Torbjörn Lindahl

Vad har det lett till, att svenska kyrkan fick kvinnor som präster? Och nu tänker jag inte bara på de prästvigda kvinnorna själva, utan lika mycket (eller mer!) på dem - biskopar, präster, förtroendevalda och politiker - som - ofta med medias benägna hjälp - velat driva utvecklingen i någon bestämd riktning.

 

En sak har jag redan nämnt: förändringen av episkopatet. När präster som hade förtroende i stora grupper i kyrkan likväl aldrig fick bli biskopar, så förändrades ju sakta men tydligt den teologiska inriktningen bland biskoparna. Och i följden även bland (de nya generationerna) präster. Men detta skedde inte direkt.

 

Eftersom den "politiska" förändringen av kyrkan började i toppen genom att biskoparna sakta byttes ut så levde länge mer traditionella värderingar kvar längre ner i kyrkoorganisationen bland präster och kyrkfolk. Ja, det var t o m så att i flera stift var i årtionden efter 1960 många eller de flesta av de nya unga prästerna traditionella i sin ämbetssyn - s k "kvinnoprästmotståndare". 

 

Detta att "kvinnoprästmotståndet" accepterades vara kvar inom kyrkan - i praktiken bland prästerna - och att det inte dog ut av sig själv så snabbt som vissa tydligen trott 1958, väckte med åren allltmer motstånd. Och biskopar som officiellt förklarat sig var för kvinnor som präster men fortsatt prästviga kandidater som ej stod bakom kvinnoprästreformen - och uppenbarligen hade förtroende för dem - blev kritiserade för att vara halvhjärtade.

 

För att nu sammanfatta flera årtionden i en enda mening så ledde detta i många olika steg till att inga personer längre fick bli präster eller biskopar om dom inte i handling visade sig helt beredda stå bakom kvinnor som präster. Fr o m år 2000 (kyrkans "skiljande" från staten) är dessa regler inskrivna i kyrkans eget regelverk Kyrkoordningen.

 

Dessa begränsningar i vilka som fått bli biskopar och präster (och vilka som kommit istället) har naturligtvis i grunden förändrat kyrkan och vad kyrkan uppfattas stå för. Uppfattningar och värderingar som för några årtionden sedan uppfattades som helt otänkbara är idag helt accepterade och snarast en norm att följa.

 

Samtidigt har stora grupper i kyrkfolket blivit utan herdar dom har förtroende för. Ytterst få präster finns längre, och nästan inga alls i yngre prästgenerationer, som  har sin tydliga förankring i högkyrklighet, gammalkyrklighet eller annan väckelsetradition - som historiskt är de kyrkliga miljöer som gett flest prästkallelser.

 

Det är ju så att synen på kvinnor som präster inte är en isolerad fråga där man kan byta åsikt som man byter skjorta. Utan ämbetssynen är (oftast!) en del i en större teologisk ram som påverkar vilken förankring man har i olika traditioner och därmed i många fall vilken "åsikt" man får i olika mer konkreta frågor.

 

 Var då denna utveckling oundgänglig? Absolut inte, menar jag. Det hade varit möjligt för de båda sidorna att leva respektfullt med varandra - som ofta kunnat ske på lokalplanet. Hade vi sluppit media och politiker hade mycket kunnat se annorlunda ut.