Torbjörn Lindahl

Har jag drömt det?

 

Igår när jag kollade in dagstidningen så var där ett stort reportage om ung kvinna som ägde egen timmerlastbil som hon hade vackert motivlackerad. När jag kollade artikeln insåg jag bestämt detta har jag läst förrut. Blev tvungen kolla I högen med gamla NSD om den varit publicerad tidigare och det av misstag blivit dubblett. Det var nyligen jag sett artikeln. Men inget.

 

Till slut återstod bara tanken att jag måste drömt en sanndröm.

 

???

 

Men efter en bra stund insåg jag: hade sett den på nätet sent kvällen innan. När man är papperstidningsprenumerant får man ju även tillgång till nätupplagan och där läggs artiklar ut tidigare. Brukar sällan kolla där. Tidningsläsning är en efter-frukost-aktivitet! Men jag måste lockats av vacker bild av vackert motivlackad lastbil. 

 

Så enkelt var det med det.😀

 

Ikväll (och nästa fredag) ska jag - om Gud vill och vi får leva - tala om högmässan vid Fridsförbundets Fredagstimme 18.30. Detta är inte en dröm. Också är det sant att jag lördag kl 18 och söndag kl 11 predikar i Mariakyrkan i Sävast.

 

har jag varit på torsdag kväll. I Örnäsets kyrka. En del av det som planerats som Ekumeniska vinterveckan.* 

 

Lite OAS-stuk över gudstjänsten. Roligast när lovsångsteamet sjöng sånger man kände igen. Uppskattade även att vi fick sjunga psalmen 62 ur psalmboken. Möjlighet till förbön på olika sätt.  

 

Kaffe och samvaro i kyrkan efteråt.

 

I morgon kväll blir det konsert i Örnäset.

 

 

* jag har uppenbarligen nämnt detta något tidigare år för jag känner igen rättstavningens vilja ändra vinterveckan till vinterjackan 😄

Lärare, predikant, och tillsammans med hustru Maj-Lis (som dog för bortåt tjugo år sedan) god vän sedan många år, begravdes idag. 

 

Gudstjänsten hölls i Ljusets kapell och leddes av Stefan Aro. Gravsättning av kistan direkt och sedan minnesstund i bönhuset. Ca 100 deltagare i kapellet och något färre på minnesstunden. Sammanlagt en fin dag. Mats och jag var där tillsammans.

 

När möjligheten gavs tog jag chansen säga några ord om vad Birger - och Maj-Lis, man mötte dem alltid tillsammans - betytt för mig under åren. Redan för över 51 år sedan när jag gjorde mina första möten med denna gren av laestadianismen, var Birger och Maj-Lis några av dem som tydligt tog emot, och tog sig an, den grupp av "utifrån" komna ungdomar som jag tillhörde. 

 

När jag sedan for iväg för att studera teologi gjorde jag det med deras välsignelse och förböner. Och dom stärkte mig i tron att det var fler i väckelsen som gjorde detsamma. När jag sex år senare kom ut som präst i Nederluleå såg jag dem i kyrkbänken vid många tillfällen. Och när jag blev präst i Örnäset (deras hemkyrka) blev mötena fler och sedan i Hertsökyrkan hörde de till dem som var så pass trogna deltagare att man kan säga att de bidrog till stadga i den gemenskap som sakta byggdes upp. 

 

Under åren, särskilt sedan jag blev präst i Örnäset, fick jag många gånger ha dem som bollplank och rådgivare i olika situationer jag mötte i jobbet. Vid några tillfällen engagerade de sig även vid OAS-möten.

 

I mer enskilda sammanhang pratade man kanske ofta mer med Maj-Lis än Birger. Den första gången jag - vad jag minns - talade allvar med Birger ensam var vid sorgehusbesöket inför Maj-Lis begravning.

 

till uppståndelsens morgon. 

