Torbjörn Lindahl

Maria drog sin sista suck kl 04.15 i natt. (Natten mot Påskdagen)*

 

Sara och jag var hos henne. Sara planerat och jag blev ditkallad när personalen såg tydliga tecken på att slutet närmade sig. Knappt en och en halv timme hann jag vara där. Vi hade bestämt oss för att vaka i skift och första passet blev mitt. Jag kunde då se och höra Marias andning, hur den blev långsammare för att till sist stilla upphöra.

 

Marias äldre yngre bror kom så fort bussarna börjat gå. Sedan ringde vi goda vänner som kom med bil och hjälpte oss frakta hem Marias kläder mm.

 

Innan vi lämnade sjukrummet sjöng vi tillsammans Bred dina vida vingar. När jag kom några timmar tidigare sjöng jag i Marias öra vers 1 och 7 av 189 Bliv kvar hos mig.

 

 

 

Hur minns vi då Maria? Jo, lite tvärtom. Gick sina egna vägar och ville inte alltid göra som alla andra. Hon var också husets stora sakletare. När man tappat eller förlagt något så frågade man bara: Maria var är min kam, plånbok, keps - eller vad  det nu var som fattades. Snabbt iväg runt i huset och på kort stund var hon tillbaka med det saknade föremålet och ett segervisst leende på läpparna. Maria var också den i syskonskaran som hade sitt körkort snabbast efter 18-årsdagen. När hon gått ut gymnasiet jobbade hon ett år på Cervera.

 

Fin sångröst hade hon också. Hon var alt. Så året därefter gick hon gospellinjen på Solviks Folkhögskola norr om Skellefteå.. Där lärde hon känna människor som i vissa fall blivit vänner för livet. Det gäller fr a Gella och David från Skellefteå som i torsdags gjorde sig besväret komma upp till Luleå på ett tvåtimmarsbesök och vara med när vi firade skärtorsdagsmässa med Maria på lasarettet.

 

Det var också under det året som hon på allvar började känna att något var i olag i kroppen, vilket senare skulle leda till att hon blev halvsidesförlamad. Bil- och flygambulans i parti och minut till Sunderby sjukhus, Norrlands universitetssjukhus Umeå och Sahlgrenska i Göteborg.

 

Vid en av resorna t Sahlgrenska hade hon inför hemresan blivit hämtad med ambulans för färd till Säve flygplats. Men precis när hon kommit in i ambulansen fick killarna budet att flyget var försenat. 

- Ni får väl bjuda flickan på sightseeing runt Göteborg, sades det från ledningscentralen.

Sagt och gjort. På Marias önskan for dom först förbi platsen för stora diskotekbranden. Sen till havsstrand där dom vände bilen så Maria kunde se ut över havet genom baköppningen.

 

Hösten efter Solviksåret, vid en återsamling blev Maria dålig och fördes först till Skellefteå lasarett sen till Umeå. Man såg då att det anevrysm hon hade på en av bakre pulsådrarna upp till hjärnan tryckte så mot hjärnstammen att det ströp många nervsignaler. 

 

Fara å färde. Rörlighet försämrad. Likaså syresättning i blodet.

- Kan vi inte vända detta är hon död i morgon eftermiddag, var budet

 Och det gick att vända! Med start kl 23 gjorde en neurokirurg en avancerad operation och på morgonen var hon klart bättre.

 

Sen flera år med uthållig träning och rehab. Bättre och bättre dag för dag: till slut utan rullstol och promenader utomhus med bara käpp. Men kring slutet av 2009 blev det sämre igen. Och sedan dess har hon varit rullstolsburen. Vid ett tillfälle stannade vi till i kulverten mellan sjukhuset och Patienthotellet i Umeå och mediterade inför en skylt med texten Undercentral! Jag minns att Maria där i kulverten uttryckte:

- Okey, jag jobbar mig tillbaka en gång till men en tredje gång ids jag inte.

 

Kanske upplever jag att hon under senare år inte lade lika mycket kraft på träning och rehab utan ville göra nåt roligt i livet också.

