Torbjörn Lindahl

har det varit idag. Men innan jag berättar om den, först till något annat:

Av några kommentarer till föregående inlägg att döma förefaller det som om några av läsarna inte riktigt förstod att jag skämtade när jag skrev att jag betraktade mig som stiftets fjärde man. Alltså: jag skämtade. Att göra det är ett bra sätt att pusta ut, tycker i alla fall jag.

Så till dagen: startade tidigt på morgonen från Luleå tillsammans med två personer och vi styrde kosan norrut. Närmare bestämt till Pello där Övertorneå församling hade en kursdag om alpha-arbete. Inte alla vi som är engagerade i vårta alpha i församlingen kunde komma med. Synd. Dom andra skulle också haft glädje av det dom i så fall fått höra. Man blir mer och mer övertygad om att alpha-konceptet f.n. är arbetsmodellen som gäller!

I undervisningen under dagen berättades bl a om den utveckling i fem steg som varje alpha-arbete brukar gå igenom. Om man är uthållig. Kanske berättar jag om det på bloggen, men först delar jag det nog med vissa arbetskamrater.

Snabb färd hem efter avslutad dag. Direkt över i egen bil för färd till styrelsemöte med SMC-Norrbotten. Vad vi diskuterade där kan man om en tid läsa på SMC:s hemsida. Bl a att vårt årsmöte blir på Hotell Överkalix den 10 sept kl 11.30. men det har ju varit känt länge.

Under dagen i Pello hann jag också fråga en person, som understundom läser denna blogg, om det gick att uppfatta att föregående inlägg var ett skämt. NATURLIGTVIS var svaret. Då kan jag sova lungt.

tyckte en god vän som jag talade med i slutet av förra veckan. Du skriver ju bara om vad du gjort på semestern och bla bla, bla bla och ditt och datt. Inget att reta upp sig på. Där ser man: förväntningarna är att jag ska skriva något som får känslorna i svallning. Hm...!?

Men nu blir det problem,förstår ni. Nu har jag ju blivit vikarierande* arbetsledare i Luleå Domkyrkoförsamling. Det förändrar hela min position i svenska kyrkan. Förut har jag bara varit en obetydlig komminister i utkanten av sta'n som kunnat sitta i sitt eget hörn och "odla utanförskap" (vilket en tidigare kollega ibland tyckte att jag gjorde). Men nu har jag i min nya roll hamnat mitt i smeten. Tänk följande:

1. Biskopen
2. Domprosten (biskopens ersättare i Domkapitlet)
3. Förste stiftsadjunkt (biskopens närmaste man/kvinna**)
4. Vikarierande* arbetsledare i Domkyrkoförsamlingen (domprostens närmaste - f.n. - man)

Alltså måste jag vara på fjärde plats i stiftshierarkin. Tur att jag har gårdagens evangelietext i färskt minne - där Jesus förmanar sina lärjungar som ville vara störst (i betydelsen, viktigast) - så att jag nöjer mig med denna ödmjuka position och inte strävar efter att bli störst.

Men kära läsarna, som längtar efter något adrenalinhöjande på bloggen, måste nu allvarligt betänka att i denna nya position kan jag inte skriva saker på bloggen som man retar sig på. Nu när jag är "mitt i smeten" gäller det att vara i allra högsta grad mainstream.

Kanske behöver jag också skriva ett inlägg om min nya bloggpolicy?***

---

* ordet vikarierande lägger jag till efteråt eftersom det av kommentarerna hunnit framgå att någon läsare tror att jag inte är medveten om det, vilket jag naturligtvis är

** jag har varit på stiftets tankesmedja om jämställdhet!

*** det har min gamle kamrat gjort på sin blogg. Men för säkerhets skull skriver jag:
 :)

blev det i helgen. Det var länge sedan. Jag har faktiskt inte kört sedan första majrundan. I stort sett sumpat hela säsongen alltså. Har nog behövt en tids vila från hojåkandet. Hur ska jag annars tolka detta skrämmande faktum.