 

har jag idag deltagit vid uppe i Sattajärvi (för den oinvigde: en by utanför Pajala). Då ingen av Luleås predikanter kunde deltaga så var ordföranden i Fridsförbundet mycket angelägen att jag skulle fara så det blev någon representation härifrån. Stefan övervägde också följa med men var tvungen avstå då han hade ett engagemang på hemmaplan på kvällen.

 

Skjuts fick jag av ungdomsvännen Lars-Erik Vikberg (predikant i sin hemstad Haparanda) som på fredagskvällen kommit med flyg till Luleå från något politiskt i Stockholm.

 

Lite ovant träffa en grupp predikanter numera. Jag är ju - allt sedan ungdomstiden för 50 år sedan - van att laestadianpredikanter är ett gäng gamla gubbar, åtminstone en grupp män äldre än jag. Nu är majoriteten yngre än jag. Vad är det som hänt?

 

Eftersom min chaufför skulle mot Haparanda efteråt stod mitt hopp till att ytterligare någon från Luleå/Boden/Piteå skulle dyka upp. Och så skedde. En yngre man representerande styrelsen i Luleå var på plats så jag kunde få skjuts hem.

 

En av debattpunkterna gällde särkalkar vid (stormötes)nattvardsgångar, vilket brukats två gånger under senare år trots att det aldrig varit vana i svenskkyrklig tradition. Men här finns ett inflytande från Finland och Norge. Givetvis tog jag chansen att tillsammans med Lars-Erik (som redan för länge sedan vädjat till mig att komma just för denna frågas skull) argumentera mot särkalkar av respekt för realpresensen, dvs Kristi verkliga närvaro i det välsignade (konsekrerade) brödet och vinet.Vid särkalkar blir det alltid några droppar kvar i varje liten bägare som bara slängs eller diskas bort. Nog tål vår Frälsare att han blod behandlas vanvördigt - han blev ju värre hanterad på korset - men för vår skull är det viktigt för att bevara vår vördnad.

 

Något lite nämnde jag också den syn som ofta funnits i vissa lutherska sammanhang: Kristi närvaro i brödet och vinet upphör när nattvardsgudstjänsten är slut. Den argumentationen brukar hänvisa till verkligheten att vi bara har löfte om Kristi närvaro i brödet och vinet i bruket vilket då tolkas som "så länge nattvardsutdelandet pågår" och då spelar det ju ingen roll vad man gör med det överblivna. Men då ska man komma ihåg att när Luther talar om nattvardens rätta bruk så är det rätta bruket att det välsignade brödet och vinet blir förtärt. "...oss till att äta och dricka". Det betyder att brödet och vinet fortsätter vara Kristi kropp och blod till dess det förtärts.

 

Denna goda nattvardsundervisning bjuder jag kära läsarna på.

 

Information gavs också om de samtal som skett mellan representanter för tornedalslaestadianismen och stiftsledningen/biskop Åsa Nyström. Det ifrågasattes hur meningsfullt det är att fortsätta dessa samtal.

 

Lite samtal också om det förslag till handbok för kyrkliga handlingar som arbetats fram (bygger på 1942 års kyrkliga handbok). Där blandade jag mig inte i debatten och det är väl känt för de flesta att jag tycker det bör vara prästerlig sakramentsförvaltning och om acceptabla präster tar slut bör man hellre vända sig mot Missionsprovinsen. Men jag orkar inte ensam "vända en atlantångare".

 

i bönhuset (Fridsförbundet) har startat för höstterminen. Eftersom ingen medverkande var vidtalad för vuxenguppen* så blev jag inkallad med rätt kort varsel. 

 

Efter 40 prästår och predikningar i tusental borde man kanske ha viss förmåga dra lite bibelundervisning "ur rockärmen". Jag tog inledningsverserna ur Psalt 32 som utgångspunkt för undervisning om begreppet synd. Valde följa 1917 års översättning som i vers 1 och 2 har orden överträdelse, synd, missgärning. Och det tycker jag är bra eftersom hebreiska grundtexten har tre olika ord vilka inte är helt identiska i betydelse utan kan ge lite olika infallsvinklar. Också ges ju olika aspekter av friheten från synden: förlåtelse, synden överskyld och att Herren inte tillräknar missgärning.

