Fel på bloggen

har det nu varit i åtskilliga dar, innebärande att man inte kan se statistiken över antalet besökare. Men det gör kanske ingenting. Då får man bara skriva och hoppas på det bästa utan att stressat behöva bry sig om hur många som läser. Ett tag fruktade jag att felet var hos mig, t ex i min telefon, men efter att jag dels startat om telefonen flera gånger (det s k vaktmästartricket enligt vännen Lelle) och även redigeringsplattformen och till sist kollat med min gamle kamrat och fått den trösten att felet finns hos honom också, så inser jag att felet ligger utanför det jag kan påverka. Redan direkt jag upptäckte felet skrev jag till kundtjänsten och fick svaret vi kikar på det. Det kikandet har nu pågått i över en vecka. Men skriva går ju som tur är.
 
Skriva fel går också har jag insett. I vart fall när det gäller numrering av dagar. Jag började årsserien dagen efter min födelsedag förra året. Alltså borde 365:e dagen blivit min födelsedag i år. Men det det blev dagen före.
 
= ???
 
Koll i bloggens arkiv. Först om något nummer fattades. Det gjorde det inte. Koll sedan om någon dag fått två inlägg. Och så var fallet. Midsommarafton. Inlägg 255 och 256, det senare dock skrivet efter midnatt (inte helt ovanligt), så publicerat på midsommardagsdygnet men har likväl rubriken Midsommarafton.
 
Vad gör jag då, dvs nu? Låt allt stå kvar med denna rättelse, som tecken på min ofullkomlighet? Nyttig påminnelse. Eller stryka inlägg 255 och numrera om resten? T v blir det nog alt 1. Annars måste jag väl ändra i div inägg på slutet där jag räknar antalet kvarvarande dar? Ids inte. Ingen är fullkomlig. Lika bra inse det.
 

 
PS. Just nu ser jag ett meddelande att statistik inte längre levereras. Vill man se statistik får man använda Google Analytics.
 

174:e dagen. Det lönar sig

1. Att stilla uthärda en rejäl förkylning. En virusinfektion har ju sina givna faser och går till sist över av sig själv. Bara lindra med honungsvatten och halstabletter.och vid behov några Alvedon. Idag märks det tydligt att jag kommit en bit på väg. Värsta snuvan och förlamande tröttheten över. (Lördag-söndag var jag tvungen gå med krycka inomhus för att inte ramla.) Idag har jag gått i källarkorridoren och upp och ner I närmaste trapphus, tre våningar.
 
I helgen då jag var som tröttast kände jag anledning varna helgens mötesledare i Fridsförbundet att jag ev inte skulle orka predika som utlovat (då får det bli postilleläsning). Nu vill jag inte utesluta att det går. En oro är att blir långvarigt hes som hänt några gånger förr i livet. Ni får fortsätta be om kraft - och att Gud ska "öppna ordet" (laestdianskt favorituttryck) och ge mig de rätta orden.
 
2. Att blogga dagligen - om man vill ha många läsare, vilket inte är något självändamål. Nu har jag haft över 100 läsare per dag i över 30 dagar i sträck. Det har nog hänt några gånger förr sedan jag började skriva dagligen. 
 
Det var också en rätt normal nivå innan jag pensionerades (och en tid efteråt) då jag hade mer kyrklig input som inspiration.

Sjukhushelg, inte gudstjänsthelg

har det varit för mig. En del av läsarna torde var informerade eftersom rykten sprider sig.
 
I måndags kväll - hemkommen från hockey - började jag få ont i magen. Snabbt till akuten tisdag morgon där det efter röntgen konstaterades bukspottkörtelinflammation. Sedan dess har jag levt på sköterskors vänlighet, dropp  och smärtlindring. Efter två tre dagar fick jag börja dricka en halv liter om dagen, sista dygnen även fått näringsdropp. Hopp om livet således.
 
Det går sakta framåt om än i små steg. Prognosen är att det till slut läker ut av sig självt. Men blogginlägg blir ännu mindre frekventa än vanligt under sjukhustiden.
 
