Tragiskt slut på ett prästliv
Och då menar jag inte att en präst har avlidit.
Utan att en präst upphört äga rätten fungera som präst i svenska kyrkan. Inte upphört vara prästvigd, för vår kyrka har ju bevarat traditionen "en gång präst alltid präst". Jag har t o m haft en kollega som avsade sig prästämbetet i svenska kyrkan, konverterade och blev katolik för en tid, sedan återvände till svenska kyrkan och började som svenskkyrklig präst igen. Han behövde inte prästvigas på nytt. En gång präst, alltid präst.
Nej, här handlar det om att en präst blivit på egen begäran förklarad obehörig att utöva vigningstjänsten som präst, som det heter på kyrkligt byråkratspråk. Det handlar om pensionerade prästen André Östlund som jag skrivit om flera gånger förut.
Givetvis kan man ha många synpunkter på denna sorgliga historia. Man kan naturligtvis, om man vill, hävda att Östlunds beslut att begära befrielse från den statliga vigselrätten var en överreaktion på det faktum att han och många pensionerade präster saknades i stiftets register och att han sedan, när saken upptäckts och rättats, fick ett vigselförordnande trots att han var så sjuk att han aldrig skulle komma att utnyttja det.
Men att därifrån dra slutsatsen att han ägnat sig åt "illojalitet" mot svenska kyrkan - ett ordval som finns i domkapitlets beslut! - är ju inget annat än en ren överdrift. Östlunds förnyade besvikelse över att denna sak inte kunnat rättas och ordet "illojalitet" strykas - är ännu mer begriplig.
Förståelig blir därför hans beslut att hos domkapitlet begära att bli förklarad obehörig utöva vigningstjänsten som präst (= prästämbetet) för att skydda sin personliga integritet då han upplever sig ha blivit misstrodd och kränkt. Jag hade hoppats att domkapitlet skulle ha lyckats åstadkomma någon slags försoning, som gjort detta sista beslut onödigt. Om domkapitlet på allvar försökt eller visat några andra sena tecken på vilja till "omvändelse" innan det blivit helt försent vet jag inte.
Beklaglig och tragisk är hela affären. Varför berör den mig så djupt? Kanske därför att jag tillhör den prästgeneration för vilka ämbetet alltid varit dyrt och heligt och mer ett kall och en livsgärning än ett arbete.
Svårt komma från känslan att kyrkan inte längre värderar sina präster. Men livslånga, heliga förpliktelser hör kanske till en gången tid.
Utan att en präst upphört äga rätten fungera som präst i svenska kyrkan. Inte upphört vara prästvigd, för vår kyrka har ju bevarat traditionen "en gång präst alltid präst". Jag har t o m haft en kollega som avsade sig prästämbetet i svenska kyrkan, konverterade och blev katolik för en tid, sedan återvände till svenska kyrkan och började som svenskkyrklig präst igen. Han behövde inte prästvigas på nytt. En gång präst, alltid präst.
Nej, här handlar det om att en präst blivit på egen begäran förklarad obehörig att utöva vigningstjänsten som präst, som det heter på kyrkligt byråkratspråk. Det handlar om pensionerade prästen André Östlund som jag skrivit om flera gånger förut.
Givetvis kan man ha många synpunkter på denna sorgliga historia. Man kan naturligtvis, om man vill, hävda att Östlunds beslut att begära befrielse från den statliga vigselrätten var en överreaktion på det faktum att han och många pensionerade präster saknades i stiftets register och att han sedan, när saken upptäckts och rättats, fick ett vigselförordnande trots att han var så sjuk att han aldrig skulle komma att utnyttja det.
Men att därifrån dra slutsatsen att han ägnat sig åt "illojalitet" mot svenska kyrkan - ett ordval som finns i domkapitlets beslut! - är ju inget annat än en ren överdrift. Östlunds förnyade besvikelse över att denna sak inte kunnat rättas och ordet "illojalitet" strykas - är ännu mer begriplig.
Förståelig blir därför hans beslut att hos domkapitlet begära att bli förklarad obehörig utöva vigningstjänsten som präst (= prästämbetet) för att skydda sin personliga integritet då han upplever sig ha blivit misstrodd och kränkt. Jag hade hoppats att domkapitlet skulle ha lyckats åstadkomma någon slags försoning, som gjort detta sista beslut onödigt. Om domkapitlet på allvar försökt eller visat några andra sena tecken på vilja till "omvändelse" innan det blivit helt försent vet jag inte.
Beklaglig och tragisk är hela affären. Varför berör den mig så djupt? Kanske därför att jag tillhör den prästgeneration för vilka ämbetet alltid varit dyrt och heligt och mer ett kall och en livsgärning än ett arbete.
Svårt komma från känslan att kyrkan inte längre värderar sina präster. Men livslånga, heliga förpliktelser hör kanske till en gången tid.
Heja Dag!
Vad annat ska man säga när man läser Dag Sandahls blogg?! Länk finns här på sidan.
En del tycker att han bara är tröttsam. Letar bara fram en massa saker att kritisera och gnälla över. Andra förstår inte riktigt vad han skriver om. Hans inlägg kräver kanske ibland en viss kunskap om de senaste årtiondenas utveckling i svenska kyrkan för att man helt ska förstå alla syftningar och antydningar.
