Våren på väg
Ikväll har jag givetvis ägnat mig åt traditionella valborgsaftonssysselsättningar.
Först for jag ut i bil tillsammans med dotterna Maria - som sedan i måndags är hemma från lassarettet efter nästan på dagen fyra månader - och tittade på div majbrasor genom bilrutan. Först till Elimkyrkan i Gammelstad. Där kan man ju stå riktigt nära på Mariebergsvägen (heter den väl?). Väl ute ur bilen några minuter träffade jag en kristen broder som direkt tog tag i mig och allvarligt frågade hur det stod till med mig. Han hade, berättade han, haft mig så allvarligt i sina tankar för några veckor sedan att han känt sig manad be ordentligt för mig. Så nu undrade han vad som stod på. Inget särskilt tänke jag och försökte påminna mig vad som hände för tre veckor sedan. Men man kan ju också tänka så: det kunde ju ha varit en stor katastrof på väg mot mig vilken avvärjdes tack vare broderns enträgna förböner. Man vet ju aldrig. Förbön behöver man alltid. Tack så mycket!
Jag, tankte att vi skulle få en kopp kaffe i Elim att avnjuta i bilen, men det var så lång kö nere i källaren att jag vände. Dock hann jag se skymten av några vänner men tror inte dom noterade mig.
Sedan for vi förbi Rutvik och tänkte att där någonstans måste också finnas en brasa. Jo, mycket riktigt. Vid fotbollsplanen Myggvallen. Men brasan var rätt utbrunnen när vi kom förbi.
Vidare mot Björsbyn. På vägen såg vi tre älgar mycket nära vägen och en stund senare korsande vägen mitt framför våra ögon (vi hade stannat bilen). Jag fotade de tre skogens konungar (eller kanske drottningar!) med mobilen så om jag bara lär mig hur man får över bilderna till datorn så ska ni få se dem.
I Björsbyn hann vi också se slutet av brasan utanför Byagården, fd missionshuset.
Men vid Högskolan (man kommer ju aldrig att kunna/vilja lära sig att det numera heter Luleå tekniska universitet) var det fortfarande god fart på brasan. Dels är den stor och dels så tänds den inte så tidigt. Högskolans firande känns dock lite stökigt. En hel del berusade studenter (och andra) så det är lite högljutt.
Efter att ha lämnat av dottern i hennes lägenhet återvände jag hemåt. På Björkskataleden stod bilar i långa rader på båda sidor om vägen. Det tog jag som tecken på att Pyrotekniska föreningen på¨högskolan inte fyrat av sitt fyrverkeri ännu (man vet aldrig vilken tid det ska vara och om man någon gång lyckas se en annons där tiden anges så blir fyrverkeriet alltid försenat. Ikväll kom det igång först bortåt tjugo i elva. Jag satt i bilen och väntade i över trettio minuter
.
Fyrverkeriet vid högskolan har nästan blivit ett måste oavsett var man tillbringar den tidigare delen av Valborgsmässoaftonen.
Nu är våren nästan här. Återstår bara
1) första majrundan på MC. Men är det lika kallt som idag i morgon då blir vi kanske inte så många
2) Lunds studentsånagre på TV i morgon kl 18. Men det missar jag nog eftersom jag är bjuden på invigning å nyöppnad retaurang i by i utkanten av kommunen.
Glad vår - i alla fall!
Först for jag ut i bil tillsammans med dotterna Maria - som sedan i måndags är hemma från lassarettet efter nästan på dagen fyra månader - och tittade på div majbrasor genom bilrutan. Först till Elimkyrkan i Gammelstad. Där kan man ju stå riktigt nära på Mariebergsvägen (heter den väl?). Väl ute ur bilen några minuter träffade jag en kristen broder som direkt tog tag i mig och allvarligt frågade hur det stod till med mig. Han hade, berättade han, haft mig så allvarligt i sina tankar för några veckor sedan att han känt sig manad be ordentligt för mig. Så nu undrade han vad som stod på. Inget särskilt tänke jag och försökte påminna mig vad som hände för tre veckor sedan. Men man kan ju också tänka så: det kunde ju ha varit en stor katastrof på väg mot mig vilken avvärjdes tack vare broderns enträgna förböner. Man vet ju aldrig. Förbön behöver man alltid. Tack så mycket!
Jag, tankte att vi skulle få en kopp kaffe i Elim att avnjuta i bilen, men det var så lång kö nere i källaren att jag vände. Dock hann jag se skymten av några vänner men tror inte dom noterade mig.
Sedan for vi förbi Rutvik och tänkte att där någonstans måste också finnas en brasa. Jo, mycket riktigt. Vid fotbollsplanen Myggvallen. Men brasan var rätt utbrunnen när vi kom förbi.
Vidare mot Björsbyn. På vägen såg vi tre älgar mycket nära vägen och en stund senare korsande vägen mitt framför våra ögon (vi hade stannat bilen). Jag fotade de tre skogens konungar (eller kanske drottningar!) med mobilen så om jag bara lär mig hur man får över bilderna till datorn så ska ni få se dem.
I Björsbyn hann vi också se slutet av brasan utanför Byagården, fd missionshuset.
Men vid Högskolan (man kommer ju aldrig att kunna/vilja lära sig att det numera heter Luleå tekniska universitet) var det fortfarande god fart på brasan. Dels är den stor och dels så tänds den inte så tidigt. Högskolans firande känns dock lite stökigt. En hel del berusade studenter (och andra) så det är lite högljutt.
Efter att ha lämnat av dottern i hennes lägenhet återvände jag hemåt. På Björkskataleden stod bilar i långa rader på båda sidor om vägen. Det tog jag som tecken på att Pyrotekniska föreningen på¨högskolan inte fyrat av sitt fyrverkeri ännu (man vet aldrig vilken tid det ska vara och om man någon gång lyckas se en annons där tiden anges så blir fyrverkeriet alltid försenat. Ikväll kom det igång först bortåt tjugo i elva. Jag satt i bilen och väntade i över trettio minuter
.
Fyrverkeriet vid högskolan har nästan blivit ett måste oavsett var man tillbringar den tidigare delen av Valborgsmässoaftonen.
Nu är våren nästan här. Återstår bara
1) första majrundan på MC. Men är det lika kallt som idag i morgon då blir vi kanske inte så många
2) Lunds studentsånagre på TV i morgon kl 18. Men det missar jag nog eftersom jag är bjuden på invigning å nyöppnad retaurang i by i utkanten av kommunen.
Glad vår - i alla fall!
Vägen ut ur fattigdom - att hyra ut motorcyklar!
Kan man tänka sig! Det trodde jag inte! Att motorcyklar skulle kunna vara en sådan positiv faktor i skapandet av en bättre värld.
Vad är nu detta? Igår kväll när jag skrivit inlägget om min MC-premiär beslöt jag att kolla dagens post. Ett brev var från Lepramissionen. Jag öppnar och läser informationsbrevet, och den citerade rubriken sticker i ögonen. Det korta vittnesbördet handlar om en kvinna som genom Lepramissionen fått hjälp att starta en liten uthyrningsverksamhet för motorcyklar. Genom det kan hon skaffa en liten inkomst åt sig och sina barn. Hoppet har återvänt.
Där ser man - säger jag igen. Givetvis måste det bli en extra gåva till Lepramissionen!*
* då och då ger jag en gåva till denna missionsverksamhet. Att jag fått upp ögonen för den beror på att Örnäsets kyrkliga syförening (som jag på 90-talet regelbundet var med i) delade sina kollekter till den och Lutherhjälpen och Sv kyrkans mission. Hur dom gör nu vet jag inte. Ofta känns det roligare att ge bidrag till en dylik mindre missionsoganisation där man lite mer konkret kan ha grepp om vad pengarna går till och där man i berättelserna kan se att vittnesbördet om Jesus som frälsare är tydligt (det senare är ju inte alltid lika klart i den information som kommer från "Svenska kyrkans internationella arbete - tyvärr!
Vad är nu detta? Igår kväll när jag skrivit inlägget om min MC-premiär beslöt jag att kolla dagens post. Ett brev var från Lepramissionen. Jag öppnar och läser informationsbrevet, och den citerade rubriken sticker i ögonen. Det korta vittnesbördet handlar om en kvinna som genom Lepramissionen fått hjälp att starta en liten uthyrningsverksamhet för motorcyklar. Genom det kan hon skaffa en liten inkomst åt sig och sina barn. Hoppet har återvänt.
Där ser man - säger jag igen. Givetvis måste det bli en extra gåva till Lepramissionen!*
* då och då ger jag en gåva till denna missionsverksamhet. Att jag fått upp ögonen för den beror på att Örnäsets kyrkliga syförening (som jag på 90-talet regelbundet var med i) delade sina kollekter till den och Lutherhjälpen och Sv kyrkans mission. Hur dom gör nu vet jag inte. Ofta känns det roligare att ge bidrag till en dylik mindre missionsoganisation där man lite mer konkret kan ha grepp om vad pengarna går till och där man i berättelserna kan se att vittnesbördet om Jesus som frälsare är tydligt (det senare är ju inte alltid lika klart i den information som kommer från "Svenska kyrkans internationella arbete - tyvärr!
Tvåhjulingspremiärer
Observera pluralformen "...premiärer"! Jag har alltså åkt både vanlig cykel - och motorcykel.
Den vanliga cykeln fick egentligen sin premiärtur i lördags, men den var kort. Bara från garagelängan till huset. Idag blev det längre: Fram och tillbaka till jobbet. Och som vanligt när man cyklar längs skurholmsfjärden så är det motvind på morgonen när man cyklar dit och sedan är det motvind på kvällen då man cyklar hit. Jag tror jag ska byta till lämpligt nattjobb så jag får cykla dit på kvällen och hit på morgonen. Då skulle jag kanske få medvind.
Lika vindkänslig är man ju inte när man kör motorykeln och har en 600 kubiks motor till hjälp. Igår fixade jag till hojen för säsongen. Ja, alltså, jag bytte olja och oljefilter. (Det borde jag ju gjort redan i höstas men var då osedvanligt slö). Sedan skulle hojen behöva tvättas för inte heller det gjorde jag före vintern. Det är oacceptabelt slarvigt. Men det får vara till en varmare dag.