Eftersom jag kategoriserar detta inlägg även som helgeftertankar får jag väl lov att även skriva om min gudstjänst i helgen. Det blev läsning av Laudes i mobilen i sällskap med tvillingbror och svägerska. Dom växelläste och jag lyssnade. Ni kan ju principen vi ställer inte in, vi ställer om
 

Fel på bloggen

De bland kära läsarna som läser denna ringa blogg i mobil noterar att "mobilsajt" f n är borta och man kommer istället till den vanliga sidan som normalt syns i dator.
 
Jag blev tvungen ta bort mobilvy eftersom den automatiskt länkade till ngn okänd hemsida. Så till dess supporten åtgärdat detta - enligt info jag fått gäller det hela blogg.se, inte bara denna blogg - får ni den vanliga hemsidan.
 
Från dator lär det dock vara som vanligt.
 
Torbjörn
 
Ps. Torsd 17.45. Nu verkar det vara ok igen med bloggen. I alla fall om jag tittar på min egen blogg i mobilen.

Info

Igår (torsdag) publicerade jag ett inlägg om min mobilglömska. Idag (fred) om förmiddagen publicerade jag en lång bloggpost om kyrkovalet som jag skrivit på i flera dagar. Men tyvärr kom inläggen i fel ordning (=?) så scrolla ner en bit för att finna något seriöst*
 

* Gäller särskilt min gamle kamrat 

En ursäkt

är väl nästan vad jag ska ge hungrande kära läsare efter snart en vecka utan inlägg, och en längre tid utan inlägg om allvarliga saker (läs: kyrkliga debattämnen).
 
Skälet till det senare är nog min pensionering och det faktum att jag inte längre har vara sig Kyrkans Tidning ("Torsdsgsdepressionen"), SPT eller Dagen. Jag får helt enkelt för lite "input" från det kyrkliga fältet. Den enda kyrkliga tidning jag regelbundet läser numera är Kyrka & Folk* men under Fredrik Sidenvalls redaktörskap har ju den också blivit betydligt mindre gnällig än för några årtionden sedan. Det i stort sett enda kyrkliga fält jag numera själv spelar på är gudstjänstlivet i Hertsökyrkan och det är absolut inte adranalinhöjande för att få fart på den inneboende gnällspiken.** Tvärtom fyller det mig med glädje var gång jag går dit. Glädje dels för att den karaktär på gudstjänstlivet som var mitt mål under min distriktsprästtid fortfarande består under ledning av Bosse - till stor trygghet för den allt större skara*** som känner sig hemma där - och att Bosse under Coronatider inte ställt om i den kyrkliga betydelsen "ställt in" utan istället utökat till två mässor per söndag för att alla utan trängsel ska rymmas.
 
Men om jag bara ständigt skriver om min glädje över sagda gudstjänstliv? Då blir min gamle kamrat less.
 
Ett annat skäl till i alla fall senaste veckans brist på inlägg är en mycket omtumlande händelse i mitt privat- och familjeliv som fyller mig dels med stor glädje men också med böneämnen. Men det blir inga blogginlägg om saken.
 

 
* jo, jag har också den finlandssvenska Kristet Perspektiv, men tyvärr ligger flera nummer ännu olästa. Har jag helt enkelt blivit för slö och orkeslös efter stroken?
 
** troligen har jag redan berättat att då jag startade denna ringa blogg så var "gnällspiken" ett tänkbart namn men snabbkoll på nätet visade att det redan fanns en uppsjö bloggar med det ordet i namnet 
 
*** jag tycker (som jag tidigare skrivit många gånger) att det visar att jag haft rätt i min syn på ett stabilt gudstjänstliv:
 
a) en istort sett likadan liturgi från söndag till söndag, så de regelbundna deltagarna har rimlig chans att lära sig ordningen utantill, och de tillfälliga besökarna kan se hur de hemvana tryggt agerar
 
b) ett gudstjänstliv där "medverkande" inte i första hand syftar på solister och körer (även om det i ett stabilt och tryggt gudstjänstfirande kan vara det också) utan på en kunnig församling som högljutt läser/sjunger(!) med i liturgins församlingspartier
 
c) en predikan som (oftast) är åtminstone så "bra" att folk tycker det är lönt komma och lyssna 
 
d) en man som präst

Jag har nu en tid gått och funderat

på att kommentera på min gamle kamrats* blogg** Men sen insåg jag att det nog blir så långt att det är lika bra skriva ett inlägg här på egen blogg istället. Men har inte haft tid. Min äldste son, som har semester nu, är hos mig och vi jobbar dagarna i ända med sådant som hör huset och gården till.
 