 

Stannade också till inför detta att bekänna sin synd och nämnde (en av mina käpphästar i laestadianska sammanhang) att där (här?) rationaliserar man ofta en omvändelses fyra steg - ånger, bekännelse, förlåtelse (avlösningen), gottgörelsen - så att man går direkt till den man försyndat sig emot och där bekänner och tar emot vittnesbördet om förlåtelsen i Jesu namn och blod. 

 

Jag menar "som så ofta förr" att detta fungerar bra med enkla vardagliga synder men Inte med allvarliga synder. Då bör man bekänna (bikta sig) inför - och få Guds förlåtelse - av en, i princip neutral (utomstående) person, som inte är inblandad. Och sedan ta upprättandet av relationen till den man skadat i ett eget självständigt steg. Som kan innebära bön om förlåtelse men inte alltid måste göra det.

 

Talade också utifrån.v 8 om hur Gud kan leda och undervisa oss på vår livsväg:

1. Genom Guds ords undervisning

2. Genom att Gud lägger saker till rätta i livet och öppnar dörrar så att vi leds dit Gud vill

3. Genom att Gud talar till vårt inre, antingen hörbart eller genom att jag fick för mig eller kände på mig

 

Fick efteråt mottaga tydlig uppskattning för det jag förmedlar i mina predikningar i bönhuset och under kaffet efteråt kom en ung kvinna och ville ställa några personliga frågor om det jag sagt vilket ledde till ett fint samtal. Glädjande. Sådana samtal sker alltför sällan numera.

 

 

* Bibeltimmen är i första hand verksamhet för barn i olika grupper. Vuxengruppen kom till när föräldrar som skjutsar barn ville få något vettigt att göra medan de väntar på att få skjutsa hem igen

 

Personlig jubileumsdag. Min prästvigningsdag 1979. 45-årsjubileum således.

Hur länge ska man utöva ämbetet? Så länge man klarar det? I går vid kyrkkaffet fick jag höra historien om den norske förkunnaren Wislöff som fick en predikokallelse på sin ålders höst. Han var tveksam att svara ja för han tyckte det var svårt med kontakter då han börjat höra så illa. Då fick han svaret

- Du behöver inte höra, det är vi som ska höra!

var jag till Marias lägenhet två gånger. Först mitt på dagen och åter senare på eftermiddagen efter att jag firat mässa hemma hos vännen, pensionerade diakonen Tommy. Tre närvarande i husförsamlingen idag. Då tar vi till oss Frälsarens ord: där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.

 

Efter andra svängen till lägenheten hade jag bilen full av sådant som ska till återbruk/återvinnas. Dags för tur till Risslan således.

 

Själv tog jag vara på vissa saker ur Marias bokhylla, bl a den Bibel vi gav till henne vid konfirmationen 1996.

 

Tydligen fick hon insikt i nödvändigheten Kämpa trons goda kamp för knappt sex år senare skrev hon i konfirmationsbibeln:

 

T o m äkta sådan*. Är det vad Maria är? Idag var hon till Trafikverket för att förnya sitt körkort. Förmodligen har hon väl haft det som legitimation under åren men som körkort har hon inte haft någon användning av det på över 20 år.

 

Men då var det Luther. En kristen planterar sitt äppelträd även om han vet att den yttersta dagen kommer i morgon. Möjlig modern variant: en kristen förnyar sitt körkort även om läkarna prognostiserar att hon aldrig mer kommer att köra bil.

 

 

* äkta lutheran har jag också blivit kallad (på vilka meriter vet jag dock inte). Det var när ungdomskompisen, f d svenskkyrklige, numera katolske prästen Conny Årlind en gång presenterade mig för katolske biskopen Anders Arborelius med orden

- Nu ska biskopen få träffa en äkta lutheran

Biskopens svar:

- Det var trevligt för det gör man ju inte så ofta.