Idag blev det alltså premiärtur. I sakta mak till Statoil vid Scandic Hotell för att pumpa däcken och sedan full fart. Genom sta'n, över Bergnäsbron, till Gäddvik och tillbaka till norra sidan av älven via gamla Gäddviksbron. Kort fundering: ska man ta ner på E4? Det gjorde jag nog förra året? Nej, eftersom riktiga motorcyklister gillar kurvor mer än hastigheter så blev det över Storheden - där passerar man i snabb takt 5 rondeller som man får svänga lite i - genom Gammelstad med snabb titt (utifrån) på kyrkstugan, därefter kurviga vägen till Rutvik. Men sedan blev det åka av: E4 - 110 km/tim - till Persön (såg en älg vid vägen) och sedan hemåt via Örarna, Bensbyn. Lite längre premiärtur än förra året. Åkte t o m över Björkskatan och ringde på hos goda vänner för att få några vittnen som kan intyga att jag inte ljuger när jag skriver att jag varit ute och kört men dom var inte hemma! Sedan bara kort bit hem.
Alltså: över sex mil helt i onödan utan något som helst annat syfte än att det ska vara roligt. Och dessutom var det ju svalt på kvällen så jag var ganska kall när jag kom in. Var tvungen att värma en kopp choklad för att återfå värmen. Tänk om jag istället satsat alla dessa sex mil i en och samma bestämda riktning då hade jag ju nästan nått fram till min gamle kamrat och kunnat bli bjuden på kaffe. Men då hade jag väl frusit ihjäl på hemvägen. Så det får bli en annan gång.
27 april. Undrar om detta är min senaste MC-premiär hittills? Minnesgoda läsare påminner sig att jag min första MC-vår var ute redan sjätte april. Har jag börjat tackla av? Är detta ett smygande tecken på att jag inte längre är en riktig motorcyklist? Allvarligt i så fall. Tur ändå att jag hann ut innan första maj-rundan. Illa om det skulle vara premiären! Man bör ha gjort några mil innan man ska ta sig fram utan missöden bland 1000 andra motorcyklister.
Du som bor i "Fyrkanten" kommer väl och tittar på MC-kortegen? Läs mer om tider och samlingsplatser här
Den vanliga cykeln fick egentligen sin premiärtur i lördags, men den var kort. Bara från garagelängan till huset. Idag blev det längre: Fram och tillbaka till jobbet. Och som vanligt när man cyklar längs skurholmsfjärden så är det motvind på morgonen när man cyklar dit och sedan är det motvind på kvällen då man cyklar hit. Jag tror jag ska byta till lämpligt nattjobb så jag får cykla dit på kvällen och hit på morgonen. Då skulle jag kanske få medvind.
Lika vindkänslig är man ju inte när man kör motorykeln och har en 600 kubiks motor till hjälp. Igår fixade jag till hojen för säsongen. Ja, alltså, jag bytte olja och oljefilter. (Det borde jag ju gjort redan i höstas men var då osedvanligt slö). Sedan skulle hojen behöva tvättas för inte heller det gjorde jag före vintern. Det är oacceptabelt slarvigt. Men det får vara till en varmare dag.
Idag blev det alltså premiärtur. I sakta mak till Statoil vid Scandic Hotell för att pumpa däcken och sedan full fart. Genom sta'n, över Bergnäsbron, till Gäddvik och tillbaka till norra sidan av älven via gamla Gäddviksbron. Kort fundering: ska man ta ner på E4? Det gjorde jag nog förra året? Nej, eftersom riktiga motorcyklister gillar kurvor mer än hastigheter så blev det över Storheden - där passerar man i snabb takt 5 rondeller som man får svänga lite i - genom Gammelstad med snabb titt (utifrån) på kyrkstugan, därefter kurviga vägen till Rutvik. Men sedan blev det åka av: E4 - 110 km/tim - till Persön (såg en älg vid vägen) och sedan hemåt via Örarna, Bensbyn. Lite längre premiärtur än förra året. Åkte t o m över Björkskatan och ringde på hos goda vänner för att få några vittnen som kan intyga att jag inte ljuger när jag skriver att jag varit ute och kört men dom var inte hemma! Sedan bara kort bit hem.
Alltså: över sex mil helt i onödan utan något som helst annat syfte än att det ska vara roligt. Och dessutom var det ju svalt på kvällen så jag var ganska kall när jag kom in. Var tvungen att värma en kopp choklad för att återfå värmen. Tänk om jag istället satsat alla dessa sex mil i en och samma bestämda riktning då hade jag ju nästan nått fram till min gamle kamrat och kunnat bli bjuden på kaffe. Men då hade jag väl frusit ihjäl på hemvägen. Så det får bli en annan gång.
27 april. Undrar om detta är min senaste MC-premiär hittills? Minnesgoda läsare påminner sig att jag min första MC-vår var ute redan sjätte april. Har jag börjat tackla av? Är detta ett smygande tecken på att jag inte längre är en riktig motorcyklist? Allvarligt i så fall. Tur ändå att jag hann ut innan första maj-rundan. Illa om det skulle vara premiären! Man bör ha gjort några mil innan man ska ta sig fram utan missöden bland 1000 andra motorcyklister.
Du som bor i "Fyrkanten" kommer väl och tittar på MC-kortegen? Läs mer om tider och samlingsplatser här
Att få som man vill
När man var liten tänkte man ibland att det skulle vara roligt vara kung! Då skulle man få göra som man ville. I alla fall trodde man det. Undrar om kronprinsessan Viktoria och hennes Daniel också tänker att dom ska få göra som dom vill. Verkar nästan så. Det förljudes nämligen att dom önskar ha brudöverlämning vid sitt bröllop, dvs att bruden leds fram till koret av sin far och där möter brudgummen. Prästen Annika Borg har kommenterat saken i en artikel. Om du inte ids läsa hela artikeln så kan du få en sammanfattning här: hon är emot det. Alldeles korrekt påpekar Borg att denna sed inte hört till svenska kyrkans tradition.
Men kanske resonerar Viktoria och Daniel på samma sätt som de flesta medlemmar i svenska kyrkan gör numera: "jag har betalt kyrkoskatt* i hela mitt liv, då har jag rätt att få som jag vill". Ungefär samma uttryck hörde jag av en person för en tid sedan då vi i ett sammanhang diskuterade i vilken mån man har rätt att utforma begravningsgudstjänsten efter eget huvud. Då slog det mig: hur många år man än betalar kyrkoavgift så ger det aldrig någon rätt att få som man vill utan det ger rätt att få kyrkliga handlingar i enlighet med svenska kyrkans ordning. Inget annat.
Kanske borde jag maila till hovet och upplysa frk kronprinsessan om detta.
Det skulle ju, som Annika Borg påpekar, vara illa** om det kronprinsessliga föredömet skulle medföra att prästerna skulle få en större anhopning än vanligt av önskemål av detta slag. Själv har jag mött det några gånger,*** men när man i ett snyggt kyrkohistoriskt föredrag på 4 minuter förklarar att brudöverlämningen i princip uttrycker en kvinnans omyndighet som gör att man lika gärna kunde avskaffa den kvinnliga rösträtten också då brukar önskemålet klinga av.
* märkligt (?) nog är det så att de flesta som argumenterar för sina rättigheter i kyrkan använder ordet kyrkoskatt istället för det korrekta kyrkoavgift
** bland de över femhundra (just nu) kommentarerna till Annika Borgs artikel finns flera som påpekar hur inkonsekvent det är av Borg att i detta sammanhang tala sig varm för kyrkans tradition men i annat sammanhang (vigslar av enkönade par) utan vidare kasta allt vad tradition heter åt sidan. Den kritiken kan jag dela
*** första gången jag träffade på saken höll jag på att få en chock. Och kunde inte heller undvika det hela. Jag hade inte kunnat träffa brudparet i förväg. Dom kom från utlandet och skulle dyka upp i kyrkan strax före vigseln med hindersprövningen i handen. Bruden vara spanjorska. När jag kommer till kyrkan står bruden (ung och söt) längst bak i kyrkan med en betydligt äldre man. Min chock: "ska hon gifta sig med den gamle gubben!" Det visade sig vara den ledsagande fadern. Den unge och lika stilige brudgummen hade redan tagit plats i koret.
Men kanske resonerar Viktoria och Daniel på samma sätt som de flesta medlemmar i svenska kyrkan gör numera: "jag har betalt kyrkoskatt* i hela mitt liv, då har jag rätt att få som jag vill". Ungefär samma uttryck hörde jag av en person för en tid sedan då vi i ett sammanhang diskuterade i vilken mån man har rätt att utforma begravningsgudstjänsten efter eget huvud. Då slog det mig: hur många år man än betalar kyrkoavgift så ger det aldrig någon rätt att få som man vill utan det ger rätt att få kyrkliga handlingar i enlighet med svenska kyrkans ordning. Inget annat.
Kanske borde jag maila till hovet och upplysa frk kronprinsessan om detta.
Det skulle ju, som Annika Borg påpekar, vara illa** om det kronprinsessliga föredömet skulle medföra att prästerna skulle få en större anhopning än vanligt av önskemål av detta slag. Själv har jag mött det några gånger,*** men när man i ett snyggt kyrkohistoriskt föredrag på 4 minuter förklarar att brudöverlämningen i princip uttrycker en kvinnans omyndighet som gör att man lika gärna kunde avskaffa den kvinnliga rösträtten också då brukar önskemålet klinga av.
* märkligt (?) nog är det så att de flesta som argumenterar för sina rättigheter i kyrkan använder ordet kyrkoskatt istället för det korrekta kyrkoavgift
** bland de över femhundra (just nu) kommentarerna till Annika Borgs artikel finns flera som påpekar hur inkonsekvent det är av Borg att i detta sammanhang tala sig varm för kyrkans tradition men i annat sammanhang (vigslar av enkönade par) utan vidare kasta allt vad tradition heter åt sidan. Den kritiken kan jag dela
*** första gången jag träffade på saken höll jag på att få en chock. Och kunde inte heller undvika det hela. Jag hade inte kunnat träffa brudparet i förväg. Dom kom från utlandet och skulle dyka upp i kyrkan strax före vigseln med hindersprövningen i handen. Bruden vara spanjorska. När jag kommer till kyrkan står bruden (ung och söt) längst bak i kyrkan med en betydligt äldre man. Min chock: "ska hon gifta sig med den gamle gubben!" Det visade sig vara den ledsagande fadern. Den unge och lika stilige brudgummen hade redan tagit plats i koret.
Tvåhjuligt fordon efterlyses
I kommentar till föregående inlägg har Ann O Nym uttryckt stor förvåning över att jag i två inlägg å rad kunnat undvika att nämna visst tvåhjuligt fordon.