Men jag hoppas få tid någon gång.
 

* Om någon nytillkommen läsare till äventyrs inte vet vem min gamle kamrat är, så läs några av denna bloggs allra första inlägg 2008.
 
** det han skrivit om några gånger, vad kyrkan bör göra när allt ska börja om, efter corona
 

Bloggstatistik

är alltid roligt. Särskilt när man som bloggare ser att antalet läsare sakta stiger. Det får väl tolkas som att det man skriver åtminstone intresserar någon. Men jag kan inte påstå att jag på något särskilt sätt anstränger mig för att öka antalet läsare.
 
Men nu råkade jag trycka på en av de länkar som ska visa från vilka städer (=kommuner?), regioner och länder läsarna kommer. Hittills har sådant tryckande bara resulterat i en ruta där det sägs att för att man ska få tillgång till utökad statistik måsta man teckna ett extra abonnemang. Det har jag aldrig velat kosta på mig.
 
Men så icke igår kväll. Då var den utökade statistiken tillgänglig för de 7 senaste dygnen. Så även idag. Så varifrån har läsarna kommit senaste veckan? Håll till godo.
 
Länder
Sverige 666 (!)
USA 85
Finland 29
Danmark 2
UK 2
Vietnam (!?) 2
 
Städer
Stockholm 133
Chicago 78
Luleå 71
Göteborg 45
Malmö  45
Umeå 33
Piteå 22
Falkenberg 16
Gävle 16
Tammerfors 16
 
Sedan fortsätter det nedåt i antal och där finns bl a Helsigfors 9, Colonial Park (USA) 5, Ballerup (Danmark) 3
 
Tittar man sen på regioner så kommer de svenska i den ordning som kan anas av städer (kommuner): Stockholm, Norrbotten, Västra Götaland osv. Illinois (USA) kommer på femte plats. De finska läsarna är utspridda på ett flertal regioner (län?)
 
Men den stora frågan är: vilka trogna läsare har jag i Chicago? Och vem i Vietnam har läst min blogg?

Jag fick hjälpa mig själv

när ingen av kära läsarna kom till min hjälp.
 
Eftersom jag ändå har Google översättning framme i mobilen för hjälp när jag nu läser en bok på engelska, kunde jag skriva outfit och fick då verbet utrusta. I synonymordboken jag ibland nyttjar vid korsordslösning, gavs förklaringen kläder (av visst slag) och utstyrsel. När det senare gavs exempel på ordets användning i skriven text gavs bl a följande:
 
Rätt eller fel outfit kan bli avgörande i politiken.
 
Hur ska man tolka det? Att det är viktigare hur en politiker ser ut än vad han gör eller säger?
 
Min kortvariga besvikelse över att ingen av kära läsarna kunde/ville komma till min hjälp byttes plötsligt i stor uppskattning. Jag har tydligen en läsekrets som inte är intresserad av så ytliga saker.

Har folk inget vettigt att göra

nu när dom "jobbar hemifrån" eller sitter i karantän som 70+are?
Det har nämligen blivit en långvarig väsentlig ökning av antalet läsare av denna ringa blogg senaste månaden. 30 dar i sträck över 100 varav 14 över 150,  varav 10 i sträck sista 10 dagarna, varav 2  nästan 250.
 
Och det kan ju knappast bero på bloggens plötsliga kvalitetshöjning. Nej, det måste utan tvekan bero på folks ledsnad vid att sitta och stirra på dumburken eller upp i taket.
 