Tidigare har jag nog berättat att jag haft några småfel på motorcykeln. På sista sträckan av majrundan (Älvsbyn-Piteå) pajade hastighetsmätaren. Tror att vajern gick av. Men jag har inte haft ork att kolla det. Ingent hindrar ju att man kör ändå. Med varvräknarens hjälp kan man hålla farten. 5000 varv på femmans växel är ca 100 och 3000 varv ca 70. Men nu fanns ett annat fel (som jag också tidigare berättat om men givetvis repeterar för alla MC-älskande läsare): den har startat dåligt. Varje gång jag skulle starta den i våras har det varit trögare och trögare att få igång den. Och när jag till slut lyckades få igång den (som nästan siste man från parkeringen) när jag skulle lämna Nolia efter första maj-rundan, så var det sista gången. Under våren och sommaren har jag ett antal gånger försökt starta den men aldrig lyckats. Jag tänkte (som jag nog också redan berättat) att det ev kunde bero på slarv med servicen. Koll i min anteckningar visar att det var tid för byte av båda luftfilter och tändstift. Nu är väl marginalerna för de rekommenderade bytesintervallen väl tilltagna så några mil extra ska väl normalt inte vara katastrof. Men sagt och gjort. Jag käpte nya delar, hade dem sedan under flera veckor i garaget eftersom lusten att göra något inte infann sig. Men förra vecka bytte jag i alla fall, och sedan skulle jag pröva starta hojen. Lika död som vanligt. Och till slut efter alla sommarens startförsök så var batteriet slut. Alltså dags för laddning.

Och nytt startprov. Och döm om min förvåning. Hojen startade som en klocka på mindre än 0,4 sekunder. Jag körde den på tomgång en stund, stängde av den och startade på nytt. Som en klocka. Givetvis blev det nu dags för en tur - dagen efter. Körde några mil runt stan och hem igen. Stannade hojen och lät den vila en stund. 0ch ja, den startade perfekt igen!

Får lust fixa hastighetsmätaren snarast och återuppta körandet. Nu kan man ju som sagt köra utan hastighetsmätare. Problemet är att då fungerar inte vägmätaren heller. Bara bra, kanske någon inflickar, då verkar det ju som om den gått mindre sträcka; bra om man ska sälja den. Kanske det. Men oärligt. Fungerande vägmätare vill jag ha. Också lättare bedöma när behov av tankning närmar sig.

Vad kan det bero på att den varit svårstartad men sedan plötsligt fungerade?

1. Jag talade för någon dag sedan med god vän jag lärt känna i SMC. Hon tyckte så synd om mig att jag inte kört på hela säsongen. Kanske var det hennes värmande tankar som påverkade hojen!

2. Jag glömde i höstas tömma förgasarna på bensin. Kanske har det stockat igen något som nu efter ett tag löst upp sig.

3. Haft lite dåligt batteri så det inte gett nog fjutt för att få igång motorn, men nu när jag laddat det så gick det bättre.

4. Kombination av 2 och 3? Så att 2 gällde i säsongens början och 3 de senare startförsöken? Är generatorn (eller batteriet)dålig så att batteriet blir lite urladdat efter flera starter och en tids körning så att det inte ger tillräcklig speed vid starterna även om morotn går runt?

5. Något annat?

Man vill ju gärna veta vad det var så man vet att problemet är ur världen så man kan lita på färdkamraten. Man vill ju inte ha en svårtstartad hoj på enslig parkering uppe i fjällvärlden. Fast det är klart: då kan man ju ringa sin gamle kamrat som kommer med bil och släp och hjälper en hem och oplanerat får anledning ta ett nytt vackert fjällfoto att lägga ut på sin blogg - om det inte strider mot hans nya bloggpolicy förstås:)

Först: min gamle kamrat har på sin blogg skrivit en bloggpost om skillnaden mellan lutherskt och reformert. Han gav inlägget rubriken det reformerta hotet. Varför han valde denna smått krigstidsstämningsskapande rubrik vet jag inte . Men inlägget var klart läsvärt. Även jag har ju kortfattat (och lite skämtsamt) berört ämnet. Min gamle kamrats utläggning är som vanligt sakligare och kunnigare. Eventuell fortsättning på hans blogg har utlovats. Hoppas på det.