Men här ska hon få ett tröstande ord. Eller ska jag säga han? Med benägen hjälp av kollegan Anna-Stina har jag nämligen redan för ganska länge sedan knäckt vem Ann O Nym är och det visar sig att hon är en han. I själva verket fanns det folk i min bekantskapskrets som trodde att det var Anna-Stina själv som dolde sig bakom signaturen Ann O Nym. Men på helt sanningsenligt sätt lyckades hon vända uppmärksamheten åt annat håll. Vad ska jag nu göra när jag vet att hon är en han. Ska jag kalla henne för honom eller honom för henne? Kanske bäst att jag går en studiecirkel i studieförbundet Sensus' regi, där kan man ju numera välja om man är en han, hon eller (det könsneutrala?) hen.
Frågan som då infinner sig när jag nu gör ett försök att hålla mig inom det av Ann O Nym saknade ämnesområdet: är motorcykeln en han eller en hon. Den säger jag nog.
Allt nog. På torsdag kväll har vi styrelsemöte med motorcyklisterna i norrbotten. Numera är jag bara suppleant i styrelsen efter att två år varit sekreterare. Visar tydligt på att jag klarar att stiga ner från piedistalen,* eller? Vid torsdagens möte ska vi bla gå igenom det sista inför årets upplaga av första maj-rundan. De senaste åren har jag åtagit mig att sälja våra märken vilka var och en som åker rundan kan få köpa. Alltid roligt gå runt bland motorcyklisterna och kränga dessa små souvenirer som är beviset att man var med. Alla är trevliga. Tyvärr är det dock en del som saknar kontanter och jag kan inte ta kort.
När sedan rundan går av stapeln räknar jag med att min gamle kamrat möter upp på Storgatan i Älvsbyn så vi får en liten pratstund. Även det har ju blivit en tradition.
* dvs den plats där vi präster per definition anses befinna oss
Men här ska hon få ett tröstande ord. Eller ska jag säga han? Med benägen hjälp av kollegan Anna-Stina har jag nämligen redan för ganska länge sedan knäckt vem Ann O Nym är och det visar sig att hon är en han. I själva verket fanns det folk i min bekantskapskrets som trodde att det var Anna-Stina själv som dolde sig bakom signaturen Ann O Nym. Men på helt sanningsenligt sätt lyckades hon vända uppmärksamheten åt annat håll. Vad ska jag nu göra när jag vet att hon är en han. Ska jag kalla henne för honom eller honom för henne? Kanske bäst att jag går en studiecirkel i studieförbundet Sensus' regi, där kan man ju numera välja om man är en han, hon eller (det könsneutrala?) hen.
Frågan som då infinner sig när jag nu gör ett försök att hålla mig inom det av Ann O Nym saknade ämnesområdet: är motorcykeln en han eller en hon. Den säger jag nog.
Allt nog. På torsdag kväll har vi styrelsemöte med motorcyklisterna i norrbotten. Numera är jag bara suppleant i styrelsen efter att två år varit sekreterare. Visar tydligt på att jag klarar att stiga ner från piedistalen,* eller? Vid torsdagens möte ska vi bla gå igenom det sista inför årets upplaga av första maj-rundan. De senaste åren har jag åtagit mig att sälja våra märken vilka var och en som åker rundan kan få köpa. Alltid roligt gå runt bland motorcyklisterna och kränga dessa små souvenirer som är beviset att man var med. Alla är trevliga. Tyvärr är det dock en del som saknar kontanter och jag kan inte ta kort.
När sedan rundan går av stapeln räknar jag med att min gamle kamrat möter upp på Storgatan i Älvsbyn så vi får en liten pratstund. Även det har ju blivit en tradition.
* dvs den plats där vi präster per definition anses befinna oss
Sanningen var mitt enda försvar
Heter en liten bok som jag hittade förra veckan på Kupan, röda korset, när jag strosade runt en stund en ledig dag. "Fåfäng gå gör mycket ont" eller vad det nu heter i ordspråket, men denna gång gäller det inte. För här hittade jag en riktigt läsvärd bok.
Den är skriven av den f d (nu avliden) katolske ärkebiskopen och kardinalen Joseph Bernardin i USA. Titeln syftar på en händelse i mitten av nittiotalet när han blev anklagad för att ha begått sexuella övergrepp mot en tidigare student några årtionden tidigare. Biskopen hävdade sin oskuld och det är detta som gett (den svenska utgåvan av) boken dess titel. Senare visade sig anklagelserna vara falska och den anklagande tog också tillbaka dem (kanske trodde han själv en tid på det efter det att han genom terapi och hypnos fåtts att tro på s k förträngda minnen). Men det mest gripande i den delen av boken är hur ärkebiskopen söker upp sin f d elev och söker försoning och erbjuder honom sin förlåtelse, vilket resulterar i att de kan fira nattvard tillsammans.
Även om det, som sagt, är denna händelse som gett boken dess titel så är detta bara en del av boken. För under året efter denna händelse så drabbas ärekebiskopen av beskedet att han har en elakartad cancer. I resten av boken berättar han om de två sista åren av sitt liv då han genomgår tuffa behandlingar, pendlar mellan hopp och förtvivlan men ändå sakta försämras utan återvändo.
Under denna sin sjukdomstid möter han många cancersjuka och andra allvarligt sjuka. Han blir något av deras speciella själasörjare, får vara förebedjare, mottar och skickar stora mängder brev och leder vid flera tillfällen gudstjänster med förbön för de svårt sjuka och delar ut de sjukas smörjelse.
Kanske skulle man som delvis karismatiker möjligen ha önskat fler vittnesbörd om helanden, men det är ingen tvekan om att kardinal Joseph Bernardin upplever som sin speciella kallelse och gåva att skänka människor tröst och erbjuda dem en Gudsnärvaro mitt i och genom det svåraste av lidanden (bokens originaltitel är: The Gift of Peace: personal reflections.
Ska man säga att boken berättar om katolsk fromhet när den är som bäst? Läs gärna boken om du ännu får tag i den. Den rekommenderas.*
* liten varning dock till eventuella överdrivet övertygade protestanter i läsekretsen: om du vill förbli i din fördom och din förutfattade mening att verklig, levande, Kristuspräglad fromhet inte finns i den katolska kyrkan - då ska du välja en annan bok.
Den är skriven av den f d (nu avliden) katolske ärkebiskopen och kardinalen Joseph Bernardin i USA. Titeln syftar på en händelse i mitten av nittiotalet när han blev anklagad för att ha begått sexuella övergrepp mot en tidigare student några årtionden tidigare. Biskopen hävdade sin oskuld och det är detta som gett (den svenska utgåvan av) boken dess titel. Senare visade sig anklagelserna vara falska och den anklagande tog också tillbaka dem (kanske trodde han själv en tid på det efter det att han genom terapi och hypnos fåtts att tro på s k förträngda minnen). Men det mest gripande i den delen av boken är hur ärkebiskopen söker upp sin f d elev och söker försoning och erbjuder honom sin förlåtelse, vilket resulterar i att de kan fira nattvard tillsammans.
Även om det, som sagt, är denna händelse som gett boken dess titel så är detta bara en del av boken. För under året efter denna händelse så drabbas ärekebiskopen av beskedet att han har en elakartad cancer. I resten av boken berättar han om de två sista åren av sitt liv då han genomgår tuffa behandlingar, pendlar mellan hopp och förtvivlan men ändå sakta försämras utan återvändo.
Under denna sin sjukdomstid möter han många cancersjuka och andra allvarligt sjuka. Han blir något av deras speciella själasörjare, får vara förebedjare, mottar och skickar stora mängder brev och leder vid flera tillfällen gudstjänster med förbön för de svårt sjuka och delar ut de sjukas smörjelse.
Kanske skulle man som delvis karismatiker möjligen ha önskat fler vittnesbörd om helanden, men det är ingen tvekan om att kardinal Joseph Bernardin upplever som sin speciella kallelse och gåva att skänka människor tröst och erbjuda dem en Gudsnärvaro mitt i och genom det svåraste av lidanden (bokens originaltitel är: The Gift of Peace: personal reflections.
Ska man säga att boken berättar om katolsk fromhet när den är som bäst? Läs gärna boken om du ännu får tag i den. Den rekommenderas.*
* liten varning dock till eventuella överdrivet övertygade protestanter i läsekretsen: om du vill förbli i din fördom och din förutfattade mening att verklig, levande, Kristuspräglad fromhet inte finns i den katolska kyrkan - då ska du välja en annan bok.
Värstingkristna i drevet
Så heter en bok jag just slukat. Utgiven på Artos förlag. Klart läsvärd.
Den handlar om hur olika kristna grupper behandlats i media under årens lopp. Och inte vilka kristna grupper som helst utan sådana som (under den aktuella tiden) upplevts som främmande i vårt svenska samhälls- och kulturklimat.
En gång i tiden (20-talet) var det pingstvännerna. Dom var allmänt hysteriska och därmed farliga för barn och ungdomar - och kvinnor.
En annan utsatt grupp har varit katoliker. Upplevdes som samhällsfarliga och illojala eftersom dom hörde till - och hade sin grundläggande lojalitet mot - den stora internationella katolska kyrkan. Dess farlighet har periodvis beskrivits i termer som får en att tänka på det nazistiska antisemitiska talet om den judiska världskonspirationen. Man trodde väl att katolikskräcken för länge sedan var död men för ca fem år sedan stack den upp sitt fula tryne under en sommar i en artikelserie i Expressen om den katolska organisationen Opus Dei. Här får man ett tydligt exempel på många journalisters totala brist på kunskap om kristet liv: det som läggs den framställt hemska rörelsen till last är bl a att dess medlemmar försöker hålla ordningen med en halvtimmes bibelläsning och bön morgon och kväll!
Nästan (och inte bara nästan) chockad blev jag när jag i boken såg ett klipp ur DN från 1937 inför etablering av en jeuitisk gemenskap i Stockholm. Tillsammans med en nidbild av jesuitiska präster var en dikt publicerad som innehöll alla fördomar om jesuiter (inkl att dom har en dolk dold i sitt krucifix) som man trodde att vi lämnat bakom oss när trettioåriga kriget tog slut.
