Det jag hittills mest velat är arbeta ute på gården och omkringliggande yta. Gräsmattetrimning. Och slyröjning. Och avsågning av nedhängande grenar på närbelägna björkar. De senare aktiviteterna för att ge mig och grannar bättre utsikt över vattnet. Jag bor ju med huset så nära (en sakta igenväxande!) fjärd att det känns som att bo i sommarstuga.

 

Planen för dagen var annars besök i Boden för hjälp med förrådsbygge. Men igår kom SMS från dottern som meddelade att hjälp ej längre är av nöden. Plåttaket är redan på plats.

 

Igår fick jag även bud från min tvillingbror att en god vän till familjen avlidit. Hon var några år yngre än mina föräldrar och var som en extra faster åt oss barn (särskilt de äldsta av oss) under vår uppväxt. Hon saknade egna barn. Sist jag träffade henne måste ha varit vid hennes 80-årskalas. Tiden går. Länge nu har hon varit svag och senaste veckan har vi väntat döden varje dag.

 

Även om hon inte kunnat tala på länge så ringde min bror igår till hennes goda vän som varit med henne praktiskt taget varje dag och hon la sin telefon vid hennes öra och min bror talade en "sista hälsning". Både tack och farväl men även en önskan att hon nu skulle "ta Jesus vid handen när hon går över gränsen så ses vi i himmelen". Några timmar senare dog hon.

 

Finns det något mer fridfullt och tröstefullt än när både den döende och anhöriga/vänner delar tron att Jesus är med både före, genom och efter döden?

Dock ej film. Bara prat.

 

Kvarterskrogen Harnet heter en liten trevlig restaurang som ligger på Malmudden här i Luleå. På Brogatan. Alla Lulebor vet ju var Malmudden är. Men inte alla tänker på att Malmudden ligger fristående från centrumhalvön. Dessa två skiljs ju åt genom en nästan omärkligt smal kanal.

 

Att den kanalen en gång var gränsen mellan Domkyrkoförsamlingen och Örnäsets församling - det visste inte alla. Så ej heller en kyrko- och kommunalpolitiker i staden som ej insåg att hon inte kunde nomineras till samma kyrkoråd som tidigare när hon flyttat från ens sidan kanalen till den andra. Så kan det gå.

 

Faktum är att när man promenerar från centrum och kommer till Malmudden då lämnar man  fastlandet och kommer ut på en ö. Den jättestora ön Hertsön. Även om det är åtskilliga kilometer kvar till stadsdelen Hertsön.

 

Nå, i vart fall; på Brogatan på Malmudden finns denna lilla trevliga eritreanska kvartersrestaurang. För några dagar sedan stod det om den i tidningen. Den ligger just nu lite illa till. Lite risigt kanske man ska vitsa till det. Orsaken är att det pågår stort vägarbete på gatan framför. Det gör att gående och en stor del av biltrafiken lotsas andra vägar. Det är även svårt finna in till dess parkering. Sagda restaurang ligger alltså i lä. Vad händer när en näringsidkare råkar ut för dylikt? Kundunderlaget sviktar. Då blir det ekonomiska problem.

 

Vid vårt kollegium i onsdags berättade en kollega om denna tragik och uppmanade oss alla som någon gång tänkt äta ute att göra det just där. Själv har jag aldrig ätit där förr, men nu har jag två gånger på tre dagar prövat det eritreanska köket. Kan rekommenderas. Det vore synd om restaurangen skulle gå under bara pga ack så nödvändigt gatuarbete. Finna det någon fler eritreansk restaurang i staden?

 

Dessutom kan man i menyn läsa om och skaffa sig kunskaper om det eritreanska kökets specialiteter. Och i menyhäftets slutdel kan man även läsa lite om landet och studera en karta. Bland sakupplysningarna nämns även de dominerande religionerna. Jag tror detta är enda restaurangen i stan där man kan läsa ordet kristendomen i menyn. Bara det vore väl skäl till en middag (f n ej lunchöppet) på Malmudden.

 

vilka tre texter jag ska predika över på stormötet nästa helg. Jag har prövet några olika alternatv, bl a ur Johannesbreven och Uppenbarelseboken. Men dom har jag fär närvarande tänkt bort.

