Näst sista veckan
av min semester alltså, är jag inne i nu. Massor av det som jag för några veckor sedan skrev att jag tänkte göra på semestern är ännu ogjort och kommer sannolikt att så förbli. Men idag satt äldste sonen och jag på altanen med våra kaffekoppar och diskuterade sånt man kunde ägna sig åt såsom att röja lite sly nedanför tomten, fälla några träd eller bygga om uteplatsen lite. Får se om vi får ett sk ryck någon av de närmaste dagarna. Inte idag dock, för nu känner jag mig lite hängig, nästan som om jag fått en liten släng av sommarförkylning. Men inget allvarligt tror jag. Kanske beor det på den stora ansträngning jag gjorde igår då jag fick ett annat sk ryck och tog mig för att stryka en massa dukar och gardiner som legat i väntan i nästan ett halvår. Högen av ostrukna tygdetaljer innehöll bla julgardinerna så om jag inte gjort något annat vettigt på sommar(!)-semestern så har jag ialla fall strukit julgardinerna. Fantastiskt. Upptäckte dessutom att jag saknat gardiner i köket sedan juldito åkte ner så nu fick jag upp ett par sommargardiner. Inte illa.
Alltså är jag väl värd en vilodag!
Igår var dessutom en trevlig dag på annat sätt. Äldste sonen fyllde 26 år så vi hade middag på kvällen i närvaro av hans äldre systrar och hans farmor och farfar. Vi diskuterade hur stor förändring i livet det är att fylla 26. Då upphör ju rätten att åka på div kollektiva trafikmedel på upp-till-26-biljett. Sonen själv tyckte dock att så länge man är under trettio så är man ung eftersom man ännu är nå't på tjugo. Håller med. Detsamma upplevde jag i den åldern. Att fylla trettio, och således inte längre vara nå't på tjugo, tyckte jag personligen var lite ångestfyllt. Men nu har den ångesten gått över.
Lite ångest får jag också när jag märker hur lätt tonläget höjs så fort ordet Israel nämns. Det har jag märkt i kommentar här på bloggen och även på min gamle kamrats blogg där jag varit inne och kommenterat. Får se om jag dristar mig att kommentera saken i eget inlägg vid tillfälle.
Alltså är jag väl värd en vilodag!
Igår var dessutom en trevlig dag på annat sätt. Äldste sonen fyllde 26 år så vi hade middag på kvällen i närvaro av hans äldre systrar och hans farmor och farfar. Vi diskuterade hur stor förändring i livet det är att fylla 26. Då upphör ju rätten att åka på div kollektiva trafikmedel på upp-till-26-biljett. Sonen själv tyckte dock att så länge man är under trettio så är man ung eftersom man ännu är nå't på tjugo. Håller med. Detsamma upplevde jag i den åldern. Att fylla trettio, och således inte längre vara nå't på tjugo, tyckte jag personligen var lite ångestfyllt. Men nu har den ångesten gått över.
Lite ångest får jag också när jag märker hur lätt tonläget höjs så fort ordet Israel nämns. Det har jag märkt i kommentar här på bloggen och även på min gamle kamrats blogg där jag varit inne och kommenterat. Får se om jag dristar mig att kommentera saken i eget inlägg vid tillfälle.
Händelserik vecka II
Efter kursen i Skellefteå - ja, faktiskt några timmar innan den var helt slut - lämnade jag tillsammans med goda vänner Skellefteå och for söderut. Framåt kvällen var vi i närheten av Hallstahammar där vi tog en avstickare så jag fick köpa bokverket Studiebibeln som jag sett i annons i Dagen för några veckor sedan. Redan under studietiden tänkte jag köpa det men var väl för snål. Nu var det kul att få det för - gissar jag - en bråkdel av priset.
Något senare på kvällen slutade vår färd i Vingåker i Södemanland. Där hälsade vi på våra vänner från Syrien som bodde här i Luleå under gågna vintern. Generösa och gästfria som vanligt överöste dom oss med mat. Vi fick även träffa deras granner, en mycket trevlig familj från Eritrea som bjöd på hembakat bröd och ett jättegott kaffe.
PÅ lördagen badade vi vid Läppebadet och kunde även se ett stort kristet barnläger på den närbelägna lägergården som tillhör EFK. Roligt för våra vänner - som nästan chockats av hur okristet detta "kristna" land är - att få se flera hundra kristna barn på en gång. I går deltog vi med våra vänner i gudstjänst i Österåkers kyrka. Deras normala gudstjänstgemenskap är Vingåkers kyrka* men denna gång besökte vi den andra kyrkan i pastoratet där jag fick hjälpa "deras" präst f. Mattias** i mässan. I gudstjänsten träffade jag även två personer som hade anknytning på olika sätt upp till norrland. Kyrksverige är inte så stort.
I går eftermiddag tog jag tåget hem. Liggvagnen från Stockholm var varm som en bastu, den måste ha stått i solen hela dagen. På tågresan från Vingåker till Stockholm hände dock något som värmde mitt hjärta. Jag hamnade bredvid en man som var kurd från Iran men som bott i Sverige i över 22 år. När vi pratat en stund så berättade jag att jag hälsat på vänner från Syrien. Då frågade han "jobbar du i kyrkan?" Jag bekräftade det men underade över frågan. Då svarade han att människor i kyrkan brukar vara mer positiva mot invandrare än andra svenskar. Ett gott betyg för kyrkans folk tycker jag.
* Vingåkers kyrka är en stor korskyrka, faktikst interiörmässigt inte helt olik Skellefte lands. Alla som har överdrivet stora kyrkor som ekar tomma kunde göra ett besök i Vingåker och se hur man där på ett fint sätt inrett de bakre delarna av de olika korsarmarna med mindre andaktsplats, barnavdelning, soffgrupp, serveringsbord mm. Kyrkoherden Mattias sade till mig att det nog är så vi får göra i framtiden om vi ska kunna behålla våra kyrkor för vi kommer knappast att ha råd med både kyrkor och församlingshem.
** att kalla prästen för fader har ju i vårt land varit något exklusivt högkyrkligt (vilket uppfattats som högdraget eller rent av högfärdigt) men för våra invandrade vänner med ortodox bakgrund är det fullständigt naturligt.
Något senare på kvällen slutade vår färd i Vingåker i Södemanland. Där hälsade vi på våra vänner från Syrien som bodde här i Luleå under gågna vintern. Generösa och gästfria som vanligt överöste dom oss med mat. Vi fick även träffa deras granner, en mycket trevlig familj från Eritrea som bjöd på hembakat bröd och ett jättegott kaffe.
PÅ lördagen badade vi vid Läppebadet och kunde även se ett stort kristet barnläger på den närbelägna lägergården som tillhör EFK. Roligt för våra vänner - som nästan chockats av hur okristet detta "kristna" land är - att få se flera hundra kristna barn på en gång. I går deltog vi med våra vänner i gudstjänst i Österåkers kyrka. Deras normala gudstjänstgemenskap är Vingåkers kyrka* men denna gång besökte vi den andra kyrkan i pastoratet där jag fick hjälpa "deras" präst f. Mattias** i mässan. I gudstjänsten träffade jag även två personer som hade anknytning på olika sätt upp till norrland. Kyrksverige är inte så stort.
I går eftermiddag tog jag tåget hem. Liggvagnen från Stockholm var varm som en bastu, den måste ha stått i solen hela dagen. På tågresan från Vingåker till Stockholm hände dock något som värmde mitt hjärta. Jag hamnade bredvid en man som var kurd från Iran men som bott i Sverige i över 22 år. När vi pratat en stund så berättade jag att jag hälsat på vänner från Syrien. Då frågade han "jobbar du i kyrkan?" Jag bekräftade det men underade över frågan. Då svarade han att människor i kyrkan brukar vara mer positiva mot invandrare än andra svenskar. Ett gott betyg för kyrkans folk tycker jag.
* Vingåkers kyrka är en stor korskyrka, faktikst interiörmässigt inte helt olik Skellefte lands. Alla som har överdrivet stora kyrkor som ekar tomma kunde göra ett besök i Vingåker och se hur man där på ett fint sätt inrett de bakre delarna av de olika korsarmarna med mindre andaktsplats, barnavdelning, soffgrupp, serveringsbord mm. Kyrkoherden Mattias sade till mig att det nog är så vi får göra i framtiden om vi ska kunna behålla våra kyrkor för vi kommer knappast att ha råd med både kyrkor och församlingshem.
** att kalla prästen för fader har ju i vårt land varit något exklusivt högkyrkligt (vilket uppfattats som högdraget eller rent av högfärdigt) men för våra invandrade vänner med ortodox bakgrund är det fullständigt naturligt.
Händelserik vecka I
Nu har jag varit borta ett tag. Därför har det varit dåligt med bloggandet. Hoppas kära läsarna inte gett upp med mig. Har inte kollat besöksstatistiken. Vad har jag då gjort under veckan? Här kommer rapport. Inga hemligheter för läsarna.
Tisdag till fredag var jag på Stiftsgården i Skellefteå på Sommarkurs ordnad av Göran Larssons jubiléumsfond för judiskt-kristna relationer. (Hoppas jag fick det rätt!). Det är ju också Göran som man uppfattar som huvudtalaren - Jesper Svartvik och Anna Greta Norén får ursäkta. Dylika sommarkurser har ordnats i många år i vårt stift men detta är första gången jag deltager. Däremot har jag hört Göran flera gånger tidigare vid andra tillfällen, bla i Israel förra året. Hans sätt att förklara Gamla testamentet ger verkligen nya och fördjupade perspektiv. Däremot kan jag tycka att den nödvändiga respekten för judendomen som hela tiden bankas in ibland får tendensen (kanske mer hos Svartvik än Larsson - fick inte möjlighet fråga Jesper personligen mer om saken) att ta udden av vårt missionsuppdrag. Men ...kanske finns det mer att fördjupa sig i.
Jag har dessutom för länge sedan insett att jag en stor del av mitt liv varit ersättningsteolog, vilket numera är en styggelse. Ända sedan ungdomen har jag varit lärd att Kyrkan är det nya Israel, men jag har samtidigt varit lärd att "sin kallelse (till det judiska folket) och sina nådegåvor kan Gud inte ångra". Dvs det judiska folket är och förblir Guds eget folk på ett unikt sätt och det tar Gud aldrig tillbaka. Men kanske låg det i den förståelse av begreppet det nya Israel som jag präglades av snarare ett utvidgat Israel än ett ersatt Israel.
Hur som helst: lyssna till Göran Larsson kan man göra nästan hur länge som helst. Alla som (fortfarande) tror att judisk fromhet enbart är liktydigt med den fariséiska tro som Jesus i evangelierna polemiserar emot, borde bjuda in Göran för en kursdag.