Själv tycker jag att han fungerar som en kyrkans sopgubbe. Renhållningarbetaren som tar fram skiten som ligger gömd och annars skulle få allt att förruttna. Men ingen går säker, varken journalist eller kyrklig potentat. Alltså fyller Dag med sin blogg verkligen rollen som tredje statsmakt - den som media borde fylla men oftast inte fyller. I vart fall inte när det gäller kyrkan där stora delar av media snarast synes ha blivit megafon för det politiskt korrekta.
Jag ska inte blanda mig särskilt mycket i det som Dag under senaste tiden mest behandlat, då jag själv inte är så insatt i sakernas rätta tillstånd. Konstaterar bara återigen att jag uppskattar hans sätt att lyfta fram det dolda i ljuset, avslöja de kyrkliga höjdarnas inbördes ryggkliande, visa på orimligheterna, falskheten och hyckleriet i mycket som sker.
Hoppas fler får öppnade ögon genom Dags skriverier. Allt är inte som det först verkar vara. Rätt personer kan ha fel och fel personer kan ha rätt.
Kanske ska jag sätta på Bob Dylans gamla låt The times are a'changing igen och återigen meditera över fraserna "...the first one now will later be last..." och "...the present now will later be past..."
En del tycker att han bara är tröttsam. Letar bara fram en massa saker att kritisera och gnälla över. Andra förstår inte riktigt vad han skriver om. Hans inlägg kräver kanske ibland en viss kunskap om de senaste årtiondenas utveckling i svenska kyrkan för att man helt ska förstå alla syftningar och antydningar.
Själv tycker jag att han fungerar som en kyrkans sopgubbe. Renhållningarbetaren som tar fram skiten som ligger gömd och annars skulle få allt att förruttna. Men ingen går säker, varken journalist eller kyrklig potentat. Alltså fyller Dag med sin blogg verkligen rollen som tredje statsmakt - den som media borde fylla men oftast inte fyller. I vart fall inte när det gäller kyrkan där stora delar av media snarast synes ha blivit megafon för det politiskt korrekta.
Jag ska inte blanda mig särskilt mycket i det som Dag under senaste tiden mest behandlat, då jag själv inte är så insatt i sakernas rätta tillstånd. Konstaterar bara återigen att jag uppskattar hans sätt att lyfta fram det dolda i ljuset, avslöja de kyrkliga höjdarnas inbördes ryggkliande, visa på orimligheterna, falskheten och hyckleriet i mycket som sker.
Hoppas fler får öppnade ögon genom Dags skriverier. Allt är inte som det först verkar vara. Rätt personer kan ha fel och fel personer kan ha rätt.
Kanske ska jag sätta på Bob Dylans gamla låt The times are a'changing igen och återigen meditera över fraserna "...the first one now will later be last..." och "...the present now will later be past..."
Laestadianska gudstjänster
Kan man fundera över. Och kyrkliga
I lördags deltog jag, som jag tidigare berättat, vid årsmötet för Luleå Fridsförbund. Där var en av frågorna på dagordningen antagandet av ny gudstjänstordning. Det nya förslaget innebar att man kunde tänka sig inte alltid läsa ur postilla, man kunde ha upp till tre textläsningar, i enlighet med gällande kyrklig ordning och det var lite mer "liturgi": i praktiken syndabekännelse och inledningsord - Herren är i sitt heliga tempel... eller alternativ - ur gällande handbok.
Frågan som uppstod var om dessa nymodigheter i den lokala församlingen var acceptabla eller uttryck för "något nytt".* Man kan ju då stillsamt notera att hela den gudstjänstform som de laestadianska mötena är representant för - den gamla byabönen - har mycket gamla anor. Begreppet är känt sedan många hundra år. Byabönen tillkom ju under det gamla kyrktvångets tid då folk i princip var skyldiga gå i kyrkan varje söndag. De som bodde för långt bort från kyrkbyn fick då istället möjlighet att deltaga i byabön under ledning av någon av kyrkoherden utsedd person. Vid dessa byaböner lästes stora delar av det gamla högmässo(gudstjänst)-ritualet och en postilla lästes istället för predikan.
När sedan läseriet uppstod och senare de stora väckelserna från 1800-talets mitt så kom ju väckelserna ofta att fungera i byabönens form så att postilleläsningen antingen ersattes eller kompletterades med lekmannapredikan. Detta skedde alltså inte bara i laestadianska bygder utan även på andra håll i landet. Nu är ju laestadianismen den (kanske enda?) andliga rörelse som ända in i vår tid bevarat begreppet bön som vanligaste namn för sina sammankomster. Den gamla byabönen har, där den levt kvar, bevarats i lite olika gestalt på olika orter. I vissa byar har den blivit enkel med bara bön, psalm och predikan, på andra håll har seden, ända in i vår tid, levt kvar att läsa delar av gamla högmässoritualet och t o m att stå upp under vissa liturgiska partier.
Att alltså ha en gudstjänstordning som innehåller viss liturgi kan alltså knappast sägas vara något nytt.
För drygt två veckor sedan var jag också med på ett studiebesök i västlaestadianska bönhuset. Där fick vi se den gudstjänsthandbok som man där utarbetat med ordningar för dop, nattvard mm. Även där fanns med delar av det gamla högmässoritualet, men i absolut enklast möjliga skick. Och då utbrast en av de gästande professorerna i gruppen: det här är ju exakt som 1811 års handbok.