För det andra: verkar det som jag har en stugvecka för närvarande. Har bott i kyrkstugan varje natt sedan i lördags. Jo, jag vet att det egentligen inte är tillåtet att bo i kyrkstugorna under veckorna. Men eftersom jag ber minst två tideböner dagligen och läser Rosenius varje dag så bidrager jag till det andliga goda i kyrkstaden. Det kan behövas numera. Men för att uppfylla all rättfärdighet ser jag till att "jobba på stugan" när jag är här. Då får man sova över även vardagar. Jag har bla spikat en liten spik på innerdörren och hängt en prydnad på. Och jag har dessutom monterat en liten vägghylla bredvid öppna spisen och till yttermeravisso till lämplig storlek sågat några isoleringsskivor (frigolit) (som jag haft stående i hallen i ett drygt år) så att jag lyckats få upp dem på vinden. All rättfärdighet uppfylld - med råge. Som reservsysselsättning för ev kommande stugdagar har jag att något ombygga liten kökssoffa under vars öppningsbara lock jag förvarar sophink och slaskhink.

För det tredje: i fredags bad domprosten (min chef) mig att vikariera som arbetsledare för präster och musiker under kommande år. Från första september gäller förordnandet. Men redan direkt i denna vecka när beslutet meddelades till alla arbetskamrater började min mailbox att fyllas med önskemål om saker som jag måste ta itu med. Men jag kommer inte att göra ett smack åt saken förrän 1 sept kl 08.00.

För det fjärde: jag har igår färdigskrivit min recension av Bengt Birgerssons prästmötesavhandling för Missionsprovinsen. När den publicerats i SPT ska även kära bloggläsarna få ta del av den.

För det femte: har jag idag träffat min systerdotter och hennes Österrikiske pojkvän vilka var på genomresa. Dom passade på att hälsa på hennes kusiner, mina döttrar, och hos en av dem passade jag på att titta in och säga hej.

För det sjätte: har jag idag hos god vän med fru* blivit bjuden på ytterst god mat, oxsvansragu. Mmmm!

---

* tänkte först skriva goda vänner men då kunde ju kära läsarna ha sammanblandat dem med andra goda vänner som understundom omnämns å bloggen

Inte bara i teorin alltså som i föregående inlägg.

Har i helgen mött bror och svägerska och brorson vilka var på besök hos mina föräldrar. Vi träffades igår kväll i min kyrkstuga för fika och trevlig gemenskap. Samtalet handlade bla om att brorsonen varit med och ansvarat för att städa upp någon stor lokal där en större mängd manniskor logerats under en helg. Han konstaterade hur fantastiskt mycket grejer folk lämnar efter sig. Givetvis blev vi upprörda över alla dessa slarvpellar som inte kan se till att få sina saker med sig. Givetvis tar jag alltid med mig allt jag äger när jag varit någonstans, deklarerade jag högljutt, varvid min yngre bror påpassligt noterade att han just till mig återlämnat ett par läsglasögon vilka jag glömt i hans bil i våras när vi åkte till syrrans 60-årskalas i Uppsala. Där fick man så man teg.

Andra delen av samtalet handlade om en tavla vilken jag nyss inköpt på Myrorna och hängt på väggen i stugan. Den är gjord på ett speciellt sätt med bl a fastklistrade små stenar som är målade. Riktigt gulligt. Och motivet är Gammelstads kyrkstad. Eller är det? Det visar sig att kyrktornet inte var riktigt korrekt avbildat. Kan det alltså vara någon annan kyrkstad? Lövånger? Men har Lövångers kyrka ett vitt (fristående) torn eller bara en klockstapel? Vi lutade nog mot klockstapel men ingen av oss var riktigt säker. Frågan var då om vi skulle slita fram en mobil med vars hjälp man på nätet kunde få fatt på en bild av Lövångers kyrka? Nej, menade jag. Det vore att förstöra stämningen i stugan att dra fram en mobil och koppla upp sig. Min bror menade dock att jag har ju talat om vilken frid det är i stugan, men nu blev det ju i allra högsta grad ofrid eftersom vi skulle sitta resten av kvällen utan att veta om Lövångers kyrka har torn eller klockstapel. Alltså borde vi ta hjälp av tekniken för att återvinna friden.

I förmiddags var det gudstjänst (inte möte). Då avslöjade min bror att han kollat in och visste svaret: klockstapel. Tavlan avbildar alltså Nederluleå kyrkstad.

Att komma till Hertsökyrkan numera är bekymmersamt. Dom håller nämligen på att bygga om hela torget så man kan knappt gå från parkeringen till kyrkan. Ska det fortsätta så här någon längre tid så får jag nästan lust fråga västlaestadianska församlingen om vi under några månader kan få fira högmässorna i deras bönhus som ligger på andra sidan parkeringen. Dom har ju sina möten kl 15 på eftermiddagarna. Jag har på skoj framkastat tanken till god vän och kollega men han har bestämt hävdat att det inte går att fira en riktig mässa i ett kalt bönhus utan utsmyckning.