Tisdag till fredag var jag på Stiftsgården i Skellefteå på Sommarkurs ordnad av Göran Larssons jubiléumsfond för judiskt-kristna relationer. (Hoppas jag fick det rätt!). Det är ju också Göran som man uppfattar som huvudtalaren - Jesper Svartvik och Anna Greta Norén får ursäkta. Dylika sommarkurser har ordnats i många år i vårt stift men detta är första gången jag deltager. Däremot har jag hört Göran flera gånger tidigare vid andra tillfällen, bla i Israel förra året. Hans sätt att förklara Gamla testamentet ger verkligen nya och fördjupade perspektiv. Däremot kan jag tycka att den nödvändiga respekten för judendomen som hela tiden bankas in ibland får tendensen (kanske mer hos Svartvik än Larsson - fick inte möjlighet fråga Jesper personligen mer om saken) att ta udden av vårt missionsuppdrag. Men ...kanske finns det mer att fördjupa sig i.
Jag har dessutom för länge sedan insett att jag en stor del av mitt liv varit ersättningsteolog, vilket numera är en styggelse. Ända sedan ungdomen har jag varit lärd att Kyrkan är det nya Israel, men jag har samtidigt varit lärd att "sin kallelse (till det judiska folket) och sina nådegåvor kan Gud inte ångra". Dvs det judiska folket är och förblir Guds eget folk på ett unikt sätt och det tar Gud aldrig tillbaka. Men kanske låg det i den förståelse av begreppet det nya Israel som jag präglades av snarare ett utvidgat Israel än ett ersatt Israel.
Hur som helst: lyssna till Göran Larsson kan man göra nästan hur länge som helst. Alla som (fortfarande) tror att judisk fromhet enbart är liktydigt med den fariséiska tro som Jesus i evangelierna polemiserar emot, borde bjuda in Göran för en kursdag.
Imam för en dag
...kan man säga att jag var igår. Tillsammans med några vänner var jag bjuden på middag hos en muslimsk familj. När dom bjöd hade dom hälsat via en av de inbjudna "ta imamen med". Dom menade alltså prästen men visste inte vad det hette på svenska eller vad det kristna ordet var för en sådan religiös funktionär.
Nå, det var en trevlig kväll. Lite annorlunda dock med gästerna ätande i vardagsrummet tillsammans med dem i familjen som rymdes kring soffbordet (vilket råkade vara alla män och äldre pojkar i familjen) medan övriga familjemedlemmar (vilket råkade vara kvinnor och flickor och yngre pojkar) satt på köksgolvet och åt. Men lagom till teet och kaffet så samlades alla i vardagsrummet och samtalade och skojade. En trevlig kväll. Och alla förstod till slut att jag är präst, inte imam.
Men kanske skulle man vänja sig vid att vara imam. Läste just i en tidskrift som kom i brevlådan igår* att om befolkningsutvecklingen i europa fortsätter som nu (europeerna har få barn - klart under det 2,11 barn per kvinna som i genomsnitt krävs för kulturens överlevnad medan de muslimska invandrarna har betydligt fler barn) så kommer det att innebära - om utvecklingen blir som hittills alltså - att europa har muslimsk majoritet inom 50 år, i vissa länder kommer det att gå betydligt fortare; i Nederländerna kommer den muslimska majoriteten att vara ett faktum redan om ca 15 år. Om det fortsätter som hittills vill säga. Man kan ju tänka sig att även muslimer med tiden "moderniseras" och får mer utbildade och yrkesarbetande kvinnor i större utsträckning och därmed färre barn. Men tänkvärt är det likafullt. Och värt att besinna att ännu har det inte hänt någonstans på jorden att ett område som varit kristet dominerat och sedan förlorat den kristna samhällsprägeln (nordafrika, mellanöstern) har återfått sin kristendom (som dominerande religion alltså).
Bäst jag fortsätter vara präst så länge det finns någon som vill lyssna på mina predikningar.
* Kristet perspektiv - svenskspråkig finsk kvartalstidskrift som utges av kristna inom Borgå stift (svenskspråkiga stiftet i Finland)
Åter i stugan
Nu sitter jag i min kyrkstuga igen. Nu är det söndag kväll. Sedan sist har jag alltså igår återvänt till Stefanosgården i Gagsmark (efter det att jag igår förmiddag gick på högmässa här i Gammelstad) och höll i går eftermiddag ett fortsatt föredrag om Kyrkan och predikade igår kväll vid en enkel aftongudstjänst. Idag fick jag fira högmässa och predika ännu en gång. Det var roligt. Kan faktiskt inte säga annat än att jag verkligen tycker att det är roligt att få celebrera den heliga mässan och tala Guds ord (hoppas att det jag säger är Guds ord och inte bara människors).
Efter högmässa och kaffe var det dags för hemfärd. Vi var tre bilar som for norrut samtidigt och vi tog vägen förbi byns badstrand där två av oss tog ett dopp. Premiärdoppet för mig denna sommar. Inte överdrivet varmt, men jag gillar att bada.
Väl hemma så bjöd jag två mostrar och en (ingift) morbror på fika här i stugan (vilket var bestämt sedan tidigare) och vi hade en trevlig kväll. Nu har jag bokat en tågbiljett för kommande semesterresa - och varit extremt modern och utnyttjat den nya möjligheten mobilbiljett!. Så nu återstår inte annat än att säga godnatt. Men ännu tvekar jag om jag ska sova över här eller fara hem. Kanske är det ett tecken på begynnande ålderdom att jag efter en natt här och en natt borta börjar längta hem till min egen säng.
Efter högmässa och kaffe var det dags för hemfärd. Vi var tre bilar som for norrut samtidigt och vi tog vägen förbi byns badstrand där två av oss tog ett dopp. Premiärdoppet för mig denna sommar. Inte överdrivet varmt, men jag gillar att bada.
Väl hemma så bjöd jag två mostrar och en (ingift) morbror på fika här i stugan (vilket var bestämt sedan tidigare) och vi hade en trevlig kväll. Nu har jag bokat en tågbiljett för kommande semesterresa - och varit extremt modern och utnyttjat den nya möjligheten mobilbiljett!. Så nu återstår inte annat än att säga godnatt. Men ännu tvekar jag om jag ska sova över här eller fara hem. Kanske är det ett tecken på begynnande ålderdom att jag efter en natt här och en natt borta börjar längta hem till min egen säng.
Midsommarafton
O, jag älskar det urgamla kors...
Så lyder en del av refrängen i en sång (På en avlägsen höjd) som jag har på en skiva (vinyl - och jag har en grammofon så jag kan spela den!) med Viktor Klimenko. Det är en härlig lovsång till korset som platsen för vår frälsning. Jag lyssnar på den då och då och blir uppmuntrad. Kom att tänka på den sången när jag för en stund sedan satt i Nederluleå kyrka och såg det solbelysta triumfkricifixet. Ett fenomen som uppstår ca kl 22.45-23.15 under en period av 1-2 månader varje sommar. Det är alltså bara tiden kring sommarsolståndet som solen ligger högt nog under den tid av dygnet när den är nästan i norrläge och lyser in genom fönstren på kyrkans norra sida. Vackert var det. För i år var det inga moln ivägen. Ibland har man bänkat sig förväntansfull vid kvällsandakten men bara skugga, skugga skugga. Den som inte sett det (alltså det solbelysta korset, inte skuggan!) rekommenderas å det varmaste att besöka någon av de kvällsandakter (22.30) som Nederluleå församling ordnar några gånger varje sommar under tiden kring midsommar. Hoppas också att du den gången har soligt väder. Låt dig ej luras om det är mulet när det är dags sätta sig i bilen. Det händer ofta att solen vid halvelvatiden kommer under molnen. Hoppas att du också för höra lika vacker sång (Lennart Johansson) som jag fick höra ikväll och att du får lyssna till en lika central och innehållsrik predikan (Hans Johansson) som jag fick höra ikväll.
Men hur kommer det sig att jag är i Gammelstad frågar sig alert läsare. Skulle jag inte vara på Stefanosgården i Gagsmark? Har jag skippat det?* Bort det. Jag har varit där och hållit ett föredrag om Kyrkan. Men av olika skäl fann jag anledning åka hem över natten och morgondagens förmiddag och väl hemma i Luleå kom jag på att jag lika gärna kunde sova äver i min kyrkstuga och där sitter jag nu (bärbar dator, mobilt bredband!). Tur att jag har allt nödvändigt (tandborste, pyjamas, kaffe och te) på plats. I morgon far jag tillbaka till Stefanosgården och håller föredragets del II kl 15 och predikar senare på kvällen och håller högmässa på söndagen.
Till sist lovade jag rapportera hur det gick med bilköp till dottern. Jo, vi hittade en mycket fin Golf - i Älvsbyn av alla platser! Hon bestämde sig för den. Tur att vi inte fallit för några av de tidigare exemplaren vi tittat på. Denna var mycket finare - men dyrare!
Och allra sista läser jag i NSD att hovrätten fastställde livstidsdomen för den man som som i tingsrätten dömts för mord på Caroline. Trots advokatens in-absurdum-försök att finna anledning till ogillande av åtalet. Men jag konstaterar att för oss alla - fördömelsevärda syndare - gäller Jesu ord i Jh 5:24: Den som hört mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen** utan har övergått från döden till livet.
* jag kunde ju ha råkat åtlyda Kyrksysters halvkvävt outsagda men antydda råd i en tidgare kommentar att inte ha mitt umgänge med foilk som jag inte borde träffa pga någon historia. Men jag tog Frälsaren till föredöme: han brydde sig inte heller när folk tyckte att han träffade fel folk (publikaner och syndare).
** Guds dom - inte tingsrätters och hovrätters
Så lyder en del av refrängen i en sång (På en avlägsen höjd) som jag har på en skiva (vinyl - och jag har en grammofon så jag kan spela den!) med Viktor Klimenko. Det är en härlig lovsång till korset som platsen för vår frälsning. Jag lyssnar på den då och då och blir uppmuntrad. Kom att tänka på den sången när jag för en stund sedan satt i Nederluleå kyrka och såg det solbelysta triumfkricifixet. Ett fenomen som uppstår ca kl 22.45-23.15 under en period av 1-2 månader varje sommar. Det är alltså bara tiden kring sommarsolståndet som solen ligger högt nog under den tid av dygnet när den är nästan i norrläge och lyser in genom fönstren på kyrkans norra sida. Vackert var det. För i år var det inga moln ivägen. Ibland har man bänkat sig förväntansfull vid kvällsandakten men bara skugga, skugga skugga. Den som inte sett det (alltså det solbelysta korset, inte skuggan!) rekommenderas å det varmaste att besöka någon av de kvällsandakter (22.30) som Nederluleå församling ordnar några gånger varje sommar under tiden kring midsommar. Hoppas också att du den gången har soligt väder. Låt dig ej luras om det är mulet när det är dags sätta sig i bilen. Det händer ofta att solen vid halvelvatiden kommer under molnen. Hoppas att du också för höra lika vacker sång (Lennart Johansson) som jag fick höra ikväll och att du får lyssna till en lika central och innehållsrik predikan (Hans Johansson) som jag fick höra ikväll.