Vad ska man säga? Inte blir det bättre när svenska kyrkans "kvinnoprästmotståndare" omtalas. Dom beskrivs som sexualneurotiker och här visas bilden av en litografi med karikatyrer av den svenska högkyrklighetens mest kända gestalter på ett sätt som ju skulle ha orsakat världskrig 20 gånger om om det handlat om Muhammed! Livets ord finns givetvis också med. Alla vet ju att dom föraktar handikappade och sjuka. I boken kommenteras också mediabevakningen av Knutbyhändelserna och pingstpastor Åke Gren.*
En fråga som också diskuteras på ett intressant sätt i boken är hur man egentligen ska värdera dom som ofta blir uppgiftslämnare i dylika reportage - s k avhoppare. Hur trovärdiga är dom egentligen? Bör man inte tänka att dom ibland kan ha ett behov att göra det dom lämnat värre än det var? Deras informationer skulle behöva jämföras sakligt med andras, vilket i förvånansvärt liten utsträckning sker.
Det är bara att konstatera att journalister ofta är okunniga när det gäller religion och kristendom på ett sätt som aldrig skulle tolereras inom andra mediala bevakningsområden och att dom dessutom i sin nyhetsrapportering i praktiken ofta sviker objektivitetskravet och därmed tar ställning för och emot olika företeelser.
Boken rekommenderas! Säger jag som också några gånger råkat ut för tendentiösa journalister och därför väl kan känna med alla drabbade.
* men t o m i d enna bok som vill vara en kritiskt granskande bok så hänvisas till Åke Grens yttrande på det sätt som blivit så vanligt att det tydligen blivit sant fast det är fel. Det om något visar väl hur svårt det är att komma loss ur en medialögn så fort den blivit etablerad. (Det jag syftar på är påståendet att Gren skulle ha sagt att "homosexualitet" är en "cancersvulst" på samhällskroppen. Korrekt är att han sa att "sexuella perversiteter" är en cancersvulst. Skillnaden kan upplevas obetydlig, men om man påstår något om någon så ska det vara korrekt!)
Den handlar om hur olika kristna grupper behandlats i media under årens lopp. Och inte vilka kristna grupper som helst utan sådana som (under den aktuella tiden) upplevts som främmande i vårt svenska samhälls- och kulturklimat.
En gång i tiden (20-talet) var det pingstvännerna. Dom var allmänt hysteriska och därmed farliga för barn och ungdomar - och kvinnor.
En annan utsatt grupp har varit katoliker. Upplevdes som samhällsfarliga och illojala eftersom dom hörde till - och hade sin grundläggande lojalitet mot - den stora internationella katolska kyrkan. Dess farlighet har periodvis beskrivits i termer som får en att tänka på det nazistiska antisemitiska talet om den judiska världskonspirationen. Man trodde väl att katolikskräcken för länge sedan var död men för ca fem år sedan stack den upp sitt fula tryne under en sommar i en artikelserie i Expressen om den katolska organisationen Opus Dei. Här får man ett tydligt exempel på många journalisters totala brist på kunskap om kristet liv: det som läggs den framställt hemska rörelsen till last är bl a att dess medlemmar försöker hålla ordningen med en halvtimmes bibelläsning och bön morgon och kväll!
Nästan (och inte bara nästan) chockad blev jag när jag i boken såg ett klipp ur DN från 1937 inför etablering av en jeuitisk gemenskap i Stockholm. Tillsammans med en nidbild av jesuitiska präster var en dikt publicerad som innehöll alla fördomar om jesuiter (inkl att dom har en dolk dold i sitt krucifix) som man trodde att vi lämnat bakom oss när trettioåriga kriget tog slut.
Vad ska man säga? Inte blir det bättre när svenska kyrkans "kvinnoprästmotståndare" omtalas. Dom beskrivs som sexualneurotiker och här visas bilden av en litografi med karikatyrer av den svenska högkyrklighetens mest kända gestalter på ett sätt som ju skulle ha orsakat världskrig 20 gånger om om det handlat om Muhammed! Livets ord finns givetvis också med. Alla vet ju att dom föraktar handikappade och sjuka. I boken kommenteras också mediabevakningen av Knutbyhändelserna och pingstpastor Åke Gren.*
En fråga som också diskuteras på ett intressant sätt i boken är hur man egentligen ska värdera dom som ofta blir uppgiftslämnare i dylika reportage - s k avhoppare. Hur trovärdiga är dom egentligen? Bör man inte tänka att dom ibland kan ha ett behov att göra det dom lämnat värre än det var? Deras informationer skulle behöva jämföras sakligt med andras, vilket i förvånansvärt liten utsträckning sker.
Det är bara att konstatera att journalister ofta är okunniga när det gäller religion och kristendom på ett sätt som aldrig skulle tolereras inom andra mediala bevakningsområden och att dom dessutom i sin nyhetsrapportering i praktiken ofta sviker objektivitetskravet och därmed tar ställning för och emot olika företeelser.
Boken rekommenderas! Säger jag som också några gånger råkat ut för tendentiösa journalister och därför väl kan känna med alla drabbade.
* men t o m i d enna bok som vill vara en kritiskt granskande bok så hänvisas till Åke Grens yttrande på det sätt som blivit så vanligt att det tydligen blivit sant fast det är fel. Det om något visar väl hur svårt det är att komma loss ur en medialögn så fort den blivit etablerad. (Det jag syftar på är påståendet att Gren skulle ha sagt att "homosexualitet" är en "cancersvulst" på samhällskroppen. Korrekt är att han sa att "sexuella perversiteter" är en cancersvulst. Skillnaden kan upplevas obetydlig, men om man påstår något om någon så ska det vara korrekt!)
Säkra vårtecken
Och ni anar givetvis vad jag syftar på. Inte sjungande småfåglar. Inte snön som smälter i snabb takt. Och absolut inte - ännu - några små vackra vårblommor vid husväggen. Nej, absolut inget av detta.
Istället har jag sett - motorcyklar. Redan för någon dag sedan har jag berättat om den första synen. Idag blev det fler. Nu har jag sett långt över tio stycken. Varav alltså de flesta på samma dag. Åsynen av alla dessa härliga fordon väcker många tankar och drömmar och funderingar.
En fundering som uppkommer hos mig är det här med motorcykelklubbar. Det finns alltså klubbar (bland alla andra typer av MC-klubbar) för speciella motorcykelmärken- och modeller. Förefaller lite märkligt för mig som trots allt inte är en total MC-nörd. Att man kan ha något gemensamt om man har samma slags hoj kan jag förstå. Man kan diskutera vilka tillbehör och reservdelar som finns, man kan ge varandra tips inför reparationer mm. Men dessutom är det så att medlemmarna i dessa märkesklubbar ägnar sig åt att träffas på speciella träffar på sommarhalvåret. Det förstår jag inte riktigt. Vad är det som säger att jag just skulle ha en massa övrigt gemensamt med folk som bara råkat köpa samma slags motorcykel som jag? Det hela måste grunda sig på tanken
1) att motorcykellivet är en väsentlig del av hela mitt liv
2) valet av motorcykel är en så djupgående process att det avslöjar det helt dominerande i min personlighet
Alltså blir det självklart att alla verkligt likasinnade finns bland just dem som valt samma typ av hoj och att detta val således är överordnat alla andra livsval.
Lite inskränkt kan kanske t o m jag tycka. Nej, något mer som förenar måste väl finnas. (Eller har jag härmed avslöjat att jag inte är en äkta motorcyklist?)
Ibland har jag funderat på att försöka ta initiativ till en kristen MC-klubb i Norrbotten (i västerbotten finns det). De flesta kristna MC-klubbar synes mig dock vara väldigt evangelikala (med normalsvenska uttryck i praktiken "frikyrkliga"). Kanske skulle man ta initiativ till en mer allmänkyrklig MC-klubb, eller OAS-MC-klubb eller en laestadiansk. Tänk er en MC-resa i Laestadius fotspår. Förbi orter som Jäkkvikk (där han föddes), Kvikkjokk (där han växte upp), Härnösand (där han prästvigdes och senare avlade pastoralexamen), Åsele (där han träffade Lappflickan Maria), Lycksele (där han av allt att döma blev född på nytt några dager efter* mötet med Maria), Karesuando (där han började som präst och fick se väckelsen starta) och Pajala (där han slutade sin gärning och där hans grav finns. Kanske borde man tillägga en resa ner efter Tornedalen till Haparanda (dit han fick vandra för att av prosten därstädes mottaga en "skrapa" för något olämpligt beteende, en resa vilken blev en ren triumfvandring efterom kristna i tusentals slöt upp vid hans sida under resan varav många följde honom ända till prostgården). Frägan är om man ska ta orterna i kronologisk ordning (det blir ett väldigt körande fram och tillbaka) eller enligt någon slags geografisk närhetsprincip. Att lägga till Uppsala (där han studerade teologi) är kanske att överdriva det hela tycker en norrlänning.
Nå, först måste jag se till att min egen ännu vinterundanställda hoj förvandlas till ett skinande vårtecken.
* specialnot riktad till laestadianer och kyrkohistoriskt intresserade:
Den dominerande traditionella synen är att Laestadius betraktar mötet med Maria i Åsele som sin nya födelse. Problemet med det är att han i andra sammanhang förlägger sin nya födelse till ett datum några dagar senare. Detta har skapat mycken huvudbry hos forskare och andra. I boken Laestadius väg till nya fördelsen har dock laestadiusforskaren Gunnar Wikmark på ett övertygande sätt (tycker jag) visat att Laestadius inte misstagit sig om datum (vilket man ofta tagit för givet) utan att han verkligen menar att mötet med Maria var just det han kallar det, nämligen en "försmak av himmelens glädje" (min kurs) och att den verkliga himmelens glädje dvs nya födelsen kom några dagar senare. (Även Bengt Larsson har i sin bok om Laestadius försiktigt öppnat dörren på glänt för den tolkningen).
Wikmarks bok rekommenderas för den som är intresserad av (laestadiansk) kyrkohistoria (och som redan känner till grunddragen i Laestadius livshistoria). Lämplig lektyr på en MC-semester kanske?
Istället har jag sett - motorcyklar. Redan för någon dag sedan har jag berättat om den första synen. Idag blev det fler. Nu har jag sett långt över tio stycken. Varav alltså de flesta på samma dag. Åsynen av alla dessa härliga fordon väcker många tankar och drömmar och funderingar.