 

Följde med Mats till kyrkan idag. Han höll högmässan och predikade. Hjälp gav jag i distrbutionen. Ca 50 deltagare.

Trevligt kyrkkaffe.

 

Sen for vi hemåt och på vägen tittade vi in i bönhuset (jag har fått nyckel) och till sin stora glädje fann Mats sin bibel på bokskåpet i hallen. Dår låg den inte fedags kväll. Frågan kvarstår: vem bär omkring böcker i bönhuset?

 

Väl hemma packade jag  iordning allt jag behövde för eftermiddagens mässa i sgda bönhus. Sen iväg igen och eftersom jag fått egen nyckel kunde jag i acceptabelt lugn och ro ställa iordning allt.

 

Följande ordning följde vi (psalm-nr ur 37 års psalmbok):

 

Ps 32:1-4

Predikan över dagens evangelium om Jesu frambärande i templet.

Syndabekännelse, avlösning, tackbön

 

Ps  177:3-5

Kollektbön, epistelläsning, trosbekännelse, förbön.

 

Ps 202

Komplett nattvardsliturgi inkl sjunga partier. (Församlingens alla partier fanns projicerade på väggen).

 

Ps 13

 

--------

 

Fin och allvarlig gudstjänst där det i praktiken också blev invigning av altaret. Det var påtagligt att något blev färdigt i bönhuset när det nu finns en plats för altarets sakrament och inte bara för ordet och dopet. Ca 175 kommunikanter + okonfirmerade barn.

 

Det är min förhoppning att nattvardsgudstjänster i bönhuset (ledda av präst!) vid vilka man som idag kan projicera församlingens partier på väggen, ska leda till större delaktighet och att människor lär sig församlingspartierna i liturgin.

 

Kanske skulle det också finnas behov av att undervisa om (högmässo-) liturgin. Kan lämpligen ske för ungdomar och vuxna vid fredagstimme t ex. Jag ställer upp med glädje.

 

 

dvs Luleå Fridsförbunds bönhus i f d Konsumbutiken på Örnäset - av mig här på bloggen ofta kallad kyrkan i Konsumbutiken. Orgel och predikstolen har funnits från invigningen och dopfunten kom något senare. Nu finns även altare. Detta altare får jag uppgift i praktiken inviga då vi firar mässa och jag celebrerar vid det i morgon eftermiddag.*

 

har namnsdag idag. Henne måste vi fira. Själv gjorde jag det genom att fara till enkelt luciafirande i Hertsökyrkan. Där fick vi sjunga den fina luciatext som författats av Domkyrkoförsamlingens och före det Örnäsets församlings tidigare kyrkomusiker Monica Wasberg. Enligt min ringa mening en riktig kristen luciatext.

 

 

 

 

en gång till.

 

I Framtidsgruppens möte ikväll. Jag som i torsdags så storstilat sagt att nu är det slut. Men så kom för någon dag sedan påminnelse från Christer, sammankallande, där han specificerat kvällens diskussionsämnen. Och dessa fann jag ytterst intressanta...När jag så idag ringde Stefan för att växla några ord om saken så övertygade han mig om att komma - en sista gång.

 

Intressanta samtal som alltid i god gemenskap. 

 

Inte med bloggande så kära läsarna behöver inte oroa sig.

 

Nej, det gäller mitt engagemang i den s k Framtidsgruppen inom Luleå Fridsförbund. Skälet är varken att jag tycker gruppen är onödig eller att det är tråkigt vara med. Snarare tvärtom! Skälet är detsamma som till att jag för några veckor sedan lämnade Kyrklig Samlings samarbetsråd: krafterna - både de fysiska och mentala - räcker inte längre till i den grad jag skulle önska. Och nu när Stefan Aro blivit präst i Örnäset och börjat vara med i gruppen så finns ju fortsatt god prästerlig närvaro. Vid kvällens möte tackade jag för mig och blev avtackad av vännerna med många fina ord. Tack för det!