Men hur kommer det sig att jag är i Gammelstad frågar sig alert läsare. Skulle jag inte vara på Stefanosgården i Gagsmark? Har jag skippat det?* Bort det. Jag har varit där och hållit ett föredrag om Kyrkan. Men av olika skäl fann jag anledning åka hem över natten och morgondagens förmiddag och väl hemma i Luleå kom jag på att jag lika gärna kunde sova äver i min kyrkstuga och där sitter jag nu (bärbar dator, mobilt bredband!). Tur att jag har allt nödvändigt (tandborste, pyjamas, kaffe och te) på plats. I morgon far jag tillbaka till Stefanosgården och håller föredragets del II kl 15 och predikar senare på kvällen och håller högmässa på söndagen.
Till sist lovade jag rapportera hur det gick med bilköp till dottern. Jo, vi hittade en mycket fin Golf - i Älvsbyn av alla platser! Hon bestämde sig för den. Tur att vi inte fallit för några av de tidigare exemplaren vi tittat på. Denna var mycket finare - men dyrare!
Och allra sista läser jag i NSD att hovrätten fastställde livstidsdomen för den man som som i tingsrätten dömts för mord på Caroline. Trots advokatens in-absurdum-försök att finna anledning till ogillande av åtalet. Men jag konstaterar att för oss alla - fördömelsevärda syndare - gäller Jesu ord i Jh 5:24: Den som hört mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen** utan har övergått från döden till livet.
* jag kunde ju ha råkat åtlyda Kyrksysters halvkvävt outsagda men antydda råd i en tidgare kommentar att inte ha mitt umgänge med foilk som jag inte borde träffa pga någon historia. Men jag tog Frälsaren till föredöme: han brydde sig inte heller när folk tyckte att han träffade fel folk (publikaner och syndare).
** Guds dom - inte tingsrätters och hovrätters
Saknad MC
Sista dagarna har jag känt mig lite stressad och rastlös. Kan finnas många skäl till det. Ett kan vara att det nu gått drygt två veckor av min semester och jag har inte på långa vägar gjort det jag hade tänkt. Ett annat skäl kan vara att jag ägnat en hel del tid åt att kolla annonser efter bilar i - hittills fåfängt - försök hitta lämplig bil åt äldsta dottern. (Men nu har vi en på G som vi ska titta på i morgon, återkommer med rapport om utfallet.) Hittills har de bilar vi åkt och spanat in varit betydligt sämre än utlovat.
Men idag när jag åkte bil till staden för att uträtta något ärende insåg jag skälet till min påkomna rastlöshet: jag har inte kört (OBS! inte åkt!) motorcykel på fem veckor! Och det mitt i bästa säsongen! Katastrof. Jag har ännu inte - trots flera påstötningar till både verkstad och försäkringsbolag - fått något besked om huruvida dom tänker laga hojen eller lösa in den eller ge mig en (lite mindre) slant så jag fixar den själv i utbyte mot att jag slipper självrisken eller vad?? Och när den står på verkstad så blir det ju inget åka av. Idag alltså, när jag åkte bil, så insåg jag hur mycket jag saknar att köra motorcykel och framför allt insåg jag hur avstressande det är. Inte undra på att jag börjar känna mig som en krutdurk inombords.*
Fick idag ett mail från en äldre kollega som vittnade om att bara vetskapen om att hojen står i garaget och att man alltså kan, om man vill, ta en tur - bara detta gör gott för själen.
Men att ha hojen på verkstaden det är inte avstressande. Om inte annat får jag snart ringa någon av mina vänner och be att få hänga med på en tur.
* jag skulle ju kunna skriva att det är tur att jag tillhör svenska kyrkan eftersom "Svenska kyrkan" - enligt sin hemsida - "är ett rum för stillhet och eftertanke. En plats att hämta kraft ifrån". Men det skriver jag inte eftersom den grupp jag representerar i kyrkovalet (Frimodig kyrka - rösta på Frimodig kyrka i kyrkovalet 20 sept!) tycker att allt detta som har att göra med svenska kyrkans informations- och kommunikationspolicystrategi i grunden är ett meningslöst floskelproducerande som bara kostar onödiga pengar.
Men idag när jag åkte bil till staden för att uträtta något ärende insåg jag skälet till min påkomna rastlöshet: jag har inte kört (OBS! inte åkt!) motorcykel på fem veckor! Och det mitt i bästa säsongen! Katastrof. Jag har ännu inte - trots flera påstötningar till både verkstad och försäkringsbolag - fått något besked om huruvida dom tänker laga hojen eller lösa in den eller ge mig en (lite mindre) slant så jag fixar den själv i utbyte mot att jag slipper självrisken eller vad?? Och när den står på verkstad så blir det ju inget åka av. Idag alltså, när jag åkte bil, så insåg jag hur mycket jag saknar att köra motorcykel och framför allt insåg jag hur avstressande det är. Inte undra på att jag börjar känna mig som en krutdurk inombords.*
Fick idag ett mail från en äldre kollega som vittnade om att bara vetskapen om att hojen står i garaget och att man alltså kan, om man vill, ta en tur - bara detta gör gott för själen.
Men att ha hojen på verkstaden det är inte avstressande. Om inte annat får jag snart ringa någon av mina vänner och be att få hänga med på en tur.
* jag skulle ju kunna skriva att det är tur att jag tillhör svenska kyrkan eftersom "Svenska kyrkan" - enligt sin hemsida - "är ett rum för stillhet och eftertanke. En plats att hämta kraft ifrån". Men det skriver jag inte eftersom den grupp jag representerar i kyrkovalet (Frimodig kyrka - rösta på Frimodig kyrka i kyrkovalet 20 sept!) tycker att allt detta som har att göra med svenska kyrkans informations- och kommunikationspolicystrategi i grunden är ett meningslöst floskelproducerande som bara kostar onödiga pengar.
Femte dagen på resten av mitt liv*
Om jag inte räknat fel så ska det vara det nu. Kanske bäst att låta min gamle kamrat kontrollräkna - han var ju naturvetare i gymnasiet, jag bara samhällsvetare.
Dag 2
I fredags alltså. Vad gjorde jag då? Ingen aning. Eller var det då jag var till Boden och kollade på några gamla bilar med äldsta dottern, vilka hon dock inte köpte. En sak vet jag: jag dammsög inte. Jag gick ut och åt för jag orkade inte laga middag.
Dag 3
I lördags. Då åkte jag först mot Kalix. Snabbtitt förbi svärför och sedan en nästan lika snabb sväng till Kalix för att titta på annan begagnad bil åt dottern. Jag tyckte kanske hon kunde ta den men själv tyckte hon nog den vara lite för skruttig när jag beskrev den i telefon så vi letar vidare. Under provturen körde jag så att jag kunde se bloggrannens, med make, Hannas blå hus, men ansåg inte att jag hade tid titta förbi. Får bli en annan gång. Jag hade nåmligen bråttom komma dit jag egentligen var på väg: Malmberget. Hade tänkt titta in på Sirillus i Överkalix en stund och surra med Bengt Pohjanen men han var i Haparande för repetition av Krigsoperan.
Nå till Malmberget kom jag i början av eftermiddagen för helgbesök hos nuvarande kyrkoherden därstädes, min mångårige kamrat (ända sedan gymnasietiden) och likaledas mångårige kollega i Nederluleå under det glada åttiotalet - Mats.
Roligt komma tillbaka till Malmberget. Sedan kyrkan flyttades (1974?) har jag nog bara varit där någon enstaka gång, bla på en vigsel. I början av sjuttiotalet var jag också där några gånger när kyrkan låg på sin gamla plats. Lite sorgligt att se detta samhälle sakta brytas ner av den sk gropen som underminerar marken och tvingar invånarna att flytta och utrymma allt större områden. En eftermiddagspromenad lät mig med egna ögon se det nu allt ödsligare fd centrat av ett en gång betydligt livligare samhälle.
Kollegan Mats hade två dop i kyrkan på eftermiddagen och då jag inte hade annat vettigt att göra under tiden så satt jag med i kyrkan. Det gjorde att jag sedan blev medbjuden på dopkaffet av en familj som jag väl kände igen. Mycket riktigt: dom var uppflyttade från Luleå. Deras förra barn döpte jag i Hertsökyrkan för ca ett eller två år sedan. Så kan det gå.
Dag 4
Söndagen innebar också givetvis besök i kyrkan. Högmässa som jag fick förmånen koncelebrera** med Mats. Fin stämning i gudstjänsten. Mycket folk och ännu fler lär det vara under vintertiden. Roligt med många invandrare som deltog, de flesta från Eritrea. Det kan inte hjälpas att man tycker det är vackert med kvinnorna klädda i sina långa sjalar. Fint också att en av de anställda stod med ett koptiskt kors i handen vid utgången som dom på orodoxt vis kunde kyssa när dom gick ut.
Det ger ett lite märkligt intryck att vara i Malmbergets kyrka. Just denna byggnad uppfördes alltså 1974 men (så vitt jag förstår) i exakt samma stil och utseende som den gamla från 40-talet. Det betyder att dörrar, föntser och annan inredning är ca 60 år gammal, men man får bestämt känslan att det är mycket äldre. Det är något slags gammalt stuk över alltihop. Kanske har det också att göra med att kyrkan är väl inbedd och inpredikad.
Här har ju firats ett mycket medvetet och profilerat (högkyrkligt) gudsjänstliv under Rune Klingerts tid som kyrkoherde. Åtskilligt av det som finns i kyrkans nuvarande handbok har provats fram här. Även andra andliga strömningar har satt sin präghel: än i denna dag har västlaestadianerna årliga samlingar i kyrkan. Den ungdomsväckelse på 70-talet - som jag i andra sammanhang nämnt och som påverkade mig starkt - kan väl i någon mån sägas haft sin upprinnelse här då det var i Malmberget som Bengt Pohjanen började som präst.
Kul alltså att vara där och roligt erfara att det nuvarande prästerskapet i församlingen är sådana som vill ta vara på det bästa ur svenska kyrkans liturgiska arv ***.En sannskyldig oas kan detta bli i en kyrka där mycket rasar i allt snabbare takt.
Söndasgeftermiddagen innebar en liten biltur i bygden genom de två grannsamhällena Koskullskulle och Gällivare. På vägen åkte vi även förbi det nya bönhus som västlaestadianerna håller på att bygga. Givetvis gjorde vi korstecken i bilen när vi passerade bönhusbygget. Jag noterade - till min glädje - att det vara ett stort och tydligt synligt kors på ytterväggen, något som västlaestadianska bönhuset i Luleå saknar. Håller västlaestadianerna möjligen på att bli mer "katolska"?
Givetvis avslutades kvällen med bastubad.
Dag 5
Idag alltså, åkte jag hem. Tog vägen över Porjus och Jokkmokk och sedan ner efter Luleälven. Klart vackrare väg och särskilt sträckan efter Porjus innehöll ju kurvor som fick det att börja klia - lite - i motorcykeltarmen.