Nu är ju dessa siffror på antalet följare som det visst numera heter, knappast något att skryta om. Kanske borde jag ta till några av de bloggämnen som min bloggportal regelbundet tipsar att andra bloggare skriver om:
Barn
Heminredning
Matlagning
Bakning
Och det som verkar vara samtalsämnet för dagen, alla kategorier: Outfit.
Problemet är bara att jag vet inte vad outfit är. En gång när det skrevs om outfit var det i närheten en bild av en handväska. Är det outfit? 
 
Någon av kära läsarna som är mer kunnig i moderna världen får hjälpa mig. Jag är i detta avseende exakt lika dum som jag verkar. Fråga mig hellre om detaljer i Laestadius' liv eller betydelsen av olika formuleringar i Augsburgska bekännelsen.

Aprilväder

är det nu. Dvs väder där snöfall och plusgrader blandas om vartannat med mycket slask på vägarna som följd. Att dylik vädertyp kallas aprilväder, i alla fall här i Norrland, måste ju bero på erfarenheten att den sortens väder är vanligt just under april månad.
 
Alltså är ordningen återställd. Hittills har det varit aprilväder under mars månad. Med resultatet att vägar och cykelbanor i stort sett varit upptinade från vinterns is- och snöbeläggningar när de senaste nätternas snöfall kom. Tidigare än man förr varit van vid. 
 
Varför skriver man såna här meningslöheter på bloggen, tillika med berättelser om uppmontering av taklister? Jo, det beror på en lärdom jag fick på en kurs för kyrkoanställda om användningen av sociala medier. På en blogg t ex ska man (även om man med bloggen i grunden vill ha en seriösare framtoning) även småprata med läsarna om helt vardagliga saker, för att knyta kontak. Då är chansen större att människor också lyssnar när man försöker ha något s.k. väsentligt att säga. Det är, enligt föreläsaren vi hörde, precis som när man möts IRL, det finns alltid ett 
- Läget?
-Hur har du haft det sen sist?
innan själva saken tas upp. Då kan man locka fler läsare, var tanken.*
 
Hur många under åren har inte kontaktat mig, eller vid möten berättat, att det varit sökning på motorcykel-relaterade ord som gjort att dom hittat till bloggen. Borde kanske skriva något om MC-körning igen.** Men hur ska jag våga skaffa mig ny erfarenhet av den delen av livet? Min svägerska sa redan i höstas då jag haft min stroke:
Du sätter dig inte på motorcykel igen!
Annars vaddå?? tänker jag. Om hennes tänkta fortsättning är "för då slår jag ihjäl dig" (ett uttryck man ibland på skämt använt - givetvis utan att bokstavligt mena det) så tänker jag att då kunde jag ju lika gärna köra ihjäl mig. Vore i alla fall roligare.
 
Nu uppstår frågan, får man skoja om så allvarliga saker?
Jag gör det. Av två skäl.
 
1. Jag är inte skrockfull. Jag tror inte att risken att dö ökar bara för att man nämner - eller ens skojar om -  döden. Att vara skrockfull är nämligen en mycket subtil form av avgudadyrkan.***
 
2. Jag är, som jag nyss meddelat en person i en sms-konversation, en människa som alltid tar vardagslivets skeenden med en klackspark.
 
I Hermelinsskolans skoltidning stod det skaldat om mig avgångsåret 1972:
 
Tobbe, liberalen, 
vandrar ej i dödsskuggedalen.
Nej, på frälsningens högsta toppar
med ett övertygande leende han hoppar****
 

 
* men att jag nu i åtta dagar haft över 150 läsare per dag, varav två dagar över 200, beror nog mer på Missionsprovinsen och Corona
 
** och därmed kanske lyckas locka ut Ann O Nym på kommentarsfältet igen
 
*** och här kom nu dagens s.k. seriösa sanning som oväntad gåva till alla kära läsare som orkat ändå hit
 
**** författat av dåvarande klasskompisen, sedermera kände filmregissören (bl a Vi hade i all fall tur med vädret och Jägarna) Kjell Sundvall.
 
(Att nämna både regissören och filmerna - vilkas namn någon möjligen kan tänkas googla på - är som kära läsarna begriper ett billigt försök locka människor att oavsiktligt studsa in även på denna ringa blogg.)
 