Och då kan man konstatera att 1811 års handbok var ytterst torftig och enkel. Och jag kan inte låta bli att tänka på vad Rune Klingert** sa i samband med arbetet med nu gällande kyrkohandbok (1986): väckelserörelser tenderar att bli präglade av den tid under vilken dom uppstår. Så även om en väckelserörelse vill stå för liv och förnyelse - ofta i opposition mot det kyrkliga - så bär den i praktiken med sig det kyrkoliv som rådde vid tiden för dess uppkomst. Det är alltså märkligt att tänka att rörelser - och detta gäller ju i princip alla olika lågkyrkliga väckelser och frikyrkor med rötter i 1800-talet - som vill se sig själva som levande alternativ till det vanliga kyrkolivet ändå i praktiken, genom sin bundenhet till det enkla och oliturgiska***, blir bärare och förvaltare av det som är att betrakta som det absoluta bottennappet i svenska kyrkan.
* (för den oinvigde:) allt som uppfattas som "något nytt i kristendomen" betraktas med yttersta skepsis i laestadianska sammanhang
** tidigare kyrkoherde i Malmberget, ledamot av kyrkomötet och mycket aktiv i handboksarbetet.
*** nu finns ju de - både inom lågkyrkligheten och frikyrkligheten - som vill hävda att just det enkla och liturgiskt sparsamma är själva sinnebilden för det levande och äkta i motsats till det liturgiskt rika som endast uppfattas som pråligt och onödigt. Som jag många gånger tidigare sagt: en dylik inställning är i grunden en reformert åskådning som under sken av liv och kristendom infiltrerat och smugit sig in i den lutherska kyrkan. Det ligger ingen motsättning i att levande lutherdom också är liturgiskt rik!
I lördags deltog jag, som jag tidigare berättat, vid årsmötet för Luleå Fridsförbund. Där var en av frågorna på dagordningen antagandet av ny gudstjänstordning. Det nya förslaget innebar att man kunde tänka sig inte alltid läsa ur postilla, man kunde ha upp till tre textläsningar, i enlighet med gällande kyrklig ordning och det var lite mer "liturgi": i praktiken syndabekännelse och inledningsord - Herren är i sitt heliga tempel... eller alternativ - ur gällande handbok.
Frågan som uppstod var om dessa nymodigheter i den lokala församlingen var acceptabla eller uttryck för "något nytt".* Man kan ju då stillsamt notera att hela den gudstjänstform som de laestadianska mötena är representant för - den gamla byabönen - har mycket gamla anor. Begreppet är känt sedan många hundra år. Byabönen tillkom ju under det gamla kyrktvångets tid då folk i princip var skyldiga gå i kyrkan varje söndag. De som bodde för långt bort från kyrkbyn fick då istället möjlighet att deltaga i byabön under ledning av någon av kyrkoherden utsedd person. Vid dessa byaböner lästes stora delar av det gamla högmässo(gudstjänst)-ritualet och en postilla lästes istället för predikan.
När sedan läseriet uppstod och senare de stora väckelserna från 1800-talets mitt så kom ju väckelserna ofta att fungera i byabönens form så att postilleläsningen antingen ersattes eller kompletterades med lekmannapredikan. Detta skedde alltså inte bara i laestadianska bygder utan även på andra håll i landet. Nu är ju laestadianismen den (kanske enda?) andliga rörelse som ända in i vår tid bevarat begreppet bön som vanligaste namn för sina sammankomster. Den gamla byabönen har, där den levt kvar, bevarats i lite olika gestalt på olika orter. I vissa byar har den blivit enkel med bara bön, psalm och predikan, på andra håll har seden, ända in i vår tid, levt kvar att läsa delar av gamla högmässoritualet och t o m att stå upp under vissa liturgiska partier.
Att alltså ha en gudstjänstordning som innehåller viss liturgi kan alltså knappast sägas vara något nytt.
För drygt två veckor sedan var jag också med på ett studiebesök i västlaestadianska bönhuset. Där fick vi se den gudstjänsthandbok som man där utarbetat med ordningar för dop, nattvard mm. Även där fanns med delar av det gamla högmässoritualet, men i absolut enklast möjliga skick. Och då utbrast en av de gästande professorerna i gruppen: det här är ju exakt som 1811 års handbok.
Och då kan man konstatera att 1811 års handbok var ytterst torftig och enkel. Och jag kan inte låta bli att tänka på vad Rune Klingert** sa i samband med arbetet med nu gällande kyrkohandbok (1986): väckelserörelser tenderar att bli präglade av den tid under vilken dom uppstår. Så även om en väckelserörelse vill stå för liv och förnyelse - ofta i opposition mot det kyrkliga - så bär den i praktiken med sig det kyrkoliv som rådde vid tiden för dess uppkomst. Det är alltså märkligt att tänka att rörelser - och detta gäller ju i princip alla olika lågkyrkliga väckelser och frikyrkor med rötter i 1800-talet - som vill se sig själva som levande alternativ till det vanliga kyrkolivet ändå i praktiken, genom sin bundenhet till det enkla och oliturgiska***, blir bärare och förvaltare av det som är att betrakta som det absoluta bottennappet i svenska kyrkan.
* (för den oinvigde:) allt som uppfattas som "något nytt i kristendomen" betraktas med yttersta skepsis i laestadianska sammanhang
** tidigare kyrkoherde i Malmberget, ledamot av kyrkomötet och mycket aktiv i handboksarbetet.
*** nu finns ju de - både inom lågkyrkligheten och frikyrkligheten - som vill hävda att just det enkla och liturgiskt sparsamma är själva sinnebilden för det levande och äkta i motsats till det liturgiskt rika som endast uppfattas som pråligt och onödigt. Som jag många gånger tidigare sagt: en dylik inställning är i grunden en reformert åskådning som under sken av liv och kristendom infiltrerat och smugit sig in i den lutherska kyrkan. Det ligger ingen motsättning i att levande lutherdom också är liturgiskt rik!