Nu är jag hemma. Nu har jag fyllt min plikt mot kära läsarna (så nu behöver gamle kamraten inte gnälla på mig på några dagar) men nu slutar jag räkna dagar i mitt nya liv. Nu ska jag koncentrerar mig på att leva det.
* om eventuella nytillkomna läsare behöver hjälp att förstå hur och varför jag räknar som jag gör så hänvisas till föregående inlägg.
** koncelebrera= präster står tillsammans vid altaret under nattvardsritualet och läser nattvardsbönen och instiftelseorden tillsammans.
*** dock fanns givetvis vissa små detaljer att justera innan man når fulländningen. Jag får väl uppmuntra församlingens unge komminister att ta fram slipstenen och slipa diamanten..
Dag 2
I fredags alltså. Vad gjorde jag då? Ingen aning. Eller var det då jag var till Boden och kollade på några gamla bilar med äldsta dottern, vilka hon dock inte köpte. En sak vet jag: jag dammsög inte. Jag gick ut och åt för jag orkade inte laga middag.
Dag 3
I lördags. Då åkte jag först mot Kalix. Snabbtitt förbi svärför och sedan en nästan lika snabb sväng till Kalix för att titta på annan begagnad bil åt dottern. Jag tyckte kanske hon kunde ta den men själv tyckte hon nog den vara lite för skruttig när jag beskrev den i telefon så vi letar vidare. Under provturen körde jag så att jag kunde se bloggrannens, med make, Hannas blå hus, men ansåg inte att jag hade tid titta förbi. Får bli en annan gång. Jag hade nåmligen bråttom komma dit jag egentligen var på väg: Malmberget. Hade tänkt titta in på Sirillus i Överkalix en stund och surra med Bengt Pohjanen men han var i Haparande för repetition av Krigsoperan.
Nå till Malmberget kom jag i början av eftermiddagen för helgbesök hos nuvarande kyrkoherden därstädes, min mångårige kamrat (ända sedan gymnasietiden) och likaledas mångårige kollega i Nederluleå under det glada åttiotalet - Mats.
Roligt komma tillbaka till Malmberget. Sedan kyrkan flyttades (1974?) har jag nog bara varit där någon enstaka gång, bla på en vigsel. I början av sjuttiotalet var jag också där några gånger när kyrkan låg på sin gamla plats. Lite sorgligt att se detta samhälle sakta brytas ner av den sk gropen som underminerar marken och tvingar invånarna att flytta och utrymma allt större områden. En eftermiddagspromenad lät mig med egna ögon se det nu allt ödsligare fd centrat av ett en gång betydligt livligare samhälle.
Kollegan Mats hade två dop i kyrkan på eftermiddagen och då jag inte hade annat vettigt att göra under tiden så satt jag med i kyrkan. Det gjorde att jag sedan blev medbjuden på dopkaffet av en familj som jag väl kände igen. Mycket riktigt: dom var uppflyttade från Luleå. Deras förra barn döpte jag i Hertsökyrkan för ca ett eller två år sedan. Så kan det gå.
Dag 4
Söndagen innebar också givetvis besök i kyrkan. Högmässa som jag fick förmånen koncelebrera** med Mats. Fin stämning i gudstjänsten. Mycket folk och ännu fler lär det vara under vintertiden. Roligt med många invandrare som deltog, de flesta från Eritrea. Det kan inte hjälpas att man tycker det är vackert med kvinnorna klädda i sina långa sjalar. Fint också att en av de anställda stod med ett koptiskt kors i handen vid utgången som dom på orodoxt vis kunde kyssa när dom gick ut.
Det ger ett lite märkligt intryck att vara i Malmbergets kyrka. Just denna byggnad uppfördes alltså 1974 men (så vitt jag förstår) i exakt samma stil och utseende som den gamla från 40-talet. Det betyder att dörrar, föntser och annan inredning är ca 60 år gammal, men man får bestämt känslan att det är mycket äldre. Det är något slags gammalt stuk över alltihop. Kanske har det också att göra med att kyrkan är väl inbedd och inpredikad.
Här har ju firats ett mycket medvetet och profilerat (högkyrkligt) gudsjänstliv under Rune Klingerts tid som kyrkoherde. Åtskilligt av det som finns i kyrkans nuvarande handbok har provats fram här. Även andra andliga strömningar har satt sin präghel: än i denna dag har västlaestadianerna årliga samlingar i kyrkan. Den ungdomsväckelse på 70-talet - som jag i andra sammanhang nämnt och som påverkade mig starkt - kan väl i någon mån sägas haft sin upprinnelse här då det var i Malmberget som Bengt Pohjanen började som präst.
Kul alltså att vara där och roligt erfara att det nuvarande prästerskapet i församlingen är sådana som vill ta vara på det bästa ur svenska kyrkans liturgiska arv ***.En sannskyldig oas kan detta bli i en kyrka där mycket rasar i allt snabbare takt.
Söndasgeftermiddagen innebar en liten biltur i bygden genom de två grannsamhällena Koskullskulle och Gällivare. På vägen åkte vi även förbi det nya bönhus som västlaestadianerna håller på att bygga. Givetvis gjorde vi korstecken i bilen när vi passerade bönhusbygget. Jag noterade - till min glädje - att det vara ett stort och tydligt synligt kors på ytterväggen, något som västlaestadianska bönhuset i Luleå saknar. Håller västlaestadianerna möjligen på att bli mer "katolska"?
Givetvis avslutades kvällen med bastubad.
Dag 5
Idag alltså, åkte jag hem. Tog vägen över Porjus och Jokkmokk och sedan ner efter Luleälven. Klart vackrare väg och särskilt sträckan efter Porjus innehöll ju kurvor som fick det att börja klia - lite - i motorcykeltarmen.
Nu är jag hemma. Nu har jag fyllt min plikt mot kära läsarna (så nu behöver gamle kamraten inte gnälla på mig på några dagar) men nu slutar jag räkna dagar i mitt nya liv. Nu ska jag koncentrerar mig på att leva det.
* om eventuella nytillkomna läsare behöver hjälp att förstå hur och varför jag räknar som jag gör så hänvisas till föregående inlägg.
** koncelebrera= präster står tillsammans vid altaret under nattvardsritualet och läser nattvardsbönen och instiftelseorden tillsammans.
*** dock fanns givetvis vissa små detaljer att justera innan man når fulländningen. Jag får väl uppmuntra församlingens unge komminister att ta fram slipstenen och slipa diamanten..
Första dagen på resten av ditt liv
Igår var alltså rätta dagen för mitt prästvigningsjubileum, det som jag i praktiken firade tillsammans med två prästvigningskamrater redan i söndags. Men en liten markering gjorde jag igår också tillsammans med några vänner. Fick också en hälsning från andra vänner vilka önskade mig ytterligare 30 välsignade prästår. I så fall skulle jag bli över 85 år. Nå, min svärfar är i den åldern och han håller fortfarande någon gudstjänst då och då, så visst...
När jag prästvigdes fick jag av en vän till familjen en tavla. Hon hade själv målat ett fint motiv med en vacker blomma och sedan skrivit psalmtexten
Sänd av himlens sol en strimma
Herre över mödans dag
Skänk åt varje dagsverkstimma
kraften av ditt välbehag
Fyll mitt hjärta med den tro
varur trogen tjänst kan gro
Uppmuntrande och fina ord. Har alltid haft tavlan i arbetsrummet så jag har regelbundet sett den och läst psalmen för mig själv under åren. Givetvis är det en bön även för framtiden.
När jag tänker tillbaka på de trettio åren och ser utvecklingen i landet och svenska kyrkan och jämför hur det var då med hur det är nu; ja, då kan man givetvis känna viss sorg. Kyrkans och den kristna trons - i vart fall den yttre religiösa sedens - ställning i folklivet har försvagats. Se fr a statistiken för konfirmandarbetet. Men än större förändring är väl de innehållsliga. Det stundande beslutet om vigsel av samkönade par även i kyrkans regi visar på en förändring i det grundläggande teologiska synsättet som för några årtionden sedan framstod som fullständigt omöjligt. Den på senare år etablerade rekryteringspolicyn, för fr a präster men även för andra anställda i kyrkan, innebär ju också att dessa innehållsliga förändringar i kyrkan kommer att fortgå och att accelerera.
Nu låter jag som en gnällspik - och det är jag ju, ivart fall när det gäller det officiella kyrkosystemet (som alltmer fjärmar sig från de personliga kristna på "golvet").
Men glädjeämnen finns också för mig (personligen) när jag nu firar trettio år som präst. Framför allt detta att jag fortfarande känner samma glädje i det som är prästämbetets centrala uppgifter: att fira mässa och predika. Glädje också att jag fortfarande får erfara att de himelska kanalerna inte är helt tillslutna utan att jag kan erfara mig buren av den Helige Andes inspiration och människors förböner.
Nog ska jag kunna köra på i alla fall några år till.
När jag prästvigdes fick jag av en vän till familjen en tavla. Hon hade själv målat ett fint motiv med en vacker blomma och sedan skrivit psalmtexten
Sänd av himlens sol en strimma
Herre över mödans dag
Skänk åt varje dagsverkstimma
kraften av ditt välbehag
Fyll mitt hjärta med den tro
varur trogen tjänst kan gro
Uppmuntrande och fina ord. Har alltid haft tavlan i arbetsrummet så jag har regelbundet sett den och läst psalmen för mig själv under åren. Givetvis är det en bön även för framtiden.
När jag tänker tillbaka på de trettio åren och ser utvecklingen i landet och svenska kyrkan och jämför hur det var då med hur det är nu; ja, då kan man givetvis känna viss sorg. Kyrkans och den kristna trons - i vart fall den yttre religiösa sedens - ställning i folklivet har försvagats. Se fr a statistiken för konfirmandarbetet. Men än större förändring är väl de innehållsliga. Det stundande beslutet om vigsel av samkönade par även i kyrkans regi visar på en förändring i det grundläggande teologiska synsättet som för några årtionden sedan framstod som fullständigt omöjligt. Den på senare år etablerade rekryteringspolicyn, för fr a präster men även för andra anställda i kyrkan, innebär ju också att dessa innehållsliga förändringar i kyrkan kommer att fortgå och att accelerera.
Nu låter jag som en gnällspik - och det är jag ju, ivart fall när det gäller det officiella kyrkosystemet (som alltmer fjärmar sig från de personliga kristna på "golvet").
Men glädjeämnen finns också för mig (personligen) när jag nu firar trettio år som präst. Framför allt detta att jag fortfarande känner samma glädje i det som är prästämbetets centrala uppgifter: att fira mässa och predika. Glädje också att jag fortfarande får erfara att de himelska kanalerna inte är helt tillslutna utan att jag kan erfara mig buren av den Helige Andes inspiration och människors förböner.
Nog ska jag kunna köra på i alla fall några år till.