 

Frågan var öppen om jag skulle vara med även på kommande möte som blir redan på tisdag. (??) Men när jag tänkt över saken under tio minuter i Stefans bil då han skjutsade hem mig så kände jag: Nej, nu är det slut. Jag får bli senior advisor som gruppdeltagarna enskilt kan ringa eller besöka då det finns behov av ett visdomsord 😊

 

heter ytterst korta TV-programmet som går just före 18-tiden på lördagar. Någon gång har jag gluttat på det - jag är ju van från min barndom att man markerade helgens inträde. Men ofta är innehållet rätt tunnt. Dock inte när käre kollegan Stefan Aro ledde. Så inte heller ikväll. Helgsmålsstunden leddes av Caroline Krook tidigare biskop i Stockholm. Hon talade över förlåtelseorden i Fader vår (vår Fader) som är evangelietext i morgon.

 

Hon utlade Jesu ord på ett ytterst klart och utmanande sätt. Inget snack. Plikten - särskilt den kristnes - är att förlåta. Vad man än råkat ut för, hur illa man än blivit behandlad. Förlåtelsen är enda sättet bryta våldets och hämndens spiral.*

 

Titta gärna på Svt-play.

 

 

* hänvisar återigen till ett tidigare inlägg där jag anmälde boken Jag valde att förlåta min sons mördare. Att förlåta är ett beslut jag själv tar i mitt eget hjärta. 

 

 

blev det efter Stockholm.

 

Asked som sagt från de Kyrkligt samlade sen tåg till Uppsala där prästvigningskamraten Lars-Gunnar Ottestig mötte. Besök  hos honom och Eva. Bastu blev jag bjuden på men nog har vi finare bastu här i vår bostadsrättsförening.

 

LG och jag for till morgonmässa i St Ansgar tisdag. Senare under dagen biltur i trakten där Lars-Gunnar bl a förde mig till vänner han och Eva har i församlingen. Väldigt roligt få kontakt igen med människor jag lärde känna redan på 70-talet men sedan inte haft mycket kontakt med.

 

Innan jag onsdag tog flygtaxi till Arlanda för sista resan hem hann jag - precis som i våras - med ett besök hos Ulf Ekman. Jag upprepar: den personliga vänskap vi fick under sista året av våra teologistudier har aldrig upphört. Dock är vår samhörighet nu då han återigen blivit kyrklig betydligt större än under värsta Livets ord-tiden. Att han är Katolskt kyrklig och jag Lutherskt svenskkyrklig känns mer som en marginalanteckning.

 

blev en del av samtalsämnet igår kväll efter Mats' och min sedvanliga onsdagsbastu. Denna gång även tillsammans med Stefan som nu börjar etablera sig som präst här i Luleå.

 

Det är ju så att det också bland människor som vill vara "bibeltrogna" finns skillnader i synen på Guds ord. Lite (för?) enkelt uttryckt är Bibeln enligt viss reformert syn en instruktionsbok som vi människor ska ta till oss, förstå och leva efter. Man kan bara tänka på den lilla evangelisationsfoldern De fyra andliga sanningarna. För att inte tala om den bibelutgåva som fått namnet Handbok för livet. Bibeln innehåller ett antal principer som det gäller att förstå och sedan praktisera i sitt liv. En mer luthersk (väckelsekristen) syn är istället att Guds ord är den kraft som själv verkar och skapar tro när det brukas och tas emot.

 

Svårt förstå skillnaden? Tänk då så här: enligt första alternativet är Bibeln den kok/recept-bok enligt vars instruktioner du bakar ditt bröd, enligt andra alternativet är Bibeln själva Brödet. Till den som vill bli kristen finns därför bara ett råd: bruka Guds ord. Eller kom till ordets hörande. som man traditionellt sagt i laestadianien.

 

Detta har jag tydligare utrett här på bloggen tidigare. I går repeterade jag för Stefan i korthet mina tankar i detta avseende. Han nickade bifall helt utan protester.