 

Jag erkänner alltså öppet att jag under bön om Andens ledning i förväg funderar över vad jag ska predika över. Inget bläddrande på måfå i Bibeln således. Därmed ingen äkta laestadiansk predikant (enligt gammal måttstock).

 

Men riktigt säker på vilken predikotexten blir kan man inte vara förrän predikan börjar. Eller för att vara exakt: förrän texten är läst. Om sedan predikan handlar om något som står i texten, det är en helt annan fråga.

 

Planen just nu: en GT- text, sedan en brevtext och sist från GT igen. Jag har ett minne från yngre dar (minst 40 år sedan) då en predikant från Österbotten (Elis Sjövall - salig i åminnelse!) uttryckte att det som skilde laestadiansk predikotradition från andra kristna sammanhang var bl a att man oftare predikade över GT-texter. Sant eller inte vet jag ej. Något tillräckligt djuplodande jämförande studium har jag ej gjort. Men min lite svaga känsla när det gäller den gren av laestadianismen som jag känner bäst (den svenska tornedalsgruppen med dess anknytning i Österbotten) är att texter ur gamla testamentet blivit mindre vanliga under de drygt fyrtio år jag kan överblicka. Rätt eller fel?

 

Nu behöver jag - och övriga talare vid mötet - de trognas förböner. Inte för att prestera en "bra" predikan, utan för att Gud ska ge hungriga själar något gott att äta. Om det finns några hungriga själar, vill säga

 

Så var det och blir det. Jag har nu varit långledig i sammanlagt dagarna fem. Tre ordinarie veckolediga dagar (jag jobbar ju bara 80%) plus "prostdagar" före och efter. 

 

Därför hann jag två dagar till OAS-mötet. Igår var jag till Boden. Ömsom barnvakt och ömsom snickarhantlangare åt svärsonen som slutför arbetet på förrådet på tomten.

 

Idag har jag kombinerat 

1 göra ingenting

2 läsa

3 röja sly på det i kvarteret gemensamma området mellan  radhustomten och vattnet. Roligt när utsikten ökar.

 

Nu arbetar jag i min yrkesverksamhet bara i dagarna tre, sedan blir det semester. Vad som händer då berättar jag* eftersom det sker.

- - - - - - 

* på bloggen, OBS! inte på Facebook!

Detta deklarerar jag trots att god vän på sin blogg berättat att Facebook är ett torg där man måste befinna sig om man ska hänga med. Jag kan dock berätta att på OAS-mötet mötte jag IRL! densamme vännen och hans hustru och svägerska och svåger! Mycket roligare. Helt utan Facebook!

har hänt under sista dagen av helgen. Eftersom jag firat helgens högmässa redan på lördagen vid OAS-mötet var jag inte lika angelägen söka mig någon lämplig dylik igår..

 

Gudstjänster blev det dock i andra varianter. Dels ett dop som jag lovat privat. Och dels gick jag om aftonen i bönhuset. Tyvärr blev jag ordentligt försenad så jag missade det mesta. Dock fick jag vara med om rejäl sångarglädje med traditionella psalmer och sånger. Jag uppskattar visserligen den lovsång jag får uppleva i OAS-sammanhang. Som komplement till normalt psalmsjungande. Men jag värderar också riktiga psalmer. Då är laestadianska gudstjänster att lita på.

 

Kaffe efteråt hos kristna vänner. Goda samtal. Tänk om alla andra kristna kunde inse att dom skulle tro och tänka precis som vi. Vad lungt  och gott allt skulle bli då :)

Har det varit. Pågått onsdag till lördag. Jag var med fredag-lördag. 

 

Alltid roligt möta vänner. Uppenbarligen måste jag kommit över min kalix-fobi eftersom jag gått ut och ätit tillsammans med Kalixbor både en och två gånger. Det finns hopp för den mest förhärdade således.

 

Lite "jobb" fick jag göra också. Deltog som förebedjare i ett av omsorgsteamen i förbönsgudstjänsten. Den gick av stapeln i Hedlundakyrkan (en equmeniakyrka, fd Missionskyrka) som låg en bit bort från Wasakyrkan (EFS) där huvudmötena hölls. Lite synd med avståndet tyckte vi men det kom gott om folk ändå.