 

Så när hon väl accepterat faktum har hon gjort det bästa möjliga av sitt liv. De senaste 6-7 åren har hon tillbringat vårvintern i Spanien, allt från en till fyra månader. Även besökt London, Paris, Berlin och Rom. Personliga assistenter har hon fått ta med sig och på solkusten i Spanien kunnat anställa flickor som i vissa fall jobbat hos henne i flera år.

 

Till sin syster Sara sa hon i höstas att när jag äntligen funnit ett fungerande sätt att leva - då kommer bröstcancer!

 

Det var i juli som det upptäcktes att något var fel och 10 augusti fick hon domen. Aggressiv bröstcancer, vi kan inte bota den.

 

Under hösten kom sen lite olika besked: ibland kunde något eventuellt  göras, ibland inte. Men en bit in på detta år hann verkligheten ikapp. Det finns inget mer att göra. Inget mer cellgift och ingen strålning. Något som Maria accepterade eftersom cellgifter troligen skulle gör mer skada till ingen nytta. Hon fortsatte leva någotsånär som vanligt men blev allt tröttare. När hon till sist själv började känna behov av assistans även nattetid gick det inte längre. En knapp vecka fixade hon själv via syster Sara genom att acceptera erbjudanden från sin kusin respektive faster (båda sjuksköterskor) att komma upp från Umeå och stötta nattetid. Men i onsdags fick hon plats på palliativa avdelningen i Sunderbyn och var sedan där till slutet.

 

I torsdags var vi samlade hos Maria och vi firade Skärtorsdagsmässa i ett dagrum. Då var Maria ovanligt pigg och satt uppe i rullstolen många timmar och åt smörgåsar med god aptit. Men på Långfredagen var krafterna som bortblåsta. Lördagen likaså. Resten vet ni.

 

Några bilder

 

 

 

Buss t kyrkan med Mats. Av skäl som kära läsarna begriper är det viss brist i min gudstjänstkoncentration. Men då har man nytta av ett ord av f. Gunnar (Rosendal). Handlar visserligen om bönen men torde kunna tillämpas även på övrig gudstjänst. Är det något värde i bönen om man är okoncentrerad och bara upplever sig rabbla orden? F Gunnars svar: jo, för Gud värderar mer din trohet än dina känslor.

 

Sen nästan direkt m buss till sjukhuset. Maria mycket tröttare idag än igår. Men tröttheten idag kan ju bero på upplevelsen igår. Hon satt uppe bara korta stunder. Fick syrgas i mask. Varit rosslig i halsen. Orkade inte maten till middag. Fick flytande.

 

Jag var där till 19-tiden då Sara kommit. Senare meddelade Sara att man misstänkte att Maria fått lunginflammation. Kanske blir det röntgen av lungorna under natten. Sara sover hos Maria och jag avlöser henne i morgon förmiddag.

 

Be om lugn, vila och smärtfrihet för Maria.

 

Och fin mässa jag fått delta i. Dock inte i kyrka utan på Marias avdelning på lasarettet.

 

Hela familjen var samlad plus en av Marias f d assistenter som blivit en personlig vän och ett par från Skellefteå (körde fram och tillbaka bara för detta tillfälle, två timmar i Luleå!) som Maria blev goda vänner med under sitt år på Solviks folkhögskola för över 20 år sedan och därefter hållit kontakt med. 

 

Vi firade en enkel, men innehållsligt komplett, läst mässa med syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod.*

 

Fin erfarenhet. Sakramentet är ovärderligt. Att Gud gett oss detta konkreta nådemedel och inte bara en massa ord är fantastiskt.

 

 

* det händer ibland att jag får kritik för att jag använder den formuleringen för sällan i offentliga predikningar - varför .jag gör så kan man fråga sig. Men när det är verkligt allvar som i biktsituationer och tillfällen som idag då är de orden alltid med.