En fundering som uppkommer hos mig är det här med motorcykelklubbar. Det finns alltså klubbar (bland alla andra typer av MC-klubbar) för speciella motorcykelmärken- och modeller. Förefaller lite märkligt för mig som trots allt inte är en total MC-nörd. Att man kan ha något gemensamt om man har samma slags hoj kan jag förstå. Man kan diskutera vilka tillbehör och reservdelar som finns, man kan ge varandra tips inför reparationer mm. Men dessutom är det så att medlemmarna i dessa märkesklubbar ägnar sig åt att träffas på speciella träffar på sommarhalvåret. Det förstår jag inte riktigt. Vad är det som säger att jag just skulle ha en massa övrigt gemensamt med folk som bara råkat köpa samma slags motorcykel som jag? Det hela måste grunda sig på tanken
1) att motorcykellivet är en väsentlig del av hela mitt liv
2) valet av motorcykel är en så djupgående process att det avslöjar det helt dominerande i min personlighet
Alltså blir det självklart att alla verkligt likasinnade finns bland just dem som valt samma typ av hoj och att detta val således är överordnat alla andra livsval.
Lite inskränkt kan kanske t o m jag tycka. Nej, något mer som förenar måste väl finnas. (Eller har jag härmed avslöjat att jag inte är en äkta motorcyklist?)
Ibland har jag funderat på att försöka ta initiativ till en kristen MC-klubb i Norrbotten (i västerbotten finns det). De flesta kristna MC-klubbar synes mig dock vara väldigt evangelikala (med normalsvenska uttryck i praktiken "frikyrkliga"). Kanske skulle man ta initiativ till en mer allmänkyrklig MC-klubb, eller OAS-MC-klubb eller en laestadiansk. Tänk er en MC-resa i Laestadius fotspår. Förbi orter som Jäkkvikk (där han föddes), Kvikkjokk (där han växte upp), Härnösand (där han prästvigdes och senare avlade pastoralexamen), Åsele (där han träffade Lappflickan Maria), Lycksele (där han av allt att döma blev född på nytt några dager efter* mötet med Maria), Karesuando (där han började som präst och fick se väckelsen starta) och Pajala (där han slutade sin gärning och där hans grav finns. Kanske borde man tillägga en resa ner efter Tornedalen till Haparanda (dit han fick vandra för att av prosten därstädes mottaga en "skrapa" för något olämpligt beteende, en resa vilken blev en ren triumfvandring efterom kristna i tusentals slöt upp vid hans sida under resan varav många följde honom ända till prostgården). Frägan är om man ska ta orterna i kronologisk ordning (det blir ett väldigt körande fram och tillbaka) eller enligt någon slags geografisk närhetsprincip. Att lägga till Uppsala (där han studerade teologi) är kanske att överdriva det hela tycker en norrlänning.
Nå, först måste jag se till att min egen ännu vinterundanställda hoj förvandlas till ett skinande vårtecken.
* specialnot riktad till laestadianer och kyrkohistoriskt intresserade:
Den dominerande traditionella synen är att Laestadius betraktar mötet med Maria i Åsele som sin nya födelse. Problemet med det är att han i andra sammanhang förlägger sin nya födelse till ett datum några dagar senare. Detta har skapat mycken huvudbry hos forskare och andra. I boken Laestadius väg till nya fördelsen har dock laestadiusforskaren Gunnar Wikmark på ett övertygande sätt (tycker jag) visat att Laestadius inte misstagit sig om datum (vilket man ofta tagit för givet) utan att han verkligen menar att mötet med Maria var just det han kallar det, nämligen en "försmak av himmelens glädje" (min kurs) och att den verkliga himmelens glädje dvs nya födelsen kom några dagar senare. (Även Bengt Larsson har i sin bok om Laestadius försiktigt öppnat dörren på glänt för den tolkningen).
Wikmarks bok rekommenderas för den som är intresserad av (laestadiansk) kyrkohistoria (och som redan känner till grunddragen i Laestadius livshistoria). Lämplig lektyr på en MC-semester kanske?
Mord?
Kan inte låta bli att med kära läsarna dela en händelse ur den s k verkligheten! *
Besökte idag å eftermiddagen goda (kristligt sinnade) vänner. Eftersom jag kommer att avslöja pikanta detaljer ur familjens privatliv så avstår jag från att berätta inte bara vad dom heter och vad dom jobbar med utan också var dom bor och hur gamla dom är och hur vi lärt känna varandra.
Nå, jag befann mig alltså på besök med drickande av kaffe. Ett av familjens barn - gosse i förskoleåldern - befann sig fastklistrad vid datorn, spelande ett spel. Och som alla (?) andra dataspel gick det ut på att ta kål på några slags fiender. Telefonen ringer och det är en grannunge som undrar om han vill komma över och leka.
- Jo, jag ska bara mörda några till först så kommer jag se'n.
Han ville visst upp i 5000 poäng. Och det gick snabbt eftersom han redan var på 4997.
Jag tror att även föräldrarna insåg att här fick dom ett citat att spara i samlingen av "barnens yttranden under uppväxten".
Man kan inte låta bli att betänka att det fanns en tid när föräldrar fruktade att vi skulle bli ligister som sköt vilt omkring oss bara för att vi satt och tittade på bröderna kartritare** i svartvit TV!
* således inte i kyrkan eller i skolan. Ni är väl medvetna om att präster och lärare är de två yrkesgrupper i samhället som ständigt omtalas som om dom inte befinner sig i det s k verkliga livet. Alltså måste dom ständigt utbildas av och konfronteras med och ibland utbytas mot människor som anses komma därifrån.
**hemmagjord översättning, signerad min gamle kamrat (om jag inte minns fel)
Besökte idag å eftermiddagen goda (kristligt sinnade) vänner. Eftersom jag kommer att avslöja pikanta detaljer ur familjens privatliv så avstår jag från att berätta inte bara vad dom heter och vad dom jobbar med utan också var dom bor och hur gamla dom är och hur vi lärt känna varandra.
Nå, jag befann mig alltså på besök med drickande av kaffe. Ett av familjens barn - gosse i förskoleåldern - befann sig fastklistrad vid datorn, spelande ett spel. Och som alla (?) andra dataspel gick det ut på att ta kål på några slags fiender. Telefonen ringer och det är en grannunge som undrar om han vill komma över och leka.
- Jo, jag ska bara mörda några till först så kommer jag se'n.
Han ville visst upp i 5000 poäng. Och det gick snabbt eftersom han redan var på 4997.
Jag tror att även föräldrarna insåg att här fick dom ett citat att spara i samlingen av "barnens yttranden under uppväxten".
Man kan inte låta bli att betänka att det fanns en tid när föräldrar fruktade att vi skulle bli ligister som sköt vilt omkring oss bara för att vi satt och tittade på bröderna kartritare** i svartvit TV!
* således inte i kyrkan eller i skolan. Ni är väl medvetna om att präster och lärare är de två yrkesgrupper i samhället som ständigt omtalas som om dom inte befinner sig i det s k verkliga livet. Alltså måste dom ständigt utbildas av och konfronteras med och ibland utbytas mot människor som anses komma därifrån.
**hemmagjord översättning, signerad min gamle kamrat (om jag inte minns fel)
Fler bloggvänner
"I mitt förra inlägg käre bloggläsius..." * har jag redogjort för de tre bloggar som jag regelbundet följer. Det betyder att dom skriver så pass ofta, så långrandiga inlägg och för det mesta så pass intressant att man inte vill samla för många inlägg på hög innan man läser. Alltså kollar man in dessa bloggar relativt ofta.
Men dessa är inte de enda jag följer. Andra bloggar jag också läser (och till vilka jag har länkar här på sidan) är
Hanna Johnselius. Givetvis. Hon var ju den som tillsammans med min gamle kamrat inspirerade mig att börja blogga en gång. Till henne står jag alltså i en evig tacksamhetsskuld. Tyvärr skriver Hanna så sällan att man vänjer sig vid att inte behöva besöka bloggen så ofta. Men under mitt blogguppehåll har hon fått fart på skrivandet. Under sju veckor skrivit lika mycket som under senaste året känns det som. Dessutom har hon (för vilken gång i ordningen?) ändrat utseendet på bloggen. Just nu har hon (igen!) samma utseende på den som jag har på min. Känns ju bekant men samtidigt något förvirrande. Är det växlande sommar- och vinterutseende på bloggen, månne? Givetvis är det också bra för min i övrigt helt politiskt inkorrekta image att visa att jag är bekant med en prästvigd kvinna (som inte heller tycks skämmas över att vara bekant med mig).
Gunvor Vennberg. God vän pga gemensamt engagemang i Frimodig kyrka. Förra året när vi kallade till en första träff för medlemmarna i Luleå stift, ringde Gunvor upp mig och vi pratade länge. Nu är hon v ordf för Frimodig kyrka i stiftet. På sin blogg blandar hon fromheter, politiska inkorrekheter med berättelser ur en småbrukares vardagsliv. Har väl inte heller skrivit i en fart som gjort att man behövt bli svettig för att hänga med men lite mer fart har det varit på den bloggen också på sistone. Heja på.
Prästerik. Kollega - också aktiv i Frimodig kyrka - som arbetat i Örebro. men nu har han blivit ansvarig för missionsfrågor på EFS. Hans korrekta titel kan jag inte men det är kul att spana in hans blogg då och då.
Tanja Bergkvist. Det är ingen jag känner. Stötte bara på hennes blogg kort före fastan genom hänvisning från annan blogg eller hemsida. Hon är ju bara så totalt uppkäftigt politiskt inkorrekt att man bara måste länka till hennes blogg.
Men när jag nu sitter och skriver så inser jag att jag visst läser flera ytterligare bloggar. I vart fall då och då.** En som jag naturligtvis måste nämna - eftersom han med mig är med i Frimodig kyrka är Per-Eric Simma som kallar sin blogg sameblogg - but different.
Men nu har jag med råge passerat måttet för hur många länkar till andras bloggar jag vill ha på min blogg. Redan när jag startade min blogg bestämde jag mig för att inte ha en lång bloggroll i ena kanten. Jag har alltid retat mig på sånt. Varför? Kanske därför att jag tyckt att det verkar skrytit? Se här så många bloggar jag läser, typ! Eller för att det är lite dominant, ungefär som om man vill styra sina läsare att läsa detsamma som man själv läser? Kanske dags att jag rensar i min länklista? Men då var det ju det här med att vissa blogg-grannar hör med till denna bloggs väsen. Dom kan jag ju inte ta bort.
* formulering knyckt från min gamle kamrats blogg
** dock har jag aldrig börjat läsa den blogg som min gamle kamrat ständigt tycks reta sig på men likväl inte kan låta bli att läsa, den sk pastorsbloggen. Pastorn själv kanske jag möter på OAS-mötet i sommar på Storstrand.