 

Men planeringsgruppens ursprungsönskan var att få hålla förbönsgudstjänsten i Ume stads kyrka, men där blev det nej. Varför måste svenska kyrkan understundom agera som om OAS-rörelsen är något man inte ens vill ta i med tång, kan man undra. Men inte helt och hållet, det ska tydligt sägas. Hela torsdagen - då både vår biskop Hans och biskop Tomas från Egypten medverkade med uppskattade föredrag - var ett samarrangemang mellan OAS-rörelsen och svenska kyrkan och det hölls i Ume stads kyrka. Men varför då inte en förbönsgudstjänst dagen efter? Kan man som sagt undra. Varför sätta gränser för den annars så vittomtalade svenska kyrkans "öppenhet"? 

 

Men själv trivs jag på OAS-möten. På många sätt är det för mig svenska kyrkan när den är som bäst. Och på många sätt även väckelsen när den är som bäst.  Två gånger fick jag höra Johan Candelin, och han budskap var till stora delar ett mer utmanande väckelsebudskap än det som ofta möter i den rörelse här i norr som många gånger just kallar sig "väckelsen",

 

Jag satt en stund och samtalade med Johan före hans seminarium och jag delade då det som varit min dröm i snart tjugo år: att den laestadianska rörelsen med sin odiskutabla vilja att troget vara samlad kring Guds ord; med dess stora ungdomsskaror skulle kunna på allvar möta och bli välsignad av den karismatiska förnyelsens bidrag med Andens frihet och frimodighet, bön och lovsång.

 

Kanske på samma  sätt som när den karismatiska förnyelsen mötte de gammalkyrkligt präglade miljöerna på västkusten för över trettio år sedan. Då lär gamle biskop Bo Giertz ha sagt ungefär som så:

- Nu har vi samlat ved i hundra år. Nu är det dags att tända brasan.

Frågan ställs i Jes 40. Fortsättningen kan tolkas lite olika. Antingen som ett svar, dvs en uppmaning att predika att allt kött är hö. Eller som den frågandes egna fortsatta tankar, vad ska jag predika nu när ändå allt kött är hö? Vilken tolkning ska man välja? Kanske båda. Man får väl ta till sig det man (förenklat?) lärt av Göran Larsson om judisk bibeltolkning: finns det flera möjliga tolkningar så gäller alla! Det är snarast ett tecken på rikedomen i Guds ord att det rymmer flera möjliga tolkningar.

 

I vart fall ställer jag själv rubrikens fråga. Några fler högmässor har jag inte före semestern, så inte för den delen. Men som jag tidigare nämnt så är jag kallad till tornedalsstormötet i Övertorneå. Där har dom gett mig tre predikningar, en varje dag. Och (info till de oinvigda bland läsarna) i laestadianska sammanhang är det ju inga förutbestämda texter eller predikoteman, utan alla talare väljer fritt sin text. Alltså kan man ha otur att andra predikanter väljer samma texter som man själv tänkt tala över. Säkrast att för tre tillfällen ha minst fem-sex förberedda texter.

 

Eller förberedda och förberedda? Om det är riktigt äkta*i laestadianska sammanhang så ska både textvalet** och predikan vara en stundens ingivelse under Andens ledning. Men då tillåts det å andra sidan att man bläddrar i Bibeln en stund och väntar på att någon text klart ska lysa fram och sedan att man pratar lite i allmänhet om kristendomen innan det på allvar "öppnar sig" och man inser vad man egentligen ska predika om.

 

Jag tänker mig att någon som är van vid annan predikotradition möjligen drar på munnen. Då vill jag säga att det för predikanten finns en barmhärtig vila i detta. Om predikan blir "bra" eller "dålig" så tänker åhörarna inte "värst vad han var bra/dåligt förberedd" utan istället "Gud öppnade" respektive "Gud stängde ordet". Och när man som predikant lärt sig att i dessa sammanhang tänker man att utan församlingens förböner kan predikanten inget åstadkomma och att det därför är åhörarnas uppgift att genom sina böner dra ner ordet från himmelen - då kan man som talare erfara en väldig vila och uppleva sig buren.