 

är läget för Maria. Vid gårdagens besök av läkare och sjuksköterska fick Maria framföra sin önskan att ha någon i lägenheten även nattetid. Hennes kusin (sjuksköterska) hade även listat vilken hjälp hon tycker Maria behöver. Slutsatsen blev att man i hemmet inte kan erbjuda det som krävs. Alltså  blev slutsatsen som delgavs idag att Maria erbjuds plats på palliativa avdelningen på lasarettet. När hon sedan fick budet att det finns en ledig plats redan idag så blev det chockartat snabbt. Hon trodde nog hon skulle få några dagar på sig att ta farväl från sin lägenhet. Men hon accepterade faktum och kl 15 kom transporten som tog henne till Sunderbyn.

 

Även om jag vet att Maria ville både leva och dö i sin lägenhet så känns det för mig tryggare att hon är på ett ställe där det finns sjukvårdskunnig personal dygnet runt.

 

Enligt vad jag hört av släkten låg Maria idag och lyssnade på lovsånger med sin mobil.

 

med Maria.

 

Hon har blivit märkbart tröttare för varje dag under helgen och idag. Även om hon orkade till stan och gudstjänst under söndagen. Hennes kusin har uppdaterat oss om läget så vi förstår.

 

Idag kom också min bror och svägerska - den nämnda kusinens föräldrar - upp från Umeå. Då svägerskan också är sjuksköterska har hon lovat sova några nätter hos Maria. Sara har varit i kontakt med vården och bett att Maria ska få ha någon hos sig även nattetid. I morgon kommer ett team med läkare och sköterskor för att göra en bedömning.

 

Eftersom mina tankar nu knappast kan vara någon annanstans än hos Maria har jag idag bett att få bli befriad från uppgiften predika vid passionsandakt på Fridsförbundet i morgon kväll. Mats ersätter mig. Har även bett att få avstå predikan i bönhuset under påskhelgen. 

 

Högmässa I Hertsökyrkan på annandagen hoppas jag dock klara.

- Orkar du inte är det bara att ringa, sa Mats I telefon.

 

Gott med trofasta och generösa vänner.

 

36 deltagare i högmässan. Färre än vanligt. En del kan vara borta på påsklov. Andra som då och då besöker Fridsförbundets bönhus och nu var med om månatliga predikohelgen därstädes passade kanske på att gå i Örnäskyrkan istället. Där ledde Stefan Aro mässan.

 

I Hertsökyrkan var det jag som celebrerade och predikade. Mats assisterade. Recensera egna gudstjänster tar emot men jag tror jag klarade allt acceptabelt bra.

 

Min tanke var att fara till Fridsförbundet och delta i gudstjänst kl 13 och sedan äta middag där. Men som jag sagt ofta förr: när man deltagit i en komplett högmässa så är man så andligt mätt - och när man själv lett och predikat, dessutom så trött - att det räcker för dagen. Alltså bil (nästan) raka vägen hem.

 

Kort besök hos Lena bara och samtal om senaste nytt för Maria. Hon blir tydligt sämre. Hon har nu besök av sin sjuksköterskekusin från Umeå (Hörnefors) som sovit några nätter hos henne. Tryggt och skönt - för både Maria och oss anhöriga.

 

Väl hemma, en stunds vila. Sedan promenerade Simon och jag till stan och åt på Österns pärla. Sist kort visit hos Mats för sedvanlig utvärdering av helgen 

 

I vart fall för en pensionär.

 

Igår eftermiddag for jag först på sjukkommunion hos vännen, pensionerade diakonen Tommy. Som jag redan berättat bjuder han alltid in några vänner så vi blir en liten gudstjänstgemenskap varannan vecka. Sex deltagare blev vi. Sen stannade jag på stan och åt på lokal, gick sedan till Köpmantorget där Luleås SDHL- lag firades. Eftersom jag hyllat guldmedaljörerna redan på plats i ishallen i tisdags kväll stannade jag bara kort stund. 

 

Efter div ärenden på stan blev det buss mot Örnäsets kyrka där Stefan Aro ledde veckomässan. Ovanligt många deltagare enligt vaktmästaren.