Äntligen stod hon i predikstolen...
...en lätt anspelning på inledningsordet i Selma Lagerlöfs roman Gösta Berlings saga. Det blev också titeln på den bok som för några år sedan gavs ut vid 50-årsjubileet av beslutet om att öppna för kvinnor som präster i svenska kyrkan.
En arbetskamrat minns att vid detsamma jubiléet inköptes tio ex av sagda bok till Luleå Domkyrkoförsamling. Arbetskamraten har noterat att dom fortfarande ligger - olästa - i församlingsbiblioteket.
- Så intressant är detta beslut, var arbetskamratens kommentar.
I dåvarande Örnäsets församling inköptes åtminstone ett ex av boken. Hur läst det blivit vet jag inte. Själv fick jag ett personligt ex på kyrkomötet det året. Det blev läst. Kanske har Dag Sandahl rätt i sina återkommande kommentarer: oppositionen är alltid bättre påläst. Dom som tillhör majoriteten behöver inget kunna för dom vet ju att dom har rätt för att dom är flest.
En arbetskamrat minns att vid detsamma jubiléet inköptes tio ex av sagda bok till Luleå Domkyrkoförsamling. Arbetskamraten har noterat att dom fortfarande ligger - olästa - i församlingsbiblioteket.
- Så intressant är detta beslut, var arbetskamratens kommentar.
I dåvarande Örnäsets församling inköptes åtminstone ett ex av boken. Hur läst det blivit vet jag inte. Själv fick jag ett personligt ex på kyrkomötet det året. Det blev läst. Kanske har Dag Sandahl rätt i sina återkommande kommentarer: oppositionen är alltid bättre påläst. Dom som tillhör majoriteten behöver inget kunna för dom vet ju att dom har rätt för att dom är flest.
Skidsäsongen börjar idag
Dvs om man ska tro min tidigare chef och kyrkoherde i Nederluleå. Han hävdade nämligen alltid att "om det inte är bra väder andra söndagen i februari så får luleborna inte ut skidorna". Tanken var väl att före detta datum är det för kallt och för korta ljusa stunder på dagen, efter denna tid har det redan börjat droppa från taken under soliga dagar så då börjar man redan drömma om sommaren och vill inte tänka på vinteraktiviteter. Så rätt, så rätt.
Men i dag var det en fin, lagom ljum och solig dag. Så i år får luleborna ut skidorna. Själv har jag dock inte åkt skidor. Det blev högmässa i närbelägen kyrka, sedan sammanträde med Sveriges MotorCyklisters norrbottensstyrelse. Som en punkt på dagordningen fick vi för kännedom se den jämställdhets- och likabehandlingspolicy som riksorganisationen antagit. Exakt likadant som det vi sysslar med inom kyrkan. Skillnaden är väl att hos motorcyklisterna tillåts inte policyarbetet uppta den tid att det förhindrar arbetet med "kärnverksamheten". Kan konstatera att mina vänner i styrelsen inte diskriminerar någon pga "religion" utan vänligen förlade sammanträdet till en tid som gjorde det möjligt fira högmässa först. Att jag sedan hann till bönhuset också på eftermiddagen gjorde ju inte saken sämre.
I bönhuset var jag igår kväll också, på årsmöte. Det tog lång tid, men det beror kanske på att man passar på att diskutera div frågor och inte bara river av besluten i rasande fart. Då avgående ordföranden tyckte att jag suttit väl tyst under hela mötet (jag sa ingenting) så lät han mig be den avslutande bönen. Frågor som diskuterades var bla antagandet av en ny gudstjänstordning och om att utse några nya yngre bröder som ska skolas in som predikanter. Man noterar att den laestadianska församlingen antar alltmer likhet med en vanlig traditionell kyrkoförsamling: gudstjänster, söndagsskola, barn- och ungdomsarbete, konfirmandundervisning. Vad kyrkorummet och de yttre formerna beträffar, bara lite enklare och "tråkigare", men i övrigt som vilken kyrka som helst. Fortsätter det så här så hinner det kanske mogna till ett acceptabelt alternativ lagom till dess att svenska kyrkan fullständigt rasar samman. Då slipper man kanske överväga att bli katolik när man blir pensionär.
Apropå det här med jämställdhet som jag nämnde tidigare: det händer att jag tittar in på Tanja Bergkvists blogg. Hon undrar själv hur någon orkar läsa hennes blogg. Det gör jag oftast inte - inläggen är jättelånga - men ibland måste man titta in för att inte förslappas i sin avoghet mot "genusvansinnet". I slutet av förra veckan hittade jag en pärla. Någon ansåg att Einsteins relativitetsteori är patriarkal och ojämlik eftersom den premierar höga hastigheter, t o m ljusets hastighet (och höga hastigheter älskas av män) istället för lägre hastigheter vilket mer uppskattas av kvinnor. Skrattar ni? Då kan jag avslöja att jag ännu inte berättat om det nya jämlika sätt att se på den mänskliga fortplantningen vilket man i någon kommun tyckte borde få genomslag i biologiundervisningen. Leta rätt på det via nämnd blogg eller så drar jag det muntligt när vi möts.*
* min gamle kamrat, som givetvis alltid kommer att ha en gräddfil när det gäller kontakt med mig, kan ringa och "ljuga" en stund, så berättar jag).