 

Det känns betryggande

 

I kväll träffades Mats och Bosse och jag och vi samtalade också. Dock mindre om bibelsyn och mer om församlings- och gudstjänstliv. Hur blir det i framtiden här i Domkyrkoförsamlingen? Här känns framtiden (på längre sikt) inte lika betryggande. Allt tyder på att det i kommande prästgenerationer blir ytterst tunnsått med präster som vuxit upp i sådana kyrkliga miljöer att de fått en god skolning både vad gäller både liturgi och predikan.

 

 

Hade jag ikväll.

 

Men aktiva dagen började med att jag tittade ut och såg att det var snö på marken. Lite senare tog Mats och jag vår veckopromenad. Ganska trögt skjuta rollator i snön men jag sa flera gånger till Mats att här får man ett extra träningspass. Vi stannade givetvis till vid Lilla Skafferiet och jag fick bjuda Mats på kaffe och bulle för att fira Marias glädje-sms igår kväll. Bullarna är ju extremt goda där men smakar det så kostar det.

 

Sen började jag läsa en bok som kanske tänker att den skulle övertyga mig att inte vara kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* men efter drygt 80 sidor tvekar jag om den kommer att lyckas. Halva boken kvar.

 

På kvällen misslyckat telefon/video-möte. Inte misslyckat innehållsligt utan för min del tekniskt. Fick bara vara med via telefon utan bild.*  Nå, jag fick fram vad jag ville säga och hörde de andra två. De var dels Stefan Aro som initierat samtalet med Max-Olav Lassila, kyrkoherde i Larsmo, Österbotten. En präst jag träffat dels på OAS-möten här i Sverige dels på svenskspråkiga Kyrkhelger i Karleby. Till deras samtal hade Stefan inbjudit mig som varit med i den s.k. framtidsgruppen här i Luleå Fridsförbund. Ämnet för samtalet var nämligen kyrka-väckelse. Stefan ville få en bild av utvecklingen ur ett kyrkligt (läs: en kyrkoherdes) perspektiv. Värdefullt samtal och roligt att återigen få kontakt med en person man tidigare träffat.

 

Sms med Maria också under aftonen. Hon är lika glad som igår över läkarens besked. Hon sa att hon dansar - uti andanom får man väl tänka eftersom hon sitter i rullstol.

 

Fortsätt gärna be.

 

 

* hade först skrivit "telefon utan ljud" ser jag nu vid koll ett och ett halvt dygn senare.

 

på mitt beting att blogga varje dag.

 

Talade idag med kollegan Stefan lite om samtalskvällen igår. Framför allt om de frågor som berördes i samband med framtidsgruppens rapport. Jag framförde till Stefan min syn att för mig som präst är det omöjligt släppa tanken att sakramentsförvaltningen - framför allt nattvarden - ska handhas av en riktigt vigd präst. Jag citerade också ur det löfte jag angav i prästvigningen att jag "inför Gud och med den stora räkenskapsdagen för ögonen" lovat stå fast vid kyrkans tro och ordningar. Det löftet springer jag inte från hur som helst hur många laestadianer som än skulle vilja få mig tänka annorlunda. Det är också framför allt mina prästvigningslöften som under åren fått mig stå fast när vänner försökt locka mig åt olika håll, som Livets ord, katolska eller ortodoxa kyrkan. Och dom håller mig på banan även nu.

 

Jag blev inte motsagd.

 

brann ner till grunden natten mot tisdagen. Det fick jag veta redan hos Vikbergs. Men nu har jag också sett det i tidningen och kollat gårdagens Nordnytt. Och då när det "varit i tidningen" eller "på TV" då är det, i alla fall för folk i min generation, visst och sant. Men det var ju långt innan Fake News och sociala medier där man gör vad som helst för att få uppmärksamhet, för att inte tal om AI! 

 

Alltså nedbrunnen. Väldigt tråkigt, det var en fin kyrka.