 

Mats hade också kommit dit och min tanke var att vi gemensamt skulle ta buss hem. Men därav blev intet. Istället blev vi hembjudna till goda vänner där födelsedag firades. Fin gemenskap även med andra inbjudna vänner.

 

Där fick vi också i god och generös kristen gemenskap tillsammans be för Maria och lyfta henne inför Herren. Tack vänner för bönegemenskapen! Kära läsarna får också gärna vara med. Mänskligt sett är läget allvarligt men oavsett hur Gud låter utgången bli tror vi att Jesus är med.

 

Idag var jag i kyrksammanhang igen. Lena o Simon hade avsett fara på begravningsgudstjänst i Örnäset för sin granne i trappuppgången KG Aasa. I 18 år har dom varit grannar. Tyvärr blev Lena förkyld. Då valde jag följa Simon istället. Själv har jag väl stött på KG vid enstaka tillfällen men inte inte så ofta som Lena och Simon.

 

Örnäsets kyrka är enligt min ringa mening den vackraste kyrkan i stan att ha begravningsgudstjänst i.

 

blev det ikväll för Luleå hockeys damlag. 4-2 mot Modo. Och precis som ifjol var jag där med tidigare arbetskamraten Bodil. Vi sa efter matchen att det räcker att gå på hockey en gång per år - till den avgörande finalmatchen. Varför plåga sig med harvandet genom hela grundserien? Men lite tråkigt att slå ut just Modo. Det är ju - av nån anledning jag knappast längre minns - mitt favoritlag nr 2. 

 

Ca 70 personer var det i kyrkan idag, enligt Mats. Han både predikade och celebrerade så han borde veta.

 

Själv var jag för ovanlighets skull inte där. Var istället hemma pga antydan till förkylning - ville inte riskera föra smitta vidare - och under dagen har det t o m blivit lite värre. Förkylningen hindrade mig också att fara till äldsta dottern Sara med familj och gratulera äldsta barnbarnet på 10-årsdagen. Det är nu nästan en månad sedan födelsedagen men bl a förkylningar i familjen har gjort besök mindre lämpligt. 

 

Idag är det Marie bebådelsedag. Stor och viktig högtid. Men eftersom vi inte längre firar dagen på rätt datum,*  utan på söndag i närheten så försvinner ofta just Femte söndagen i fastan.** Då passade Mats på att efter mässans slut be kollektbönen och läsa evangeliet för femte i fastan. Så fick man lite fastekänsla också.

 

Kommande söndag, Palmsöndagen, är det min tur celebrera och predika.

 

 

* 25 mars, nio månader före juldagen

 

** om påskhelgen är så tidig att det blir Palmsöndag, som i år, (eller rentav Påskdagen) som är närmaste söndag så får inte bebådelsedagen tränga bort någon av dem utan då flyttas bebådelsedagen till söndag ännu tidigare dvs femte i fastan.

 

Det här innebär att Femte söndagen i fastan ofta försvinner. Och det är tråkigt för det tema den söndagen fått i evangelieboken är mycket angeläget nämligen Försonaren.

 

T o m äkta sådan*. Är det vad Maria är? Idag var hon till Trafikverket för att förnya sitt körkort. Förmodligen har hon väl haft det som legitimation under åren men som körkort har hon inte haft någon användning av det på över 20 år.

 

Men då var det Luther. En kristen planterar sitt äppelträd även om han vet att den yttersta dagen kommer i morgon. Möjlig modern variant: en kristen förnyar sitt körkort även om läkarna prognostiserar att hon aldrig mer kommer att köra bil.

 

 

* äkta lutheran har jag också blivit kallad (på vilka meriter vet jag dock inte). Det var när ungdomskompisen, f d svenskkyrklige, numera katolske prästen Conny Årlind en gång presenterade mig för katolske biskopen Anders Arborelius med orden

- Nu ska biskopen få träffa en äkta lutheran

Biskopens svar:

- Det var trevligt för det gör man ju inte så ofta.