Nu sitter jag i kyrkstugan igen. Med datorn, noterar den uppmärksamme. Just ikväll känns det tillåtet. Men det som är tillåtet ikväll behöver inte vara tillåtet imorgon - säger jag som börjar få kläm på det moderna postmoderna tänkandet.

Jag håller på och läser boken Som stjärnor i Herrens hand av Bengt Birgersson. Det är en prästmötesavhandling för Missionsprovinsen och handlar om kyrkans ämbete, prästämbetet. Jag har fått uppgiften att recensera den i en av våra kyrkliga tidningar. När jag är klar med det kommer kära läsarna givetvis att få ta del av resultatet. Redan nu kan jag dock säga att om vi skulle få detta som prästmötesavhandling i ett prästmöte i svenska kyrkan så skulle det utan vidare vara en av de absolut bästa prästmötesavhandlingar jag fått möta under min prästtid. Men tanken att vi i den officiella kyrkan numera skulle kunna få möta något av denna kvalitet är nog bara en from förhoppning.

Dock vill jag, som smakprov, med kära läsarna dela ett citat ur boken som berör en fråga som jag tidigare behandlat, nämligen den om skillnaden mellan ett möte och en gudstjänst (liturgi).

Birgersson betonar i ett sammanhang (s 131) betydelsen av en "Traditionell liturgi (en gudstjänstordning med rötter i fornkyrkan)". Han fortsätter:

"För en kristen församling är det söndagliga firandet av Kristi uppståndelse den centrala händelsen....Möten med god förkunnelse har fyllt ett tomrum på många håll i den gamla överhetskyrkan. Men mötesformen istället för liturgi har flera svagheter. En sådan är den att man måste tala om Kristi närvaro medan äkta liturgi realiserar den, genom Ordets förkunnelse, nycklarnas användning och nattvardens utdelande, under församlingens tillbedjan av den närvarande Kristus."

Å ena sidan tala om, å andra sidan realisera! Jag blev så upprymd av detta att jag blev tvungen ringa semesterledig kollega för att få dela detta underbara ord. Han uppmanade mig att skriva det på bloggen till kära läsarnas fromma. Nu är det gjort. God natt.

var väl i stort sett den fråga i vilken min gamle kamrats stilla undran kunde sammanfattas när han ikväll ringde mig för en stunds ljugande med anledning av att det varit tyst på min blogg en dryg vecka. Har har ju också i kommentar till tidigare inlägg efterfrågat ett skrivklådeåterfall från min sida. Bäst att tillgodose sin gamle kamrats önskan när han nu genom en stunds samtal gett förnyad inspiration.

Det är nämligen så att bloggande - för mig i alla fall - är en ytterst inspirationsberoende sysslsättning. Sista veckan har inspirationen av olika skäl - som jag dels inte vet, dels möjligen anar men inte har lust berätta, i vart fall inte just nu - sinat. Nå, i slutet av veckan kom den kanske åter i någon mån men då befannn jag mig på annan ort och hade inte datorn med mig. Hade bestämt mig för att ta det lungt, vilket jag gjorde.

Jag är nu inne i tredje arbetsveckan efter semestern. Augusti är en jobbig tid att jobba. Dels är man helst slut efter semestern och skulle behöva vila sig. Dels är det så lite att göra att adrenalinet inte rinner till i tillräcklig mängd - "paniken som inspirationskälla" - blir inte tillräckligt frekvent, alltså blir man matt och ännu tröttare. Det absolut vilsamaste är att ha semester i slutet av sommaren. Hoppas jag kan få det nästa år.

I helgen var jag alltså borta. I Malmberget hos god vän och kollega. På fredagen blev det bastu, på lördagen kort promenad på Dundret och på söndagen högmässa i kyrkan. Som vanligt vid mina besök därstädes fick jag hjälpa till i mässan, men denna gång inte bara distribuera utan även predika. Som jag tidigare uttryckt tycker jag det är roligt att få fira gudstjänst i Malmberget.

När jag kom hem på söndagseftermiddagen for jag nästan direkt till ishallen tillsammans med äldste sonen som var hemma två dagar för att se Luleå hockey lördag och söndag. Luleå vann med 2-1. På lördagen hade dom visst förlorat med samma siffror. Kvällen avslutade vi med att gå ut och käka.