 

Två gånger har jag varit på vigsel där. Och där predikade jag i högmässogudstjänst (två ggr tror jag) under mina tjänstebiträdessomrar i Tornedalen 1973-74. Jag minns första predikan där 1973, den var sju minuter! Inte pga den mer moderna tanke som lanserats i prästutbildningen tid efter annan att predikan bör vara högst sju minuter eftersom det lär vara den tid som folk orkar koncentrera sig i ett sträck, utan pga att jag inte kom på mer att säga. Men skam den som ger sig, redan året efter predikade jag ca en halvtimme i de högmäsdogudstjänster som då föll på min lott. Och där har det väl oftast förblivit sedan dess.

 

---

 

Nu är det bara 14 dagar kvar av mitt utlovade blogga-varje-dag-år. Vad händer sen? Nu har jag kommit på det: min gamle kamrat som var den som gav inspiration till detta uthållighetsprov, tar själv över stafettpinnen och börjar blogga varje dag. Skolgårdssanningen gäller fortfarande:

- Den som sa're han va're!

 

med olika människor har jag varit med om idag.

 

Redan på förmiddagen tog jag bilen och styrde mot Haparanda men stannade två kilometer före stan och svängde in i Vuono till Lars-Erik - Vicke kallad av oss som lärde känna honom redan i gymnasiet - och Marita Vikberg. Marita lärde jag känna långt senare och hon har tolkat mig till finska några gånger då jag predikat.

 

Ett av dessa tillfällen påminde Marita mig om. Det var vid stormötet I Övertorneå för ca tio år sedan. Jag hade bl a berört frågan om en barndomskristens andliga utveckling - ett av mina favoritpredikoämnen, beroende på mina egna erfarenheter. Jag hade jämfört det kristna barnets utveckling med en graviditet; så länge barnet/fostret (i en normal graviditet utan komplikationer!) är i moderlivet så är det klart att det lever men likväl måste det en gång födas annars kommer det till slut att dö = den barndomskristne måste någon gång komma till egen personlig tro annars kommer han/hon till slut antingen hamna i egenrättfärdighet och börja tänka att jag har rätt vara Guds barn för att jag alltid varit det - eller avfalla från tron.

 

Exakt så kanske jag inte uttryckte mig då, men så tror jag. Liknande tankar har jag uttalat flera gånger när jag predikat på Fridsförbundet i Luleå. 

 

Det har väckt vitt skilda reaktioner. Antingen kritik att jag "tar tron från de barndomskristna" eller positivt, från andra kristna föräldrar: "precis vad våra barn behöver höra". Så kan det gå.

 

Nå, i vart fall mycket roligt och uppmuntrande få träffa Vicke med fru och tala "om det som till kristendomen hörer".Vi som var med om "laestadiansk ungdomsväckelse" på 70-talet är vänner för livet. Vi konstaterade också enigt att den som är omvänd kommer alltid att glädja sig när det predikas omvändelse för hon hoppas och önskar andra få göra samma erfarenhet. 

 

Vi tog även en snabbtur över till Finland för inköp av sådant som är svårare få tag på i Luleå, bl a visst bröd och lakrits.

 

Efter att jag fått äta god korvsoppa för andra gången styrde jag mot Luleå.

 

Min inte i ett sträck. När jag närmade mig Töre svängde jag av mot den lilla byn Ökvattnet där mina svärföräldrar bodde under några årtionden och där nu Kalixprästen Susanne Vikström bor i ett av grannhusen tillsammans med sin man Stefan. Roligt vara tillbaka på samma gård där jag varit "hundratals gånger".

 

Susanne lärde jag känna när hon för några år sedan arbetade en tid I Luleå Domkyrkoförsamling. Redan då konstaterade vi att om hon inte avstått konfirmationsläsningen som ung så hade jag blivit hennes konfirmandpräst eftersom jag konfirmerade alla från hennes hemby Örarna under större delen av 80-talet.

 

Även här uppbyggliga och givande samtal om vad Gud kan göra på de mest oväntade sätt. Avslutning med bön.