Men dessa är inte de enda jag följer. Andra bloggar jag också läser (och till vilka jag har länkar här på sidan) är
Hanna Johnselius. Givetvis. Hon var ju den som tillsammans med min gamle kamrat inspirerade mig att börja blogga en gång. Till henne står jag alltså i en evig tacksamhetsskuld. Tyvärr skriver Hanna så sällan att man vänjer sig vid att inte behöva besöka bloggen så ofta. Men under mitt blogguppehåll har hon fått fart på skrivandet. Under sju veckor skrivit lika mycket som under senaste året känns det som. Dessutom har hon (för vilken gång i ordningen?) ändrat utseendet på bloggen. Just nu har hon (igen!) samma utseende på den som jag har på min. Känns ju bekant men samtidigt något förvirrande. Är det växlande sommar- och vinterutseende på bloggen, månne? Givetvis är det också bra för min i övrigt helt politiskt inkorrekta image att visa att jag är bekant med en prästvigd kvinna (som inte heller tycks skämmas över att vara bekant med mig).
Gunvor Vennberg. God vän pga gemensamt engagemang i Frimodig kyrka. Förra året när vi kallade till en första träff för medlemmarna i Luleå stift, ringde Gunvor upp mig och vi pratade länge. Nu är hon v ordf för Frimodig kyrka i stiftet. På sin blogg blandar hon fromheter, politiska inkorrekheter med berättelser ur en småbrukares vardagsliv. Har väl inte heller skrivit i en fart som gjort att man behövt bli svettig för att hänga med men lite mer fart har det varit på den bloggen också på sistone. Heja på.
Prästerik. Kollega - också aktiv i Frimodig kyrka - som arbetat i Örebro. men nu har han blivit ansvarig för missionsfrågor på EFS. Hans korrekta titel kan jag inte men det är kul att spana in hans blogg då och då.
Tanja Bergkvist. Det är ingen jag känner. Stötte bara på hennes blogg kort före fastan genom hänvisning från annan blogg eller hemsida. Hon är ju bara så totalt uppkäftigt politiskt inkorrekt att man bara måste länka till hennes blogg.
Men när jag nu sitter och skriver så inser jag att jag visst läser flera ytterligare bloggar. I vart fall då och då.** En som jag naturligtvis måste nämna - eftersom han med mig är med i Frimodig kyrka är Per-Eric Simma som kallar sin blogg sameblogg - but different.
Men nu har jag med råge passerat måttet för hur många länkar till andras bloggar jag vill ha på min blogg. Redan när jag startade min blogg bestämde jag mig för att inte ha en lång bloggroll i ena kanten. Jag har alltid retat mig på sånt. Varför? Kanske därför att jag tyckt att det verkar skrytit? Se här så många bloggar jag läser, typ! Eller för att det är lite dominant, ungefär som om man vill styra sina läsare att läsa detsamma som man själv läser? Kanske dags att jag rensar i min länklista? Men då var det ju det här med att vissa blogg-grannar hör med till denna bloggs väsen. Dom kan jag ju inte ta bort.
* formulering knyckt från min gamle kamrats blogg
** dock har jag aldrig börjat läsa den blogg som min gamle kamrat ständigt tycks reta sig på men likväl inte kan låta bli att läsa, den sk pastorsbloggen. Pastorn själv kanske jag möter på OAS-mötet i sommar på Storstrand.
Snart...
...är det dags. Det insåg jag när jag på annandagens eftermiddag åkte ut mot Hertsökyrkan. I rondellen vid hertsöområdets början, strax bortom kyrkogården (eller griftegården som det numera heter här i staden) mötte jag en motorcykel. Till råga på allt av samma typ som jag själv har Honda Transalp, men den senare modellen 650. Visst väckte det lite lust. Men jag tar det nog försiktigt. Man kan vänta ett litet tag till. Men till helgen kanske?? Idag (6 april) är det tidigaste datum jag någonsin varit ute med hojen en vår. Men det var första våren jag ägde den (2005). Och det gick ju inte riktigt så bra. Jag bromsade omkull mig på en grussträng vilket jag berättat om i inlägget konsten att välta en motorcykel.
Just nu funderar jag på om jag ska ta hoj ner till Stockholmsområdet under sommaren eftersom jag har ärende dit två helger i rad och ta en semstertur i mellansverige under veckan emellan eller om jag ska flyga ner två gånger på en dryg vecka. Goda vänner tycker att jag borde välja det senare alternativet och använda mellantiden hemma till att måla bron. Det skulle behövas. Kanske måste jag göra det så dom vågar hälsa på mig utan att skämmas. Den som lever får se. Efter flera misslyckade försök (det är planeringen som misslyckats inte resan) att ta mig ner till norra Öland kanske jag måste försöka klara det i sommar så vännen Dag äntligen får bjuda mig på något gott på sin prästgårdsaltan. Andra vänner som brukar välkomna mig finns både i Vingåker och Västerlanda. Dessutom finns det gott om släktingar så jag kan nog fylla en flera veckor lång semester. Och jag som inte bara tänkt måla bron utan hela huset! Kanske måste jag ge mig själv en riktig morot: ingen MC-tur förrän huset är målat!
Just nu funderar jag på om jag ska ta hoj ner till Stockholmsområdet under sommaren eftersom jag har ärende dit två helger i rad och ta en semstertur i mellansverige under veckan emellan eller om jag ska flyga ner två gånger på en dryg vecka. Goda vänner tycker att jag borde välja det senare alternativet och använda mellantiden hemma till att måla bron. Det skulle behövas. Kanske måste jag göra det så dom vågar hälsa på mig utan att skämmas. Den som lever får se. Efter flera misslyckade försök (det är planeringen som misslyckats inte resan) att ta mig ner till norra Öland kanske jag måste försöka klara det i sommar så vännen Dag äntligen får bjuda mig på något gott på sin prästgårdsaltan. Andra vänner som brukar välkomna mig finns både i Vingåker och Västerlanda. Dessutom finns det gott om släktingar så jag kan nog fylla en flera veckor lång semester. Och jag som inte bara tänkt måla bron utan hela huset! Kanske måste jag ge mig själv en riktig morot: ingen MC-tur förrän huset är målat!
Bloggar
Med hjälp av kort stund redan på påskdagens eftermiddag och en stund nu å ledig dag så har jag (snabbt och kanske lite ytligt) spanat igenom de bloggar jag medvetet försummat under fastetiden. Jag har alltså inte bara avstått skrivande utan även läsande. Nå, nu är det inte så många bloggar jag regelbundet brukar följa. Faktiskt bara tre.
Den förste är den gamle kamratens blogg (vem han är får ni allt lov att ha gissat vid det här laget). Det mest intressanta där är kanske att han blivit farfar. Hu så hemskt! Jämngammal med mig och farfar! Givetvis gratulerar jag de nyblivna farföräldrarna. Var det f ö jag som döpte den nyblivne fadern en gång eller var det hans lillebror jag döpte? Påminn mig, gamle kamrat. Annars gillar jag att min gamle kamrat tvålar till AK Hammar för hennes dopsyn och Gardell för hans s k kristendom överhuvudtaget. Bra med lite andligt renhållningsarbete.
En som också håller på med renhållningsarbete - mest kyrkligt sådant - är den andra bloggaren jag regelbundet läser: Dag Sandahl (länk finns här på sidan). En absolut nödvändig blogg för var ock en som vill veta vad som verkligen sker i det som synes ske och kanske lika mycket vad som skett i det som synes ha skett särskilt inom svenska kyrkan. Men den som tycker att det är jobbigt eller onödigt med verklig kyrkohistorisk kunskap ur levande livet eller som fortfarande mest är i behov av uppbyggligt "bara Jesus" (helt nödvändigt om man är nykristen) den ska läsa någon annanstans.
En skrämmande sak som Dag berättat handlade om episkopala kyrkan i Amerika. En grupp av de mer andligt konservativa ville med sin lokala församling bryta sig ur kyrkoorganisationen men fick inte ta sin försmlingskyrka med sig. Den tillföll det kvarblivande samfundet. Då erbjöd sig utbrytargruppen att köpa loss kyrkan för 150000 dollar. Det fick dom inte. Istället såldes den till en muslimsk gemenskap för 50000 dollar och i köpekontraktet fick muslimerna lova att inte sälja den till några episkopaler. Så anstränger sig kyrkosystemet för att aktivt stoppa de kristna som tydligare vill stå på Bibelns grund. Har jag hört det förut? Kanske var det inte bara en schablon som upprepades när predikanten i västbönhuset igår sa att den officiella kyrkan alltid förföljt de kristna?
Men Dag kan skriva roliga saker också. Som tex att alla som passat på att vara i fjällen och sola sig under påskhelgen borde rikta en tacksamhetens tanke till alla kristna som offrat sig och stannat hemma för att gå i kyrkan. För om vi inte hade något gudstänstliv så skulle det ju inte finnas någon anledning att ha ledigt på långfredag och annandag! Alltså borde alla mina arbetskamrater som varit i naturen någon av helgdagarna skänka en semesterdag till mig som tack för att jag bidragit till att lägga den stabila grunden för deras ledighet.
Den tredje bloggen jag läser skrivs av min gamle studiekamrat och den finns på ulfekman.nu. Även han kan faktiskt vara riktigt kyrkligt uppbygglig. Som när han inför fastetiden och sedan inför stilla veckan flera gånger talat sig varm för att man bör leva sig in i kyrkoåret. Också många kyrkoanställda borde läsa det.
I övrigt så häpnar jag fortfarande över kära läsarnas trohet. Jag blir rörd när några av kommentatorerna berättar att dom tittat in på bloggen regelbundet för att se om där skulle komma något mer preciserat böneämne. Tack!
Nu väntar jag bara på att Ann O Nym ska vakna ur sin kommentarsslummer. Men det är ju enklet. Gäller bara att få ut motorcykeln för säsongen.
Det blev både ock
Alltså både bönhus och kyrka.
Jag gick till västlaestadianska bönhuset på förmiddagen. Äldste sonen följde med. Goda vännerna som inbjudit mig likaså. Inte lika många som jag är personligen bekant med i den församlingen som i östförsamlingen. Men tillräckligt många som jag känner igen och som hälsar artigt och välkomnanade för att jag ska känna mig hemma. Jag upplever dessutom att det är någon slags grundskillnad jämfört med östförsamlingen. Mer ordning och reda. Människorna är artigare. Den yttre formen på gudstjänsten är också lite annorlunda, bla så läses det alltid ur Laestadius postilla. Den lästa predikan handlade (som ofta när det gäller Laestadius) om skillnaden mellan en levande och en död tro. Ingen tvekan om att det finns djupa själavårdande insikter hos "prosten". Men jag undrar hur många i det uppväxande släktet som längre förstår dem.