Idag har jag å posten (dvs ICA-butiken) hämtat ut försändelse från Svenskt Militärhistoriskt bibliotek. Den innehöll två böcker, dels en om Sexdagarskriget* och dels en om den siste store apacheledaren Geronimo.

Den senare läser jag nu och har redan stött på en teori om namnet Geronimo. Det var ju inte hans indianska namn. Teorin om namnets uppkomst är att han och hans krigare anföll en mexikansk patrull (mexikanerna var katoliker) på den helige Hieronymus dag. När då apachekrigaren anföll så skrek soldaterna i panik efter helgonets beskydd och förböner. Hieronymus och Geronimo låter inte så olika - vart fall inte när det uttalas på mexikansk spanska av soldater som tror att deras sista stund är kommen! Hur som helst, detta är inte den första bok jag läser om indiankrigen och knappast den sista heller. Har man en gång blivit gripen av de nordamerikanska indianernas öde kan man inte låta bli.

Den andra boken, den om sexdagarskriget, kunde jag glutta i redan i Malmberget eftersom kollegan också är SMB-medlem. Några sidor hann jag läsa, bla den kronologi över de viktigaste händelserna som finns i bokens början. Där kan man bla läsa:

(info: "sexdagarskriget" pågick 5-10 juni 1967)

19 juni
Det israeliska kabinettet bestämmer sig för att erbjuda araberna de erövrade områdena i utbyte mot ett långvarigt fredsavtal.

1 september
Vid en konferens i Khartoum, ger araberna ut resolutionen "Tre Nej". Den innebär: ingen fred med Israel, inget erkännande av Israel och inga förhandlingar med Israel.

Man kan bara beklaga att erbjudandet inte accepterades - då.

Vad snackade min gamle kamrat och jag mer om? Bl a om skillnaden mellan luthersk och reformert bibeltrohet. Han brukar ju beröra ämnet ibland på sin blogg. Efter att ha åhört en engagerad utläggning från min sida tyckte han att även jag borde skriva om saken. Man får se. Jag lovar ingenting.** Ni vet ju hur det brukar gå med löften på den här bloggen.

---

* den var med bland erbjudandena redan tidigare men då beställde jag den inte. Då jag sedan såg den i juli månad hos Dag Sandahl så beslöt jag beställa den i efterhand.

** men en enkel - ytterst schablonartad - glimt av saken kan jag ge. Folk som ständigt talar om Bibeln är reformerta. Dom som talar om Guds ord och med det menar både Bibeln och predikan, är lutheraner.

Spanade in blogg-grannarna.

Per-Eric Simma berättar att han fått in bredband i huset via fiberkabel som grävts ner. Jag har också en fiberkabel till kåken vilken grävdes ner samtidigt med fjärrvärmen. Ja, man fick betala extra för den förstås, men jag använder den inte. Har mobilt bredband till min ytterst lilla bärbara dator. Tänkte att då kan jag blogga även när jag är ute med hojen. Men det har blivit lite med det (hojåkning alltså) denna sommar.

Den gamle kamraten skriver nu en serie kallad Fjäll & tanke där han berättar om sin och hustruns årliga fjällvandring. Så fick man svaret på sin undran varför han inte kunde vara på Oas-mötet. Om han varit det - och om vi deltagit vid vissa samma tillfällen så hade vi haft en del att diskutera. Får ta det telefonledes istället. Försökte ringa honom för en stunds "ljug" men han var upptagen på konfirmandläger.

Några av sina fjällberättelser har han blandat med tankar om bibelböcker han läst (några av Paulus brev). Den som har lust på lite god bibelutläggning kan spana in det*. När min gamle kamrat ger sig in på den avdelningen så är han inte så tokig.**

Eftersom jag kallar personer för blogg-grannar vilka jag själv länkar till (och som jag känner) så nämner jag även Håkan Sunnliden, trots att han finns nere i södra sverige. Han skrev senast om att Pridefestivalen börjat och att SvD ägnat den saken sex sidor. Säkert har det blivit ytterligare sidor senare dagar. Stor uppmärksamhet även i andra tidningar som jag gluttat i. Lite irriterad kan jag bli att den festivalen får så oproportionerligt stor uppmärkasmhet i media, men att Jesusmanifestationen får så liten.