Ingen skrivklåda

Inte på bloggen. Och ingen annanstans heller. Men när jag ser att besöksstatistiken på bloggen börjar dala då måste man ju skärpa till sig. Trots mitt periodvisa förhållandevis frekventa och uthålliga (över 10 år!) bloggande har jag i grunden alltid sett mig mer som läsare och talare än skrivare. T ex "skriva predikan" är ju aldrig nå't jag ägnat mig åt. Försöka komma på nå't vettigt att säga är däremot en sak jag understundom ägnar viss möda. Och när jag bloggar upplever jag alltid att jag "pratar" med kära läsarna. Jag bloggar nästan alltid med telefonen, sittande i favoritfåtöljen (som nu) eller liggande i sängen. Aldrig sittande vid skrivbord och dator. Och denna upplevelse av vardagsprat när man bloggar leder ju till att det ibland kan bli en lite skämtsam och självironisk ton i bloggandet som jag tänker att kära läsarna borde glädja sig över och skratta åt, som gode vännen Hans- numera f d biskopen - gjorde en gång. Men se, det hade man inget för. Istället blev man anmäld till domkapitlet. Jag säger bara: otack är världens lön.
 
Lön på riktigt fick jag igår. Mitt liv förlöper i två periodiciteter. 1. Från lön till lön (drygt fyraveckorsperioder). Undrar hur länge till? Innan det börjar bli från pension till pension.  2. I till-min-medicin-dosett-ask är tom = tvåveckorsperioder. Egentligen är Dosettasken för en vecka men då den rymmer tabletter för  fyra ggr/dag och jag bara tar två ggr/dag kan jag ladda den dubbelt. Ibland känns det som jag lever på tabletter.  Sex olika sorter och sammalagt sexrio i veckan! Om svenska läkemedelsföretag måste flytta utomlands för att överleva och svenska pillermakare därvid blir arbetslösa, så skyll inte på mig. Jag gör min plikt.
 
Bäst att ta sina piller så man överlever ytterligare någon tid. Hur skulle livet annars gestalta sig om jag plötdligt inte längre kunde skriva på denna ringa blogg?
 
 
 

Nu

är föregående inlägg färdigskrivet så nu kan du läsa.

Jubileum

Har just inträffat. Vilket jag dock glömde att omnämna här på bloggen på den rätta dagen. Men glömskan kan möjligen förklaras av att jubileet inföll mitt i stilla veckan. Åtminstone rent teoretiskt kan man ju tänka sig att tankarna var upptagna av viktigare saker så där när Kristus närmar sig sitt lidande. Hypotetiskt alltså. Ren tankspriddhet är ju också en möjlighet.
 
Vad handlar det då om? Jo, onsdag 28 mars var det denna ringa bloggs tioårsjubileum! Detta inlägg blir nr 1562. Inte riktigt ett inlägg varannan dag men en bloggpost oftare än var tredje dag. Antalet läsare ligger ganska stadigt över 100 per dag numera. Någon enstaka gång glider statistikstapeln ner under 100 (om jag gör några dagars skrivuppehåll) men genomsnittet är stadigt över 100 per dag. I kommentarfältet märker man dock att arr det finns flera läsare som kommenterar inlägg flera dagar, ibland upp till en eller två veckor, efter det att inlägget publicerats.. Flera regelbundna läsare är alltså inte dagliga läsare. Hur stor är då den verkliga läsekretsen? Vet  ej.
 
Icke dessto mindre är det roligt ha läsare. Stor läsekrets är dock inget mål i sig. Redan på den tid när den dagliga läsekretsen var ca 30 var det nog för att ge tiilräcklig skrivinspiration.
 
Vad är det  då som lockar läsare? Ja, jag märker att det finns några ämnesområden som kan få dagsstatistiken att tillfälligt skjuta i höjden och understundom nå 150. Dessa är:
- om jag skriver om laestadianismen. Kanske särskilt om jag relativt utförligt refererar från en möteshelg eller ett stormöte
- om biskopen nämns i rubriken
- om jag är osedvanligt kyrkokritisk.
 