- - - - - - -

* finns det längre kvar några riktigt "äkta" laestadianska sammanang?

* i praktiken inte numera 

blev det.

 

Först högmässa i Örnäsets kyrka. Erkänner att det numera känns lite ovant att fira mässa i så stor kyrka när man sedan många år mest huserat i liten distriktskyrka. Känner mig även numera betydligt mer bekväm med versus populum än med ad orientem. 

 

Nå, vi var i vart fall förhållandevis många för att vara mitt i sommaren - tror jag. Vi var nog närmare fyrtio än trettio. Tur att vi var i stora kyrkorummet. I Mariakoret hade vi inte rymts.

 

En mindre gudstjänst fick jag vara med om senare under dagen. Det var när jag om aftonen hämtade mamma på boendet och tog med henne till kvällmässan som Bosse ledde i Hertsön. Länge sedan mamma var i kyrkan. Hon uppskattade det. Även jag uppskattar att få vara vanlig gudstjänstdeltagare ibland. Men då ska det vara väl genomförd liturgi och god predikan, som det var ikväll.

 

Med mamma blev det även en snabb sväng förbi kyrkogården och sen biltur genom stan innan det var dags att efter ca två timmar återvända till hennes boende.

 

Men under eftermiddagen hade jag som sagt även förrättat ett dop och varit på ordentligt dopp hemma hos dopfamiljen. Roligt få se alla fem barnen som man fått förmånen döpa. Den finurligaste lekstugan hittills (två våningar) fick jag även bekanta mig med.

 

I högmässan fick jag även möta ett par som jag lärde känna i början av 80-talet under min prästtid på Porsön. Sedan länge bor dom söderut och vi ses bara ytterst sporadiskt. Men varje möte är en högtidsstund.

 

Sist Portugal-Frankrike 1-0. Jag höll på rätt lag! Prestation vinna utan Ronaldo! 

 

Men nu är EM slut. Då kan man ju ägna kvällarna åt något vettigt istället. Kanske läsa? Just nu håller jag på med del II av Folke Olofssons Credo. 

 

I morgon (eller rättare: senare idag, efter lite nattsömn) planerar jag gräsmatteklippning. Blir det regn får det bli dammsugning som alternativ.

Eller ska vi säga annan typ av jobb har jag ägnat mig åt i dagarna två.

 

Har varit hos äldsta dotter med make och de tvenne barnbarnen och hjälpt till med förrådsbygge. Även svärsonens föräldrar var där. Dom har varit en hel vecka.

 

Så nu har jag, sågat, borrat och skruvat. Finns knappast något jag uppskattar så mycket som doften av nysågat trä. Hellre ett snickeri än en handelsträdgård således.

 

Men i morgon känner vi doften av Kristus. Den stora sommarhögtiden Kristi Förklarings dag är inne. Sommarens höjdpunkt. Första gången jag predikade en förklaringsdag var som tjänstebiträde i Hortlax 1975.  Två år senare var jag tjänstebiträde i en Upplandsförsamling. Då predikade jag denna söndag igen. Åren går . Hur många förklaringsdagar har jag predikat sen? Vet inte. Ett antal har nog fallit bort eftersom jag förhållandevis ofta haft semester lite senare på sommaren.

 

I morgon blir det dop också. I en familj där jag fått förmånen döpa alla barn. Detta är femte. Barn är en Herrens gåva.

 

Så är det!

Med fotbolls-EM alltså. Nu återstår bara finalen på söndag kväll mellan Portugal och Frankrike. Givetvis ser jag den. Vilka håller man på? Vet inte. Portugal kanske. Vore lite löjligt om hemmanationen alltid ska vinna. Portugal förlorade ju mot Grekland i sitt hemma-EM. Dags för revansch?

 

Lite segt bara att det drar ut på tiden när finalspelet börjar. Varför inte ha kvarts- respektive semifinaler samma dag?  

 

Nu blir det annat i dagarna två.