Noterar att i tidningen Dagen var vinklingen mest att Kristdemokraterna är med på Pride. Varför är det nödvändigt att vara det, undrar jag. I allt väsentligt står Kristdemokraterna för en annan syn. Varför inte våga stå för det istället. Men där alla är med där måste man vara med annars finns man inte, eller... Alla måste vara på Almedalsveckan också. Och alla i den här landsändan måste vara på Nolia. Och denna helg måste alla i Luleå vara på Lulekalaset. Får lust att bli totalt tvärtom (dvs sådan som jag normalt är). Har inte lust vara med någonstans. Vill ni träffa mig: kom till mässan i kyrkan.

Gunvor Vennberg har på sin blogg lagt ut en bild av hur dom hassjar hö på sin gård. Och med häst, inte traktor. Spana in den rofyllda bilden på hennes blogg. Den ska jag stirra på i några timmar. Då kommer friden att infinna sig. Nästan lika rofyllt som att sitta i kyrkstugan och göra ingenting. Kanske ska jag be att få bilden så jag kan göra en tavla av den och ha - i kyrkstugan. Skulle bli frid och ro x2 att vara där.

Måste vara total brist på blogginspiration när jag istället för att skriva någonting väsentligt bara berättar om vad andra skriver. Alltså är det dags att sluta.

Måste bara först berätta även om vanliga grannar: En granne hade rivit ett litet staket som tidigare husägaren byggt runt densamma gaveltomten. Fint att få bort staketet hann jag tänka. Men ack vad jag bedrog mig. På vägen hem efter kvällens mässa ser jag en ny fin gärsgård enligt riktig gammal modell av riktig hårdvuxna grannastammar. Får medge att det är vackert. Att det var en riktig expert som gjorde jobbet syntes väl (grannens pappa). Fick nästan lust att beställa en dylik även till min tomt istället för min häck. Snyggt skulle det bli.

Tog vägen förbi exp efter mässan. Där såg jag en skrift från "svenska kyrkan" som tydligen nyligen kommit. Eller har jag bara missat den förut? Vad den handlar om ska jag berätta när jag läst den ordentligt. Men den snabba genombläddringen fyllde mig med samma ångest som det mesta som kommer från "svenska kyrkans nationella nivå".

Jag återkommer.

---

* den som fortfarande inte vet vem min gamle kamrat är letar bland länkarna tills han finner det och kan utbrista - på grekiska: eureka

** faktiskt är han ganska duktig på bibelkunskap. Det hade jag nytta av i fjol när jag alldeles för sent insåg att jag behövde kolla en översättningsfråga av ett bibelställe inför min predikan på OAS-mötet. Givetvis kunde min gamle kamrat ge besked på telefon. Även denna sommar nere i Hässleholm hamnade jag i samma nöd. Då ringde jag min tvillingbror. Tur att man har vänner som kan sin grekiska fortfarande. För mig är NT:s grundspråk "rena grekiskan" numera:)

Var det i Sattajärvi i helgen. Precis som vid stormötet i Juoksengi för en månad sedan var jag där under lördagen och precis som då fick jag förmånen vara med i nattvardsutdelandet. Mässan leddes denna gång av Kalle Tjäder som höll en fin och innerlig predikan som skriftetal. Jag upplevde att det var mer folk denna gång än för en månad sedan. Jag mötte en kristen från Luleå som förklarade att förra möteshelgen var det samtidigt ett bröllop i Österbotten som många var på och det hade nog påverkat deltagarantalet på Juoksengimötet en aning. Många är ju släkt. Kan inte hjälpas att jag osökt kommer att tänka på det uttryck jag hört om BV (numera ELM) i skåne: "det är inte en sekt, det är en släkt". Oavsett om folk är släkt eller inte så var det roligt vara på stormötet.  Mötte även en man från amerika som det var roligt få samtala med. Men när jag på hans fråga svarade att mässan nog skulle ta minst två timmar så verkade han bli förvånad. Här är ju nattvardsutdelandet helt traditionellt med knäfall vid altarring* och "brutet duklag". Efter en dag på mötet tvingas jag erkänna att Guds ord uppenbarligen kan finnas även i det moderna tältet - vilket jag (på skämt hoppas jag alla förstod) ifrågasatte efter Juoksengimötet.

