Torbjörn Lindahl

Tro inget annat. Här i huset fick julen nytt liv när vi slängde ut den barrande granen och tog in lilla plastgranen - med tio levande (!) ljus. Flera omgångar ljus har vi redan tänt och några till blir det innan den på tjugondedag jul åker ut i förrådet igen. Just nu har Simon och jag suttit en stund i de levande julgransljusens sken.

 

Och det är väl just detta att förnya julstämningen dag efter dag - med åtföljande stillhet - som gör att man inte hinner blogga ordentligt, till kära läsarnas stora saknad.

 

En sak jag burit på är att nämna en debattartikel jag läste i Dagen för en halv vecka sedan, med rubriken Därför täcker jag mitt hår under gudstjänsten. Att kvinnor gör det är ju här i norrländsk kristendom mest vanligt i västlaestadianska sammanhang. Men ser man ut över världen är det vanligt i många kyrkor, ortodoxa och Mellanösterns kyrkor t ex.

 

Själv har jag blivit lärd* att att seden att kvinnor inte ber med bart huvud är en i grunden kulturell sedvänja. Paulus hänvisar ju till vad som "passar sig".**

 

Men vad gör man då när en kvinna själv träder fram och säger att hon efter mångårigt funderande och brottning med bibelordet inte tycker sig kunna komma undan Pauli ord utan därför helt frivilligt, utan något tvång väljer följa apostelns ord såsom hon uppfattar det? 

 

I kommentarsfältet blev det debatt. En man (!) tyckte att nu går det väl för långt. Tänk på kvinnorna i Iran som med livet som insats kämpat mot alla slöjtvång. En annan undrade vem som här egentligen representerar den "iranska" andan; nu kommer en kvinna och vittnar om vad hon helt frivilligt (!) vill göra, då kommer en man och vill förbjuda hennes frivilliga gärning. Sen ledsnade jag på att följa kommentarerna.***

 

 

* bl a av biskop Bertil Gärtner!

 

** när det gäller talförbudet däremot, vilket varit ett av argumenten i debatten om kvinnor som präster, då är apostelns argumentation på en helt annan nivå: ordning som gäller i alla församlingar; lagen; Herrens bud

 

*** men om det nu väl ska va' så tycker jag alternativet man ofta ser på Mellanösterns ortodoxa kvinnor - långa vita eller svarta virkade sjalar med glesa maskor, vilka bara läggs över huvudet utan att knytas under hakan - är betydligt vackrare än vår landsändas hucklen. Men börjar man i detta sammanhang tala om vad som är snyggt och vackert då har man väl hamnat i ett världsligt mode som hur som helst är synd, eller?