 

Tog bilen till kyrkan. Simon med. Bosse celebrerade och predikade. Gav honom en bok jag igår vann på lotteri men redan hade. 

- Dubbla olästa böcker är onödiga, sa jag.

Han tackade och tog emot.

48 deltagare i mässan. Dock var det många som avstod kaffet. Det borde de inte gjort. Det var riktigt gott.

 

Idag hade Bosse en av kvinnorna i kyrkvärdskollegiet som medhjälpare i distributionen. Hittills har det nog genomgående varit män i den rollen. Mats har tidigare muttrat om det: går man över prästgränsen och använder lekmän i distributionen då bör män och kvinnor vara likvärdiga, typ.

 

Rent principiellt håller jag nog med - kanske! Men eftersom jag själv är s k kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* så har jag alltid velat ta dem i försvar som är ännu mer traditionella än jag. Deras fria utrymme i kyrkolivet är numera inte så stort, så kan jag bereda dem visst rum så är jag inte ovillig till det. Jag kan ha förståelse för dem som fruktar att kvinnor i distributionsrollen - fram till för ca 50 år sedan en exklusiv prästroll! - blir ett första steg i en upplösning av traditionellt kyrkoliv som på sikt vänjer oss också vid kvinnor som präster.

 

Ändå är jag ju helt klart medveten om att när man avvisar tanken på kvinnor som präster så är ju det centrala att en man fyller Jesu roll i det levande andliga skeende som en mässa är: tog ett bröd, tackade, bröt det...

 

Hem kort stund efter mässa och kaffe. Sen tillbaka till Hertsön igen för besök i västlaestadianska bönhuset. Trevliga artiga människor. Enkla gudstjänster. Psalmsång utan orget. Inte mig emot. Men man kan sjunga lite fortare. Även predikningarna är ytterst enkla och vari det levande - som dessa predikningar ständigt sägs representera - egentligen består, övergår mitt ringa förstånd.

 

På aftonen for Simon och jag igen till Lenas kyrkstuga. Pinnbröd och halstrad mat och kaffe kokat över öppen eld. Mysigt är bara förnamnet.

 

skrivet i regnbågens färger är boken jag just slukat på en dag. Underrubriken - dock skriven högst upp på omslaget - är Ett reportage inifrån transvården.

 

Författare är Carolina Jemsby och Karin Mattisson, s.k. grävande journalister som gjorde reportaget Tranståget och tonårsflickorna i Uppdrag granskning 2019,  ett reportage som sedan fick två uppföljare.

 

I boken berättar de om sitt arbete med programmen, om sina möten med vuxna, föräldrar, barn och unga. Om reaktionerna på reportagen från media, politiker och translobbyn [mitt uttryck].

 

De återger möten med människor som gått igenom behandling med pubertetsblockerare vilket gett dem skador för livet trots löften om att det är helt ofarligt och när som helst enkelt kan avbrytas.

 

Även får vi möta några som ångrat sin transition och velat återgå till sitt ursprungskön och föräldrar som riskerar förlora vårdnaden om sina barn - med motiveringen att de inte ser till barnets bästa -  när de inte okritiskt vill kliva på tranståget.

 

Ett faktum som också belyses är att åtskilliga unga som upplever könsdysfori, i många fall också har andra psykiska diagnoser där den upplevda könsdysforin tolkas som orsak till övriga besvär utan att det på allvar övervägs att det kan vara tvärt om.

 

Den roll som den stora mängden smartphones spelar tas också upp: numera kan ungdomar sitta hemma i ensamhet och skaffa kunskap från likasinnade i chatgrupper på nätet. Det blir i praktiken ungdomarna själva som ställer sin egen diagnos. En diagnos som sjukvården måste följa eftersom det är politiskt omöjligt säga att en individs upplevelse är fel.

 

Sjukvård och läkare blir tillfångatagna av ideologier.*

 

Är det skrämmande, mycket skrämmande eller utomordentligt skrämmande?