Nu hade man ett till tält i samma stil för serveringen. Det var visst hyrt, men om jag uppfattade Jörgen Erikssons kollekttal rätt så har man bestämt att även inköpa ett serveringstält. Serveringen gick f ö oerhört smidigt och snabbt. När jag kom ur mötestältet och såg matkön så tänkte jag att här får man stå i en timme, men kön rörde sig hela tiden och det tog knappast mer än en kvart så var man serverad. Ett skäl till snabbheten var nog att man dels lät kön dela sig i tre vid serveringen men fr a att man bara slevade upp soppan vid serveringsdiskarna, bröd och dryck fanns på borden. Ett antal personer gick runt och såg till att inget fattades på borden. Mycket smart modell. Annars är det nog bröd- och dryckavdelningen som brukar utgöra flaskhals i matköer.

Dock noterar jag från sommarens båda möten att man gjort matpausen längre och att antalet predikningar på en dag är färre än förr. Hur ska detta tolkas? Knappast på annat sätt än att behovet att mötas och träffas har blivit större i förhållande till behovet att lyssna på Guds ord. Tidigare minns man ju att det var predikningar i stort sett i ett sträck på ett Tornedalsmöte. Så ser man då att även laestadianismen utsätts för den inre sekularisering som man i längden knappast kan undkomma i något andligt sammanhang - om inte Gud på nytt tänder en verklig väckelse.

Även på ett annat sätt - betydligt tråkigare, tycker jag - märker man av denna inre sekularisering: när någon ber församlingen om förlåtelse så är det ganska få som på traditionellt sätt lyfter högerhanden och uttalar "tro alla synder förlåtna i Jesu namn och blod". Vid några tillfällen skulle jag gissa att det möjligen var 10-20 % av deltagarna som gjorde det. Som jag minns det från förr så var det snarare 90%. Vad beror det på? Jag gissar: den yngre generationen bär ingen inre erfarenhet av att förlåtelsen är viktig. Jag måste undra: har dom överhuvudtaget några "levande erfarenheter i nådens ordning" - för att nu använda prosten Laestadius uttryck. Återigen saknar man "väckelse". F ö noteras att de som offentligt ber om förlåtelse numera nästan bara är predikanter som gör det från talarstolen. Behovet hos enskilda att få detta vittnesbörd har uppenbarligen minskat - eller så har "skämmighetsfaktorn" ökat.**

Så ser man alltfler tecken på att även laestadianismen är på väg bli (redan är?) en "folkkyrka". Hur ska väckelselivet återkomma? Vem ska i denna tid på allvar predika så att samvetena väcks, så att nådesbehovet väcks, så att evengeliet blir levande och så att de frälstas jubel åter stiger mot skyn?

Men efter detta "gnäll" ska jag ändå erkänna att jag trivs i gemenskapen, att det alltid är roligt vara i sammanhang där Guds ord,*** bönen och nattvarden har sin plats. I år har jag ju haft semester båda möteshelgerna. Sådan tur lär jag inte ofta ha. Men när möjlighten finns återkommer jag. Redan tredje september har jag blivit ombedd leda mässan vid Luleå Fridsförbunds höstmöte.

---

* som luthersk präst måste man ju glädja sig över denna mycket "kyrkliga" sed att ha altarring stående utplacerad i tältet under hela mötet. Här sker alltså i ett "lågkyrkligt" mötes(!) -tält det som vi säger brukar vara en kyrkas särprägel: även de fasta inventarierna "predikar", genom sin blotta närvaro, om sakramenten.

** jag påstår inte att just detta andliga uttryck - offentlig bekännelse och förlåtelse - är absolut nödvändigt (även om jag personligen uppskattar det mycket; dess värde är inte bara för den enskilde utan det fungerar även som ett offentligt vittnesbörd ("predikan") för alla om förlåtelsens allvar och nödvändighet). Men jag menar att det alltid är ett memento när en andlig rörelse tappar det som varit dess eget kännemärke. Jfr: om det i oasrörelsen inte längre skulle finnas människor som fann sin glädje i att vara förebedjare så skulle en del av livsluften försvinna ur den rörelsen; när man i svenska kyrkan på många ställen (särskilt sommartid) byter ut högmässorna mot musikgudstjänster så är det ju ett tecken på att det blivit cancer i skelettet.

*** notera att jag på lutherskt vis med uttrycket Guds ord menar inte bara Bibeln utan även predikan