Men i dag var det en fin, lagom ljum och solig dag. Så i år får luleborna ut skidorna. Själv har jag dock inte åkt skidor. Det blev högmässa i närbelägen kyrka, sedan sammanträde med Sveriges MotorCyklisters norrbottensstyrelse. Som en punkt på dagordningen fick vi för kännedom se den jämställdhets- och likabehandlingspolicy som riksorganisationen antagit. Exakt likadant som det vi sysslar med inom kyrkan. Skillnaden är väl att hos motorcyklisterna tillåts inte policyarbetet uppta den tid att det förhindrar arbetet med "kärnverksamheten". Kan konstatera att mina vänner i styrelsen inte diskriminerar någon pga "religion" utan vänligen förlade sammanträdet till en tid som gjorde det möjligt fira högmässa först. Att jag sedan hann till bönhuset också på eftermiddagen gjorde ju inte saken sämre.
I bönhuset var jag igår kväll också, på årsmöte. Det tog lång tid, men det beror kanske på att man passar på att diskutera div frågor och inte bara river av besluten i rasande fart. Då avgående ordföranden tyckte att jag suttit väl tyst under hela mötet (jag sa ingenting) så lät han mig be den avslutande bönen. Frågor som diskuterades var bla antagandet av en ny gudstjänstordning och om att utse några nya yngre bröder som ska skolas in som predikanter. Man noterar att den laestadianska församlingen antar alltmer likhet med en vanlig traditionell kyrkoförsamling: gudstjänster, söndagsskola, barn- och ungdomsarbete, konfirmandundervisning. Vad kyrkorummet och de yttre formerna beträffar, bara lite enklare och "tråkigare", men i övrigt som vilken kyrka som helst. Fortsätter det så här så hinner det kanske mogna till ett acceptabelt alternativ lagom till dess att svenska kyrkan fullständigt rasar samman. Då slipper man kanske överväga att bli katolik när man blir pensionär.
Apropå det här med jämställdhet som jag nämnde tidigare: det händer att jag tittar in på Tanja Bergkvists blogg. Hon undrar själv hur någon orkar läsa hennes blogg. Det gör jag oftast inte - inläggen är jättelånga - men ibland måste man titta in för att inte förslappas i sin avoghet mot "genusvansinnet". I slutet av förra veckan hittade jag en pärla. Någon ansåg att Einsteins relativitetsteori är patriarkal och ojämlik eftersom den premierar höga hastigheter, t o m ljusets hastighet (och höga hastigheter älskas av män) istället för lägre hastigheter vilket mer uppskattas av kvinnor. Skrattar ni? Då kan jag avslöja att jag ännu inte berättat om det nya jämlika sätt att se på den mänskliga fortplantningen vilket man i någon kommun tyckte borde få genomslag i biologiundervisningen. Leta rätt på det via nämnd blogg eller så drar jag det muntligt när vi möts.*
* min gamle kamrat, som givetvis alltid kommer att ha en gräddfil när det gäller kontakt med mig, kan ringa och "ljuga" en stund, så berättar jag).
Att förlåta en massmördare?
Blev sittande och såg ett gripande TV-program i går kväll. Dokument utifrån* handlade om rättegången mot en av de ansvariga under Pol Pots skräckregim i Kambodja. Får väl erkänna att även kringreportagen som handlade om vad som hände i Kambodja under dessa år var nyttiga. Har mest hört talas om de stora grymheter som ledde till minst en och en halv miljon människors död, men aldrig riktigt satt mig in i vad som egentligen skedde. Men allt centrerades kring rättegången och de drabbades och deras anhörigas vittnesmål.
Den person som stod inför rätta hade under röda khmertiden varit chef för ett fängelse i den i övrigt tömda huvudstaden. Där hade regimens fiender fänglats, torterats och slutligen avrättats på något av de "dödens fält" som fanns i närheten. Grymheterna givetvis nästan obeskrivliga, de anhörigas sorg otröstlig. Ca 12000 människors död var han ansvarig för.
Men det intressanta var att den anklagade, "Pol Pots bödel", efter regimens sammanbrott levt under falskt namn i olika delar av landet, bla arbetat åt en amerikansk hjälporganisation och till slut kommit i kontakt med en evangelisk pastor som fört honom till tro på Kristus så att han nu såg sitt liv i nytt ljus, var beredd att erkänna sina onda gärningar och be om förlåtelse.
Frågan är: kan en massmördare förlåtas? Kan Gud förlåta det oförlåtliga? Kan vi, människor i allmänhet? Kan de anhöriga till de drabbade?**
En kommentator jämförde den kristna synen med den buddhistiska. Enligt den senare skulle den negativa karma som man genom ett så ont liv samlat på sig ta evigheter att uppväga i återkommande nya liv. Den kristna trons möjlighet till förlåtelse är en helt annan sak. En möjlighet att smita undan?, var väl den outsagda frågan. Eller den enda vägen ur total förtvivlan? Här måste man givetvis skilja på Guds förlåtelse och samhällets. Att Gud förlåter friar inte en människa från det straff som tillkommer enligt samhällelig lag.
När domen - 35 års fängelse - meddelades, och man räknade ut att han efter 5 års "rabatt" pga någon juridisk oegentlighet i samband med hans häktning, minus avdrag för den tid han varit häktad,*** ca tio år, skulle kunna bli fri om ca tjugo år (om han fortfarande lever då) blev besvikelsen stor hos många. Grymheterna i hans handlande skulle motivera ett mycket strängare straff.