Alltså anar vi karaktären av läsarskaran. Bloggens karaktär är väl känd och kommer att förbli. En viss förändring i bloggen tycker jag mig dock ha noterat: jag skriver numera oftare om, och utifrån, sådant som händer mig personligen och ger mig något mindre in i "större" kyrkopolitiska och teologiska frågor. Vad beror den utvecklingen på? Som äldre får man minskat intresse av annat än det som direkt berör en själv? Eller att jag redan avhandlat det mesta? Eller att det enda verkliga ljuset i svenska kyrkan nu för tiden är gudstjänstlivet i Hertsökyrkan, vilket regelbundet bebloggas 😄 Läsarna får gärna hjälpa mig finna svaren.
 
I ett skeende har jag, som bekant, blivit domkapitelsanmäld pga mitt bloggande. Att det var en orkestrerad kampanj råder ingen tvekan om; sex domkapitelsanmälningar på ca sex veckor, varav de fyra första nästan samtidigt, och inga under de övriga tio åren. Den som går oböjd genom dylika angrepp, så väl som massmediala kampanjer, kommer ofta ut stärkt, mer respekterad och ännu mer inspirerad till fortsatta tag.
 
Eller som förrförrförre ärkebiskopen Weman lär ha sagt när någon i kretsen av bekantas bekanta samtalat med honom om att jag blivit domkpitelsanmäld:
- Att bli anmäld till domkapitlet är väl snarast en merit numera.*
 
- - - - -
 
* sannolikt lite skämtsamt avsett, men ändå

Paus vila

Nu har jag bloggat i snart nio och ett halvt år. Skrivit 1453 inlägg.
 
Av olika skäl känns det just nu som ett bra läge att ta en tids vila från bloggen. Hur lång den vilan blir vet jag just nu inte. Kanske kommer jag framöver ge bloggen en något annan karaktär. Eller inte. Om jag tar upp bloggandet igen, alltså.
 
Glöm inte att rösta på Frimodig kyrka i kyrkovalet 17 september.
 

Nu

har det kommit igång på allvar känns det som efter jul-, nyårs- och trettondedagstiden. Oxveckorna, som de kallas, har börjat. Två arbetsvardagar har gått. Idag med kollegium, för alla anställda i församlingen,* och apt ** för de olika arbetslagen var för sig. Så var förmiddagen slut. Ja, det började med mässa också. Lunch med kollega. 
 
Märkligt att det är först när man haft ett personalkollegium som man på allvar tycker att jobbet är igång. Att man arbetat med gudstjänst på Trettondedag och söndag märks liksom inte. Men det beror väl på att det är en sån självklarhet att infinna sig till gudstjänst att när "man ändå är där" så spelar det inte nån större roll om man också predikar och celebrerar.
 
Efter lunch blev det psalmval och inledande predikoförberedelse inför helgens gudstjänst.
 
På aftonen fick jag besök av prästkollega från sydligare nejder som har ärende i Luleå några dagar och behov sova några nätter någonstans. Som tack för min ytterst ringa gästfrihet fick jag den mycket fina - och som det verkar mycket intressanta boken - Kyrkornas mysterium (Artos) av Peter Bexell. Den boken ska jag med nyfikenhet och intresse ta del av.
 
När man får en prästkollega på besök blir det givetvis alltid intressanta samtal. Nu ber vi strax kompletorium innan det är dags stega mot sängen.
 
F ö så undrar jag vilka det är som kan ha intresse av att läsa denna ringa blogg. Trots att jag tycker att jag skriver inget vettigt så ökar läsarnas antal sakta men säkert. Tack för den troheten!
 
- - - - - - 
 
* då passade jag på att göra upp med domkyrkokaplanen Anna-Stina om att det föredrag om bikten som jag (i lite olika varianter) hållit i Älvsby församling,  på åtskilliga OAS-möten, på prästkollegium här i domkyrkoförsamlingen, i alphaarbetets fortsättningsgrupper, men inte i sydligare församling i stiftet - det ska jag hålla vid kyrkkaffet i Diakonins hus efter högmässan i Domkyrkan den 5 mars.
 