Stefanosgården
Det är en liten kurs-, läger-, retreatgård som drivs i privat regi. Den ligger i byn Gagsmark i Byske församling (gå¨in på nätet och sök så får du en vägbeskrivning). Det är ett fint och vackert och stillsamt ställe, väl värt ett besök.
Aktiviteter pågår under sommarhalvåret.
Under midsommarhelgen kommer jag själv att medverka med föredrag och predikan, enligt följande:
Midsommarafton (fredag)
Kvällsföredrag: "Guds eller människors kyrka" del I
Midsommardagen* (lördag)
På eftermiddagen "Guds eller människors kyrka" del II)
Kvällsgudstjänst "Var stark och frimodig"
Söndag (Joh döparens dag)
Högmässa
Välkommen - får jag väl säga trots att jag själv är gäst på stället.
* Midsommardagens förmiddag är det gudstjänst ledd av präst från Byske församling
Aktiviteter pågår under sommarhalvåret.
Under midsommarhelgen kommer jag själv att medverka med föredrag och predikan, enligt följande:
Midsommarafton (fredag)
Kvällsföredrag: "Guds eller människors kyrka" del I
Midsommardagen* (lördag)
På eftermiddagen "Guds eller människors kyrka" del II)
Kvällsgudstjänst "Var stark och frimodig"
Söndag (Joh döparens dag)
Högmässa
Välkommen - får jag väl säga trots att jag själv är gäst på stället.
* Midsommardagens förmiddag är det gudstjänst ledd av präst från Byske församling
Dom och försvar
Sent igår kväll råkade jag i min allmänna sysslolöshet zappa in på SVT 24 och fick se en repris av Västerbottensnytt. Där meddelades att dom kommit i målet mot kyrkvaktmästaren i Vännäs som polisanmälts för brott mot griftefriden pga det krossande av kistlock i samband med gravsättning som han gjort vilket rapporterats i Uppdrag granskning.
Han blev frikänd!
Skälet var - enligt det korta referatet i nyhetssändningen - att eftersom det saknats tydliga regler för arbetet så kan man inte ställa den enskilde anställde till ansvar. Ansvaret måste läggas högrer upp i hierarkin. Jag tycker det var skönt att han blev frikänd. Uppenbarligen har ju här funnits en sedan länge accepterad kultur på många begravningsplatser i landet. Då måste man ta itu med hela den kulturen om man vill ha en ändring, inte hoppa på enskilda personer. Annars är det ju typiskt i vårt land att vi alltid ska hitta enskilda personer som syndabockar. (Jag uppreper vad jag skrev redan när frågan var aktuell: för min personliga del spelar det ingen roll om kistlocket krossas när jag väl ligger i graven.)
En annan händelse där vi väntar på domsutslaget är ju det sk Carolin-fallet. Men från hovrätten. I förhandlingarna i hovrätten har ju försvarsadvokaten Silbersky drivit tesen att den dödade kvinnan kan ha ha varit död redan innan hon blev skjuten och att den åtalade därför inte kan fällas för mord. För detta försvar har Silbersky blivit utsatt för kritik. Många tycker att hans tanke är orimlig. Och många ifrågasätter hur han kan försvara en "mördare". Jag vill nu inte ta ställning i själva skuldfrågan, därtill är jag alldeles för juridiskt okunnig. Men jag kan konstatera en sak: Silbersky tar verkligen sin roll som försvarare på allvar. Vem som helst - hur dömd den personen än redan är i allmännhetens ögon - har rätt till ett försvar. Om försvararen sedan blir utsatt för kritik eller klander för sitt försvar må vara: han gör sin plikt till det yttersta.
Här blir det plats för en liknelse. För vi känner ju igen talet om försvarare också från det andliga sammanhanget. Vi har en försvarare hos Fadern. Han tar sig an de mest hopplösa fall. Han är beredd att försvara dem till det yttersta. Ja, så långt att det kostar försvararen livet. På korset!
Han blev frikänd!
Skälet var - enligt det korta referatet i nyhetssändningen - att eftersom det saknats tydliga regler för arbetet så kan man inte ställa den enskilde anställde till ansvar. Ansvaret måste läggas högrer upp i hierarkin. Jag tycker det var skönt att han blev frikänd. Uppenbarligen har ju här funnits en sedan länge accepterad kultur på många begravningsplatser i landet. Då måste man ta itu med hela den kulturen om man vill ha en ändring, inte hoppa på enskilda personer. Annars är det ju typiskt i vårt land att vi alltid ska hitta enskilda personer som syndabockar. (Jag uppreper vad jag skrev redan när frågan var aktuell: för min personliga del spelar det ingen roll om kistlocket krossas när jag väl ligger i graven.)
En annan händelse där vi väntar på domsutslaget är ju det sk Carolin-fallet. Men från hovrätten. I förhandlingarna i hovrätten har ju försvarsadvokaten Silbersky drivit tesen att den dödade kvinnan kan ha ha varit död redan innan hon blev skjuten och att den åtalade därför inte kan fällas för mord. För detta försvar har Silbersky blivit utsatt för kritik. Många tycker att hans tanke är orimlig. Och många ifrågasätter hur han kan försvara en "mördare". Jag vill nu inte ta ställning i själva skuldfrågan, därtill är jag alldeles för juridiskt okunnig. Men jag kan konstatera en sak: Silbersky tar verkligen sin roll som försvarare på allvar. Vem som helst - hur dömd den personen än redan är i allmännhetens ögon - har rätt till ett försvar. Om försvararen sedan blir utsatt för kritik eller klander för sitt försvar må vara: han gör sin plikt till det yttersta.
Här blir det plats för en liknelse. För vi känner ju igen talet om försvarare också från det andliga sammanhanget. Vi har en försvarare hos Fadern. Han tar sig an de mest hopplösa fall. Han är beredd att försvara dem till det yttersta. Ja, så långt att det kostar försvararen livet. På korset!
Att vara gammaldags
I en kommentar till mitt inlägg i natt* om två trevliga dagar har vännen Andreas påmint mig om något som jag - enligt honom - lär har skämtat om någon gång om psalmmelodiers ålder. Detta har jag inget minne av. Brukar inte hålla reda på melodiers ålder. Hellre texters ålder. Men kanske var jag på sällsynt skämtsamt humör så det spillde över även på melodierna.
Men nu ska jag prata allvar. Jag skojade lite i förra inlägget om mina vänner laestadianerna som kan vara lite gammaldags. (Det gäller ju att hålla skämtandet på lagom nivå så att det kittlar folk lite men lockar dem att trots allt läsa vidare, men inte så mycket att det skrämmer bort dem. En smal balansgång?) En sådan "gammaldags"-variant är ju att den västlaestadianska församlingen (gamla laestadianska församlingen som dom också kallar sig) håller fast vid gamla psalmboken (från 1937) och så länge dom levde sakramentalt inom kyrkans gemenskap ville att högmässor och förättningar (tex dop) skulle ske enligt gamla handboken (från 1942). Jag minns ett tillfälle för många år sedan när jag talade med en grupp predikanter om den saken. Då uttryckte sig en av dem ungefär så: det faktum att vi håller fast vid de gamla ordningarna betyder ju inte att vi anser det vara en definitiv gräns just där så att allt det nya är oacceptabelt. Istället menade han att det dom upplever sig se i svenska kyrkan är en tydlig förändring i en riktning som dom inte kan gilla och då blir fasthållandet vid de gamla böckerna en punkt där man liksom kan ta spjärn i utförsbacken och se till att man inte glider med vidare utför. Så beskrivet tycker jag att man får en annan förståelse för saken.
Jag kan faktiskt till många delar hålla med. Dock tycker jag nog personligen att nuvarande psalmboken i allt väsentligt är bättre än den gamla. Det har tillkommit många fina psalmer (tänk tex på "Gud är trofast", och "Namnet Jesus aldrig mister genom tiderna sin glans"- den senare dock i det sk "tillägget") och de som försvunnit är istort sett sådana som aldrig användes (den enda jag verkligen saknar är gamla psalmboken 146 "Vem är den stora skaran där..."). Vad gudstjänstordningarna beträffar så uppskattar jag verkligen högmässoordningen från 1986. Grundintentionen i den är god. Men det finns i den en uppsjö alternativ att välja mellan - de flesta (enligt min ringa mening) mycket bra, andra mindre bra men acceptabla, andra dåliga, några tyvärr helt oacceptabla. Man får välja och söka sig fram. Problemet blir ju att tjänstgörande präst kan ha helt annan "smak" än man själv och därför kan det bjudas något som smakar bittert i munnen eller kanske snarare är helt smaklöst.
MEN....
...och detta blir problemet - även för mig. Av de tendenser man hittills kunnat se av den kommande utvecklingen av både liturgi och psalmer så har även en i grunden modernt högkyrklig person som jag, som gillar stora delar av nuvarande ritual och nuvarande psalmbok, anledning känna stor oro. Jag fruktar att när nästa helt nya version av kyrkans handbok och en helt ny upplaga av psalmboken kommer** då är risken överhängande att även jag blir en anhängare av "gamla" böckerna dvs de nuvarande***. Alltså att jag i grunden blir likadan som västlaestadianerna men bara en generation senare.
* om någon undrar hur jag kan blogga både dag och natt så påminner jag om att jag har semester.
** för några år sedan presenterades ett förslag till ny handbok, men det blev så kritiserat så det drogs tillbaka (och ligger nu, gissar jag, och "mognar" i väntan på att kyrk/präst-opinionen ska förändras och då återkommer det nog i ännu värre variant, fruktar jag.)
*** när sagda förslag presenterades så sade en kollega och gammal kamrat till mig att det föreslagna nya dopritualet skulle han (om det blev antaget) vägra använda för det var överhuvudtaget inget kristet dopritual.
Men nu ska jag prata allvar. Jag skojade lite i förra inlägget om mina vänner laestadianerna som kan vara lite gammaldags. (Det gäller ju att hålla skämtandet på lagom nivå så att det kittlar folk lite men lockar dem att trots allt läsa vidare, men inte så mycket att det skrämmer bort dem. En smal balansgång?) En sådan "gammaldags"-variant är ju att den västlaestadianska församlingen (gamla laestadianska församlingen som dom också kallar sig) håller fast vid gamla psalmboken (från 1937) och så länge dom levde sakramentalt inom kyrkans gemenskap ville att högmässor och förättningar (tex dop) skulle ske enligt gamla handboken (från 1942). Jag minns ett tillfälle för många år sedan när jag talade med en grupp predikanter om den saken. Då uttryckte sig en av dem ungefär så: det faktum att vi håller fast vid de gamla ordningarna betyder ju inte att vi anser det vara en definitiv gräns just där så att allt det nya är oacceptabelt. Istället menade han att det dom upplever sig se i svenska kyrkan är en tydlig förändring i en riktning som dom inte kan gilla och då blir fasthållandet vid de gamla böckerna en punkt där man liksom kan ta spjärn i utförsbacken och se till att man inte glider med vidare utför. Så beskrivet tycker jag att man får en annan förståelse för saken.