Den levande predikan som sedan följde var klart en av de bättre jag hört i västlaestadianska sammanhang. Eftersom det inte finns anledning att haka upp sig på enstaka små detaljer så säger jag bara "Ja och amen". Densamme predikanten höll även för flera år sedan en predikan i Stadsökyrkan som är en av de absolut bästa jag hört i laestadianska sammanhang på senare år.
Synd att vi inte kunde stanna på lunchen (vi kände oss särskilt inbjudna av orden "alla som är här är välkomna" dvs inte bara de som hör till församlingen) men lunch var bokad hos far och mor. F ö finns i den västlaestadianska församlingen en vana när det gäller matserveringarna att man inte tar betalt. Kostnaderna för serveringarna vid storsamlingarna täcks av kollekter och gåvor under hela året. Tanken är att när det är dags för dessa dagar kring Guds ord så ska ingen (även om man råkar ha det lite kärvt ekonomiskt) behöva känna att man inte kan komma till Guds ords hörande för att man inte har råd. Det är, tycker jag, en oerhört fin sed som är ett verkligt tecken på sann kristlig kärlek och omsorg. Tänk om vi kunde få till samma system i OAS-rörelsen!
På kvällen blev det mässa igen med lite sång och lovsång. Nu är påskhelgen slut för denna gång.
Hur gick det då med ishockeyn? Jo, löftet förnyades. Tur att predikanten, när han skulle varna för de platser som en kristen inte bör besöka, "där bespottare sitta" och där världsbarnen skriker på sina "idoler", att han då exemplifierade med Skogsvallen (stadens fotbollsarena där inget vettigt hänt sedan sommaren 1971 då IFK Luleå var en säsong i allsvenskan) och inte med ishallen. Alltså kan man kanske gå på någon hockeymatch utan att behöva göra bättring.
Jag gick till västlaestadianska bönhuset på förmiddagen. Äldste sonen följde med. Goda vännerna som inbjudit mig likaså. Inte lika många som jag är personligen bekant med i den församlingen som i östförsamlingen. Men tillräckligt många som jag känner igen och som hälsar artigt och välkomnanade för att jag ska känna mig hemma. Jag upplever dessutom att det är någon slags grundskillnad jämfört med östförsamlingen. Mer ordning och reda. Människorna är artigare. Den yttre formen på gudstjänsten är också lite annorlunda, bla så läses det alltid ur Laestadius postilla. Den lästa predikan handlade (som ofta när det gäller Laestadius) om skillnaden mellan en levande och en död tro. Ingen tvekan om att det finns djupa själavårdande insikter hos "prosten". Men jag undrar hur många i det uppväxande släktet som längre förstår dem.
Den levande predikan som sedan följde var klart en av de bättre jag hört i västlaestadianska sammanhang. Eftersom det inte finns anledning att haka upp sig på enstaka små detaljer så säger jag bara "Ja och amen". Densamme predikanten höll även för flera år sedan en predikan i Stadsökyrkan som är en av de absolut bästa jag hört i laestadianska sammanhang på senare år.
Synd att vi inte kunde stanna på lunchen (vi kände oss särskilt inbjudna av orden "alla som är här är välkomna" dvs inte bara de som hör till församlingen) men lunch var bokad hos far och mor. F ö finns i den västlaestadianska församlingen en vana när det gäller matserveringarna att man inte tar betalt. Kostnaderna för serveringarna vid storsamlingarna täcks av kollekter och gåvor under hela året. Tanken är att när det är dags för dessa dagar kring Guds ord så ska ingen (även om man råkar ha det lite kärvt ekonomiskt) behöva känna att man inte kan komma till Guds ords hörande för att man inte har råd. Det är, tycker jag, en oerhört fin sed som är ett verkligt tecken på sann kristlig kärlek och omsorg. Tänk om vi kunde få till samma system i OAS-rörelsen!
På kvällen blev det mässa igen med lite sång och lovsång. Nu är påskhelgen slut för denna gång.
Hur gick det då med ishockeyn? Jo, löftet förnyades. Tur att predikanten, när han skulle varna för de platser som en kristen inte bör besöka, "där bespottare sitta" och där världsbarnen skriker på sina "idoler", att han då exemplifierade med Skogsvallen (stadens fotbollsarena där inget vettigt hänt sedan sommaren 1971 då IFK Luleå var en säsong i allsvenskan) och inte med ishallen. Alltså kan man kanske gå på någon hockeymatch utan att behöva göra bättring.
Kyrka och/eller bönhus - det är frågan
I helgen blev frågan riktigt aktuell. Det är ingen hemlighet att jag då och då besöker (öst)laestadianska bönhuset i Örnäset. Jag gör det för att det är roligt träffa vänner, få lite gemenskap (lika gärna kan jag sitta där som att sitta ensam hemma), sjunga gamla gedigna psalmer och lyssna till (klart godkända) predikningar. Jag håller ju själv huvudgudstjänst tre av fyra söndagar så det är inte så ofta jag själv har chansen att vara åhörare om jag inte utnyttjar bönhusets eftermiddagsmöjligheter.
Under påskhelgen skulle man ha flera chanser att gå dit. Det var bön* långfredag, påskdag och annandag em. På långfredagen hade jag efter elvagudstjänsten besök av goda vänner större delen av eftermiddagen och vi pratade faktiskt lite om att besöka bönhuset någon gång under helgen, men i fredags blev det inte av. Långfredagsgudstjänsten är i sig själv så gripande att dess effekt håller i sig hela dagen.
Inte blev det något besök idag heller. Chansen hade funnits. Påsklovsledigehemmavarande äldre sonen var ute under eftermiddagen och beställde middag till kl 19 så 16-tiden var ledig. Men icke. Påskdagshögmässa med altardukning, processioner, ljus och blommor och nattvard och mäktig psalmsång (och en rejäl predikan - får jag väl säga fast jag höll den själv) - vad mer kan då bönhuset erbjuda? Ingenting! Alltså, i all synnerhet vid storhelgerna jul och påsk inser man mer av den rikedom som finns i Kyrkans gudstjänstliv. Just de gångerna känns bönhusgudstjänsterna extra tråkiga och kala och enformiga. Uppenbarligen finns det folk även i de laestadianska församlingarna som håller med mig. Det visar sig i att det kom lite fler laestadianer än vanligt till Hertsökyrkan under helgens gudstjänster. Faktiskt även från västlaestadianska församlingen. Också där finns det uppenbarligen dem som saknar den brutna nattvardsgemenskapen med svenska kyrkan och som tar chansen att då och då smita över till Hertsökyrkan.
Frågan om det fortsatta förhållandet till svenska kyrkan är just nu en fråga även inom den östlaestadianska grenen av den svenska laestadianismen. Vid något tillfälle har representanter för de olika församlingarna samlats till överläggningar. Fler sådana möten kommer och för en tid sedan hade man i Luleförsamlingen an samtalskväll där relationen till svenska kyrkan var en av de frågor som stod på dagordningen. Under den kvällen framkom - det som jag hört redan tidigare från många - att de som är uppvuxna i bönhusmiljö - vare sig det är i Sverige eller Österbotten - i praktiken saknar relation till kyrkan. Det är i bönhusförsamlingen man haft sitt verkliga andliga hem. Så för många är frågan om att eventuellt "lämna" kyrkan i realiteten ingen fråga alls. Man har ju
i praktiken nästan inte hört till kyrkan. Kyrkan har varit något som finns någon annanstans som man ibland tar del av. Det finns därför ingen dramatik alls i att "lämna". Upplever många.
Men frågan måste väl vara viktigare än så, tänker jag. Ingen skulle väl säga "jag har aldrig varit i riksdagshuset och jag känner ingen riksdagsman, alltså röstar jag inte i riksdagsvalet"??? Tillhörigheten till Kyrkan måste vara mycket mer principiellt grundad än bara mina upplevbara känslor.
Finns det ett värde i att tillhöra en andlig gemenskap som är större än den egna gruppen?
Är det ett värde att det finns ett präst- (och biskops?-) ämbete som har vidare acceptans än bara i den egna lilla gruppen?
Betyder Kyrkans liturgi någonting?
Vad innebär det att den yttre tillhörigheten till folkkyrkoförsamlingen medför att man (åtminstone formellt) kan räkna som "sitt" även tex kyrkans diakoni, en verksamhet som de laestadianska församlingarna till stor del helt saknar?
Osv, osv?
Det tål att tänka på innan man helt kastar loss. Tycker i alla fall jag. Visst är det problematiskt på många sätt att idag förknippas med en yttre kyrka som på många sätt avviker från Guds Ord och sin egen bekännelse. Men jag säger så som jag ofta sagt många gånger förr: om laestadianerna kunda fostra bort den ofrimodiga ursäkta- att-jag-existerar-attityd som dom så ofta uppvisar utanför sina egna sammanhang (och ofta inom dom också!) så skulle dom utöva ett mycket större inflytande på både kyrka och samhälle.
I morgon är sista chansen för den här helgen att besöka ett bönhus. Men "kyrkan i Konsumbutiken" (öst) blir det inte eftersom jag själv firar mässa i Hertsökyrkan kl 18. Goda vänner försökte dock påverka mig idag att följa med till västlaestadianska bönhuset imorgon kl 11. Varför inte? Jag är ju ledig på förmiddagen. Och min vana att gå på gudstjänst på söndag förmiddag är så inrotad att jag kan gå nästan vart som helst för att få det behovet tillfredsställt. Dessutom kan jag ju råka träffa gode vännen hr vice klubbdirektör i Luleå hockey som då kan få chansen att förnya sitt erbjudande att någon gång bjuda mig på hockey med sittpats i lämplig VIP-loge.
Inga skäl att besöka ett bönhus är så dåliga att dom inte ska tas tillvara!
* bön är det vanliga namnet på laestadianska gudstjänster. (Benämningen har sitt upphov i den gamla norrländska sedan att i byar som låg för långt bort från kyrkan för att man skulle kunna kräva regelbundet kyrkobesök av byborna, där kunde kyrkoherden utse lämplig man (eller kvinna, tex läskunnig småskollärarinna) att leda byabön vilket innebar att man läste högmässo(gudstjänst)ritualet med en predikan från en postilla istället för levande predikan. När väckelsen sedan kom så övertog man dessa samlingar och lekmän började predika. Därav seden att ha både läst predikan och lekmannapredikan.)