I sitt tal i rättegången sa han att han givetvis inte förväntade sig att någon av de drabbade eller deras anhöriga skulle kunna förlåta honom, men att han själv var beredd ta konsekvenserna av sina handlingar och erkänna dem. Frågan är: kan man överhuvudtaget tro att en person som gjort sådana hemskheter och sedan påstår sig ångra sig, verkligen kan mena allvar? Jag vill givetvis tro det, men för de drabbade är det naturligtvis svårt.
När jag själv pratar med killar på häktet så är mitt budskap alltid (i den mån dom vill diskutera så allvarliga saker) "än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning, till den som sig ångrar och tror". Men jag har ju ännu inte mött någon massmördare.****
*enligt TV-tablån går programmet i repris 7 febr och 10 febr. Klart sevärt.
** som vanligt måste man i dessa sammanhang skilja mellan förlåtelse och tillåtelse. Det är inte samma sak. Förlåtelse är inte heller att "se genom fingrarna"!
*** som häktespräst har jag full förståelse för att häktningstiden dras av från strafftiden. Allt annat vore orimligt och skulle leda till stora orättvisor beroende på hur lång tid det tar att utreda och komma fram till rättegång. Men uppenbart är att de vid sidan om stående ofta tänker hela straffet från och med nu.
**** i dagens nyhetssändning berättades om omhäktningen av norske massmördaren Anders Breivik vid Oslo Tingsrätt. Frågorna är givetvis tillämpliga även på honom, men han synes ju ännu inte visa några tecken på ånger.
Den person som stod inför rätta hade under röda khmertiden varit chef för ett fängelse i den i övrigt tömda huvudstaden. Där hade regimens fiender fänglats, torterats och slutligen avrättats på något av de "dödens fält" som fanns i närheten. Grymheterna givetvis nästan obeskrivliga, de anhörigas sorg otröstlig. Ca 12000 människors död var han ansvarig för.
Men det intressanta var att den anklagade, "Pol Pots bödel", efter regimens sammanbrott levt under falskt namn i olika delar av landet, bla arbetat åt en amerikansk hjälporganisation och till slut kommit i kontakt med en evangelisk pastor som fört honom till tro på Kristus så att han nu såg sitt liv i nytt ljus, var beredd att erkänna sina onda gärningar och be om förlåtelse.
Frågan är: kan en massmördare förlåtas? Kan Gud förlåta det oförlåtliga? Kan vi, människor i allmänhet? Kan de anhöriga till de drabbade?**
En kommentator jämförde den kristna synen med den buddhistiska. Enligt den senare skulle den negativa karma som man genom ett så ont liv samlat på sig ta evigheter att uppväga i återkommande nya liv. Den kristna trons möjlighet till förlåtelse är en helt annan sak. En möjlighet att smita undan?, var väl den outsagda frågan. Eller den enda vägen ur total förtvivlan? Här måste man givetvis skilja på Guds förlåtelse och samhällets. Att Gud förlåter friar inte en människa från det straff som tillkommer enligt samhällelig lag.
När domen - 35 års fängelse - meddelades, och man räknade ut att han efter 5 års "rabatt" pga någon juridisk oegentlighet i samband med hans häktning, minus avdrag för den tid han varit häktad,*** ca tio år, skulle kunna bli fri om ca tjugo år (om han fortfarande lever då) blev besvikelsen stor hos många. Grymheterna i hans handlande skulle motivera ett mycket strängare straff.
I sitt tal i rättegången sa han att han givetvis inte förväntade sig att någon av de drabbade eller deras anhöriga skulle kunna förlåta honom, men att han själv var beredd ta konsekvenserna av sina handlingar och erkänna dem. Frågan är: kan man överhuvudtaget tro att en person som gjort sådana hemskheter och sedan påstår sig ångra sig, verkligen kan mena allvar? Jag vill givetvis tro det, men för de drabbade är det naturligtvis svårt.
När jag själv pratar med killar på häktet så är mitt budskap alltid (i den mån dom vill diskutera så allvarliga saker) "än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning, till den som sig ångrar och tror". Men jag har ju ännu inte mött någon massmördare.****
*enligt TV-tablån går programmet i repris 7 febr och 10 febr. Klart sevärt.
** som vanligt måste man i dessa sammanhang skilja mellan förlåtelse och tillåtelse. Det är inte samma sak. Förlåtelse är inte heller att "se genom fingrarna"!
*** som häktespräst har jag full förståelse för att häktningstiden dras av från strafftiden. Allt annat vore orimligt och skulle leda till stora orättvisor beroende på hur lång tid det tar att utreda och komma fram till rättegång. Men uppenbart är att de vid sidan om stående ofta tänker hela straffet från och med nu.
**** i dagens nyhetssändning berättades om omhäktningen av norske massmördaren Anders Breivik vid Oslo Tingsrätt. Frågorna är givetvis tillämpliga även på honom, men han synes ju ännu inte visa några tecken på ånger.
Att ha kontrollen
Såg ett inslag i TV-nyheterna för någon dag sedan.
Om det var Rapport eller Aktuellt minns jag inte. I vart fall handlade reportaget om att allt fler kvinnor numera önskar planerade kejsarsnitt* istället för vanlig förlossning när dom ska föda barn. En teori om orsaken till denna ökning var att kvinnor numera är vana att ha kontrollen över sina liv, vana att själva kunna bestämma när, var och hur dom ska göra det som dom nu tänker göra - om dom alls gör det. Och har man den kontrollen över alla livets andra sidor så vill man ha det även över sitt barnafödande. Alltså ber man om ett planerat kejsarsnitt där man i förväg kan få veta vilken dag födelsen sker.