**arbetsplatsträff. Då pratar man arbetsmiljö. Inte verksamhetsplanering.

Semestertisdag

Börjar nästan bli en semesterdagbok det här. Men vad ska man annars skriva om? Jag har ju under mina dryga åtta bloggår - att det är så länge! - betat av det mesta.
 
1. Svenska kyrkan. Inget hemlighet att jag under åratal ansett att hela systemet i flera fall slår in på felaktiga vägar. Det sörjer jag över. Men det som jag genuint uppfattar som svenska kyrkans andliga arv och tradition uppskattar jag fortfarande. Och jag har alltid levt i det jag som ung läste i en av Bo Giertz böcker: svenska kyrkan är en av de andligt rikaste.
 
2. Katolska kyrkan. Den hyser jag respekt för. Och för länge sedan har jag kommit över den ultraprotestantiska tron att det inte är en kristen kyrka. Men jag är inte på väg att konvertera - trots att jag lyckönskat konvertiten och vännen Mikael Karlendal på hans blogg.
 
3. Laestadianismen. Är en mångfacetterad rörelse som inte kan dras över en kam. Men många delar av det andliga arv som funnits i rörelsen har betytt mycket för mig. Inom den gren av rörelsen som är den enda jag på riktigt allvar mött (den svenska tornedalsgrenen) har jag många vänner.
 
4. Missiosprovinsen. Har jag inte någon formell koppling till. Men flera vänner även där. Jag hörde till de tveksamma inför dess bildande - alla organisatoriska brytningar med kyrkan bör undvikas, har varit min linje. Men ju längre tiden går så undrar jag alltmer om den inte behövs. Det finns ett aktivt troget, troende kyrkfolk som svenska kyrkan försummar eller rent motarbetar. (Den åsikten står jag för!) Är det att undra på om vissa av dem anser sig tvugna ta hand om sig själva?
 
Eftersom svenska kyrkans överklgandenämnd för en tid sedan gett Göteborgs domkapitel bakläxa i tre fall och därmed fastslagit att det inte är otillåtet för en präst i svenska kyrkan att ha samröre med Missionsprovinsen så törs jag här på bloggen 
 
a) erkänna att jag lär ha varit den första prästen i svenska kyrkan som låtit en Missionsprovins-präst distribuera vid en vanlig högmässa i svenska kyrkans officiella regi.*
 
b) lägga ut en bild från det tillfälle för något år sedan då jag koncelebrerade ihop med Missionsprovins-biskopen Göran Beijer.
 
5. Motorcykel. Har jag ingen sedan olyckan i augusti i fjol. Tänkte då att nu är det färdighaft med motorcyklar. Men oj, vad det kliat i fingrarna under försommaren och oj så nära jag varit att köpa en ny.
 
6. Barnbarn. Har jag två. Men dom skriver jag inte så mycket om.
 
7. Mitt hus. Bor jag kvar i och avser inte att sälja (den närmaste tiden).
 
8. Kyrkstugan. Är  kvar men det för något år sedan påbörjade renoveringsprojektet har avstannat. Kanske förvandlas det till pensionärsprojekt.
 
Allt detta har jag väl redan berört till leda. Så vad återstår? Berätta vad semesterdagarna fylls med!
 
Denna dag:
- besök på vårdcentral för provtagning
- besök på bilverkstad för bokning av dragkroksmontering
- promenad en bit ut på landet
- hjälp till grannarna med lite arbete med deras terassmarkis.
 
Så var den dagen slut.
 
- - - - - 
* att jag gjort detta berättade jag för biskopen ganska direkt efteråt. Han klandrade mig inte. 
 
Bildbevis (undertecknad t h i bild)
 
(Ursäkta att bilden ligger men jag klarar inte redigera det när jag bara har telefonen)
 
 
 

Ovanligt många

läsare har det varit på bloggen nu i några dagar. Är det några bland kära läsarna eller t o m bland normalt icke-läsarna som tror att jag skulle finna anledning skriva något särskilt just dessa dagar; kanske för att fira minnet av att jag för ett år sedan blev världsberömd i hela sverige?
 