Jag kan faktiskt till många delar hålla med. Dock tycker jag nog personligen att nuvarande psalmboken i allt väsentligt är bättre än den gamla. Det har tillkommit många fina psalmer (tänk tex på "Gud är trofast", och "Namnet Jesus aldrig mister genom tiderna sin glans"- den senare dock i det sk "tillägget") och de som försvunnit är istort sett sådana som aldrig användes (den enda jag verkligen saknar är gamla psalmboken 146 "Vem är den stora skaran där..."). Vad gudstjänstordningarna beträffar så uppskattar jag verkligen högmässoordningen från 1986. Grundintentionen i den är god. Men det finns i den en uppsjö alternativ att välja mellan - de flesta (enligt min ringa mening) mycket bra, andra mindre bra men acceptabla, andra dåliga, några tyvärr helt oacceptabla. Man får välja och söka sig fram. Problemet blir ju att tjänstgörande präst kan ha helt annan "smak" än man själv och därför kan det bjudas något som smakar bittert i munnen eller kanske snarare är helt smaklöst.
MEN....
...och detta blir problemet - även för mig. Av de tendenser man hittills kunnat se av den kommande utvecklingen av både liturgi och psalmer så har även en i grunden modernt högkyrklig person som jag, som gillar stora delar av nuvarande ritual och nuvarande psalmbok, anledning känna stor oro. Jag fruktar att när nästa helt nya version av kyrkans handbok och en helt ny upplaga av psalmboken kommer** då är risken överhängande att även jag blir en anhängare av "gamla" böckerna dvs de nuvarande***. Alltså att jag i grunden blir likadan som västlaestadianerna men bara en generation senare.
* om någon undrar hur jag kan blogga både dag och natt så påminner jag om att jag har semester.
** för några år sedan presenterades ett förslag till ny handbok, men det blev så kritiserat så det drogs tillbaka (och ligger nu, gissar jag, och "mognar" i väntan på att kyrk/präst-opinionen ska förändras och då återkommer det nog i ännu värre variant, fruktar jag.)
*** när sagda förslag presenterades så sade en kollega och gammal kamrat till mig att det föreslagna nya dopritualet skulle han (om det blev antaget) vägra använda för det var överhuvudtaget inget kristet dopritual.
En trevlig dag I och II
I
Då blev det vad jag kallar en trevlig dag. Så brukar näst äldsta dottern och jag säga till varandra när vi gjort något roligt tillsammans. Jag tror att orden egentligen är Klas Kättermus' på någon skiva som vi i kasettform spelade i bilstereon till leda under semestrarna under barnens uppväxt. Nå, i vart fall blev det en trevlig dag igår (lördag) då jag träffade sagda dotter tillsammans med mina föräldrar i min kyrkstuga för fika. Mysigt och trevligt efter det att vi först lyssnat på kyrkklockorna i Gammelstads kyrka vid helgsmålsringningen och sedan sjungit psalmen Det ringer till vila ur gamla psalmboken (453). I kyrkstugan ska allt vara gammaldags så där har jag bara gamla psalmböcker. Känner mig nästan som en laestadian. Om man inte kan bli en riktig laestadian genom att tro som Laestadius så kan man ju alltid försöka ett säkrare trick: vara lite gammaldags.Sedan var det trevligt igen då jag senare på kvällen besökte goda vänner och fick kaffe igen och förslag på en trevlig semesterresa till sommaren. Får se om jag nappar på förslaget. Tidigare på dan hade jag varit på stan och käkat mjukglass i solen och sett en stund på demonstration mot NATO (för mycket vänsterretorik i talen för min smak) och på bokhandeln hittat en bok som jag inte kunde låta bli att köpa till en av mina vänner. God vän (dock ej gammal kamrat!) kan alltså se fram emot ett litet paket på posten. Så blev det alltså vad jag kallar en trevlig dag.
II
En trevlig dag - ja, nästan en helig dag - blev det idag* också då jag tillsammans med kollegan L-G Ottestig från Nederluleå åkte upp till norra Tornedalen - eller snarare Muoniodalen - för att träffa prästkollegan Timo Saitajoki. Han tjänstgör nerre i österbotten i Finland men var för tillfället uppe i sitt föräldrahem vilket han övertagit och rustat upp till en fin oas mitt i ödemarken. (När jag såg bastun grämde det mig att jag inte lyckats övertyga min medresande om att vi skulle accepterat inbjudan att komma redan lördag kväll och njuta av övernattning och bastu.) Han hade förvarnat om att det kanske skulle bli lite enkelt med förtäring och annat eftersom han var ensam utan frun i huset. Men han klarade saken med den äran. Ytterst trevligt och smaklig mältid.
Skälet till att vi träffades var att vi prästvigdes tillsammans för 30 år sedan och det ville vi fira. Den rätta dagen är egentligen på onsdag 10 juni men detta är ju närmaste söndag. Det var ytterligare sju som prästvigdes tillsammans med oss av biskop Stig Hellsten, men de övriga - varav flera var i (eller nästan i) vår nuvarande ålder redan när de prästvigdes och därför redan gamla - finns från västerbotten och söderut så vår kontakt har inte varit så stor.
Det var roligt att mötas för samtal och gemenskap. Vi avslutade dagen med att åka några mil söderut på finska sidan till ett mindre samhälle några mil söder om Kolari där prästkollegan Stefan Aro från Svanstein predikade i kvällshögmässa - på finska!, men bara pga av oss två svenskspråkiga så tolkades predikan till svenska. Typisk laestadiansk generositet. Vi tackar! Och det var en fin och frimodig predikan vi fick höra. Det gladde verkligen mitt hjärta. Det gladde mig också att möta en kristen kvinna från sverige (som jag känt i årtionden) som, när hon fick höra om vårt prästvigningsjubileum, sade att vi var föremål för hennes och andra kristnas förböner. Det värmde också. Vi utsåg också Stefan att be för oss jubilarer och vi fick sedan be för honom. En fantastiskt härlig andlig kollegial gemenskap som - det är bara att acceptera! - man numera till stor del måste ordna privat på eget initiativ. De officiella sammanhangen ger den inte längre på samma sätt. Som präst behöver man gemenskap med bröder som är villiga att dela ens liv inte bara i glädje och framgång utan också är beredda att stå sida vid sida också i svårigheter och motgångar.
Så var det slut. Bara hemresan kvar. Nå, inte så bara. Liten snabb sväng in i Juoksengi för kaffe hos goda vänner. Också det typisk tornedalsk gästfrihet. Tack så mycket!
Nu blir det vad jag kallar en god natt - i kyrkstugan!
* söndag alltså även om detta inlägg inte är klart förrän efter midnatt
Härskartekniker och fördomar
Nu till nå´t helt annat. Rubriken kommer sig av att jag just håller på att läsa en bok i ämnet. Liten pocket bara. Snart klar. Intressant? För all del! Lite tjatig kanske med alla exempel och alla kommentarer till dem. Men visst är det nyttigt att bli uppmärksammad på saken - igen! Ofta har man ju hört beskrivningar av härskartekniker så att det oftast förutsätts vara män som använder dem mot kvinnor. Men det kan givetvis vara tvärtom också. Och kvinnor kan använda dem mot varandra. Och män också givetvis. Det mest lärorika i boken är kanske hur man ska bemöta olika "härskare". Det gäller att sätta in motattacken omedelbart innan problemet fått växa till sig och blivit ohanterligt. Typ om man har någon som visar sin dominans genom att nonchalera en och inte hälsa. Då kan man gå ifatt vederbörande och fråga "hur mår du?" och när den andra undrar varför man frågar det så säger man tex "jo, för att jag hälsade på dig men du svarade inte så jag undrar om du går och bekymrar dig för något, men du kanske bara inte hörde". Typ. Eftersom jag är en notorisk "icke-hälsare" så ser jag fram emot att mina arbetskamrater börjar använda den tekniken mot mig. Ett annat alternativ är ju att göra som en av våra vaktmästare som säger "G-O-D-M-O-R-G-O-N, T-O-R-B-J-Ö-R-N!!!". Jag tror att jag har börjat lära mig.
Nåt annat jag lärt mig är att man inte ska placera folk i fack efter sina fördomar. Man tror alltså att vissa människor är på ett speciellt sätt. En fördom som man kan ha är att homosexuella män är intresserade av heminredning. Får erkänna att jag är så okunnig i dylikt att jag inte ens visste om den tanken överhuvudtaget. Men så lärde jag mig att den fördomen - som jag alltså inte hade - får man inte ha. Och vad händer? Jo, jag får i brevlådan en av dessa gratistidningar som villaägare får och i den var en stor artikel om två män (homosexuella får man anta eftersom dom bodde ihop och räknade varandra som sin familj) och artikeln visade deras bostad och framför allt badrum som var inrett efter alla konstens regler och dom var givetvis ytterst intresserade av - heminredning.
Vilken tur att jag inte hade den fördomen!
Nåt annat jag lärt mig är att man inte ska placera folk i fack efter sina fördomar. Man tror alltså att vissa människor är på ett speciellt sätt. En fördom som man kan ha är att homosexuella män är intresserade av heminredning. Får erkänna att jag är så okunnig i dylikt att jag inte ens visste om den tanken överhuvudtaget. Men så lärde jag mig att den fördomen - som jag alltså inte hade - får man inte ha. Och vad händer? Jo, jag får i brevlådan en av dessa gratistidningar som villaägare får och i den var en stor artikel om två män (homosexuella får man anta eftersom dom bodde ihop och räknade varandra som sin familj) och artikeln visade deras bostad och framför allt badrum som var inrett efter alla konstens regler och dom var givetvis ytterst intresserade av - heminredning.
Vilken tur att jag inte hade den fördomen!
Lutherdom och annan protestantism (del 2)
Skrev jag om för några dagar sedan. I brist på annat inspirerat skrivämne fortsätter jag på denna tråd.
Jag följde en indelning av den västerländska kristenheten i tre delar
katoliker
lutheraner/anglikaner
reformerta
Man kan också tänka sig att som Nathan Söderblom kalla oss i mittgruppen för evangeliska katoliker. Då skulle indelningen kunna uttryckas
romerska katoliker
evangeliska katoliker
reformerta
Jag är öppen för att många bland kära läsarna blir ytterst nervösa av att bli kallade katoliker. Men var vid gott mod. Varje söndag bekänner vi vår tillhörighet till den katolska kyrkan genom trosbekännelsens formulering "en, helig, allmännelig kyrka. Allmännelig är ju vår översättning av ordet katolsk. Man bör observera att vi normalt använder ordet katolsk och katolik ytterst slarvigt. Vi låter det nämligen självklart syfta på det som vi borde kalla romerskt-katolskt. Katolskt är något mycket vidare än bara det som passar på den romersk-katolska kyrkan.