Under påskhelgen skulle man ha flera chanser att gå dit. Det var bön* långfredag, påskdag och annandag em. På långfredagen hade jag efter elvagudstjänsten besök av goda vänner större delen av eftermiddagen och vi pratade faktiskt lite om att besöka bönhuset någon gång under helgen, men i fredags blev det inte av. Långfredagsgudstjänsten är i sig själv så gripande att dess effekt håller i sig hela dagen.
Inte blev det något besök idag heller. Chansen hade funnits. Påsklovsledigehemmavarande äldre sonen var ute under eftermiddagen och beställde middag till kl 19 så 16-tiden var ledig. Men icke. Påskdagshögmässa med altardukning, processioner, ljus och blommor och nattvard och mäktig psalmsång (och en rejäl predikan - får jag väl säga fast jag höll den själv) - vad mer kan då bönhuset erbjuda? Ingenting! Alltså, i all synnerhet vid storhelgerna jul och påsk inser man mer av den rikedom som finns i Kyrkans gudstjänstliv. Just de gångerna känns bönhusgudstjänsterna extra tråkiga och kala och enformiga. Uppenbarligen finns det folk även i de laestadianska församlingarna som håller med mig. Det visar sig i att det kom lite fler laestadianer än vanligt till Hertsökyrkan under helgens gudstjänster. Faktiskt även från västlaestadianska församlingen. Också där finns det uppenbarligen dem som saknar den brutna nattvardsgemenskapen med svenska kyrkan och som tar chansen att då och då smita över till Hertsökyrkan.
Frågan om det fortsatta förhållandet till svenska kyrkan är just nu en fråga även inom den östlaestadianska grenen av den svenska laestadianismen. Vid något tillfälle har representanter för de olika församlingarna samlats till överläggningar. Fler sådana möten kommer och för en tid sedan hade man i Luleförsamlingen an samtalskväll där relationen till svenska kyrkan var en av de frågor som stod på dagordningen. Under den kvällen framkom - det som jag hört redan tidigare från många - att de som är uppvuxna i bönhusmiljö - vare sig det är i Sverige eller Österbotten - i praktiken saknar relation till kyrkan. Det är i bönhusförsamlingen man haft sitt verkliga andliga hem. Så för många är frågan om att eventuellt "lämna" kyrkan i realiteten ingen fråga alls. Man har ju
i praktiken nästan inte hört till kyrkan. Kyrkan har varit något som finns någon annanstans som man ibland tar del av. Det finns därför ingen dramatik alls i att "lämna". Upplever många.
Men frågan måste väl vara viktigare än så, tänker jag. Ingen skulle väl säga "jag har aldrig varit i riksdagshuset och jag känner ingen riksdagsman, alltså röstar jag inte i riksdagsvalet"??? Tillhörigheten till Kyrkan måste vara mycket mer principiellt grundad än bara mina upplevbara känslor.
Finns det ett värde i att tillhöra en andlig gemenskap som är större än den egna gruppen?
Är det ett värde att det finns ett präst- (och biskops?-) ämbete som har vidare acceptans än bara i den egna lilla gruppen?
Betyder Kyrkans liturgi någonting?
Vad innebär det att den yttre tillhörigheten till folkkyrkoförsamlingen medför att man (åtminstone formellt) kan räkna som "sitt" även tex kyrkans diakoni, en verksamhet som de laestadianska församlingarna till stor del helt saknar?
Osv, osv?
Det tål att tänka på innan man helt kastar loss. Tycker i alla fall jag. Visst är det problematiskt på många sätt att idag förknippas med en yttre kyrka som på många sätt avviker från Guds Ord och sin egen bekännelse. Men jag säger så som jag ofta sagt många gånger förr: om laestadianerna kunda fostra bort den ofrimodiga ursäkta- att-jag-existerar-attityd som dom så ofta uppvisar utanför sina egna sammanhang (och ofta inom dom också!) så skulle dom utöva ett mycket större inflytande på både kyrka och samhälle.
I morgon är sista chansen för den här helgen att besöka ett bönhus. Men "kyrkan i Konsumbutiken" (öst) blir det inte eftersom jag själv firar mässa i Hertsökyrkan kl 18. Goda vänner försökte dock påverka mig idag att följa med till västlaestadianska bönhuset imorgon kl 11. Varför inte? Jag är ju ledig på förmiddagen. Och min vana att gå på gudstjänst på söndag förmiddag är så inrotad att jag kan gå nästan vart som helst för att få det behovet tillfredsställt. Dessutom kan jag ju råka träffa gode vännen hr vice klubbdirektör i Luleå hockey som då kan få chansen att förnya sitt erbjudande att någon gång bjuda mig på hockey med sittpats i lämplig VIP-loge.
Inga skäl att besöka ett bönhus är så dåliga att dom inte ska tas tillvara!
* bön är det vanliga namnet på laestadianska gudstjänster. (Benämningen har sitt upphov i den gamla norrländska sedan att i byar som låg för långt bort från kyrkan för att man skulle kunna kräva regelbundet kyrkobesök av byborna, där kunde kyrkoherden utse lämplig man (eller kvinna, tex läskunnig småskollärarinna) att leda byabön vilket innebar att man läste högmässo(gudstjänst)ritualet med en predikan från en postilla istället för levande predikan. När väckelsen sedan kom så övertog man dessa samlingar och lekmän började predika. Därav seden att ha både läst predikan och lekmannapredikan.)
Kristus är uppstånden - Ja, han är sannerligen uppstånden
Nu är jag tillbaka på bloggen. Jag hade ju lovat I'll be back.
Kanske skulle Jesus också ha sagt så om han pratat engelska I'll be back. Och tillbaka kom han. Och det med dunder och brak. Det blev ju en jordbävning i samband med hans uppståndelse, vilket dock inte berättas i det evangelium vi läst idag - Lukas.
I predikan talade jag om att uppståndelsen både är ett historiskt faktum och en personlig erfarenhet. Att dessa två måste hållas samman annars blir det antingen död tro (om det historiska faktum betonas utan någon erfarenhet av uppståndelseliv) eller svärmeri (om den subjektiva erfarenheten betonas utan förankring i det historiskt skedda). Några bibelställen där uppståndelsen kopplas ihop med våra liv som en verkande kraft, som en del av trons erfarenhet och som en erfarenhet i rättfärdiggörelsen är Ef 1, Kol 2 och Fil 3. Du får själv ana vilka verser jag i all synnerhet hade i åtanke.
När jag nu kollar bloggstatistiken så häpnar jag över läsarnas trohet. Jag har haft besökare varje dag (som mest nästan 150 och som minst 13 på palmsöndagslördagen) under hela min bloggfasta. Vad beror det på? Att jag har en massa tillfälliga läsare som missat att jag skulle ha ett uppehåll? Att folk helt enkelt inte tror mig att jag skulle klara av att hålla mig från bloggen i flera veckor? Kanske att folk gripit det lilla halmstrået att jag skulle berätta något om dottern till trogna bedjare bland läsarna? Vem vet. I'm back - som Jesus kanske också skulle sagt om han talat engelska.
Vad har hänt? Jag har jobbat på. Allt har varit ungefär som vanligt. Dottern fick alltså en försämring i februari men återhämtar sig sakta. Jag mötte henne igår i hennes lägenhet på helgpermis från sjukhuset. Hon blir nu sakta bättre för varje vecka. Men det är långt kvar. Mycket träning och rehabilitering ligger framför. Tack för fortsatta förböner.
Detta år firar jag alla påskens gudstjänter, dvs jag leder och predikar i skärtorsdagsmässan, långfredagsgudstjänsten, påskdagens högmässa och annandagens mässa (denna sista blir kl 18). Det är fantastiskt att få följa hela påskskeendet i samma kyrka. Ett antal gudstjänstfirare har varit med hela tiden (hittills). Hoppas dom upplever samma välsignelse.
Det kommer mera! Både uppståndelseliv och blogginlägg.
Kanske skulle Jesus också ha sagt så om han pratat engelska I'll be back. Och tillbaka kom han. Och det med dunder och brak. Det blev ju en jordbävning i samband med hans uppståndelse, vilket dock inte berättas i det evangelium vi läst idag - Lukas.
I predikan talade jag om att uppståndelsen både är ett historiskt faktum och en personlig erfarenhet. Att dessa två måste hållas samman annars blir det antingen död tro (om det historiska faktum betonas utan någon erfarenhet av uppståndelseliv) eller svärmeri (om den subjektiva erfarenheten betonas utan förankring i det historiskt skedda). Några bibelställen där uppståndelsen kopplas ihop med våra liv som en verkande kraft, som en del av trons erfarenhet och som en erfarenhet i rättfärdiggörelsen är Ef 1, Kol 2 och Fil 3. Du får själv ana vilka verser jag i all synnerhet hade i åtanke.
När jag nu kollar bloggstatistiken så häpnar jag över läsarnas trohet. Jag har haft besökare varje dag (som mest nästan 150 och som minst 13 på palmsöndagslördagen) under hela min bloggfasta. Vad beror det på? Att jag har en massa tillfälliga läsare som missat att jag skulle ha ett uppehåll? Att folk helt enkelt inte tror mig att jag skulle klara av att hålla mig från bloggen i flera veckor? Kanske att folk gripit det lilla halmstrået att jag skulle berätta något om dottern till trogna bedjare bland läsarna? Vem vet. I'm back - som Jesus kanske också skulle sagt om han talat engelska.
Vad har hänt? Jag har jobbat på. Allt har varit ungefär som vanligt. Dottern fick alltså en försämring i februari men återhämtar sig sakta. Jag mötte henne igår i hennes lägenhet på helgpermis från sjukhuset. Hon blir nu sakta bättre för varje vecka. Men det är långt kvar. Mycket träning och rehabilitering ligger framför. Tack för fortsatta förböner.
Detta år firar jag alla påskens gudstjänter, dvs jag leder och predikar i skärtorsdagsmässan, långfredagsgudstjänsten, påskdagens högmässa och annandagens mässa (denna sista blir kl 18). Det är fantastiskt att få följa hela påskskeendet i samma kyrka. Ett antal gudstjänstfirare har varit med hela tiden (hittills). Hoppas dom upplever samma välsignelse.
Det kommer mera! Både uppståndelseliv och blogginlägg.