Ni kan ta det lungt! Det kommer jag inte att göra. Så luta er tillbaka i TV-fåtöljen och njut av fotbolls-EM på TV.

Varför?

Det kan man fråga sig. Alltså varför det gått en hel vecka sedan jag sist skrev på bloggen? Svaret är fotbolls-EM. All ledig tid då jag skulle kunna skriva något åtgår numera till TV-tittande. Jag medger gärna att jag tycker det är jätteroligt se fotboll på TV. Däremot har jag inte varit på så många matcher live. Men en av dem jag sett slår ju allt; derbyt mellan Roma och Lazio på Olympiastadion i Rom hösten 1999. Resultatet 4-4. Efter det känns det inte riktigt som någon hit att gå på Skogsvallen och se IFK Luleå. Nej, EM och VM på TV får det bli. Och då minskar möjlig bloggtid.
 
Sen är det ju frågan om man längre törs blogga i dessa tider när man är kyrkligt förtroendevald (ersättare i stiftsfullmäktige). Man kan ju råka skriva något ironiskt, vilket Kyrkostyrelsen lär vara på G att förbjuda. Nu blev det inget beslut vid sammanträdet i tisdags men styrelsen lär komma igen. Nu skulle den föreslagna policyn bara vara förpliktande för förtroendevalda på riksnivå, men sannolikt sprider sig dess anda neråt i organisationen och då kan man ju ligga illa till om man är en gladlynt person.
 
Personligen anser jag att ett antagande av en dylik policy för att stävja kyrkliga bloggare vore att tolka som ett tydligt tecken på organisationens begynnande sönderfall. Håller man inte längre ihop kring centrum så får man börja bevaka gränserna. Den kyrkliga organisationens motsvarighet till det enskilda andliga livets syndakataloger; om inte kärleken till Kristus och den Helige Andes liv är tillräckligt starka för att hålla människorna på rätt väg då måste man göra staketen högre.
 
Nu börjar Frankrike-Albanien!

Dags för lite skryt

Är det det?
 
Alltså frågan om antalet besökare på bloggen. Statistiken för de senaste 30 dagarna visar:
<100 besökare: 1
100-150 besökare: 20
150-200 besökare: 7
>200 besökare: 2
 
Säkert inte särskilt mycket jämfört med stora bloggdrakar. Men i min bekantskapskrets tillräckligt för att man ska få gott underlag för lite skryt.
 
Ingen tvekan om att besökskurvan tog ett rejält skutt uppåt i samband med fjolårets dramatiska händelser: domkapitelsanmälan och motorcykelolycka.
 
Det som förvånar mig är dock att också under perioder då jag skriver mycket begränsat eller rent av har förhållandevis långa uppehåll så är besökarna trogna.
 
Den fråga jag ställer mig är om förra årets mediala uppmärksamhet innebär att jag fått en helt ny läsekrets av kritiker som känner sig tvugna bevaka bloggen och kontrollera att jag inte skriver något förgripligt.
 
Vad vill i övrigt de trogna läsarna läsa om? Kan man få några tips? Men en sak kan jag skriva direkt: referat av mina predikningar får ni inte. Den som vill ta del av vad  jag säger får komma och lyssna. Annars får jag mest veta om vad folk inte vill läsa om.
Inte om katolska kyrkan. 
Inte nämna att jag någon gång kunnat tänka mig dricka en öl eller ett glas vin.
Helst inte nämna att jag går på hockey ibland.
Och helst inte så mycket om motorcyklar.
 
Då nämner jag:
1. I söndags gick jag i svenska kyrkan. Kalix. Tillsammans med svärfar som fyllde 93 den dagen.
2. Idag har jag bara druckit mjölk och kaffe och te.
3. Hockeysäsongen är slut.
4. Jag har inte köpt någon ny MC efter fjolårets krasch.
 
Vad ska jag fortsätta blogga om? Den som tittar in får se.

Tidigare inlägg
RSS 2.0