När det gäller skillnaden mellan oss evangeliska katoliker (lutheraner) och andra protestanter så kan man också nämna synen på hela reformationen. Den lutherska grundsynen - uttryckt i Confessio Augustana (Augsburgska bekännelsen) - är ju att vi håller fast vid kyrkans gamla och hävdvunna tro men att vi i reformationen vill rensa bort "vissa missbruk" som senare insmugit sig. Den mer radikala synen säger däremot ungefär så att Luther var väl bra som tändande gnista, han började ett nödvändigt verk, men han gick bara halvvägs och i senare protestantisk utveckling så har man tagit reformationssteget fullt ut och kastat av sig liturgi och ämbeten och till stor del sakramenten.
Det tragiska är att vår nuvarande syn på lutherdom är djupt präglad också av dessa (senare) reformert-protestantiska synsätt. Det innebär att många lutheraner idag inte inser hur katolska vi lutheraner egentligen är (OBS! katolska inte romerska!)
Semester
Nu har jag semester!
Sex veckor + en vecka till senare i augusti. Ändå har jag en massa semesterdagar kvar. Det är så när man är över 40 och 50, då har man massor med dagar. Nå, jag hade nog en del kvar sedan ifjol också. Så länge jag hade hemmavarande skolbarn brukade jag alltid bränna av en massa dagar under sport- och påsklov men nu finns ju inte det behovet längre. Så då samlas dagarna. Men jag försöker ta så långa sommarsemestrar som möjligt för jag vill inte bli en sådan där präst som samlat på sig sex månaders outtagen semester när man går i pension.
Vad ska jag göra på semsetern?
1. Fixa lite vårstök ute på gården - sånt som de flesta grannar gjort för länge sedan
2. Fixa lite inomhus - sånt som de flesta gör kontinuerligt under året
3. Fixa lite i kyrkstugan - sånt som de flesta inte gör eftersom de flesta inte har en kyrkstuga
4. Måla om huset - sånt som de flesta som har hus gör då och då
5. Fara någonstans - men vart vet jag inte annat än att jag predikar på Stefanosgården i Gagsmark under midsommarhelgen och är på kurs på stiftsgården med Göran Larsson under veckan efter. Jag har dessutom vänner både i norr och söder som skulle önska att jag kom och hälsade på.
6. Sakna motorcykeln - det känns faktist enklare att ta den på ensamsemester än bilen
7. Göra nåt annat - vad det nu blir
8. Fira prästvigningsjubileum (30 år, 10 juni) tillsammans med någon eller några av prästvigningskamraterna. Alla är fortfarande i livet, ca hälften i aktiv tjänst, resten pensionärer
Sedan hoppas jag att jag är pigg, glad och utvilad när arbetet börjar igen i mitten av juli.
Sista arbetsdagen - alltså idag - var rolig. På lunchen hade jag ett samråd med yngre prästkollega och fick åka i hans sportiga bil - nästan MC-känsla. Vi hade mässa i Hertsökyrkan på kvällen. Vi följde vår längre veckomäss-ordning men läste alla tre texterna. Sedan hade vi en stund av bön och vittnesböd och förbön och efter mässan smorde vi med olja och bad. Sammantaget en fin kväll med öppenhet för den Helige Ande. Det börjar nu i Hertsökyrkan inte bara bli en fungerande liturgi utan även en frihet och öppenhet i människors agerande. Det senare beror nog till stor del också på de "lovsångskvällar" (i praktiken kanske mer av sång- och vittnesbördskvällar, men angelägna ändå) som vår kantor initierat och lett i flera år.
Kom Helige Ande!
Sex veckor + en vecka till senare i augusti. Ändå har jag en massa semesterdagar kvar. Det är så när man är över 40 och 50, då har man massor med dagar. Nå, jag hade nog en del kvar sedan ifjol också. Så länge jag hade hemmavarande skolbarn brukade jag alltid bränna av en massa dagar under sport- och påsklov men nu finns ju inte det behovet längre. Så då samlas dagarna. Men jag försöker ta så långa sommarsemestrar som möjligt för jag vill inte bli en sådan där präst som samlat på sig sex månaders outtagen semester när man går i pension.
Vad ska jag göra på semsetern?
1. Fixa lite vårstök ute på gården - sånt som de flesta grannar gjort för länge sedan
2. Fixa lite inomhus - sånt som de flesta gör kontinuerligt under året
3. Fixa lite i kyrkstugan - sånt som de flesta inte gör eftersom de flesta inte har en kyrkstuga
4. Måla om huset - sånt som de flesta som har hus gör då och då
5. Fara någonstans - men vart vet jag inte annat än att jag predikar på Stefanosgården i Gagsmark under midsommarhelgen och är på kurs på stiftsgården med Göran Larsson under veckan efter. Jag har dessutom vänner både i norr och söder som skulle önska att jag kom och hälsade på.
6. Sakna motorcykeln - det känns faktist enklare att ta den på ensamsemester än bilen
7. Göra nåt annat - vad det nu blir
8. Fira prästvigningsjubileum (30 år, 10 juni) tillsammans med någon eller några av prästvigningskamraterna. Alla är fortfarande i livet, ca hälften i aktiv tjänst, resten pensionärer
Sedan hoppas jag att jag är pigg, glad och utvilad när arbetet börjar igen i mitten av juli.
Sista arbetsdagen - alltså idag - var rolig. På lunchen hade jag ett samråd med yngre prästkollega och fick åka i hans sportiga bil - nästan MC-känsla. Vi hade mässa i Hertsökyrkan på kvällen. Vi följde vår längre veckomäss-ordning men läste alla tre texterna. Sedan hade vi en stund av bön och vittnesböd och förbön och efter mässan smorde vi med olja och bad. Sammantaget en fin kväll med öppenhet för den Helige Ande. Det börjar nu i Hertsökyrkan inte bara bli en fungerande liturgi utan även en frihet och öppenhet i människors agerande. Det senare beror nog till stor del också på de "lovsångskvällar" (i praktiken kanske mer av sång- och vittnesbördskvällar, men angelägna ändå) som vår kantor initierat och lett i flera år.
Kom Helige Ande!
Lutherdom och protestantism
Jag lovade skriva några ord om detta om inspirationen skulle råka infinna sig. Nu sitter jag ensam i min kyrkstuga efter att fyra goda vänner lämnat mig efter en trevlig och uppbygglig kväll, avslutad med bön och psalm 130 i gamla psalmboken. Jag är alltså både för mig själv en stund och, hoppas jag, även mig själv en stund. (Vad jag kunde haft i glaset om jag tagit bilen och farit till närbelägna Statoilmacken och inköpt det eller vad jag verkligen har i glaset om jag nu verkligen varit till Statoil och inköpt det - det tänker jag inte berätta för att inte provocera moralpanikens vänner. Om nu någon retar sig på det jag skriver så kan jag redan i förväg tala om hur jag kommer att tolka det, nämligen som att jag oavsiktligt lyckas med det som Laestadius ville åstadkomma med sitt mustiga, grova och spydiga språk, nämligen avslöja dem som har tron i peruken och dygden som salighetsgrund.)*
Men nu till Lutherdomen som har Kristus till salighetsgrund. Och Kristi verk blir vi delaktiga av genom tron. Vi har ju lärt oss att katolikerna å andra sidan har gärningarna som salighetsgrund och därför får många människor kyrkoidentitetspanik när man börjar tala om likheter mellan katolicismen och lutherdomen. Jag påstod tidigare att i typen av kristendom så är äkta lutheraner mer lika katolikerna än (övriga) protestanter. Jag vidhåller det. Nu ska jag förklara det , så håll i er och följ med på resan.
Det är klart att vi lutheraner hör till den grupp kristna som historiskt kallas protestanter. Jag kan nu inte saken så exakt så jag minns precis vid vilket tillfälle som benämningen uppstod men det var någon gång under reformationstiden då en grupp reserverade sig (protesterade) mot något beslut, därav benämningen. Men nu har det ju sedan blivit så att till gruppen protestanter hör i princip alla (västerländska bör man kanske tillägga eftersom ortodoxin liksom inte fanns med på kartan under reformationsskeendet) kyrkosamfund utanför den katolska kyrkan. Den romerska kyrkan är därtill så exklusiv att alla som inte lever i kommunion med Petri eftertädare (Påven) står utanför den romersk-katolska kyrkan. Detta gör att vi lätt luras tro att alla som är på sidan om katolikerna i grunden är likadana, men så är - menar jag bestämt - icke fallet.
Om man ska dela den västerländska kristenheten i tre stora bitar så skulle det kunna bli (från höger till vänster)
katoliker
anglikaner/lutheraner
reformerta
Då tror vi - bla pga skeendet under reformationstiden och den romerska kyrkans ovannämnda exklusivitet - att den stora skiljelinjen går mellan katoliker å ena sidan och de två övriga grupperna å andra sidan. Men jag (och jag är absolut inte ende "lutheran" med den åsikten) anser att (den minst lika stora) skiljelinjen går mellan lutheraner/anglikaner å ena sidan och reformerta å andra sidan.
Nu har många "lutheraner" mycket svårt att se detta. Det beror ofta på att många av de sammanhang som vill bära det lutherska arvet - i vårt land tex många lågkyrkliga rörelser typ EFS, BV, laestadianer m fl - trots en formellt luthersk bekännelse ändå i det konkreta kyrkolivet i praktiken är väl så reformerta som lutherska. Det tydligaste exemplet är ju bönhusens och missionshusens utseende: en enkel byggnad med bara ett kors på "korväggen", alltså i praktiken en "reformert" kyrkobyggnad, i motsats till de (riktiga) lutherska kyrkorna som bevarat de gamla kyrkornas utsmyckningar.
Andra punkter där jag menar att vi lutheraner (om vi är äkta lutheraner) delar syn med katolikerna:
1. Synen på kyrkan. Kyrkan är en del av evangeliet. Evangeliet är inte "bara ett budskap" utan evangeliet är också det sätt på vilket det når oss och den kanal genom vilken det når oss, dvs kyrkan.Tänk på att vi i tredje artikeln i trosbekännelsen bekänner att kyrkan är något vi tror på. Det glömmer de de flesta av oss. Kyrkan finns därför att Kristus velat den och därför grundat den. I motsats till detta står en radikal protestantisk hållning där kyrkan (eller församlingen) i praktiken inte blir mer än en förening av likasinnade - det är därför som "protestanter" så oerhört lätt "bildar en ny församling" så fort det blir problem, med känd katastrofal kyrkosplittring som följd.
Det är alltså värt att notera att vi i den lutherska traditionen har kvar de gamla trosbekännelserna i oförändrat skick (såsom de getts oss i den "katolska" traditionen). Och förvisso bekänner de flesta reformerta även den apostoliska tron, men när tex vissa radikala reformerta/evangelikala ska göra en lite mer profilerad bekännelse då blir den relativt oförändrad i första och andra artikeln (med undantag för att man lägger till ett avsnitt om att man tror på Bibeln) men i tredje artikeln så kapar man helt bort andra halvan om kyrkan och lägger i vissa (pingsttraditioner och karismatiker) sammanhang in ett avsnitt om att man tror på andedopet/den allmänna andeutgjutelsen el dyl. Om vi lutheraner skulle gör en mer profilerad luthersk trosbekännelse så skulle den aldrig kunna bli annorlunda än den är dvs densamma som katolikerna har!