Men först var jag i Örnäsets kyrka och firade högmässa. Kanske var vi lite drygt 1% av antalet på stormötet. Men för att vara en sommarsöndag i kyrkan var det bra med folk. Flera som varit med på stormötesnattvardsgången i går kväll kom ändå till högmässan. God nattvardslängtan. I stort sett fullt i lilla Mariakoret. Nästa söndag tar vi gudstjänsten i stora kyrkorummet! Jag har högmässa i Örnäset även kommande söndag.

 

Efter högmässan snabbtur till Hertsön för återlämnande av de nattvardsattiraljer jag lånat därifrån. I framtiden - när det blir allt färre aktiva präster som finns med i laestadianska sammanhang - blir det nog svårare att organisera lånande från kyrkor till stormöten. Är det snart dags att Stortältföreningen gör som OAS-rörelsen gjort, köper egna nattvardskärl? Risken är ju förstås att existensen av egna nattvardskärl skulle kunna fresta några lekmän att ta nattvardsförvaltningen i egna händer. Då säger jag stopp. (Vilket inflytande jag nu kan tänkas ha.)

 

Nå, efter det for jag ut till Arcushallen tillsammans med god vän jag mötte i kyrkan. Efter "kyrkaffe" hann vi höra en predikan före middagspausen. Sen fick vi höra de två sista och avslutningen. Allra sist kaffe och hemfärd.

 

Vad blir intrycken? Roligt vara där. Jag konstaterar dock att det som var betydligt vanligare när jag mötte denna rörelse för över 40 år sedan, och som en gång gav den sin karaktär; glädjerörelse ("liikutuksia") och offentlig bön om förlåtelse med åtföljande högljudd församlings-"avlösning" - numera inte förekommer alls. Det innebär, enligt min ringa mening, att alla rimliga skäl att längre kalla rörelsen  för "väckelsen" har försvunnit. 

 

Men rörelsen kan ändå vara betydelsefull. Jag har sagt det i många år: det är ju här "kyrkfolket" finns när Svenska kyrkan snart bara består av anställda. Men man borde våga förnya formerna. Det finns (!) andra uttryck för kristet liv än predikningar! Mer bön t ex. Jag tvingas erkänna att min förväntan att jag ska fara från mötet förvandlad, förändrad; att jag skulle mött något, fått erfara att Gud gör något; den är nog numera större på ett OAS-möte än på ett laestadianmöte. Och det är lite synd, för i grunden har jag nog tidigare tänkt att den laestadianska rörelsen med sin omvändelsepredikan, betoningen av förlåtelsen mm "egentligen" äger ett större djup och en mer förvandlande kraft än den karismatiska förnyelsen. Märkligt när man börjar uppleva det tvärtom.

 

Men jag kommer likväl tillbaka. Om en månad är jag själv kallad predika på nästa stormöte, i Övertorneå. Då får jag glädjen träffa min prästvigningskompis Timo som också kommer dit som predikant. Två präster som talare på samma stormöte! Det måste varit flera årtionden sedan det hände.

 

 

pågår i Luleå i helgen. Det går av stapeln i Arcushallen i Karlsvik. Började igår, avslutas i morgon. Idag har jag varit där. Hann lyssna till två predikningar och ägnade i övrigt en del tid åt att frakta dit nattvardskärl mm som jag lånat i församlingen + att ställa i ordning för aftonens nattvardsgudstjänst. Som tack för denna min insats fick jag det överblivna oanvända brödet och vinet. Inte för eget bruk, jag tar det till kyrkan. Alltså har Luleå Domkyrkoförsamling tjänat åtskilliga hundra på Stormötet. Men det får väl gälla som tack för lånet av nattvardskärl. Kollegan Lars-Gunnar celebrerade och Stefan Aro predikade. Fyra präster och fyra lekmän distribuerade. Sammanlagt en fin mässa med god stämning.

 

Så fort jag deltar i dessa laestadianska sammanhang träffar jag många människor som jag känt sedan länge. Många kära återseenden.

 

Men i morgon firar jag högmässa i Örnäskyrkan. Kanske blir det Arcusbesök igen på eftermiddagen.

 

Alla ungdomar och barn från åtta års ålder finns med i arbetsgrupperna. Fantastiskt att se.