 

Dock synes det som att de granskande reportagen fått en viss tillnyktrande effekt på sjukvården och politiken.

 

 

* har man sett liknande förr? Jag tänker på fallet med den den styckmördade prostituerade Catrin da Costa (kvinna och underklass) 1984 och de anklagade läkarna. Enligt alla feministiska och sociala raster var det ju självklart att läkarna (män och överklass) var skyldiga. Hållbara bevis behövdes inte.

 

För Maria alltså. Igår (måndag) mitt på dagen kom hon hem. 

 

Idag (tisdag) besökte jag henne några timmar under eftermiddagen. Fyra (!) assistenter var på plats. Det som beviljats är två men då måste de som är nya få gå dubbelt några pass med de "gamla" och lära sig Marias rutiner. Men snart ska det väl stilla sig. Det gjorde det en stund idag också då jag bad assistenterna flytta sig från köket in till sovrummet så Maria och jag skulle få prata i fred i vardagsrummet. Då valde de istället gå ut i trapphuset och sätta sig. 

 

Ja, ja. 

 

Maria är givetvis glad få vara hemma igen men blev ledsen då hon insåg att nu är det bara väntan på döden...

 

...om inte någon (!) plötsligt kommer och bryter den negativa utvecklingen. När min tvillingbror och svägerska var här för två veckor sedan och vi bad aftonbön så kom så tydligt i min tanke berättelsen om hur Jesus uppväcker en änkas son i staden Nain. Och där var det ju en som redan var död. Maria är inte ens död ännu! Undrens tid är inte förbi.

 

Tog bilen till kyrkan. Lite svårt komma hela vägen fram. Allt för mycket djupa bilspår i den av värmen mjuka snön. Men med lite hjälp kom bilen loss vid infarten till parkeringen och kunde ställas ute på vägen.

 

Bosse ledde mässan men predikade inte. Det gjorde istället en blivande diakon från Mekane-Yesus kyrkan i Etiopien. Frimodig predikan över en vers från Hebréerbrevet 13:8: Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet. Predikan på svenska. Acceptabelt möjligt förstå för mig men jag satt på första bänk. Lite svårare för vissa andra åhörare förstod jag efteråt. En grupp vänner till predikanten var med. Tillsammans sjöng de också två sånger.

 

Betoningen i predikan låg mycket på undergöraren Jeus. Det han - själv eller genom sina apostlar - kunde göra då bör vi förvänta oss även nu. Exempel gav han ur sin familjs liv.

 

Vid kyrkkaffet hamnade jag bredvid ungdomsvän från gymnasietiden som nu bor i Kiruna men har flera vuxna barn i Luleå och därför med make dyker upp ibland. När jag framkastade tanken - framförd i insändare i NSD i veckan - att man borde strunta i att flytta Kiruna kyrka, tjäna en miljard och istället bygga en lagom stor mindre kyrka i samma stil - så föll det inte riktigt i god jord. Om man säger så!

 

Bil till bönhuset efter kyrkkaffet. Församlingsdagar i dagarna två. Gudstjänst lörd kväll och två på söndag eftermiddag. Första gudstjänstens första predikan missade jag till stor del. Men den andra hörde jag, hållen av en annan av mina ungdomsvänner.

 

Vid middagen satt jag vid pensionärsbordet. Seniorerna har alltid rätt gå före i matkön. Det respekterar alla. Men å andra sidan utgör ju pensionärernas skara inte av fler än ca 20 - av nästan 300!

 

Efter middagspausen for jag hem. Orkade inte lyssna på två predikningar till. Dessutom finns ju Youtube!

 

Väl hemma fick jag besök av äldre sonen. Han hade tittat upp till sin syster på boendet, men hon var för trött (hade varit i kyrkan) så då besökte han sin far istället.

 

I morgon flyttar Maria hem till sin lägenhet. Nu har det äntligen - byråkratins kvarnar mal långsamt - ordnats så hon får tillräcklig hjälp hemma.