Själv har jag varit med om fyra barns födelse. Jag minns första gången,** i Uppsala. När vi kommit till BB-avdelningen, blivit mottagna med sedvanliga inskrivningsrutiner, så fick vi vara på ett förlossningsrum i väntan på det som snart skulle ske. Jag minns när jag satt där att jag tänkte: nu kommer det att ske något som vi inte kan råda över, bara följa med. I alla andra situatiner i livet kan man ångra sig. Man kan vända bilen och åka hem mitt under semesterresan, man kan gå in från promenaden om vädret är dåligt, man kan fara hem från ett besök om dom man hälsar på är tråkiga eller oartiga... men nu, nu kan vi inget göra annat än hänga med i det som sker. Vi är två*** personer nu, men vi far inte härifrån förrän vi är tre, och förhoppningsvis har vi då med oss ett friskt, levande barn, vilket också, genom Guds nåd, skedde.
För mig var detta en hissnande upplevelse, ja, nästan en religiös erfarenhet. Att vara helt utlämnad åt livets skeenden.
Vad är det som gör att människor - inte de flesta ännu, men tydligen ett sakta stigande antal - räds för denna erfarenhet och vill välja bort den? Är det någon djupare grund i livet som saknas, som ger otrygghet även inför det mänskligt "normala" om än inte alltför vanliga i de flestas liv. Det är väl kanske vad jag innerst inne tror.****
Åtskilliga gånger har jag hållit slutfördraget "Hur gör man det bästa av resten av sitt liv" i våra alpha-grupper. Kanske ska jag börja tillägga: öva dig på att släppa kontrollen.
* skälet till reportaget var en viss medicinsk oror inför situationen. Det visar sig nämligen att det finns en ökad risk (inte alarmerande stor, men tillräckligt för att noteras) för astma och allergi för de barn som föds med planerade kejsarsnitt. Akuta kejsarsnitt ger inte samma effekt. Någon entydig förklaring till detta hade man inte, men tanken var att den "ångest" som hela förlossningsskeendet skapar även hos barnet, uppenbarligen är nyttig för människan genom att starta viktiga processer i kroppen
** i förrgår exakt 33 år sedan
*** givetvis räknar jag även det ofödda barnet som en "person", men uttrycker mig på vanligt sätt
**** sedan är det väl givetvis så idag att många (yngre) kvinnor (särskilt i större städer) i sin närhet har betydligt mindre av det traditionella nätverk av släkt och vänner som "gått före" och kan vara till stöd och hjälp
Om det var Rapport eller Aktuellt minns jag inte. I vart fall handlade reportaget om att allt fler kvinnor numera önskar planerade kejsarsnitt* istället för vanlig förlossning när dom ska föda barn. En teori om orsaken till denna ökning var att kvinnor numera är vana att ha kontrollen över sina liv, vana att själva kunna bestämma när, var och hur dom ska göra det som dom nu tänker göra - om dom alls gör det. Och har man den kontrollen över alla livets andra sidor så vill man ha det även över sitt barnafödande. Alltså ber man om ett planerat kejsarsnitt där man i förväg kan få veta vilken dag födelsen sker.
Själv har jag varit med om fyra barns födelse. Jag minns första gången,** i Uppsala. När vi kommit till BB-avdelningen, blivit mottagna med sedvanliga inskrivningsrutiner, så fick vi vara på ett förlossningsrum i väntan på det som snart skulle ske. Jag minns när jag satt där att jag tänkte: nu kommer det att ske något som vi inte kan råda över, bara följa med. I alla andra situatiner i livet kan man ångra sig. Man kan vända bilen och åka hem mitt under semesterresan, man kan gå in från promenaden om vädret är dåligt, man kan fara hem från ett besök om dom man hälsar på är tråkiga eller oartiga... men nu, nu kan vi inget göra annat än hänga med i det som sker. Vi är två*** personer nu, men vi far inte härifrån förrän vi är tre, och förhoppningsvis har vi då med oss ett friskt, levande barn, vilket också, genom Guds nåd, skedde.
För mig var detta en hissnande upplevelse, ja, nästan en religiös erfarenhet. Att vara helt utlämnad åt livets skeenden.
Vad är det som gör att människor - inte de flesta ännu, men tydligen ett sakta stigande antal - räds för denna erfarenhet och vill välja bort den? Är det någon djupare grund i livet som saknas, som ger otrygghet även inför det mänskligt "normala" om än inte alltför vanliga i de flestas liv. Det är väl kanske vad jag innerst inne tror.****
Åtskilliga gånger har jag hållit slutfördraget "Hur gör man det bästa av resten av sitt liv" i våra alpha-grupper. Kanske ska jag börja tillägga: öva dig på att släppa kontrollen.