2. Synen på sakramenten, dvs dopet och nattvarden. Att det är handlingar genom vilka Gud verkar. Inte bara "symboler" för något "andligt". Det ska erkännas att anglikanismen i sina grundläggande dokument är rätt reformert här men att den högkyrkliga delen av den traditionen nog rätat upp det en del och det ska vidare erkännas att många reformerta på senare tid orienterat sig i mer sakramental riktning, men grundlinjerna kvarstår. Vi lutheraner har i synen på dopet (såsom ett Guds verk och nödvändigt för saligheten) och nattvarden (brödet och vinet är Kristi kropp och blod - även om vi filosofiskt förklarar det på olika sätt) mer gemensamt med katolikerna än med många "protestanter".
3. Synen på ämbetet, alltså prästämbetet/biskopsämbetet, såsom instiftat/velat av Kristus och i sin utformning ett verk av den helige Ande. Luthers ord (som finns i våra bekännelseskrifter) om hur en församling i en nödsituation (då den saknar präster) själv kan utse och viga präster utan biskops medverkan har i senare "protestantisk" tradition fått till följd att man på många håll på ett (menar jag) oerhört släpphänt sätt tagit saken i egna händer (jag menar att så tex är fallet bland vissa laestadianer.)
4. Synen på läran. OBS! Här menar jag inte lärans innehåll utan synen på lärans funktion. Den lutherska kyrkan är konfessionell, dvs vi har en kyrkans bekännelse dvs en lära. De radikala reformerta samfunden har bara "tron på Jesus" som kyrkogrund (tex Missionskyrkan i vårt land) eller att den enda läran är "Skriften allena".
5. Vad gäller synen på skriften så finns också andra sätt att se en skillnad mellan lutherdom och mycken övrig evangelikal/reformert protestantism. Inom den reformerta kristenheten uppfattar man ofta Bibeln som en samling läror eller principer (tänk tex på de spridda små häftena med rubriken "de fyra andliga sanningarna"). Det gäller för oss att inse, inhämta och efterleva dessa principer. Redan här finns ofta en grundläggande skillnad mot lutherdomen redan genom tanken att det över huvud taget skulle vara möjligt för oss människor att förstå, ta till oss och efterleva dessa principer. Den lutherska tron ( som få "lutheraner" numera orkar omfatta) är ju snarare att vi inget begriper och förmår i det andliga om inte Gud själv genom sin Ande och sitt Ord gör ett verk i våra hjärtan. I den reformerta traditionen blir Bibeln/Guds Ord alltså lätt som en slags handbok/instruktionsbok (jämför de bibelutgåvor som kallas "handbok för livet" - god tanke men en katastrof ur luthersk synvinkel). En annan bild: för den reformerte är Bibeln kokboken, för lutheranen är Bibeln själva födan!
Ja, det var något att bita i, alternativt meditera över eller en sak att sova på. Själv gör jag nu det senare i min mysiga kyrkstuga.
God natt!
* pratade för någon kväll sedan med en av mina förblivande vänner sedan ungdomstiden. Vi konstaterar ofta i våra samtal hur oerhört träffsäker "prosten" dvs Laestadius är i sina analyser.
Men nu till Lutherdomen som har Kristus till salighetsgrund. Och Kristi verk blir vi delaktiga av genom tron. Vi har ju lärt oss att katolikerna å andra sidan har gärningarna som salighetsgrund och därför får många människor kyrkoidentitetspanik när man börjar tala om likheter mellan katolicismen och lutherdomen. Jag påstod tidigare att i typen av kristendom så är äkta lutheraner mer lika katolikerna än (övriga) protestanter. Jag vidhåller det. Nu ska jag förklara det , så håll i er och följ med på resan.
Det är klart att vi lutheraner hör till den grupp kristna som historiskt kallas protestanter. Jag kan nu inte saken så exakt så jag minns precis vid vilket tillfälle som benämningen uppstod men det var någon gång under reformationstiden då en grupp reserverade sig (protesterade) mot något beslut, därav benämningen. Men nu har det ju sedan blivit så att till gruppen protestanter hör i princip alla (västerländska bör man kanske tillägga eftersom ortodoxin liksom inte fanns med på kartan under reformationsskeendet) kyrkosamfund utanför den katolska kyrkan. Den romerska kyrkan är därtill så exklusiv att alla som inte lever i kommunion med Petri eftertädare (Påven) står utanför den romersk-katolska kyrkan. Detta gör att vi lätt luras tro att alla som är på sidan om katolikerna i grunden är likadana, men så är - menar jag bestämt - icke fallet.
Om man ska dela den västerländska kristenheten i tre stora bitar så skulle det kunna bli (från höger till vänster)
katoliker
anglikaner/lutheraner
reformerta
Då tror vi - bla pga skeendet under reformationstiden och den romerska kyrkans ovannämnda exklusivitet - att den stora skiljelinjen går mellan katoliker å ena sidan och de två övriga grupperna å andra sidan. Men jag (och jag är absolut inte ende "lutheran" med den åsikten) anser att (den minst lika stora) skiljelinjen går mellan lutheraner/anglikaner å ena sidan och reformerta å andra sidan.
Nu har många "lutheraner" mycket svårt att se detta. Det beror ofta på att många av de sammanhang som vill bära det lutherska arvet - i vårt land tex många lågkyrkliga rörelser typ EFS, BV, laestadianer m fl - trots en formellt luthersk bekännelse ändå i det konkreta kyrkolivet i praktiken är väl så reformerta som lutherska. Det tydligaste exemplet är ju bönhusens och missionshusens utseende: en enkel byggnad med bara ett kors på "korväggen", alltså i praktiken en "reformert" kyrkobyggnad, i motsats till de (riktiga) lutherska kyrkorna som bevarat de gamla kyrkornas utsmyckningar.
Andra punkter där jag menar att vi lutheraner (om vi är äkta lutheraner) delar syn med katolikerna:
1. Synen på kyrkan. Kyrkan är en del av evangeliet. Evangeliet är inte "bara ett budskap" utan evangeliet är också det sätt på vilket det når oss och den kanal genom vilken det når oss, dvs kyrkan.Tänk på att vi i tredje artikeln i trosbekännelsen bekänner att kyrkan är något vi tror på. Det glömmer de de flesta av oss. Kyrkan finns därför att Kristus velat den och därför grundat den. I motsats till detta står en radikal protestantisk hållning där kyrkan (eller församlingen) i praktiken inte blir mer än en förening av likasinnade - det är därför som "protestanter" så oerhört lätt "bildar en ny församling" så fort det blir problem, med känd katastrofal kyrkosplittring som följd.
Det är alltså värt att notera att vi i den lutherska traditionen har kvar de gamla trosbekännelserna i oförändrat skick (såsom de getts oss i den "katolska" traditionen). Och förvisso bekänner de flesta reformerta även den apostoliska tron, men när tex vissa radikala reformerta/evangelikala ska göra en lite mer profilerad bekännelse då blir den relativt oförändrad i första och andra artikeln (med undantag för att man lägger till ett avsnitt om att man tror på Bibeln) men i tredje artikeln så kapar man helt bort andra halvan om kyrkan och lägger i vissa (pingsttraditioner och karismatiker) sammanhang in ett avsnitt om att man tror på andedopet/den allmänna andeutgjutelsen el dyl. Om vi lutheraner skulle gör en mer profilerad luthersk trosbekännelse så skulle den aldrig kunna bli annorlunda än den är dvs densamma som katolikerna har!
2. Synen på sakramenten, dvs dopet och nattvarden. Att det är handlingar genom vilka Gud verkar. Inte bara "symboler" för något "andligt". Det ska erkännas att anglikanismen i sina grundläggande dokument är rätt reformert här men att den högkyrkliga delen av den traditionen nog rätat upp det en del och det ska vidare erkännas att många reformerta på senare tid orienterat sig i mer sakramental riktning, men grundlinjerna kvarstår. Vi lutheraner har i synen på dopet (såsom ett Guds verk och nödvändigt för saligheten) och nattvarden (brödet och vinet är Kristi kropp och blod - även om vi filosofiskt förklarar det på olika sätt) mer gemensamt med katolikerna än med många "protestanter".
3. Synen på ämbetet, alltså prästämbetet/biskopsämbetet, såsom instiftat/velat av Kristus och i sin utformning ett verk av den helige Ande. Luthers ord (som finns i våra bekännelseskrifter) om hur en församling i en nödsituation (då den saknar präster) själv kan utse och viga präster utan biskops medverkan har i senare "protestantisk" tradition fått till följd att man på många håll på ett (menar jag) oerhört släpphänt sätt tagit saken i egna händer (jag menar att så tex är fallet bland vissa laestadianer.)
4. Synen på läran. OBS! Här menar jag inte lärans innehåll utan synen på lärans funktion. Den lutherska kyrkan är konfessionell, dvs vi har en kyrkans bekännelse dvs en lära. De radikala reformerta samfunden har bara "tron på Jesus" som kyrkogrund (tex Missionskyrkan i vårt land) eller att den enda läran är "Skriften allena".
5. Vad gäller synen på skriften så finns också andra sätt att se en skillnad mellan lutherdom och mycken övrig evangelikal/reformert protestantism. Inom den reformerta kristenheten uppfattar man ofta Bibeln som en samling läror eller principer (tänk tex på de spridda små häftena med rubriken "de fyra andliga sanningarna"). Det gäller för oss att inse, inhämta och efterleva dessa principer. Redan här finns ofta en grundläggande skillnad mot lutherdomen redan genom tanken att det över huvud taget skulle vara möjligt för oss människor att förstå, ta till oss och efterleva dessa principer. Den lutherska tron ( som få "lutheraner" numera orkar omfatta) är ju snarare att vi inget begriper och förmår i det andliga om inte Gud själv genom sin Ande och sitt Ord gör ett verk i våra hjärtan. I den reformerta traditionen blir Bibeln/Guds Ord alltså lätt som en slags handbok/instruktionsbok (jämför de bibelutgåvor som kallas "handbok för livet" - god tanke men en katastrof ur luthersk synvinkel). En annan bild: för den reformerte är Bibeln kokboken, för lutheranen är Bibeln själva födan!
Ja, det var något att bita i, alternativt meditera över eller en sak att sova på. Själv gör jag nu det senare i min mysiga kyrkstuga.
God natt!
* pratade för någon kväll sedan med en av mina förblivande vänner sedan ungdomstiden. Vi konstaterar ofta i våra samtal hur oerhört träffsäker "prosten" dvs Laestadius är i sina analyser.