* skälet till reportaget var en viss medicinsk oror inför situationen. Det visar sig nämligen att det finns en ökad risk (inte alarmerande stor, men tillräckligt för att noteras) för astma och allergi för de barn som föds med planerade kejsarsnitt. Akuta kejsarsnitt ger inte samma effekt. Någon entydig förklaring till detta hade man inte, men tanken var att den "ångest" som hela förlossningsskeendet skapar även hos barnet, uppenbarligen är nyttig för människan genom att starta viktiga processer i kroppen
** i förrgår exakt 33 år sedan
*** givetvis räknar jag även det ofödda barnet som en "person", men uttrycker mig på vanligt sätt
**** sedan är det väl givetvis så idag att många (yngre) kvinnor (särskilt i större städer) i sin närhet har betydligt mindre av det traditionella nätverk av släkt och vänner som "gått före" och kan vara till stöd och hjälp
Domkapitlet och styckmordet
Kära läsarna begriper givetvis att dessa två företeelser inte har ett smack med varandra att göra. Rubriksättningen är bara till för att locka läsare.
Men likväl ser jag en likhet i den juridiska hanteringen. Jag tänker så:
I den så kallde styckmordsrättegången (som jag skrivit om några gånger) blev de två läkarna Tomas Allgén och Tet Härm (i media omtalade som allmänläkaren och obducenten) friade från mordåtal men i de sk domsskälen band domstolen dem genom sina formuleringar till styckningen av kroppen - ett brott som var preskriberat och som dom inte vara åtalade för. Alltså blev dom friade men betraktades ändå av alla som skyldiga.*
Det är just denna juridiska finess som jag upplever mig se i domkapitlets beslut om prosten Östlunds avsägelse av sin vigselrätt. Själva beslutsformuleringen i domkapitelsbeslutet den 28 mars 2011 lyder:
Men likväl ser jag en likhet i den juridiska hanteringen. Jag tänker så:
I den så kallde styckmordsrättegången (som jag skrivit om några gånger) blev de två läkarna Tomas Allgén och Tet Härm (i media omtalade som allmänläkaren och obducenten) friade från mordåtal men i de sk domsskälen band domstolen dem genom sina formuleringar till styckningen av kroppen - ett brott som var preskriberat och som dom inte vara åtalade för. Alltså blev dom friade men betraktades ändå av alla som skyldiga.*
Det är just denna juridiska finess som jag upplever mig se i domkapitlets beslut om prosten Östlunds avsägelse av sin vigselrätt. Själva beslutsformuleringen i domkapitelsbeslutet den 28 mars 2011 lyder:
" André Östlund innehar inte någon tjänst i Svenska kyrkan och, enligt egen utsago, förrättar han inte så många vigslar varje år. Detta gör att hans illojalitet ändå får mindre konsekvenser för Svenska kyrkan och prästkollegiet som helhet än om en yrkesverksam präst hade gjort samma val. Med den kritik som framförts ovan konstaterar domkapitlet att det saknas skäl att vidtaga någon åtgärd i enlighet med 31 kap.12 § i kyrkoordningen". **
Alltså, i princip ett frikännande, men likväl uttalar man en slags "dom" genom användandet av orden/uttrycken "kritik" respektive "inte vara lojalt"/"illojalitet" både i den föregående resonerande texten och i själva beslutsformuleringen.
Hade domkapitlet avsett att frikänna, borde man använt helt neutrala formuleringar. Här synes det som om man insett att grund saknas för ingripande men man likväl velat göra en markering. Helt uppenbart blir det, när man läser även resonemangen i beslutet, att domkapitlet tolkat Östlunds vigselrättsavsägelse som ytterligare en i raden av präster som velat driva opinion mot gällande vigselordning. Inget i Östlunds agerande tyder på att han avsett det.
Domkapitlets snabba, snarast reflexartade, reaktion tyder då, enligt min ringa mening, på en rädsla för opposition mot kyrkans nya äktenskapslinje. När det dessutom framkommit att domkapitlet menat sig handla i linje med vad som gjorts i andra domkapitel blir det ju uppenbart att domkapitlen haft någon slags (mer eller mindre uttalad) gemensam agenda. Jag har personligen mycket svårt att tolka dessa samstämmiga domkapitelsageranden på annat sätt än att domkapitlen vet med sig att den nya äktenskapslinjen är mycket bräcklig och att man därför måste ge den en stabil grund genom att se till att opponenter saknas.
Synd att detta nit drabbade prosten Östlund eftersom det, som sagt, inte fanns något i hans eget agerande som tyder på att just han haft för avsikt ge sig ut i en opinionspåverkande strid.
Domkapitlets snabba, snarast reflexartade, reaktion tyder då, enligt min ringa mening, på en rädsla för opposition mot kyrkans nya äktenskapslinje. När det dessutom framkommit att domkapitlet menat sig handla i linje med vad som gjorts i andra domkapitel blir det ju uppenbart att domkapitlen haft någon slags (mer eller mindre uttalad) gemensam agenda. Jag har personligen mycket svårt att tolka dessa samstämmiga domkapitelsageranden på annat sätt än att domkapitlen vet med sig att den nya äktenskapslinjen är mycket bräcklig och att man därför måste ge den en stabil grund genom att se till att opponenter saknas.
Synd att detta nit drabbade prosten Östlund eftersom det, som sagt, inte fanns något i hans eget agerande som tyder på att just han haft för avsikt ge sig ut i en opinionspåverkande strid.
* läsare som är med på Facebook går givetvis med i gruppen till stöd för de två namngivna läkarna att dom ska få upprättelse i samhället
** de åtgärder som står till buds enl nämnda paragraf i KO (Kyrkoordningen) är skriftlig erinran, prövotid eller "avkragning"- och inget av detta beslutar man alltså om.
** de åtgärder som står till buds enl nämnda paragraf i KO (Kyrkoordningen) är skriftlig erinran, prövotid eller "avkragning"- och inget av detta beslutar man alltså om.
